Ulf Kristersson

Herr talman! Svaret på den andra frågan är enkelt: Vi i Sverige har i några hundra år bevisat att vi klarar av att ha ett hållbart skogsbruk. Det har vi klarat av, och det tänker vi fortsätta klara av. Vi behöver inte ge andra länder rätt att dra nytta av det genom att de får lägre beting på hemmaplan.

Sedan kan vi väl enas om att vi är oeniga, Rebecka Le Moine. Jag står gärna upp för det. Vi kan enas om att vi är oeniga när det gäller mycket politik. Vi tycker olika om skogspolitiken, vi tycker olika om invandringen och vi tycker olika om energipolitiken. Ni står upp för er ståndpunkt, och vi står upp för vår ståndpunkt.

Men, med all respekt, det som gör er ståndpunkt intressant är ju inte att det är er ståndpunkt. Det kan vi alla leva med. Den stora frågan är vilket inflytande ni skulle få på en potentiell socialdemokratisk regering efter ett val om vänstersidan i svensk politik vann. Den frågan vill väldigt många ha svar på. Då blir det ökad invandring, nedlagd kärnkraft och stopp för svenskt skogsbruk – dåligt för Sverige!

(Applåder)

Herr talman! Det här var alltså inte uppe i Europeiska rådet, utan vi konstaterade bara att kommissionen har lyssnat på de svenska och finska kraven. Vi tycker att det är en orimlig politik att andra länder ska kunna ha vår skog som kolsänka för att slippa göra sitt eget arbete.

Det här var en politik som den förra regeringen aktivt accepterade. Man misskötte svenska intressen i Bryssel på ett sätt som är helt oacceptabelt. Inget annat land skulle missköta egna nationella intressen på det sättet.

Ännu värre, vilket bevisar plakatpolitiken i detta, är att partierna i Sverige själva inte lever upp till detta – 70 miljoner ton saknas för att leva upp till de krav som nu finns i det som kallas LULUCF. Ingen är ens i närheten av detta, så den här låtsaspolitiken – att alla ska leva upp till något som man sedan inte gör någonting för att själv leva upp till – imponerar inte på någon, allra minst på andra EU-länder.

Nu talar vi klartext om detta och konstaterar att vi inte tänker halvera eller avsiktligt decimera en otroligt viktig svensk näring, som dessutom kan bidra till klimatnytta på helt andra sätt. Det fanns skäl till att vi röstade nej till paketet från början. Vi har stått upp för den ståndpunkten hela tiden. Vi har inte begärt några nya eftergifter, inte på något sätt över huvud taget. Vi har stått upp för det som ni inte orkade eller inte ville stå upp för, Rebecka Le Moine.

Jag noterar också att Socialdemokraterna aldrig vill prata om er i den här frågan, för Socialdemokraterna vill inte heller låtsas som att det svenska skogsbruket är up for grabs för andra länder. Det är bara ni som låter på det sättet. Man kan ha respekt för att ni tycker att man ska göra på det sättet. Ingen annan tycker dessbättre så i Sverige. Ert parti är en ensling i de här frågorna.

Vad gäller urvattningsrisken enades vi trots allt. Nu får vi se vad som kommer ut från dagens möten, där det är mer kvalificerade majoriteter, och inte minst vad som kommer fram som EU:s gemensamma bidrag till COP 30-konferensen om ytterligare en vecka. Då prövas detta på allvar.

Herr talman! Svaret på frågan är nej, det finns ingen lösning. Regelverken är entydiga. Det krävs enhällighet i sådana beslut. Det har prövats lite olika pragmatiska lösningar. Man kan tänka sig att det första beslutet, som vi fick igenom, att öppna förhandlingar med Ukraina ska vara enhälligt. Sedan kan det sista beslutet och allt däremellan ske lite mindre formellt. Detta säger Ungern nej till.

Ärligt talat tror jag att de flesta gör bedömningen att det här i mycket hög grad handlar om ungersk inrikespolitik. De går mot ett val, till våren om jag minns rätt, men i alla fall nästa år. Före det finns det mycket lite som talar för ett mer konstruktivt Ungern i EU-sammanhang. Vi kan inte ändra regelverken just nu. Det vet Ukraina också om. Just nu är vi därför där vi är, men allt kan komma att förändras.

Herr talman! Först, för att det inte ska missförstås: Det var alltså retoriska alternativ som en premiärminister ställde upp för att klargöra att vi inte har så många alternativ. Personen sa direkt att ett alternativ är att ge upp Ukraina. Men det alternativet går bort, och då är det två kvar: Vi kan se till att få fram pengarna ur nationella budgetar, men åtminstone hälften av EU:s budgetar är extremt ansträngda. Eller så kan vi använda tillgångar som i grund och botten är ryska men som vi i Europa har frusit.

Jag tror att man mer ska se det som att det inte finns några perfekta lösningar. De som letar efter felfria lösningar kommer att leta förgäves. Om man säger nej till frysta ryska tillgångar och nej till att ge upp Ukraina handlar det om att ta massiva belopp ur vartenda EU-lands egen budget, större belopp än vad som annars skulle krävas. Det är helt enkelt inte realistiskt. Det var nog ett sätt att säga: Uteslut inte den dellösning som ändå ligger närmast bara för att den också rymmer ett antal problem. Så ska man tolka det.

När det gäller de 27 och de 26 borde jag ha sagt i min återrapportering att vi fattade alla beslut som gällde Ukraina med så kallat tyst medgivande, det vill säga att 26 enas och att Ungern står utanför men inte blockerar besluten. Fråga mig inte varför, men så är det. Detta gäller i alla frågor om Ukraina utom medlemskapsfrågorna, där vi inte kommer längre utan Ungerns medgivande, och Ungern säger nej. Det gäller allt som kretsar kring att exempelvis öppna nya kapitel för Ukrainas del.

Just nu tar vi det vi har. Vi har möjlighet att agera som 26 i EU:s namn men inte när det gäller fortsatta medlemskapsförhandlingar. Detta lider just nu inte minst Moldavien av eftersom de också blockeras på grund av Ungern.

Herr talman! Nej, vi hade ingen diskussion om ytterligare ställningstaganden i frågan om Israel och Gaza. Som vi vet fanns det en process på gång när det gäller diskussionerna om associeringsavtalet. Denna process avstannade i EU efter den amerikanska fredsinsatsen. Nu kommer nog alla – hela världen – att avvakta vad som händer och hur bräcklig freden är innan EU återupptar eventuella egna, nya beslut. Det finns alltså inga nya beslut över huvud taget på den punkten.

Jag är glad över att vi har enhällighet när det gäller klimatpolitiken. Som jag sa sitter klimatrådet och diskuterar mycket mer i detalj i detta nu. Där råder heller inte krav på enhällighet, däremot krav på betydande majoritet. Sverige skulle kunna enas med länder som Frankrike och Polen men även andra länder som anför olika invändningar mot saker och ting. Man ska inte dra alltför stora partipolitiska växlar på detta, utan det handlar i mycket hög grad om att värdera riskerna för det egna näringslivet.

Herr talman! Vi kan ha ännu en lång debatt om vad EU egentligen borde tycka i fråga om Mellanöstern. Nu är detta en återrapportering av vad som hände, och detta var en ganska liten punkt på detta råd. Andra saker var betydligt större på just denna dagordning. Alla vet dock att vi har haft långa diskussioner om Mellanöstern.

Just nu skulle jag säga att den bräckliga freden ändå ger ett visst hopp. Europeiska rådet noterade mest att en sådan process har kommit igång. Den är känslig och kommer att kräva väldigt mycket av väldigt många.

Europeiska rådet konstaterade också att EU inte är någon huvudspelare i detta. Man kan tycka vad man vill om den amerikanska administrationen, men sammantaget är det de som just nu leder arbetet, som just nu ser någorlunda positivt ut. Men inte heller där finns det skäl att inteckna några segrar i förväg.

När det gäller klimatpolitiken fattar Europeiska rådet enhälliga beslut, som vi i kretsen här inne vet. Det betyder att texterna ofta inte är extremt distinkta, framför allt inte i frågor där man tycker rätt olika. Om man ska förena ett antal länder som nu har de lägsta klimatambitionerna, för att uttrycka det på det sättet, eller som ser de allra största industriella riskerna hemma hos just sig själva med dem som tvärtom ser klimatomställningen som en stor konkurrenskraftsmöjlighet blir det naturligtvis till viss del urvattnade texter.

Jag tycker ändå att det var en framgång att vi kunde landa i enhällighet, att det finns en gemensam syn på att hålla fast vid målen och att kommissionen ska återkomma med ett antal flexibiliteter. Vi har efterfrågat sådana när det gäller skogen, av helt uppenbara skäl. Andra har efterfrågat dem på andra områden. Det kommer säkert att kunna beskrivas som eftergifter. Jag beskriver det som en möjlighet för EU att hålla fast vid högt uppsatta mål.

Herr talman! Förenklingsarbetet är otroligt viktigt, men som jag sa är förenkling svårare än man kan tro. Motståndet mot varje regelförenkling är massivt, och jag är framför allt bekymrad över det EU-parlamentet håller på med. Det är även EU-parlamentets talman, ska jag säga, och hon vädjar till premiärministrarna att tala förnuft med sina egna respektive partier hemmavid så att beslut kan fattas.

Jag är optimist, men jag intecknar inga beslut i december om de frysta tillgångarna. Jag tycker att mycket talar för att det finns goda förutsättningar, men inget är klart förrän allt är klart. Alla länder ska vara eniga, och då återstår ett grannlaga arbete. Men jag tror att alternativen är så dåliga att även ofullständiga svar på frågan kommer att räcka för att kunna fatta beslut.

Sist men inte minst diskuterar USA och Kina jordartsmetaller. När dessa diskussioner går i hamn kommer Europa att veta lite mer hur vi ska agera.

Herr talman! Låt mig börja med de frysta tillgångarna. Man ska ha klart för sig att detta är lite oprövad mark, och det fanns antagligen traditionella skäl till att de flesta euroländer var mycket skeptiska till detta för bara ett antal månader sedan, inte minst anförda av Europeiska centralbanken.

I det mer pragmatiska verkliga livet är världen inte lika svartvit, utan där får man välja mellan olika möjliga lösningar. Då framstår det som absurt att frysta ryska tillgångar i Europa inte ska användas innan man prövar redan hårt prövade europeiska länders statsbudgetar, eller i varje fall användas som betydande säkerhet i detta. Detta har nog pragmatiskt fått de allra flesta euroländer att ändra sin uppfattning i frågan. Principiellt har alla velat stötta Ukraina, men man har sett olika på denna sak.

I Belgien är det delvis annorlunda, för man har 90 procent inom sin egen jurisdiktion. Det är ingen orimlig belgisk ståndpunkt att om det finns ens bara teoretiska risker i långa juridiska processer vill man inte stå ensamt ansvarig. Där finns en tydlig politisk viljeinriktning att alla ska dela på denna sannolikt mycket teoretiska risk. Men då ställs också frågor som måste kunna besvaras i många fler länder.

Vi kan tycka olika om högernationalism, men det här tramset är bara okunnigt. Detta handlar om ett euroland som dessutom råkar vara värd för denna clearingcentral. Vi delar inte Belgiens uppfattning i sak, men jag kan förstå hur man tänker. Därför är jag ganska trygg med att EU-kommissionen kommer att göra allt den kan för att svara på de legitima frågorna. Därefter väcks frågan: Räckte det med bra svar, eller finns det trots bra svar en underliggande ovilja att använda frysta ryska tillgångar?

Förenklingsarbetet kommer jag tillbaka till i nästa inlägg.

(Applåder)

Herr talman! Det blir ärligt talat lite elevrådsnivå på dessa diskussioner när en person som inte har varit med på mötet och inte kan något om saken spekulerar fritt. Men jag kan givetvis svara på frågorna ändå.

Ingen blockerade någonting, inte Belgien heller. Vi fattade ett enhälligt beslut om att uppdra till kommissionen att komma tillbaka med förslag nästa gång. Det var inte så framåtlutat som de av oss som är allra mest för att använda frysta ryska tillgångar hade önskat, men det var absolut inget bakslag. Kan jag garantera en framgång i december? Absolut inte. Kan jag garantera att kommissionen kommer att göra allt den kan för att svara på legitima frågor? Det kan jag absolut göra. Kommissionen vill precis samma sak.

Man ska sluta inteckna saker och sluta spekulera. Ta dessa saker på allvar! Det är ganska stora frågor. Det handlar om några hundra miljarder euro som skulle kunna ställas till Ukrainas förfogande om vi kan enas om villkoren för detta.

Vidare handlar det inte om någon drönarmur denna gång heller. Drönare är nationell kompetens. Vi ska däremot diskutera hur Sverige, Finland, Baltikum, Rumänien och några länder till gemensamt ska se på Ryssland just nu.

(Applåder)

Herr talman! Om jag skulle tro på allt som stod i tidningarna skulle jag inte ha tid att jobba. Jag deltar i stället i diskussionerna; det är lite mer meningsfullt än att spekulera.

Jag brukar både inför och efter rådsmötena vara noga med att säga att jag aldrig intecknar beslut i förväg. Det här är ganska levande möten – man vet inte exakt hur besluten till slut kommer att forma sig. Det finns också skäl till att Sverige tillsammans med andra nordiska länder, med baltiska stater, ofta med Tyskland och Irland och ibland med Polen gör gemensam sak för att kunna påverka besluten i rätt riktning. Det här handlar alltså inte om några i förväg riggade beslut.

Sammantaget var det ingen som helst tvekan om att det motstånd som framför allt Belgien visade i Köpenhamn upprepades i Bryssel. Den här gången var det fler länder som ville ha svar på sina frågor. Det berodde, som jag precis sa, på att man understryker att det rör sig om ett kollektivt ansvarstagande. Det är alltså fler länder som ska dela på de teoretiska juridiska risker som skulle kunna finnas. Då är det fler länder, av väldigt olika politisk färg, som vill veta exakt hur det kan påverka deras ekonomi. Detta har inte ett dugg med högerpopulism att göra – i så fall var Tyskland och Frankrike fram till för bara några månader sedan högerpopulistiska. Det där är bara en okunnig synpunkt.

Faktum är att 90 procent av alla tillgångar finns i Belgien. Euroclear är den stora innehavaren, och de ser en del risker. Jag tycker inte att man ska bagatellisera dem, men det förändrar inte vår grunduppfattning. Dessa frågor ska i stället besvaras. Hur ser vi till att det inte blir ohanterliga juridiska risker för Belgien i ett läge där vi har alla skäl att använda de ryska tillgångarna till Ukrainas fromma?

Svaret på den andra frågan är ja. Vi kommer självklart att delta i de diskussioner med andra frontstater som Finland har bjudit in till.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med att be om ursäkt för min något raspiga röst – och då ska man ändå veta att den är väsentligt mycket bättre nu än vad den har varit!

Herr talman! Europeiska rådet möttes alltså i Bryssel för två veckor sedan. Mötet handlade framför allt om de frysta ryska tillgångarna efter det informella mötet i Köpenhamn och om stödet till Ukraina. Mycket fokus låg också på kombinationen av konkurrenskraft och klimat.

Själva mötet inleddes med att Ukrainas president Zelenskyj beskrev situationen i det pågående kriget. Han gjorde det på plats i Bryssel. Ryska attacker riktas nu i hög utsträckning mot den ukrainska energisektorn och mot andra civila mål. Detta är en brutal, cynisk krigföring med målet att frysa ukrainarna till underkastelse under vintern. Men Ukraina ger som vi vet inte upp, och vårt stöd står stadigt.

Nu måste vi göra vad vi kan för att försäkra oss om att Ukrainas luftförsvar blir så starkt som över huvud taget möjligt. Dagen före mötet hade jag tagit emot Volodymyr Zelenskyj hos Saab i Linköping för att underteckna en avsiktsförklaring om att Ukraina ska köpa 100–150 svenska Jas 39 Gripen – världens bästa stridsflygplan, som jag har fått chansen att säga några gånger internationellt sedan dess. Det här vore bra för Ukraina, det vore bra för Sverige och det vore bra för Europa. Ett starkt ukrainskt flygvapen är den allra viktigaste delen av de säkerhetsgarantier som hela Europa nu diskuterar för Ukrainas räkning.

Vi vet alla att Ukrainas behov är enorma och att det amerikanska stödet har avtagit. Samtidigt är statsfinanserna i många europeiska länder pressade, och vi ser att nivåerna på olika länders stöd till Ukraina skiljer sig åt väsentligt. Ibland skiljer sig nivåerna på själva stödet mer åt än de verbala nivåerna.

Sverige ligger tillsammans med Norden och Baltikum i framkant, medan många andra europeiska länder ger betydligt mindre. När jag i förra veckan tog emot mina nordiska kollegor här i Stockholm kunde jag konstatera att vi tillsammans har bidragit med över 380 miljarder svenska kronor, och det från en region med mindre än 30 miljoner invånare. Vi gör det för Ukrainas skull, men vi gör det också för vår egen skull.

Fler länder måste dock göra mer, med egna pengar eller med ryska pengar. Inför det informella mötet i Köpenhamn i oktober lade kommissionen fram idéer för hur de frysta ryska tillgångarna skulle kunna användas utöver att bara ge avkastningsbidrag till Ukraina. Den diskussionen fortsatte under det här mötet.

I grunden finns det en fortsatt vilja att komma vidare med frysta ryska tillgångar. Inte minst de två stora euroländerna Tysklands och Frankrikes totala vändning i den här frågan har varit helt avgörande. De har gått från att strikt avråda från varje sådan insats till att nu vara tydligt pådrivande för en sådan insats. Samtidigt finns det en delvis begriplig oro från framför allt Belgien, där alltså 90 procent av de europeiska frysta ryska tillgångarna finns.

Från belgisk sida önskar man teknisk tydlighet och EU-gemensam solidaritet i form av att alla länder är med och delar på de juridiska risker som skulle kunna finnas. Det leder i sin tur till att fler länder behöver få svar på samma frågor. Detta är rätt snårigt rent rättsligt, och många frågor måste redas ut med rätt hög precision. Från Sveriges sida har vi respekt för det, men det här är alltså frågor som behöver besvaras – inte frågor som kan tillåtas fortsätta stå i vägen.

Vid mötet enades vi alla om att kommissionen nu ska ta fram olika alternativ för hur vi framöver ska kunna fortsätta bidra med ett starkt stöd till Ukraina, men att ett alternativ handlar om frysta ryska tillgångar är helt uppenbart för alla. Som en kollega uttryckte det: Vi har i realiteten tre val. Antingen använder vi oss av de frysta ryska tillgångarna, eller så bidrar varje land för sig – eller också blir det helt enkelt inget stöd till Ukraina.

Det är nu upp till kommissionen att jobba vidare med alla detaljer inför Europeiska rådets möte i december. Det är tydligt att man från kommissionens håll alltjämt ser de frysta ryska tillgångarna som själva huvudspåret för de kommande årens finansiering av Ukraina. Detta är också den svenska regeringens huvudspår. Jag intecknar som vanligt inga framgångar i förväg, men jag hoppas att man vid mötet i december ska kunna fatta ett konkret beslut i frågan. Det är också det som kommissionen i praktiken säger att de nu arbetar med.

Herr talman! Diskussionen om konkurrenskraft och klimat fördes i en mycket bred kontext. Vi har ett oroligt geopolitiskt läge. Vi har ett ökat amerikanskt tryck i handelspolitiken och ett Kina som inte tvekar att använda sin ekonomiska styrka också som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Sverige och flera likasinnade var tydliga med att EU:s klimatmål ska ligga fast. Om vi backar från våra mål skulle det sänka trovärdigheten i EU:s samlade klimatpolitik och dessutom slå mot de företag som har legat i framkant och investerat i omställningen på de premisser som har givits.

Inför mötet skrev kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ett brev till Europeiska rådets medlemmar som bland annat beskrev vad kommissionen nu gör för att underlätta för medlemsstaterna att nå de satta målen. Bland annat berörde brevet skogens roll i klimatarbetet. Sverige och flera andra länder har ju påtalat de orimliga åtaganden och nivåer för skogens koldioxidupptag som nu finns. De skulle i praktiken innebära att vår skogsindustri fick betala priset för att andra länder inte gör sin del av uppgiften.

Kommissionen har tagit intryck och ska ta med detta när det gäller genomförandet av målen för 2040 men också försöka hitta pragmatiska lösningar här och nu när det gäller målen för 2030. Det är positivt och ett kvitto på att inte minst Sveriges och Finlands ihärdiga påverkansarbete gällande vikten av vårt skogsbruk har gett utdelning. Står inte Sverige entydigt upp för den svenska skogen kommer ingen annan i Europa att göra det heller.

Efter en längre diskussion kunde slutsatserna antas enhälligt och utan ändringar. Detta är en stor framgång för oss i flera bemärkelser: Klimatmålen ligger fast, den svenska skogen skyddas undan orimlig och otillbörlig påverkan från andra länder och den politiska slapphet som tidigare har uppvisats mot EU när det gäller svensk skog är nu definitivt bruten.

I detta nu, herr talman, sitter EU:s klimat- och miljöministrar i Bryssel och förhandlar EU:s 2040-mål. Det finns, förenklat, två läger. Den ena gruppen tycker – lite skissartat, det medges – att ambitiösa klimatmål skulle kunna få negativa konsekvenser för etablerad europeisk industri, för tillväxt och för konkurrenskraft. Lika skissartat ser den andra gruppen, som Sverige tillhör, betydelsen av höga europeiska klimatambitioner och att en framgångsrik grön omställning mycket väl kan vara en tillväxtmotor i EU. Vi driver därför på för ett ambitiöst 2040-mål och för att det ska kunna antas under dagen.

Ministrarna på plats i Bryssel ska också förhandla EU:s bidrag inför förhandlingarna vid COP 30-konferensen, som inleds på måndag. Sverige agerar under klimatförhandlingarna som en del av EU, eftersom EU förhandlar gemensamt. EU:s delegation på plats kommer att ledas av det danska ordförandeskapet.

Under det inledande högnivåmötet på COP 30 representeras Sverige av kungen och drottningen samt av EU-minister Jessica Rosencrantz. Under förhandlingarna deltar dessutom ett par statssekreterare, vår klimatambassadör och chefsförhandlare samt en stor grupp tjänstemän från Regeringskansliet och andra myndigheter. Sverige är mycket väl företrätt.

Under mötet i Europeiska rådet fanns en bred samsyn om att europeisk industri behöver ett regelverk som främjar innovation och företagande. Det omfattande arbete med regelförenkling som nu pågår, som jag hade förmånen att tillsammans med Ursula von der Leyen och ett antal svenska techföretagare diskutera i detalj på en middag här i Stockholm för bara en vecka sedan, har nu ett brett stöd.

Det är dock ett faktum att varje regel – ofta samtidigt – har många försvarare. Regelförenkling är alltså, tvärtemot namnet, inte alls enkelt, särskilt inte när delar av Europaparlamentet inte ens verkar vilja bidra till arbetet. Det här, mina vänner, är ett växande problem. Att snabba på dessa processer är helt nödvändigt för svenska jobb och för vår gemensamma välfärd men också för trovärdigheten för företagen i Europa i en konkurrensutsatt situation.

Säkerhets- och försvarsdiskussionen följde upp de samtal som vi hade vid det informella mötet i Köpenhamn. För att nå målet att EU kraftigt ska stärka sin försvarsberedskap till 2030 har kommissionen nu tagit fram en vägkarta, och den fick stöd av Europeiska rådet.

Från svensk sida har vi argumenterat för att frågor gällande säkerhet och försvar är tätt knutna till nationalstaternas befogenheter. Därför är det medlemsstaterna och inte kommissionen som måste sitta i förarsätet när det gäller de besluten.

De insatser som EU kan göra på området är dock viktiga. De ska knytas till Natos beslutade förmågemål och hjälpa medlemsstaterna att nå dem. På så vis undviker vi överlappning och dubbelarbete mellan EU och Nato. Som bekant är de allra flesta EU-medlemmar också medlemmar i Nato, men det finns EU-medlemmar som inte är med i Nato och Natomedlemmar som inte är med i EU.

Det finns fortfarande olika åsikter om huruvida EU:s färdplan i huvudsak ska inriktas på hotet från Ryssland eller ha en bredare och större politisk ansats. För svensk och nordisk del är det uppenbart att Ryssland är det främsta hotet, men länder på andra sidan Europa delar inte den ståndpunkten fullt ut. Trots detta kunde slutsatserna även här antas utan ändringar.

Herr talman! Vi hade också en kort diskussion om Mellanöstern med fokus på hur EU bäst kan bidra till det arbete som nu pågår med president Trumps fredsplan och till en hållbar fred mellan Israel och Hamas.

Slutligen hölls en kort diskussion om bostäder. I grund och botten är det här inte en EU-fråga, vilket märktes på de ganska få inlägg som gjordes under mötet. Medlemsstaterna har olika utmaningar, olika behov och olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt. EU:s roll är alltså stöttande, och så ska det förbli. Att en växande europeisk ekonomi och hög europeisk konkurrenskraft skulle vara bra också för bostadsbyggandet är dock naturligtvis helt uppenbart.

Med detta avslutar jag återrapporten från mötet.

(Applåder)

Herr talman! Jag får först tacka för att jag inte är förhindrad av riksdagsledamoten att träffa vem jag vill. Det uppskattas. Om jag inte hade varit fri att träffa vem jag vill hade jag kanske inte följt det.

Om vi ska vara lite allvarliga är detta alltså en stor internationell konferens som äger rum en gång per år. Den här gången var den i Stockholm. Den blandar ett antal premiärministrar – som jag för övrigt också träffar på samma ställe – och ett antal företagsledare från Sverige och många andra länder. Ett antal vd:ar i svenska och utländska teknologiföretag var också där.

Jag tycker att teknologifrågorna är viktiga. Vi har en stor tech-sektor i Sverige som dessutom är otroligt framgångsrik. Det finns ett enormt samarbete med framför allt USA, både finansiellt och teknologiskt. Att förstå vad som händer i tech-sektorn, hur vi behåller vår position och hur vi kan bli bra trots att vi ligger i Europa och inte i vare sig USA eller Kina har ett centralt värde för Sverige. Därför träffade jag ett antal ledande tech-företagare i Stockholm.

(Applåder)

Statsministerns frågestund var härmed avslutad.

Herr talman! Jag uppskattar verkligen frågan. Jag tänker mycket på samma sak.

Jag har tre döttrar som är på väg ut i yrkeslivet. Vi pratar mycket om detta hemma. Vi pratar om varför det är så. Vi pratar om saker som är direkt påverkbara, som vilka utbildningar man genomför och vilka jobb man söker. Vi pratar om hur jämställdheten ska vara i familjer, där man fördelar ansvaret för hem, familj, jobb och barn. Där tar kvinnor i dag en förkrossande andel av deltidsarbetet när man har små barn. Måste det vara på det sättet? Nej, det tror inte jag att det måste vara.

Det finns också saker som handlar om yrkesval. Vi har väldigt mansdominerade sektorer som ibland, men inte alltid, tenderar att vara högre betalda. Vi har kvinnodominerade sektorer som ofta är lägre betalda. Varför är det på det sättet? Vi förbjuder ju inte någon att söka det jobb man vill, men mycket av detta ligger i traditioner. Vi har ett gemensamt ansvar att ändra på de traditionerna och få ett jämställt yrkesliv också i fråga om inkomster.

(Applåder)

Herr talman! Det sista är direkt felaktigt. Det är alldeles uppenbart fel.

Jag stod här i talarstolen förra året, när vi hade stora inflationseffekter för regionerna, och lovade – och gav sedan också – mer pengar för att vi skulle hjälpas åt att klara av de kostnadsfördyringar som inflationen skapade, framför allt i landets regioner.

Det är inte helt intuitivt för alla svenskar att hög inflation driver upp pensionskostnaderna i regionerna och därmed tränger ut andra utgifter. Men så var det, och vi hjälptes åt. Det fungerade dessutom bra. Det är klart att vi inte har löst alla problem, men vi hjälptes verkligen åt när det behövdes.

Dessutom är det felaktigt att köerna ökar. Så här är det: Man väljer att ta den siffra som var precis under pandemin, när få människor ens ville gå till sjukhus. Det är ju en uppenbart meningslös jämförelse. Om vi jämför siffrorna därefter ser vi att köerna tvärtom har minskat – inte tillräckligt mycket, vi inte nöjda, men det går åt rätt håll.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att vi i huvudsak är helt överens om själva problembeskrivningen.

Det fanns ett skäl till att jag i regeringsförklaringen sa ungefär – det är inte den exakta ordalydelsen – att vi ska bekämpa mäns våld mot kvinnor med samma eftertryck och samma kraft som vi bekämpar den grova organiserade brottsligheten med.

Detta våld är lika dödligt och lika förfärligt, men det är inte lika organiserat. Därför möter det inte samma uppmärksamhet – tyvärr, skulle jag vilja säga. Det blir uppmärksammat när ett antal män på kort tid mördar sin partner. Då händer det saker och ting.

Vi gör saker, verkligen – kanske inte just de saker som nämns här men andra saker. Vi ser till att fler får fotboja så att de inte kommer i närheten av den partner som de är hotfulla mot. Vi utvidgar besöksförbuden så att man vet längre ifrån var en person finns någonstans. Vi gör handfasta, konkreta saker som gör att fler kvinnor som har goda skäl att vara rädda för sin tidigare partner slipper vara rädda.

Herr talman! De senaste månaderna har det varit mycket flippfloppande i Socialdemokraterna. Man byter uppfattning nästan med ett blött finger i luften och känner efter vart vinden blåser. Men på en punkt är ni socialdemokrater pålitliga: I valet mellan bidrag och jobb väljer ni alltid bidrag.

(Applåder)

Det är en viktig konsumentupplysning. Framför allt gör ni det i opposition. Då finns det dessutom ingen gräns. Då finns det alltid möjlighet att höja bidragen.

Man måste fundera. Vad skapar i längden fattiga familjer? Jo, brist på arbetsinkomster. Vad skapar i längden socialt utsatta barn? Jo, föräldrar som inte går upp på morgonen, inte går till jobbet, inte är självförsörjande och inte är självständiga. Det är vårt riktigt stora problem.

Om man inte ser det problemet kan man höja bidragen hur mycket som helst för dem som inte jobbar och höja skatten hur mycket som helst för dem som jobbar. Det kommer aldrig att läka ihop Sverige igen. Jag tycker helt enkelt precis tvärtom.

(Applåder)

Herr talman! Jag instämmer verkligen i beskrivningen.

Det här är en av världens många paradoxer. I vår del av världen beskriver vi ofta den otroliga vikten av religiös tolerans. Vår del av världen domineras av kristna värderingar bland både troende och icke-troende människor, och vi tycker att de är viktiga. I andra delar av världen som domineras av andra religioner saknas väldigt ofta den toleransen. Det är ett stort problem, och ibland är vi inte bra på att själva lyfta upp detta.

Sedan finns det många undantag. Vi är många som pekar på det som nu händer i Syrien, till exempel. Vi hade en väldigt fin vecka här i Stockholm till minne av Nathan Söderbloms ekumeniska möte i Stockholm för exakt 100 år sedan. Det var många kyrkoledare som pratade om vikten av att respektera kristna också i andra delar av världen.

Jag tycker att det görs mycket, men mycket mer måste göras.

Herr talman! Låt mig säga två saker i korthet.

Vi gör väldigt mycket för att skydda judiska institutioner med ren säkerhet. Att det behövs är väldigt tråkigt, men det är absolut nödvändigt.

Vi gör också och inte minst mycket för att uppmärksamma 250 år av judiskt liv i Sverige. Det är en viktig del av svensk kulturhistoria. Vi gör väldigt mycket på det området. Det är ett fint samarbete med de kulturaktörer som är med.

Jag visste inte om detta i Malmö, men jag kan nämna något som då är desto mer glädjande: Folkoperan sätter upp Stulen musik i detta nu. Jag ska själv se den snart. Jag var på jubileumskonserten i Göteborg för bara några veckor sedan, en fantastisk konsert. Så det kanske finns de som fegar ur, men det finns andra som står upp för det som är rätt.

(Applåder)

Herr talman! Det är intressant med den glidning som håller på att ske här, tycker jag. Utrikesdepartementet har en bestämd reseavrådan när det gäller Gaza sedan tio år tillbaka. När det gäller Ukraina har man den av uppenbara skäl inte sedan lika lång tid, och man har den av andra skäl. Men innebörden är densamma: Åk inte dit! Åk framför allt inte dit om du förväntar dig svensk hjälp om du råkar illa ut!

Men det finns inga förbud. Åk till Gaza om du vill det, och ta alla de risker som finns! Åk till Ukraina och slåss för deras sak om du är beredd att ta de risker som det för med sig!

Detta är viktiga saker. Vi har inte ansvar för människor som väljer att aktivt trotsa mycket tydliga regler. UD har i går svarat om vad man har gjort för att hjälpa till med det konsulära, trots reseavrådan. Men det är en konstig retorik som ni för.

(Applåder)

Herr talman! Jag delar inte alls uppfattningen att detta är ett hårt slag mot landets företagare. Jag har uppfattningen att vi i längden inte kan ha arbetskraftsinvandring till Sverige när det gäller lönenivåer och jobb där det redan finns människor i Sverige som lever på bidrag och borde ta de jobben. Det är min uppfattning. Man ska inte behöva åka utanför Europa och be människor komma till Sverige – människor som inte talar svenska, inte har jobbat på svensk arbetsmarknad och väldigt ofta inte har någon nämnvärd utbildning – för att ta relativt lågt betalda jobb, när det finns väldigt många människor som är fullt arbetsföra och lever på bidrag i Sverige. Det är en absurd situation. Så kan vi inte ha det.

I det regelverk som vi har infört finns ett antal undantag för situationer där det på goda grunder är svårt att hitta den kompetens som behövs. Det gäller även till exempel korttidsarbeten, planteringar och sådana saker. Det finns alltså ett antal rimliga undantag från regeln. Jag tycker att vi gör det som är absolut nödvändigt just nu.

(Applåder)