Rashid Farivar

Fru talman! Tack, ministern, för svaren och för den här debatten!

Jag vill särskilt återkomma till tre frågor.

För det första: Hur ska regeringen säkerställa att ELV-förordningen genomförs på ett sätt som värnar Sveriges fordonskultur, det rullande kulturarvet och äganderätten?

För det andra: Hur ska rättssäkerhet, enhetlighet och förutsebarhet säkerställas när Transportstyrelsen och andra myndigheter ska tillämpa det nya regelverket?

För det tredje: Hur ska Sverige använda de nationella möjligheter till undantag som förordningen faktiskt medger?

Fru talman! Ministern har i dag sagt att arbetet med hur fordon av särskilt kulturellt intresse bäst ska värnas i Sverige fortfarande pågår inom Regeringskansliet. Jag tackar ministern för detta besked och hoppas att den fortsatta beredningen leder till ett regelverk som är tydligt, enkelt och förutsebart för Sveriges fordonsägare och som tar till vara den mycket starka svenska fordonskultur som finns.

Fru talman! Jag avslutar med att tacka Romina Pourmokhtari för det goda samarbete våra partier har haft under mandatperioden och för hennes insatser för Sverige och Sveriges demokrati.

Detta är min sista debatt i kammaren, så jag passar på att tacka talmanspresidiet och all personal i Riksdagsförvaltningen för ert arbete.

Och återigen: Stort grattis till ministern och hennes familj! Jag önskar er alla kärlek, hälsa och lycka framöver.

Fru talman! Jag tackar klimat- och miljöministern för svaret. Jag uppskattar verkligen den dialog vi har i kväll.

Jag vill nu gå över till mina första två frågor, eftersom jag uppfattade att ministern i sitt svar i huvudsak hänvisade till myndigheternas självständighet.

Jag delar naturligtvis uppfattningen att regeringen inte ska gå in och styra hur en förvaltningsmyndighet fattar beslut i ett enskilt ärende. Det är en grundläggande princip i vårt statsskick. Min fråga handlade dock inte om att ministern ska gå in och styra i enskilda ärenden. Min fråga handlade i stället om hur regeringen avser att säkerställa att det nya regelverket får en rättssäker, enhetlig och förutsebar tillämpning i Sverige. Det är en viktig skillnad.

Fru talman! Ministern säger själv att arbetet med de nationella möjligheterna till undantag fortfarande pågår inom Regeringskansliet. Då måste det vara rimligt att fråga regeringen hur den avser att utforma detta arbete så att fordonsägare kan känna trygghet. Det finns erfarenheter från tidigare ärenden rörande import och export av fordon där fordonsägare har fått bära en mycket tung administrativ och ekonomisk börda i kontakten med myndigheter, till exempel Transportstyrelsen. Det handlar i vissa fall om åratal av processer, stora kostnader och företag som fått sin verksamhet kraftigt försvårad.

Jag menar inte att dessa historiska ärenden automatiskt säger hur till exempel Transportstyrelsen kommer att tillämpa den nya ELV-förordningen, men de visar varför rättssäkerhet, tydlighet och förutsebarhet måste byggas in från början. När ett nytt och omfattande regelverk ska börja tillämpas är det bättre att regeringen förebygger problem än att enskilda fordonsägare först ska behöva driva sin sak genom flera instanser för att få rätt.

Därför vill jag fråga ministern: Vilket arbete pågår inom Regeringskansliet för att ta fram tydliga svenska kriterier och vägledning innan ELV-förordningen börjar tillämpas, och hur avser regeringen att säkerställa att de berörda myndigheterna har en gemensam och tydlig tolkning av vad som gäller?

Fru talman! Jag vill också återkomma till äganderätten. För många människor är ett fordon inte bara ett transportmedel. Det kan vara ett historiskt fordon, ett amatörbygge, ett tävlingsfordon, ett fordon som gått i arv i familjen i generationer eller ett fordon som är en del av en verksamhet. När regelverket förändras måste det därför finnas en rimlig balans mellan miljö- och återvinningsmålen och respekten för den enskildes egendom. Jag hoppas att ministern kan vara tydligare i sitt svar denna gång.

Vilket ansvar tar regeringen för att skapa de nationella regler, kriterier och förutsättningar som krävs för en rättssäker och förutsebar tillämpning samtidigt som myndigheternas självständighet respekteras? Och kan ministern, när arbetet nu pågår inom Regeringskansliet, lova att fordonsägarnas och de berörda organisationernas sakkunskap kommer att tas till vara innan den svenska tillämpningen slutligen fastställs? Det är det beskedet jag hoppas kunna få från ministern i kväll.

Fru talman! Tack, klimat- och miljöministern, för svaret!

Låt mig börja med att säga grattis till ministern och hennes familj med anledning av det nyfödda barnet. Det är en väldigt speciell och fin tid i livet, och jag vill önska ministern och hennes familj all kärlek, hälsa och lycka i livet.

Jag vill också beklaga att vi står här i kammaren så här sent på kvällen. Jag vet att ett nyfött barn behöver sin mamma mer än någonsin just då, och det var naturligtvis inte min ambition med den här interpellationen att statsrådet skulle behöva arbeta så här sent på kvällen – särskilt inte med tanke på det familjepussel som följer med att bli förälder.

Fru talman! Jag vill börja med min tredje fråga eftersom jag tycker att ministerns svar där är särskilt intressant. Ministern säger att regeringen anser att det är viktigt att säkerställa att fordon av särskilt kulturellt intresse undantas från förordningens krav. Hon säger också att arbetet med att säkerställa hur dessa fordon bäst ska värnas i Sverige fortfarande pågår inom Regeringskansliet.

Detta är positivt, men det är också precis därför jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar hur det ska göras i praktiken. Det är nämligen en sak att säga att fordon av särskilt kulturellt intresse ska kunna undantas och en annan sak hur en vanlig fordonsägare faktiskt ska kunna visa att hans eller hennes fordon omfattas av undantaget.

Fru talman! Jag har fått återkoppling från Motorhistoriska riksförbundet och Nätverk på gemensam väg. De pekar på en viktig problematik: Om varje fordon ska behöva bedömas individuellt för att kunna omfattas av undantaget riskerar själva undantaget att bli en administrativ börda för fordonsägaren.

Jag vill därför fråga ministern om det är regeringens ambition att hitta så enkla, tydliga och förutsebara kriterier som möjligt för att fordonsägaren inte ska behöva gå igenom en omfattande individuell process för att bevisa något som redan kan styrkas genom svenska register och befintliga myndighetsuppgifter.

Fru talman! Ett konkret exempel är specialbyggda, ändrade, ombyggda, amatörbyggda och uppbyggda fordon. Sverige har en mycket omfattande kultur kring sådana fordon. Många av dem finns redan registrerade i vägtrafikregistret i olika kategorier. Om uppgifter som redan finns i vägtrafikregistret kan användas för att styrka att ett fordon omfattas av ett undantag borde det enligt min mening vara en betydligt enklare väg än att varje enskild fordonsägare ska behöva börja från noll.

Detta gäller även tävlingsfordon. Motorsportens fordon förändras kontinuerligt beroende på tävling, bana och tekniska krav. Det vore därför orimligt om ägaren skulle behöva verifiera varje enskild förändring, exempelvis genom att identifiera varje komponent med serienummer, för att fordonet ska kunna behålla sin status.

Det finns också en öppning i den nya förordningen för andra typer av fordon än de exempel som uttryckligen nämns. Även där tycker jag att det är viktigt att regeringen är framåtblickande.

Framför allt, fru talman, vill jag ställa frågan om ministern delar uppfattningen att målet måste vara att undantagen ska vara enkla att använda, rättssäkra och förutsebara för fordonsägaren och inte bara finnas på papperet.

Fru talman! Tack, justitieministern, för förklaringen! Jag saknar fortfarande ett svar på vad regeringens konkreta linje är. Vad vill regeringen göra om man får sitta kvar vid regeringsmakten under nästa mandatperiod? Vill vi hantera det på nationell nivå eller på EU-nivå? Vad är den rimliga betaltiden – 30 dagar eller 60 dagar? Vad tycker ministern? Jag är lite besviken. Men det är som det är.

Fru talman! Jag tror att vi alla i den här salen – nu är vi inte så många som är på plats – är överens om att problemet finns. Vi vet också att det framför allt är mindre företag som får bära kostnaden när stora företag använder långa betaltider för att stärka sin egen likviditet. Jag tackar en gång till för att ministern bekräftar den bilden.

Det som saknas är ett tydligt besked om när regeringen tänker gå från att följa frågan till att faktiskt agera. Min uppfattning är att detta kommer att behöva hanteras under nästa mandatperiod. För varje månad som går binds kapital i svenska små och medelstora företag som i stället skulle kunna användas till investeringar, innovation, produktivitet och nya jobb.

Fru talman! Jag vill avsluta med att tacka justitieministern för debatten. Gunnar Strömmer och jag har haft ett gott samarbete under den här mandatperioden även när vi har haft olika uppfattningar i olika frågor. Det är därför vi har vår demokrati.

Jag vill också passa på att tacka ministern för hans insatser för Sverige under mandatperioden och för det arbete som han har lagt ned, inte minst i en tid då Sverige står inför mycket stora utmaningar när det gäller rättsväsendet, säkerheten och kampen mot den organiserade brottsligheten. Tack för ett gott samarbete, och tack för debatten!

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag vill gå vidare till den del av frågan där justitieministern faktiskt har ett särskilt ansvar, nämligen EU-förhandlingarna. Ministern redovisade i sitt svar att kommissionens förslag om en tvingande 30-dagarsregel är alltför långtgående och att Sverige tillsammans med en majoritet av medlemsstaterna har förordat att kommissionen drar tillbaka förslaget och återkommer med en revidering av det nuvarande direktivet. Detta är regeringens linje, enligt min uppfattning, men det som fortfarande är helt oklart är vad regeringen vill i stället. Det är lätt att säga nej till ett förslag, men att säga nej är inte samma sak som att ha en lösning.

Europaparlamentet har ställt sig bakom 30-dagarsprincipen med stor majoritet: 459 röster för, 96 emot och 54 nedlagda, i demokratisk ordning. Samtidigt har förhandlingarna i rådet gått i stå.

Min fråga till justitieministern blir då väldigt konkret. Jag hoppas att jag får svar. Vilken bindande EU-linje driver Sverige i stället? Om 30 dagar är för långtgående, vad är då rimligt? Är det 45, 60, 90 eller 120 dagar, eller längre? Vilken maximal betaltid vill regeringen se? Vilket konkret skydd vill regeringen ge mindre leverantörer? Vilken tillsyn eller mekanism vill regeringen se för att säkerställa att reglerna faktiskt följs?

Fru talman! Ministern hänvisar också till avtalsfriheten. Jag håller med om att avtalsfrihet är en viktig princip. Men vi måste också fråga oss hur fri en förhandling faktiskt är när förhandlingsstyrkan är så ojämn. Om ett litet leverantörsföretag får valet att acceptera 90 dagars betaltid eller förlora affären, är det då verkligen en förhandling mellan två jämbördiga parter? Eller handlar det i praktiken om marknadsmakt? När ett stort företag kan skjuta över finansieringskostnaden på en liten leverantör förbättrar det stora företaget sin likviditet medan det mindre företaget får bära kostnaden. Skillnaden är att banken får ränta och säkerheter; den lilla leverantören får bära risken.

Fru talman! Långa och oförutsägbara betaltider riskerar dessutom att fungera som ett faktiskt handelshinder på den inre marknaden. De gör det svårare för mindre företag att ta affärer med större kunder. De gör det svårare att växa över gränserna. Och de gör det svårare att konkurrera på lika villkor inom EU.

Min fråga till ministern är: Om regeringen anser att kommissionens förslag är fel, vilket konkret alternativ driver Sverige? Eller driver Sverige kanske ingenting? Om förhandlingarna fortsätter att stå still, är regeringen beredd att överväga nationella åtgärder? Vi kan inte hamna i en situation där regeringen säger nej till en EU-lösning men inte samtidigt presenterar någon egen lösning.

Det är precis där jag upplever att regeringens linje fortfarande är otydlig. Man erkänner problemet. Man säger nej till det konkreta förslaget, men man berättar fortfarande inte vad man vill göra i stället. Det är detta jag hoppas att justitieministern kan ge svar på i dag.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag vill börja med att säga att detta är en fråga som jag nu ställer till regeringen för andra gången på kort tid. Det finns en ganska enkel anledning till det. I den tidigare debatten med energi- och näringsminister Ebba Busch fick jag svar på vissa av mina frågor, men inte alla. Men som energi- och näringsministern nämnde under debatten i juni ligger denna fråga tekniskt och politiskt till betydande delar inom justitieministerns ansvarsområde, både när det gäller den svenska lagstiftningen och, framför allt, när det gäller EU-förhandlingarna. Därför tycker jag att det är rimligt att ställa vissa frågor igen, den här gången till det statsråd som faktiskt ansvarar för frågorna.

Fru talman! Jag uppskattar att justitieministern tydligt konstaterar att långa betaltider är ett problem och att regeringen tar frågan på allvar. Men problemet är inte längre att regeringen saknar kunskap om frågan. Problemet är att vi fortfarande saknar besked om vad regeringen konkret tänker göra åt detta.

I sitt svar säger justitieministern att regeringen vill se välavvägda och ändamålsenliga åtgärder. Men vad betyder detta, konkret? Jag vill därför börja med att fråga: Kan ministern nämna en enda konkret åtgärd som regeringen under den här mandatperioden har vidtagit för att faktiskt korta betaltiderna mellan stora företag och mindre leverantörer? Jag vill inte höra att regeringen följer frågan eller att näringslivet har en frivillig uppförandekod, som nu dessutom har lagts ned, utan jag efterfrågar en konkret åtgärd som har lett till eller förväntas leda till kortare betaltider.

Fru talman! För företag är detta inte en teoretisk diskussion. När ett mindre företag har köpt in material, genomfört produktionen och levererat varan men sedan får vänta 60, 90 eller ibland 120 dagar på betalningen binds kapital som företaget behöver för sin egen verksamhet. Enligt den undersökning från FKG:s kunder som jag har med mig säger 84 procent av företagen att detta problem har en märkbar eller betydande påverkan.

Swepart, exempelvis, har beskrivit situationen som att de i praktiken erbjuder sina stora kunder superbillig finansiering. För företag som till exempel Together Tech kan konsekvensen bli att möjligheten att anställa nya ingenjörer och få verksamheten att växa begränsas helt. Det är därför detta är en konkurrenskraftsfråga.

Fru talman! Jag vill återkomma till regeringens hänvisning till rapporteringsskyldighet. Den har funnits sedan 2022, och rapporteringen började 2023. Ministern säger att regeringen följer utvecklingen. Men mina frågor är: Vad har regeringen konkret kunnat konstatera genom denna uppföljning? Vilka indikatorer följer regeringen? Och, framför allt: När kommer regeringen att gå från uppföljning till åtgärd?

Fru talman! Jag vill be ministern att vara så konkret som möjligt. Vad är regeringens plan, om dagens system inte ger tillräckliga resultat? Finns det någon tidsgräns för när regeringen anser att det är dags att agera?

För svenska små och medelstora företag är detta inte en fråga som kan vänta hur länge som helst. De behöver hjälp nu.

Fru talman! Jag tackar energi- och näringsminister Ebba Busch för svaret och debatten.

Precis som ministern nämnde är ambitionen med den här debatten att lyfta upp frågan eftersom den är så pass viktig. All vår teknik i samhället och i industrin är beroende av halvledare.

Jag kan berätta att frågan under den här mandatperioden har diskuterats två gånger i kammaren, och det här är andra gången.

Det är ändå positivt att regeringen har identifierat området som strategiskt viktigt och att fler satsningar nu genomförs. Min slutsats från den här debatten är att vi behöver mer än enskilda program och projekt. Vi behöver en långsiktig färdplan och bättre samordning mellan forskning, institut och industri. Vi behöver fler investeringar i forskningsinfrastruktur och kompetensförsörjning. Vi behöver särskilt säkerställa att svenska innovationer inte bara uppfinns i Sverige utan också utvecklas och produceras i Sverige och skapar arbetstillfällen i Sverige.

Halvledare handlar inte bara om teknik, utan de handlar också om konkurrenskraft, försörjningsberedskap, nationell säkerhet och framtida välstånd. Därför hoppas jag att regeringen tar med sig de synpunkter som har framförts från både industrin och forskarsamhället och fortsätter det goda arbetet med att säkra Sveriges position inom halvledare och avancerad elektronik.

Fru talman! Jag vill tacka energi- och näringsministern för en god debatt och för det starka arbete hon har utfört under mandatperioden.

Jag vill också önska ministern en glad midsommar och en riktigt fin sommar, med möjlighet till vila och återhämtning, särskilt med barnen, inför den valrörelse som nu väntar. Slutligen vill jag önska ministern och Kristdemokraterna lycka till i valet den 13 september, och även alla andra partier i Sveriges riksdag.

Fru talman! Jag tackar energi- och näringsminister Ebba Busch för svaret.

Jag håller med ministern, absolut! Men jag vill fortsätta på den fråga som kanske oroar branschen allra mest och som ministern också nämnde, nämligen gapet mellan forskning och industrialisering – något som också tydligt lyfts i rapporten Sweden’s National Semiconductor Strategy 2035.

I sitt svar beskriver ministern flera satsningar som syftar till att stärka innovation, kommersialisering och industrialisering. Problemet är att många aktörer inom sektorn menar att det inte är där den verkliga flaskhalsen finns. Utmaningen är att ta steget från forskningsresultat till industriell uppskalning. Det är där många svenska innovationer i dag fastnar, och det är där Sverige riskerar att förlora både investeringar och arbetstillfällen.

När företag når nästa utvecklingsfas tvingas de ofta söka sig utomlands för att hitta kapital, produktionskapacitet, pilotlinor eller industriella partner. Resultatet blir att innovationerna utvecklas i Sverige men att värdeskapandet sker någon annanstans. Det borde bekymra oss alla.

Fru talman! Flera företrädare för både akademi och industri pekar också på att Sverige saknar tillräckligt starka strukturer för att bära teknologier från forskning till industriell implementering. Man efterfrågar starkare samordning mellan universitet, forskningsinstitut och näringsliv samt mer långsiktiga investeringar i forskningsinfrastruktur. Detta är givetvis också något vi har gjort och gör under denna mandatperiod.

Man pekar också på att excellenskluster i sig inte kommer att vara tillräckligt. Excellens byggs inte genom kortsiktiga projektutlysningar. Excellens byggs genom långsiktighet. Det handlar om att ge ledande forskningsmiljöer stabila förutsättningar över tid och samtidigt skapa de strukturer som gör att innovationer faktiskt kan växa till svensk industri.

Fru talman! Jag vill också kort beröra Sveriges deltagande i IPCEI AST.

Det är positivt att regeringen öppnar för svenskt deltagande. Men flera aktörer inom sektorn har samtidigt framfört – jag har här ett brev från Svensk Elektronik – att informationen om möjligheterna inte har nått hela ekosystemet och att små och medelstora företag har haft svårt att delta på lika villkor som större aktörer.

Om syftet är att bygga ett robust nationellt halvledarekosystem måste även nya företag, mindre teknikbolag och regionala innovationsmiljöer ges möjlighet att bidra. För att lyckas krävs inte bara finansiering utan också att verktygen utformas så att hela ekosystemet kan delta och utvecklas.

Min fråga till ministern blir därför: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att stärka samordningen mellan akademi, institut och industri samt säkerställa att Sverige faktiskt bygger upp den industriella kapacitet som krävs för att fler innovationer ska kunna stanna, växa och skapa jobb här i landet? Frågan har också framförts i brevet från Svensk Elektronik till minister Ebba Busch.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Egentligen ska man inte ha med sig och visa upp rekvisita i kammaren. De som lyssnar kan inte se det.)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka energi- och näringsminister Ebba Busch för svaret.

Jag välkomnar att regeringen har identifierat avancerad digital teknik, inklusive halvledare, som ett strategiskt teknikområde. Jag välkomnar också satsningarna på excellenskluster, test- och demonstrationsmiljöer samt Sveriges deltagande i europeiska samarbeten, såsom IPCEI AST, Advanced Semiconductor Technology, och programmet för ett digitalt Europa.

Det är samtidigt svårt att inte konstatera att ministerns svar i huvudsak beskriver olika instrument och pågående satsningar, medan den centrala frågan i min interpellation egentligen förblir obesvarad. Frågan är nämligen inte om Sverige har god forskning. Det har vi sedan länge.

Om jag får göra en kort personlig reflektion är min egen resa i Sverige nära förknippad med just detta område. År 2005 började jag ett masterprogram som senare följdes av forskarstudier som doktorand inom halvledarmaterial vid Chalmers tekniska högskola. Institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, MC2, och dess renrumsmiljö har under lång tid tillhört de ledande forskningsmiljöerna i Europa, både när det gäller forskning och när det gäller avancerad instrumentering.

Frågan är inte heller om det finns kompetens. Det gör det. Frågan är om Sverige har en sammanhållen plan för hur vi ska omsätta denna kompetens till nya företag, nya investeringar, nya exportförmågor och nya arbetstillfällen. Där är svaret fortfarande oklart.

Fru talman! När man talar med forskare, företag och branschorganisationer återkommer samma budskap gång på gång. Sverige lider inte främst av brist på akademisk excellens. Sverige lider av bristande samordning. Vi har stark forskning i Lund, på Chalmers, som jag nyss nämnde, och på KTH. Vi har världsledande företag inom telekom, försvar, energi och fordonsindustri. Vi har ett starkt innovationsklimat, men vi saknar fortfarande en tydlig nationell riktning.

Flera andra europeiska länder har redan tagit fram nationella halvledarstrategier som samlar forskning, industri, kompetensförsörjning, investeringar och internationella samarbeten i ett gemensamt ramverk. Sverige har ännu inte gjort det, trots att det finns väl genomarbetade förslag på bordet, såsom rapporten Det osynliga guldet.

Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom halvledare och avancerad elektronik i dag är lika strategiska som energi, transporter och digital infrastruktur. De är en grundförutsättning för artificiell intelligens, försvarsförmåga, elektrifiering, datacenter, telekommunikation och avancerad industriell produktion.

Därför vill jag fråga ministern: Anser ministern att de satsningar som redan presenterats utgör regeringens halvledarstrategi? Eller avser regeringen att ta fram en samlad nationell strategi som definierar Sveriges långsiktiga mål, såsom rapporten Det osynliga guldet, prioriteringar och investeringar inom halvledare och avancerad elektronik?

Fru talman! Tack, ministern, för en konstruktiv debatt!

Jag vill bara upprepa att situationen inom fordonsindustrin är särskilt problematisk. Jag måste också konstatera att flera av de centrala frågorna fortfarande saknar tydliga svar, och jag kan förstå att ministern kanske inte har svar på alla frågor.

Ministern säger att problemet finns; det är vi överens om. Ministern säger att EU-kommissionens förslag inte är rätt väg. Det kan man naturligtvis diskutera. Ministern säger att rapporteringsskyldigheten ännu inte kan utvärderas fullt ut, och hon säger att regeringen följer frågan. Men svenska små och medelstora företag behöver mer än besked om att regeringen följer frågan. De behöver veta vad regeringen faktiskt tänker göra.

Företagen beskriver hur investeringar skjuts upp, hur rekryteringar senareläggs och hur kapital binds upp i kundfordringar i stället för att användas till innovation, produktivitet och tillväxt. I en tid då Europa talar om konkurrenskraft, investeringar och behovet av att stärka vår industriella utvecklingsförmåga är det svårt att förstå varför vi accepterar att små och medelstora företag fungerar som en räntefri bank åt sina största kunder.

Den grundläggande frågan kvarstår därför: Vilken konkret förändring vill regeringen se för att korta betaltiderna? Den kanske viktigaste frågan av alla är: När tänker ministern gå från att följa frågan till att agera i frågan?

Gemensamma och rimliga spelregler för betaltider skulle stärka konkurrenskraften, minska ett reellt handelshinder på den inre marknaden och frigöra kapital till investeringar och jobb i svenska små och medelstora företag. Det är vad företagen efterfrågar, och det är vad svensk konkurrenskraft behöver.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Dagens statistik från FKG visar hur det är i fordonsindustrin, där problemet är som värst. 85 procent av leverantörerna säger att problemet med de långa betaltiderna har betydande påverkan. Det är alltså ett särskilt stort problem inom fordonsindustrin.

Jag vill gå vidare till den del av interpellationen som handlar om EU-processen och regeringens egen linje.

Fru talman! Jag upplever att det finns en motsägelse som ministern ännu inte har tagit upp. Å ena sidan säger regeringen att problemet med långa betaltider är allvarligt och att små och medelstora företag påverkas negativt. Å andra sidan har Sverige varit ett av de länder som har verkat för att EU-kommissionens förslag om skärpta regler ska omprövas eller dras tillbaka.

Det är just detta jag har svårt att få ihop. EU-kommissionen föreslog en huvudregel om 30 dagars betaltid. EU-parlamentet ställde sig bakom förslaget, men Sverige har argumenterat för att förordningen bör dras tillbaka och ersättas med något annat.

Om regeringen inte vill ha kommissionens modell vill jag därför fråga: Vilken modell vill regeringen ha? Vilken maximal betaltid anser regeringen är rimlig? Vilket konkret skydd vill regeringen ge små leverantörer, särskilt inom fordonsindustrin, som är väldigt viktig för Sverige? Vilka förändringar vill regeringen faktiskt se? Hittills har vi fått höra varför kommissionens förslag inte duger, men vi har fortfarande inte fått höra vad regeringens egen lösning är.

Fru talman! Ministern hänvisar också till avtalsfriheten, men avtalsfriheten förutsätter att båda parter har en reell möjlighet att förhandla. När ett mindre företag får beskedet att acceptera 90 eller 120 dagars betaltid eller förlora affären är det svårt att beskriva situationen som en fri förhandling mellan jämbördiga parter. Är det verkligen avtalsfrihet, eller handlar det i praktiken om marknadsmakt?

När stora företag använder sin förhandlingsstyrka för att skjuta över finansieringskostnader och risker på mindre leverantörer är det inte småföretagen som får frihet; det är storföretagen som får finansiering.

Fru talman! Dessutom riskerar långa och oförutsägbara betaltider att fungera som ett faktiskt handelshinder. De gör det svårare för mindre företag att göra affärer med större kunder. De gör det svårare att växa över gränserna, och de gör det svårare att konkurrera på lika villkor inom EU:s inre marknad.

Om regeringen säger sig vilja stärka den inre marknaden och småföretagens konkurrenskraft blir frågan naturlig: Varför är Sverige då inte en tydligare röst för gemensamma europeiska spelregler?

Fru talman! Jag vill avsluta med den viktigaste frågan i hela denna debatt: Om EU-processen fortsätter att stå still eller inte leder fram till några konkreta resultat, är regeringen då beredd att agera nationellt?

Är regeringen beredd att överväga en lagstadgad huvudregel om 30 dagars betaltid, som man har i livsmedelsbranschen? Eller ska svenska småföretag fortsätta att vänta på en lösning som kanske aldrig kommer?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka energi- och näringsministern för svaret!

Jag läste nyligen en artikel där det stod att jag ska ställa ministern mot väggen i den här frågan. Det är faktiskt inte min ambition. Politiken blir sällan bättre av att man försöker att ställa varandra mot väggen.

Jag är här för att föra en civiliserad och intellektuell diskussion om hur vi kan lösa ett problem som svenska små och medelstora företag har levt med under lång tid.

Fru talman! Jag uppskattar att ministern återigen bekräftar att långa betaltider är ett problem och att regeringen tar frågan på allvar.

Det är egentligen inte problembilden som är kontroversiell längre. Regeringen, oppositionen, branschorganisationer och företagen själva verkar vara överens om att långa betaltider är ett reellt problem. Den avgörande frågan är därför inte om problemet finns utan vad regeringen tänker göra åt det.

Den senaste underleverantörsbarometern från Svensk Industriförening visar att sex av tio företag uppger att de tvingas acceptera längre betaltider än de själva anser rimliga. Över hälften uppger att detta lett till uppskjutna investeringar, senarelagda anställningar eller ökat behov av extern finansiering.

Vi ser också vittnesmål från företag inom fordonsindustrin där betaltider på 90 eller till och med 120 dagar blivit ett krav för att få vara med och göra affärer snarare än ett förhandlingsresultat.

Det här är inte någon administrativ detalj. Det handlar om investeringar som inte blir av. Det handlar om innovation som skjuts på framtiden. Det handlar om jobb som aldrig skapas.

Fru talman! Ministern hänvisar återigen till rapporteringsskyldigheten och att regeringen följer utvecklingen tillsammans med Bolagsverket. Men rapporteringsskyldigheten infördes redan 2022. Under tiden visar företagens egna erfarenheter att problemen kvarstår.

Jag har lyssnat på företag som beskriver hur de i praktiken fungerar som billig finansiering åt sina största kunder, eller hur långa betaltider direkt påverkar möjligheten att anställa fler ingenjörer.

Jag har lyssnat på leverantörer inom fordonsindustrin som berättar hur investeringar och utvecklingsprojekt skjuts upp därför att kapitalet är bundet i kundfordringar.

Då blir mina frågor till ministern: Vad har regeringen konkret kunnat konstatera genom sin uppföljning? Om regeringen följer frågan, vad har uppföljningen lett till? Har regeringen kunnat se att utvecklingen går åt rätt håll, eller ser regeringen samma sak som företagen ser, nämligen att problemet kvarstår?

Fru talman! Den här frågan har dessutom diskuterats i många år, i nu över tio år. Riksdagen har riktat tillkännagivanden, och näringslivet har prövat frivilliga åtaganden. Storföretagen har haft en betaltidskod i snart ett decennium. EU-kommissionen har arbetat med frågan under lång tid, men problemen kvarstår.

Hur länge ska svenska småföretag behöva vänta på ytterligare analyser, utvärderingar och uppföljningar innan regeringen är beredd att gå från att följa frågan till att faktiskt agera?

Fru talman! Jag vill tacka civilminister Erik Slottner för debatten. Jag fick inte riktigt svar gällande exitstrategier, men jag tänker bara lyfta att det är ett stort problem.

Jag tror att vi i grunden delar uppfattningen att molntjänster kommer att spela en avgörande roll för den offentliga sektorns digitalisering under de kommande åren. Vi delar sannolikt också uppfattningen att säkerhet, robusthet, innovation och effektivitet måste gå hand i hand. Men efter dagens debatt kvarstår ändå några viktiga frågor.

Regeringen konstaterar själv att den digitala suveräniteten behöver stärkas. Regeringen konstaterar att beroenden av utländska leverantörer kan innebära risker. Regeringen konstaterar att kontroll över data, portabilitet och exitstrategier är viktiga principer, vilket civilministern redogjorde för. Men samtidigt väljer regeringen att göra molnpolicyn vägledande snarare än styrande och lämnar huvuddelen av ansvaret till enskilda myndigheter, kommuner och regioner. Jag tycker att det är ett problem.

Fru talman! Min uppfattning är att detta riskerar att skapa en situation där de problem som identifieras också blir de problem som lämnas olösta. Digital suveränitet uppstår inte genom goda ambitioner, utan det krävs praktisk förmåga, kompetens, uppföljning och i vissa fall tydligare styrning. Jag hoppas därför att regeringen fortsätter arbetet noggrant och följer utvecklingen.

Avslutningsvis vill jag tacka civilministern för en givande debatt här i dag och för det arbete som han har utfört under mandatperioden. Jag vill också tacka för det goda samarbete vi har haft under åren, både i trafikutskottet och i civilutskottet. Jag önskar ministern en glad midsommar och en riktigt fin sommarledighet med möjlighet till vila och återhämtning inför den valrörelse som väntar.

Fru talman! Tack, civilministern, för svaret!

Jag vill fortsätta med frågan om digital suveränitet och Sveriges beroende av utländska molnleverantörer.

I molnpolicyn konstaterar regeringen att både Sverige och Europa behöver stärka sin digitala suveränitet. Man konstaterar också att ensidiga beroenden av utländska leverantörer kan innebära betydande risker. Det är en analys som jag delar. Det är dock samtidigt svårt att se hur regeringens politik faktiskt ska minska dessa beroenden.

Fru talman! I dag domineras den offentliga sektorns molnanvändning i stor utsträckning av ett fåtal mycket stora amerikanska leverantörer – på samma sätt som riksdagens molntjänster domineras av dessa. Ministern konstaterar själv att detta beroende existerar.

Samtidigt innehåller molnpolicyn inga krav, inga styrmedel och inga konkreta incitament för att stärka svenska eller europeiska alternativ. Jag har därför svårt att se hur utvecklingen ska förändras.

Fru talman! Jag vill också beröra frågan om exitstrategier. Ministern säger i sitt svar att exitklausuler normalt sett ingår i avtal för olika it-lösningar. Detta är ett påstående som flera forskare och experter inom området ifrågasätter. Jag har till exempel ställt den här frågan gällande riksdagens användning av molntjänster. Jag har inte fått något svar om exitstrategier.

Forskning visar tvärtom att många offentliga verksamheter saknar både fungerande exitstrategier och avtalsmässiga förutsättningar för att på ett kontrollerat sätt lämna vissa molntjänster.

Om man inte vet hur man ska lämna en tjänst är man i praktiken inlåst. Om man är inlåst har man inte full kontroll över sin digitala framtid. Det gäller särskilt när verksamhetskritiska funktioner, stora datamängder och centrala arbetsprocesser byggs upp kring en specifik leverantörs plattform.

Fru talman! Digital suveränitet handlar inte om att stänga ute internationella aktörer. Det handlar om att säkerställa att Sverige och svenska offentliga verksamheter har verklig handlingsfrihet att kunna välja, att kunna byta, att kunna lämna och att kunna behålla kontrollen över sina data och sina digitala tillgångar.

Min fråga till ministern blir därför: Hur ska regeringen säkerställa att offentliga aktörer, kommuner och regioner faktiskt har fungerande exitstrategier i praktiken och inte bara i teorin när forskning och erfarenheter pekar på att många verksamheter redan i dag har mycket svårt att lämna sina befintliga molnleverantörer?

Fru talman! Tack, civilminister Erik Slottner, för ett utförligt svar!

Jag välkomnar att regeringen nu har presenterat en nationell molnpolicy. Det är ett viktigt steg framåt och kommer inte en dag för tidigt.

Molntjänster är i grunden något positivt. De kan skapa effektivare offentlig verksamhet, bättre digital service och bättre möjligheter att använda artificiell intelligens. Men just därför är det viktigt att vi hanterar riskerna på ett ansvarsfullt sätt.

Fru talman! Det som kanske tydligast framgår av ministerns svar är att regeringen betraktar molnpolicyn som ett vägledande dokument. Det innebär i praktiken att varje myndighet, kommun och region själv får avgöra hur policyn ska tillämpas. Om policyn inte följs får det heller inga direkta konsekvenser.

Jag måste säga att jag är något förvånad över detta. Regeringen konstaterar själv i molnpolicyn att frågor om data, jurisdiktion, leverantörsberoenden och digital suveränitet är av strategisk betydelse för Sverige. Men när det kommer till genomförandet lämnas ansvaret tillbaka till varje enskild offentlig aktör.

Fru talman! Problemet är att det ser väldigt olika ut i verkligheten. Vissa myndigheter har omfattande juridisk och teknisk kompetens; andra har det inte. Många mindre myndigheter, kommuner och regioner har begränsade resurser att analysera komplexa avtalsstrukturer, underleverantörskedjor, jurisdiktionsfrågor och utländsk lagstiftning.

När regeringen själv identifierar risker kopplade till bland annat extraterritoriell lagstiftning borde frågan vara självklar: Hur kan regeringen vara säker på att varje enskild myndighet har förmåga att göra dessa bedömningar på egen hand?

Fru talman! Jag noterar att ministern hänvisar till stöd från Försäkringskassan, Lantmäteriet, Skatteverket, Trafikverket, Upphandlingsmyndigheten och PTS. Det är naturligtvis positivt, men stöd är inte samma sak som styrning. Vägledning är inte samma sak som krav, och rekommendationer är inte samma sak som efterlevnad.

Därför vill jag fråga ministern: Om regeringen bedömer att frågor om digital suveränitet, dataåtkomst och strategiska beroenden är så viktiga som man beskriver i molnpolicyn, varför nöjer sig regeringen då med en vägledande policy utan krav på efterlevnad?

Herr talman! Det blir lite märkligt när Socialdemokraterna beskriver regeringens och Sverigedemokraternas arbete och plan som otillräckligt och ryckigt utan att samtidigt redogöra för vad de själva gjorde när de hade regeringsmakten. Fakta är att underhållsskulden fortsatte att växa även under deras tid vid makten. Nu kritiserar de regeringen för att inte på tolv år kunna lösa de problem som byggts upp under flera decennier. Jag tror att svenska folket förstår att verkligheten är mer komplicerad än så.

Den nationella planen innebär historiskt stora satsningar på underhåll. Men det handlar inte bara om pengar. Trafikverket pekar själva på att genomförandekapaciteten är en begränsande faktor. Fler arbeten kräver fler entreprenörer, mer kompetens och bättre planering. Det viktiga är därför att utvecklingen nu går åt rätt håll. Vi ser fler underhållsinsatser, fler växelbyten och ökade investeringar i järnvägens mest kritiska delar och flaskhalsar.

Samtidigt delar jag uppfattningen att mer kommer att behöva göras framöver. Sverigedemokraterna vill fortsätta att stärka Sveriges infrastruktur, inte minst för att möta industrins behov, stärka vår konkurrenskraft och förbättra vår nationella beredskap. Skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna är att vi inte bara talar om problemet – vi har faktiskt börjat åtgärda det.

Jag tackar interpellanten, ministern och talmannen för debatten.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten för att hon lyfter en viktig fråga. Järnvägens tillstånd är avgörande för både arbetspendling, näringslivets konkurrenskraft och Sveriges beredskap.

När man lyssnar på Socialdemokraternas kritik får man dock nästan intrycket att problemen uppstod över en natt. Sanningen är att den underhållsskuld vi diskuterar i dag har byggts upp under mycket lång tid och under regeringar av olika färg – inte minst under de åtta år då Socialdemokraterna själva styrde landet. Under den perioden fortsatte punktlighetsproblemen, kapacitetsbristerna och de återkommande driftsstörningarna. Trots stora ord om klimatomställning och järnvägens betydelse genomfördes aldrig den kraftsamling som krävs för att komma till rätta med det eftersatta underhållet.

Nu möter vi verkligheten. Ett järnvägssystem som under årtionden har slitits hårdare än det har underhållits kan inte återställas på några få år. Det finns helt enkelt begränsningar i form av kompetens, entreprenadresurser, tillgång till material och möjligheten att genomföra arbeten samtidigt som trafiken ska fungera.

Därför tycker jag att ministerns svar är både realistiskt och ansvarsfullt. Regeringen och Sverigedemokraterna har beslutat om den största satsningen på järnvägsunderhåll i svensk historia. Som ministern redogjorde för avsätts över 200 miljarder kronor för järnvägsunderhåll fram till 2037. Detta är inte retorik, utan det är konkreta investeringar som kommer att göra skillnad för resenärer och företag i hela landet.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att Sverigedemokraterna inte anser att arbetet är färdigt – tvärtom. Sverige står inför betydande infrastrukturutmaningar. Godsflödena ökar, och industriinvesteringarna växer. Totalförsvarets behov blir större, och befolkningen ställer krav på tillförlitliga transporter. Därför behöver vi fortsätta stärka både järnvägen, vägnätet och flyginfrastrukturen under kommande år.

Vi behöver också våga diskutera effektiviteten i genomförandet. Varför tar vissa projekt så lång tid? Hur kan produktiviteten i underhållsarbetet förbättras? Hur kan digitalisering och AI bidra till bättre planering och färre trafikstörningar? Det räcker nämligen inte att bara skjuta till mer pengar, utan pengarna måste också användas på ett sätt som ger maximal nytta för resenärer, företag och skattebetalare.

Herr talman! Socialdemokraterna har rätt i att underhållsskulden är ett stort problem, men det är svårt att ta kritiken på fullt allvar när samma parti hade åtta år på sig att göra betydligt mer åt situationen.

Nu ser vi i stället en regering som faktiskt prioriterar underhållet, som ökar investeringarna och som har påbörjat det långsiktiga arbete som krävs för att återställa svensk transportinfrastruktur. Det kommer att ta tid, men alternativet – att fortsätta skjuta problemen framför sig – är precis den politik som skapade situationen från början.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret och instämmer helt och hållet med honom.

Det blir tydligt i den här debatten att det finns två olika synsätt. Men det är viktigt att säga att självinsikt kanske inte är Socialdemokraternas starkaste sida.

Socialdemokraterna beskriver den tillfälliga biljettreformen som om den vore regeringens samlade kollektivtrafikpolitik. Det är den inte. Det är en tillfällig åtgärd i ett extraordinärt läge, som ministern redogjorde för.

Den långsiktiga politiken handlar om att bygga ett transportsystem som faktiskt fungerar. För vad hjälper billiga biljetter om tågen inte går i tid, som i Stockholm nu? Vad hjälper tillfälliga stöd om spåren är slitna och kapaciteten otillräcklig?

Sanningen är att Sverige under lång tid har levt med stora infrastrukturskulder. Det gäller inte minst de år då Socialdemokraterna satt i regeringsställning.

Nu genomför regeringen och Sverigedemokraterna historiska investeringar för att återställa funktionaliteten i transportsystemet. Det arbetet kommer inte att bli färdigt över en natt, men det är precis den typen av långsiktiga prioriteringar som Sverige behöver. Vi behöver mindre symbolpolitik och fler investeringar som gör att människor kan lita på att transportsystemet fungerar, oavsett om de reser med buss, tåg, bil eller flyg.

Herr talman! When life gives you lemons, you make lemonade. Jag var här i dag för att delta i en helt annan interpellationsdebatt och hade lämnat barnet till barnverksamheten, men statsrådet dök inte upp. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och delta i dessa två viktiga interpellationsdebatter.

Jag tackar interpellanten för frågorna och ministern för svaret. Jag tycker att det är viktigt att börja i rätt ände. Regeringens och Sverigedemokraternas förslag om halverade biljettpriser i kollektivtrafiken under andra halvåret 2026 presenteras inte som en permanent reform. Det presenteras som en tillfällig åtgärd med anledning av en extraordinär situation, som ministern förklarade.

Kriget i Mellanöstern, störningar i energiförsörjningen och stigande oljepriser har slagit mot hushållens ekonomi. Då är det rimligt att staten vidtar åtgärder för att underlätta människors vardag, oavsett om de kör bil eller reser kollektivt, och det är precis vad regeringen gör.

Jag tycker att interpellanten väcker en relevant fråga här, för tillfälliga stöd är just tillfälliga. De kan aldrig ersätta en långsiktig politik. Den verkliga frågan är därför inte vad som händer under sex månader utan vad som händer under de kommande tio åren.

Herr talman! När Socialdemokraterna nu efterfrågar långsiktighet finns det anledning att påminna om deras egen tid vid makten. Under åtta år styrde Socialdemokraterna Sverige. Under samma period växte underhållsskulden i transportsystemet. Järnvägens punktlighet försämrades, och stora delar av infrastrukturen fortsatte att slitas snabbare än den rustades upp.

Resultatet ser vi i dag: tåg som inte går i tid, kapacitetsbrist på viktiga stråk och ett kraftigt eftersatt underhåll som nu måste hanteras. Det är den verklighet som den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna har fått ta över. Skillnaden är att vi faktiskt gör något åt problemet.

Herr talman! Sverigedemokraterna ser kollektivtrafiken som en viktig del av transportsystemet, inte minst för arbetspendling och regional utveckling. Men vi ser också verkligheten utanför storstäderna. I stora delar av Sverige kommer bilen att vara nödvändig även i framtiden. Därför behöver Sverige ett transportsystem där olika trafikslag kompletterar varandra i stället för att ställas mot varandra, som Socialdemokraterna gjorde under de åtta år då de styrde Sverige.

Min fråga till ministern är därför följande: Om väljarna ger regeringen och SD fortsatt förtroende efter valet, vilka långsiktiga reformer ser ministern framför sig för att stärka kollektivtrafikens konkurrenskraft, förbättra punktligheten och ge regionerna bättre förutsättningar att bedriva kollektivtrafik utan att vara beroende av återkommande statliga krisåtgärder från regeringen?

Fru talman! Vi debatterar civilutskottets utlåtande om subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till förordning om den 28:e ordningens bolagsregelverk, det som kommissionen valt att kalla EU Inc.

Jag vill inledningsvis betona att syftet med denna debatt inte är att göra en fullständig bedömning av själva förordningens innehåll. Sakfrågan i dag är en annan, nämligen om förslaget bör hanteras på nationell nivå eller på EU-nivå. Det är detta subsidiaritetsprincipen handlar om.

Vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom utskottets bedömning att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen. Därför yrkar jag avslag på reservationen samt på det särskilda yttrande som lämnats av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Fru talman! Sverigedemokraterna har i många sammanhang varit kritiska till en utveckling där alltmer makt flyttas från medlemsstaterna till Bryssel. Vi anser att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att EU ska fokusera på frågor där samarbete på europeisk nivå faktiskt tillför ett mervärde.

Vi har också betydande invändningar mot flera delar av det aktuella förslaget. Regeringen pekar exempelvis på risker kopplade till missbruk av den nya bolagsformen, på tveksamheter kring de föreslagna insolvensreglerna och på den harmonisering av beskattningen av personaloptioner som föreslås. Det är frågor som kommer att behöva granskas mycket noggrant under de fortsatta förhandlingarna. Dessa invändningar är dock i huvudsak invändningar mot förslagets innehåll, inte mot dess förenlighet med subsidiaritetsprincipen.

Kommissionens utgångspunkt är att företag som vill verka över nationsgränserna i dag möter ett fragmenterat regelverk med 27 olika nationella system och ett stort antal olika bolagsformer. Syftet med förslaget är att skapa en frivillig bolagsform, som ska kunna användas på den inre marknaden och erkännas i samtliga medlemsstater.

Just den gränsöverskridande dimensionen är central. Frågan handlar i grunden om den inre marknadens funktion. Det är svårt att se hur enskilda medlemsstater på egen hand skulle kunna skapa ett gemensamt europeiskt regelverk som automatiskt erkänns i hela unionen. Om målet är att skapa en sådan gemensam bolagsform krävs samordning på EU-nivå, och detta är också den slutsats som utskottets majoritet landar i.

Fru talman! I sitt särskilda yttrande menar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att förslaget går längre än vad som är nödvändigt och att flera delar saknar tillräcklig koppling till den inre marknadens funktion.

Jag har förståelse för att dessa delar väcker frågor. Regeringen uttrycker också tveksamhet till vissa av dem. Subsidiaritetsprövningen handlar dock inte om huruvida varje enskild artikel är perfekt utformad eller om riksdagen i slutändan bör stödja förordningen i dess helhet. Frågan är om målen med förslaget bättre kan uppnås på unionsnivå än av medlemsstaterna var för sig.

När det gäller skapandet av en gemensam bolagsform för gränsöverskridande företagande är svaret enligt vår bedömning ja till detta. Vi delar därför utskottets slutsats att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Det innebär inte att Sverige ska acceptera varje del av förordningen okritiskt. Tvärtom, om finns det skäl att bevaka sakfrågorna ska regeringen göra det under de fortsatta förhandlingarna. Men det är en annan diskussion än den vi för i dag.

Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen och det särskilda yttrandet.

Fru talman! Mitt anförande är i huvudsak avslutat, men eftersom jag har några minuter kvar vill jag ta tillfället i akt att dela några personliga reflektioner.

För drygt ett halvår sedan meddelade jag offentligt att jag inte kommer att ställa upp för omval till några politiska uppdrag efter denna mandatperiod. När mandatperioden avslutas kommer jag därför att lämna politiken för att ägna mer tid åt min familj och återgå till ett liv utanför den politiska arenan. Det innebär också att detta anförande blir mitt sista från denna vackra talarstol.

Sverige är möjligheternas land. Det är ett fantastiskt land för den som vill utvecklas och lyckas och är beredd att anstränga sig. Så har jag sett på Sverige ända sedan jag kom hit som internationell student hösten 2005.

Jag är djupt tacksam för mina drygt tjugo år i Konungariket Sverige, och särskilt för tiden här i Sveriges riksdag och för det förtroende jag har fått att representera det svenska folket – det som talmannen Andreas Norlén med rätta ofta beskriver som det finaste uppdrag man kan få i vårt land.

Under mina fyra år i riksdagen har jag haft förmånen att stå i rikets och det svenska folkets tjänst. Jag har fått lära känna otaliga fantastiska människor, debattera viktiga samhällsfrågor, utvecklas som människa och ta del av erfarenheter som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag har också haft glädjen att under denna tid bli pappa för tredje gången, vilket naturligtvis är bland det största som har hänt mig.

Jag vill rikta ett varmt tack till talmanspresidiet, kammarkansliet och hela Riksdagsförvaltningen för det arbete ni varje dag utför i demokratins tjänst. Ett särskilt tack vill jag rikta till talmannen Andreas Norlén för hans stora insatser för Sveriges riksdag, för demokratin och för vårt land. Hans engagemang, tillgänglighet och omtanke om riksdagens ledamöter har varit mycket uppskattat.

Jag har haft förmånen att tjänstgöra i trafikutskottet, civilutskottet och miljö- och jordbruksutskottet. Jag vill tacka alla kollegor som jag har fått möjlighet att samarbeta med, lära känna och debattera med under dessa år. Jag vill också rikta ett varmt tack till utskottens kanslier. Utan ert kunnande, er professionalism och era insatser skulle vi ledamöter inte kunna utföra vårt arbete på det sätt vi gör.

Jag vill också tacka mitt parti, Sverigedemokraterna, våra medlemmar och våra väljare för förtroendet att få företräda partiet i Sveriges riksdag och för möjligheten att bidra till att påverka Sveriges utveckling.

Sist men inte minst vill jag rikta mitt allra största tack till min hustru Ava och våra barn Felicia, Filip och Saga. Tack för ert tålamod, ert stöd och er kärlek under dessa fyra år – i medgång och motgång, i glädje och bekymmer! Jag vill även tacka mina föräldrar som trots att de har befunnit sig flera tusen kilometer bort i Iran alltid har funnits där med sitt stöd och sin uppmuntran.

Jag lämnar denna fantastiska demokratiska församling med tillförsikt. Sverige är starkt. Vår demokrati är stark. Och i denna kammare finns det i dag liksom i framtiden kloka människor som kommer att fortsätta att ta ansvar för vårt land.

Jag önskar er alla en riktigt trevlig sommar och lycka till på valdagen den 13 september!

Tack, Sverige, för det fria ordet!

(Applåder)