Clara Aranda

Fru talman! Sverigedemokraterna har genomfört väldigt mycket bra den här mandatperioden. Det är väldigt svårt att hinna med precis allt.

Jag håller med om att det har gått ett antal år. Vi kommer helt klart att följa upp frågan, eftersom den är viktig för oss. Samtidigt har också Miljöpartiet haft möjligheten att påverka i den här frågan. Varför har det inte gjort det när det har suttit med och styrt? Det ställer jag mig väldigt frågande till.

Ledamoten vill ha svar på varför vi inte kan gå vidare med de specifika förslagen just nu direkt på studs. Faktum är att det finns oklarheter i förslagen som presenteras. De blir rent tekniskt väldigt svåra att genomföra eftersom de är så komplicerade och omfattande.

Vi vill göra detta på ett bra sätt. Vi ser därför behov av att vi fördjupar utredningsarbetet med de förslag som vi tycker att man ska gå vidare med. Vi har ett förslag i slutbetänkandet om att SGI ska kunna fastställas till det högsta av historisk inkomst eller aktuell inkomst.

Det är ett förslag som vi tycker är intressant. Men i övrigt kan jag inte direkt ge något besked om det. Vi får helt enkelt återkomma i frågan.

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Sverigedemokraterna anser fortsatt att vi behöver utreda frågan om SGI, alltså beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vår bedömning i dagsläget är dock att det aktuella slutbetänkandet inte utgör ett tillräckligt underlag, för det är ganska omfattande förändringar i lagstiftningen som man har presenterat. Det här slutbetänkandet bereds inom Regeringskansliet, och vi följer arbetet noga. Vi har vissa synpunkter. Det här är en fråga som vi helt enkelt får återkomma till när det är dags.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialförsäkringsutskottets betänkande om socialförsäkringsfrågor. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag.

Jag skulle vilja börja mitt anförande med att fokusera på en väldigt viktig utgångspunkt. Det handlar om tilliten till våra trygghetssystem. Det är helt avgörande att de trygghetssystem som vi under lång tid har byggt upp och som svenska skattebetalare varje månad avsätter en betydande del av sin lön till ska gå till det som det faktiskt är tänkt: vår gemensamma välfärd. Det handlar om att den som har rätt till stöd ska få det och att systemen inte får utnyttjas. Det kan inte nog upprepas.

Politik handlar inte bara om att vilja. Det handlar också om att prioritera när det verkligen gäller, och det har Sverigedemokraterna och regeringen visat gång på gång under den här mandatperioden.

Fru talman! Vi måste tala klarspråk om bidragsbrotten. Varje krona som betalas ut felaktigt är en krona som tas från dem som verkligen behöver stödet.

Sverigedemokraterna har under den här mandatperioden varit drivande i frågor om brott och straff, och vi har varit lika angelägna om åtgärder för att motverka även den här typen av brottslighet. Vi har tydligt visat att vi inte accepterar den utbredda välfärdsbrottsligheten, en brottslighet som drabbar de mest utsatta i vårt samhälle.

Fru talman! Mellan 15 och 20 miljarder konor uppskattas betalas ut felaktigt från de statliga välfärdssystemen varje år. Ungefär hälften av dessa utbetalningar bedöms bero på misstänkta bidragsbrott. Vi pratar alltså om skattebetalarnas pengar, som riskerar att hamna i kriminellas fickor och som därtill kan bidra till att stärka den organiserade brottsligheten. Det är oacceptabelt. Därför är det angeläget att lyfta det faktum att Sverigedemokraterna och regeringen nu går fram med förslag om en administrativ sanktionsavgift och en bidragsspärr i socialförsäkringen.

Med fler verktyg som dessa får samhället bättre förutsättningar att förhindra välfärdsbrottslighet samtidigt som vi stärker legitimiteten i våra gemensamma trygghetssystem. Men det handlar också om att det ska bli rätt från början. Därför har vi även ökat kontrollen för att fler beslut om utbetalningar från Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten ska vara korrekta. Både Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har fått i uppdrag att motverka att enskilda blir återbetalningsskyldiga. De båda myndigheterna arbetar samtidigt med att stärka sin förmåga att återkräva de felaktiga utbetalningar som genomförts.

När det gäller frågan om återkrav menar Sverigedemokraterna att det ska ske när det är motiverat och att det ska ske på ett rättssäkert sätt. Den principen kommer vi alltid att stå fast vid.

Sammanfattningsvis ska det vara lätt att göra rätt, och det ska kännas för den som försöker skada och utnyttja vår gemensamma välfärd.

Fru talman! I Sverige ska den som lever med funktionsnedsättning kunna känna frihet, trygghet och delaktighet. Att leva med konstant ångest för att man inte vet om pengarna kommer att räcka hela månaden är inte värdigt. Samhället ska ge ett fullgott skydd till den som behöver det. Därför är det väldigt glädjande att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen nu bland annat är överens om att ge Försäkringskassan i uppdrag att årligen lämna förslag på nivån för timschablonen i fråga om assistansersättningen. Det skapar en ökad förutsägbarhet och en stärkt trygghet, vilket våra partier menar är en grundförutsättning för ett värdigt liv.

Vi kan konstatera att Sverige i dag styrs i en tydlig riktning, där vi tillsammans med regeringen driver igenom insatser som leder fram till ett sammanhållet, kunskapsbaserat och långsiktigt arbete för att göra vårt land bra igen. Steg för steg stärker vi tilliten till våra trygghetssystem. Vi värnar utsatta grupper och har inga problem med att sätta tydliga gränser där behov finns. Det är ett nödvändigt och viktigt arbete som har påbörjats, och efter den här mandatperioden kan vi konstatera att vi äntligen är på rätt väg.

(Applåder)

Fru talman! Utifrån de svar jag fått i dagens debatt upplever jag att ministern tar det som framkommer av rapporten på allvar, och det är givetvis väldigt bra.

Den utveckling vi ser är ett tydligt exempel på att personer som kommer till vårt land inte ändrar sina värderingar eller åsikter automatiskt när de kommer till Sverige. Många åsikter ligger djupt rotade inte bara hos den första generationens invandrare, utan det är ett arv som helt uppenbart förs vidare.

För Sverigedemokraterna råder inga tvivel. I svensk skola ska svenska värderingar gälla och efterlevas. Något annat kan vi inte acceptera.

Fru talman! Jag tänkte avsluta debatten med att prata om det som rapporten inte tar upp, nämligen svenskfientlighet. Trots att rapporten är framtagen inom ramen för regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott ingår inte attityder mot elever med svensk bakgrund, vilket jag ställer mig frågande till. Det är en ytterst relevant del av den samlade problematiken, och Sverigedemokraterna har tyvärr länge varit ensamma om att lyfta upp förekomsten av svenskfientlighet. Det här kan jag själv vittna om från min egen skolgång. Problemet är kanske särskilt aktuellt när svenska elever är i minoritet i sin egen skola.

Eftersom frågan enligt mig är relevant för den här diskussionen, som i sin tur bottnar i regeringens arbete mot rasism och hatbrott, skulle jag uppskatta om ministern kan redogöra för sina åsikter gällande svenskfientlighet och riktade hatbrott mot svenskar. Det skulle vara väldigt intressant att höra om ministern erkänner problematiken och vill göra någonting åt detta. Vilka åtgärder vill ministern i så fall vidta?

Med det sagt vill jag tacka för debatten.

Fru talman! Tack till statsrådet för svaren!

Jag tänkte fortsätta prata om det faktum att elever med utländsk bakgrund i större utsträckning uppvisar negativa attityder till sexuella minoriteter jämfört med vad elever med svensk bakgrund gör, eftersom det är ett faktum som måste lyftas fram. Jag jämför med resultat från tidigare undersökningar för att ge en tydligare bild av utvecklingen.

Vad gäller påståendet i undersökningen som lyder ”Det är lika naturligt att vara homosexuell som heterosexuell” har andelen som instämmer rasat från 74 till 43 procent. Andelen som tar avstånd från påståendet har fördubblats, från 19 till 40 procent.

Vad gäller påståendet ”Homosexuella, bisexuella och transpersoner går det inte att lita på” kan man se en ökning från 6 till 15 procent. Värt att notera är att det var just gruppen hbt-personer som flest var positiva till när resultaten av samma undersökning presenterades 2013. Nu är det alltså tvärtom. Hbt-personer är den grupp som flest är negativa till.

Detta är verkligen en sorglig utveckling, men inte särskilt förvånande. Låt oss vara helt ärliga: Det vi ser är inte minst resultatet av en totalt oansvarig massinvandringspolitik och en i sin tur misslyckad integration som vi nu måste hantera.

Fru talman! Under en längre tid, särskilt sedan den fruktansvärda terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023, har vi kunnat ta del av rapporter som visar på judars utsatthet i Sverige. Den situationen har försämrats. Den ökande förekomsten av antisemitism i vårt land är mycket allvarlig. Det visas även tydligt i undersökningen att attityderna mot den nationella minoriteten judar har försämrats sedan den förra undersökningen.

Statsrådet menar att det här är en prioriterad fråga för regeringen. Samtidigt är min bedömning att åtgärderna inte är tillräckligt kraftfulla. Det är väl bra att exempelvis Mediemyndigheten har fått i uppdrag att stärka medie- och informationskunnigheten och öka kunskapen om AI, men jag har svårt att se hur dessa åtgärder fullt ut ska kunna motverka antisemitiska konspirationsteorier i våra skolor.

Med tanke på slutsatserna i rapporten kan vi konstatera att det krävs ordentliga insatser för att vända utvecklingen. Det är också dags att sätta ned foten och med kraft visa att det här inte får accepteras i svensk skola. Undersökningen visar dessutom att elevers utsatthet för mobbning, hot och våld har ökat avsevärt. Även där är judiska elever och elever som identifierar sig som homo- eller bisexuella särskilt drabbade.

Jag har noterat åtgärderna som regeringen har vidtagit men vill gärna veta om det finns planer på ytterligare insatser – kanske som följd av den här rapporten – som statsrådet kan redogöra för.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utbildnings- och integrationsministern för svaret på min interpellation.

Jag har ställt interpellationen med anledning av att Forum för levande historia tillsammans med statistikmyndigheten SCB har genomfört en omfattande studie av svenska skolelevers attityder under läsåret 2024/25.

Resultatet har presenterats i rapporten Unga tycker om andra. Det är en studie av skolelevers attityder, tillit och utsatthet som sammantaget visar att negativa attityder till minoritetsgrupper tydligt har ökat bland högstadie- och gymnasieelever.

Först och främst visar den här undersökningen på en generell ökning av negativa attityder bland unga. Det handlar inte om enstaka tendenser utan om en bred förskjutning av värderingar. Särskilt tydliga är skillnaderna kopplade till elevernas bakgrund. Av rapporten framgår det alltså att elever med utländsk bakgrund uppvisar en mer negativ inställning till hbt-personer, judar och samer än elever med svensk bakgrund. Bland annat framgår det att elever som identifierar sig som muslimer uppvisar mer negativa attityder till flera minoritetsgrupper än vad kristna och icke-religiösa elever gör.

Det är nu hög tid att vi börjar värdesätta våra gemensamma värderingar och vågar ställa krav på att dessa ska efterlevas – särskilt i skolans värld, där mycket av detta kan påverkas och formas.

Fru talman! I den aktuella undersökningen har man även tittat på elevernas benägenhet att tro på konspirationsteorier. Resultaten visar ett tydligt samband mellan konspiratoriskt tänkande och negativa attityder till minoritetsgrupper. Sambandet är särskilt starkt när det gäller attityder till judar. Det konstateras också att det finns en tydlig korrelation mellan konspiratorisk läggning och föreställningar om det som benämns i rapporten som judiskt inflytande i världen. Detta är inget annat än klassiska antisemitiska tankemönster i modern tappning.

När den här typen av konspirationsteorier får fäste riskerar de att förstärka stereotyper, misstänkliggöra och i förlängningen växa till ett starkt hat. Det är allvarligt och kan inte accepteras.

Samtidigt visar rapporten på en kraftig försämring av tryggheten i skolan. Andelen elever som uppger att de har blivit retade har ökat från 33 till 51 procent sedan 2013. Förekomsten av hot har ökat från 8 till 13 procent, och fysiskt våld har ökat från 11 till 16 procent.

Det här är en påtaglig försämring, och särskilt utsatta är judiska elever och elever som identifierar sig som homo- eller bisexuella. För dem är skolmiljön inte en trygg plats utan en plats präglad av otrygghet och risker.

Fru talman! Det är givetvis viktigt att lärare och rektorer ges bättre förutsättningar att motverka intolerans och otrygghet i skolan. Jag ser även positivt på det faktum att huvudmannens och rektorns ansvar för trygghet och studiero förtydligas. Jag skulle dock vilja fråga statsrådet vad detta mer konkret kan innebära. Kommer det exempelvis att bli lättare att stänga av elever som skapar en otrygg miljö för andra elever på grund av sin antisemitism eller annat oacceptabelt intolerant beteende?

Fru talman! Jag tänkte börja med att försöka svara Eva Lindh.

Först och främst ska man inte tro på rykten. Vad gäller Ostlänken motsätter vi oss inte byggnationen. Vi står bakom den, och vi har röstat för Ostlänken. Det borde ledamoten känna till.

Jag tänkte återgå till det som jag vill prata om i dag. För många Norrköpingsbor är det viktigt att få bekräftat att det finns en fullgod beredskap i och med byggnationen. De farhågor som jag lyfter gällande Kolmården är exempel på något som kan komma att utvecklas till något allvarligt om man inte har rätt beredskap. Jag hoppas verkligen att ministern kan ge någon form av svar på mina frågor för att lugna oroliga Norrköpingsbor och Kolmårdsbor. Det skulle vara värdefullt.

Jag vill även lyfta fram det faktum att vid Bråvikens kust gäller riksintressebestämmelserna – det som kallas högexploaterad kust enligt kap. 4 miljöbalken. Inom det området gäller förutom att natur- och kulturvärden inte påtagligt får skadas även särskilda regler för fritidsbebyggelse och vissa typer av industrianläggningar som omfattas av regeringens tillåtlighetsprövning enligt kap. 7 miljöbalken.

Strax utanför den tillåtlighetsprövade korridoren finns ytterligare ett riksintresse för friluftslivet i Kolmårdens strövområde samt ett riksintresse för kulturmiljövården i Krokek. Utöver detta finns sjön Skiren, en djup och näringsfattig klarvattensjö med högsta naturvärde. Dess yta, inklusive tillrinningsområde, utgör riksintresse.

Här finns också flertalet naturvärdesobjekt, vilka utgör värdekärnor för bland annat tall- och ädellövmiljöer. Jag vill därför avslutningsvis också fråga om statsrådet och regeringen avser att verka för att säkerställa att våra riksintressen i området utsätts för minimal påverkan och skyddas vid byggnationen.

Fru talman! Det finns mycket man kan säga om Ostlänken. I dag tänker jag uppehålla mig vid vilka konsekvenser och direkta risker byggandet kommer att innebära för den del som berör Norrköpings kommun i Östergötland, som jag av förklarliga skäl är mer insatt i som Norrköpingsbo.

För att vara mer specifik vill jag lägga särskilt fokus på den omkring åtta kilometer långa tunnel som ska byggas genom Kolmården, ett omfattande arbete som ska pågå under många år framöver. Det bygget kommer att innebära tunga transporter, buller och vibrationer under en väldigt lång tidsperiod.

Sprängningar, avverkning, schaktning, bergkross, tillverkning av betong med mera är en rad exempel på sådant som kan bidra till ökade risker för både människor och miljö. Utöver det har vi konsekvenser som ökade avgasutsläpp, grumling av vattendrag, damm och stoft och även trafikstockning där E4:an genom området blir hårt belastad.

Den kommunala vattentäkten i Kolmården, som förser cirka 6 000 personer med vatten och utöver det även Kolmårdens djurpark, riskerar att drabbas av eventuella föroreningar av dricksvattnet, vilket skulle vara väldigt allvarligt.

Fru talman! Många känner säkert till det uppmärksammade jordskredet vid E6:an i Stenungsund den 23 september 2023. Experter varnar för att förekomsten av skred kan komma att öka i olika delar av landet.

I Sverige har flera allvarliga olyckor inträffat i samband med jordskred. Den allvarligaste i sitt slag i vårt land var ett skred utanför Norrköping 1918, som orsakade en järnvägsolycka där 42 personer miste livet. Risken för skred i Kolmårdsområdet utanför Norrköping, där tågen med jämna mellanrum passerar, är fortsatt överhängande.

Vi kan inte heller bortse från det faktum att markens stabilitet påverkas vid belastning av schaktmassor. Även tunga och ständigt återkommande transporter med stenkross kommer att öka rasrisken.

Vi vet också att lutningarna i området innebär att marken inte är stabil på grund av gravitationen. Ett långvarigt regnoväder i kombination med skyfall skulle kunna vara tillräckligt för att trigga igång ett skred med fruktansvärda konsekvenser som följd.

Trots att byggandet av Ostlänken kan öka risken i ett redan utsatt område saknas en riskanalys vad gäller jordskred i Trafikverkets planbeskrivning för Ostlänken för det här specifika området.

Fru talman! Jag står här i dag för att många Norrköpingsbor, och då särskilt boende i Kolmårdsområdet, är djupt oroade och vill ha svar. De förtjänar ett tydligt svar.

Trafikverket har som ansvarig myndighet en viktig roll i att leva upp till sitt ansvar och vidta de tänkbara åtgärder som krävs. Jag skulle därför uppskatta om ministern kunde säga något mer specifikt om hur regeringen arbetar med att säkerställa en fullgod beredskap för att kunna hantera de tänkbara och allvarliga konsekvenser som jag lyft i mitt anförande, vilka kan komma att drabba både människor och miljö under byggandet av Ostlänken.

Herr talman! Jag håller med om i stort sett allt som socialministern lyfte fram här. Detta är väldigt viktiga och bra åtgärder. Jag vet dock inte om jag riktigt kan hålla med om att de är tillräckliga. Man måste ju kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Med det menar jag att vi behöver göra vad som krävs för att förhindra att oskyldiga medborgare faller offer för dödligt våld och allvarliga brott som vi vet hade kunnat förhindras med rätt insatser. Det är vårt ansvar att göra så.

Det är också helt avgörande att den som är allvarligt sjuk får vård och behandling och att insatserna står i proportion till det faktiska behovet. Det är inte en fråga om vilka resurser som finns tillgängliga.

Detta handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill ha. Vi har färska undersökningsdata som visar på en ökande känsla av otrygghet i samhället. En betydande andel av Sveriges befolkning, 57 procent, upplever ökad otrygghet till följd av de brott som ägt rum på senare tid. Denna otrygghet visar sig särskilt bland unga kvinnor, inte minst med de brott som ägde rum under julen. Det är helt förståeligt.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att också i det här sammanhanget understryka det som Brottsförebyggande rådet har konstaterat, nämligen att det inte går att betrakta de mord som nu har skett som en del av den större problematiken kring mäns våld mot kvinnor, eftersom det i åtta av tio fall som avser vansinnesdåd faktiskt handlar om en man som dödats av en annan man. Därför blir det lite missvisande, skulle jag säga, när man försöker att göra detta till en fråga om mäns våld mot kvinnor. Det är trots allt viktigt att vi förhåller oss till verkligheten och hur problemen faktiskt ser ut.

Fru talman! Jag vill tacka för den här viktiga debatten och för de svar jag har fått. Det känns ändå betryggande. Det arbete som görs är otroligt viktigt, och jag tackar för det.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om väldigt mycket. Jag tänkte fortsätta utveckla mina tankar kring vilket uppdrag och ansvar den psykiatriska vården faktiskt behöver ha.

Ministern och jag delar uppfattningen att psykiatrins arbete med att göra riskbedömningar inte fungerar ändamålsenligt. Eftersom det inte gör det behöver vi en lagtext som definierar ett brottsförebyggande uppdrag, och det måste gälla vid konkret uttalad risk för allvarlig skada på andra. Den lagstiftningen kan i sin tur ge vården utökad möjlighet att fortsätta följa upp högriskpatienter efter utskrivning. Det kan exempelvis ske med hjälp av schemalagda kontakter och öppenvårdsplaner.

En annan helt avgörande faktor är tydliga regler för informationsdelning, vilket vi har pratat om. Det gäller alltså informationsdelning mellan socialtjänst och polis vid konkreta hot, där det ska finnas krav på dokumentation. Det är också viktigt att lagtexten anger vad vården inte får eller ska göra, i syfte att skydda patienten från godtycke och onödigt tvång. Utöver det är det även helt grundläggande att den psykiatriska vårdens primära uppdrag ska vara vård och riskminimering.

Det här är viktigt för att säkerställa att psykiatrin förblir en vårdprofession och för att upprätthålla förtroendet för psykiatrin. Det finns möjligheter att skapa en lagstiftning som tillåter psykiatrin att agera vid tydliga risker, utan att äventyra patientens säkerhet och rättigheter, för att kunna förhindra exempelvis grova våldsbrott. Det behövs helt enkelt ett nytt uppdrag och ett utökat ansvar utan att förändra grunduppdraget.

Herr talman! Det jag lyfter i min interpellation är inte direkt ett främmande uppdrag för psykiatrin. Ett förebyggande arbete ligger i linje med vårdens befintliga uppdrag. Psykiatrins själva kärnuppdrag är att behandla psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa och att minimera risken för allvarlig skada.

Om en patient uttrycker en avsikt att begå brott eller uppvisar ett beteende som kan leda till skada behöver åtgärder sättas in. Det måste finnas välfungerande rutiner. Att inkludera brottsförebyggande insatser som en del av arbetet inom svensk psykiatri kan därför ses som en förlängning av vårdens grunduppdrag, med särskilt fokus på trygghet och säkerhet. Detta ställer också krav gällande patientens långsiktiga säkerhet och rehabilitering, och utöver det kan det minska lidandet både för patienten själv och för omgivningen.

Herr talman! Ett formellt brottsförebyggande uppdrag skulle innebära tydliga befogenheter för psykiatrin samtidigt som både ansvaret och kravbilden utökas. Det gläder mig att vi är överens om att samverkan mellan olika aktörer – som hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter – behöver utvecklas. Det finns mycket vi kan göra för att säkerställa att psykiatrin kan fullfölja sitt ansvar på ett etiskt, medicinskt och juridiskt hållbart sätt. Jag ser fram emot att se vad pågående insatser kommer att leda till.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på min interpellation. Bakgrunden till denna interpellation är i grund och botten det faktum att det sedan en lång tid tillbaka har funnits otydlighet och brister när det gäller psykiatrins uppdrag och möjlighet att fånga upp personer med allvarlig psykisk ohälsa som utgör en risk eller fara för andra människor.

Under förra året förekom exempelvis många både brutala och uppmärksammade fall där människor föll offer för dödligt våld och där det visade sig att gärningspersonerna haft en dokumenterad historia med allvarlig psykisk ohälsa. Jag menar att det är dags att vi lyfter upp sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa till ytan. Det här är ju något som måste tas på allvar.

Som socialministern lyfter fram är det givetvis så att de allra flesta personer med psykisk ohälsa inte begår våldsbrott. Samtidigt är det också viktigt att understryka det faktum att vi måste sluta vara rädda för att ta i den här typen av svåra frågor på grund av en överhängande rädsla för att stigmatisera personer med psykisk ohälsa. Vi måste kunna se saker och ting för vad de är och agera därefter.

Jag är övertygad om att vi är överens om bristerna i den psykiatriska vården. Dessa brister, exempelvis långa vårdköer och obefintlig uppföljning, bidrar till att skapa en försämrad psykisk ohälsa och till en frustration och desperation hos patienter. Detta kan i sin tur kan innebära allvarliga konsekvenser som exempelvis självmord och allvarliga våldsbrott.

Herr talman! Brottsförebyggande rådet har i en egen studie undersökt sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa. Resultaten bekräftar vad tidigare forskning har visat, nämligen att många gärningspersoner har haft kontakt med psykiatrin före brottet. I studien framgår att det är sju gånger vanligare att gärningspersoner haft kontakt med psykiatrin året före brottet jämfört med befolkningen i stort under ett kalenderår. Fyra av tio gärningspersoner som mellan 2006 och 2017 var aktuella för dödligt våld hade haft minst en kontakt med psykiatrin året före brottet, och så många som var sjätte gärningsperson hade dessutom vårdats på sjukhus för allvarlig psykisk ohälsa.

Vi kan se hur sekretessregler försvårar samverkan mellan aktörer som borde samarbeta, att uppföljningen efter olika vårdinsatser i många fall är obefintlig och att det inte verkar finnas fungerande verktyg för att i ett tidigt skede hantera allvarliga varningssignaler och hot om skada. Faktum är att psykiatrin med dagens regelverk och resurser helt uppenbart inte ens i fall där riskerna är helt uppenbara har tillräckliga möjligheter att arbeta brottsförebyggande.

Samtidigt vittnar anhöriga om en känsla av maktlöshet, och det finns föräldrar som kämpar för att deras barn ska få vård utan att någonting händer. Därför är det relevant att diskutera hur dagens lagstiftning och resursfördelning behöver förändras för att psykiatrin ska kunna motverka dödligt våld och andra grova brott som kan kopplas till allvarlig psykisk ohälsa.

Herr talman! Socialministern har uttalat sig om det faktum att psykiatrin har för lite kapacitet och om att det pågår ett arbete med att försöka få till fler mellanvårdsformer för att se till att personer som är i behov av vård också får vård. Det är bra att det pågår ett arbete för att hantera detta och att regeringen så sent som förra veckan, vad jag förstår, gav Socialstyrelsen och Ivo uppdrag med anledning av den problematik som jag lyfter i interpellationen.

Trots att det mesta enligt mig pekar på att den psykiatriska vården i vårt land måste reformeras i grunden är det här i alla fall en bra början.

Herr talman! Vi debatterar i dag utskottets betänkande om arbetsprövning med bibehållen sjukpenning. Jag vill inledningsvis ställa mig bakom utskottets förslag som helhet.

Det här förslaget syftar till att sänka trösklarna för återgång i arbete genom att göra det möjligt för den som har rätt till hel sjukpenning att i överenskommelse med arbetsgivaren arbetspröva med bibehållen ersättning under en begränsad period. Arbetsprövningen ska i och med detta förslag kunna genomföras under en period på högst 14 dagar, två gånger per år.

Sverigedemokraternas uppfattning är att sjukförsäkringen ska ge ekonomisk trygghet för den som behöver det när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Samtidigt måste det finnas flexibla system i syfte att skapa förutsättningar för en trygg och hållbar återgång i arbete.

För många som är sjukskrivna på heltid är steget tillbaka till arbete inte svart eller vitt. Det är nog sällan så att man ena dagen inte klarar av att gå upp ur sängen och nästa dag är helt återställd. Den avvägning och de avgränsningar som återfinns i förslaget om arbetsprövning är viktiga att hålla fast vid eftersom det med stor säkerhet kommer att få fler berörda individer att våga ta det här viktiga steget. Det blir inte övermäktigt. Vi ger i stället den som har varit sjukskriven en längre tid en realistisk chans att testa sin arbetsförmåga, på en rimlig nivå.

Herr talman! Det här förslaget innebär alltså kort och gott att den som är sjukskriven får pröva sin förmåga på frivillig basis. Detta ska ske under enklare former, utan prestationskrav och utan risk för att rätten till sjukpenning försvinner.

Detta skapar en efterlängtad flexibilitet inom ramen för ett tydligt regelverk som vi har i dag. Det inger också en trygghet för den försäkrade. I dag finns arbetsträning som en del av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, men det är ofta förknippat med omfattande processer, ersättningsformer och myndighetskontakter.

Många av oss vet vad press och stress kan innebära vid sjukdom, inte minst om man är sjukskriven på grund av stressrelaterad ohälsa, som i dag är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Det kan leda till att måendet förvärras och sjukskrivningsperioden förlängs.

Det här förslaget fyller ett tomrum. Det ger utrymme att försiktigt testa om tiden är mogen för återgång i arbete, vilka anpassningar som kan behövas och vad individen faktiskt klarar, utan höga förväntningar och orimliga krav på individer som redan har en nedsatt arbetsförmåga.

Det gynnar den försäkrade, det gör att det första steget tillbaka till arbete blir lättare att ta och det kan bidra till att stärka självförtroendet och leda till bättre och mer hälsosamma rutiner. Det ger även arbetsgivaren bättre förutsättningar att ta sitt rehabiliteringsansvar. Detta är bra för samhället eftersom fler förhoppningsvis kommer att uppleva att det är lättare att ta det första, avgörande steget tillbaka till arbete.

Avslutningsvis, herr talman, är det viktigt att understryka att arbetsprövningen inte är tänkt att ersätta eller förändra arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö, anpassning och rehabilitering, utan det är ett komplement – ett verktyg bland flera. Det förändrar inte ansvarsfördelningen eller arbetet med andra insatser på området.

Det här är ett reformförslag som tar fasta på verkligheten för många sjukskrivna och deras arbetsgivare. Det kombinerar trygghet med möjligheter och ansvar med flexibilitet. Det är pragmatiskt, väl avgränsat och i linje med sjukförsäkringens grundläggande syfte.

Jag ser verkligen fram emot att följa det fortsatta arbetet och så småningom se vilka effekter det kommer att få.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för viktiga besked i den här frågan!

Innan de regeländringar som jag nu har lyft upp i debatten blev verklighet låg propositionen Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården på riksdagens bord. Då var det faktiskt två partier som i sina respektive följdmotioner hade yrkanden om att fasa ut bältesläggning som tvångsåtgärd för patienter under 18 år. Det var Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Att fasa ut bältesläggning menar vi är helt möjligt. Det har exempelvis Island visat. Där används inte bältesläggning inom psykiatrin, utan man har i stället investerat i personalnärvaro, utbildning i deeskalerande bemötande och tidiga individanpassade insatser. Vi kan därmed konstatera att säkerheten har kunnat upprätthållas utan att barn har spänts fast mot sin vilja.

Om Island kan bedriva psykiatrisk tvångsvård utan bältesläggning måste även Sverige kunna ta det viktiga steget att fasa ut bältesläggning, framför allt när det gäller patienter under 18 år. Min bestämda uppfattning är att det också skulle tvinga psykiatrin att använda mer trygga, värdiga och evidensbaserade åtgärder. Låt oss gemensamt arbeta för att det ska bli verklighet.

Jag vill avslutningsvis lyfta fram det viktiga arbete som jag anser att ministern har genomfört på detta område så här långt under mandatperioden, som det inte är så mycket kvar av. Mycket har gjorts, och det tycker jag är positivt. Det är väldigt glädjande att se hur frågor om psykisk ohälsa och suicidprevention tas på allvar, med konkreta åtgärder och förståelse för att det är ett långsiktigt arbete. Tack så mycket för det, och tack för debatten!

Fru talman! Det arbete som pågår är bra, och det görs viktiga insatser. Men låt mig påminna om att FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att helt förbjuda fastspänning med bälte och avskiljning av just barn. Barnombudsmannen har tidigare instämt i denna bedömning och menar att dessa åtgärder strider mot barnkonventionen, och denna uppfattning ställer sig Sverigedemokraterna bakom.

Trots FN:s rekommendation används dessa kontroversiella tvångsåtgärder fortfarande inom svensk barn- och ungdomspsykiatri. Bältesläggning är en av de mest ingripande tvångsåtgärder som finns. För barn och unga kan denna åtgärd vara djupt traumatisk och medföra långvariga konsekvenser.

Som jag nämnde tidigare har Sverigedemokraterna uppfattningen att detta ska fasas ut och har under lång tid drivit på för att så ska ske. Fokus är särskilt på patienter under 18 år. Samtidigt som detta sker vill vi att man implementerar nya arbetssätt och tillför resurser. Detta är inget isolerat ställningstagande utan en del av ett bredare arbete för att förbättra den psykiatriska vården, vilket vi menar kommer att minska behovet av tvång, stärka rättssäkerheten och säkerställa att svårt sjuka patienter behandlas på ett etiskt och patientsäkert sätt, vilket inte är fallet i dag när man använder sig av tvångsåtgärder på detta sätt.

Sammanfattningsvis visar denna interpellationsdebatt varför det fortsatt finns behov av att driva på för ytterligare åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Detta ligger också i linje med den kritik och de rekommendationer som ges av både tillsynsmyndigheter och flera remissinstanser.

Låt mig ge ett konkret exempel från min hemstad Norrköping som visar varför frågan är så aktuell. I somras vittnade både personal och patienter i psykiatrin där om allvarliga kränkningar och övergrepp. På en avdelning skulle patienter underordna sig genom tvång. Vittnesmål från patienter visade att tvångsåtgärder användes som bestraffning när man inte lydde personalen. Det framkommer tydligt att mycket beror på vilken personal som arbetar. Patienter har fått helt olika behandling beroende på vem som är på plats, vilket visar att vården inte alltid präglas av konsekvens, rättssäkerhet eller barnets bästa.

Det är fullständigt oacceptabelt att tvångsåtgärder i vissa fall används som bestraffning eller på ett sätt som kan beskrivas som maktmissbruk. Det gör att åtgärder som bältesläggning inte kan anses som säkra även om lagstiftningen tillåter dem. Att detta får fortgå är både djupt problematiskt och oroväckande. Barn och unga ska aldrig behöva riskera trauma som en följd av godtyckliga beslut eller okunskap.

Lagändringarna 2020 var ett steg i rätt riktning eftersom de innebar tydligare regler, kortare tidsgränser, ökade krav på dokumentation och stärkt tillsyn. Men verkligheten på golvet visar att detta inte räcker. Om personalens individuella agerande avgör hur tvång används och om tvångsåtgärder missbrukas spelar det ingen roll hur strikt lagtexten är, för patienten är fortfarande utsatt.

Fru talman! Jag vill gärna veta hur statsrådet ser på de allvarliga brister som jag har beskrivit och som förekommer inom den psykiatriska vården i Norrköping men även i andra delar av landet.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Det är väldigt glädjande att regeringen och ministern arbetar så engagerat och målinriktat med frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention. Jag känner mig trygg med att de här frågorna tas på allvar.

Med det sagt vill jag göra en tillbakablick. Det har nu gått mer än fem år sedan lagstiftningen om tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården för barn och unga skärptes. Syftet var att stärka skyddet för barn, begränsa användningen av tvång och säkerställa att barnrättsperspektivet skulle få ett tydligare genomslag i vården.

Trots detta kan vi i dag konstatera att utvecklingen inte går i den riktning som var avsedd. Barn och unga som vårdas med tvång är en av samhällets mest utsatta grupper. De har mycket små möjligheter att påverka sin situation eller hävda sina rättigheter, och just därför ställs särskilt höga krav på rättssäkerhet, kunskap och respekt för barnets bästa. Ändå visar både tillsyn och rapporter att dessa krav ofta inte uppfylls.

Inspektionen för vård och omsorg har inom ramen för sitt regeringsuppdrag pekat på allvarliga och återkommande brister i den psykiatriska tvångsvården. Tvångsåtgärder genomförs utan tydligt lagstöd, utan korrekt dokumentation och ibland utan tillräcklig kunskap om vad som faktiskt utgör en tvångsåtgärd. Patienter informeras inte alltid om rätten till uppföljningssamtal efter genomförda åtgärder, trots att dessa samtal är viktiga för att bearbeta det som ofta är en djupt traumatisk upplevelse.

Fru talman! Under 2023 genomförde Ivo en nationell tillsyn av barn och ungdomspsykiatrisk tvångsvård. Av 26 granskade verksamheter hade 21 brister. I elva fall var bristerna så allvarliga att vårdgivarna krävdes på åtgärdsplaner. Det här är siffror som tydligt visar att problemen är strukturella och inte enskilda undantag.

Rapporten visar också att risken för återkommande tvångsvård och suicid är förhöjd i denna grupp, att unga kvinnor är kraftigt överrepresenterade och att det – föga förvånande – finns stora regionala skillnader i hur tvångsvård används.

Regeringen har vidtagit viktiga åtgärder, bland annat genom uppdrag till Socialstyrelsen. Mot bakgrund av de allvarliga brister som fortsatt konstateras menar mitt parti dock att mer behöver göras.

En anledning till att jag ställt den här interpellationen är det faktum att Ivos tillsyn och Socialstyrelsens senaste rapport pekar på ett system där tvångsåtgärder fortfarande används på ett sätt som riskerar att skada barn och unga och där barnrättsperspektivet inte får fullt genomslag.

När regeländringarna infördes 2020 var syftet att stärka skyddet och rättssäkerheten för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården. Det skulle ske genom tydligare särreglering, begränsningar av hur länge tvångsåtgärder får pågå, ökade krav på dokumentation samt uppföljning och stärkt tillsyn. Sverigedemokraterna välkomnade dessa ambitioner men var samtidigt tydliga med att lagändringarna inte var tillräckliga. Jag ser därför fram emot att höra hur statsrådet avser att gå vidare för att stärka skyddet för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården och säkerställa barnrättsperspektivet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi vet att äldre kvinnor är särskilt utsatta, och därför behöver lagstiftningen, som statsrådet var inne på, spegla allvaret i dessa brott. Sverigedemokraterna och regeringen kommer nu att se till att gränsen för brottsutvisning sänks och säkerställa att den som våldtar kommer att utvisas utan undantag. Nästa steg borde rimligtvis vara en ny sexualbrottslagstiftning för att stärka skyddet för äldre. Detta är något som jag vill att statsrådet tar med sig.

Herr talman! Sedan 2021 har närmare 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige, och mörkertalet är stort. Bara under förra året dömdes åtta män för grova sexualbrott inom äldreomsorgen. Det här är fullständigt vidrigt och måste motverkas med full kraft.

Regeringen har redan vidtagit viktiga åtgärder, bland annat när det gäller förslaget att införa ett tydligt lagstöd för att man ska kunna kräva utdrag ur misstankeregistret och belastningsregistret, exempelvis för personer som ska arbeta inom äldreomsorgen. Detta är ett steg i rätt riktning, men det är helt uppenbart inte ett tillräckligt skarpt förslag. Vi menar att det borde finnas direkta krav på kommunerna att göra den här typen av bakgrundskontroller. Det är också något som borde ske återkommande så att man efter anställning kan följa upp det här.

Mot denna bakgrund vill jag fråga hur statsrådet Anna Tenje ser på behovet av att införa direkta krav på kommunerna att göra den här typen av bakgrundskontroller.

Herr talman! ALS är en sjukdom som innebär att vissa muskler i kroppen stegvis blir förlamade. Orsaken till detta är att nervcellerna som styr musklerna dör. I dag går det inte att bli frisk från sjukdomen. Däremot finns det ett läkemedel som kan lindra symtomen.

Ett läkemedel som heter Qalsody behandlar en ovanlig genetisk form av den neurologiska sjukdomen. Trots att ett godkännande av läkemedlet rekommenderas av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA avråder Sveriges Kommuner och Regioners råd för nya terapier, NT-rådet, regionerna från att använda behandlingen, bland annat för att kostnaderna är för höga.

Efter hård kritik öppnar nu rådet för att eventuellt revidera sitt beslut. Hur ser socialministern på att funktionella och rekommenderade läkemedel för ALS inte används av svensk hälso- och sjukvård? Avser statsrådet att agera för att ändra på detta?

Herr talman! Vi gör faktiskt väldigt mycket. Men vi tog över makten under väldigt speciella omständigheter och svåra tider, och då har vårt fokus varit att dämpa inflationen och ta ansvar i en svår tid – inte att slänga ut propositioner. Samtidigt har vi gjort väldigt mycket som är bra för Sverige.

Utöver det faktum att Miljöpartiet levererar bristfälliga förslag finns det en annan dimension. Vi vet att Miljöpartiet vill se en generösare migrationspolitik, och det innebär självklart ökade krav på välfärden inklusive sjukförsäkringen. Samtidigt som man inte tar långsiktigt ansvar för finansieringen och inte heller kan svara på hur människor ska kunna återgå i arbete på ett bra sätt och inte fastna i bidragsberoende vill Miljöpartiet öka belastningen på trygghetssystemen i Sverige.

Jag tycker att det är djupt oroande, herr talman, att vi har ett parti i Sveriges riksdag som bedriver en så oansvarig politik.

Herr talman! Att vi inte har genomfört Miljöpartiets politik betyder inte att vi inte har gjort någonting. Jag stod precis här och gick igenom vilka satsningar vi genomför och varför de är viktiga för Sverige.

Miljöpartiet däremot presenterar flera satsningar på sjukförsäkringsområdet. Men de förslagen har betydande brister som inte kan ignoreras. Ni vill bygga upp långsiktiga kostnadsökningar utan att säkerställa en långsiktig finansiering.

Ett annat problem är att Miljöpartiet vill höja ersättningarna men lämna systemets grundproblem olösta. Rättsosäkerheten kvarstår, rehabiliteringen förbättras inte och människor riskerar att hamna mellan stolarna med bara några fler kronor i plånboken.

Ni saknar också en plan för att fler människor ska kunna återgå i arbete och inte fastna i bidragsberoende. Det riskerar att låsa fast människor i utanförskap, herr talman. Det är det motsatta till det Sverigedemokraterna och regeringen arbetar för med våra insatser.