Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Till Sverigedemokraterna vill jag återigen säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti som utmålar invandrare, i synnerhet muslimer, som det stora hotet och orsaken till i stort sett alla problem i samhället. Sådant sliter isär ett samhälle. Det är sådan politik som ställer människor mot varandra. Ett sådant samhälle ska vi inte ha. Vänsterpartiet har alltid stått upp för mänskliga rättigheter och varit de första att protestera när mänskliga rättigheter kränks, oavsett var det sker i världen.

Jag tycker mig uppfatta en positiv inställning från ministerns sida när det gäller att agera i den viktiga fråga som vi nu debatterat och som gäller införandet av den lagstiftning i Irak som skulle kunna innebära att barnäktenskap tillåts. Det får naturligtvis absolut inte ske.

Jag tror fortfarande att det är väldigt viktigt att vara tydlig. Ministern borde kalla upp en representant från den irakiska ambassaden och protestera tydligt och klart mot lagändringsförslaget, som ju innebär att man inte bara skulle tillåta barnäktenskap utan också skulle försvåra för kvinnor att begära skilsmässa, till exempel. Det handlar även om andra familjerättsliga frågor. Kvinnor och flickor skulle få en mycket svårare situation i Irak. Irak skulle också bryta mot flera av de konventioner man faktiskt skrivit under, till exempel barnkonventionen. Vi måste agera med ännu mer kraft i organ som EU och FN för att förhindra att detta lagförslag blir verklighet.

Tack för debatten!

Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar.

Jag vill börja med att säga till Sverigedemokraterna att ni som vanligt försöker använda er rasism mot muslimer för att slå mot invandrare. Det visar på er rasism. Vänsterpartiet står upp för alla människors lika värde. Vi står upp för religionsfrihet. Vi står upp för och är stolta över att vi fortfarande står upp för en generös flykting- och asylpolitik. Försök inte göra det här till något annat än vad det är!

Vi står upp för de mänskliga rättigheterna och försvarar dem överallt där de kränks, inte minst när det gäller barn. Barnäktenskap är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och strider mot FN:s barnkonvention. Barnäktenskap innebär att barn under 18 år gifts bort, oftast mot sin vilja och till någon som är äldre.

En majoritet av dem som blir bortgifta är flickor. Deras chans att själva få bestämma över sin kropp och sitt liv minskar. De flickor som gifts bort som barn drabbas av mödradödlighet, sexuellt överförbara sjukdomar och våld inom äktenskapet i större utsträckning än de som gifter sig efter det att de har fyllt 18 år.

FN:s medlemsländer har i sitt globala mål nummer 5 bestämt att barnäktenskap ska avskaffas senast år 2030. Sverige har ratificerat barnkonventionen och även infört den som lag i landet. Barnkonventionen är en mycket viktig del av folkrätten, och när barnkonventionen kränks är det varje lands ansvar att protestera.

Det lagförslag som nu håller på att utarbetas i Irak - lag 188/1959 om personlig ställning - innehåller förutom möjligheten till barnäktenskap flera förslag som skulle försvåra och förändra livet för flickor och kvinnor. Som ett resultat av lagförslaget skulle familjeärenden, inklusive äktenskap, skilsmässa och vårdnad om barn, i praktiken falla under religiösa domstolar snarare än under civila domstolar, så som är fallet i dag. Detta är vi naturligtvis emot.

Att vi är för religionsfrihet betyder inte att vi anser att religion ska styra rättssamhället. Detta är vi emot. Det ska naturligtvis vara civila domstolar som gör det.

Om lagförslaget går igenom riskerar våldet mot kvinnor och flickor att öka och utvecklingen när det gäller kvinnors och flickors rättigheter att försämras kraftigt. Redan i dag lever mer än en halv miljon kvinnor i Irak med hög risk att utsättas för könsrelaterat våld.

Förslaget skulle bryta mot Iraks internationella skyldigheter när det gäller kvinnors och flickors grundläggande rättigheter och leda till ett betydande bakslag för jämställdheten i landet.

Det är viktigt att omvärlden stöder kvinnors rättigheter i Irak och kvinnoorganisationer som jobbar för att motverka det växande hotet. Tyvärr har Sverige beslutat sig för att dra in det stöd som bland annat gått till att stödja FN-organet UNFPA i deras arbete för att bland annat ge kvinnor och flickor tillgång till vård samt stärka kvinnors rättigheter, förebygga könsrelaterat våld och ge kvinnor och ungdomar möjlighet att engagera sig politiskt och kräva demokratiskt utrymme. Det är djupt beklagligt. Vi borde i stället öka stödet till UNFPA:s viktiga arbete för kvinnors och flickors rättigheter.

Sverige måste i nuläget där det är möjligt agera med kraft för att protestera. Jag hörde ministern säga flera positiva saker, men jag tror att det krävs ännu mer. Vi måste agera med ännu mer kraft i internationella organ som EU och FN för att förhindra att Irak inför en lagstiftning som skulle ge religiösa råd kontroll över frågor som rör bland annat äktenskap och arv, vilket skulle kunna innebära att barnäktenskap tillåts.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation! Jag är inte helt nöjd med svaret men tycker ändå att det finns en del positivt i det.

Det irakiska samhället är sargat efter många år med väpnade konflikter. Över en miljon människor har inte kunnat återvända till sina hem. Kvinnor är särskilt utsatta, och om de ändringar av lag 188 från 1959 - alltså lagen om personlig ställning - som just nu diskuteras i Iraks parlament går igenom kommer situationen för Iraks kvinnor och flickor att försämras dramatiskt. Det här måste förhindras.

Iraks parlament överväger en lagändring för att ge religiösa råd kontroll över frågor som rör äktenskap och arv i stället för att dessa ska regleras av statliga lagar. Detta kan allvarligt inverka på grundläggande mänskliga rättigheter, särskilt för kvinnor och flickor. Irak överväger att tillåta barnäktenskap och att göra det lagligt att gifta bort flickor så unga som nio år. Det är ett tydligt brott mot barnkonventionen och barns självklara rätt att vara just barn.

Det är bra att utrikesministern delar min oro inför de möjliga lagändringar som är på gång. Att det råder en viss osäkerhet när det gäller utformningen innebär ju att det i nuläget är extra viktigt att med alla till buds stående medel trycka på för att stoppa lagförslaget. Det pågår just nu ett aktivt arbete från lagens förespråkare, som försöker få igenom förslaget i det irakiska parlamentet.

Här förväntar jag mig mer av den svenska regeringen. Det räcker inte att följa utvecklingen, utan här måste ministern själv markera och framföra sina synpunkter direkt till den irakiska ambassaden. Självklart är det bra att ta upp frågan i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, men det behöver göras mycket mer.

Inga barn ska tvingas gifta sig. När flickor och barn tvingas in i äktenskap berövas de sin utbildning, och risken för sexuella och fysiska övergrepp ökar dramatiskt. Tidiga graviditeter blir ofta en följd, vilket innebär fara för deras liv och hälsa.

Den lagändring som nu är på väg att gå igenom i Irak skulle öppna dörren för att legalisera barnäktenskap. I dag måste alla giftermål ske via domstol för att hindra tvångsgifte eller religiösa giftermål. Alla som gifter sig måste registrera sig i domstol hos en domare. Med den lagändring som nu diskuteras vill man ge makten över giftermål till religiösa ledare och imamer. Det innebär som jag sa tidigare att flickor så unga som nio år kan tvingas att gifta sig.

Irak måste värna och skydda flickors och kvinnors rättigheter och inte ta ifrån dem de rättigheter de har i dag. Omvärlden kan inte se på medan flickors och kvinnors rättigheter allvarligt försämras.

Sverige har ett ansvar för att samtliga länder följer barnkonventionen, som uttryckligen förbjuder barnäktenskap. Sverige måste höja sin röst i alla internationella sammanhang, till exempel i EU och FN, och kraftfullt protestera mot dessa allvarliga kränkningar av flickors och kvinnors rättigheter. Sverige måste även föra fram kritiken direkt till den irakiska representationen här i Sverige. Sverige måste stå upp för de mänskliga rättigheterna överallt i världen, oavsett var de kränks. Särskilt viktigt är det att stå upp för barns rättigheter.

Kommer ministern att kalla upp en representant för Iraks ambassad för att på ett tydligt sätt protestera mot denna lagändring, och kommer man att agera mer kraftfullt i olika internationella sammanhang för att få stopp på denna lagstiftning?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Är ledamoten beredd att stå upp för det ekumeniska följeslagarprogrammet och jobba för att det ska få stöd i framtiden? Det är nämligen ett mycket viktigt bidrag till arbetet med att lugna ned situationen i området och stödja utsatta människor. Om det finns följeslagare på plats eller inte kan göra skillnaden när det gäller om barn ska våga gå till skolan eller inte. I och med att Sida har varit en av de största bidragsgivarna kan det hända att hela det ekumeniska följeslagarprogrammet nu är hotat.

Jag skulle vilja veta om ledamoten är beredd att stå upp för följeslagarprogrammet och jobba för att det ska få stöd i framtiden.

Fru talman! Tack för anförandet, Gudrun Brunegård!

Jag vill återvända till det ekumeniska följeslagarprogrammet. Under 20 års tid har följeslagare kommit till Västbanken genom det ekumeniska följeslagarprogrammet. Man har kommit för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser samt ge stöd till palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning på konflikten. Följeslagare har vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på deras väg till skolan, bidragit med internationellt skydd för boskapsskötare och familjer som skördar sina oliver samt dokumenterat när familjer har fått sina hem rivna eller sin mark konfiskerad.

Sida har varit en av de allra viktigaste bidragsgivarna till det ekumeniska följeslagarprogrammet, men nu verkar det som att pengarna kommer att frysa inne. Det verkar vara stopp med stödet till det här otroligt viktiga programmet, och 20 års erfarenhet av det här viktiga arbetet riskerar att gå förlorad. Hur ser ledamoten på detta?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2, som vi har gemensamt i oppositionen. Jag hänvisar också till vårt särskilda yttrande, som innebär att vi inte står bakom utgiftsområde 7 utan kommer att avstå i den voteringen.

Den svenska regeringen har sedan den tillträdde påbörjat ett paradigmskifte när det gäller biståndet, bland annat med motiveringen att det ska bli mer effektivt. Det är dock svårt att se hur stora nedskärningar leder till effektivitet. Det svenska biståndet, som i globala jämförelser fått toppbetyg, håller nu i stället på att slås sönder, något som skapar oro inte bara i Sverige utan även internationellt.

Självklart kan biståndet utvecklas, och det bör utvecklas och förbättras. Men varför inte utgå från det som faktiskt fungerar?

Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast. Regeringen har dessutom aviserat att man tänker sänka biståndet med ytterligare 3 miljarder från 2026. Sverige kommer då ganska snart att hamna under EU:s rekommendationer om att 0,7 procent av bni ska gå till bistånd. Det är rent ut sagt skamligt!

Vänsterpartiet står upp för väldens fattiga och avsätter fortfarande 1 procent av bni till bistånd, samtidigt som vi gör stora investeringar i skola, vård och omsorg i vår budget. Det går med rätt prioriteringar.

Det är allvarligt att regeringen urholkar biståndet genom att använda biståndsmedel för sådant som inte får räknas som bistånd enligt OECD-Dacs regelverk. Det gäller exempelvis inhemska kostnader för integration och återvandring. Migrationsverket får en stor summa från biståndet och blir därmed en av de största biståndsmottagarna. Det gynnar inte målen för biståndet, och det underminerar Sveriges trovärdighet.

Riksdagens övergripande mål för biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi är därför djupt oroade över att regeringen i reformagendan i alltför hög utsträckning betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen som handel och näringsliv.

I höstbudgeten satsar regeringen 800 miljoner kronor på särskilda Ukrainakreditgarantier och sammanlagt 1,2 miljarder på ett ännu inte färdigt finansieringsinstrument, något som inte svarar mot målen för bistånd och därmed svårligen kan kallas bistånd. Det finns risk för att vi går mot ett mer bundet bistånd, något som för decennier sedan avskaffades som ett både dyrt och ineffektivt bistånd. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagarens behov.

Regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta detta på allvar när regeringen minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR.

Risken är stor att Trump när han kommer till makten stryper all finansiering till organisationer som ens nämner familjeplanering och abort. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt.

Tillgången till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Årligen dör över 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossning. Detta visar en rapport från Wateraid.

Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, något som saknas i reformagendan, och att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vet att satsningar på jämställdhet gynnar hela samhällsutvecklingen.

I över 60 år har svenska civilsamhällsorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en ny strategi för civilsamhället - en strategi som föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal, vilket drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder världen över som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och så vidare.

Nu har organisationer fått besked om vilka som kan söka igen, men många frågor och mycket osäkerhet kvarstår. Omläggningen hade kunnat skötas mycket bättre om till exempel ingångna avtal fått löpa tiden ut. Det har alltså inte skötts särskilt effektivt, med andra ord.

Det är även anmärkningsvärt att regeringen överger PGU, som det finns en bred politisk överenskommelse bakom. Det görs utan någon debatt. Regeringen hänvisar till Agenda 2030. Det är ett område där regeringen har gjort alltför lite.

Det är också djupt oroande att biståndet minskar eller helt dras in till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Det handlar om länder som Kambodja, Mali, Sydsudan och Burkina Faso. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, som får sämre tillgång till bland annat mödra- och hälsovård.

I Kambodja jublar regimen över det indragna biståndet. Förlorarna är de modiga kvinnor och män som trots hot om fängelsestraff vågar stå upp för demokrati och fackliga och mänskliga rättigheter. Biståndet till Afghanistan har skurits ned. I Afghanistan är två tredjedelar av alla barn beroende av nödhjälp för att överleva. Det är allvarligt. Detta gör man trots att det finns organisationer på plats som kan göra skillnad och exempelvis bidra till att ge flickor en säker skolgång - organisationer som Rädda Barnen och Unicef.

I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen där har drabbats hårt. Självklart ska vi fortsätta att bistå det ukrainska folket på alla sätt politiskt, humanitärt och militärt. Men vi får heller inte blunda för de konflikter som pågår i andra delar av världen.

Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor. Här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.

Krig och konflikter har kraftigt ökat behoven av humanitärt stöd. Världen står inför en hungerkatastrof på flera håll. Värst är situationen i Sudan och i Gaza. Sudan är med 11 miljoner människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält den kanske värsta humanitära katastrofen i världen just nu, enligt FN. I den här situationen måste omvärlden göra sitt yttersta för att bistå med mat, medicin och förnödenheter, bland annat genom FN-organet World Food Programme. Omvärlden måste också agera för att få slut på kriget, bland annat genom att se till att stoppa vapenleveranser till parterna. Sverige ska inte sälja vapen till länder som bidrar till konflikten.

I Gaza är situationen bortom katastrofal. 44 000 civila har dödats, varav 70 procent kvinnor och barn. Sjukhus, skolor och bostadshus är jämnade med marken, och bristen på mat är akut. Barn dör av svält i detta nu.

Självklart fördömer vi Hamas brott den 7 oktober 2023, men det rättfärdigar inte det folkmord som nu pågår i Gaza - något som också bekräftas i en rapport från Amnesty. Kriget måste få ett slut, och jag är glad att Sverige i FN äntligen röstade för ett permanent eldupphör. Det räcker dock inte med ord. Nu måste Sverige verka för sanktioner mot Israel och börja med att stoppa associeringsavtalet mellan EU och Israel. Det måste kosta att begå krigsbrott.

I skuggan av Gaza har förtrycket och förföljelsen av palestinier kraftigt förvärrats på Västbanken. Över 50 palestinska samhällen har förstörts, och befolkningen har tvingats bort med våld av aggressiva bosättare med aktivt eller passivt stöd av israelisk polis och militär. Samtidigt har 41 illegala israeliska bosättningar tillkommit, enligt den israeliska människorättsorganisationen Kerem Navot. Det kommer att behövas ett omfattande bistånd till Palestina under lång tid.

I den här svåra situationen väljer regeringen att vidta helt felaktiga åtgärder, som att avveckla strategin för Palestina, strypa stödet till palestinska organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter samt dra in stödet till det viktiga följeslagarprogrammet. Stödet till organisationer som jobbar för demokrati är i dag viktigare än någonsin. Biståndet till Palestina måste i stället öka, särskilt det stöd som går till organisationer som jobbar för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Den särskilda strategin måste återinföras.

Jordens resurser är i dag extremt ojämlikt fördelade - mellan klasser, mellan rika och fattiga länder och mellan kvinnor och män. Världens rika människor har orsakat klimatkrisen och har fortfarande störst negativ påverkan på klimatet. Men det är utvecklingsländerna som kommer att få bära 75-80 procent av klimatkrisens skador och kostnader, enligt Världsbanken. De rika länderna måste därför öka stödet till de fattiga länderna för att möta klimatbehoven. I det arbetet är det viktigt att inkludera urfolk och lokalsamhällen samt att stötta miljöförsvarare, som i dag är bland de mest utsatta människorättsförsvararna.

Det räcker dock inte med bistånd för att möta klimatutmaningarna, utan här måste betydligt mer resurser avsättas. Bistånd kan inte lösa alla världens utmaningar men kan bidra till en positiv utveckling om det används rätt. För en verklig och långsiktig förändring krävs att de ohållbara skuldbördorna hanteras och att åtgärder vidtas för att få till rättvisa skattesystem och stoppa den globala kapital- och skatteflykten. Varje år förlorar utvecklingsländer mer pengar på grund av företags skatteflykt än vad de får i bistånd - pengar som behövs för satsningar på exempelvis skolor och sjukvård.

Med det tackar jag för ordet och önskar talmannen, kammarkansliet, utrikesutskottets kansli och mina kära kollegor i utskottet en god jul och ett gott nytt år.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för svaret!

Problematiken är att de saker som jag räknade upp faktiskt inte är bistånd. Det är felaktigt att man använder biståndsmedel till sådant som inte är bistånd, menar jag. Ser inte ledamoten att det är ett problem att vi inte följer det regelverk som finns för hur biståndsmedel får användas? Detta är ju ett faktum.

Sedan har jag en annan fråga. Ledamoten talade väldigt väl om jämställdhet. Jag vet att ledamoten brinner för dessa frågor, och det tycker jag är bra. Men tyvärr såg vi hur svenskt bistånd till SRHR, som länge legat på runt 7 procent av det totala biståndet, dök till 5,6 procent 2022 och fortsatte nedåt 2023. Vi såg också hur anslagen till UN Women-systemet halverades i förra budgeten. Även stödet till UNFPA, som gör ett väldigt viktigt arbete för jämställdhet, har skurits ned kraftigt. Vi ser också hur jämställdhetsfrågorna och SRHR är under attack globalt. Då behöver Sverige steppa upp och inte skära ned på biståndet.

Man säger att jämställdhet är ett kärnvärde, men det stämmer inte riktigt när man faktiskt i siffror skär ned på biståndet till jämställdhet och SRHR.

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!

Regeringen använder stora summor från biståndet för att bekosta sådant som inte är bistånd. Det är exempelvis 893 miljoner till inhemsk integration och 3 miljarder till återvändande i den här nya strategin.

Enligt OECD:s regelverk kan enbart frivilligt, tryggt och värdigt återvändande av flyktingar från ett utvecklingsland till ett annat vara biståndsverksamhet. Återvandring från Sverige kan aldrig någonsin finansieras med någon form av biståndsmedel.

Att så här mycket biståndspengar används till sådant som inte är bistånd, vilket strider mot OECD-Dacs regelverk, är djupt allvarligt. Det är faktiskt att lura svenska folket, tycker jag.

Hur ser ledamoten på detta? Ska Sverige inte stå upp för de regelverk som vi faktiskt har varit med och godkänt?

Fru talman! Jag tackar ministern för ytterligare svar, och det gläder mig att vi är helt överens om att det behöver hållas allmänna, fria och demokratiska val i Bangladesh så snart som möjligt. Det är som sagt en grundförutsättning för en demokratisk utveckling. Även om den interimsregering som nu sitter har goda intentioner är den inte demokratiskt vald, och ju längre tiden går, desto större är risken att missnöjet blossar upp igen. Det är alltså viktigt att det hålls val så snart som möjligt, och därför hoppas jag att den svenska regeringen fortsätter att trycka på, gärna med ännu mer kraft, för att valen ska komma till stånd.

Det är jätteviktigt att Bangladesh går till botten med alla de övergrepp som har ägt rum under de senaste 15 åren. Sverige måste därför agera i FN för att en oberoende kommission tillsätts som får till uppgift att utreda påtvingade försvinnanden, utomrättsliga mord och tortyr i Bangladesh under denna tid. Det räcker inte att utreda bara sommarens händelser, utan man måste gå längre tillbaka i tiden för att läka såren i Bangladesh så att landet kan gå vidare, bygga demokrati och skapa tillit i samhället igen.

Kommer Sverige att jobba för en sådan FN-kommission?

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare svar! Jag tycker nog ändå att vi var överens om ganska mycket, inte bara lite. Det finns dock några saker som jag tycker att regeringen kan göra ännu bättre.

Det var väldigt bra att ambassadören nyligen träffade interimsregeringen och tryckte på om allmänna, fria val. Jag hoppas att det arbetet verkligen kommer att fortsätta. Det här är otroligt viktigt. Det är en grundförutsättning för en demokratisk utveckling att val kommer till stånd så snart som möjligt. Det är också viktigt att omvärlden stöder Bangladesh samt skickar valövervakare för att övervaka att valen blir just fria och demokratiska. Ju längre tiden går efter att interimsregeringen tagit över, desto större är risken att missnöjet blossar upp igen. Det måste vi naturligtvis undvika med alla medel.

Bangladesh är ett land som präglats av våld och förföljelse under de senaste 15 åren. Ett stort antal utomrättsliga mord och påtvingade försvinnanden har ägt rum. Enligt människorättsövervakare i Bangladesh har säkerhetsstyrkor genomfört över 600 påtvingade försvinnanden sedan 2009. En del har släppts, men fortfarande är det oklart vad som hänt med minst 100 personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt uppgift ska poliser ha dödat mer än 450 människor 2018, detta under förevändning att det skedde som en del i kriget mot droger. Men uppgifter från aktivister säger att det i själva verket var ett sätt att skrämma medlemmar av oppositionen och att tysta kritiker. Under protesterna mellan den 15 juli och den 5 augusti 2024 dödades minst tusen människor, som vi hörde tidigare. Tusentals skadades, och tiotusen människor arresterades.

Det är bra att Sverige tagit upp frågan genom FN:s granskningsmekanism för mänskliga rättigheter, Universal Periodic Review. Jag tror dock inte att det är tillräckligt. För att Bangladesh ska kunna gå vidare och bygga upp ett demokratiskt samhälle måste människor få vetskap om vad som hänt deras nära och kära. Det är nödvändigt för att läka såren och bygga upp en tillit igen. Då måste man gå till botten med alla övergrepp som skett under de senaste 15 åren, och de ansvariga måste självklart ställas till svars. Om det tror jag att vi är helt överens.

Jag menar att Sverige därför måste agera i FN för att en oberoende kommission tillsätts som får till uppgift att utreda påtvingade försvinnanden, utomrättsliga mord och tortyr i Bangladesh under de senaste 15 åren. Det räcker inte att bara utreda sommarens händelser. Det ska man naturligtvis göra, men man måste gå längre tillbaka i tiden och utreda alla övergrepp som skett under de senaste 15 åren för att verkligen kunna bygga upp demokratin och tilliten i landet igen. Kommer Sverige att arbeta för en sådan kommission?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation. Jag är ganska nöjd med svaret och tycker att det är bra att vi fått klarhet runt flera områden som rör utvecklingen i Bangladesh och Sveriges agerande, men jag är ändå inte helt nöjd.

I början av augusti 2024 återvände Nobelpristagaren Muhammad Yunus till Bangladesh för att leda den interimsregering som ersatte den tidigare regimen under Sheikh Hasina, som tvingades fly landet efter omfattande folkliga protester. Den nytillsatta interimsregeringen ger hopp om en demokratisk utveckling med respekt för de mänskliga rättigheterna. Det krävs dock att arbetet med att genomföra rättvisa och fria val inleds så snart som möjligt.

Det är bra att den tidigare utrikesministern Tobias Billström framfört detta i ett brev till professor Yunus och att regeringen fortsätter att förmedla detta budskap. Det är självklart också positivt att regeringen inlett ett nytt partnerskap med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som bland annat innefattar tekniskt stöd till interimsregeringen, inklusive stöd till processer för övergångsrättvisa.

Nu har det dock gått fyra månader sedan interimsregeringen tillträdde, en interimsregering som även om den ser ut att ha goda intentioner inte är demokratiskt vald. Jag menar att det är viktigt att Sverige trycker på med lite större kraft för att processen med att genomföra allmänna, demokratiska val verkligen ska komma igång. Avser regeringen att göra det? Det kanske är dags att följa upp brevet med lite större tydlighet om att vi anser det oerhört viktigt att valen kommer till stånd. Annars finns en risk att missnöjet återigen blossar upp. Det är också viktigt att partier och partiföreträdare som nu befinner sig i exil får rätt att återvända för att kunna delta i valprocessen.

Det är även, som ministern påpekade, oerhört viktigt att stödja civilsamhället, som spelar en oerhört viktig roll för en demokratisk utveckling i landet.

Självklart är det också positivt att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter inlett en så kallad fact-finding mission i Bangladesh under hösten för att undersöka eventuella kränkningar av mänskliga rättigheter under sommarens protester, då över tusen människor befaras ha dödats och många fler skadats och arresterats. Detta är självklart ett arbete som noggrant måste följas. Men det är även nödvändigt att en oberoende kommission utreder alla övergrepp som skett under de senaste 15 åren. Här hoppas jag att regeringen kan trycka på för att ett sådant arbete ska komma till stånd.

Herr talman! Det är naturligtvis bra att Sverige skickar bistånd till Palestina, men det räcker inte med humanitärt stöd för att få slut på kriget och rädda barns liv.

Det hör också till saken att regeringen frös både utvecklingsbiståndet och biståndet till UNRWA i en tid när det behövdes som allra mest. Det bidrog inte heller positivt till utvecklingen - snarare tvärtom.

Förnödenheter kommer inte fram. Barn dör i stor omfattning av krig, sjukdomar och svält. Det är uppenbart att den politik regeringen hittills fört inte har lett till resultat. Då måste man göra mer och ta i med mer kraft. Jag menar att nu när det bland annat kommer rapporter om att folkmord och brott mot mänskliga rättigheter begås är det hög tid att Sverige verkligen agerar i FN för kraftfulla sanktioner och att man stoppar associationsavtalet för att utöva påtryckningar gentemot Israel.

Det går bra att införa sanktioner mot Ryssland när de begår krigsbrott. Men när Israel begår krigsbrott är det tydligen inte lika lätt. Det är dags att agera nu för att få slut på kriget.

Herr talman! Jag tackar interpellanten för att hon tar upp denna väldigt viktiga fråga. Jag tackar också ministern för svaret.

Gaza är den farligaste platsen i världen att vara barn på i dag. Precis som interpellanten har sagt är Sverige skyldigt att i enlighet med barnkonventionen skydda barn från våld och stå upp för barns rätt till hälsa, utbildning och trygghet. I konfliktområden som Palestina, inklusive Gaza och Västbanken, är det självklart extra viktigt.

Tyvärr ser vi i dag hur allvarliga krigsbrott mot barns rättigheter sker varje dag. Över 43 000 civila har dödats i det här kriget, varav en överväldigande majoritet är barn och kvinnor. Tusentals barn är djupt traumatiserade efter att ha sett nära och kära dödas. De tvingas ständigt på flykt och kan aldrig känna sig säkra för Israels bomber och raketer.

I går kom en rapport från Amnesty, som har kommit fram till att det begås folkmord i Gaza. Nyligen kom en rapport från Human Rights Watch där man skriver att Israel begår brott mot mänskligheten. När ska regeringen vakna och agera på allvar?

Det är självklart viktigt att skydda oskyldiga barn som lider svårt. Kriget i Gaza har orsakat enormt lidande för barn och deras familjer. Maten är nästan slut. Ett stort antal barn har redan svultit ihjäl, och ännu fler riskerar att svälta ihjäl om ingenting händer. Sjukhusen är utslagna. Skolorna är jämnade med marken. Nu är också en kall och blöt vinter på väg. Särskilt i norra Gaza har situationen blivit alltmer omänsklig. Attackerna mot civila ökar, och familjerna som beordras att fly har ingenstans att ta vägen. Livsnödvändiga leveranser av mat, vatten och mediciner stoppas. Människor bränns ihjäl levande när tältläger bombas. Föräldrar tvingas begrava sina barn på gatan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tusentals barn i Gaza är akut undernärda och kämpar för sitt liv. Bristen på mat gör barnen utmattade och underviktiga, och eftersom deras immunförsvar är nedsatt drabbas de också mycket lättare av diarrésjukdomar, gulsot och andningssvårigheter.

Barn har rätt till skydd i krig. Att döda, skada eller kidnappa barn och att attackera bostadshus, skolor och sjukhus är allvarliga kränkningar av barns rättigheter och står i strid med den humanitära rätten. Vad gör regeringen för att bidra till skydda och stödja barnen i Gaza och leva upp till barnkonventionen?

Jag menar att det allra viktigaste för att få stopp på barns lidande är att få till stånd ett eldupphör nu. Om inte Israel lyssnar på världssamfundet, vilket de uppenbarligen inte gör, måste omvärlden agera mer kraftfullt - till exempel med sanktioner - för att tvinga Israel att lyssna. Det måste bli ett slut på dödandet av barn i Gaza.

Det är hög tid att Sverige agerar i EU för att frysa associationsavtalet med Israel. Sveriges regering måste också fördöma Israels folkmord i Gaza.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

Fru talman! Tack, ledamoten, för ytterligare frågor!

Vi har ju inte stött regimerna och regeringarna i dessa länder, utan vi har stött demokratikämpar och organisationer som har slagits för kvinnors rättigheter, till exempel mot kvinnlig könsstympning. I Kambodja har Diakonia stött en organisation som jobbar för utsatta arbetares rättigheter. När vi nu drar tillbaka det biståndet blir dessa människor ännu mer utsatta, och de som jublar är naturligtvis regimen i Kambodja.

Det är så det är. Vi har inte stött regimerna, utan vi har stött demokrati och mänskliga rättigheter, och vi är kritiska till att man nu drar tillbaka det.

Det kan vara bra att stödja handel om det till exempel gynnar kvinnliga företagare i Afrika i att utveckla sin handel och produktion. Det ska inte vara så att det svenska intresset går före och gynnas, utan det är de som tar emot bistånd som ska gynnas. Det som är så oroande i den nya strategin är att det ser ut som om det är de svenska intressena som ska gynnas före mottagaren. Vi är oroliga för att det ska bli på det sättet.

Det lutar också åt att det kan bli ett mer bundet bistånd, vilket vi sedan gammalt vet är mycket dyrare. Det kan vara upp till 30 procent dyrare med ett bundet bistånd, vilket alltså innebär att man är tvingad att handla till exempel från Sverige för att få bistånd. Det här är absolut någonting som vi ska undvika.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag har absolut ingenting emot handel, men handel och bistånd är inte samma sak. Det finns en väldigt stor risk om man så att säga gynnar svenska företag för att de ska investera i de här utvecklingsländerna. De kanske då i första hand inte investerar i de fattigaste länderna eftersom det helt enkelt inte är möjligt att göra det.

Biståndet ska i första hand gynna fattiga människors utveckling. Man måste utgå från mottagaren, den som tar emot biståndet. Man får inte utgå från den som ger biståndet. Det är det man gör i den här strategin. Man ser framför allt till svenska intressen. Det kommer före den som ska få biståndet - före mottagaren, så att säga. Det är ett stort problem.

Fru talman! Jag och Vänsterpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning av Sveriges internationella bistånd och instämmer i vikten av en tydligare redovisning och rapportering till riksdagen, särskilt när det gäller de långsiktiga effekterna av biståndet. Det är naturligtvis oerhört viktigt att biståndet används på rätt sätt och till det som det var tänkt. Men jag vill starkt betona att det svenska biståndet under lång tid har setts som ett föredöme globalt och fått mycket goda betyg i internationella jämförelser, exempelvis i OECD:s granskning.

Det är mot den bakgrunden oroande att den nuvarande regeringen försöker ge en annan bild av biståndet. Man talar om att biståndet inte har varit tillräckligt effektivt och väl fungerande. Även det som fungerar bra kan självklart bli bättre, men att biståndet fungerat dåligt är faktiskt inte sant. Vi ska tvärtom vara stolta över vårt internationella bistånd. Det är ett bistånd som regeringen nu i snabb takt håller på att förändra och försämra.

Riksdagens övergripande mål för biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi oroas därför av att regeringen i reformagendan i alltför hög utsträckning betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen, som handel och näringsliv. Jag vill betona att biståndet i första hand ska gynna mottagaren och inte givaren, det vill säga fattiga och förtryckta människor och inte svenska företag och svenskt näringsliv.

Regeringen säger sig vilja öka transparensen, effektiviteten och kvaliteten i fråga om biståndet, men det stämmer dåligt överens med att regeringen redan tidigare avskaffade informationsstödet till civilsamhällets organisationer. Det var ett stöd som till stor del användes för att just granska och sprida kunskap om det svenska biståndet. I praktiken innebär detta en direkt avveckling av en lång rad informationskanaler, vilket i sin tur minskar transparensen och kvaliteten i fråga om svenskt bistånd. I och med ett minskat informationsstöd blir även möjligheten att granska vad svenska biståndspengar används till mindre. Möjligheten till en bred och folklig debatt om biståndet kringskärs. Detta är också något som OECD tar upp i sin utvärdering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

Det bidrar inte heller till ökad måluppfyllelse när biståndet uppenbarligen används helt felaktigt, till saker som inte får räknas som bistånd. Alltmer biståndspengar används för kostnader som inte hör till bistånd, som det stöd på 893 miljoner kronor som går till inhemska kostnader för integration för ukrainska flyktingar. Det är medel som tas från biståndet trots att det uttryckligen strider mot OECD-Dacs regelverk för vad som får räknas som bistånd.

Jag har inget emot att stödja ukrainska flyktingar, tvärtom. Men medlen till detta ska inte tas från bistånd då det uppenbarligen inte får räknas som bistånd. Sverige ska självklart följa de avtal som gäller för hur biståndspengar får användas.

Migrationsverket får en stor summa från biståndet och blir därmed en av de största biståndsmottagarna. Regeringen har även aviserat en ny strategi med 3 miljarder från biståndet för att bekosta återvändande utan att vara tydliga med vilken typ av återvändandekostnader som kan finansieras med internationellt bistånd.

Enligt OECD-Dacs regelverk kan enbart frivilligt, tryggt och värdigt återvändande av flyktingar från ett utvecklingsland till ett annat vara biståndsverksamhet. Återvandring från Sverige kan aldrig någonsin finansieras med någon form av biståndsmedel.

Att alltmer bistånd används för att bekosta sådant som inte är bistånd bidrar inte till målen om minskad fattigdom och minskat förtryck. I stället ser vi hur regeringen låter världens fattiga betala för dyra migrationspolitiska reformer.

Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och ytterligare sänker biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen.

Det är också djupt oroande att regeringen lämnar fyra strategier när det gäller några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen - Kambodja, Mali, Sydsudan och Burkina Faso. Det bidrar inte heller till måluppfyllelsen om att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det finns inte heller några garantier för att färre strategier bidrar till att öka transparensen, effektiviteten och kvaliteten i fråga om det svenska biståndet.

Vänsterpartiet står upp för ett generöst bistånd. Vi slår vakt om enprocentsmålet i fråga om biståndet och avsätter också pengar i vår skuggbudget för detta. Vi anser att biståndet självklart ska följa regelverket och riktlinjerna för hur bistånd får användas. Vi står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och stöd till världens fattiga och utsatta.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Men är det inte så, ledamoten, att de pengar som vi avsatt till bistånd ska gå just till bistånd och till att hjälpa fattiga människor ute i världen och inte till att täcka kostnader här i Sverige? Jag tycker att det är att luras när man använder biståndsmedel på ett sådant sätt.

Sedan har ni från regeringens sida utlyst en ny strategi om återvändande, en migrationsstrategi för 3 miljarder kronor, där det också finns en massa otydligheter och oklarheter. Det är också något som bistånd inte får användas till, alltså att betala människor för att de ska återvända till sina hemländer. Den enda gången man får använda bistånd för återvändande är när det handlar om att lämna ett utvecklingsland och bege sig till ett annat. Men det får inte användas när det handlar om att återvända från Sverige till sitt moderland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

I strategin är det också oklart hur pengarna ska användas. Jag tycker att det är ett jätteproblem att stora medel från biståndspengar används till sådant som inte är bistånd.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Ledamoten nämnde flera gånger oklarheter och otydligheter som något som ska undvikas, och det kan jag verkligen hålla med om. Men jag blir lite konfunderad när vi ser att alltmer biståndspengar används för kostnader som inte är bistånd. Det bidrar väl knappast till måluppfyllelsen för biståndet. Exempelvis går 893 miljoner till kostnader för integration. Det är pengar som tas från biståndet men som inte får räknas som bistånd.

Anser inte Moderaterna och ledamoten att vi ska följa regelverket för hur biståndspengar får användas, det vill säga OECD-Dacs regelverk som vi faktiskt har ställt oss bakom?

Herr talman! Ministern säger att det här är den största omläggningen någonsin av svenskt bistånd. Men varför bygger man inte på det som faktiskt har fungerat tidigare? Svenskt bistånd har fått mycket goda betyg i internationella jämförelser och framställs ofta som ett föredöme globalt. Jag har inte någonting emot handel, men bistånd får aldrig användas för att främst gynna svenska företag och svenska intressen utan ska gynna mottagaren.

Gör om och gör rätt, ministern! Återgå till att 1 procent av bni ska gå till internationellt bistånd! Det är fullt möjligt. Det visar vi i Vänsterpartiet i vår skuggbudget, där vi står upp för världens fattiga genom att lägga 1 procent av bni på internationellt bistånd samtidigt som vi gör stora investeringar i välfärd och den gröna omställningen. Detta går om man gör rätt prioriteringar och inte prioriterar att sänka skatten för landets miljonärer.

Se till att biståndsmedel går till att gynna dem som har störst behov: världens fattigaste, barn, kvinnor, demokratikämpar, miljöaktivister och utsatta! Skär inte ned på biståndet till Palestina, Sudan, Afghanistan och Kambodja, utan stärk det! Bistånd ska inte gå till att gynna svenska företagare utan till att gynna världens fattiga. Gör om och gör rätt! Sverige kan bättre. Låt oss återigen ta på oss ledartröjan i världen och stå upp för ett generöst internationellt bistånd!

Herr talman! Jag tackar ministern för ytterligare svar.

Ministern säger att det finns stora problem på hemmaplan och att man måste prioritera, men då tycker jag att man gör en väldigt konstig prioritering när man väljer att sänka skatten för miljonärer i stället för att bibehålla en hög nivå i biståndet och den svenska välfärden.

Inte nog med att regeringen skär i biståndet med drygt 10 miljarder. Det är mycket pengar. Men sedan försvinner ytterligare 3 miljarder nästa år. Det är självklart att det kommer att märkas. Det kommer att drabba de mest utsatta och fattiga människorna i världen. Jag fick inget svar på om det finns någon lägstanivå för biståndet. Tycker inte ministern att det är ett problem att Sverige från 2028 inte kommer att hamna på den nivå som EU rekommenderar, det vill säga 0,7 procent?

Regeringens nya reformagenda för biståndet innebär en ny riktning för biståndet. Biståndet ska i större utsträckning vara till för att tillgodose svenska intressen. Det går faktiskt emot hur bistånd ska användas. Bistånd ska gynna mottagaren, inte givaren. Biståndet ska gå till dem som är i störst behov av stöd och inte till att gynna svenska företag.

Utöver insatserna i krigets Ukraina, som nu är Sveriges största mottagare av bistånd, prioriterar regeringen numera alltmer de länder där svenska företag har intressen. År 2024 avslutas stödet till Burkina Faso, Kambodja, Mali och Sydsudan, några av världens allra mest utsatta länder. Under de kommande åren kommer ytterligare samarbetsländer att fasas ut. Det är oroande.

Regeringen talar om reformer för effektivt bistånd, men det går inte ihop när de stora förändringarna handlar om att använda bistånd till svenska exportorgan. Det är inte ett effektivt bistånd utan lutar mer åt ett bundet bistånd, något som dömts ut av seriösa biståndsorganisationer. Ministern säger nu i sitt svar att huvudinriktningen ska vara ett obundet bistånd. Det låter förstås bra, men den nya inriktningen pekar på ett mer bundet bistånd. Bundet bistånd är både dyrare och mindre effektivt. Kostnaden för bundet bistånd uppskattas vara 15-30 procent högre än för obundet. Ett obundet bistånd är därför mycket mer effektivt.

Regeringen vill även knyta biståndet till att öka återvändandet utan att vara tydlig med vilken typ av återvändandekostnader som kan finansieras med internationellt bistånd. Enligt OECD:s regelverk kan enbart frivilligt, tryggt och värdigt återvändande av flyktingar från ett utvecklingsland till ett annat vara biståndsverksamhet. Återvandring från Sverige kan aldrig någonsin finansieras med någon form av biståndsmedel.

Att dessutom använda en stor summa av biståndet till inhemsk integration, helt emot OECD-Dacs regelverk, är minst sagt anmärkningsvärt. Hela 893 miljoner kronor av biståndsbudgeten går till ukrainska flyktingar. Jag har absolut inget emot att vi stöder ukrainska flyktingar, men det är inte bistånd. Ytterligare 506 miljoner kronor tas av biståndet för schablonersättningar för integration, vilket inte heller får räknas som bistånd. Anser inte ministern att Sverige ska följa OECD-Dacs regelverk? Jag skulle vilja ha ett svar på det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I budgeten meddelar regeringen att politiken för global utveckling, PGU, överges, med hänvisning till arbetet med Agenda 2030. Vänsterpartiet ser med oro på riskerna med det, inte minst med tanke på att regeringens arbete med Agenda 2030 inte är tillräckligt. PGU togs fram efter en lång process av diskussioner och samförstånd. Varför överger regeringen politiken för global utveckling?