Herr talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande 13, Mineralpolitik. För egen del brukar jag dagarna före en sådan här debatt bolla lite tankar fram och tillbaka i huvudet kring vad jag ska fokusera på och lyfta i mitt anförande. Men innan jag kommer till det konstaterar jag att Sverigedemokraterna har tio reservationer i betänkandet, om jag har räknat rätt. Jag står naturligtvis bakom samtliga, men jag nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6 för att spara tid vid voteringen. Jag vill också framhålla att vi har ett särskilt yttrande under punkt 4, som handlar om utvinning av olja, kol och naturgas samt brytning i alunskiffer.

Med det sagt, herr talman, tänker jag att vi nu i flera avseenden går åt rätt håll. Vad menar jag då med det? Jag drar mig till minnes debatter här i kammaren för några år sedan när jag och utskottskollegor ur de andra Tidöpartierna envetet tjatade om att något måste göras åt de tillståndsprocesser som lagt sig som en våt filt över näringen. Sedan fick vi efter en turbulent höst 2021 en ny näringsminister som sa sig älska gruvor, och nu har vi en hel regering som älskar gruvor.

Flera viktiga saker är på gång, både sådant som börjat utredas under den förra regeringens sista tid vid makten och sådant som vi Tidöpartier är överens om. Andra saker önskar jag var på gång eller att regeringen ansåg lika högt prioriterade som vi, därav alla reservationer som inte i sak går i diametralt annan riktning än regeringens politik utan snarare är lite skarpare eller tydligare på vissa punkter.

En del av dem tycker jag är särskilt värda att belysa, exempelvis behovet av en ny eller reviderad svensk mineralstrategi. Den gamla börjar bli till åren, har fel fokus och är skriven i en annan tidsanda då helt andra geopolitiska förutsättningar rådde. Så är det nämligen, herr talman: Detta är en fråga som inte bara bör beaktas ur ett näringspolitiskt perspektiv utan också med tanke på dess geopolitiska dimension.

Vi behöver råvaror. Industrin behöver dem för att skapa arbetstillfällen och produkter som både vi svenskar och människor i andra delar av världen köper eller drar nytta av. Tittar jag ut här i salen ser jag ledamöter som sitter med datorer och telefoner som innehåller en lång rad metaller och mineral som vi knappt reflekterar över. Någon kanske har en konstgjord höft eller knäled. De flesta har en bil. Flertalet har åkt hit i dag med buss eller tunnelbana. Jag själv flyger mellan Stockholm och min hemkommun Gällivare. Än så länge behövs metaller och mineral för allt detta.

Det finns de som menar att exempelvis vindkraftverk hellre kan byggas av trä än av stål, men jag tillåter mig själv att tro att det dröjer innan jag själv flyger hem i ett pappersflygplan och innan vi ersätter läkarnas skalpeller med träknivar. Metaller och mineraler behövs och är faktiskt det som särskiljer oss från våra förfäder stenåldersmänniskorna, som ännu inte hade lärt sig att hantera och dra nytta av just metaller.

I dag använder vi metaller till allt möjligt - och omöjligt. Även om vi exporterar en del är vi också beroende av import av ännu mer, dels för att vår industriproduktion i flera avseenden behöver mer råvara än vi själva producerar, dels för att vissa metaller och mineral antingen inte finns här eller av olika anledningar inte bryts här trots kända fyndigheter.

Ett exempel på detta är grundämnet uran. Det är ett ämne som vi behöver för att utnyttja som bränsle i våra kärnkraftverk, ett energislag som vi dessutom beslutat oss för att ha mer av i framtiden. Men brytningen av uran förbjöds 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen, ett beslut fattat helt på ideologiska grunder eftersom någon uranbrytning inte hade förekommit i Sverige på decennier, men uranet eftersöktes av prospekteringsföretagen då det fungerar som ledmetall i jakten på de sällsynta jordartsmetaller som uranmotståndarna ofta hävdar ska vara en del i den gröna omställning de strävar efter.

Jag är helt övertygad om att detta var ett dumt, irrationellt och faktiskt helt onödigt beslut. Oavsett om man, som jag, tror på kärnkraften och vill satsa på den om man eller ogillar kärnkraft men ändå vill se en välfungerande prospektering av insatsvaror som kan ge förutsättningar för en högre grad av elektrifiering bör man vara för upphävandet av det förbud som infördes 2018. Att regeringen, som nu består av enkom partier som motsatte sig den här lagstiftningen, ännu inte agerat för att förkasta uranförbudet är för mig en gåta. I år har vi därför en reservation på området, men förhoppningen är såklart att vi, tillsammans med regeringspartierna, ska duka av den här frågan från det politiska buffébordet under mandatperioden.

För mig handlar gruv- och mineralpolitik mycket om huruvida vi ska vara en modern industrination eller inte - om vi vill upprätthålla och skapa nya värdekedjor som genererar arbete och välfärd eller om vi ska vara beroende av import av råvara från länder med många gånger en tvivelaktig syn på såväl demokrati som mänskligt värde. För mig är svaret självklart: Svenska gruvor och vår förmåga att bryta och utvinna råvarorna och förädla dem till varor i världsklass är något vi ska vara stolta över.

Herr talman! Vi befinner oss i ett nytt geopolitiskt läge. Inte särskilt långt härifrån pågår ett krig. Det är första gången sedan Hitlers framfart som vi har ett krig så nära inpå oss. Putins folkrättsvidriga krig mot Ukraina har kanske fått en del att vakna och inse att vi inte bör vara beroende av import av råvaror vi behöver för vår energiförsörjning eller tillverkningsindustri. Samma fråga bör vi ställa oss när det gäller Kina. Kina är ett land från vilket vi importerar nästan alla de metaller vi behöver för till exempel vår batteriproduktion. Kina är också ett land som inte är förmöget att fördöma Putins agerande i Ukraina. Hur rättfärdigar vi att vi har tillgång till kobolt i Sverige utan att bryta den samtidigt som vi importerar kobolt från Kina?

Vi förbjöd nyligen, i slutet av förra mandatperioden, utvinning av naturgas, kol och olja och brytning i alunskiffer. Nu ska jag uppriktigt säga att jag verkligen inte är en stark anhängare av något av detta, men vi gjorde det i en sällsynt orolig tid och trots att någon sådan brytning inte var aktuell i Sverige. Jag menar att det är symbolpolitik som tillåtits gå före nationell säkerhetspolitik. Min och Sverigedemokraternas uppfattning är att det är dumt att förbjuda saker som inte utgör ett problem om besluten man fattar dessutom riskerar att försämra landets motståndskraft i svåra situationer. Med anledning av detta finns det ett särskilt yttrande från Sverigedemokraterna i dagens betänkande.

Vi har efterlyst en genomlysning av de regler som styr branschen för att säkerställa att de är funktionella och gagnar oss även i krissituationer. Ni som var med under förra mandatperioden minns säkert hur riksdagen snabbt tvingades agera och ändra lagar för att prospekteringsbranschen inte skulle gå omkull på grund av att de regler som styrde verksamheten inte var utformade på ett sätt som var anpassat för stängda gränser - det fick vi ju på grund av pandemin, som ni känner till.

Herr talman! Mycket bra och spännande är på gång inom näringen. Gruvbranschen är en fantastisk bransch med framtidstro. Sverige innehar i flera avseenden ledartröjan. Och jag tycker på det stora hela att vi går i rätt riktning, nu även politiskt. På tillståndssidan händer en del. Exempelvis verkar vi vara på väg mot en ordning där en Natura 2000-prövning inte längre ska vara en förutsättning för bearbetningskoncession utan ske parallellt med miljötillståndsprocessen, och det är jättebra. Vi ser att intresset för branschen har vuxit. Förhoppningsvis kommer acceptansen också att öka i takt med att gruvnäringen står för en del av framtidslösningarna och tar ett större ansvar för vår gemensamma miljö.

Herr talman! Jag talade tidigare i mitt anförande om att duka av frågor från det politiska buffébordet. En sådan fråga handlar om att ge de myndigheter som hanterar tillståndsprocesser kopplade till näringen ett tydligt främjandeuppdrag, något som vi av allt att döma också kommer att tillkännage här i riksdagen när det voteras om detta betänkande.

Min förhoppning är att vi, när vi närmar oss mandatperiodens slut, kan blicka ut över ett bord där vi har dukat av även desserten för att vi från politiskt håll med beslutsamhet och framtidstro har gjort vad vi kunnat för att skapa de bästa av förutsättningar för en konkurrensutsatt bransch som betyder mycket för Sverige som industrination och för det välstånd som industrin ger upphov till och som gagnar oss alla.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Lena Blomkvist, Josef Fransson och Daniel Lönn (alla SD).

Herr talman! Ja, jag instämmer i att det ska brytas i demokratiska länder. Där är vi helt överens. Det finns rädsla mot gruvbrytning i allmänhet och mot uranbrytning i synnerhet. Många gånger är det en obefogad rädsla, och den bygger på väldigt mycket negativt kampanjande från den gröna rörelsen och så vidare.

Jag tänkte ta fasta på en annan sak som ledamoten Isak From tog upp i sitt anförande. Man klappar sig lite för bröstet för att man löst situationen med kalkbrytningen. Vi stod ju inför ett dilemma när det gällde kalkbrytningen på Gotland. Man tvingades ned i brygga, så att säga, och var tvungen att skapa en lagstiftning för att lösa den biten.

Låt oss säga att jag spikar igen mitt eget garage när det är 30 grader kallt hemma i Gällivare och då inte får in bilen och att jag sedan bryter bort planken på garagedörren och lyckas få in bilen. Jag vet inte om jag då skulle slå mig för bröstet för att jag löste situationen. Jag kanske i stället skulle tänka att det var hål i huvudet att spika igen garaget från början. Lite så är det med den situation som blev på Gotland. Den var ju en konsekvens av den förra regeringens agerande. Hur tänker ledamoten kring det?

Herr talman! Jag tackar Elin Söderberg för frågan.

Jag är absolut för att man kan öppna urangruvor om det kan göras på ett miljömässigt betryggande sätt. Det gäller all industri och annan näring. Jag tycker att ett förbud i sak är fördummande men att det är högst legitimt att ha högt ställda miljökrav. Om man kan uppfylla dem och dessutom ha ett business case, alltså göra det både miljömässigt gångbart och lönsamt, ser jag inget problem.

Vi har miljöbalken, minerallagen, kärntekniklagen och det kommunala vetot som ska reglera detta. Jag tycker inte att ett förbud som lägger sig som en våt filt ovanpå det är nödvändigt. Jag tycker att branschen tillsammans med expertmyndigheterna ska kunna avgöra om det är lämpligt eller inte.

Det är inte bara gruvbrytning som kan vara förenat med miljöproblem, så som ledamoten anförde. Globalt sett har kemisk industri och annan tung industri haft stora miljöutmaningar och katastrofer, till exempel i Bhopal.

Jag tycker att vi ska vara stolta över vår tradition med en industri i framkant och att vi ska ha en tilltro till att vi kan göra detta på ett sätt som både gagnar oss som nation och undanröjer de miljörisker som eventuellt är kopplade till detta.

Herr talman! Vi har haft dessa lagstiftningar på plats och inte haft någon uranbrytning på runt 40-50 år i Sverige, dels på grund av dålig lönsamhet, dels för att det har funnits ett kompakt motstånd mot det. Man införde alltså en lag som inte fyllde något som helst syfte. Det enda lagen har åstadkommit är att försvåra för de prospekteringsföretag som använt uran som en ledmetall för att finna de metaller och mineral som miljörörelsen faktiskt är övertygad om är viktiga för den gröna omställningen.

Om vi skulle avskaffa denna lag och göra det lagligt för företag att prospektera efter uran och bryta den för dess fissila egenskaper skulle vi ju inte få något slags uranbonanza i Sverige. Det skulle antagligen vara lika lite intresse för det efter som före, men vi anser att möjligheten ska finnas.

Om vi är en kärnkraftsnation och tror på detta energislag ska vi också kunna bryta vårt eget bränsle.

Vi vet inte heller ur beredskapssynpunkt och liknande hur det ser ut i Sverige i framtiden. Vi kan av andra skäl behöva komma till skott och bryta uran. Då ska det inte stå ett förbud i vägen, utan det ska stå i vägen är huruvida vi kan göra det på ett godtagbart sätt ur miljöhänsyn eller inte och om näringen kan göra det med vinst eller inte.

(forts. § 24)