Margareta Cederfelt (M) svarade Håkan Svenneling i en replik om Internationella relationer i debatten ”Protokoll 2025/26:98 Torsdagen den 26 mars” den 26 mars 2026.
Håkan SvennelingV· i en replikDet är väldigt bra att Margareta Cederfelt så tydligt kopplar ihop detta med folkrätten. Det är ändå väldigt tydligt att både USA:s attacker mot Iran och Irans svar mot sina grannländer bryter mot folkrätten. Jag tror…Fru talman! Ärendet som vi nu debatterar är utrikesutskottets betänkande 2025/26:UU7 Internationella relationer. Inledningsvis vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet.
I betänkandet behandlas motioner som rör internationell samverkan och internationella relationer från de allmänna motionsperioderna under 2024 och 2025.
Sverige står upp för multilaterala relationer i syfte att värna den regelbaserade säkerhetsordningen, den säkerhetspolitiska arkitekturen, den europeiska säkerhetsordningen, demokrati, frihet, frihandel, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Tyvärr är respekten för dessa värden satt under prövning.
I den utrikespolitiska deklarationen och budgeten framgår det att regeringen arbetar aktivt inom EU, Nato, FN, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och Nordiska ministerrådet för att få igenom sin politik och stödja arbetet för den regelbaserade världsordningen. Regeringen framhåller vidare att internationellt samarbete med likasinnade länder stärker Sveriges motståndskraft och inflytande i en alltmer oförutsägbar värld.
Som har nämnts här tidigare grundades FN 1945, efter andra världskriget, som en garant för fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter och folkrätt. Tyvärr kan vi i dag konstatera att FN är dysfunktionellt och att stora reformer behöver genomföras för att återupprätta FN som en organisation för fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter och som en arena där världens länder kan genomföra överenskommelser och beakta FN:s grundläggande värde som sin ledstjärna.
Jag är glad över att Sverige arbetar aktivt för att genomföra FN:s reformagenda och för att FN:s budgetproblem ska få en långsiktig lösning. Självklart kan inte den arena där världens länder ska samarbeta fortsätta att vara dysfunktionell. Detta är viktigt, för det finns länder som vill att dagens internationella ordning ska upphöra och att mindre länder inte ska ha samma access till arenan som de stora nationerna. Detta är givetvis fel, för alla länder ska ha lika rätt till FN och till förhandlingar och inflytande.
Efter andra världskriget bildades EU i syfte att bygga Europa stort, starkt, säkert och tryggt. Europas länder skulle inte kriga med varandra utan leva i fred och harmoni. EU har genom partnerskap så här långt lyckats att se till att vi har fred i Europa och också verkat för fortsatt samarbete med den övriga världen. EU är därmed Sveriges främsta internationella arena, där en stor del av den svenska utrikespolitiken liksom andra EU-länders utrikespolitik finns. Syftet är att få en säkrare, rikare, friare och tryggare värld.
Men nu pågår det ett stort krig i närheten av Sverige, nämligen Rysslands aggressiva krig mot Ukraina. Det är ett oprovocerat krig där flera brott mot internationell rätt och mot människovärdet har begåtts och begås. Regeringen har uttalat att Sverige kommer att stå bakom Ukraina så länge det behövs. Jag är också väldigt glad över det stöd Sveriges riksdag har visat Ukraina, för det är viktigt att vi fortsätter att stödja Ukraina.
Ukraina utkämpar ett krig inte bara för att försvara sitt eget land utan också för att försvara Europa och den värld vi känner till. Detta är mycket viktigt, men tyvärr är det i dag stor risk att fokus flyttas från Rysslands krig mot Ukraina till Iran. Detta får inte ske. Världen måste klara av att fokusera på två krig samtidigt. Vi får inte svika Ukraina.
Statsministern har i dag åter uttalat att Sveriges närområde är prioriterat på grund av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Det borde vara självklart för alla här inne att när världen står i brand måste vi försvara Sverige och Europa och de värden vi står för.
Utvecklingen i Mellanöstern har pågått i flera decennier men har tyvärr eskalerat på senare tid. Starten för där vi befinner oss i dag var den 7 oktober 2023 när Iranstödda Hamas attackerade Israel. Terrororganisationen Hamas tog cirka 250 barn, vuxna, åldringar och soldater som gisslan och förde dem till Gazaremsan. Vid Hamas attack dödades 690 civila israeler, varav 35 barn, och 70 utländska medborgare. Efter detta råder en långvarig och utdragen konflikt. Nu senast invaderade Israel Libanon i syfte att stoppa Iranstyrda Hizbollah, och händelseutvecklingen är fortfarande oviss.
Den svenska regeringen är tydlig med att en tvåstatslösning för Israel och Palestina är den enda vägen framåt och att det behövs ett stopp för bosättarnas överträdelser. Låt mig nämna att regeringen tar ansvar. 555 miljoner svenska kronor går till Gaza, och det är det näst största stödet i världen efter Förenade Arabemiratens. Sveriges stöd går till humanitära insatser av bland annat FN:s barnfond, World Food Programme och UNDP. Sveriges bistånd ska ge stabilitet till de 150 000 barn som saknar bostad och behöver hälsovård, utbildning och mat.
Vad gäller stridigheterna i Iran råder det ingen tvekan om att den sittande regimen begår allvarliga övergrepp mot befolkningen och inte respekterar mänskliga rättigheter. Dock legitimerar Irans agerande inte en militär invasion och dödandet av civila. Sverige behöver fortsätta att vara tydligt med vad vi står för, nämligen sympati och solidaritet med det iranska folkets rätt att självt bestämma över Irans framtid. Det iranska folket ska inte påtvingas något utifrån och inte kidnappas med våld och tvång.
År 2025 var Sveriges regering ordförande i UN Women och arbetade aktivt för att stärka flickors och kvinnors rättigheter – detta genom att prioritera flickors utbildning och genom att stärka flickors och kvinnors rätt till sin kropp och motarbeta sexuella övergrepp och könsstympning. Tyvärr är dessa frågor viktigare i dag än på länge.
Kina har tidigare nämnts. Kina bedriver aggression mot sina grannländer, och det är definitivt inte acceptabelt. Sverige vill bygga vidare på relationerna med Taiwan. Business Sweden är förstärkt och utgör en viktig grund för utvecklingen av relationerna mellan Sverige och Taiwan.
Den stora kontinenten Afrika har också nämnts tidigare. Regeringen har utarbetat en Afrikastrategi, men Sverige arbetar också i framför allt EU och FN för att stödja och stärka utvecklingen i Afrika. Viktiga övergripande områden är dels Samoaavtalet, dels EU:s partnerskap med Afrikanska unionen. Afrikanska länder är EU:s fjärde största handelspartner. Det konfliktdrabbade området Sahel står högt på EU:s dagordning.
Det finns länder i Afrika där utvecklingen går framåt, och dem borde vi tala mer om. Det är viktigt med hopp och goda exempel där utvecklingen går i rätt riktning. Jag tänker på Senegal som har genomfört två val, och det har gått alldeles utmärkt. EU:s Global Gateway innebär också ett arbete och en utveckling i positiv riktning.
I riksdagen har vi många gånger debatterat konflikten i Västsahara. Den har nu pågått i 50 år med allt vad det innebär av humanitära kriser. Nu finns ett FN-program som är antaget av säkerhetsrådet, och det verkar lovande om det kan implementeras. Sverige stöder detta.
Slutligen vill jag säga att det som är avgörande för Sveriges säkerhet och stabilitet i en omvärld full av oro är att den regelbaserade världsordningen och folkrätten, inklusive FN-stadgan, upprätthålls.
Fru talman! Margareta Cederfelt talade en del om FN och om Afrika, och jag tänkte att jag skulle följa upp det i mina repliker.
När det först och främst gäller FN läser jag i betänkandet: Att upprätthålla den regelbaserade världsordningen med FN-stadgan i grunden är helt avgörande för vårt lands säkerhet och stabiliteten i världen. Det står också att Sverige bör vara en drivande, konstruktiv och engagerad medlem i dessa organisationer. Då syftar man bland annat på FN.
Min fråga blir då förstås: Varför drar regeringen ned på FN? Varför minskar man anslagen?
För FN:s befolkningsfond UNFPA har regeringen sedan den tillträdde minskat stödet med 25 procent jämfört med de socialdemokratiska budgetarna. För World Food Programme har regeringen, återigen jämfört med den socialdemokratiska regeringen, dragit ned med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR har regeringen dragit ned med 86 procent. För UNDP, den organisation som jobbar med FN:s utvecklingsarbete, har regeringen dragit ned med 90 procent. Det senaste slaget kom så sent som strax före jul. För FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre, liksom för UNRWA. Det är sammantaget drakoniska nedskärningar över hela linjen.
Min fråga i den här delen till Margareta Cederfelt är: Om vi nu pratar om hur FN måste stärkas – varför drar då regeringen in stödet?
Samma sak gäller Afrika, som Margareta Cederfelt kom in på mot slutet av sitt anförande, då hon sa hur viktigt Afrika är. Varför drar man sig då ur Burkina Faso, Mali, Sydsudan, Tanzania, Moçambique, Liberia och Zimbabwe? Och varför lägger man ned ambassaderna i just Zimbabwe och Tanzania? Det sänder ju helt andra signaler än att Afrika skulle vara särskilt viktigt.
Fru talman! Morgan Johansson säger att Sverige har dragit ned på sina betalningar till FN. Låt mig säga till Morgan Johansson att Sverige tillhör de tio länder som betalar högst andel av sin bnp till FN. Är inte detta mycket? Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige är med och betalar stora summor till FN.
Jag undrar varför Morgan Johansson inte säger något om att de länder som är medlemmar i FN men inte betalar ska betala. Det saknas 1,6 miljarder. 45 länder som är med betalar inte.
Eftersom Morgan Johansson har varit minister känner han säkert till att ett stort antal länder betalar sin avgift sent till FN. När FN då inte hinner förbruka pengarna under året måste organisationen betala tillbaka pengarna. Självklart ska länder betala sina avgifter tidigt under året så att pengarna kan gå in i årets budget. Det här tycker jag att det borde talas mycket mer om, och Sverige är bland de givare som ger mest pengar.
Jag nämnde också Sveriges bistånd till Gaza, där Sverige är det land som ger näst mest av alla. Det handlar om stora pengar, som går bland annat till FN:s World Food Programme, till UNDP och till andra organisationer som har bevisat att de arbetar väl under konflikter och uppnår resultat. Det här är något som jag tycker att vi ska vara stolta över.
Låt mig slutligen säga att det pågår ett stort krig i vår närhet. Vi måste också se till att klara av att stödja Ukraina.
Fru talman! Jag förstår inte riktigt Margareta Cederfelts logik. Skulle det bli fler länder som betalar till FN bara för att Sverige drar ned på sina anslag? Var det detta som var budskapet?
I mitt inlägg nämnde jag USA, som just nu håller inne sitt anslag. De är skyldiga FN 4 miljarder dollar, tror jag att det är. Det är det som har gjort att FN är på gränsen till ekonomisk kollaps, vilket generalsekreteraren just varnade för. Jag hoppas att man kan få någon ordning där.
Det är klart att alla vill att alla länder ska betala. Men det blir väl inte bättre för att Sverige drar ned på sina anslag? Det blir väl snarare sämre? Är inte risken för det ganska stor när man ser att länder som tidigare alltid har stått upp för FN – och Sverige är ju ett sådant land – nu drar ned på FN? Är inte risken då att andra länder drar slutsatsen att stödet till FN inte är så viktigt? Den risken är stor när Sverige, som alltid har gått först, nu i stället väljer att gå sist.
Den svenska regeringen har som sagt dragit ned på stödet till en lång rad av FN:s organisationer. Jag tycker att man får skämmas för det, helt enkelt. Jag tycker inte att det är i linje med den tradition som Sverige under många decennier tidigare har haft.
Sedan säger Margareta Cederfelt att man går fram med pengar till Gaza. Det är jättebra. Men ni har ju dragit in allt stöd till UNRWA, den organisation som har 12 000 anställda i Gaza och som har kunnat komma ut med mat, förnödenheter, vatten, mediciner och så vidare till dem som verkligen behöver det. Sverige har, som ett av få länder, dragit in stödet till UNRWA. Det är egentligen bara Sverige och USA som har gjort det, medan EU, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har vidmakthållit sitt stöd.
Vi får hoppas att de pengar som Sverige sätter av till Gaza kan komma fram, men när man slår undan benen för UNRWA försämrar man snarare situationen för Gazaborna.
Fru talman! Morgan Johansson kommenterade inte med ett ord att Sverige tillhör de topp-tio-länder som betalar högst andel av sin bnp till FN. Är inte detta fantastiskt? Varför kan inte Morgan Johansson säga att det är bra att Sverige betalar så pass mycket till FN?
Sedan nämnde Morgan Johansson ambassader och så vidare. Låt mig säga att Sverige år 2025 öppnade en ambassad i Dakar – detta just för att främja svenska intressen i det franskspråkiga Västafrika, i Sahel, i Burkina Faso, som nämndes, och i Mali, Mauretanien och Niger.
Sverige finns närvarande, och Morgan Johansson är säkert medveten om att regeringar brukar både stänga, öppna och omstrukturera ambassader beroende på såväl säkerhetsläge som behov och resurser.
När det gäller Gaza nämnde jag att det går ut 555 miljoner svenska kronor i bistånd. Det är näst mest i världen efter Förenade Arabemiraten. Sverige betalar till FN:s barnfond, till World Food Programme och till UNDP. Samtliga tre är organisationer som är välkända och välrenommerade när det gäller att nå fram.
Det pågår krig i vår närmiljö, ett krig i Ukraina. Det gäller att prioritera. Vad skulle Morgan Johansson vilja dra in på för att öka anslaget till FN? Det är naturligtvis oppositionens fulla rätt att nämna vad den vill och hur den vill prioritera. Men det är också majoritetens rätt att prioritera.
Fru talman! Jag begärde replik för att jag tyckte att ledamoten Cederfelt använde sig av en viss historierevisionism, som jag ville diskutera. Det handlade också om hur folkrätten följs i dag.
Jag konstaterar att Margareta Cederfelt sa att Marockos ockupation av Västsahara är en 50 år gammal konflikt och att Sverige stöder FN-planen. Problemet här är att regeringen har tagit ytterligare ett steg och också stöder den autonomiplan som Marocko de facto lade fram en gång i tiden när Spanien drog sig tillbaka som kolonisatör av det då ockuperade Västsahara, vilket gör Västsahara till Afrikas sista koloni.
Men det var egentligen inte det jag reagerade på, utan jag reagerade i stället när hon tog upp Israel och Palestina och pratade om konflikten som att den började den 7 oktober. Jag skulle vilja fråga Margareta Cederfelt om det ändå inte hände något före den 7 oktober i Israel och Palestina som gjorde att vi har den situation som råder där i dag.
Vidare funderar jag på Iran. Om jag uppfattade det rätt fördömde ändå Cederfelt i något slags mjuka ordalag USA:s och Israels attack på Iran – att det inte var rätt att attackera tror jag kommer någorlunda nära det hon sa.
Däremot hörde jag ingenting om Libanon, ett Libanon som Israel just nu attackerar. På samma sätt som man jämnat Gaza med marken jämnar man just nu Libanon med marken. Trots att Libanons regering, parlament och försvarsmakt är tydliga med att de inte vill ha krig och att de inte vill ha Hizbollah på plats i Libanon fortsätter Israels attacker både mot Beirut och mot de södra delarna av Libanon. Detta håller på att skapa en helt fruktansvärd humanitär situation med flyktingströmmar. Människor som inte alls har något med Hizbollah att göra dödas också i attackerna.
Jag undrar var det tydliga fördömandet mot detta är. Jag hör inte det från högersidan. Vi måste få stopp på Israel genom att begränsa dem och kritisera dem för alla brott mot folkrätten de begår.
Fru talman! När det handlar om Västsahara hoppas jag att Håkan Svenneling hörde att jag sa att det är säkerhetsrådsresolutionen som ligger till grund för regeringens ställningstagande för autonomiplanen. Det FN har sagt är att det finns ett stöd för Marockos autonomiplan och att planen ses som en trovärdig grund för att uppnå en lösning som är förenlig med FN-stadgan, som är ömsesidigt accepterad av parterna och som tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Detta är något som regeringen har ställt sig bakom.
Om det nu finns en överenskommelse och ett beslut är det viktigt att fortsätta arbeta för fred och naturligtvis följa upp att resultatet blir just respekt och tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Men en 50-årig konflikt tar tid att lösa, och den måste lösas mellan parterna. Nu ser det ut som att säkerhetsrådsresolutionen kan ligga till grund för en lösning.
Ja, konflikten i Mellanöstern är en långvarig konflikt. En av grunderna till problemen är att Iran stöder terrororganisationerna Hamas och Hizbollah. Därför sker det en attack mot Iran. Men jag sa också väldigt tydligt att den inte är förenlig med folkrätten.
Vi får se vad som kommer ut av kriget. Jag hoppas verkligen att vi kan få fred i Mellanöstern. Jag hoppas att terrororganisationerna slutar att attackera och använda sina tillhyggen för att skada mänskligheten.
Fru talman! Det är väldigt bra att Margareta Cederfelt så tydligt kopplar ihop detta med folkrätten. Det är ändå väldigt tydligt att både USA:s attacker mot Iran och Irans svar mot sina grannländer bryter mot folkrätten. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi säger det när vi ser detta krig fördjupas, förlängas och dra in fler parter.
Det finns även en risk att detta inte förblir två krig, ett mellan Ukraina och Ryssland och ett mellan Iran, Israel och USA. Sammanlänkningen mellan dem kan få olika typer av konsekvenser.
Jag skulle ändå i Margareta Cederfelts avslutande replik vilja höra mer om Libanon. Precis som Israel gjorde i Gaza, där de förde en retorik om att alla i Gaza stöttade Hamas, för de nu samma typ av retorik mot Libanon och säger att alla där skulle stötta Hizbollah. Inget av detta är sant. Det finns många i Gaza som led under Hamas styre. Det finns också många i Libanon som just nu lider som en konsekvens av att Hizbollah varit finansierat av Iran under lång tid och därigenom också attackerat Israel för att få igång den här konflikten – när Israel hade attackerat Iran, ska sägas.
Vi behöver verka för diplomati i den här regionen. Jag tycker än så länge att regeringen inte har varit tillräckligt tydlig i hur man ska nå framgång med diplomatiska verktyg snarare än med den typ av retorik som vi har sett.
Jag tror att det vanligaste felet som Margareta Cederfelt och andra högerpolitiker gör är att se den 7 oktober som starten på Israel–Palestina-konflikten i stället för att konstatera det faktum att Israel har ockuperat Palestina under lång tid och fördrivit palestinska flyktingar.
Sedan finns det även brott begångna av palestinska terrororganisationer genom historien, men vi måste nå en tvåstatslösning genom att se mer än bara den 7 oktober.
Fru talman! Jag vill påminna vänsterpolitikern Håkan Svenneling om att det pågår ett ryskt krig mot Ukraina. Ett stort hot i dag är, precis som jag sa, att det kriget hamnar i glömska. Detta är vad Ryssland hoppas på, för det var vad som hände när ungefär lika lång tid som nu hade gått sedan Ryssland ockuperade Krim.
Rysslands ekonomi stärks av kriget i Iran. Ryssland tjänar pengar genom sin gasförsäljning och sina oljeleveranser. På det sättet kan de behålla vapen och missiler för att attackera Ukraina ytterligare. Vi måste fortsätta att stå tydligt och starkt bakom Ukraina och fortsätta att tala om Rysslands krig.
När det sedan handlar om Israel: Japp, jag är högerpolitiker, och jag står för att det krig som startades av terrororganisationen Hamas den 7 oktober måste fördömas. Det var ingenting annat än en terrorattack. Men jag står också bakom vad regeringen säger: En tvåstatslösning är nödvändig för långvarig fred. Jag står bakom att regeringen ger 555 miljoner till Gaza för att stödja Gaza humanitärt. Det måste till en långvarig fred för alla som befinner sig på Gazaremsan.
Fru talman! Jag hade tänkt låta bli att ta replik på Margareta Cederfelt i dag, framför allt när det kommer till konflikten Israel–Palestina. Den har vi debatterat några gånger, så jag tror inte att vi tar upp den igen.
Dock vill jag ta upp en sak som Margareta Cederfelt sa, och det gällde konflikten i Västsahara. Jag tror att hon sa något i stil med att FN har antagit ett program för att lösa konflikten i Västsahara. Det programmet känner jag inte till. Det skulle vara bra att få klargjort om det handlar om den resolution som säkerhetsrådet har antagit eller om det finns ett separat program utifrån denna.
Det som är märkligt, oavsett vad säkerhetsrådet säger om framtiden, är att Internationella domstolen ända sedan 1975 har varit väldigt tydlig med att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara. Marocko har alltså inte rätt att bestämma över det territoriet eller dess resurser. Det domslutet har följts av flera domslut från andra domstolar, även från Internationella domstolen efter det.
Så sent som 2024 upphävde till och med EU:s domstol det handelsavtal som EU hade ingått med Marocko, eftersom detta stred mot internationell rätt och inkluderade varor som Marocko utvann från Västsahara. Det är ganska unikt att EU-domstolen upphäver en EU-lag. Uppenbarligen var det första gången någonsin det skedde, vilket visar hur pass starkt EU-domstolen ville betona att detta avtal var olagligt på grund av att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara.
Nu hörde jag ledamoten flera gånger säga att det västsahariska folket ska ha rätt till självbestämmande. Det jag undrar är: Anser ledamoten att det västsahariska folket ska ha rätt till självständighet?
Fru talman! Jag återvänder här till Gaza och terrororganisationen Hamas. Vi har debatterat den flera gånger, Jacob Risberg; det är helt korrekt. Men jag har aldrig hört Jacob Risberg uttala sig om Hamas. Anser Jacob Risberg att Hamas är en terrororganisation eller ej? Jag ställer frågan igen, och jag har ställt den förr, men inte lika explicit. Jag kan inte låta bli att ställa frågan igen.
Den förfärliga, långvariga konflikten om Västsahara har pågått i mer än 50 år. Nu har FN:s säkerhetsråd äntligen antagit en resolution, vilken Sverige ställer sig bakom. Resolutionen handlar om det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Regeringen har därför uttryckt stöd för Marockos autonomiplan som en trovärdig grund för att uppnå en lösning som är förenlig med FN-stadgan, som är ömsesidigt accepterad av parterna och som tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.
Det här är viktigt, men det är inte detsamma som självständighet. Vi talar om självbestämmande även i många andra sammanhang. Inom folkrätten finns det inte explicit uttalad självständighet, men det finns explicit uttalat självbestämmande. Det är det frågan handlar om, det vill säga ett självbestämmande som respekteras. Det har inte gjorts under de senaste 50 åren, och det är där vi har den långvariga konflikten.
Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för svaret.
Jag har flera gånger i den här talarstolen sagt att Hamas är en terrororganisation, och jag har flera gånger i den här talarstolen – även i den andra talarstolen här i kammaren – fördömt de fruktansvärda terrorattentaten den 7 oktober 2023.
Åter då till Västsahara. Den svenska regeringen stöder planen för att man tror att den kommer att ömsesidigt accepteras av parterna. Men planen är bara accepterad av Marocko. Västsaharierna har inte alls accepterat att planen innebär att de kommer ett steg närmare lösningen på konflikten.
Det som är bra med resolutionen är att man återigen har förlängt Minursos mandat. Minursos huvudsakliga mandat är att övervaka den bräckliga fred som finns sedan 1991 men också att genomföra den folkomröstning som Spanien utlovade till Västsaharierna redan innan Marocko gick in i landet 1975. Jag skulle gärna vilja se att folkomröstningen genomförs. Det skulle vara intressant att få veta huruvida Margareta Cederfelt anser att den folkräkning som spanjorerna genomförde i början av 70-talet ska ligga till grund för vilka som ska få rösta om självständighet och Västsaharas framtid eller om även alla inflyttade bosättare från Marocko ska få vara med i den folkomröstningen. Det är väsentligt för hur man ser på konflikten.
Sedan var det frågan om självbestämmande och självständighet. När det gäller självbestämmande pratar man om Baskien och Katalonien. De har ett visst självbestämmande. Men det är när man rår över sitt eget territorium som man kan prata om självständighet. Det är här som både EUdomstolen och Internationella domstolen har sagt att Marocko inte har suveränitet över territoriet. Det är Västsahariernas territorium.
Fru talman! En 50-årig konflikt kanske kan få en lösning genom FN:s säkerhetsråds resolution. Jag hoppas innerligt att så kan bli fallet, men självklart är vägen fram till en fredlig lösning lång och snårig. Annars hade det inte funnits en 50-årig konflikt bakom.
Jag förstår, och jag stöder, att Sveriges regering stöder FN:s säkerhetsresolution. Det är ett seriöst försök att bringa fred till regionen och att stödja det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det är viktigt att understryka.
