Kjell-Arne Ottosson (KD) svarade Jytte Guteland i en replik om Klimatpolitik i debatten ”Protokoll 2024/25:110 Onsdagen den 7 maj” den 7 maj 2025.
Jytte GutelandS· i en replikTack till ledamoten för inlägget! Jag har en fråga. Vi socialdemokrater undrar över Kristdemokraternas syn på klimatpolitiken. Om man läser programmen, inte minst principprogrammet, ser man väldigt tydligt att det finns…Herr talman! Vi kan inte läsa tidningar, se på tv eller lyssna på radio utan att nås av larmrapport efter larmrapport om klimatet och de allt snabbare klimatförändringarna. Vi slår rekord på rekord gällande värme, och på global basis har vi inte upplevt så höga medeltemperaturer sedan man började mäta. Detta är oerhört allvarligt, och det pekar verkligen på vikten av att göra insatser som leder till förändring. Enligt IPCC finns i dag lösningar och åtgärder tillgängliga globalt för att begränsa klimatförändringarna i linje med Parisavtalets mål.
Enligt Parisavtalet har alla länder ett ansvar att vidta åtgärder i fråga om sina utsläpp av växthusgaser. Vi som lever i mer utvecklade länder har ett ansvar att bistå utvecklingsländer i att vidta åtgärder när det gäller både utsläppsminskningar och anpassning till ett förändrat klimat. Vi måste dels hjälpa dem i den akuta fasen, dels peka på de förändringar som kan göras och gå före som goda exempel.
Parisavtalet slår fast att den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 grader Celsius och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 grader Celsius. Förutom att minska utsläppen av växthusgaser bör man öka förmågan att anpassa sig till negativa effekter och hantera de skador och förluster som uppstår till följd av klimatförändringarna.
I stort sett alla världens länder har förbundit sig att genomföra åtgärder som bidrar till att målen i Parisavtalet nås. Men nu ser vi hur den nya administrationen i USA har beslutat att återigen ta USA ut ur Parisavtalet. Om Google inte ljuger för mig blir USA därmed ett av endast fyra länder utanför avtalet ihop med Iran, Jemen och Libyen. Detta är oerhört allvarligt då USA är ett av de större utsläppsländerna i världen och vi av flera skäl verkligen behöver ha med de stora utsläppsländerna.
Den svenska regeringens syn, som till fullo delas av Kristdemokraterna, är att fokus för klimatpolitiken bör vara att på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt eliminera de utsläpp som kan tas bort, minska de utsläpp som inte går att ta bort helt och därutöver skapa negativa utsläpp via kompletterande åtgärder. På så sätt leder regeringens klimatpolitik till att nettoutsläppen passerar noll för att efter 2045 vara negativa. Detta är dock inget som görs enkelt och lätt. Men görs det på rätt sätt kan omställningen skapa fler jobb och ge ökad tillväxt och stärkt välfärd, och det är just detta vi måste sträva efter. Det handlar nämligen om att få med så många som möjligt på denna resa – inte bara i Sverige utan även i övriga länder och inte minst i tidigare nämnda USA. Gör vi klimatpolitiken till ett gissel där vi totalt skjuter både trovärdighet, konkurrenskraft och lönsamhet i sank kommer vi inte att komma i mål.
Regeringen framhåller att det finns goda skäl att stärka det svenska internationella klimatarbetet för att stötta och driva på andra länders omställning och därmed bidra till att öka takten i genomförandet av Parisavtalet. Parisavtalets tre mål om utsläppsminskning, anpassning och finansiering bör utgöra övergripande målsättningar. Den internationella klimatpolitiken bör utvecklas, och alla länder behöver nå hela vägen till nettonollutsläpp. Därför bör Sverige verka för en höjd ambition och för att öka takten i det globala klimatarbetet, bland annat genom kunnande, teknikutveckling, finansieringslösningar och samarbete. Detta är åtgärder som främjar klimatomställning. Sverige bör visa hur en klimatomställning kan leda till tillväxt och välfärd. Utan tillväxt, ingen effektiv klimatpolitik.
I november 2024 beslutade regeringen att tillsätta en utredning för att utveckla och stärka det svenska internationella klimatarbetet med Parisavtalet som grund. I utredarens uppdrag ingår att lämna förslag på åtgärder där utökade eller stärkta svenska insatser kan bidra till att driva på klimatarbetet även i andra länder.
Klimatutmaningen är global, och regeringen framhåller att prissättning av växthusgaser är en viktig utgångspunkt för en effektiv global klimatpolitik. Sverige bör därför fortsätta att aktivt verka för en ökad användning av direkt prissättning på utsläpp i olika delar av världen. Sverige bör även stödja initiativ till en globalt harmoniserad prissättning av utsläpp som ett effektivt sätt att minska utsläppen.
Herr talman! Visionen i den europeiska gröna given är att göra EU till det första klimatneutrala området i världen senast 2050. Det handlar om att minska föroreningarna och återställa en sund balans i naturen och ekosystemen. EU:s intention är, skriver man, att ställa om till en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi. Det låter väl och bra. Men tyvärr hänger inte EU:s egen lagstiftning med i detta, vilket vi har sett tydligt på senare år.
En del som debatterats flitigt på sistone är LULUCF och EU:s syn på skog och mark som kolsänka. Nettoupptaget i LULUCF-sektorn beror till stor del på skogens årliga tillväxt i Sverige, vilken i det korta perspektivet påverkas starkt av årsnederbörd och medeltemperatur. Det är därför svårt att göra prognoser. Dessutom tar man inte hänsyn till skogens fulla potential, utan man ser bara skogen som en kolsänka, ivrigt påhejad av vissa partier även i denna kammare.
Vill man ställa om på riktigt fasar man ut det fossila och ersätter det med till exempel produkter från skog och mark. Vill man inte det har man inte heller någon omställning. Då vill man i stället antingen gå på som om ingenting har hänt eller krypa tillbaka in i grottan. Vi kristdemokrater vill inte ta någon av de två sistnämnda vägarna. Vi ser skogen som en av Sveriges konkurrensfördelar i omställningen, och självfallet ska skogen brukas!
För att nå målen om klimatneutralitet är det nödvändigt att politiken ger tydliga incitament för negativa utsläpp. Sverige bör verka för att regelverk på EU-nivå som ger incitament till negativa utsläpp i form av bland annat bio-CCS tydliggörs. Alla former av lagring kommer att behövas, men bio-CCS har en särställning. Regeringen har infört driftsstöd för avskiljning, transport och geologisk lagring av just bio-CCS.
Regeringen satsar därför mångmiljardbelopp under perioden 2026−2046 för att genom omvända auktioner skapa förutsättningar för storskalig inlagring. Energimyndigheten genomförde under hösten 2024 den första auktionen och ska under 2025 utvärdera denna och föreslå förbättringar inför eventuella ytterligare omvända auktioner.
Herr talman! Jag vill återigen peka på vikten av att den förda politiken och de åtgärder som regeringar runt om i världen avser att vidta är väl avvägda och att den beskrivna politiken kommer att kunna få brett stöd i olika grupper. Ska omställningen bli verklig måste folket med.
Vi blir ständigt bombarderade med dystra förutsägelser om klimatkatastrofer och jordens undergång, vilket kan beröva vem som helst livslusten. Men i panik och depression fattas sällan de rätta besluten. Ja, tillståndet är allvarligt – det råder det ingen tvekan om. Men vi måste också se alla de framgångar som har nåtts och som nås för klimatet varje dag. Allt är inte svart och mörker. Låt oss ha fokus på positiva lösningar och möjligheter! Det ska vara roligt att ställa om!
(Applåder)
Herr talman! Tack till ledamoten för inlägget!
Jag har en fråga. Vi socialdemokrater undrar över Kristdemokraternas syn på klimatpolitiken. Om man läser programmen, inte minst principprogrammet, ser man väldigt tydligt att det finns ett patos. Det står: För att motverka klimatförändring krävs krafttag för att hejda utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Fossilbränslen måste fasas ut från såväl energi- som transportsektorn. Förnybara bränslen måste skattemässigt gynnas, och inhemsk produktion ska stimuleras.
Det är ord och inga visor! Detta patos för klimatet finns också på andra ställen i Kristdemokraternas program.
Kristdemokraterna har också närings- och energiministern som departementschef på Närings- och klimatdepartementet. Det finns därför i allra högsta grad en möjlighet för ledamoten att förverkliga de kristdemokratiska visionerna i konkret handling i form av regeringen. Man sitter helt enkelt på den yttersta posten.
Ändå ser vi hur Sverige i dag tappar i klimatarbetet. Vi ser väldigt tydligt att utsläppskurvan har gått åt fel håll. Trenden har brutits. Från att vara världsledande när det gäller klimatomställningen har den svenska regeringen backat, och utsläppen ökar för första gången. Det gäller inte minst i transportsektorn – det område som Kristdemokraterna pekade ut som viktigt.
Min fråga till ledamoten är därför: Varför omsätter inte den ytterst ansvariga departementschefen Kristdemokraternas politik i verkligheten?
Herr talman! Det korta och enkla svaret till Jytte Guteland är att Kristdemokraterna inte har 51 procent i riksdagen.
Det är väldigt glädjande att Jytte Guteland läser vårt principprogram. Läs gärna hela! Det är bra. Det är kanske också möjligt att Jytte Guteland till och med kommer på andra tankar. Hjärtligt välkommen med i Kristdemokraterna i så fall!
Det råder ingen tvekan om det som Jytte Guteland nämnde från principprogrammet; det är en självklarhet. I ärlighetens namn tror jag att detta är en självklarhet för alla partier i den här kammaren och något som alla partier står bakom.
Samtidigt måste vi göra förändringarna på ett hållbart sätt, för även omställningen ska vara hållbar i de tre aspekterna. Den ska vara hållbar ekologiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som vår kollega Helena Storckenfeldt sa i ett tidigare anförande eller replikskifte kan vi lägga ned totalt i dag och stoppa massor med utsläpp. Vi kan i denna kammare förbjuda det mesta, om så skulle vara. Men då får vi ett land som ytterst få vill leva i. Därför måste vi hantera detta så klokt som möjligt.
Det sa man också när reduktionsplikten ändrades. Man sa att trenden kommer att brytas men att det kommer att förändras igen. Regeringen var väldigt tydlig med att det kommer att bli så och att kurvan kommer att rätta till sig igen. Det är ju dit vi alla vill. Jag tror att alla står bakom de gemensamma målen; jag kan inte se att det råder någon tvekan om det. Men då måste vi göra omställningen hållbar i alla de tre aspekterna. Det är jätteviktigt. Vi kan inte bara gå på i ullstrumporna.
Om Kristdemokraterna hade haft 51 procent i denna kammare hade politiken självfallet sett annorlunda ut. Men vi är flera partier som enas om politiken när vi sitter i regeringsställning.
Herr talman! När man lyssnar på ledamoten Ottosson kan man få känslan av att Kristdemokraterna har hamnat i fel sällskap. Det kan ju finnas möjligheter till andra konstellationer i ett parlament. Vi socialdemokrater har haft ett väldigt gott samarbete med kristdemokrater på den europeiska nivån. Denna ekologiska humanism – eller hur ni uttrycker det – har varit vägledande för de tyska kristdemokraterna på ett helt annat och mycket trovärdigare sätt än den har varit för de svenska kristdemokraterna.
Hur trevlig ledamoten Ottosson än är avböjer jag vänligt men bestämt, då jag absolut upplever att det finns en stor skillnad mellan det som står i programmen och den verklighet vi ser i Sverige i dag.
Jag måste säga att vi från Socialdemokraterna upplever att den här regeringen har slagit av på klimattakten och valt den mer ohållbara vägen framåt. Regeringen tar inte alls det spår som Kristdemokraterna lockar med i sitt principprogram och i sina olika texter på hemsidan, som var och en kan ta del av.
Det är helt enkelt en avgrundsdjup skillnad mellan vad Kristdemokraterna som parti säger om klimatpolitiken och den handling som departementschefen på Närings- och klimatdepartementet leder Sverige med.
Min fråga är förstås om Kristdemokraterna vill ändra detta det sista året före valet eller om det här är vad vi fortsatt har att vänta oss. Kan vi se en ökning av takten när det gäller klimatpolitiken?
Herr talman! Tack, Jytte Guteland, för frågan! Det blev ju rena dejtningen här en stund, men vi låter den bollen ligga och tar oss an sakfrågan.
Jytte Guteland nämner i sin replik en sak där hon besitter väldigt mycket mer kompetens än undertecknad eftersom hon har suttit i EU-parlamentet. Det handlar om arbetssättet där, som jag tror är något som på olika sätt skulle revitalisera arbetet också i den här kammaren. Man söker alltså majoriteter i sakfrågor. Samtidigt har vi den styrelseform som vi har i Sverige i dag, vilket gör det svårt. Men det skulle absolut kunna hända mycket spännande om man hade den typen av politik för att hitta majoriteter.
Vi har lagt fram en klimatpolitisk handlingsplan med drygt 70 punkter. Alla punkterna kommer att ha genomförts eller påbörjats under denna mandatperiod. Det finns punkter som enligt planen mycket tydligt kommer att hålla hela vägen till 2045 och till nettonoll. Det är ju det som är viktigt.
Herr talman! Många av de förslag som kommer – det är ju en riktig popcornmaskin när det gäller olika förslag på vad man ska göra – hjälper på kort sikt. Men tyvärr hjälper de sannerligen inte på lång sikt, och då har vi ju kommit lika långt eller till och med backat.
Det gäller till exempel en del förslag om skogen, vilka i det långa loppet i stället kommer att leda till större utsläpp. Det är ingen av oss betjänt av. Det är därför vi måste ta väl underbyggda beslut som håller hela vägen fram.
Reduktionsplikten var ett sådant exempel. Den såg bra ut, men det visade sig att den inte höll hela vägen fram. Då var vi tvungna att göra om och göra rätt. Det gör vi även med vår klimathandlingsplan utifrån den som den förra regeringen lade fram.
Herr talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för anförandet.
Jag blev lite fundersam. Jag blev glad när ledamoten erkände att tillståndet är allvarligt och att regeringen är överens om att man ska minska, eliminera och skapa negativa utsläpp. Men ledamoten sa också i sitt anförande att det förut gjordes på fel sätt och nu görs på rätt sätt. Det vi ser nu är ju att utsläppen ökar i stället för att minska, som de gjorde tidigare. Både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket bedömer också att man inte kommer att nå det långsiktiga målet till 2045 och inte heller de kortsiktiga målen till 2030 och 2040.
Då undrar jag: Vad är det som görs på rätt sätt nu som inte gjordes på rätt sätt förut? Och finns det någonting som ledamoten tycker saknas i regeringens klimatpolitik?
Herr talman! Tack, Katarina Luhr, för frågan!
Politik är ju någonting som utvecklas. När Katarina Luhrs parti satt i regering förra perioden kom det förslag som blev verklighet, som klimatkliv och industrikliv. Det var saker som fick ganska hård kritik från flera myndigheter och som vi var tvungna att göra om för att de skulle bli bättre.
Jag nämnde tidigare reduktionsplikten, där Riksrevisionen var tydlig: Det kommer inte att bära hela vägen. Man lade alla ägg i samma korg, och det höll inte. En annan sak var bonus malus, där kritiken också var ganska hård i vissa delar.
Här hade vi alltså satsningar som såg bra ut men som sedan visade sig inte hålla hela vägen.
Det som är viktigt är att de satsningar som vi gör är satsningar som håller och som är långsiktiga. Jag stod i denna kammare och kritiserade Miljöpartiet ganska rejält för satsningar som Klimatklivet och Industriklivet under början av förra mandatperioden, men där tog även Miljöpartiet till sig av kritiken. Man gjorde förändringar, och de två programmen har sedan utvecklats alltmer i rätt riktning.
Politik handlar om en process. Här processar vi olika saker. Det innebär att en del förändras och en del tas bort, och då kommer det in nya program, incitament eller vad det nu kan vara i stället. Detta är en ständigt levande organism.
Vi politiker vill väldigt gärna missförstå varandra med vilje, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Även om Miljöpartiet till en början fick ganska mycket kritik för Klimatklivet och Industriklivet tror jag dock inte att man ville illa. Man ville väl, men det blev fel. Därför får man göra om och göra rätt, och det är det vi gör.
Herr talman! Jag tackar för svaret.
Detta väckte en del frågor, men jag är glad att ledamoten tycker att Klimatklivet och Industriklivet – och även reduktionsplikten, som nu regeringen höjer igen – var viktiga reformer som den rödgröna regeringen införde. Självklart behöver alla politiska reformer ses över och utvecklas, men det behöver inte innebära att de var fel i grunden.
Det som nu är problematiskt med regeringens politik är att resultatet går i fel riktning. De förändringar som regeringen har gjort i den befintliga klimatpolitiken leder åt helt motsatt håll mot vad de skulle behöva göra.
Därför vill jag nog fortsätta att fråga ledamoten: Tycker ledamoten inte att regeringens politik har misslyckats på något sätt när utsläppen nu ökar? Tycker inte ledamoten att regeringens politik misslyckas när vi nu inte beräknas nå våra klimatmål?
Jag känner mig lite förbryllad över att det nu är rätt politik som förs när resultatet inte blir det som man önskar uppnå, nämligen eliminerade eller negativa utsläpp.
Herr talman! Enligt klimathandlingsplanen kommer den att leda till nettonoll 2045. Det är inte så, som Katarina Luhr säger, att den inte kommer att bära hela vägen fram.
Tar man beslut som går i fel riktning blir också resultatet fel, och då får man göra om och göra rätt. Reduktionsplikten, som var det stora i omställningen, var ett program som vi stod bakom. Även Kristdemokraterna var med på det. Sedan visade det sig att vi tagit beslut på fel grunder och att det inte var transparens i underlagen. Det var Riksrevisionen väldigt tydlig med. Vi såg även hur priserna drog iväg. Därför var vi tvungna att göra om och göra rätt.
Därför ändrades reduktionsplikten. Vi var mycket tydliga: Ja, utsläppen kommer att öka på grund av detta, men vi kommer med andra delar i stället för att komma i kapp. Inte minst elektrifieringen är jätteviktig om vi ska klara omställningen. Inte minst skogen är en annan viktig del om vi ska klara omställningen.
Men då är vi tillbaka vid det som jag avslutade mitt förra replikskifte med, och det blir än tydligare här: Miljöpartiet är ett av de partier som ser skogen som en kolsänka. Den ska bara stå där. Den ska inte brukas. Då blir det lite som att kissa i byxan: skönt för stunden men kallt sedan. Precis på samma vis blir det här. Det hjälper oss på kort sikt, men på lång sikt leder det i stället till ökade utsläpp. Det tror jag inte att vare sig Katarina Luhr eller Miljöpartiet vill, men med den politik man driver på skogens område är det faktiskt detta det leder till.
Vill man ha omställning ska det fossila bort, och då ersätter man det med annat – till exempel produkter från skogen.
