Vasiliki Tsouplaki (V) om Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

Herr talman! Konstnärer inom alla genrer har i dag svårt att få betalt för det de skapar. Trots att många har en lång utbildning och studieskulder i bagaget har de svårt att försörja sig på sitt konstnärskap. Detta är inget nytt problem, men det har accelererat i och med den ökade digitaliseringen som gjort det väldigt enkelt att sprida till exempel musik, film och bilder. Det är heller inget nytt att stora företag blir rika på enskilda upphovspersoners verk. Dåliga skivkontrakt och giriga filmbolag har vi hört talas om tidigare.

Det som är den nya utvecklingen de senaste åren är att det konstnärliga innehållet skapar stora värden som hamnar någon annanstans än hos upphovspersonen utan att det finns ett kontrakt, avtal eller medgivande. Det är också nytt att verk kan spridas så lätt och fort. Det är förstås positivt på många sätt. För oss kulturälskare är det fantastiskt att vi så lätt kan få tag på intressant musik från hela världen eller nås av konstnärskap vi inte kände till. För den enskilda upphovspersonen finns det en enorm potential att nå ut till en stor publik med de digitala lösningarna. Det som saknats har varit en reglering för att se till att de som använder och tjänar pengar på verken i de digitala miljöerna också betalar upphovspersonerna en skälig ersättning.

Utan allt kreativt innehåll skulle det inte finnas en affärsmodell för de stora nätplattformarna, som låter människor lägga upp material själva och sedan kan locka till sig reklamintäkter när det finns ett stort antal användare som företagen kan nå. Det är fullt rimligt att man tecknar licenser, och det har min partikollega Lorena Delgado redan redogjort för. Grundidén är att företagen betalar för sig, inte att upphovsrättsmaterial ska behöva försvinna från internet, som det ibland har låtit som i debatten.

En annan trend som lagstiftningen inte har fångat upp på ett bra sätt tidigare är när rättigheter säljs vidare i flera led i den digitala miljön. Som artist har du ett kontrakt med ett bolag för att ge ut din musik, men sedan säljs rättigheterna vidare till en strömningstjänst. Som författare har du ett kontrakt med ett bokförlag om utgivning av din bok, men när ditt verk sedan hamnar på en streamingplattform får du bara en bråkdel av den ersättning du hade fått vid försäljningen av en fysisk bok. Som enskild kulturskapare har du en väldigt svag förhandlingsposition, och därför krävs ett starkt lagskydd där rättigheterna för upphovspersoner slås fast tydligt.

Jag hörde det tidigare inlägget här från socialdemokraten Åsa Eriksson, som lyfte upp hur avtalsparterna i vanliga fall får förhandla fritt, men det är faktiskt ett väldigt ojämlikt förhållande mellan den enskilda kulturskaparen och de stora bolagen. Här behövs ett starkt lagskydd, och jag tror att vi är överens om det här i kammaren.

Fru talman! Från Vänsterpartiet har vi jobbat hårt med att sätta oss in i konsekvenserna av de olika artiklarna sedan arbetet började på EU-nivå med upphovsrättsdirektivet. Vi har sett det som mycket viktigt att hitta en balans mellan allmänhetens tillgång till information och yttrandefrihet och upphovsrättspersoners rätt till ersättning när deras verk delas på internet. Det har inte varit helt enkelt att förutse effekterna av direktivet, men i och med att Sverige ligger några år efter en del andra länder med genomförandet av direktivet kan vi dra lärdomar av utfallet på andra håll inom unionen.

Det förslag som vi i dag ska ta ställning till har förbättrats en hel del under resans gång, men det finns fortfarande en del punkter som vi tycker skulle behöva förtydligas för att de nya lagtexterna ska stärka upphovsrättspersoneras ställning på ett fullgott sätt. Jag beklagar att så få partier har tagit till sig de kritiska synpunkter som kommit från de juridiska experterna inom kultursektorn. När Sverige nu avviker från EU-direktivets formuleringar på flera punkter riskerar vi att hamna i ett läge där den svenska tillämpningen skiljer sig från andra EU-länders. Det försvårar för intresseorganisationer och upphovsrättsinnehavare att organisera sig tillsammans med kollegor i andra länder för att få mer tyngd gentemot de stora globala internetplattformarna. Det försvårar också för företag som verkar i flera olika länder och behöver förhålla sig till olika lagstiftningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

Ett sådant avsteg finns i översättningen av begreppet best efforts. Den punkten handlar om att företag som hanterar upphovsrättsskyddat material ska kunna visa att man verkligen har ansträngt sig för att sluta avtal och göra rätt för sig.

Den förra regeringen har föreslagit att detta begrepp ska översättas till "gjort det som skäligen kan krävas". Från Vänsterpartiet vill vi att det ska ersättas med "gjort vad de har kunnat". Det är den betydelse som andra länder har använt sig av. Det kan låta som hårklyverier. Men om man tänker efter är det rätt stor skillnad i praktiken på att göra det som skäligen kan krävas och att göra det som man har kunnat.

Majoriteten i kulturutskottet framför faktiskt samma ståndpunkt som Vänsterpartiet i denna fråga när man har yttrat sig till näringsutskottet. Man säger faktiskt rakt ut att man egentligen skulle vilja se en sådan ändring i lagförslaget. Men sedan har inga partier förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställt sig bakom detta nu när det snart är läge för skarp omröstning här.

Detta är en enkel förändring som jag hade hoppats att det skulle finnas en majoritet i riksdagen för att komma till skott med.

Fru talman! Det som också oroar mig är att den förra regeringen lyfte ut en del av direktivet som handlar om så kallad oavvislig ersättningsrätt som skulle kunna lösa det problem som uppstår när rättigheter säljs i flera led, som jag redogjorde för tidigare. Den frågan skulle lösas ut i en separat utredning. Men så verkar tyvärr inte bli fallet.

Jag hoppas att den nya regeringen tar denna fråga på allvar och ser till att denna pusselbit också kommer på plats. Annars riskerar det nya ramverk som vi skapar i dag att bli tandlöst för en stor del av den digitala marknaden, och upphovsrättspersoner kommer inte att få den stärkta position som de behöver och också förtjänar.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram det positiva, att flera typer av kulturarvsinstitutioner får undantag utifrån denna lagstiftning. Museer, arkiv, filminstitutioner och ljudinstitutioner som har i uppdrag att utan vinstintresse sprida kunskap och kultur till allmänheten behöver sina enkla regelverk för att kunna fortsätta med denna väldigt viktiga verksamhet.

Jag står förstås bakom Vänsterpartiets alla reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation 5.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Åsa Eriksson för frågan. Naturligtvis kan jag inte de svenska lagarna utantill och kan därför inte räkna upp några exempel så här på stående fot. Jag litar förstås på den formulering som finns i propositionen om att detta är det vanliga sättet att uttrycka sig i svensk lagstiftning. Jag har ingen annan åsikt om den delen. Men här har vi att hantera ett EU-direktiv där man har just denna formulering.

Den oro som finns gäller att det faktiskt blir en skillnad utifrån hur man formulerar sig. Man jämför med andra länder. Denna oro från kultursektorn bygger på att man har många års erfarenheter av att företag försöker hitta luckor i lagen för att inte göra rätt för sig och ersätta upphovsrättspersoner. Om det då blir upp till dessa företag att visa att de har gjort det som skäligen kan krävas är det någonting annat. Då blir det en fråga för domstolar att avgöra om detta är skäligt och om företagen har gjort det som skäligen kan krävas av dem.

Skulle man i stället fråga om företagen har gjort vad de har kunnat blir det mer en bevisbörda som hamnar hos företagen. Det är så de organisationer som vi har träffat uppfattar denna skillnad, alltså att det blir en tyngre bevisbörda att visa att de faktiskt verkligen har gjort det som de har kunnat för att sluta avtal för att göra rätt för sig. Det är denna skillnad som uppfattas och som har synts i historien och som också syns i andra länder. Det är därför som vi har landat i denna slutsats.

Fru talman! Jag tackar för följdfrågan. Självklart är det inte så att Vänsterpartiet har ett gäng egna jurister som försöker sitta och klura på detta, utan vi har lyssnat på den expertis som finns inom upphovsrättsorganisationerna och kulturorganisationerna som menar att detta kan bli ett bekymmer för oss, att vi skiljer oss från de andra länderna.

Jag hoppas att det är som Åsa Eriksson säger, att denna formulering i praktiken kommer att innebära att vi gör precis som de andra länderna vid implementeringen. Men som jag uppfattade det är det en viss skillnad, och det är där som oron finns. Ska man som företag fråga sig om man har gjort vad som är skäligt eller om man har gjort allt som står i ens makt för att komma till ett avtal kan andra frågor bli: Är det skäligt om det innebär väldigt stora kostnader för företaget? Är det skäligt om det innebär att man behöver hitta nya tekniska lösningar? Är det skäligt om man behöver göra stora investeringar? Är det skäligt att behöva anställa tre personer extra på ett företag för att sluta ett avtal?

Det är där som vi inte vill hamna, alltså att det blir en bedömning om det är skäligt att företagen gör dessa ansträngningar. Vi vill ju att det ska vara tydligt att man ska göra allt man kan för att också göra rätt för sig i denna avtalssituation med en upphovsrättsperson. Det är det som vi vill komma åt, och det är det som vi också har uppfattat att EU-direktivet vill att vi ska göra i den svenska lagstiftningen. Därför är vi oroliga för att vi skiljer ut oss här och att det inte blir så skarpt som det skulle kunna vara för upphovsrättspersonernas bästa.

Fru talman! Jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson har rätt i sina förhoppningar.

Vi hade hellre velat ta det säkra för det osäkra och skärpa regelverket redan nu. Vi har också ett yrkande om en uppföljning som man skulle kunna stötta för att verkligen ha koll på frågan.

Jag vill också återigen lyfta fram det jag sa tidigare och som jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson kan ta med sig till sina partikamrater i den nya regeringen, nämligen att den utredning som landade här för någon vecka sedan som handlade om den oavvisliga ersättningsrätten behöver komma på plats.

Kultursektorn har verkligen blivit besviken på utfallet i utredningen, där det inte finns några skarpa förslag om just rätten till ersättning i senare led när det handlar om rättigheter i flera led. Jag hoppas att Moderaterna och de andra regeringspartierna kikar närmare på detta och ser till att vi får lite skarpare förslag i den delen. Annars är vi från Vänsterpartiet oroliga för att hela den ansats som har funnits från alla partier om att upphovsrättspersonerna ska få en stark ställning på avtalsmarknaden gentemot de stora globala jättarna inte kommer att falla så väl ut som vi alla hoppas. Jag vill verkligen skicka med till den nya regeringen att jag hoppas att ni kikar vidare på frågan.