Ett förbud mot rasistiska organisationer

I motsats till majoriteten finner vi emellertid att skälen emot ett förbud väger tyngre än skälen för ett förbud. Detta är en uppfattning som även framförts av ett stort antal av de experter som biträtt kommittén. Sverigedemokraterna anser att den grundlagsstadgande föreningsfriheten gör sig starkt gällande och bör kunna bli föremål för undantag endast under synnerliga omständigheter. Därtill medför definitionsproblematiken kring vad en rasistisk organisation är att rättsordningen inte bara har svårt att avgöra vad som faktiskt ska anses som en rasistisk organisation utan också att lagen, om den blir till verklighet, lätt kan missbrukas av en mindre nogräknad makthavare.

I stället för att fästa avseende på de åsikter som utgör grunden för förföljelse, hat och hot menar vi att en bättre metod hade varit att stärka skyddet för utsatta grupper genom att utveckla och skärpa lagstiftningen rörande de handlingar som är ägnade att åsamka dessa grupper skada.

En tänkbar väg framåt vore att utreda ett generellt förbud mot våldsbejakande organisationer inom ramen för 2020 års grundlagskommitté. I en sådan rättslig figur hade rättskraften inte träffat den grundläggande rätten till åsiktsfrihet utan i stället träffat eventuellt våldsbejakande inslag i extremistiska organisationer oaktat ideologisk grund i övrigt.

Vänsterpartiet vill inte förbjuda rasistiska organisationer utan anser att rasism bekämpas på andra sätt än att förbjuda en eller flera organisationer. Den svenska lagstiftningen tar sikte på vad någon gör, inte vad eller vem hen är. Det är en principiellt viktig ordning som Vänsterpartiet står bakom. Att förbjuda vissa organisationer inskränker den grundläggande rättstraditionen och grundlagen. Befintlig lagstiftning måste tillämpas mer effektivt än vad som sker i dag och hets- och hatbrottslagstiftningen behövs stärkas på vissa punkter.

Vi ska inte kriminalisera människor för deras tankar eller vilka organisationer de tillhör, utan fokus måste ligga på att förhindra och bestraffa de brottsliga handlingar som enskilda, själva eller tillsammans med andra, begår. Vi behöver bekämpa grogrunden för rasism med progressiv politik.

Vänsterpartiet anser att något författningsförslag inte ska lämnas. Dels genom argumentationen i det föregående men även på grund av att ett förbud kräver svåra avvägningar. Antingen genom en ny straffbestämmelse och ett nytt slags brott eller genom en ny upplösningslagstiftning. Ett förbud ger för stora avkall på regeringsformens bestämmelser om åsiktsfrihet. Vänsterpartiet anser att föreningsfriheten bör lämnas orörd och den innehållsneutrala lagstiftningen ska kvarstå.

Enligt den svenska tolkningen av FN:s rasdiskrimineringskonvention innebär den inte en absolut skyldighet att lagstifta utan att varje stat har rätt att själva bestämma vilka metoder som ska användas för att uppfylla konventionens syfte. Vänsterpartiet anser därför att en politik som minskar möjligheten för rasismen att växa i Sverige är ett betydligt bättre verktyg än att förbjuda rasistiska organisationer.

Ett förbud mot rasistiska organisationer har utretts i Sverige sedan år 1933. Vad förbudets syfte har varit har varierat. I kommitténs direktiv år 1933 definierades kommunister, socialister, anarkister och syndikalister som statsfientliga och något som skulle förbjudas. I Diskrimineringsutredningen år 1978 var fokuset inriktat mot föreningsfriheten. År 1987 i Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet var ett organisationsförbud på tapeten. År 1991 föreslog Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering ett nytt brott; organiserad rasism. Frågan har med andra ord utretts och avvägts under ett stort antal år, men uppenbarligen har argumentationen och kritiken emot ett förbud mot organiserad rasism vägt tyngre än ett förbud.

Det finns en överhängande risk att ett förbud mot rasistiska eller dylika organisationer inte kommer att bli särskilt effektivt eller till och med kontraproduktivt. Det kommer att finnas svårigheter med gränsdragningen mellan vilka organisationer som är ”tillräckligt mycket” rasistiska. Vissa organisationer kommer att få fortsätta att finnas, vilket riskerar att en viss grad av rasism legitimeras. Utredningen visar t.ex. att ett förbud inom ramen för grundlagen sannolikt inte skulle omfatta förföljelse på grund av religiös tillhörighet/trosbekännelse eller förföljelse av en annan grupp av personer än en folkgrupp. Om en organisation eller ett parti som av de flesta uppfattas som rasistiskt inte träffas av förbudet, betyder det att organisationen eller partiet i fråga är ofarligt och inte antidemokratiskt?

Ett förbud skulle också kunna uppmuntra organisationer till underjordisk verksamhet och göra det svårare att kontrollera deras verksamhet.

Det ska även särskilt beaktas att kommitténs experter genomgående varit skeptiska till ett lagstadgat förbud.

Det finns i dag inte någon allmängiltig definition av vad en organisation är. Det är ett brett begrepp som kan ges olika innebörd både inom juridiken och i vetenskaplig disciplin. Det finns inte heller någon generell organisationsrättslig lagstiftning. Det saknas även en definition av vad det innebär att delta i en organisation. Det är samma problematik som gjorde sig gällande under lagstiftningsarbetet om samröre och deltagande i en terroristorganisation. Regeringen presenterade i februari 2019 en lagrådsremiss med förslag på ett särskilt straffansvar för den som deltar i verksamheten i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja terroristorganisationen. Vidare föreslogs ett särskilt straffansvar för den som, utan att delta i en terroristorganisation, har samröre med en sådan organisation. Flera tunga remissinstanser kritiserade förslaget för att strida mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Lagrådet gjorde sedan en liknande bedömning och avstyrkte den då aktuella lagrådsremissen. Regeringen omarbetade det ursprungliga förslaget i syfte att det inte ska strida mot föreningsfriheten. Förslaget antogs av riksdagen. Dock gör sig stora delar av den kritik Vänsterpartiet hade mot det ursprungliga förslaget fortfarande gällande. Bl.a. riskerar den föreslagna definitionen av vilken organisation som ska kunna bedömas som en terroristorganisation att bli för vid. Dessutom har Vänsterpartiet vid flera tillfällen påtalat att den befintliga terrorismlagstiftningen är ett lappverk som lagts fram av regeringen på osäkra juridiska grunder. Denna kritik gör sig gällande även i frågan om ett eventuellt förbud mot rasistiska organisationer.

Men min uppfattning är också den att i en demokrati måste yttrandefriheten och med den knutna friheter, såsom t.ex. demonstrationsfrihet och föreningsfrihet, innefatta skydd för det som kränker, det som chockerar och är obegripligt för den stora andelen medborgare. Det som tillåts yttras i den offentliga debatten kan inte bara vara det som majoriteten accepterar.

Tonläget i Sverige har hårdnat. Extremismen synes växa. Sådant som var otänkbart att säga för några år sedan är numera vardagsmat på t.ex. Twitter. De nazistiska och rasistiska grupperingarna i Sverige är onekligen högljudda och utgör ett konkret hot mot de enskilda individer och grupper som de ser som sina fiender. Men det är viktigt att konstatera att de i dag inte utgör något hot mot samhällsskicket som sådant, vilket framgår bl.a. av betänkandets kapitel 4 och avsnitt 10.2.

Regeringsformen tillåter en inskränkning av föreningsfriheten beträffande sammanslutningar vilkas verksamhet ”innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” (2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen). Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är ”nödvändigt” (2 kap. 21 § regeringsformen).

Om en grundläggande medborgerlig frihet – såsom föreningsfriheten – ska inskränkas måste det finnas så starka skäl att det enligt regeringsformen kan anses vara ”nödvändigt”. Om den inskränks utan tillräckliga, men emotionellt välgrundade, skäl vid ett tillfälle knäsätter det en princip för oönskade inskränkningar i medborgerliga friheter vid senare tillfällen. Om man så vill ett sluttande plan.

Frågan om kriminalisering av organisationer eller deltagande i organisationer med en extrem politisk ideologi har varit föremål för politisk debatt vid många tillfällen under Sveriges demokratiska historia. Under andra världskriget infördes lagstiftning som gav utrymme för kriminalisering av såväl nazistiska som kommunistiska partier. Denna lagstiftning kom dock aldrig till användning. Även om en förbudslagstiftning av detta slag inte är principiellt oförenlig med grundläggande demokratiska principer kan man således konstatera att man inte ens under den extrema situation som rådde under andra världskriget såg skäl att förverkliga sådana förbud. Bevisbördan för den som anser det nödvändigt att införa förbud måste vara mycket hög. Hur avskyvärda de nazistiska och rasistiska grupperna än är, så anser jag inte att förbudsanhängarna har redovisat övertygande argument för att den svenska demokratin är till den grad hotad att en förbudslagstiftning är nödvändig.

Kommittén redovisar relativt utförligt, under rubriken ”Skälen emot ett förbud mot rasistiska organisationer” i betänkandets avsnitt 10.2, de argument som finns emot att införa ett förbud (oavsett om det utformas som en straffrättslig lagstiftning eller upplösningslagstiftning). Jag hänvisar med instämmande till denna del av betänkandet och vill understryka att jag har uppfattat att kommitténs experter från de rättsvårdande myndigheterna och akademien inte har uttryckt stöd för någon av de förbudslagstiftningar som kommittén föreslår eller har övervägt.

Om vi som försvarar demokratin inte känner oss rimligt övertygade om att man kommer åt nazister genom inskränkningar i den liberala demokratins grundvalar finns all anledning att vara försiktig med sådana förändringar. Jag har därför under utredningsarbetet stannat för slutsatsen att det inte finns tillräckliga skäl att vare sig införa en straffbestämmelse om organiserad rasism eller en upplösningslagstiftning.

Det ska dock framhållas att detta inte innebär att staten lämnar ”walkover”. Förföljelse av människor på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller liknande kan aldrig accepteras. Sådana handlingar är i dag kriminaliserade men måste mötas hårdare och mer beslutsamt av bl.a. de rättsvårdande myndigheterna – snarare än att införa nya svårtillämpade brott där gränserna för det straffrättsliga ansvaret i stort överlåts åt domstolarna. Polisens och kommunernas arbete mot alla former av våldsbejakande och våldsutövande extremism behöver utvecklas. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp finns och ska användas. Säkerhetspolisen kan, med stöd av sitt ansvar för författningsskyddet, punktbevaka extremister som genom trakasserier, hot och våld angriper demokratiska strukturer. Det måste också vara möjligt att villkora våldsutövande gruppers demonstrationstillstånd till en tid och plats som gör att vardagen inte lamslås för ortens invånare. På så sätt kan skyddet för hotade minoriteter, gudstjänstlokaler och mötesplatser stärkas.

Jag tror alltså inte att det är möjligt att få bort rasism genom att bestraffa deltagande i en rasistisk organisations verksamhet eller att upplösa sådana organisationer, hur motbjudande det än är med rasism. Man kan inte försvara medborgerliga fri- och rättigheter genom att inskränka dem.