Elisabet Lann

Fru talman! Låt mig påpeka att det inte är medvetet felaktiga intyg på blanketter som är det stora problemet. Det är möjligt att detta har förekommit i enstaka fall, men oftast är felaktiga dödsbevis utfärdade av läkare av misstag. De kan till och med ha skrivit sitt eget personnummer. Det ligger varken ont uppsåt, bedrägeri eller annat bakom denna typ av misstag.

Det är viktigt att verktyget fungerar bra så att risken att göra fel minimeras. Vi ser att arbetet har gett effekt och att färre nu drabbas av detta. Det är bra, och jag tycker att detta arbete ska fortsätta.

Det är lite märkligt att interpellanten tycker att så fort läkare och regioner begår misstag och fastän verktyget ägs och drivs av Sveriges Kommuner och Regioner ska staten gå in och ersätta när det blir fel. Det är en märklig ordning som jag ifrågasätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag beklagar att interpellanten ställer frågor och sedan inte lyssnar på svaren utan påstår att jag svarat på annat sätt än vad jag gjort. Uppenbarligen fungerar det inte alls tillräckligt bra. Jag hänvisade också till att Skatteverket förbättrar samarbetet med sjukvården för att komma till rätta med de här problemen.

I en debattartikel från 2024 skriver Skatteverket, med anledning av felaktiga registreringar av dödsfall, att man analyserar olika typer av fel och hela tiden försöker arbeta förebyggande för att minimera risker. Man skriver: Det handlar både om att vi ser över våra interna processer och om att vi samarbetar med andra, bland annat med vården och Socialstyrelsen.

Det pågår alltså ett förbättringsarbete. Vi ser också att det har blivit bättre under den här mandatperioden jämfört med den förra. Det tas steg i rätt riktning, men precis som interpellanten säger kommer människor alltid att göra misstag – sådan är tillvaron, och sådant är livet. Ingen av oss är fullkomlig, så den risken finns.

Men jag vill vara noga med att detta inte är ett fel som begås av staten i första hand, utan dessa felaktiga intyg utfärdas av läkare i sjukvården, som ju styrs av regionerna, i ett system som ägs och drivs av Sveriges Kommuner och Regioner. Deras bolag Inera driver det digitala verktyg som dödsbevisen registreras i. Det är alltså läkarna som begår misstag i en majoritet av dessa fall, vilket jag också påpekade i mitt första svar. Det är där felet begås. Läkaren måste också uppmärksamma Skatteverket på att ett misstag har gjorts. Det räcker inte att gå in och ändra i journalen, utan man måste kontakta Skatteverket för att stoppa det intyg man har skickat iväg.

Samverkan och samarbete pågår mellan berörda aktörer för att det här ska fungera bättre, för att läkare i mindre utsträckning ska göra detta misstag och för att läkare när de ändå gör detta misstag ska veta att de måste kontakta Skatteverket för att detta ska rättas till. Annars finns inga förutsättningar för Skatteverket att rätta till det, för Skatteverket har tack och lov inte tillgång till journaler.

Fru talman! Jag håller med interpellanten om att det är en mardröm att hamna i en sådan situation. Ett antal personer råkar ut för detta varje år, men i relation till antalet korrekta fall är det ändå en väldigt liten andel. De flesta av de felaktiga registreringarna beror på att en läkare har gjort fel. Därför pågår ett arbete med att förbättra rutinerna, till exempel genom att man måste legitimera sig med bank-id och att det sker elektroniskt.

Precis som interpellanten tog upp var 2022 ett rekordår efter en mandatperiod då antalet felaktiga registreringar hade ökat under flera år. Under den nuvarande mandatperioden har vi sett en minskning, delvis med koppling till att man har gått över till ett digitalt system. Skatteverket har också bättre samverkan med vården. Det viktiga här är att den läkare som har begått misstaget genast kontaktar Skatteverket för att uppmärksamma myndigheten på felet så att det kan rättas till.

Ungefär 20 fall om året beror på att en läkare gör fel av misstag. I dessa fall finns alltså inget uppsåt, för då skulle det ju handla om något annat. Det är väldigt viktigt att vi kan förebygga dessa misstag. Sannolikt handlar det om en kombination av stress, slarv och att systemet är otydligt. Det här är någonting som vi jobbar med på olika sätt. Det har förekommit att läkare har dödförklarat sig själva efter att de av misstag skrivit sitt eget personnummer. Detta är naturligtvis något som varje läkare tycker är otroligt olyckligt, och det är inget som sker slentrianmässigt. Det är olyckligt när det händer, och det är viktigt att rutinen att genast kontakta Skatteverket sitter.

Det handlar som sagt om förhållandevis få fall varje år, och arbetet går i rätt riktning. Det är färre som felaktigt dödförklaras i dag än i början av mandatperioden.

Fru talman! Åsa Eriksson har frågat finansministern om hon avser att vidta några åtgärder för att färre personer ska drabbas av att felaktigt dödförklaras och, om så ändå sker, att dessa får hjälp att återställa den skada som skett.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

När en person avlider ska en läkare utfärda ett dödsbevis. Det finns numera en digital tjänst som läkare hänvisas till för att utfärda sådana bevis. Tjänsten tillhandahålls av ett bolag som ägs av Sveriges Kommuner och Regioner och är en viktig funktion i arbetet mot att minska risken för felaktiga eller falska dödsintyg. Tjänsten är dock inte möjlig att använda i alla fall, exempelvis om den avlidna saknar person- eller samordningsnummer. Det är därför också möjligt att utfärda ett dödsbevis via ett formulär som tillhandahålls av Socialstyrelsen.

Fel i ett dödsbevis kan uppstå både av misstag och genom att någon med uppsåt upprättar en falsk handling. Om dödsbeviset innehåller felaktiga uppgifter och Skatteverket registrerar dessa kan det leda till en felaktig avregistrering från folkbokföringen.

Finansministern har nyligen svarat på en liknande fråga av Åsa Eriksson. Av finansministerns svar framgår att Skatteverket vidtar omedelbara åtgärder när det kommer till myndighetens kännedom att en person felaktigt har registrerats som avliden i folkbokföringen. Uppgifterna korrigeras skyndsamt och sprids direkt till berörda aktörer. Detta görs för att minska de konsekvenser som en felaktig registrering kan medföra.

Fru talman! Då vill jag förtydliga att det såklart följer med medel till uppdraget att säkra ett vårdutbud genom beredskapssjukhus.

Jag vill också ta tillfället i akt att korrigera interpellanten lite. Han menar att de här medlen i huvudsak är destinerade exempelvis till att korta köer. Så är det inte alls, utan just de här i runda slängar 70 miljarderna är i huvudsak generella och upp till regionerna att själva prioritera utifrån sina specifika förutsättningar och behov.

Det låter inte alltid så från regionerna, men det är en ganska liten andel som är riktade specifikt till att korta köer. De engångsinsatser som det har pratats mycket om handlar alltså om 750 miljoner i år. Om vi sätter det i relation till de stora, generella statsbidragen får vi kanske lite bättre nyanser i debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Återigen: Vi har stora, generella statsbidrag som regionerna kan använda som de behöver, utifrån behov av kompetensinvesteringar i fastigheter eller utrustning som underlättar och utvecklar vården. I fråga om detta befinner sig regionerna på väldigt olika platser och har väldigt olika behov. Det finns därför ingenting som talar för att de skulle bli hjälpta av att vi specialdestinerar medel till fastigheter.

Regeringen satsar en ansenlig summa pengar, 650 miljoner bara i år, för att säkra driften i fastigheterna. Det är jätteviktigt. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en modell för beredskapssjukhus för att säkra vårdutbudet på strategiska platser runt om i Sverige. Regionerna ska inte lämnas i en situation där de upplever att de behöver avveckla sjukhus och akutmottagningar för att de har en utmanande situation med sitt befolknings- och skatteunderlag. Detta är ett uppdrag som pågår under året i syfte att kunna skala upp och säkra att det finns ett vårdutbud i hela Sverige.

Det pågår alltså ett arbete med att säkra vårdutbudet, men så länge man vill ha den här organisationen med 21 regioner måste varje region vara betrodd med hur man inom regionen använder sina resurser för fastigheter, vårdpersonal, vårdplatser och annat som ligger på det regionala uppdraget.

Jag kan lockas av idén att staten skulle gå in och analysera hur mycket regioner väljer att lägga på kulturhus eller andra utgifter inom det regionala ansvaret i relation till sjukvården, om det är det interpellanten menar. Det är något jag gärna tar med mig och funderar över.

Fru talman! Det är väldigt ovanligt att det efterfrågas att staten ska styra mer över hur regionerna ska använda de statsbidrag som de får från staten.

I runda slängar betalas det ut ungefär 70 miljarder till regionerna. De har stor frihet att bestämma hur de använder den absoluta merparten av dessa medel. Om staten skulle gå in och öronmärka pengar specifikt till investeringar – nyinvesteringar och underhåll – skulle det riskera att leda till att regioner som har sett om sina hus och tagit ett större ansvar under lång tid bestraffas genom att inte få ta del av det som staten ska rädda upp.

Om man tror på dagens modell med 21 regioner som har beskattningsrätt och som ansvarar för vårdens byggnader såväl som för vårdens innehåll och utförande i regionerna är det rimligt att regionerna också är betrodda att på bästa sätt använda resurserna där de behövs. Jag tycker därför, fru talman, att det är lite svårt att förstå vad interpellanten önskar att staten specifikt ska göra på det här området.

Jag instämmer i oron över att många står inför kostsamma investeringar. Det är också väldigt svåra gränsdragningar mellan olika typer av investeringar. Staten skjuter alltså till ungefär 650 miljoner bara i år för att säkra driften i händelse av krig eller för att helt enkelt stärka beredskapen och ha en robusthet i sina fastigheter.

Samtidigt står vården inför stora investeringsbehov som är kopplade till nya behandlingsförutsättningar och vårdens utveckling. Varje region behöver kunna göra sina prioriteringar med tanke på att man befinner sig på lite olika platser vad gäller både lokaler och andra nödvändiga investeringar.

Det här är en tuff utmaning framåt. Vården kostar mycket pengar, och den kommer att fortsätta att kosta mycket pengar. Regionernas förutsättningar ser väldigt olika ut. En region som Stockholm går flera miljarder plus, medan det finns regioner som kämpar med underskott år efter år.

Att gå in och rädda de regioner som inte har kunnat göra de prioriteringar som de behöver göra skulle skapa en orättvisa i systemet. Med tanke på att statsbidragen är väldigt stora bedömer jag, med den organisation vi har, att regionerna själva behöver kunna välja hur mycket de behöver lägga på investeringar – och ökade kapitalkostnader, som det ju snarare handlar om när det gäller de generella bidragen – samtidigt som de fortfarande klarar vårduppdraget, kompetensförsörjningen, antalet vårdplatser och så vidare.

Fru talman! Robert Olesen har frågat mig om jag och regeringen avser att säkerställa att omfattande investeringar i vårdbyggnader och nya sjukhus inte drabbar personaltäthet, vård och patientsäkerhet.

Låt mig inledningsvis understryka att en god och säker vård är en av regeringens högsta prioriteringar. Hälso- och sjukvården ska vara tillgänglig, jämlik och av hög kvalitet i hela landet.

Som interpellanten lyfter fram har många regioner betydande investeringsbehov. Regeringen följer utvecklingen noggrant. Det är viktigt att investeringar i vårdens infrastruktur sker på ett ansvarsfullt sätt och med ett långsiktigt perspektiv, där såväl arbetsmiljö som effektivitet och patientsäkerhet beaktas.

Det är samtidigt regionerna som, inom ramen för det kommunala självstyret, har det huvudsakliga ansvaret för att planera och genomföra investeringar i vårdbyggnader och för att säkerställa en god bemanning i vården.

Enligt Vårdansvarskommitténs betänkande (SOU 2025:62) är en långsiktigt hållbar finansiering en av de största framtidsutmaningarna för svensk hälso- och sjukvård. Samtidigt som skillnaderna i skattekraft mellan regionerna har ökat och sannolikt kommer att fortsätta att öka kommer troligen även kostnaderna för hälso- och sjukvård att stiga.

I det sammanhanget vill jag framhålla att staten redan i dag tillför omfattande resurser till regionerna genom såväl generella statsbidrag som riktade satsningar. Dessa medel uppgår till betydande belopp och syftar till att stärka hälso- och sjukvården i hela landet, förbättra tillgängligheten, värna arbetsmiljön och bidra till en långsiktigt hållbar kompetensförsörjning.

Regeringen tillför även riktade medel för att genomföra nödvändiga investeringar i kritiska funktioner såsom el, vatten- och värmeförsörjning samt andra grundläggande lokalfunktioner genom förordningen (2023:30) om statsbidrag till regioner för åtgärder för att höja driftssäkerheten på fastigheter för hälso- och sjukvård. Dessa åtgärder bidrar till att upprätthålla en robust och motståndskraftig hälso- och sjukvårdsverksamhet även under allvarliga samhällsstörningar, vid höjd beredskap och ytterst krig.

Herr talman! Det regeringen har gjort, utöver att vi tagit fram ett nytt övergripande mål som handlar om att minska skadeverkningar, är att vi har gett Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten i uppdrag att tillsammans med sju andra nationella myndigheter ta fram en myndighetsgemensam plan för bättre beroendevård och stärkt förebyggande arbete. Här fångar vi upp detta arbete för att fortsatt arbeta samfällt tillsammans.

Fler styrdokument riskerar att fragmentera ett sådant arbete. Detta är i stället vägen framåt för regeringen.

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, ledamoten, för en angelägen fråga!

Det är otroligt viktigt att vi stärker framför allt primärvården i arbetet med att upptäcka tidiga symtom och kunna sätta in förebyggande behandling i tid. Därför är jag glad att vi kunnat fatta beslut om att det ska tas fram en nationell plan för hjärt-kärlsjukvård.

Det är klart att det hade varit möjligt att införa en sådan rutin. Jag är dock också i min roll väldigt noga med att inte tycka vad sjukvården ska göra i de avseendena. Det är därför Socialstyrelsen har fått det här uppdraget. De ska tillsammans med profession, patientföreningar och expertis lägga fram en handlingsplan för att detta ska bli hälsoekonomiskt rätt och bygga på evidens. Vi ska inte hamna i lägen där politiker styr för mycket och där vi också överbehandlar patienter, för det är också skadligt.

Herr talman! Tack till ledamoten för en viktig fråga!

Jag är, precis som ledamoten själv antyder, inte alls nöjd med situationen. Tyvärr gäller det inte bara diabetes 1-området, men det är ett exempel där detta är väldigt tydligt. När det gäller just diabetes typ 1 sker en stor del av behandlingen och uppföljningen inom specialistsjukvården samtidigt som en hel del av kontrollerna och kontakterna sker i primärvården.

Regeringen har under mandatperioden gjort stora satsningar på både specialistsjukvården och primärvården. Vi har på många områden stärkt kunskapsstödet och vägledningen gentemot regionerna. Men vården är inte jämlik i Sverige i dag. Det handlar både om att kompetensförsörjningen ser olika ut i olika regioner och om att det varierar när det gäller vilka områden man ligger långt framme på och var det brister.

Regeringen har tillsatt en utredning för att se över frågan om läkemedel och hur just den delen av diabetesvården kan bli mer jämlik genom att staten tar över ansvaret.

Herr talman! Regeringen har redan agerat i den här frågan, och vi gjorde det före granskningen. Det är inte ett nytt problem. Det växte fram under tidigare mandatperioder när nätläkarbranschen tog fart. Det kom inte heller ur ett vakuum. Det kom ur det problem med otillgänglig primärvård som väldigt många medborgare upplever och som gör att de söker sig till nätbolag.

Den förra regeringen hade gott om tid på sig att agera i frågan men valde att inte göra det. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att titta på behovsstyrd vård. Hon ska återkomma inom kort med förslag på hur man ska hantera utomlänstaxan.

Det är regionerna själva och SKR som äger den här frågan, för det gör inte regeringen. Det som har skett under den här tiden är tyvärr att de inte har tagit tillfället att lösa detta, utan dränaget har kunnat fortgå.

Herr talman! Regeringen arbetar på flera fronter eftersom det inte finns en enskild orsak till att köerna är så långa där ute. Vi har under den här mandatperioden skjutit till 25 miljarder kronor bara till arbetet med att öka tillgängligheten och korta köerna, och det är därför vi ser resultat. Som en del i detta har vi riktat ett stöd direkt till ett antal engångsinsatser – som man kan beta av ganska snabbt om man fokuserar på det – för att minska trycket på hela vården. Vi har också tillsatt en nationell kösamordnare.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en angelägen fråga.

Precis som ledamoten lyfter finns det en bred samsyn om att staten behöver ta ett ökat ansvar inom flera områden. Vårdansvarskommittén pekade i sitt arbete ut ett antal sådana områden men var inte särskilt färdig gällande hur detta ska ske, så att säga.

Sedan det betänkandet överlämnades till dåvarande sjukvårdsminister har regeringen tagit initiativ på flera områden. Bland annat har en utredning tillsatts för att se över hur staten kan ta ett större ansvar inom läkemedel och vaccin. Vi har gett ett tilläggsdirektiv till den statliga utredningen Behovsstyrd vård om att stärka patientens ställning, bland annat genom utökade sanktioner. Vi har tagit flera initiativ på kompetensförsörjningsområdet. Vi har även övergått till att styra statsbidragen, genom förordning, genom Socialstyrelsen i stället för genom SKR. Detta är några exempel.

Herr talman! Tack till frågeställaren, som lyfter en otroligt viktig fråga!

Jag tror att vi historiskt sett har pratat för lite om hur viktig den här typen av stödsystem är för att vården ska fungera. Vi har i dag ett läge där det är ett verkligt stort arbetsmiljöproblem för dem som arbetar i vården med system som står och snurrar och inte fungerar tillfredsställande.

Det pågår ett arbete med att få på plats den nationella digitala infrastrukturen. Jag tycker bara att det är viktigt att ha med sig att den inte ska ersätta regionernas journalsystem, utan det handlar mer om att bygga vägarna. Sedan går det att köra på vägarna med lite olika fordon, för att ta till en liknelse eller jämförelse. Men det är viktigt att alla dessa journalsystem och data kan delas på ett ändamålsenligt och patientsäkert sätt.

Vi tar också steg mot ökad statlig styrning på samtliga områden inom sjukvården, och det är för patientsäkerhetens skull och för att undvika den här typen av haverier.

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Jag kommer att behöva återkomma när det gäller exakt fördelning av resterande medel. Rett center har till exempel redan fått 9 miljoner av de medel som har avsatts. När det gäller pengarna till Socialstyrelsen är det de som äger dessa medel och avgör hur de används i de kunskapshöjande insatserna. Det är självklart otroligt viktigt att centrala aktörer på det här området medverkar i arbetet, och det vet vi att Ågrenska och andra gör.

Jag vill verkligen betona att jag uppskattar denna debatt. Det handlar om en stor grupp som inte har en stark röst därför att de har så olika behov och lätt kan glömmas bort för att de är ensamma eller väldigt få när det gäller deras särskilda behov.

Att frågan uppmärksammas är viktigt för att vården ska bli bättre på att stärka omhändertagandet av och möta behoven hos denna grupp. Vården är väldigt bra på det den är van vid att möta men sämre på att möta människor med mer sällsynta behov. Det ligger i sakens natur.

Jag uppskattar att gruppen och frågan uppmärksammas. Vi ser alla fram emot att kunna fatta beslut om strategin så att vi får den på plats.

Jag vill passa på att säga att vi har skäl att vara stolta över de framsteg vi har gjort inom svensk vård. Som sagt öppnar precisionsmedicin helt nya möjligheter för den här gruppen, och jag tror att vi kommer att kunna göra mycket på vårdområdet här.

Mycket av det andra som interpellanten lyfte upp ligger på kommunerna och andra samhällskontakter. Där behöver vi också komma i kapp med att stärka stödet så att man som förälder slipper vara heltidsarbetande koordinator. Det är en jätteviktig aspekt i den här frågan.

Tack så jättemycket för en viktig debatt!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig förtydliga detta med att regeringen instämmer i att flera av de fokusområden som Socialstyrelsen har identifierat är viktiga. I svaret nämns också att regeringen därför redan har gett Socialstyrelsen i uppdrag att sprida kunskap. Detta arbete pågår och ska slutredovisas i slutet av året. Som vi har konstaterat här i dag handlar väldigt mycket av arbetet om att stärka kunskapen i primärvården för att också korta vägen till diagnos. Tidig diagnos är helt centralt för att dessa personer ska få rätt vård utan att själva behöva söka runt.

Kunskapshöjningen i primärvården är alltså helt central, och därför har Socialstyrelsen fått detta uppdrag. Man ska redan nu föra ut information och sprida kunskap. Men man ska också återkomma med förslag på hur kunskaperna på detta område generellt kan förbättras så att det finns en systematik i det. Man ska också stödja implementeringen av sammanhållet vårdförlopp för dessa patienter. Man ska även arbeta med att uppmärksamma komplexiteten som följer av sällsyntheten och synliggöra var den medicinska expertisen finns att tillgå för att stödja de fasta läkarkontakterna så att de kan lotsa rätt och ge bra vård till dessa patienter.

Flera delar i arbetet pågår alltså redan, och det var detta som avsågs i mitt svar.

Fru talman! Jag tackar återigen interpellanten för en viktig fråga. Hon gav också en väldigt adekvat och relevant beskrivning av problematiken för dessa patienter, som inte kan kallas för en patientgrupp eftersom det ligger i sakens natur att de är ganska ensamma om sina hälsotillstånd och sina utmaningar i att hitta rätt i hela samhällssystemet, inte bara i vårdkontakter utan också när det gäller stöd från kommunen. Det är många aktörer som ska samverka runt den enskilda, och det ställer alldeles särskilda krav.

Det här är också skälet till att det är viktigt att strategin blir bra. Den bereds nu, och jag kan säga att regeringen avser att fatta beslut om den inom en inte alltför lång framtid. Detta arbete har pågått en tid, och det är viktigt att det blir bra för att det ska vara till hjälp.

Låt mig också påminna om att EU-kommissionen redan 2009 rekommenderade alla länder att ta fram en strategi, så även interpellantens parti hade gott om tid på sig att ta fram en strategi om det hade varit prioriterat. Nu sker detta arbete, och det är jätteviktigt att strategin kommer på plats och får effekt.

Låt mig också betona att mycket görs för personer med sällsynta hälsotillstånd också på andra områden. Strategin omhändertar och löser inte ensam den sammanhållna vården runt dessa patienter, utan det handlar om flera delar. Framgångsrika strategier och arbetssätt i andra europeiska länder visar att det handlar om att lyckas skapa en personcentrerad vård – ett arbete som också pågår i Sverige.

För att få till tidig diagnostisering så att patienterna slipper vänta sju år på att få rätt hjälp behöver kunskapen finnas i primärvården, och det behöver framför allt finnas förutsättningar för primärvården att utgöra navet och kunna slussa patienter rätt i vårdapparaten. Det måste också ges stöd från den allra högsta specialiteten, som när det gäller sällsynta hälsotillstånd kanske bara finns på ett enda ställe i Sverige. Den fasta läkarkontakten i primärvården behöver här ha en väl upparbetad kontakt och få stöd när det gäller den aktuella patienten.

Detta är strukturer som måste finnas på plats men som också förutsätter att vi faktiskt mäktar med att dimensionera primärvården och ställa om på det sätt som vi alla är överens om att vi behöver göra för att stärka svensk sjukvård och låta vårdcentralen vara vägen in i sjukvården så att patienter slipper leta sig fram i sjukvårdssystemet.

En annat område som skapar hög kvalitet för dessa patienter är precisionshälsa, och här ligger Sverige i absolut framkant. Regeringen har gjort stora satsningar på att detta arbete ska fortsätta och utvecklas så att implementeringen blir jämlik. Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor, utan alla ska ha rätt till den senaste tekniken. Vi skulle behöva se mycket mer av genetiska analyser för dessa patienter eftersom hälsotillståndet i ungefär 80 procent av fallen beror på genetiska faktorer.

Fru talman! Alexandra Völker har sammanfattningsvis frågat mig när jag och regeringen avser att fatta beslut om den nationella strategin för sällsynta hälsotillstånd och hur den förstärkta vårdsatsningen om 450 miljoner ska användas för att säkerställa implementering av strategin.

Som Alexandra Völker lyfter fram lever cirka 500 000 personer i Sverige med ett sällsynt hälsotillstånd. Den låga prevalensen av varje enskilt hälsotillstånd medför särskilda utmaningar för den enskilde och anhöriga men även för hälso- och sjukvårdssystemet i stort. I sin fråga lyfter interpellanten att Socialstyrelsen har haft i uppdrag att ta fram ett förslag på en nationell strategi i syfte att stärka patienternas tillgång till en jämlik hälso- och sjukvård av god kvalitet (S2024/00038).

I förslaget till strategi från Socialstyrelsen, som presenterades den 13 maj 2025, föreslås flera fokusområden såsom tidig diagnos, bättre samordning av vårdinsatser och ökad kunskap om hälsotillstånden. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen instämmer i att flera av de fokusområden som Socialstyrelsen har identifierat är viktiga. För att redan nu förbättra kunskapen om sällsynta hälsotillstånd inom hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen fått i uppdrag att genomföra riktade insatser med fokus på informations- och kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd (S2025/01639). Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2026.

Regeringen avser att återkomma i frågan om medelsfördelningen till arbetet med sällsynta hälsotillstånd.

Parallellt med arbetet med strategin arbetar vi med frågan om tillgång till läkemedel för sällsynta hälsotillstånd. Utvecklingen av dessa läkemedel innebär viktiga framsteg inom medicinsk forskning och behandling och öppnar samtidigt nya möjligheter för personer som lever med ett sällsynt hälsotillstånd. Detta är både positivt och angeläget och gagnar såväl den enskilde som samhället och samhällsekonomin i stort.

Regeringen har under flera år satsat på att införa precisionsdiagnostik i sjukvården genom riktat stöd till projekt som drivs av Genomic Medicine Sweden. Regeringens satsning på precisionshälsa har från och med i år förstärkts, och just nu pågår ett arbete med att ta fram strukturerna för ett långsiktigt statligt stöd som ska skynda på en jämlik och jämställd implementering av precisionshälsa i hela landet.

Inom ramen för denna satsning har regeringen under 2025 och 2026 totalt betalat ut cirka 24 miljoner kronor till ett nationellt implementeringsprojekt för en ny metod avseende precisionsdiagnostik för patienter med sällsynta hälsotillstånd. Medlen stöder även nationellt och internationellt arbete kring precisionsdiagnostik för barn med odiagnostiserade sällsynta hälsotillstånd som innefattar missbildningar eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Jag vill avslutningsvis tacka för frågan. Regeringen ser behov av ett utvecklat och samordnat arbete inom detta område. Jag förstår att detta är en angelägen fråga för många, och jag har därför haft dialog med bland annat Riksförbundet Sällsynta diagnoser. Det är en dialog som även framöver kommer att vara viktig.