Christian Lindefjärd

Herr talman! I dag behandlar vi en proposition som i grunden handlar om något mycket enkelt: att stärka tryggheten för dem som är allra mest beroende av att socialtjänst och LSS-verksamheter fungerar som de ska. Det är barn, unga, personer med funktionsnedsättning och äldre människor som har rätt att mötas av seriösa utförare, rättssäkert stöd och en verksamhet som följer lagen.

Regeringen lägger därför fram en rad skarpa och, enligt min uppfattning, väl avvägda verktyg. Syftet är tydligt: att stoppa oseriösa aktörer, säkerställa att tillståndsplikt tas på allvar och ge kommuner och Ivo bättre möjligheter att agera snabbt när något går fel.

Jag ska nu tala om sanktionsavgifter – äntligen ett tydligt ekonomiskt ansvar! Ett av problemen i dagens system är att det faktiskt inte finns någon regelrätt sanktionsavgift riktad mot utförare inom SoL eller LSS när de bryter mot tillståndsvillkor eller slarvar med registerkontroller. I dag är verktygen antingen milda – uppmaningar, dialoger, förelägganden – eller extremt ingripande, som återkallande av tillstånd.

Förslaget att införa sanktionsavgifter är mycket välkommet. Med de nya reglerna får Ivo möjlighet att besluta om sanktionsavgift när en verksamhet bryter mot sina tillståndsvillkor eller när den anställer personal utan att göra den lagstadgade registerkontrollen. Det här är inte detaljfrågor; det handlar om barns och brukares trygghet. Det kan till exempel gälla en nyanställd på ett HVB-hem som börjar utan att registerkontrollen är klar. Det är bråttom, säger arbetsgivaren. Vi tar det här senare!

I dag kan den här typen av övertramp gå förbi utan konsekvenser. Med en sanktionsavgift blir det tydligt att slarv inte är acceptabelt. Detta skapar ordning och reda, och det gynnar de verksamheter som redan gör rätt.

Det handlar vidare om snabbare stopp för oseriösa utförare. Det kan låta märkligt, men med dagens lagstiftning kan Ivo inte omedelbart stänga en verksamhet som saknar tillstånd – trots att det är olagligt att driva den.

Skälet är att SoL och LSS hittills har saknat en bestämmelse om omedelbart verkställbara förbudsbeslut. Det betyder att även om Ivo upptäcker en olovlig verksamhet måste myndigheten först fatta beslut, sedan underrätta och sedan ge möjlighet att yttra sig. Under tiden fortsätter verksamheten. Det har funnits fall där olovliga HVB-hem och LSS-boenden har kunnat fortsätta i veckor eller månader innan processen är klar.

Det är denna otillräcklighet som nu rättas till när Ivo får möjlighet att stoppa verksamheten omedelbart. Det är en av propositionens starkaste och mest konkreta förstärkningar av tillsynen. Det är precis så här tillsyn ska fungera: snabbt, tydligt och med de utsattas trygghet i centrum.

Utnyttjas inte tillståndet kan det återkallas. Regeringen föreslår att tillstånd ska kunna återkallas om de inte används på sex månader. Det här är ett smart grepp. Det motverkar att aktörer samlar på sig tillstånd i väntan på framtida affärsmöjligheter utan att faktiskt bedriva seriös verksamhet.

Vi har sett exempel där företag har haft en hel portfölj av tillstånd, inte sällan för att kunna sälja dem eller snabbt växla upp. Det är inte syftet med socialtjänstens regelverk. Tillstånd ska användas för att hjälpa människor, inte för att spekuleras med. Vi har till och med sett annonser på Blocket om tillstånd.

Herr talman! Lämplighetsprövning tydliggör ansvar för juridiska personer. Att förtydliga att även juridiska personer och inte bara deras företrädare ska bedömas i lämplighetsprövningen är en mycket bra skärpning. Det innebär att hela organisationens trovärdighet blir föremål för bedömning och inte bara den person som råkar skriva på ansökan. Detta är särskilt viktigt i en bransch där bolag snabbt kan byta ägare, styrelse eller namn. Förslaget stärker Ivos verktyg och höjer ribban för seriöst företagande.

Kommunernas anmälningsskyldighet utökas. En annan central del är alltså den utökade anmälningsplikten till Ivo. Kommunerna kommer nu att behöva anmäla alla typer av verksamheter inom SoL och LSS som de misstänker saknar tillstånd eller där det finns allvarliga brister.

Det kan till exempel vara en biståndshandläggare som gör ett uppföljningsbesök i en hemtjänstverksamhet och upptäcker att brukare lämnas utan tillsyn, att dokumentation saknas och att personal inte talar svenska. I dag kan kommunens skyldighet att anmäla vara otydlig, men med den nya anmälningsplikten ska detta direkt rapporteras till Ivo. Det är en logisk och viktig förändring. Kommunerna är ofta först på plats när något inte fungerar. Det här är en förstärkning av hela tillsynssystemet.

Det blir en höjd särskild avgift när kommuner inte verkställer beslut. Förslaget att höja den särskilda avgiften när kommuner inte verkställer beslut inom skälig tid är nödvändigt. Den som fått ett gynnande beslut om en insats, en plats eller ett stöd har rätt att få detta i praktiken. Det här handlar inte om en administrativ fördröjning utan om ett brott mot en rättighet. När avgiften höjs blir konsekvensen tydligare om kommunen låter ett beslut bli liggande. Den höjda avgiften gör det tydligt att beslut ska omsättas i handling, och det stärker rättssäkerheten för både barn, äldre och personer med funktionsnedsättning.

Herr talman! Det kan handla om en person som beviljas en LSS-insats men får vänta ett helt år innan kommunen hittar en lösning. Det innebär att personen står helt utan det stöd som man i den beslutade insatsen har bestämt att han eller hon har rätt till. Höjda avgifter gör att det här inte längre kan betraktas som väntetid. Det blir i stället ett brott mot rättigheten och kostar därefter.

Sammanfattningsvis fyller propositionen flera viktiga luckor i dagens regelverk. Den ger Ivo skarpare verktyg, ökar ansvaret för utförare, tydliggör kommunernas roll och stärker tryggheten för dem som behöver stödet mest.

Med detta yrkar jag bifall till propositionen och till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Som en följd av Socialdemokraternas åtta år i regeringsställning är utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård stora. Efter symbolpolitik framför reella åtgärder var situationen alarmerande vid regeringsskiftet 2022.

Sverigedemokraterna och regeringen har under mandatperioden prioriterat vårdköerna särskilt och riggat många viktiga och avgörande insatser för att komma till rätta med problemen. Bara i budgetpropositionen för 2026 görs stora satsningar. Vi kan nu lägga ytterligare 2,2 miljarder kronor på att korta vårdköerna. Det rör sig bland annat om prestationsbundna insatser, en reformerad enhet för digital infrastruktur och en nationell samordnare för att förkorta vårdköerna i hela landet.

Mycket är på gång, men mycket återstår. Min fråga är: Vilka effekter bedömer ministern att insatserna kommer att få?

Fru talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för dina svar!

Jag kan bara säga att jag också blir lite mörkrädd när jag hör er. Jag vill inte att Sverige ska bli ett nytt Venezuela efter nästa val när ni och Socialdemokraterna ska styra ihop. Vem ska betala alla era förmåner? Ni höjer skatten för alla. Folk som betalar skatt bidrar ju också till samhället. Utan de människor som betalar skatt kommer det inte att komma in några pengar till samhället. Vi kan inte ha folk som är skattade till döds i det här landet.

Fru talman! Till att börja med kan jag säga att detta har utretts på Socialdepartementet. Det vet jag.

Man måste börja förstå att vi måste göra denna höjning. Det kommer dyrare och dyrare läkemedel hela tiden. Vi kan inte ha ett system som kraschar. Jag vill inte ha det.

Det har sagts tidigare under dagen att bra och effektiva läkemedel kostar. Vem hade trott att det skulle komma ett läkemedel som gjorde att folk som kanske kämpat i åratal med att gå ned i vikt kunde få hjälp? Nu kommer det. Att de som har svår diabetes får ett bra läkemedel är också jättebra. Men då kostar det.

Denna höjning är inte så kraftig. Vi behåller ju frikortsnivån för dem med störst behov, och det är jättebra. Det är många som kommer upp i den nivån och kan krascha systemet på en gång, men den behålls. Det tycker jag är riktig solidaritet.

Fru talman! Tack, ledamoten Dahlqvist, för dina kompletterande frågor!

Alla i det här landet har fått skattesänkningar. Det har du fått och även undersköterskan i Säffle. Alla har fått det.

Man kan göra som Stockholms stad lite fräckt gjorde. De höjde skatten i sin egen kommun så att ingen skulle märka den skattesänkning som regeringen hade gjort. Det är också en sådan grej.

Men fortfarande: Folk har fått en skattesänkning. Bränslepriser och sådana saker har gått ned. Men tyvärr går läkemedel upp i pris extremt mycket. Vem hade för några år sedan kunnat tro att Ozempic skulle komma? Utvecklingen har gjort att priserna gått upp, så vi behöver tyvärr göra denna höjning. Gör vi inte det kommer systemet till sist att krascha. Jag vill inte ha ett läkemedelssystem som kraschar.

Högkostnadsskyddet är jätteviktigt för alla människor, men det får inte göra att systemet kraschar.

Om Socialdemokraterna har tyckt att något varit fel, varför har man inte förändrat högkostnadsskyddet tidigare?

Fru talman! Tack, ledamoten Dahlqvist, för din fråga!

Jag undrar då varför Socialdemokraterna på sin tid inte höll efter det här och höjde nivån lite mer, för kostnaden för läkemedel har ökat väldigt mycket. Vi har sett att den har ökat med 7–8 procent varje år.

Jag vet att Socialdemokraterna under tiden 2001–2012 gjorde en höjning av högkostnadsskyddet från 1 300 till 1 800 kronor. Det var en ökning med 38,5 procent. Varför gjorde ni det då? Varför behöll ni inte det? Det kan jag undra över, när ni tänker som du gör.

Det här är tyvärr nödvändigt. Vi måste höja och hålla efter detta för att få goda läkemedel. Vi vill inte ha ett system som kraschar, och det hoppas jag att inte heller ni vill. Vi kommer nog att behöva höja nivån fler gånger med tanke på hur åren går och hur det ser ut för alla läkemedel.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag står vi inför ett beslut som kanske inte är särskilt roligt att fatta, men som är nödvändigt. Vi sverigedemokrater hade hellre sett en annan prioritering, men så blev det inte.

Förslaget innebär att patienternas egenavgift inom högkostnadsskyddet höjs. Det är beloppen inom de så kallade trapporna som höjs i de olika stegen, och det går från 2 900 upp till 3 800 kronor per år utifrån 2025 års basbelopp. Den totala höjningen uppgår till 900 kronor per år, vilket motsvarar cirka 80 kronor per månad. Det är i det första steget av trappan som majoriteten av användarna befinner sig i dag.

Högkostnadsskydd är av yttersta vikt för att läkemedel ska vara tillgängligt för alla som behöver det. Trots denna höjning kommer Sverige att ha det näst lägsta avgiftstaket i Norden. Även om förändringen träder i kraft den 1 juli kommer patienternas uttag att beräknas från den dag de påbörjade sin nya period. För dem som påbörjat en ny period före den 1 juli gäller de gamla reglerna under övergångstiden, och det är riktigt bra. Under ett år har man detta.

Sveriges system är flexibelt till skillnad från det i andra länder, där man alltid startar en ny period i januari månad oavsett när patienten har påbörjat uttaget.

Det som dock gläder mig är att cirka 20 procent av användarna – de som kommer att använda de dyra läkemedlen och snabbt når upp till frikortsnivån – inte påverkas av denna förändring när de kommer upp i just frikortsnivån. För dessa patienter, som ofta är svårt sjuka och har komplexa tillstånd, kvarstår taket på 7 117 kronor, och det är riktigt bra. Det betyder att de kan slå i taket redan vid det första uttaget. Detta är solidaritet i praktiken: De som har störst behov får mest hjälp.

Om vi ska kunna bevara ett hållbart och rättvist system för läkemedelsfinansiering på lång sikt är detta steg nödvändigt. Vi har dessutom en årlig justering som infördes 2013 – en löpande indexering som följer basbeloppet för att bättre följa prisutvecklingen. År 2012 gjordes den senaste stora förändringen inom högkostnadsskyddet, då det gick från 1 800 till 2 200 kronor.

Faktum är att läkemedelskostnaderna ökar med omkring 7–8 procent per år. Det bör vi vara tacksamma för, för utvecklingen går hela tiden framåt. Staten tar en stor del av dessa kostnader. Även med höjningen 2012 har statens kostnader för läkemedel ökat med 55 procent, medan patientens kostnader bara har ökat med 21 procent.

Fru talman! Samtidigt står vi inför stora utmaningar: en åldrande befolkning, fler kroniska sjukdomar och introduktionen av allt dyrare och mer avancerade läkemedel. Det globala läget med ökad konkurrens och handelskonflikter påverkar också tillgången på läkemedel negativt.

Vi måste tillsammans värna systemet, ett system som är grundstenen i vårt välfärdssamhälle. Det är viktigt att våra medborgare blir mer medvetna om att den största delen av läkemedelskostnaderna faktiskt täcks av staten. Det är lätt att glömma när man står där på apoteket och ska betala för sin del.

Fru talman! Världen förändras snabbt. Vem kunde tro för bara några år sedan att vi skulle få läkemedel som kan bromsa Alzheimers eller hjälpa människor att gå ned i vikt – läkemedel som egentligen är utvecklade för diabetes?

Men utveckling kostar, och många forskningsprojekt når aldrig marknaden. Allt får inte samma framgång som Losec eller Ozempic. Det är därför avgörande att läkemedelsbolag har möjlighet att tjäna pengar så att de kan fortsätta att forska och utveckla nya läkemedel. Det gynnar hela samhället. En frisk och välmående befolkning är en grundförutsättning för ett starkt samhälle.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Den 2 januari i år lämnade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, sin slutrapport om särläkemedel. Efter två års utredning hade man förväntat sig mer konkreta och kraftfulla förslag för att förbättra tillgången till särläkemedel. Tyvärr saknas sådana åtgärder i rapporten, vilket är djupt oroande, inte minst för de patienter och familjer som är direkt beroende av dessa livsviktiga läkemedel.

Sverige strävar efter att vara en ledande nation inom life science-sektorn. Vi riskerar att halka efter om vi inte tar krafttag för att förbättra tillgången till särläkemedel. Det handlar både om att värna patienternas hälsa och om att säkerställa Sverige som en konkurrenskraftig välfärds- och forskningsnation.

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att utifrån TLV:s rapport säkerställa en förbättrad tillgång till särläkemedel för de patienter som är i störst behov av dem?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Fru talman! Som jag sa till Anders W Jonsson tidigare sitter vi nu och diskuterar en budget med de andra inom vårt samarbete. Det går att göra en riktad insats till SKR och säga vad som ska göras, men jag tänker inte stå här och tala om exakt hur vi pratar i vår budgetprocess just nu.

Jag är besviken på TLV-rapporten. Precis som Anders W Jonsson hade jag hoppats på mer. Jag tänkte: Nu kommer den här TLV-rapporten med bra satsningar! Men det blev inte så mycket. Varför blev det inte det? Det är synd. Jag är besviken och hade hoppats på mer.

Vi kan påverka regeringen, men vi har inte 51 procent. Hade vi haft det hade det blivit en helt annan politik. Men en besparing som vi skulle kunna göra om fler partier ställde sig bakom den är en sänkning av biståndet. Det hade kunnat ge väldigt mycket pengar till det här också.

Fru talman! Tack för dina frågor, Anders W Jonsson!

Jag läste också TLV-rapporten. Jag trodde att det skulle hända mer med den. Det som har hänt är att vissa kommer att få men vissa inte.

Du tog även upp rekvirerade läkemedel. Där har vi ett problem. Det är 21 olika regioner. Vi pratar om att vi vill ha mindre statlig styrning. Här har vi en grej där mer statlig styrning mot regionerna skulle vara lämplig. Jag vet att ditt parti kanske inte är lika mycket för det; jag har läst er budget.

Jag hoppas på läkemedelsutredningen, som jag också har hört att regeringen aviserat. Och vi har ju ett budgetsamarbete och kommer kanske att ha budgetdiskussioner inom regeringssamarbetet också. Jag kommer inte och kan inte prata om det med dig här nu. Men frågorna går att diskutera också i vårt budgetsamarbete.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 25.

Tandhälsan är en grundläggande del av vår allmänna hälsa och välbefinnande. Forskning visar att många sjukdomar har kopplingar till munhälsan. Därför är jag glad över att arbetet fortgår med en historisk tandvårdsreform som syftar till att kraftigt stärka tandvårdens högkostnadsskydd.

Den första etappen kommer att omfatta personer som är 67 år och äldre, och tanken är att den ska träda i kraft den 1 januari 2026. Men modellen är också skalbar, vilket ger en möjlighet att på sikt inkludera övriga befolkningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Som en del i förberedelsearbetet med detta ändrades nyligen åldersgränsen för den avgiftsfria tandvården för unga eftersom denna grupp generellt sett har en bättre munhälsa än våra äldre. Det finns i dag en begränsad kapacitet i tandvården, och den behöver vi använda så bra som möjligt. För att mildra effekterna för den grupp som inte längre omfattas av fri tandvård ökar i stället det allmänna tandvårdsbidraget.

Många av Sveriges pensionärer har arbetat hårt genom livet. De har i många fall låga pensioner, vilket kan göra det svårt att prioritera tandvården. Genom att i den första etappen prioritera äldre kan fler i denna grupp få möjlighet att åtgärda sina problem, och vi hoppas kunna minska det lidande som den dåliga tandhälsan orsakar. Dålig munhälsa kan leda till både fysisk smärta och psykisk ohälsa, och många undviker tandvården av ekonomiska skäl eller på grund av skam.

Fru talman! Betänkandet som nu ligger ute på remiss syftar inte endast till att stärka högkostnadsskyddet i sig, utan där föreslås också åtgärder för att möta vissa av de utmaningar som finns i dag inom tandvården. En av de svåraste är kompetensförsörjningen över landet, där det i dag finns relativt god tillgång till tandvård i större städer medan det råder en brist på landsbygden.

Hur ska vi locka mer tandvårdspersonal att vilja bo och verka på landsbygden? Det är en stor fråga som handlar om mer än själva tandvårdssystemet. Men ett verktyg som skulle kunna utgöra ett steg i rätt riktning är det kommuntypstillägg som föreslås i utredningen. Det innebär att vårdgivare inom tandvården erhåller en extra ersättning på 10 procent för patienter i storstadsnära områden och 20 procent för patienter i glesbygd. Denna indelning är baserad på Tillväxtverkets kommuntypsindelning, vilket är en tydlig och rättvis grund för tillämpning.

Ur Sverigedemokraternas perspektiv är det mycket glädjande att den första etappen av den kommande reformen träder i kraft redan nästa år. Vår långsiktiga vision är att reformen ska vidgas stegvis, och till sist ska alla över 20 år få tillgång till den tandvård som ska vara en del av det förstärkta högkostnadsskyddet. Tänderna är en del av kroppen och ska vara en del av vården.

Fru talman! Den tandvårdsreform som snart kommer att påbörjas utgör ett viktigt steg för att förbättra folkhälsan, minska lidandet och säkerställa att fler får tillgång till den vård de behöver. Jag ser fram emot att fortsätta arbetet med att utveckla tandvården och göra den tillgänglig för alla, oavsett ålder och ekonomiska förutsättningar.

Jag är glad att regeringen i januari 2025 gav Försäkringskassan direktiv om att påbörja förberedelserna för att implementeringen ska komma igång redan 2026. En befolkning med frisk och fungerande munhälsa gynnar hela samhället.

Fru talman! Nu tänker jag gå över till läkemedelsfrågan.

Vi befinner oss i en tid av snabb teknisk och medicinsk utveckling. Nya genombrott förändrar människors liv. Vem hade kunnat tro att ett nytt läkemedel mot diabetes också skulle visa sig vara effektivt mot fetma och därigenom ge hopp till människor som kanske kämpat med sin vikt i hela livet? Vi ser också lovande framsteg inom behandlingen av Alzheimers och andra svåra sjukdomar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Trots dessa framsteg halkar Sverige efter när det gäller tillgången till nya läkemedel. Det beror på att olika aktörer i läkemedelssystemet inte kommer överens, vilket gör att patienterna hamnar i kläm. Godkännandeprocesserna tar alldeles för lång tid, och i en global kontext är Sverige en relativt liten aktör. Därför måste vi stärka vår roll på den internationella arenan och säkerställa att svenska patienter inte behöver vänta längre än nödvändigt på livsförbättrande behandlingar. Vi bör också verka för att effektivisera våra egna processer genom bättre samordning mellan myndigheter och sjukvård.

Fru talman! Situationen är ännu mer bekymmersam för patienter med sällsynta diagnoser. Där kan särläkemedel vara skillnaden mellan ett värdigt liv och ett liv i lidande. Men vad är egentligen särläkemedel? Det är läkemedel som är avsedda att behandla sällsynta sjukdomar och tillstånd som drabbar en mycket liten patientgrupp. Eftersom marknaden för dessa läkemedel är begränsad är utvecklingen ofta kostsam och kommersiellt utmanande. Därför behövs särskilda regelverk och incitament för att säkerställa att dessa patienter inte glöms bort.

I dag ser vi patienter som tvingas flytta utomlands för att få tillgång till mediciner som redan är godkända i andra länder. Det är inte värdigt en välfärdsnation som Sverige. Vi måste därför arbeta för att påskynda godkännandet av särläkemedel och skapa en mer flexibel prissättningsmodell som gör det möjligt att snabbt ge patienter tillgång till behandlingar utan att riskera ohållbara kostnader för staten.

Utöver det mänskliga lidandet är detta också en ekonomisk fråga. När patienter inte får tillgång till rätt behandling i tid leder det ofta till förvärrade sjukdomstillstånd och ökade vård- och omsorgskostnader. Ett snabbare godkännandesystem skulle därmed inte bara rädda liv utan även minska de långsiktiga kostnaderna för vården och samhället i stort.

TLV:s nyligen släppta rapport om särläkemedel var en besvikelse. Den innehåller inga tydliga eller konkreta förslag på hur vi snabbare kan godkänna dessa läkemedel. Vi behöver en bredare syn på sjukvårdens ekonomiska ekosystem. Om en patient genom rätt medicinering kan bli friskare och mer självständig kan det minska behovet av exempelvis assistans och därmed leda till besparingar på andra håll i samhället. Vi måste ta ett helhetsgrepp om denna fråga.

Fru talman! Ett annat område som kräver vår uppmärksamhet är kliniska prövningar. De har minskat i Sverige, men nu finns det initiativ för att vända trenden genom ökade resurser, förbättrade samarbeten mellan olika aktörer och förenklade regelverk. Genom att skapa bättre förutsättningar för kliniska prövningar kan vi både ge svenska patienter tidig tillgång till nya behandlingar och stärka Sveriges ställning som en ledande innovationsnation inom medicin.

Det är också en ekonomisk fråga. En starkare forskningssektor skapar tillväxt och stärker vår konkurrenskraft globalt.

Samtidigt ser vi en annan förändring inom läkemedelsområdet: den aviserade höjningen av högkostnadsskyddet som är planerad att träda i kraft till sommaren. Denna förändring görs eftersom läkemedelskostnaderna ökar med cirka 6-7 procent per år, delvis till följd av att nya och mer avancerade behandlingar introduceras. För att systemet ska vara långsiktigt hållbart är detta en nödvändig justering.

Men det är avgörande att säkerställa att patienter som är beroende av särskilda läkemedel snabbt når frikortsgränsen, så att deras ekonomiska börda inte ökar oproportionerligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Det räcker dock inte. Vi måste också se över hela systemet för läkemedelskostnader och skapa en rättvisare och mer långsiktigt hållbar modell. Vi bör utreda möjligheten att differentiera subventioneringen så att livsavgörande läkemedel får en högre grad av ersättning medan generiska preparat kanske kan finansieras på ett annat sätt. Det skulle säkerställa att vi fortsatt kan erbjuda de mest avancerade och effektiva behandlingarna utan att systemet riskerar att krascha.

Sverige har alla förutsättningar att vara en ledande aktör inom läkemedelsinnovation och patientvård, men det kräver reformer. Vi måste minska byråkratin, snabba upp godkännanden av nya behandlingar och säkerställa att patienter inte tvingas lämna landet för att få vård. Vi kan inte tillåta att svenska patienter hamnar i skuggan av ineffektiva processer och utdragna beslut.

Fru talman! Det är dags att agera. Sverige behöver en läkemedelspolitik som sätter patienterna i centrum, som främjar innovation och som snarare ser helheten än har ett stuprörstänkande. Vi anser oss ha råd att hjälpa hela världen, men först måste vi säkerställa att de svenskar som har betalat skatt och bidragit till vår välfärd får den vård de förtjänar när de blir sjuka. Endast genom att vi själva håller oss friska kan vi hjälpa våra grannar när deras hälsa sviktar.

Herr talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för dina frågor!

Ja, det låter jättebra. Men som jag sa tidigare här vill jag gärna komma in i det här med läkemedel. Frågan är jättekomplex. Man kommer inte i det här på två veckor. Jag kan säga att jag förstår ledamoten, för det är hur mycket som helst, och jag har inte jobbat med dessa frågor tidigare.

Men jag håller med ledamoten om att läkemedel är en väldigt diffus bransch. Man vet inte vilka som får. Man vet inte heller vad det kostar. Priserna skiljer. Det är en väldigt komplex bransch.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i detta ärende.

Riksrevisionen har lämnat rapporten Läkemedelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn. Rapporten är bra och ger konstruktiv och berättigad kritik, och den lämnar även många bra förslag på förbättringar.

I vårt samhälle i dag fungerar inte läkemedelshanteringen optimalt. Många gånger är vissa mediciner helt slut. Ett återkommande problem i Sverige är att specialmediciner inte går att få tag på alls och att det tar lång tid innan de blir godkända. Här finns ett annat problem där olika aktörer inte samarbetar ordentligt utan drar åt olika håll och försenar godkännandet av speciella läkemedel. Många patienter måste ta sig mellan flera apotek för att få tag i just sina speciella mediciner. Vi behöver verkligen ta tag i detta problem, och här drabbas tredje part och deras familjer av detta återkommande problem.

Statens styrning och tillsyn av läkemedelsförskrivning är inte effektiv. Här finns en hel del att göra, och flera förslag tas upp i rapporten. Fler förslag kommer att behöva snabbutredas så att dessa kan bli verklighet. Ju längre vi väntar, desto mer märkbara kommer systemets brister att bli både för myndigheter och för dem som verkligen behöver sin medicin.

Ett exempel är att förtydliga myndigheternas tillsynsansvar för felaktigt användande av läkemedelsförmåner. Ett annat exempel som Riksrevisionen tar upp är att föra över statsbidraget för läkemedelsförmånerna till det generella statsbidraget för regioner inom anslaget för kommunalekonomisk utjämning. Det måste i så fall utredas noggrant så att alla parter kan vara med på detta. Vi måste också ha i åtanke att det är upp till varje enskild läkare eller annan behörig personal att skriva ut den medicin de tror är bäst.

Priserna på läkemedel varierar mycket, och det beror på flera faktorer. Även här får vi ha i åtanke att vi konkurrerar med andra stora internationella marknader om tillgången på mediciner.

Det är också viktigt att läkemedelsförskrivningen är god och att man får jämlik vård oavsett var i landet man bor. Det gäller både för patientsäkerheten och för att kostnadseffektiviteten för statens subventionering av läkemedel ska bibehållas. Det klassiska talesättet att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket är ett motto vi alltid ska försöka eftersträva i den här församlingen.

En viktig sak är Ivos befogenheter. Det är en otroligt viktig myndighet i vårt samhälle, men med den ökade välfärdsbrottsligheten har dessa befogenheter verkligen satts på prov. Myndigheten måste få mer resurser och mer personal som arbetar med de nya komplexa frågorna.

Det är absolut inte okej att handläggningstiderna för läkemedelsärenden och läkare som förskrivit läkemedel på felaktigt sätt är årslånga. Under den tiden kan förskrivningen få katastrofala konsekvenser. Det beror på att antalet ärenden har ökat fastän Ivo har jobbat aktivt för att försöka minska handläggningstiderna genom att tillsätta resurser på området.

När det väl har gått så långt att det finns fog för att Ivohandläggaren ska begränsa eller dra in förskrivningsrätten eller till och med återkalla legitimationen hamnar ärendet hos HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Där är handläggningstiden ytterligare ett år på grund av hög arbetsbelastning. I rapporten föreslås att man i mycket allvarliga fall ska kunna gå in och stoppa förskrivningsrätten interimistiskt, och handläggningstiderna för den typen av ärenden måste därför vara kortare än för andra ärenden. Men alla ärenden bedöms utifrån omständigheter i varje enskilt fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om läke-medelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn

En viktig sak är att Ivo kan få kännedom om avvikande förskrivningsmönster. Det är bra. Det gör att riskindivider och vissa mönster lättare kan upptäckas i tid. Här är det fråga om anmälningar från framför allt apotek, vårdgivare eller allmänheten.

En annan viktig punkt är att förtydliga reglerna för tilldelning och indragning av arbetsplatskoder. Att ha en arbetsplatskod är en förutsättning för att förskriva medicin inom ramen för läkemedelsförmånerna. Systemet i dag är alldeles för krångligt, och man måste vända sig till Socialstyrelsen. Här måste eventuella felaktigheter stoppas i god tid. Det får inte ta så lång tid som i dag, vilket resulterar i att ärendena hamnar mellan stolarna där en part säger en sak och en annan säger något annat.

Det gläder mig att reglerna för tilldelning och indragning av arbetsplatskoder ska ses över. Här finns en samsyn.