Eric Palmqvist

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation. Den här interpellationsdebatten kommer från min sida inte att bli så konfrontatorisk som den kanske blir från de andra som har anmält sig till den.

Jag noterar att ministern belyser flera bra saker som vi inom Tidösamarbetet gör tillsammans för att kompensera för inte minst de missgärningar Miljöpartiet och Socialdemokraterna ägnat sig åt under tidigare mandatperioder. Men jag vill ändå uppehålla mig en del kring kompetensförsörjningen och de grepp och idéer som behövs för att komma framåt och lösa situationen utanför våra storstadsregioner. För så är det: Sverige består till stor del av landsbygd - på ett eller annat sätt, beroende på hur man definierar det. Vi har storstadsregioner, och sedan har vi landsbygd.

Jag kommer under debatten att göra en del betraktelser som handlar om Norrbotten. Jag vet dock att situationen är väldigt snarlik på många andra håll, oavsett om man hamnar i Kronoberg, i Jämtland, i Värmland eller i någon liknande bygd.

Vi betalar alla skatt och förväntar oss att få en samhällsservice för det. Men om vi tittar på situationen i Norrbotten kan vi konstatera att det är brist på läkare, tandläkare, sjuksköterskor, lärare, bilprovningspersonal, länsveterinärer, socionomer, uppkörningsinspektörer och så vidare. Det är dessutom brist på kvalificerad arbetskraft till industrin. Det är ett stort problem om folk inte känner att de kan bo och leva i sina hembygder för att samhällsservicen inte fungerar.

Jag tror att de modeller vi har haft för subsidier, skattelättnader, bidrag och så vidare har nått vägs ände. Vi måste börja titta på andra lösningar. Det är den pucken jag vill ta i den här debatten: Det är dags att börja tänka utanför boxen.

Vi har haft idéer som har ratats av Socialdemokraterna, exempelvis, och som vi dessutom har fått överge därför att vi har ett gemensamt budgetsamarbete med M, KD och L. Jag tror inte ens att en reform räcker. Jag tror att det behövs en rad reformer för att ändra trenden och komma framåt. Ytterst gäller denna fråga om det ska gå att bo och leva i hela landet och också självbilden för de människor som väljer att göra det. Ses man som en bidragstagande eller någon som behöver stöd tappar man i stolthet och känner inte samma samhörighet som om man ser att man klarar av att leva på egen förmåga, så att säga.

Det kan man också göra, exempelvis i Norrbotten. Där finns fantastiska rikedomar och liknande, men alla vinster och alla fördelar hamnar inte där. Det är ett problem som är nedärvt och som handlar om hur skattesystemet är uppbyggt i grunden. Det härstammar från en tid när man tyckte att det räckte att de som arbetade i gruvan, skogen eller industrin betalade kommunalskatt. I dag bor de många gånger inte i samma kommun, och det är färre som jobbar i industrin. Därför blir skatteintäkterna mindre trots att produktionen alltjämt är väldigt hög.

Detta är alltså mest en uppmaning om att vi ska kroka arm, tänka utanför boxen, komma på nya lösningar och verka för det vi har som gemensamt mål. Jag är helt övertygad om att våra målbilder är tämligen lika.

Fru talman! Jag hörde en hickning ändå nedifrån Gränna när Alf Svensson hörde om en kristdemokratisk socialdemokrati. Jag tror ändå att jag förstod vad ministern åsyftade.

Visst är det så att vi är ganska många partier som är överens om just dessa frågor, exempelvis när det gäller tillståndsprocesser. Vi har en annan energipolitik här i Sverige i dag tack vare oss som står här i dag än vad vi hade när uranförbudet inrättades 2018. Det skedde på ideologisk grund, inte för att det var ett problem. Vi hade inte haft någon uranbrytning på många decennier i Sverige. Det var alltså inte så att man förbjöd någonting som var ett problem.

Sedan vi senast hade uranbrytning i Sverige har man ny gruvteknik, det är ny miljölagstiftning och nya tillståndsprocesser, minerallagen är moderniserad och så vidare. Det finns en massa ny lagstiftning på plats, och det är en annan teknik. Det går alltså inte att luta sig mot att detta var ett problem och att vi i och med att vi förbjöd problemet måste se över hur vi får denna problematiska verksamhet att fungera. Detta är en bransch som är en del av gruvbranschen, och man måste titta på de moderna förutsättningarna.

Jag ser inte varför det inte skulle vara möjligt att ta bort förbudet redan nu, med tanke på att vi har den lagstiftning vi har. Vi har minerallagen, miljöbalken och strålskyddslagen. Vi har till och med kärntekniklagen och det kommunala vetot. Vilken av dessa lagstiftningar är det vi inte är trygga med och som vi inte känner är tillräcklig för att förhindra eventuellt miljöskadlig verksamhet? Var ligger problemet? Vilken lagstiftning är det ministern känner inte är tillräcklig utan föranleder vidare utredning innan man kan tillåta detta?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag noterar att vi har samsyn i väldigt mycket kring dessa frågor. Mycket av detta är politik som jag själv också har drivit i näringsutskottet.

Det går inte att sticka under stol med att de fyra Tidöpartierna har haft en relativt snarlik syn på många av dessa frågor och att det har varit lätt att komma överens kring dem. Just vad gäller uranet känns det dock lite som att det är vi som går i bräschen. Men jag noterar att ministern i alla fall ställer sig positiv till uranbrytning.

Jag noterade också att det talades om blandfyndigheter. Jag anser att det finns inte bara en ekonomisk utan även en moralisk aspekt i detta. Om man bryter någonting ur marken där det finns en fyndighet av någonting så tar man vara på allting, precis som man gör när man slaktar djur och så vidare. Man använder precis allting som går att använda. Har man då uran i fyndigheten stoppar man inte tillbaka det i backen, vilket är vad man faktiskt måste göra i dag. Man ska inte stoppa tillbaka det i backen, utan man ska utvinna det på bästa sätt. Så är det i många andra gruvor i dag: Man utvinner huvudsakligen ett mineral och får ett batteri av andra metaller och mineral på köpet. Det är inte rimligt att man stoppar tillbaka uranet i backen, anser jag i alla fall.

Jag hörde att ministern kom in på ett litet sidospår om huruvida det var lönsamt eller inte. Men det har ju ingenting med förbudet att göra. Förbudet handlar bara om ifall det är tillåtet eller inte. Sedan har man prospekteringsföretag som undersöker berggrunden och ser om det är brytbart och om det är i en sådan koncentration att det är ekonomiskt försvarbart och så vidare. Det har ju ingenting med förbudet att göra, som jag ser det i alla fall.

När det gäller den svenska kärnkraftsutbyggnaden är vi överens om att det vore synnerligen lämpligt att påbörja arbetet med att göra oss självförsörjande på det bränsle vi behöver - precis som jag har hört från ministern här. Jag anser att det finns en säkerhetspolitisk dimension av detta också. Vore det då inte logiskt att inkludera uran och dess roll i den svenska metall- och mineralstrategin, givet det säkerhetspolitiska läget?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack så hemskt mycket, ministern, för svaret! Jag får medge att jag inte fullt ut förstår ministerns tveksamma hållning när det gäller att tillåta uranbrytning redan nu. Jag kommer till detta längre fram i denna debatt.

Först av allt - det är jättebra att arbetet med en ny mineralstrategi nu påbörjas och att beslut ska fattas om en sådan. Den vi har är några år gammal och inte helt up-to-date.

Sverige är ett land med rika metall- och mineralfyndigheter. Vi har en gruvnäring som historiskt sett har byggt det välstånd vi ser i Sverige i dag och kan göra det även framgent, även när det gäller den gröna omställningen, eftersom vi har väldigt mycket metaller och mineral i vår berggrund som efterfrågas.

När det gäller uran har vi ungefär 25 procent av uranfyndigheterna i Europa, som gissningsvis kommer att efterfrågas när inte bara Sverige utan flera andra länder aviserar att man vill satsa mer på kärntekniken. Vi har alltså stor potential att öka vår självförsörjningsgrad - det gäller inte bara uran utan även andra metaller och mineral.

När det gäller uranet har det gång på gång försäkrats att vi inte längre förlitar oss på ryskt kärnbränsle. Men vi har inte full koll på om det finns ryskt uran i kärnbränslet. Uran och kärnbränsle är nämligen inte samma sak, utan kärnbränsle är något man producerar av uran. Detta är en spekulativ fråga, och jag vet inte. Men det finns en oro från min sida.

När det gäller uranets framtid vill regeringen ha en ny mineralstrategi på plats. Jag undrar vad planen är och när den är färdig och kommer att tas i bruk. Jag undrar också om man från regeringens sida kommer att invänta utredningen av uranförbudet innan mineralstrategin färdigställs. Vidare undrar jag om näringslivet, primärt gruvklustret, kommer att medges inspel gällande den kommande mineralstrategin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Knappt två veckor har förlupit sedan terrororganisationen Hamas bestialiska angrepp på Mellanösterns enda demokrati: Israel. Detta är den värsta pogrom vi sett sedan andra världskriget. Den har fördömts av regeringen, och det är naturligtvis bra. Allt annat vore otänkbart.

Israel är förutom en demokratisk ö, som är omgiven av ett hav av diktaturer, också en framstående nation inom forskning och utveckling. Med anledning av detta och det nyligen inträffade vill jag fråga bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell om regeringen avser att manifestera sitt stöd till Israel även genom att verka för att ytterligare stärka samarbetet inom bland annat forskning och handel.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag tänker så här: Om man genomdriver ett förslag som de facto minskar arbetsbördan är det också rimligt att förvänta sig att det leder till frigjord kapacitet hos myndigheten som kan användas till att göra annat. Det är i alla fall min uppfattning.

När vi står här och debatterar med varandra hör jag ändå att ledamoten månar om att vi på något sätt ska förenkla och effektivisera tillståndsprocesserna, men jag tycker kanske inte att Vänsterpartiet har levererat så mycket i betänkandet som är framåtsyftande i just det avseendet. Jag tänker att ledamoten kanske kan förtydliga för mig och dem som sitter här i kammaren hur man tänker arbeta för att just effektivisera och snabba på tillståndsprocesserna - utöver det som finns i de förslag vi kommer att votera om i morgon.

Herr talman! Jag begärde egentligen inte replik med anledning av det ledamoten Delgado Varas framförde under sitt anförande, utan jag tänkte uppehålla mig vid något som ledamoten tog upp i sitt replikskifte med Moderaterna tidigare. Det gäller frågan hur man kan effektivisera myndighetsutövningen.

Där har ju Sverigedemokraterna ett konkret förslag, nämligen att ändringstillstånd så att säga ska vara normaltillståndet. Det ska vara det som tillämpas när man gör ändringar i befintlig verksamhet. Om man i dag gör någon form av förbättring eller nyinvestering - det kanske inte ens höjer produktionen utan är bara någon form av ändring av verksamheten - är det väldigt ofta så att hela verksamheten tillståndsprövas på nytt. Det är inte bara oerhört kostsamt för företagen utan även oerhört resurskrävande för de myndigheter som hanterar detta.

När det finns ett förslag på bordet undrar jag varför Vänsterpartiet inte följer upp det om man nu är bekymrad över att myndigheterna har så mycket att göra.

Herr talman! Vi har haft dessa lagstiftningar på plats och inte haft någon uranbrytning på runt 40-50 år i Sverige, dels på grund av dålig lönsamhet, dels för att det har funnits ett kompakt motstånd mot det. Man införde alltså en lag som inte fyllde något som helst syfte. Det enda lagen har åstadkommit är att försvåra för de prospekteringsföretag som använt uran som en ledmetall för att finna de metaller och mineral som miljörörelsen faktiskt är övertygad om är viktiga för den gröna omställningen.

Om vi skulle avskaffa denna lag och göra det lagligt för företag att prospektera efter uran och bryta den för dess fissila egenskaper skulle vi ju inte få något slags uranbonanza i Sverige. Det skulle antagligen vara lika lite intresse för det efter som före, men vi anser att möjligheten ska finnas.

Om vi är en kärnkraftsnation och tror på detta energislag ska vi också kunna bryta vårt eget bränsle.

Vi vet inte heller ur beredskapssynpunkt och liknande hur det ser ut i Sverige i framtiden. Vi kan av andra skäl behöva komma till skott och bryta uran. Då ska det inte stå ett förbud i vägen, utan det ska stå i vägen är huruvida vi kan göra det på ett godtagbart sätt ur miljöhänsyn eller inte och om näringen kan göra det med vinst eller inte.

(forts. § 24)

Herr talman! Jag tackar Elin Söderberg för frågan.

Jag är absolut för att man kan öppna urangruvor om det kan göras på ett miljömässigt betryggande sätt. Det gäller all industri och annan näring. Jag tycker att ett förbud i sak är fördummande men att det är högst legitimt att ha högt ställda miljökrav. Om man kan uppfylla dem och dessutom ha ett business case, alltså göra det både miljömässigt gångbart och lönsamt, ser jag inget problem.

Vi har miljöbalken, minerallagen, kärntekniklagen och det kommunala vetot som ska reglera detta. Jag tycker inte att ett förbud som lägger sig som en våt filt ovanpå det är nödvändigt. Jag tycker att branschen tillsammans med expertmyndigheterna ska kunna avgöra om det är lämpligt eller inte.

Det är inte bara gruvbrytning som kan vara förenat med miljöproblem, så som ledamoten anförde. Globalt sett har kemisk industri och annan tung industri haft stora miljöutmaningar och katastrofer, till exempel i Bhopal.

Jag tycker att vi ska vara stolta över vår tradition med en industri i framkant och att vi ska ha en tilltro till att vi kan göra detta på ett sätt som både gagnar oss som nation och undanröjer de miljörisker som eventuellt är kopplade till detta.

Herr talman! Ja, jag instämmer i att det ska brytas i demokratiska länder. Där är vi helt överens. Det finns rädsla mot gruvbrytning i allmänhet och mot uranbrytning i synnerhet. Många gånger är det en obefogad rädsla, och den bygger på väldigt mycket negativt kampanjande från den gröna rörelsen och så vidare.

Jag tänkte ta fasta på en annan sak som ledamoten Isak From tog upp i sitt anförande. Man klappar sig lite för bröstet för att man löst situationen med kalkbrytningen. Vi stod ju inför ett dilemma när det gällde kalkbrytningen på Gotland. Man tvingades ned i brygga, så att säga, och var tvungen att skapa en lagstiftning för att lösa den biten.

Låt oss säga att jag spikar igen mitt eget garage när det är 30 grader kallt hemma i Gällivare och då inte får in bilen och att jag sedan bryter bort planken på garagedörren och lyckas få in bilen. Jag vet inte om jag då skulle slå mig för bröstet för att jag löste situationen. Jag kanske i stället skulle tänka att det var hål i huvudet att spika igen garaget från början. Lite så är det med den situation som blev på Gotland. Den var ju en konsekvens av den förra regeringens agerande. Hur tänker ledamoten kring det?

Herr talman! Vi har till skillnad från den tidigare regeringen inte velat upphäva det kommunala vetot - som den förra regeringen ville med vindkraften. Vi värnar om det kommunala vetot. Och det är givetvis inte alldeles enkelt att få kommuner att vilja bryta uran.

Fram tills att vi införde förbudet hade vi en ordning i Sverige med miljöbalken, minerallagen, kärntekniklagen och det kommunala vetot, som reglerade huruvida man kunde öppna urangruvor eller inte. Därför menar vi att förbudet mot uranbrytning var helt överflödigt och inte hade behövt införas. Vi hade ju inte brytning under en period på 40-60 år, så att säga.

Vi är inte på något sätt ute efter att upphäva något kommunalt veto. Jag vill inskärpa det och hoppas att ledamoten känner sig trygg med det svaret.

Herr talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande 13, Mineralpolitik. För egen del brukar jag dagarna före en sådan här debatt bolla lite tankar fram och tillbaka i huvudet kring vad jag ska fokusera på och lyfta i mitt anförande. Men innan jag kommer till det konstaterar jag att Sverigedemokraterna har tio reservationer i betänkandet, om jag har räknat rätt. Jag står naturligtvis bakom samtliga, men jag nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6 för att spara tid vid voteringen. Jag vill också framhålla att vi har ett särskilt yttrande under punkt 4, som handlar om utvinning av olja, kol och naturgas samt brytning i alunskiffer.

Med det sagt, herr talman, tänker jag att vi nu i flera avseenden går åt rätt håll. Vad menar jag då med det? Jag drar mig till minnes debatter här i kammaren för några år sedan när jag och utskottskollegor ur de andra Tidöpartierna envetet tjatade om att något måste göras åt de tillståndsprocesser som lagt sig som en våt filt över näringen. Sedan fick vi efter en turbulent höst 2021 en ny näringsminister som sa sig älska gruvor, och nu har vi en hel regering som älskar gruvor.

Flera viktiga saker är på gång, både sådant som börjat utredas under den förra regeringens sista tid vid makten och sådant som vi Tidöpartier är överens om. Andra saker önskar jag var på gång eller att regeringen ansåg lika högt prioriterade som vi, därav alla reservationer som inte i sak går i diametralt annan riktning än regeringens politik utan snarare är lite skarpare eller tydligare på vissa punkter.

En del av dem tycker jag är särskilt värda att belysa, exempelvis behovet av en ny eller reviderad svensk mineralstrategi. Den gamla börjar bli till åren, har fel fokus och är skriven i en annan tidsanda då helt andra geopolitiska förutsättningar rådde. Så är det nämligen, herr talman: Detta är en fråga som inte bara bör beaktas ur ett näringspolitiskt perspektiv utan också med tanke på dess geopolitiska dimension.

Vi behöver råvaror. Industrin behöver dem för att skapa arbetstillfällen och produkter som både vi svenskar och människor i andra delar av världen köper eller drar nytta av. Tittar jag ut här i salen ser jag ledamöter som sitter med datorer och telefoner som innehåller en lång rad metaller och mineral som vi knappt reflekterar över. Någon kanske har en konstgjord höft eller knäled. De flesta har en bil. Flertalet har åkt hit i dag med buss eller tunnelbana. Jag själv flyger mellan Stockholm och min hemkommun Gällivare. Än så länge behövs metaller och mineral för allt detta.

Det finns de som menar att exempelvis vindkraftverk hellre kan byggas av trä än av stål, men jag tillåter mig själv att tro att det dröjer innan jag själv flyger hem i ett pappersflygplan och innan vi ersätter läkarnas skalpeller med träknivar. Metaller och mineraler behövs och är faktiskt det som särskiljer oss från våra förfäder stenåldersmänniskorna, som ännu inte hade lärt sig att hantera och dra nytta av just metaller.

I dag använder vi metaller till allt möjligt - och omöjligt. Även om vi exporterar en del är vi också beroende av import av ännu mer, dels för att vår industriproduktion i flera avseenden behöver mer råvara än vi själva producerar, dels för att vissa metaller och mineral antingen inte finns här eller av olika anledningar inte bryts här trots kända fyndigheter.

Ett exempel på detta är grundämnet uran. Det är ett ämne som vi behöver för att utnyttja som bränsle i våra kärnkraftverk, ett energislag som vi dessutom beslutat oss för att ha mer av i framtiden. Men brytningen av uran förbjöds 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen, ett beslut fattat helt på ideologiska grunder eftersom någon uranbrytning inte hade förekommit i Sverige på decennier, men uranet eftersöktes av prospekteringsföretagen då det fungerar som ledmetall i jakten på de sällsynta jordartsmetaller som uranmotståndarna ofta hävdar ska vara en del i den gröna omställning de strävar efter.

Jag är helt övertygad om att detta var ett dumt, irrationellt och faktiskt helt onödigt beslut. Oavsett om man, som jag, tror på kärnkraften och vill satsa på den om man eller ogillar kärnkraft men ändå vill se en välfungerande prospektering av insatsvaror som kan ge förutsättningar för en högre grad av elektrifiering bör man vara för upphävandet av det förbud som infördes 2018. Att regeringen, som nu består av enkom partier som motsatte sig den här lagstiftningen, ännu inte agerat för att förkasta uranförbudet är för mig en gåta. I år har vi därför en reservation på området, men förhoppningen är såklart att vi, tillsammans med regeringspartierna, ska duka av den här frågan från det politiska buffébordet under mandatperioden.

För mig handlar gruv- och mineralpolitik mycket om huruvida vi ska vara en modern industrination eller inte - om vi vill upprätthålla och skapa nya värdekedjor som genererar arbete och välfärd eller om vi ska vara beroende av import av råvara från länder med många gånger en tvivelaktig syn på såväl demokrati som mänskligt värde. För mig är svaret självklart: Svenska gruvor och vår förmåga att bryta och utvinna råvarorna och förädla dem till varor i världsklass är något vi ska vara stolta över.

Herr talman! Vi befinner oss i ett nytt geopolitiskt läge. Inte särskilt långt härifrån pågår ett krig. Det är första gången sedan Hitlers framfart som vi har ett krig så nära inpå oss. Putins folkrättsvidriga krig mot Ukraina har kanske fått en del att vakna och inse att vi inte bör vara beroende av import av råvaror vi behöver för vår energiförsörjning eller tillverkningsindustri. Samma fråga bör vi ställa oss när det gäller Kina. Kina är ett land från vilket vi importerar nästan alla de metaller vi behöver för till exempel vår batteriproduktion. Kina är också ett land som inte är förmöget att fördöma Putins agerande i Ukraina. Hur rättfärdigar vi att vi har tillgång till kobolt i Sverige utan att bryta den samtidigt som vi importerar kobolt från Kina?

Vi förbjöd nyligen, i slutet av förra mandatperioden, utvinning av naturgas, kol och olja och brytning i alunskiffer. Nu ska jag uppriktigt säga att jag verkligen inte är en stark anhängare av något av detta, men vi gjorde det i en sällsynt orolig tid och trots att någon sådan brytning inte var aktuell i Sverige. Jag menar att det är symbolpolitik som tillåtits gå före nationell säkerhetspolitik. Min och Sverigedemokraternas uppfattning är att det är dumt att förbjuda saker som inte utgör ett problem om besluten man fattar dessutom riskerar att försämra landets motståndskraft i svåra situationer. Med anledning av detta finns det ett särskilt yttrande från Sverigedemokraterna i dagens betänkande.

Vi har efterlyst en genomlysning av de regler som styr branschen för att säkerställa att de är funktionella och gagnar oss även i krissituationer. Ni som var med under förra mandatperioden minns säkert hur riksdagen snabbt tvingades agera och ändra lagar för att prospekteringsbranschen inte skulle gå omkull på grund av att de regler som styrde verksamheten inte var utformade på ett sätt som var anpassat för stängda gränser - det fick vi ju på grund av pandemin, som ni känner till.

Herr talman! Mycket bra och spännande är på gång inom näringen. Gruvbranschen är en fantastisk bransch med framtidstro. Sverige innehar i flera avseenden ledartröjan. Och jag tycker på det stora hela att vi går i rätt riktning, nu även politiskt. På tillståndssidan händer en del. Exempelvis verkar vi vara på väg mot en ordning där en Natura 2000-prövning inte längre ska vara en förutsättning för bearbetningskoncession utan ske parallellt med miljötillståndsprocessen, och det är jättebra. Vi ser att intresset för branschen har vuxit. Förhoppningsvis kommer acceptansen också att öka i takt med att gruvnäringen står för en del av framtidslösningarna och tar ett större ansvar för vår gemensamma miljö.

Herr talman! Jag talade tidigare i mitt anförande om att duka av frågor från det politiska buffébordet. En sådan fråga handlar om att ge de myndigheter som hanterar tillståndsprocesser kopplade till näringen ett tydligt främjandeuppdrag, något som vi av allt att döma också kommer att tillkännage här i riksdagen när det voteras om detta betänkande.

Min förhoppning är att vi, när vi närmar oss mandatperiodens slut, kan blicka ut över ett bord där vi har dukat av även desserten för att vi från politiskt håll med beslutsamhet och framtidstro har gjort vad vi kunnat för att skapa de bästa av förutsättningar för en konkurrensutsatt bransch som betyder mycket för Sverige som industrination och för det välstånd som industrin ger upphov till och som gagnar oss alla.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Lena Blomkvist, Josef Fransson och Daniel Lönn (alla SD).

Fru talman! Jag tackar ministern för hennes genomgång av hur uranproduktionen ser ut och vilka länder som uranet kommer från. Jag anser att det som ministern anför är ytterligare ett skäl till att vi ska avskaffa denna lagstiftning.

Motivet som vi hörde i det tidigare svaret om att detta inte har varit speciellt lönsamt är egentligen inte heller ett argument för att någonting ska vara förbjudet. Det är upp till marknaden att leva upp till de krav som vi från politiken ställer. Och om detta kan göras med god lönsamhet är det bara att säga var så god. Och om det inte är lönsamt kommer man inte heller att vara intresserad.

Inom kort kommer vi här i kammaren att debattera näringsutskottets betänkande 13 om mineralpolitik. I år innehåller det ingenting som undanröjer förbudet mot att prospektera efter och bryta uran. Detta beklagar jag. En anledning till det kan vara att regeringen faktiskt har varit upptagen med annat i Regeringskansliet sedan man tillträdde och haft andra bollar att spela på som har varit mer prioriterade.

Men när nu röken skingrats kring elstöd och andra akuta frågor är det min och Sverigedemokraternas förhoppning att regeringen vill spela på denna boll och att regeringen i tid till nästa års mineralpolitiska betänkande kommer med ett förslag som syftar till att upphäva denna lagstiftning. I så fall kan vi fatta ett sådant beslut nästa riksmöte när vi hanterar det mineralpolitiska betänkandet.

Min slutliga fråga till Ebba Busch är således om hon kommer att verka för att häva förbudet mot uranbrytning i samband med hanteringen av det mineralpolitiska betänkandet nästa år.

Fru talman! Tack, ministern, för de svar jag fått! Jag delar ministerns entusiasm över att vi nu diskuterar råvaruförsörjning.

Jag gör ingen hemlighet av att jag och mitt parti anser att detta borde vara en relativt enkel fråga - att duka av det politiska buffébord som innehåller en del andra saker som är betydligt mer svårtuggade.

Vi behöver undanröja förbudet för att skapa rätt förutsättningar för prospekteringsbranschen, som vill kunna använda sig av uranet som ledmetall. Vi behöver också erkänna för oss själva att vi åter strävar efter att bli en kärnkraftsnation som inte bör sträva efter en god självförsörjningsgrad enbart när det gäller elproduktion utan även för det bränsle som behövs för elproduktionen.

Det är inte rimligt att vi i en skakig värld med de geopolitiska utmaningar vi står inför ska göra oss beroende av import från fjärran länder, ibland med tvivelaktigt styre. Vi har tack och lov slutat att importera kärnbränsle från Ryssland, men fram till för inte alls länge sedan köpte vi bränsle därifrån. Det anser jag inte är försvarbart.

Fru talman! Jag har nämnt att förbudet mot uranbrytning hade en ideologisk prägel och var lite av en icke-fråga eftersom någon uranbrytning i syfte att nyttja uranet som kärnbränsle inte skett i Sverige på flera decennier. Således skulle ett upphävande av lagen heller inte innebära att urangruvor skulle poppa upp som svampar ur jorden. Vi vet alla, i alla fall vi som arbetar med de mineralpolitiska frågorna, att gruvetableringar inte precis duggar tätt i Sverige.

En etablering av en urangruva regleras dessutom av miljöbalken, minerallagen och kärntekniklagen. Till detta kommer det kommunala vetot, som innebär att berörd kommun måste tillstyrka verksamheten. Ett hävande av lagarna skulle, som jag ser det, inte ge upphov till något slags uranbonanza i Sverige utan snarare vara ett logiskt ställningstagande, motiverat på såväl energipolitiska som geopolitiska grunder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga är: Delar inte näringsministern denna uppfattning, och hyser hon oro för att de lagstiftningar jag precis har nämnt inte är tillräckliga för att reglera eventuell uranbrytning eller för att stoppa eventuellt tveksamma projekt?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är nu fem år sedan dåvarande regering drev igenom ett förbud mot att bryta, bearbeta eller fysikaliskt eller kemikaliskt anrika uranhaltigt material, ett beslut som den dåvarande S-MP-regeringen drev igenom mer av ideologiska skäl än av realpolitiska. För rent krasst var någon uranbrytning i dess egentliga mening varken pågående eller planerad i Sverige då lagen trädde i kraft. Man kan säga att Miljöpartiet i vanlig ordning bedrev något slags plakatpolitik eftersom uranbrytning, alltså det man ville förbjuda, inte var något som förekom i Sverige 2018 och därför inte heller utgjorde ett problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot, fru talman, prospekterades det efter uran då uran är en viktig ledmetall i sökandet efter andra metaller och mineral som är viktiga för vår industriella utveckling men relativt svåra, och kostsamma, att finna. Detta var också något som branschen och Bergsstaten gjorde oss politiker uppmärksamma på, men här fick ideologin segra över förnuftet, och prospektering efter och brytning av uran förbjöds 2018.

Värt att notera i sammanhanget är att M, KD, SD och L, alltså samtliga Tidöpartier, reserverade sig mot detta då det begav sig våren 2018. Samma partier har nu majoritet här i denna kammare varför ett upphävande av lagen både borde vara möjligt och rätt - av sakpolitiska skäl men också av krasst säkerhetspolitiska och rationella skäl.

Fem år har gått, och mycket har hänt sedan dess. Det säkerhetspolitiska läget har kraftigt förändrats, energipriserna har rusat i höjden, kärnkraften gör äntligen comeback och människor i gemen har börjat förstå konsekvenserna av att Europa till stor del gjort sig beroende av rysk energi i form av gas. Samtidigt har vi sett hur prospekteringsviljan i Sverige har rasat i en internationell kontext. Jag menar att uranförbudet är en del av förklaringen till att det blivit så.

I sitt svar till mig hänvisar minister Busch till att förbudet ska utvärderas i enlighet med besluten som fattades då proposition 2017/18:212, som ligger till grund för förbudet, behandlades. Då är min fråga till ministern varför hon och regeringen ser sig bundna till detta då det torde finnas en riksdagsmajoritet i dag för att riva upp lagen.

Om man ändå anser att förbudet mot uranbrytning måste föregås av en utvärdering, trots att samtliga partier som i dag utgör regeringsunderlaget var emot detta, är min fråga: När ska denna utvärdering ske, anser ministern?

Herr ålderspresident! Jag noterar att Elin Söderberg skjuter in sig på att drivmedelspriserna är volatila. Jag tänker att elpriserna också har varit det, minst sagt. Där har det inte heller varit några stabila priser att tala om.

Elin Söderberg nämnde bland annat de 4 000 kronorna per år i drivmedelscheck. Jag vet inte hur folk kör där ledamoten bor, men för min del motsvarar 4 000 kronor en och en halv tank. Skulle jag köpa en elbil som matchar mina behov finns det bara en sådan på marknaden som kan dra min husvagn. Det är en BMW som kostar 1,4 miljoner kronor, och det är inte aktuellt. Det är ungefär 1 miljon kronor mer än vad bilen jag har i dag är värd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den regionala utveck-lingspolitiken

Miljöpartisten kanske tycker att man inte ska ha husvagn. Då är nog alternativet för att uppnå någon som helst livskvalitet under semestern att flyga, och det ska man heller inte göra. Det får mig att dra slutsatsen att livskvalitet nog inte är Miljöpartiets paradgren. Men det får stå för mig.

När det gäller de 150 terawattimmarna havsbaserad vindkraft tänker jag på hur det var när jag var liten påg i Malmö. På Limhamnsfältet fanns en massa stridsvagnshinder som skulle hindra invasion under kalla kriget. Nu noterar jag att Miljöpartiet vill flytta ut den barriären i havet. Där ska det stå betongfundament med vindsnurror på. Nu är jag lite sarkastisk, men jag vidhåller att det inte är lösningen för framtiden. Det blir extremt dyrt och kommer inte att gå snabbare än att producera ny kärnkraft.

Herr ålderspresident! Jag har lyssnat på Elin Söderbergs anförande här. Som kommunpolitiker i en mindre Norrlandskommun kan jag inte förstå hur man kan argumentera på det sättet utifrån den verklighet vi lever i. Jag tänker på hur Söderberg vurmar för svenska kommuner och svensk landsbygd och samtidigt argumenterar för exempelvis omställning till elbilar.

I min egen kommun är det långa avstånd. Det är Sveriges tredje största kommun, till ytan. Det har varit extremt kostnadsdrivande att tanka bilarna som använts i exempelvis hemtjänst, skolskjutsverksamhet och liknande. Alla skoltransporter och allt som är relaterat till den kommunala verksamheten har blivit väldigt mycket dyrare. Men kommunerna tvingas då nyinvestera i bilar som är ungefär två tre gånger så dyra som de tidigare bilarna, och dessutom tvingas de investera i laddinfrastruktur.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den regionala utveck-lingspolitiken

Elbilar har lägre nyttjandegrad eftersom de som kör långa turer på landsbygden behöver ladda bilen under dagen. Nästa skift kan alltså inte använda bilen direkt efter dem, utan den måste laddas för att vara användbar.

Jag får inte ihop det här. Med den politik Miljöpartiet driver påtvingas redan svaga kommuner en enorm kostnadsbörda som de inte hade tidigare. Jag tycker inte att Miljöpartiets förslag ger något sken av att försöka möta de kostnaderna. Ledamoten får gärna vidareutveckla det.

Herr ålderspresident! För ungefär två månader sedan debatterade vi här i kammaren utgiftsområde 19 om regional utveckling. Till skillnad från då har vi i dagens betänkande ett antal reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 11.

En inte alltför vågad gissning från min sida är att vi här i dag kommer att få höra ett antal ledamöter vurma för trakter i Sverige som kanske inte framhålls så ofta i den politiska debatten. När vi talar om regional utveckling tycks vi alla vara överens om att hela Sverige ska leva, och det är ju skönt att vi i alla fall är överens i sak.

Dagens debatt tar avstamp i den rapport som Riksrevisionen har överlämnat till regeringen efter att ha granskat den regionala utvecklingspolitiken och hur effektiv den har varit. Men som brukligt är i sådana här sammanhang behandlas även de olika partiernas yrkanden från allmänna motionstiden som har bäring på detta politikområde i denna debatt, vilket gör att den nog kommer att handla mer om regional utvecklingspolitik i allmänhet än slutsatserna i rapporten i sig. Jag tänker att detta kan vara ett intressant och pedagogiskt medskick till dem som eventuellt sitter på läktaren och lyssnar eller till dem som lyssnar på denna debatt på SVT Forum.

Herr ålderspresident! När jag säger att vi oavsett partitillhörighet är överens om att hela Sverige ska leva är det min uppfattning att skillnaderna mellan partierna snarare handlar om hur vi ser på våra olika regioners förutsättningar i dag och framgent samt om hur vi bäst stärker de regioner som har de största utmaningarna. Om såväl nulägesbilden som målbilden skiljer sig åt är det kanske inte så konstigt att vi landar lite olika i våra politiska förslag.

Jag tänkte inte orda så mycket om Riksrevisionens rapport i dagens debatt, men en sak som den slår fast vill jag peka på. I rapporten bekräftar man något jag har sagt flera gånger tidigare när detta politikområde har debatterats, nämligen att det är svårt att avgränsa och avgöra vad som är regional tillväxtpolitik. Det beror på att i princip alla andra politiska beslut på ett eller annat sätt påverkar olika regioners förutsättningar i någon mån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den regionala utveck-lingspolitiken

Så här är det: Vissa av våra regioner går som tåget, med en tillväxt som heter duga, utan att vi egentligen behöver göra så mycket för att det ska vara så - medan andra regioner befinner sig i ett mycket mer utsatt läge. Här någonstans kan man börja nysta i skillnader i synsätt på exempelvis storstadsregionerna och de mer landsbygdsdominerade dito.

Min och Sverigedemokraternas övertygelse är att människor och företag ute i våra regioner i första hand vill ha rimliga förutsättningar att utvecklas på egen hand och av egen kraft. Det ska vara rimliga och långsiktiga förutsättningar som bejakar den drivkraft och entreprenörsanda som finns på många håll i landet - förutsättningar som inte gör människor och företag som etablerat sig långt från ändhållplatserna i SL:s linjenät till förlorare.

Vi inte bara tror utan är övertygade om att rimliga förutsättningar skapar en grund för stolthet och en tro på den egna bygden. Det är skillnad mellan att å ena sidan påverkas negativt av politiska beslut som sedan kompenseras genom olika bidrag och subsidier och å andra sidan ges grundläggande goda förutsättningar från början. En politik som under lång tid har satt landets landsbygder på undantag befäster bilden av en krisande och tärande landsbygd bland allmänheten, trots att ingenting egentligen kunde vara mer felaktigt.

Ska vi borra ned oss i detta resonemang hamnar vi dock i frågor som inte primärt är sådant som räknas till regional tillväxtpolitik, herr ålderspresident - precis som Riksrevisionen också kommer fram till.

Jag har både i mitt tidigare yrkesliv och i mitt liv som politiker haft förmånen att besöka människor och företag i hela landet, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder och från Haparanda i öster till Strömstad i väster.

Jag har sett fabriker som tillverkar bilar, mobiltelefonisystem, köttbullar och äppelmust. Jag har sett företag som tillverkar huselement av betong och tillverkare av nästa generations varumaskiner och solpaneler. Jag har sett sågverk, gruvor och Esrange, vår egen raketuppskjutningsbas utanför Kiruna. Jag har träffat företagare som destillerar whisky och andra som tillverkar marmelad. I mina möten med dessa företag är det ofta förbluffande hur likartade de medskick man får faktiskt är.

Oavsett vart i landet man kommer beskrivs just nu den höga inflationen som ett problem. Det är en inflation som bottnar i primärt två saker: konsekvenserna av en vanvettig energipolitik och de skenande transportkostnaderna. Hur det än är behöver nämligen alla våra företag i något eller flera led transporter, och vad de än må tillverka eller sälja är de nästan undantagslöst mer eller mindre påverkade av de höga elpriser som är en följd av att man slagit ett modernt och välfungerande energisystem i spillror.

Det brukar heta att en svag krona i alla fall är bra för våra exportföretag, men det har gått så långt att även de blir lidande - inte minst för att de ofta är beroende av komponenter som importeras eller för att affärerna sker i annan valuta eller med låsta priser under avtalstiden.

Herr ålderspresident! Det råder knappast något tvivel om svensk industris betydelse för den regionala utvecklingen. Finns det industri och arbetstillfällen brukar det också finnas förutsättningar för samhällsservice och bostadsbyggande. Man kan säga att industri ger arbeten som genererar skatteintäkter som finansierar skola och sjukvård. Historiskt sett har detta också gett kommuner med tung industri stora fördelar då de yrkesverksamma, det vill säga skatteunderlaget, har bott på orten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den regionala utveck-lingspolitiken

I takt med att moderna industrier i hög grad har automatiserats och folk har fått möjlighet att pendla ser vi dock flera exempel på kommuner med välmående industrier som i dag ändå tampas med ett vikande skatteunderlag. Det är nu länge sedan sågverken, vattenkraftsstationerna och massafabrikerna kryllade av folk, vilket innebär att kommunerna inte längre får en särskilt stor del av kakan trots att driften går för fullt - helt enkelt för att det skattesystem vi tillämpar inte är utformat utifrån nutida förutsättningar.

Sverigedemokraternas hållning är alltjämt att det vore på sin plats att på ett eller annat sätt kompensera kommunerna eller regionerna för detta. Vårt förslag har varit att låta regionalisera fastighetsskatten för industri- och elproduktionsenheter. En sådan reform skulle ge upphov till ett välkommet tillskott till alla våra regioner, inte minst Norrlandslänen. I sammanhanget vill jag understryka att vi naturligtvis hedrar den budgetöverenskommelse vi har med Tidöpartierna, men vi skulle önska att man åtminstone övervägde en sådan här modell eller lät utreda möjligheten att genomföra den.

Vad är nämligen alternativet, herr ålderspresident - utarmade kommuner som blir alltmer desperata och låter sig exponeras för lycksökare?

För snart hundra år sedan fanns det i mitt hemlän Norrbotten en religiös rörelse som hette Korpelarörelsen. Den fick fäste i främst Tornedalen, och många tragedier utspelade sig i dess spår. Sammantaget kan man säga att det var människor som levde om inte fattigt så i alla fall mycket enkelt och som tack vare hängivna predikanter kom att ge bort såväl sina hemman som sina bankböcker i väntan på att hämtas av den silverark som Herren sänt ut för att föra dem till saligheten. Det är en silverark som förresten inte kommit än, år 2023.

Man kan förstås fråga sig vad vi kan lära oss av denna sorgliga historia och vad det har med regional tillväxtpolitik att göra. Ja, en lärdom vi bör dra är att en ansträngd ekonomi inte sällan gör oss mottagliga för budskap som är för bra för att vara sanna och därmed får oss att fatta beslut i strid med rationellt tänkande. Det är inget konstigt utan högst mänskligt, och det gäller även för oss beslutsfattare. Vi är också människor.

Herr ålderspresident! Det är därför min övertygelse att en regional tillväxtpolitik inte bara är viktig för att företag och andra verksamheter ute i landet ska ha rimliga förutsättningar utan att den också kan bidra till att göra våra politiker ute i landets alla kommuner mer motståndskraftiga mot sådant som låter för bra för att vara sant. Om det sedan rör sig om löften om arbetstillfällen kopplat till tillverkning av orimligt tungtrampade cyklar av plast, etablering av anläggningar som tillverkar drivmedel som ingen längre efterfrågar eller industrisatsningar som tar mer energi i anspråk än vad som rimligtvis kan erbjudas inom överskådlig framtid är av underordnad betydelse i sammanhanget.

Regional tillväxtpolitik handlar således inte bara om att göra satsningar utan om att göra rätt satsningar och ge människor, företag och beslutsfattare ute i alla våra kommuner och regioner de bästa av förutsättningar för framtiden. Trots allt är alla vi här i denna kammare överens om att hela Sverige ska leva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den regionala utveck-lingspolitiken

Avslutningsvis, herr ålderspresident: När jag började fila på mitt anförande till den här debatten hade jag så många spår att välja på. Jag hade tänkt orda om stödet till kommersiell service på landsbygden, gårdsförsäljning och differentierad alkoholskatt, försvarsetableringar, ökad prospekteringsgrad, digital infrastruktur och det faktum att vi nu tillhör de länder i EU som har sämst 5G-utbyggnad samt ännu mer om vår eftersatta infrastruktur - men till det räcker inte min talartid.

Herr talman! Tack, Monica, som inte hade någon ytterligare fråga!

Jag vill ändå kommentera att det hade varit mycket lättare att inte införa den höjda reduktionsplikten. Hade vi inte försatt oss i den situation där vi är i dag hade vi inte heller behövt backa tillbaka tidigare beslut.

Jag beklagar djupt att man införde detta, eftersom resultatet var att drivmedelspriserna vid årsskiftet, som genom ett trollslag, höjdes högst markant för landets bilister och företag. Det var djupt olyckligt. Jag är stolt över att tillhöra ett parti som röstade emot det, och jag hade gärna sett att vi inte hamnade där.

Nu hamnade vi här, och även om jag själv inte jobbar med frågorna som rör reduktionsplikten eftersom det inte tillhör mitt utskott, är jag helt förvissad om att ingången i detta är att beslut som tidigare har fattats också ska kunna rivas upp. Jag har själv sett tidningsrubrikerna, och vad som ligger till grund för att vi inte skulle kunna göra detta är jag inte så väl insatt i. Jag tror dock att vår utgångspunkt i detta ändå är att vi ska kunna göra någonting åt reduktionsplikten och få ned drivmedelspriserna.