Lorena Delgado Varas

Herr talman! Anser regeringen att det är moraliskt och folkrättsligt försvarbart att finansiera en syrisk regim, ledd av en tidigare al-Qaida-ledare, för att stoppa flyktingar till Europa och skicka tillbaka dem som är här samtidigt som samma regim attackerar det kurdiska självstyret i Rojava och mördar civila?

De i Rojava stoppade faktiskt IS framfart i världen, och nu massakreras de alltså av en regim som får ekonomiskt stöd av Sverige. Gång på gång väljer regeringen att stå på fel sida, oavsett vilken utrikespolitisk fråga vi tittar på.

Hur ska ni agera nu, och när kommer ni att stoppa det indirekta stödet till den här regimen?

Fru talman! Jag håller helt med om att man ska göra allt för att stärka kvinnors och flickors tillgång till och makt över samhället. Där är jag helt med. Jag ställer mig dock emot att man försöker använda vissa kvinnors klädsel för att markera mot en generell bild av kvinnors utsatthet. Jag menar att det är en politisk exploatering av vissa kvinnors erfarenhet och liv. Det stärker inte deras jämställdhet.

Där behöver man kanske fundera på hur man använder retoriken och vad den egentligen innebär – vad det innebär när en minister går ut och säger: Här ska vi förbjuda dessa klädslar. De här personerna tillhör inte samhället. Vad kommer det att innebära för de kvinnorna? Vilka fler hatbrott ska de behöva stå ut med dagen efter?

Jag vill se en jämställdhetspolitik som stärker alla kvinnor – oavsett religion, oavsett klass och oavsett hudfärg. Därför kommer jag aldrig att vara tyst när en politiker försöker vinna utrymme i medierna genom att odla fram rasism, vilket detta innebär.

Hedersvåld kan vi prata om vid ett annat tillfälle, jämställdhetsministern, och hur man egentligen borde jobba med den frågan. Jag har också jobbat med den. Tvång mot vissa grupper är inte det som skapar jämställdhet.

Fru talman! Det var ett väldigt underligt uttalande från en tidigare talare – en riksdagsledamot som inte vet någonting om mitt politiska handlande. Jag har kämpat för aborträtten i väldigt många år. Jag kommer från Chile, där aborter har varit förbjudna, och jag var en av dem som kämpade hårt för att få igenom aborträtten där. Så kom inte och försök måla upp en bild av mig som inte är sann!

Jag har blivit anklagad av medlemmar av ledamotens parti för att bära en Hamassjal här i riksdagen. Jag vet inte om ni känner till detta, fru talman, men det finns en aborträttssjal från Argentina. Den är grön och har bland annat galgen som mönster. Det var galgen som många kvinnor använde för att göra abort och riskerade sina liv med. Det var den sjalen jag hade på mig, men tyvärr har inte Sverigedemokraternas medlemmar koll på sådana saker. De pratar ju inte så mycket om kvinnors rättigheter.

Låt oss återgå till frågan. Övergripande mål för den svenska jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället i sina egna liv, som ministern sa. Jag tycker att det är ett otroligt fint mål, och jag håller med om varenda del. Men målet ska också innefatta kvinnor som använder hijab, niqab eller burka. Det ska innefatta alla kvinnor.

Jag tror att man blandar ihop saker när man försöker låta bli att prata om att kvinnor faktiskt har rätt att bestämma om de vill bära en niqab och i stället börjar prata om hedersvåldsproblematiken. Jag tänker att det finns kvinnor i Sverige som vill kunna göra det. När man börjar lägga sådana här typer av värderingar på hur kvinnor ska klä sig eller inte är det väldigt oroväckande. För vad händer i morgon när andra, som kanske vill gå ännu längre, tar över regeringen?

Jag har sett det själv. Under diktaturen i Chile var det första militären gjorde när de klev ut på gatan att börja kräva att kvinnor skulle klippa sönder byxorna. Kvinnor skulle inte använda byxor. Om man jobbade som sekreterare i Chile fram till slutet av 90-talet eller början av 2000-talet skulle man på vissa kontor inte använda vissa skor, utan man skulle ha högklackat och kort kjol. Det var det som passade en sekreterare.

Jag tror att vi gör jämställdheten en otjänst när vi börjar blanda ihop de här sakerna. En sak är att stärka kvinnor, unga och barn i att kunna använda de uttryck de vill och gå den väg de vill inom religion och samhälle. Det finns ett bra arbete att göra där. En annan sak är att tvinga vuxna kvinnor att lägga sin religionsfrihet åt sidan. Då är vi på väg till en annan typ av samhälle.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att fundera på hur ofta man får höra ministrar försöka undvika själva frågorna genom att prata om någonting annat. Ministern pratade om jämställdhet – detta fina ord – men undvek systematiskt den centrala frågan om regeringsföreträdares egna uttalanden, som inskränker kvinnors självbestämmande. Ministern talar om hedersförtryck, ett verkligt problem som jag också bekämpar. Men det används som en rökridå för att slippa ta ansvar för regeringsföreträdarnas ord om niqab och burka.

En kvinna berättade för mig hur hon tvingades ta av sig hijaben, inte för att hon ville utan för att hatet och diskrimineringen blev för stora. Hon sa: När regeringen säger att den skyddar mig samtidigt som dess retorik eldar på hatet känns det som ett dubbelspel mot min kropp och mig.

Det här är hyckleri. Man hänvisar till Cedaw i svaret, men man glömmer artikel 5, som uttryckligen kräver att stater vidtar åtgärder mot fördomar och sedvänjor som bygger på idéer om kvinnors underordning. När era regeringskollegor sprider fördomar om muslimska kvinnor som behöver räddas från sin klädsel bryter ni mot Sveriges internationella åtaganden. Det görs dessutom i en kontext där islamofobin ökar markant. Europadomstolen har klart slagit fast att skydd av religionsfriheten är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det får inte bara vara politisk opportunism.

Mina frågor till ministern är enkla och direkta. Hur många fler kvinnor måste offra sin religiösa identitet innan ni tar ansvar för regeringens språkbruk? Står ni bakom uttalandet från regeringsföreträdare om att man ska förbjuda niqab? Hur kommer ni att stoppa den fruktansvärda islamofobi som skapas? Den ökar genom det här språkbruket.

Fru talman! Det är något väldigt korrupt och unket i systemet, måste jag säga. Jag var själv vittne till att vi redovisade för ambassadpersonalen om våra skador och vad vi hade varit med om. Jag var själv vittne till det, och jag är själv utsatt. Jag vet inte vad ministern pratar om. Det är någonting som är otroligt fel här. Antingen har ministern inte bra kontakt med ambassaden – då är det ett problem i sig – eller så är det någon som inte säger sanningen.

Ministern nämner att Israel har rätt att stoppa och kontrollera oss enligt krigets lagar. De kan stoppa och kontrollera men inte attackera, inte kidnappa, inte fängsla, inte tortera och inte misshandla. Vi ska inte behöva vakna med lasersikten i ansiktet. Nej, det ska inte tolereras, och det ska alltid fördömas, i synnerhet av ministern som har ansvar för svenska medborgare. Herregud!

Ministern och den svenska regeringen kan inte säga att de står upp för folkrätten och samtidigt vägra se det som hände nio svenska medborgare i israeliska fängelser när de blev kidnappade. De kan inte säga att de står upp för folkrätten när de inte ens kan göra det och absolut inte står upp för det palestinska folkets lidande.

Ni kan inte säga att ni stöder de mänskliga rättigheterna och samtidigt vägra se det systematiska våld som den här staten utför mot alla som ens vågar komma i närheten.

Fru talman! Jag imponeras inte direkt. Jag förväntade mig mer.

Det sägs att UD:s konsulära stöd ges på ett likvärdigt sätt och att det är lokal lagstiftning som gäller. Men det kommer inga fördömanden, trots att man kan göra det. Det behöver inte lokal lagstiftning från Israel styra. Man tror mer på folkmordsstaten än på nio svenska medborgares vittnesmål där de gång på gång berättar för ambassadpersonalen vad de utsätts för.

Jag undrar över en sak, ministern. Avrådan gäller också andra delar av världen, eller hur? Vad skulle hända om Ryssland skulle tillfångata svenskar med humanitär hjälp till Ukraina och tortera dem? Skulle man vara tyst då? Skulle man respektera den ryska lagstiftningen när det gäller att fördöma kidnappningen och misshandeln?

Ministern accepterar helt enkelt Israels förnekande av vår misshandel. Om man kan förneka vår misshandel visar det bara att man absolut kan förneka även de våldtäkter och den tortyr som palestinierna får leva med, eller inte.

Vi svenskar fick smaka på den palestinska verkligheten, men vi släpptes ut. Tusentals palestinier har i dag sin verklighet i samma fängelse och på andra ställen med en livslång dom utan att de har fått en chans till rättvisa.

Jag kan berätta för ministern att vi i det ökända fängelset hittade spår av de palestinier som sitter där. Vi hittade ett brev från en ungdom som hade suttit i administrativt förvar i sex månader och som saknade sin mamma. Han hade fängslats utan bevis, utan dom. Han hade bara fängslats. Så är det för tusentals palestinier. De är helt enkelt kidnappade av den israeliska staten.

I ett annat brev som hittades beskrevs att de skulle lämna cellen två dagar innan vi kom till fängelset. De var alltså i samma celler som vi. Själv hittade jag ett böneband gjort av bröd. Samma sorts böneband såg jag ett par dagar senare på frigivna kidnappade palestinier, när några av dem fick lämna.

Jag vill ändå ställa en fråga. Jag undrar nämligen varför ministern anser sig ha rätt att definiera att Israel enligt krigets lagar har rätt att attackera oss. Vad är det som ger ministern rätt att säga att Israel hade rätt att attackera oss när vi var på internationellt vatten med humanitär hjälp, civila och fredliga?

Det går helt emot till exempel FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som menar att det inte finns något lagligt i att vi attackerades. Tolkar ministern lagarna som hon vill, eller är det Israels tolkning som gäller?

Fru talman! Wow! Jag hade förväntat mig att ministern skulle svara undvikande, men det här svaret är inte bara empatilöst utan det är återigen ett svar där man ursäktar Israels brott – den här gången mot svenska medborgare.

Ministern hänvisar till krigets lagar – under pågående folkmord. Krigets lagar gör att det är okej att attackera svenska medborgare på internationellt vatten.

Ministern! Ert svar är inte bara fel utan det är också fråga om aktiv medhjälp till ett system av folkrättsbrott.

Ministern försvarar Israels rätt att attackera och kidnappa oss på internationellt vatten. Jag var där. Det våld vi fick uppleva var inte unikt. Det är samma system som håller tusentals palestinier, inklusive barn, fängslade utan rättegång i samma fängelse som jag och mina kamrater som sitter på läktaren satt fängslade i. Inte ens när det handlar om svenska medborgare är den här regeringen villig att släppa handen från Israel. Några av dem som utsattes för tortyr och trakasserier samt avsaknad av mat och vatten, och som inte fick tillgång till sina mediciner, trots att de upprepade gånger skrek efter dem, sitter uppe på läktaren.

Jag såg svenska kvinnor med blåmärken längs hela kroppen. Jag såg kamrater som var uttorkade på grund av avsaknaden av rent vatten. Jag fick själv utstå slag och knäböja i timmar, blev dragen i håret och hotad under nätterna, precis som alla mina kamrater, med lasersikten riktade mot våra huvuden. Men det är krigets lagar.

Skillnaden är att vi svenskar har ett pass som efter ett par dagar gjorde att vi blev släppta. För palestinierna finns ingen utväg. De utsätts systematiskt för tortyr, försvinnanden och att dödas. Det är något som FN och alla större människorättsorganisationer dokumenterat i åratal. Det är intressant att ministern kan sitta och skratta när jag berättar om detta.

Ni säger att ni arbetar diplomatiskt. Men när ni vägrar att fördöma kidnappningen av oss, vad säger ert budskap till de palestinska familjerna vars anhöriga försvinner i samma fängelsesystem? Det säger att Sverige accepterar detta, att vi tittar åt ett annat håll.

Ministern! Ni förnekar inte bara min och andra svenskars erfarenhet, utan ni förnekar också ett helt folks lidande.

Ministern! Ni accepterar Israels misshandel av oss. Kommer ministern också att acceptera deras förnekande av de våldtäkter, den tortyr och de extrajudiciella avrättningar som rapporteras från de palestinska fängelserna? Var drar ministern gränsen?

Herr talman! Min fråga går till minister Jonson.

Under den här regeringen har man undertecknat DCA-avtalet, som ger soldater från USA immunitet på svensk mark. Det innebär ett parallellt rättssystem där svenska domstolar är maktlösa.

Historien visar konsekvenserna av detta. I till exempel Sydkorea misshandlade soldater en man så allvarligt att han fick permanenta skador, och de fick bara reprimander. I Japan har över 400 000 brott inte lagförts. I Colombia var personal från USA medansvarig för mord utan att ställas inför colombiansk domstol.

Hur kan man med gott samvete prioritera detta avtal framför svenska medborgares rätt till rättvisa? Jag undrar också: Vad kommer ministern att säga till en svensk familj som drabbas av brott på det sätt som har skett runt om i världen?

Fru talman! Det är just därför jag säger ”regeringar”. Det är inte enbart den här regeringen som har ansvar för detta.

Men ministern ville inte själv ge någon tidsplan utan nämnde upp till 16 år. Jag tänker att det vore bra att ändå ge en tidsplan just för att det är så många som har drabbats av detta. Det är så många som behöver upprättelse, inte minst de som väntar på svar i förstafamiljerna, där folk faktiskt går bort utan att få svar eller upprättelse.

Det här är en av Sveriges värsta rättsliga skandaler. Det handlar om barn som har kidnappats. Staten har möjliggjort, och adoptionsorganisationen Adoptionscentrum har strukturerat upp systemet. Där har dokumentation förfalskats, försvunnit och förnekats för att sanningen inte ska visas. Detta är en skam för ett land som alltid stått upp för barns rättigheter och som dessutom har barnkonventionen som lag.

Jag tänker att det också är ganska talande att regeringen sätter sin tillit till MFoF, en myndighet som tyvärr inte har lika stort förtroende hos de drabbade. Dessutom är detta en administrativ åtgärd, och det sker ingen brottsutredning, det vill säga ingen rättvisa.

Därför vill jag veta om regeringen kommer att utreda brott begångna i samband med adoptioner med ett större människorätts- och barnrättsperspektiv, i linje med vad som görs av sanningskommissioner världen över. Rättvisan måste få komma fram, och att brott preskriberats betyder inte att de inte begåtts; de är bara obestraffade. Därför är jag så angelägen om att få en tidsplan.

Fru talman! Jag har inte sagt att inte samtliga partier stod bakom detta, vilket de gjorde. Det var väldigt bra. Men det var tack vare att medierna gav en push framåt i frågan som man bestämde sig för att starta en utredning.

Det är väldigt bra att ministern lyfter upp frågan om kompensation och framåtregler så att det här inte händer igen. Det vill nog ingen. Det jag däremot saknar i svaret är ordet rättvisa. Jag tycker att vi är skyldiga att åstadkomma rättvisa för alla dem som har varit med om det här.

Jag tänker läsa upp en text som en av dem som har varit med om det här har skickat till mig. Det är från en kvinna som i dag är 49 år gammal, och hon beskriver det hela så här: Jag togs i mitt hem när jag var nio månader gammal. Jag gömdes tills de hade hittat ”rätt” familj som kunde adoptera mig. Under tiden bytte man min identitet, mitt namn, min ålder och hela min historia. På papperet blev jag ett hittebarn, men i verkligheten var jag ett barn som hade stulits. Mina biologiska föräldrar letade vidare efter sin älskade dotter som försvann. Hon gick upp i rök en dag i december 1977.

Ministern! Det här är tyvärr inte ett enskilt fall. Tyvärr startar de flesta inte sitt sökande efter sin första familj förrän de är vuxna och i många fall inte förrän de själva har fått barn. Det gör att en preskriptionstid på 25 år inte är tillräcklig. Jag vill också påpeka att förhalandet av rättvisa gör att fler föräldrar från den första familjen, det vill säga de som stod med tomma armar och letade efter sina barn, riskerar att gå bort, och några har redan gått bort innan de ens fått upprättelse.

IPU, Interparlamentariska unionen, har kommit till samma slutsats som de adopterade, det vill säga att preskriptionstiden måste bort. Det var ett enhälligt beslut och visar verkligen hur angelägen frågan är.

Ibland förvånas jag av hur sakta behandlingen av frågan går här i Sverige. Man väntar på svar trots att man har alla underlag. Jämför man med andra frågor inom rättspolitiken som går emot remissinstanser, mot FN och så vidare går den här frågan i snigelfart. Jag antar att det har att göra med att det i det här fallet handlar om åtalade organisationer, organisationer som regeringar kanske inte har velat vara obekväma mot. Dessutom vore det ett sätt att erkänna att den svenska självbilden inte är så fin som vi historiskt sett framhållit.

Det här skulle också vara ett erkännande av att svenska staten som minst blundade inför detta. Det har funnits flera regeringar där man har gjort det.

Ministern nämner i sitt svar en utredning om människohandel. Men varför väntar Sverige med att ratificera FN-konventionen mot påtvingade försvinnanden? Det har ändå gått 18 år sedan undertecknandet, och man väljer fortfarande att inte ratificera. År 2019 fick vi kritik av FN på grund av det. FN-konventionen skulle faktiskt adressera preskriptionsproblematiken på ett bra sätt. Det är ett verktyg.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.

När jag påbörjade mitt arbete här i riksdagen för många år sedan var det här en av de frågor jag bestämde mig för att göra skillnad i. Jag var med och drev igenom utredningen. Som tur var var ni i opposition. Jag är inte säker på att ni hade öppnat den här dörren om ni hade suttit i regeringsställning, speciellt med tanke på att statsministern själv bär en del av ansvaret i och med att han var ordförande för Adoptionscentrum och valde att ignorera oroväckande vittnesmål och rapporter.

Jag reagerar också på språket när man kallar det ”oegentligheter” när det borde kallas ”brott mot mänskligheten”. Det är ändå barntrafficking vi snackar om. Man byggde upp en struktur där det var tillåtet att sälja – adoptera – barn som blivit kidnappade, i vissa fall till och med dödförklarade, i sitt första hemland. Det var ett system som splittrade familjer, fråntog barn deras rätt till identitet och lät mammor och pappor stå med tomma armar och ett livslångt sökande efter sina barn.

Det här är en människorättskatastrof, och regering efter regering har valt att blunda för den. Det var inte förrän de barn som utsatts för trafficking nu som vuxna upptäckt sanningen som det här började ifrågasättas. Och det var absolut inte förrän medierna gjorde sitt jobb som de politiska partierna lyssnade, om än med ett halvt öra. Man ställde sig dock bakom kravet på utredning.

Regeringens svar är strategiskt undvikande. Medan ministern försöker framstå som handlingskraftig genom att peka på mindre justeringar och framtida utredningar visar verkligheten ett behov av ett paradigmskifte. Vi har behov av ett fullt erkännande av brotten. Vi har behov av att ta bort preskriptionstiden. Vi har behov av att rejält moraliskt och rättsligt göra upp med historien. Det vill säga vi har behov av att skapa rättvisa.

Det finns en mening som används av dem som har drabbats av dessa brott: ”No mas silencio.” Det betyder ”ingen mer tystnad”. Det är dags för regeringen att ta till lite mer action och säkerställa att man har en ny brottsrubricering för olaglig adoption av barn på plats när man lämnar över klubban till nästa regering. Det skulle vara en rubricering som tydliggör att det är ett straffbart brott att adoptera barn genom falska dokument, korruption eller utan samtycke från biologiska föräldrar. Det skulle också innebära att man får bort preskriptionstiden, som i dag är ett hinder för rättvisa.

Min fråga till ministern är: Kommer det att ske innan klubban räcks över till nästa regering?

Fru talman! Regeringen gör mycket – det är ganska tomma ord. Ministrar från den här regeringen har uppmanat till mer samarbete och mer handel med Israel. Det säger allt.

Jag vill avsluta med att påminna om vad som står på spel, inte bara för folket i Gaza och Palestina utan även för oss som land, vår mänsklighet och hur vi bygger ett samhälle.

När regeringen nöjer sig med att ge garantier och hänvisar till förväntningar lämnar man företag i osäkerhet. Det är inte att ta ansvar. Det gör också att regeringen tvingar oss att genom våra skattepengar och vår konsumtion vara direkt delaktiga i att stötta ett folkmord ekonomiskt.

Vem vill sponsra kulorna som perforerar hjärtan och huvuden på barn i Gaza? Vill ministern göra det? Jag tror inte det.

Ta ert ansvar! Jag, och många med mig, vill inte vara medansvarig till folkmord.

Att skydda svenska företag är i det här läget att ge dem klara spelregler. EU:s nya direktiv är bindande, och företag som inte anpassar sig riskerar både böter, rättsprocesser och förlorad konkurrenskraft.

Företag behöver regler, inte bara förväntningar. Sverige behöver en regering som vågar ta ansvar. Vi kräver att ni gör det som krävs för att stoppa det här. Det har gått två år, och andra regeringar i EU har startat.

Fru talman! Jag kan erkänna att regeringen har ändrat sin diskurs de senaste månaderna. Men det har ändå gått två år av folkmord. Jag tänker att det finns mer än att uppmana och liksom be företagen. Man måste också avkräva ansvar.

Jag vill bara påminna om siffrorna. Importen från Israel till Sverige har alltså ökat med 50 procent år 2024, under pågående folkmord. Samtidigt har även exporten från Sverige ökat. Och det här fortsätter. Det betyder att vi alltså stärker våra ekonomiska band till en folkmordsstat under en period då FN:s särskilda rapportör pratar om ekonomi av folkmord. Och så länge handeln rullar minskar trycket på Israel.

Statsrådet tog upp att ekonomiska aktiviteter i bosättningarna innebär rättsliga och ekonomiska risker. Det är sant, men vi kan inte bara varna. Vi behöver göra mer.

EU-domstolen har slagit fast att varor från israeliska bosättningar på ockuperad mark måste märkas, just för att inte vilseleda konsumenter. Men vi vet att märkning inte räcker. Vi måste vara ärliga och säga: Om någonting produceras på ockuperad mark är det olagligt och borde inte finnas på marknaden – punkt slut. Det vi behöver göra nu är att stoppa all handel med Israel.

Man säger också att man vill främja ansvarsfullt företagande globalt. Men ansvarsfullt företagande utan styrning är en illusion – det har vi sett i många olika fall. Om vi lämnar över hela ansvaret till företagen blir det självreglering, och det har inte lyckats.

Jag vill fortsätta att lyfta fram upphandlingen. Upphandlingsmyndigheten har som sagt stödmaterial, men utan politisk styrning används de inte konsekvent. Jag menar att staten kan gå före. Vi har så mycket resurser som går via staten och som göder den här handeln. Jag tror inte att svenska folket vill att våra gemensamma offentliga medel används till att bidra till ockupationen eller folkmordet.

I går startade markinvasionen. Det var en vecka efter att man mördade de sista al-Jazira-journalisterna. Det finns en strategi i detta. Det palestinska folket blir tillintetgjort framför våra ögon. Regeringen är inte kapabel nog att använda alla sina verktyg för att stoppa den handel som göder folkmordsmaskinen.

Fru talman! Ministern talar om att situationen är fruktansvärd, och det kan vi nog alla enas om. Jag skulle vilja säga att den är apokalyptisk. Jag måste säga att det inte räcker med att konstatera det uppenbara. En ansvarsfull regering agerar, och det har vi knappt sett under de här två åren, sedan folkmordet startade.

FN:s humanitära kontor och WHO har slagit fast att den israeliskt skapade svälten nu har nått katastrofala nivåer. Internationella domstolen har dessutom klargjort att palestiniers rätt till skydd mot folkmord är hotad av Israels agerande. Det är alltså inte en konflikt mellan två parter. Det handlar om ett folkrättsbrott på högsta allvar, ett folkmord.

Samtidigt – och det här är kärnan i min interpellation – ökar Sveriges handel med Israel. Enligt Dagens Nyheter har importen ökat med närmare 50 procent på ett år.

När vi här i riksdagen säger att vi vill öka pressen på Israel blir det dubbelmoral om vi i praktiken gör mer affärer än tidigare. Vi kan inte kräva sanktioner i Bryssel och samtidigt öka importen i Stockholm eller samtidigt ha avtal med israeliska företag, såsom Elbit Systems.

Vad gör regeringen på hemmaplan? Jo, man hänvisar till förväntningar på företagen – förväntningar. Men vi vet att FN:s vägledande principer och OECD:s riktlinjer kräver mer än förväntningar. De kräver aktiv styrning, due diligence och sanktioner mot företag som inte lever upp till sitt ansvar.

EU:s nya direktiv gör det här bindande för stora företag i hela unionen. Att bara luta sig mot frivillighet är i praktiken att välja självreglering, och självreglering stoppar inte ett folkmord. Det stoppar inte en handel som göder ett folkmord.

Fru talman! Det finns verktyg. Vi har ett upphandlingssystem som enligt LOU faktiskt tillåter sociala och etiska krav. Upphandlingsmyndigheten har färdiga kriterier, men de används för lite, för sällan. Och de har inga tydliga statliga direktiv.

Verktygen finns alltså, men regeringen låter dem ligga i lådan. Jag menar att det är dags för regeringen att ta fram dem. Det är dags för regeringen att göra verkstad. Det är dags att ta beslut om att verktygslådan ska användas vid alla statliga upphandlingar.

Jag undrar: Varför talar regeringen om skärpta åtgärder på EU-nivå men gör så lite i Sverige? Varför höjs inte kraven på de svenska företagen här hemma när att vi vet att handeln ökar och när vi vet att de pengarna går direkt till det pågående folkmordet? Hur kan man låta lönsamheten stå över människoliv?

Tack så mycket! Det finns alltså inga lärdomar att dra av den här situationen. Man kan inte förvänta sig att svenska medborgare kommer att få ett ordentligt stöd om de hamnar i sådana situationer, vilket egentligen skulle kunna ske var som helst, även om det finns en avrådan från att åka till ett visst område.

Vi har en regering som gärna vill beskriva sig som handlingskraftig, men i verkligheten har svenska medborgare i Gaza blivit svikna av den här regeringen. De har inte fått stöd, och man har inte gjort vad man har kunnat för att få ut dem.

Jag undrar också något annat, och jag skulle vilja att ministern svarar på denna fråga. Vi vet att ni har goda relationer till Israel. Ni har goda relationer med dess ambassadör. Jag skulle vilja veta hur många gånger ministern har tagit upp Gazasvenskarna när man har fikat med ambassadören eller när man har tagit pressfoton med israeliska ministrar.

Vi har nämligen haft den här situationen i nästan två år. Vi har sett svenska medborgare mördas i Gaza. Vi har sett barn svälta. Vi har sett barn förlora all sin trygghet. När de kommer tillbaka kommer de inte till den trygghet man skulle hoppas att ett barn som har varit med om folkmord ska komma till. I stället kommer de till ett läge där de inte ens har en lägenhet att komma till. Det är en skam.

Tack! Ministern framhåller att 630 personer med svenskt medborgarskap har evakuerats, varav 6 stycken den här månaden. Det är jättebra att människor har kunnat lämna Gaza. Men vi måste faktiskt prata om dem som är kvar, för de är inte få. Flera hundra har tvingats vänta i månader utan besked. Under den tiden har folk mördats. Barn får gå utan mat och medicin. Folk svälter. De som förlorat sina anhöriga har inte ens fått ett telefonsamtal från staten.

När vi jämför med andra EU-länder blir det ännu mer smärtsamt. Andra länder har lyckats agera snabbare och mer systematiskt och offensivt. De har använt sin röst i EU och FN för att pressa fram humanitära korridorer. Sverige har valt en mer försiktig linje, och resultatet är att svenska familjer i Gaza har blivit kvar längre och lidit mer. Varför ska svenska medborgare behandlas sämre än till exempel tyska eller franska?

Ministern säger också att vissa har valt att inte lämna Gaza när möjligheten funnits. Låt mig vara tydlig: Det har ofta handlat om att man inte fått ta med sig sina minderåriga barn. Då är det inte ett val. Det är en självklarhet att man stannar. Det finns inte en förälder i världen, hoppas jag, som lämnar kvar sina barn under ett folkmord. Det är skamligt att ens kräva det. Hur kan man kräva att svenska medborgare ska lämna kvar sina minderåriga barn i ett folkmord?

Ministern undvek helt min fråga om folkbokföring och sociala förmåner. Abdulaziz Almaani och hans familj är ett exempel, men det finns många fler. Svenska barn i Gaza har förlorat sina hem och sin trygghet, inte bara där utan även här när de kommer hem. Att mitt under ett pågående folkmord avregistrera människor från folkbokföringen, att kräva tillbaka barnbidrag och att ta ifrån dem deras lägenheter för att de inte har kunnat lämna området är rättsvidrigt och hjärtlöst.

Till sist vill jag ta upp frågan om lärdomar. Vi måste ju lära oss. Vi såg katastrofen i Thailand efter tsunamin. Nu ser vi hur svenskar överges i ett folkmordsområde. Vilka lärdomar drar regeringen av att svenska medborgare mördas utan att staten erbjuder stöd, uppföljning eller kontakt? Vi vill veta vilka lärdomar som har dragits, vilka nya rutiner som har införts och vilka planer som finns. Dessa frågor möter enbart tystnad.

Det här är oroväckande för var och en av de svenska medborgare som reser utanför de europeiska gränserna. Man vet inte vilket stöd man får om man skulle råka hamna i ett område där det pågår ett folkmord.

Jag blev tillsagd tidigare att säga ”fru talman”. Då vill jag också passa på att påminna fru talman om att personangrepp och kränkande tillmälen ska tillrättavisas på direkten. Man får inte göra personangrepp i talarstolen. Man får prata politik, men man får inte göra personangrepp.

Tack, ministern, för svaret! Jag måste ändå säga att det som regeringen här presenterar är långtifrån tillräckligt. Det vi ser i Gaza just nu är en av vår tids största och mest inhumana händelser. Det är ett pågående folkmord. Hundratusentals civila mördas. Människor svälts medvetet ut. Bland dessa finns svenska medborgare.

Jag har i min interpellation lyft fram hur svenska medborgare i Gaza, som är bosatta eller som tillfälligt vistas där, har drabbats av extremt svåra förhållanden. De har förlorat familjemedlemmar. De har nekats vård. De har inte evakuerats till säkerhet. Flera har blivit mördade.

Låt oss vara tydliga: UD:s avrådan från resor till Gaza är en signal om riskerna, men det är inte ett upphävande av medborgarskapet. Ett svenskt pass gäller även i Gaza. Den konsulära biståndslagen är tydlig. UD har skyldighet att bistå svenska medborgare i nöd. Den skyldigheten gäller oavsett om man är folkbokförd i Sverige eller inte. Att hänvisa till avrådan för att slippa ansvar är att blanda bort korten.

Många av de svenskar som nu är fast i Gaza är inte turister som har valt att resa in i ett folkmord. De är svenskar med anknytning till Palestina. De har barn, föräldrar eller syskon där. Alla som har släkt utomlands vet att det finns skäl att åka. De är många.

Ett exempel är Abdulaziz Almaani. Han är svensk medborgare, borrtekniker och pappa till tre små barn. Han mördades i Gaza när han reste dit för att försöka evakuera sin familj under den så kallade vapenvilan. Han var folkbokförd i Sverige men blev avregistrerad av Skatteverket mitt under folkmordet eftersom han och hans familj ansetts ha vistats utomlands för länge. Det togs ingen hänsyn till att de inte kunde lämna området. Familjen tvingades till och med att återbetala barnbidrag från 2023, trots att de som sagt var instängda.

Han mördades av den israeliska staten, precis som så många andra palestinier under folkmordet. Men vad hände efter hans död? Då fick anhöriga i Sverige ingen kontakt från staten. Det var först efter att de själva ringde till UD som de fick ett kort samtal med en handläggare utan att få någon egentlig hjälp.

Det här är inte värdigt en rättsstat. Det är inte värdigt Sverige. Tyvärr är det inte unikt. Flera svenska familjer i Gaza vittnar om samma erfarenheter. Man har svårigheter att få kontakt med svenska myndigheter. Man får inga besked om evakueringar. Man förlorar sociala förmåner och lägenheter och möts av total tystnad när en anhörig dödats.

Man har som sagt ett ansvar som minister. Som minister ska man företräda regeringens politik. Man kan inte agera på ett sätt som underminerar den linjen. Det har ju Ebba Busch gjort. Men ministern verkar inte vilja ta ansvar i den frågan.

Vi är i ett läge där folkmord pågår inför öppen ridå. Journalister mördas. Civila bombas. Markinvasionen pågår. Ändå hör vi regeringen prata om folkrätten som om den vore någonting abstrakt och inte en skyldighet. Man säger att man måste invänta ett domstolsbeslut för att kunna säga att det är folkmord. Men det är många experter som pekar på att det är ett folkmord eller att det sannolikt är ett folkmord. Då måste man agera utifrån det. Det har inte regeringen gjort på vare sig nationell nivå, EU-nivå eller internationell nivå. Man kan göra mycket mer, men man väljer att inte göra det.

Tidigare i debatten sa ministern att man stöttar alla humanitära initiativ. Då vill jag passa på att ställa en fråga. Det kommer ju att gå en humanitär korridor, Freedom Flotilla, till Gaza. Det är båtar med humanitär hjälp. Med tanke på att man inte stöttade Greta Thunberg när hon åkte med Ship to Gaza undrar jag om ministern nu har tänkt stötta de svenska medborgare som åker med humanitär hjälp till Gaza.

Tack för ordet! Ministern kallades också för att på något sätt visa att Kristdemokraternas direkta relationer till bosättarrörelsen och den israeliska regeringen inte påverkar regeringens riktning i utrikespolitiken.

Jag kan känna trötthet när ministern talar om den här frågan. Jag förstår att det har varit svårt att som regering inte följa folkrätten och inte agera som man borde ha gjort under den här tiden, men det vi ska ha fokus på är de hundratusentals som mördats i Palestina, de sjukhus som bombats och de journalister som tystats.

Jag önskar verkligen att ministern börjar ta ordet folkmord i sin mun, för det är vad detta handlar om – hur många experter som helst har sagt det.

Det värsta är att Sverige inte ens vill agera där man kan agera direkt. Man vill inte ens ta emot patienter från Gaza. Varför? Jo, därför att man är rädd för att dessa personer ska stanna i Sverige. Det visar på omänskligheten i dagens utrikespolitik.

Tidigare menade ministern att regeringen står i framkant för folkrätten. Jag är ledsen, men det är skrattretande. Den svenska regeringen är, tillsammans med USA:s, en av dem som har agerat mest för att rättfärdiga och möjliggöra folkmordet. Allt man har gjort har varit ett spel för galleriet.

Folkmordskonventionen är glasklar: Sverige har inte bara en skyldighet att självt avstå utan också en skyldighet att aktivt förebygga och förhindra folkmord när det finns tydliga indikationer. Det innebär att regeringen borde ha drivit på för ett omedelbart vapenembargo mot Israel, stoppat all export av krigsmateriel, krävt humanitära korridorer för länge sedan och mobiliserat diplomatiskt tryck. Framför allt borde man ha ställt sig bakom Internationella domstolens beslut och krävt att Israel respekterar dessa åtgärder. Man borde ha fördömt Israel för folkmordet. Genom att regeringen inte gjort det har man brustit i sina internationella skyldigheter och undergrävt både folkrätten och Sveriges trovärdighet.

Kristersson säger att Israel äventyrar folkrätten. Jag skulle vilja säga att tysta regeringar är de som nu dödar folkrätten.

I stället träffar regeringspartier representanter för extrema partier i Israel, fikar med den israeliske ambassadören och blir klappade på axeln av Netanyahus regering. Man kan inte både kräva sanktioner i Bryssel och legitimera samma människor i Stockholm. Det är en dubbelmoral som skadar Sveriges trovärdighet.

Ministrar ansvarar kollektivt för regeringens politik. Vice statsminister Ebba Busch har brutit mot detta ansvar. Hon har föreslagit att Sverige ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, mitt under pågående folkmord. Hon har sagt att Israel gör hela världen en tjänst – mitt under pågående folkmord. Över 100 000 svenskar har skrivit på för hennes avgång. När kommer de kraven från regeringen? Eller anser ministern på riktigt att Busch gör ett bra jobb?

Tack för ordet! I går inleddes markinvasionen i Gaza. För en vecka sedan mördades de sista av al-Jaziras journalister på plats. Israel vill inte att världen längre ska kunna se det livesända folkmordet.

Det här är inte en attack bara mot ett folk, utan det är också en attack mot sanningen.

Hundratusentals har mördats, och inget land har gjort det som krävs för att stoppa folkmordet. Man har snarare stöttat och rättfärdigat genom diskurs, handel och relationer.

I det här läget hade Sverige kunnat vara en stark röst för folkrätten, men i stället har regeringen agerat fegt och till och med rättfärdigat folkmordet. Man har valt att gömma sig bakom fraser om balans, säkerhet och att Israel har rätt att försvara sig medan hundratusentals civila mördas. Och när vice statsministern agerar som Israels egen talesperson urholkas Sveriges roll som en oberoende röst i världen. Det är en skam för alla oss som står upp för folkrätten och mänskliga rättigheter.

Folkrätten blir meningslös om regeringsföreträdare själva applåderar ockupationen eller när regeringspartier själva träffar samma aktörer som EU vill rikta sanktioner mot. Kristdemokraternas möte med Ohad Tal och inbjudningarna till Eugene Kontorovich underminerar Sveriges trovärdighet. Hur ska man kunna stå i Bryssel och kräva sanktioner mot extremister samtidigt som man på hemmaplan öppnar dörren för dem? Det går inte ihop, och det har bevisats genom regeringens icke-agerande.

Att säga att politiken styrs av folkrätten är inte riktigt sant när det kommer till den här regeringen. När regeringspartier deltar i möten med bosättarföreträdare blir det partipolitiska relationer som styr.

Vilka åtgärder kommer egentligen regeringen att vidta för att verkligen stå upp för folkrätten? Vi har inte sett några under de här två åren. Det är mycket snack och lite verkstad.

Nu har ju ministern nämnt ett par punkter som man har lyft upp i EU, men det finns så mycket mer man kan göra både på nationell nivå, på EU-nivå och på internationell nivå. Man väljer att inte göra något på alla nivåer.

Det här är brådskande. Markinvasionen pågår sedan i går. Det innebär att antalet mördade kommer att öka, och vi har sett hur många som redan har mördats under de här två åren. Israel har inte ens respekt för folk som ställer sig i kö för att hämta mat. Barn blir skjutna, både i hjärtat och i huvudet, och det är våra pengar som finansierar det.