Erik Ottoson

Fru talman! Betänkandet som handlar om riksdagens arbetsformer är, som nämnts tidigare, kanske ganska introvert. Många av de saker vi behandlar i riksdagen handlar om omvärlden, men det här är ett av de få betänkanden som handlar om riksdagen. Det kan ju funderas över hur viktigt det är att vi ägnar oss åt det och tar upp kammartid, men i transparensens namn är det viktigt att det finns en inblick från allmänheten i hur vi arbetar i det här huset.

Riksdagen är en fantastisk plats - den svenska demokratins högborg. Det är viktigt att det arbete vi gör här uppnår önskat resultat. I den här kammaren sitter 349 ledamöter som alla har fått väljarnas förtroende att företräda dem. Med våra egna politiska ambitioner och målsättningar, med vallöften och långsiktiga utfästelser klev vi alla in i den här kammaren med ett syfte - inte att sitta här och vänta på att det ska bli val igen om några år, utan att arbeta med att genomföra och utföra saker som vi har lovat väljarna och som är till gagn för hela Sverige.

Riksdagens arbetsformer är i den kontexten en väldigt viktig del av funktionen i vårt demokratiska arbete. Att arbetsformerna fungerar väl är avgörande för att vi sedan ska kunna komma till väljarna och säga att vi har gjort vårt bästa. I den bästa av världar skulle vi inte behöva lägga mycket tid på våra egna arbetsformer; de skulle bara fungera. Men det finns alltid saker att förbättra, även på denna fantastiska plats på jorden som är Sveriges riksdag. En sådan sak är det som nämnts tidigare om arbetet med A-punkter i EU-nämnden, som KU nu tillkännager för riksdagsstyrelsen att man kan behöva titta över hur samrådet ser ut kring i syfte att vi i riksdagen ska kunna ägna verksamheten åt och lägga vår energi på det som är viktigast.

Precis som kollegan från Socialdemokraterna redogjorde för är ju Apunkter i mångt och mycket redan färdigförhandlade, och möjligheten att påverka innehållet i dem är mycket begränsad. Men det finns ändå tillfällen då det finns en demokratisk poäng med att följa upp hur regeringen väljer att hantera dem. Det fanns en ordning innan den nuvarande där man fokuserade på A-punkter av vad jag tror att man kallade "större vikt" eller av mer principiell beskaffenhet, och lade sin energi där. Men i den rådande ordningen tittar man på och samråder om alla A-punkter, trots att många av dem redan är färdigförhandlade och okomplicerade. Det läggs alltså statliga resurser på att i princip klarera och expediera dem. Det kan vara klokt att se över, och det kan finnas många anledningar till detta.

Fru talman! Det är som sagt avgörande att det här huset fungerar på ett så bra sätt som möjligt. Konstitutionsutskottet har flera viktiga uppgifter i detta. Vi är beredande utskott för frågorna och bereder också budgeten för riksdagen och Riksdagsförvaltningen.

Det är av förklarliga skäl så att även om regeringen lägger budgetpropositionen skriver de inte in några politiska ambitioner för Riksdagsförvaltningen. Det skulle ju vara en märklig ordning om regeringen, som är avhängig riksdagens stöd, skulle börja ge pekpinnar till Riksdagsförvaltningen. Om det ska ske och om man på något sätt ska ha en politisk ambition för Riksdagsförvaltningens arbete finns det några olika ställen där man kan göra det - riksdagsstyrelsen är såklart ett, men det är en myndighetsstyrelse som inte har en parlamentariskt adekvat sammansättning. Men KU, där budgeten bereds, är ett annat.

Jag vill väcka en tanke hos konstitutionsutskottets ledamöter, kollegorna och allmänheten. Vi borde kanske skänka mer tid och större omsorg i kommande budgetprocesser åt vilka politiska signaler vi i det parlamentariskt väl sammansatta och mycket väl sammansvetsade konstitutionsutskottet, där vi söker enighet och konsensus, skickar till Riksdagsförvaltningen. Hur kan Riksdagsförvaltningens arbete med att stödja ledamöterna och de politiska processerna utvecklas och bli ännu bättre? Det är en framåtblickande tanke som vi kanske tillsammans behöver ta oss an. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det är väldigt intressant att veta att Vänsterpartiet helt och hållet underkänner till exempel Socialstyrelsens egna undersökningar om hur väl verksamheter fungerar. Det kan vara intressant att känna till.

Jag bor i en annan landsända än ledamoten, så när det gäller new public management i Västra Götalandsregionen är jag inte riktigt lika insatt. Jag kan bara konstatera att det inte finns något linjärt samband mellan ökade anslag och nöjdare brukare eller patienter, nöjdare elever, bättre betyg eller någonting annat. Det linjära sambandet finns inte. Finns det någonting som underbygger den tesen från Vänsterpartiets retorik annat än att man tycker sig ha funnit ett logiskt samband som sedan inte visar sig vara verksamt?

Det handlar om ledarskap i väldigt stor utsträckning, och när vi säger "effektiviseringar" menar vi att varje skattekrona som vi tar ifrån hårt arbetande och slitande människor på golvet i våra välfärdsverksamheter, de som står för bulken av våra skattemedel, måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Ständiga ökningar utan krav på effekt är inte vägen framåt. Vi har sett för mycket av det under de gångna åren.

När det kommer till frågan om ledarskap inom den offentliga förvaltningen tror jag att det är någonting vi alltjämt behöver fullfölja och prata mer om. Vi pratar alldeles för sällan om det, och vi pratar alldeles för ofta om siffror. Det handlar inte bara om närvarande chefer; det handlar om förståelse för hur man bedriver stora, komplexa verksamheter på ett effektivt sätt. Där har vi mycket att lära av dem som går i konkurs om de misslyckas i stället för att bara begära högre anslag från hårt arbetande skattebetalare när de själva inte klarar av uppgiften.

Fru talman! Det är väldigt intressant att lyssna. Det var mycket som inte rörde utgiftsområde 1, och några saker behöver man bemöta, till exempel det allmänna snacket om effektiviseringar.

Jag tror att man möjligen kan välja att tolka det på lite olika sätt. Det vi menar med effektiviseringar handlar inte om den litania som vi regelbundet får höra från Vänsterpartiet om att springa snabbare. Problemet med ineffektiva arbetssätt inom den offentliga förvaltningen handlar i huvudsak om ledarskap, fru talman. Ledarskapet måste bli bättre. Vi pratar alldeles för sällan om ledarskap i offentlig förvaltning. Vi måste bli bättre på att använda och hushålla med de resurser vi har.

Hur kommer det sig att privata alternativ inom välfärden till exempel lyckas göra saker till en lägre kostnad och ha nöjdare medarbetare och nöjdare brukare? Det finns ju en anledning till detta. Man arbetar bevisligen på ett annat sätt.

Hur kommer det sig att det inte finns något linjärt samband mellan nöjda medborgare och nöjda brukare inom verksamheter och att man ökar budgeten när det ligger inom det offentliga? Varför finns det inte ett sådant linjärt samband när vi faktiskt mäter det? Det lyser med sin frånvaro överallt där man mäter saker, men det lyser inte med sin frånvaro i Vänsterpartiets retorik.

Fru talman! Effektiviseringar sker. Det ska gudarna veta. Det är en förutsättning för att det ska gå ihop.

När det gäller just detta med flyget ska jag säga att det alltså inte är så att vi hyr extra flyg, utan det handlar om ökade driftsmedel till det befintliga regeringsplanet, som kommer att behöva flyga mer när vi rör oss i EU-kretsar på det vis som vi behöver som ordförandeskapsland som ska leda förhandlingar och så vidare. Det är en flytt av medel.

Detta är viktiga frågor som kräver sitt arbete för att vi på lång sikt i internationellt samarbete ska kunna vidmakthålla demokratin.

Varför fanns det då skäl till detta med presskonferensen? Jo, det fanns en väldigt omfattande debatt och oro kring dessa frågor. Att då bara smyga ut ett pressmeddelande om det hade varit lite i underkant givet frågans dignitet. Alla frågors dignitet mäts inte i kronor och ören. Det finns större värden än pengar, och det tror jag att en vänsterpartist känner till.

Herr talman! Timbroiter är onekligen bra att ha. Men för att börja där Jessica Wetterling slutade kan jag konstatera att vi inte hade de här nya arbetsuppgifterna under de åren. Då hade man, som Ida Karkiainen så väl redogjorde för, ett överskott i Regeringskansliets redovisning, och då tyckte vi att det var onödigt att anslå mer medel. Men nu får man nya tunga, viktiga arbetsuppgifter. Natomedlemskapet kommer att ställa stora krav på bland annat hur vi kan utbyta underrättelser och information på ett säkert sätt. Det innebär att vi måste kunna arbeta mycket mer gentemot den här organisationen i form av möten, avstämningar och förhandlingar. Det blir arbete med en mängd ny information som måste kunna bearbetas och leda fram till åtgärder från den svenska sidan i samarbete med våra blivande partner i Nato.

EU-ordförandeskapet talar lite grann för sig självt. Varje gång vi har varit ordförandeland i EU har det behövt innebära en ganska tydlig ökning av Regeringskansliets budget och medel.

Inget av detta har varit sant när det gäller de tidigare åren då vi har föreslagit neddragningar. Då har det snarare handlat om att den dåvarande regeringen ville ha pengar till utredningar som sedan inte alltid kostade så mycket, varför det blev pengar som låg kvar.

När det gäller frågan om hågkomstresorna ligger dessa inte i den här budgeten men kommer att genomföras. Jag är inte helt säker på exakt från vilket anslag pengarna kommer att tas. Det tror jag är en fråga som bäst riktas till kulturministern i en skriftlig fråga eller interpellation.

I statsbudgeten brukar vi generellt inte heller låsa fast regeringen i så "små" satsningar som det ändå rör sig som. Det är 16 ½ miljon, och vi rör oss med ganska mycket större budgetposter. Vilken just detta hamnar i kan jag inte säga på rak arm.

Herr talman! Det är tveklöst så att Ida Karkiainen har en djupare insyn i eventuella effektiviseringsmöjligheter som har funnits i Regeringskansliet. Jag har som sagt aldrig varit minister själv, men det resonemanget i så fall bygger på är att det tidigare har funnits luft i Regeringskansliets budget som nu kan tas i anspråk för de nya arbetsuppgifterna. Det är inte riktigt den bilden vi har fått när den tidigare regeringen har kommit med sina förslag till budget för Regeringskansliet, snarare att det varit väldigt stramt och att de ökningar som den dåvarande socialdemokratiska regeringen kom med var välmotiverade. Det Ida Karkiainen nu beskriver leder kanske till en annan slutsats, att det då fanns luft att ta av.

Samtidigt med detta har svenska folket röstat fram ett regeringsalternativ med en ganska omfattande reformagenda som också ska kunna landsättas. Även det är en viktig demokratisk förutsättning. De nya förslag som väljarna röstade fram i valet ska kunna komma på plats, och det är ingenting som sker över en kafferast. Det måste till ett gediget arbete. Med detta är såklart samtliga i kammaren väldigt bekanta.

När Regeringskansliet får nya arbetsuppgifter och behöver anslag för att hantera dessa, och när dessa arbetsuppgifter har tillkommit i så pass bred politisk enighet, tycker jag fortfarande att det är uppseendeväckande att man utan några närmare beräkningar landar i att 400 miljoner kronor kan användas till någonting annat. Om sanningen ska fram hamnar väl nu dessa pengar i andra utgiftsområden som, vad vet jag, möjligen skulle kunna vara lättare att kommunicera att de är spännande att satsa på än Regeringskansliet.

Herr talman! För att börja i den första änden kan jag konstatera att Ida Karkiainens resonemang bygger på bilden att den socialdemokratiska regeringen inte skulle ha inlett någon form av budgetarbete före valet. Vanligtvis börjar man arbeta med budgeten ganska tidigt i Regeringskansliet. Det är framför allt efter ett val med ett regeringsskifte, som vi har haft nu, som man inte kan inleda arbetet tidigare än så.

Jag skulle vilja mena att det kanske inte riktigt är en rättvisande bild att anta att den sittande socialdemokratiska regeringen inte började med arbetet att förbereda en budget därför att man hade ett val framför sig. Det var åtminstone inte det som förespeglades i debatter och andra sammanhang där Mikael Damberg som dåvarande finansminister signalerade vad man hade tänkt sig att göra och att man hade satt igång Finansdepartementet i olika avseenden.

Det finns absolut en sådan dimension som Ida Karkiainen redogör för, att oppositionen ofta gärna vill dra ned på Regeringskansliet och att regeringssidan gärna vill göra det motsatta. Den uppenbara skillnaden mot förra mandatperioden är att vi då inte hade något Natointräde som gjorde att man behövde dimensionera upp arbetet inom Regeringskansliet. Inte heller hade man något ordförandeskapshalvår i EU som gjorde att man behövde dimensionera upp arbetet i Regeringskansliet. Detta är två för demokratins framtid ganska viktiga frågor som vi nu behöver satsa ganska mycket pengar på - absolut!

Därför är det väldigt märkligt när man, utan någon tydlig motivering om vad man egentligen vill dra tillbaka på, bestämmer sig för att göra en sådan oerhörd neddragning på Regeringskansliet med nästan en halv miljard kronor, 400 miljoner kronor, från Socialdemokraternas sida. Det är ganska stort att minska så pass mycket med en så orolig omvärld och med så stora nya uppdrag som Regeringskansliet ska utföra som man inte har haft tidigare. Att jämföra med tidigare års budgetar blir ju lite äpplen och päron, givet att de nya uppgifterna kommer nu och inte har funnits på samma sätt tidigare.

Herr talman! Den nya regeringen har överlämnat en budgetproposition till riksdagen som omfattar en väldig massa pengar, för att uttrycka det kort.

Just det här budgetområdet är kanske ett av de absolut viktigaste, även om det inte är ett av de mest omfattande vad gäller volymen pengar. Det handlar om stora delar av värnandet av vår demokrati. Det handlar om den grundläggande funktionen i vår statsapparat, den demokratiska styrningen av Sverige och viktiga värden som mänskliga rättigheter, skyddet för minoriteter och hågkomst av till exempel Förintelsen - en rad viktiga frågor som jag tror ligger de flesta väldigt varmt om hjärtat.

Det handlar även om länsstyrelsernas arbete med en rad viktiga frågor i olika delar av landet. Deras funktion är avgörande för att regeringens politik ska nå hela vägen ut i hela vårt avlånga land. Det arbetas med att försöka förkorta tillståndsprocesserna, vilka har nämnts tidigare, och det pågår ett arbete för att Regeringskansliet ska kunna klara av de nya arbetsuppgifter det innebär att bli medlemmar av försvarsalliansen Nato och att leda arbetet i Europeiska unionen under vårt ordförandeskapshalvår som börjar vid årsskiftet.

När vi befinner oss i en värld som blir alltmer orolig och demokratin ifrågasätts på allt fler håll är internationellt samarbete en av de absolut viktigaste metoderna för att värna demokratin. De senaste decennierna har demokratin varit på stark frammarsch i världen, någonting som många av oss har börjat ta för givet men som i allt större utsträckning ifrågasätts. Ifrågasättandet sker genom inre konvulsioner i demokratier som vi alltid har sett som stabila förebilder i demokratins anda. Det sker också genom Rysslands illegala krig i Ukraina i syfte att stoppa ett lands strävan mot ökad demokrati, öppenhet och internationellt samarbete.

I ljuset av detta har Sverige en viktig roll under det kommande halvåret som ordförandeland i Europeiska unionen. Vi har i bred enighet också fattat ett mycket viktigt försvarspolitiskt beslut - att gå med i försvarsalliansen Nato. Båda dessa saker ställer stora krav på oss som land, och det ställer stora krav på vår regering och vårt regeringskansli. Båda sakerna har så här långt skett i bred enighet.

När vi kom in i Regeringskansliet tog vi därför de beräkningar av vad detta kan tänkas kosta som den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig och lade in dem i budgetpropositionen, helt enligt tidtabell. I riksdagen möts vi av ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna som menar att den ökning som de lämnade efter sig i Regeringskansliet är omotiverat stor och som anser att riksdagen bör göra ett tillkännagivande till regeringen i enlighet med vad som anförs i deras motion om en mer välavvägd ökning till Regeringskansliet.

Jag måste säga att jag personligen blev väldigt förvånad. Är det Natomedlemskapet eller ordförandeskapet i EU som vi ska hoppa över? Vilken uppgift är det som Regeringskansliet inte ska få resurser att genomföra? Statsministerns statssekreterare har varit i konstitutionsutskottet och redogjort för skälen bakom anslagsökningen. Han gav tydliga svar på vad det var som kostade pengar och vad våra siffror på vad detta skulle kunna tänkas kosta grundades på.

Än så länge lyser de konkreta skälen och punkterna på vad vi ska minska på inom Regeringskansliets verksamhetsområde med sin frånvaro i den socialdemokratiska motionen och i deras särskilda yttrande. Att Vänsterpartiet gör en ännu större neddragning får anses vara konsekvent. Vänsterpartiet är emot både Nato och EU, och jag har egentligen inga frågetecken kring det. Men att Socialdemokraterna som ett parti som gör anspråk på regeringsmakten väljer att göra en så drakonisk neddragning för en av de absolut mest centrala funktionerna som ska hantera dessa internationella samarbeten får anses vara uppseendeväckande, givet att det är de själva som har räknat fram siffrorna under sin tid i Regeringskansliet.

Det är genom våra internationella samarbeten som till exempel fredsprojektet Europeiska unionen och den försvarspolitiska alliansen Nato som vi försvarar våra demokratiska värden. Inte på något annat sätt kan vi vara mer effektiva i vår strävan att vidmakthålla en mer demokratisk och fredlig värld än genom dessa internationella samarbetsprojekt.

Internt i Sverige kan vi göra väldigt mycket, och det gör vi. Så sent som för någon dag sedan annonserade kulturministern det fortsatta stödet till våra hågkomstresor. De görs för att hålla vid liv minnet av Förintelsen och dess offer, för att påminna kommande generationer om vikten av öppenhet, demokrati och respekten för alla människors lika värde och för att över generationsgränserna påminna om detta. Demokratin vinns för varje ny generation. Det är när man blir tillbakalutad och inte längre slåss för sin demokrati som den börjar ifrågasättas.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill absolut inte på något sätt hålla konstitutionsutskottets kansli gisslan för min uppfattning. Jag ska tydligt säga att konstitutionsutskottets kansli inte har sagt: Erik! Du ska tycka så här.

Däremot har jag lyssnat på goda juridiska argument och förklaringar kring varför det ser ut som det gör och vad det innebär. Det har lett mig till min slutsats.

Detta lagförslag kommer sig av att signaler har skickats till Sverige i internationella samarbeten att man känner behov av en återhållsamhet i överförandet av information till Sverige eftersom man vet att informationen inte är tillräckligt säkert skyddad, som den är i exempelvis andra nordiska länder. Det är det omedelbara behovet.

Det handlar inte om en rad artiklar eller andra exempel på att något har inträffat. Det är sannolikt därför att vi inte har fått sådan information som kan läckas. Det ligger lite grann i sakens natur att de håller tillbaka den sortens information från Sverige även i internationella insatser. Man får annars lätt bilden av att Nato är ett öppet bord av underrättelser eller att FN skulle vara ett öppet bord av underrättelser - sitter man vid bordet vet man allt. Så är det inte. Även inom dessa organisationer håller man på information från varandra, i den mån det inte finns ett ömsesidigt förtroende eller behov. Det absolut tydligaste är Storbritanniens och USA:s särskilda förhållande till varandra. De har öppna kanaler - oftast men inte alltid. Ett land som Sverige måste förtjäna det förtroendet, och vi har goda förutsättningar att göra det.

Finns det risker? Självfallet finns alltid risker. Det är därför vi skapar skyddsvallarna. Frågan vi får ställa oss är om man har förstått skyddsvallarna och deras skyddsvärde. Min uppfattning är att de i nuläget ger ett fullgott skydd. Om de inte gör det krävs det bara ett enkelt beslut i riksdagen för att backa bandet och ta bort möjligheten att döma i frågan. Det är inte fråga om en grundlagsändring.

Fru talman! Jag tackar Jessica Wetterling för den begärda repliken. Det är alltid roligt att debattera med ledamoten Wetterling, och det vet hon att jag tycker. Det bekväma med vänsterpartister är att man vet var man har er. Ni är konsekventa och långsiktiga, även om ni har fel.

När det gäller remissinstanserna håller jag med om att man måste göra precis som ledamoten Jessica Wetterling säger, nämligen ta tung kritik på allvar. Jag håller helt och hållet med om det. Men det innebär inte att man alltid måste hålla med om kritiken. Man måste ta in den, man måste bedöma den, man måste se om man har rätt eller fel, om man har förstått eller inte förstått, om man delar uppfattning eller inte. Och det är exakt vad vi har gjort här.

Här ser vi skillnaden i det här ärendet mot det förra ärendet. I det förra ärendet delade vi kritiken. Vi förstod att vi här kanske hade gått lite för långt och att vi här behövde backa i syfte att, återigen, skydda våra demokratiska grundvalar.

Här är det en annan situation där vi menar att kritiken från remissinstanserna går för långt och inte tar hänsyn till alla de skyddsvallar som den socialdemokratiska regeringen i samklang med många andra partier i kammaren under förra mandatperioden byggde upp runt lagstiftningen.

Den stora skillnaden är innehållet i kritiken och huruvida man bedömer att den är korrekt eller inte. Vi menar att om det här inskränker vår meddelarfrihet och vår tryck- och yttrandefrihet så till den milda grad är det märkligt att lagen inte redan har kollapsat, med tanke på att den befintliga spionerilagstiftningen är mycket snarlik, men utan undantaget. Att man bygger ut en befintlig lagstiftning konformt och försöker förlänga den till att omfatta ytterligare en omständighet, som inte i sig är särskilt omfattande, gör inte att vi raserar vår tryck- och yttrandefrihet. Tvärtom! Det gör att vi säkerställer skyddet av den.

Fru talman! Den lagstiftning vi diskuterar i dag är minst sagt komplicerad med många dimensioner. Förhoppningsvis innebär den här kammardebatten att vi kan göra det tydligare ungefär vad det är saken handlar om.

Ett förtydligande fick vi alldeles nyss. Det var inte bara det som Miljöpartiet först angav som sin huvudsakliga anledning till att vända, utan det var också det opinionsmässiga trycket som har uppstått i den här diskussionen som har gjort att Miljöpartiet nu har en annan uppfattning.

Fru talman! Min uppfattning är att så behandlar man inte så svåra, allvarliga och komplexa frågor som grundlagsförslag.

Vad handlar det här ärendet egentligen om? Jo, det handlar om att vi i dag har en spionerilagstiftning i Sverige som innebär en rad olika inskränkningar när det gäller vilken form av information man får läcka på olika sätt. Det gäller inte bara direkta läckor till en uppdragsgivare; spridning av information som har inhämtats i syfte att gå främmande makt till handa och att skada Sverige är också det en form av spioneri. Det är viktigt att ha i åtanke.

Vad är problemet? Har vi uppmärksammat en lång rad artiklar med information som borde ha hållits hemlig? Nej. Problemet är att vi har en möjlighet i vår grundlag och vår lagstiftning som innebär risker för spridning på det viset, framför allt i kombination med hur vår tryck- och yttrandefrihet är beskaffad. Det har gjort att andra länder har varit försiktiga med att ge information till Sverige, och det har försvårat våra relationer och vårt samarbete inte bara när det gäller relationer till andra länder i allmänhet utan också när det kommer till sådana viktiga saker som att bygga försvar tillsammans.

Absolut tog det sitt ursprung i den så kallade Hultqvistdoktrinen, att bygga säkerhet tillsammans med Finland, men det är inte heller så att antalet kontakter med andra har ökat så till den milda grad på grund av vårt Natointräde att det bör ha någon direkt påverkan. Det är nämligen så att vi har varit ett partnerskapsland till Nato och fått stora mängder underrättelseinformation skickad till oss men också stora mängder underrättelseinformation undanhållen från oss av olika anledningar. Risken för spridning med grundlagsskydd torde var en av dem.

Varför är det viktigt att skydda vårt rike mot spioneri och utlandsspioneri? Det handlar i grunden om att skydda vårt statsskick. Det handlar om försvaret av vår demokrati, försvaret av vår tryck- och yttrandefrihet och försvaret av vårt fria liv och vår fria livsstil här i Sverige - det vi håller kärt och det som konstitutionsutskottet har som sin absolut viktigaste uppgift att alltjämt försvara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utlandsspioneri (vilande grundlags-förslag m.m.)

Den lagstiftning som i dag föreslås kring utlandsspioneri är i många delar snarlik den lagstiftning som finns för spioneri generellt sett. Man ska ha till uppsåt att gå främmande makt till handa. Man ska ha till uppsåt att skada svenska intressen. I detta finns ett försvarlighetsundantag som man införlivar för att verkligen, utöver de skyddsmurar som redan finns på plats i befintlig spionerilagstiftning, ytterligare höja skyddsmurarna för vår tryck- och yttrandefrihet. Det undantaget betyder någonting, fru talman. Det är inte obetydligt alls.

Då finns det de som önskar att man i förarbeten och i utskottets utlåtande skulle konkretisera väldigt mycket tydligare vad det här kan tänkas handla om. Men i Sverige har vi en rättstradition som fungerar på ett visst sätt. Den bygger på att vi har fria domstolar och att våra domare dömer under lagarna och tolkar vår lagstiftning. Den här kammaren har inte till uppgift att tolka lagstiftningen. Det är ett annat viktigt värde vi som politiker i allmänhet och konstitutionsutskottets ledamöter i synnerhet har att bevaka: domstolarnas självständighet att döma.

Det är också en viktig fråga att ta med sig i detta som gör att vi bör vara återhållsamma med att bli alltför konkreta. Det finns många lagstiftningar som vi genomför utan att i detalj ha redogjort för hur de ska tillämpas. Det vore olämpligt att göra det i alltför stor utsträckning. Det finns också i förarbetena ganska mycket som kan vägleda. Förarbetena är ju det raster, den tolkningsnyckel vilken man ska använda för att tolka det som står på raderna i lagboken, det som står på raderna i det här förslaget.

Det enda brott som vi inte inför här som möjligen skulle kunna vara ett oaktsamhetsbrott gäller grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Jag hade ett replikskifte med ledamoten Wetterling kring detta för en liten stund sedan, och en av de saker som vi då diskuterade var just detta.

Bara för att tydliggöra: För att det ska anses som ett grovt brott i svensk rätt är det ganska mycket som måste till. Grovt blir det om det finns en rad försvårande omständigheter, alltså inte bara om man råkar får en uppgift i knät, inte ens om man till och med har eftersökt uppgiften. Det måste vara någonting ytterligare som försvårar detta.

Det är heller inte så som det har låtit i medierna i olika sammanhang att alla meddelare och alla visselblåsare nu ska börja skälva i sina skor. Man måste komma ihåg att åklagaren - i det här fallet är exklusiv åklagare Justitiekanslern - i varje fall med stödbevisning måste bevisa att uppsåtet har varit att gå främmande makt till handa och/eller att skada Sverige.

Det är med förlov sagt kanske ingenting som stämmer in på någon av de kända visselblåsarna. Detta var inte Anders Kompass syfte med att uppdaga de missförhållanden som han talade om. Vilken främmande makt var det han skulle gå till handa? Mycket oklart, skulle jag säga. Jag har mycket svårt att förställa mig att det var syftet. Det finns absolut ingenting som tyder på det, och ska det dömas i domstol måste det finnas stödbevisning som bevisar det bortom rimligt tvivel.

Utöver detta finns det ytterligare en skyddsvall som det inte talas om tillräckligt i denna diskussion. Som jag nämnde är alltså Justitiekanslern exklusiv åklagare i alla brott som har att göra med tryckfrihetsbrott. Det får inte vilken åklagare som helst ägna sig åt. Det är Justitiekanslern. Och Justitiekanslern har i sin tur en instruktion i vår tryckfrihetsförordning som vederbörande alltid måste förhålla sig till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utlandsspioneri (vilande grundlags-förslag m.m.)

I 1 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen låter det så här: "Den som ska döma över missbruk av tryckfriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör alltid ha i åtanke att tryckfriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämnet och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla."

I vanliga fall räcker det för en åklagare att kunna motse en fällande dom i målet man har tänkt att väcka åtal i. Men det räcker inte för Justitiekanslern, som alltså är den enda som får väcka åtal när det gäller tryckfrihetsbrott. Justitiekanslern måste utöver att kunna motse en fällande dom förhålla sig till det jag just läste upp, och även Justitiekanslern, alltså inte bara domstolen, ska hellre fria än fälla.

Mot bakgrund av det, fru talman, har jag oerhört svårt att se de oerhörda orosmoln som har tornat upp sig i mediebevakningen den senaste veckan. Jag blir nästan fundersam över varför det blir så, och jag tror att det har att göra med det här ärendets svåra komplexitet. Det är väldigt svårt att smälta, och jag hade haft svårt att göra det utan hjälp från vårt fantastiska kansli i konstitutionsutskottet, som är fyllt av rikets kanske mest kompetenta grundlagsjurister.

Med den hjälpen och förståelsen man får för vad det faktiskt gäller har jag blivit lugnare. Det är inte så att vi nu inskränker mediernas möjlighet att berätta om oegentligheter. Vi inskränker främmande makts möjlighet att genom vårt fria, demokratiska statsskick såra oss och vår demokrati, så split mellan oss och använda vår egen öppenhet emot oss.

Det här är en av demokratins oundvikliga paradoxer som leder till slutsatsen att vi alltid måste vara redo att försvara vår demokrati. Om vi inte gör det kommer vår demokrati att dö naivitetsdöden. Det finns exempel på där det har kunnat dra i väg allvarligt i den riktningen.

Men, fru talman, låt inte oss gå den vägen. Låt oss stå upp för vad som är rätt, riktigt och viktigt när det kommer till försvaret av vår tryck- och yttrandefrihet.

Med detta yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att höra.

Jag har en annan fundering. Miljöpartiet beskriver sin omvändelse i frågan, från att vara för till att nu vara emot, utifrån att det blir fler samarbeten med andra länder - alltså det som var syftet att möjliggöra med propositionen.

Kan Jan Riise beskriva Miljöpartiets överväganden när man i steg ett ställer sig bakom en proposition som syftar till att möjliggöra för fler samarbeten med andra länder och att man när fler samarbeten med andra länder blir möjligt och är på väg att genomföras får kalla fötter och backar? Vill Jan Riise vara vänlig och redogöra för de överväganden som ledde fram till den slutsatsen?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Innan jag ger Jan Riise ordet vill jag ha ett förtydligande inför stundande votering. Innebär avslagsyrkande och vilandeförklaring att Jan Riise yrkar bifall till såväl reservation 1 som reservation 2 och reservation 3? Är det korrekt?)

Fru talman! Jag skulle vilja be om ett par förtydliganden, framför allt ett. Jag ska kanske stå för ett eget förtydligande.

Jan Riise beskriver i talarstolen att försvarlighetsundantaget är det som gör att det krävs uppsåt. Så är inte fallet. Det vill jag vara väldigt tydlig med. Försvarlighetsundantaget står på egna ben. Uppsåtsbehovet står på egna ben. Det är två olika saker, två stycken grundmurar och försvarsmurar runt den här lagstiftningen.

När det gäller vilandeförklaringen kanske Jan Riise kan förklara för mig det geniala i att den kan omfatta de delar av propositionen som han och Miljöpartiet vill släppa igenom men inte de delar av propositionen som Jan Riise och Miljöpartiet inte vill släppa igenom. Resultatet av en vilandeförklaring skulle mest sannolikt bli att grundlagsförslagen kommer att beslutas om och vinna laga kraft men att de delar som inte är grundlagsförslag, som han inte har lika stora invändningar mot, blir försenade ett år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utlandsspioneri (vilande grundlags-förslag m.m.)

Vill Jan Riise vara så vänlig och förklara för mig och kammaren det kloka bakom detta?

Fru talman! Den gråzon som eventuellt uppstår blir ju inte målad i skarpare färger för att det finns företrädare i den här kammaren som gör den gråare och väcker oro kring att man på det här sättet skulle förbjuda saker som de facto inte förbjuds eller kriminalisera situationer som de facto inte kriminaliseras.

Vår uppgift måste rimligtvis vara att tydliggöra för en orolig mediekår vad som är juridiskt rätt och fel i det här avseendet. Sedan ska vi vara väldigt tydliga med att detta är svår juridisk materia - absolut - men det gör bara att vår uppgift blir än viktigare, det vill säga att förklara vad detta handlar om.

Du kan inte bli dömd enligt denna nya lagstiftning om du inte har uppsåtet att gå främmande makt till handa eller skada rikets intressen eller rikets säkerhet. Du kan inte heller bli dömd för vanlig obehörig befattning med hemlig uppgift bara för att du får den i knät, utan det måste finnas försvårande omständigheter. Dessa saker har lyst med sin frånvaro i den allmänna debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utlandsspioneri (vilande grundlags-förslag m.m.)

Vad gäller detta med att gömma sig för medierna kan jag inte känna att jag identifierar mig med den bilden. Jag kommer att finnas tillgänglig för medierna utanför denna kammare direkt efter detta, och jag finns absolut tillgänglig för medier som vill ha kommentarer. Jag har också lämnat kommentarer till flera olika medier. Tyvärr finns det de som har hävdat att man har varit oanträffbar trots att man inte har fått ett telefonsamtal från den aktuella tidningen, och det är också en intressant upplevelse, kan jag meddela.

Sammantaget blir vår uppgift kanske än viktigare, nämligen att förklara vad detta rör sig om. Man blir inte dömd för att man råkar lämna en uppgift som handlar om någonting hemligt om det inte är så att man har som syfte att gå främmande makt till handa eller skada rikets säkerhet eller har försvårande omständigheter när man får en sådan här uppgift i knät.

Fru talman! Tack för ett mycket intressant anförande, Jessica Wetterling! Om förslagen hade varit utformade på det sätt som Jessica Wetterling beskriver här i talarstolen hade jag varit väldigt orolig, men det finns några viktiga saker att ta upp.

Jag ska till exempel ta upp det faktum att vi redan i dag har en spionerilagstiftning som i många delar är snarlik den som nu läggs fram gällande utlandsspioneri - men med ett väldigt stort undantag, fru talman. Det finns inget försvarlighetsundantag i dagens spionerilagstiftning som gäller inre frågor i konungariket Sverige. Hur kan det alltså vara slutet för vår tryckfrihet, vår meddelarfrihet och vår yttrandefrihet om vi har en lagstiftning och föreslår en snarlik sådan men lägger till ett undantag i syfte att säkra bland annat meddelarfriheten?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utlandsspioneri (vilande grundlags-förslag m.m.)

Vi ska komma ihåg att det alltså inte är något oaktsamhetsbrott som införs i lagstiftningen, utan syftet - vilket en åklagare måste kunna styrka i domstol för att en dom ska kunna falla - ska vara att gå främmande makt till handa och skada rikets angelägenheter.

Dessutom är det ju inte så att en hemlig uppgift blir olaglig bara för att man råkar få den i knät. Den brottsrubricering som ledamoten famlade efter tidigare är grov obehörig befattning med hemlig uppgift. För att brottet ska anses vara grovt måste det alltså finnas försvårande omständigheter. En publicist som får en uppgift från en uppgiftslämnare ska alltså enligt det nya lagförslaget utsätta sig själv för försvårande omständigheter innan en sådan gärning kan anses vara olaglig.

Hur passar några av dessa rekvisit in på en vanlig uppgiftslämnare som vänder sig till en redaktion och vill uppdaga oegentligheter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten (vilande grundlags-förslag m.m.)

Fru talman! Det var inte min avsikt att uppta kammarens tid i denna debatt, men jag känner att vissa förtydliganden kan behöva göras, framför allt efter den gestaltning av vår hållning under vårens behandling av detta ärende som tidigare talare gav.

Vi konstaterade efter att ha sett remissinstansernas synpunkter på den del av grundlagsförändringarna som handlade om söktjänster med skydd av utgivningsbevis att kritiken var tung. Den handlade om att den öppning man ville skapa i våra grundlagar för att i vanlig lag kunna reglera och begränsa detta riskerade att bli för stor. En för stor öppning i våra grundlagar lämnar spelrum för tillfälliga opinionsyttringar i detta parlament att gå för långt, reglera för mycket och ta för stor andel av våra demokratiska fri- och rättigheter i anspråk. Det är tung remisskritik från tunga remissinstanser.

Mot bakgrund av detta sa vi att man måste titta på detta igen, och vi skickade en tydlig signal om det till den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Men under den tid frågan bereddes i Regeringskansliet återkom man inte med några konkreta förändringar för att omhänderta kritiken från remissinstanserna. Det var många samtal och diskussioner som alla syftade till att vi skulle förstå vitsen med att strunta i remisskritiken och gå fram med det framlagda förslaget. Vi valde dock att lyssna till kritiken, för till syvende och sist måste syftet vara att värna våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, inte att öppna dem för större risker.

Fru talman! Det var bakgrunden, och det var därför vi inte valde att gå vidare med detta och fick en utskottsmajoritet i ryggen i det avseendet.

Men följetongen slutar inte här. Vi kommer att behöva fortsätta bereda denna fråga, för precis som tidigare talare har sagt är detta inte valbart. Vi behöver tillgodose behoven av konformitet med GDPR, alltså det EU-direktiv som finns gällande personlig integritet och personuppgifter.

Detta beklagar vi inte på något sätt utan ser fram emot, och vi vill se fortsatta ansträngningar för att bemöta detta. Men just den juridiska modell som valdes i detta fall och de formuleringar i den delegationsbestämmelse som skulle ha inneburit bifall i detta avseende kunde vi inte ställa oss bakom för att de skulle riskera att bli för omfattande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)