Fredrik Malm

Fru talman! Först och främst är sifferexercisen inte riktigt korrekt. Men i fråga om Skolinspektionen har det till exempel tidigare funnits förslag här i kammaren om att Skolinspektionen ska få ansvar för alla förskolor i Sverige, även de fristående. Där har nu kommunen ett tillsynsansvar. Vi har också en rad andra skolformer som Skolinspektionen inte ansvarar för.

Jag tror att man inte bara kan hänvisa till Skolinspektionen hela tiden. Kommunerna har också ett väldigt stort ansvar. Det är heller inte Skolinspektionen som är avtalspart gentemot en rad olika aktörer som kanske inte sköter sig. Denna kammare har ju ett stort ansvar för lagstiftningen.

Nu går vi fram med olika förslag som framöver kommer att göra Skolinspektionen vassare. Det är till exempel inte rimligt att Skolinspektionen inte kan göra oanmälda besök. En kommun kan gå ut och ställa frågor till näringsidkare inom torghandeln för att se om det pågår oegentligheter. På samma sätt borde Skolinspektionen kunna agera om de exempelvis ser om en verksamhet inte vill ge plats för en person med funktionsnedsättning.

Skärpt kontroll är en sak, och resurser är en annan. I slutändan handlar det om lagstiftning. Men jag vill ändå inskärpa att vi har 290 kommuner i Sverige som är vana vid tillsynsansvar inom en rad olika områden som finns i den kommunala befogenhetskatalogen. De behöver bli bättre på skolinspektioner.

Fru talman! Niels Paarup-Petersen ställer en tämligen öppen fråga men ger ändå konkreta exempel. I detta fall är det fråga om olika utbildningsformer som också ligger på lite olika nivåer. En del är privata, och andra är offentliga. En del gäller eftergymnasiala studier och så vidare.

Generellt är min utgångspunkt, fru talman, att det är mycket bra för Sverige att kombinera den generella välfärdens princip med marknadsekonomins dynamik. Det är generellt en bra väg framåt för Sverige. Många av dessa verksamheter är skattefinansierade, eftersom vi inte vill ha inslag av privat finansiering från den enskilde i dessa utbildningsformer – därav den generella välfärdens princip. Sedan har vi en massa privata aktörer som kan bidra med konkurrens, valfrihet, innovation och nytänkande. Då är det väldigt viktigt att säkerställa att det inte kommer in kriminella eller lycksökare i verksamheterna.

En slutsats som vi i Liberalerna har dragit är att det krävs en tuffare inspektion och skarpare kontroll, och med tanke på de utredningar som har tillsatts har även regeringen dragit samma slutsats. I slutändan handlar det om att man måste kunna riva upp avtal om det handlar om en upphandlad verksamhet. Om det handlar om fri etableringsrätt får man möjligen titta på andra former. Det blir lite olika beroende på organisationsform.

Fru talman! Tack, Caroline Helmersson Olsson, för frågan!

Nej, jag tror inte det av skälet att det är ett pilotförsök. Detta växlas upp, och fördelen med det är att man under resans gång kan se vad som behöver förbättras, om man behöver skruva lite på det hela eller om det helt enkelt inte fungerar, vilket nog inte kommer att vara fallet.

Vad vi vill är egentligen att få över fler beståndsdelar från yrkeshögskolan till andra utbildningsformer och till andra åldrar, eftersom yrkeshögskola är en väldigt framgångsrik utbildningsform. Det vore väldigt bra om vi fick det att fungera, men än så länge sker det här i så pass liten skala att det inte påverkar helheten. Det är min bedömning.

Fru talman! Det här är oerhört viktiga frågor för Sverige. Vi har en förhållandevis hög strukturell arbetslöshet. Därtill ser vi det som händer i Förenta staterna och på andra håll, med krig i Europa. Det finns mycket som innebär väldigt stora påfrestningar på svensk ekonomi generellt och även på många företag och den offentliga sektorn. Vi har dessutom inflation. Regeringen försökte brotta ned den och lyckades ganska bra, men den är på väg upp igen. Då blir frågan om utbildning och kompetensförsörjning – inte minst via yrkeshögskolan, som också är en viktig utbildningsform – väldigt viktig.

Det är egentligen inte bara en utredning utan tre fyra olika utredningar som rör yrkesvux, yrkeshögskolan, komvux, sfi och mycket annat. De olika delarna bereds i Regeringskansliet. Det är en del att ta hänsyn till där. Det har kommit in mycket värdefulla synpunkter under remissrundorna också. Jag hoppas att de kommer till riksdagen.

Allt kommer inte på en gång, men olika lagförslag kommer från regeringen pö om pö framöver. Dessutom blir det förstärkningar i budgetpropositionen även i vårändringsbudgeten och förhoppningsvis i kommande budgetpropositioner inför 2026.

Fru talman! Det handlar om att säkerställa dels kvaliteten, dels kopplingen till arbetsmarknadens behov i större utsträckning. Det gäller inte så mycket i yrkeshögskolan – det finns redan där – men i en del annat. Det handlar också om att bygga ut fler platser, men inte göra det i rapidfart på ett sätt som gör att man inte kan säkerställa kvaliteten. Man måste också kunna investera i utbildningarna.

Det finns en hel del att titta på. Jag ser framför mig att det kommer mer till riksdagen framöver.

Fru talman! Vi ska nu debattera utbildningsutskottets betänkande om vuxenutbildningen. Låt mig börja med att yrka bifall till förslagen i betänkandet.

Vuxenutbildningen är ett av våra mest kraftfulla verktyg för frihet, inkludering och tillväxt. För oss liberaler är det en grundläggande princip att utbildning aldrig ska vara förbehållen ungdomsåren. Den ska finnas där när den behövs, oavsett var man är i livet. Det är i vuxenutbildningen möjligheten ges till ett andra eller tredje försök att läsa in gymnasiekompetens, byta bana, komplettera tidigare studier eller helt enkelt få chansen att stå starkare på arbetsmarknaden. Det är där, med en stark vuxenutbildning, som nya framtider tar form.

Vuxenutbildningen har också blivit en central del av Sveriges kompetensförsörjning. Vi har en arbetsmarknad i snabb förändring, driven av elektrifiering, AI, klimatomställning och mycket annat. Samtidigt har vi fortsatt arbetslöshet. Vi har företag som inte hittar personal. Denna något paradoxala situation på svensk arbetsmarknad behöver lösas med bättre matchning och starkt fokus på kompetensförsörjning. Vi kan komma en god bit på vägen med yrkesvux, komvux och inte minst yrkeshögskola.

Det är glädjande att regeringen fortsätter att bygga ut det regionala yrkesvuxet. I årets budget tillfördes ytterligare medel för att skapa fler platser. Vi ser även nya initiativ, inte minst det statsbidrag som riktas till utbildningar i samband med stora företagsetableringar. Det är klok politik, menar jag. När norra Sverige växer behövs maskinförare, barnskötare, vvs-tekniker och annat mycket snabbt. Samtidigt, fru talman, får utbyggnad av antalet utbildningsplatser inte bli liktydigt med slentrian. Det får inte bli förvaring. Det måste vara kvalificerad utbildning som leder till jobb. Det är själva kärnan i varför vi gör de här satsningarna.

Vi vet att de längre utbildningarna inom regional yrkesvux har hög etableringsgrad. Det är dit vi ska styra resurserna – till det som fungerar.

Fru talman! Sverige står också inför en demografisk utmaning. Fler måste kunna arbeta längre. Fler måste kunna växla yrke mitt i livet. Det kräver en flexibel vuxenutbildning som är tillgänglig och relevant och håller hög kvalitet. Därför är det viktigt att vi nu inför bättre planeringsmöjligheter för kommunerna och att arbetsmarknadens behov vägs in tydligare i planeringen av vuxenutbildningen.

Jag är glad över att vi liberaler har varit med och drivit på för en ny utbildningsform: den nationella yrkesutbildningen. Den byggs nu upp som en pilot med inspiration från yrkeshögskolan och kan ge många vuxna en snabb väg till jobb. Det är ett exempel på hur vi kan modernisera systemet utan att behöva tumma på kvaliteten.

Fru talman! En viktig del av vuxenutbildningen är svenska för invandrare. Det finns inga genvägar till etablering och integration utan språket. Många som kommit till Sverige som vuxna behöver både språkutbildning och möjligheter till yrkesvägledning. Här måste vi ställa höga kvalitetskrav på uppföljning och resultatinriktning. Det duger inte att människor hamnar i långvariga utbildningssituationer utan tydlig väg vidare.

Vi vet också att det finns brister i kontrollen. Det finns utbildningar som inte håller måttet. Det tar ibland för lång tid innan de avvecklas. Här finns ett förbättringsarbete att göra. Samtidigt tycker jag, fru talman, att det är mycket viktigt att understryka att många utbildningar håller hög kvalitet. Vi ska inte svartmåla hela utbildningsformer. Det finns en läxa att lära, och det finns kvalitetsförbättringar att göra. Men det finns även många utbildningar av hög kvalitet, särskilt när det gäller samverkan med arbetslivet och stark lokal förankring.

Mångfalden av aktörer inom vuxenutbildningen är en styrka. Det finns utbildning i kommunal regi. Vi har också privata utbildningsföretag, yrkeshögskola, folkhögskola och så vidare. Alla har sin plats i systemet. Det ger valfrihet för individen, och det möjliggör innovation och specialisering.

Fru talman! Det finns även en liberal poäng i detta. Utbildningssystemet ska inte vara för toppstyrt eller uniformt. Det ska präglas av mångfald, tillgänglighet och kvalitet. Det ska hjälpa människor till egen försörjning och egen makt och därmed också till framtidstro. Vi vill ha ett samhälle där ingen är för gammal för att börja om.

Fru talman! Nej, vi ska inte generalisera. Men om man tittar på situationen i landet och på boendekostnader och annat är det en tämligen logisk slutsats att en person som kommer till Sverige, får avslag på asylansökan och sedan får stanna i Sverige kanske inte köper en bostadsrätt i ett välbärgat område några stenkast från det här huset. Man hamnar i de områden där man på olika sätt kan hitta någonstans att bo.

Jag tänker på det inflöde till Sverige som vi skulle få om den här politiken skulle genomföras. I praktiken skulle det vara näst intill omöjligt att utvisa en person. Om man går under jorden kommer man automatiskt att få stanna. Om man får avslag och tillhör en viss grupp får man en amnesti. Om man får avslag och sedan hittar ett jobb på ett bygge till mycket låg lön får man stanna, för då spårbyter man, och så vidare.

Fru talman! Möjligen inte de jure, men de facto skulle Sverige då införa en migrationspolitik som innebär att vi inte längre har en reglerad invandring. Det betyder att ett ja är ett ja och att ett nej förr eller senare också blir ett ja. Det blir ett ja för alla, men vissa får möjligen vänta lite längre.

Då kommer frågan: Finns det en folklig förankring när det gäller detta? Finns det en acceptans i de områden i Sverige där vi i dag ser ett ganska hårt klassamhälle, rätt stora utmaningar och rätt stora problem?

Vi har i Sverige haft 370 mord inom den organiserade brottsligheten sedan den 1 januari 2018, enbart med skjutvapen. I år har 25 personer mördats i Sverige. Vi ser en skenande kriminalitet som även äter sig in i den offentligfinansierade samhällskroppen.

Vi har enorma utmaningar när det gäller att bryta segregationen, och i det läget är Miljöpartiets svar att Sverige i stort sett ska lämna den reglerade invandringen. Jag tror att det skulle få mycket stora negativa konsekvenser för Sverige.

Fru talman! Jag gick igenom betänkandet och tittade lite på Miljöpartiets reservationer. En sammanfattning av detta är att Miljöpartiet helt vill riva upp den utlänningslag och den migrationslagstiftning som Sverige nu har. Man vill återgå till den utlänningslag som vi hade före migrantkrisen 2015.

Det innebär att man vill ha permanenta uppehållstillstånd för alla, förutom möjligen studenter och de som jobbar och är arbetskraftsinvandrare. Man vill ha anhöriginvandring utan några krav på att personerna kan försörja sig eller har en ordnad boendesituation för att kunna ta hit resten av familjen. Dessutom vill man ta bort 18-årsgränsen, så att personer som är myndiga också omfattas av anhöriginvandringen.

Man vill dessutom ha amnestier för stora grupper personer som i alla instanser, inklusive domstol, har fått avslag på sina asylansökningar. Man vill ha mycket breda ventiler för personer som har fått avslag och som på olika sätt uppehåller sig i Sverige utan att ha rätt till det.

Man vill dessutom fortsätta ge dagersättning till vuxna, utan barn, som har fått avslag, trots att de ska lämna Sverige. Man vill också ha en regularisering. Personer som lever här utan rätt att vistas i Sverige ska automatiskt kunna få uppehållstillstånd efter en viss tid.

Jag tror att vi måste vara medvetna om summan av den här politiken, fru talman. Om den skulle genomföras i Sverige skulle Sverige inte längre ha en reglerad invandring. Då skulle Sverige i praktiken införa fri invandring. Det skulle få enorma konsekvenser för inflödet till vårt land och särskilt till de områden som är utsatta, där människor hamnar.

Min fråga till Annika Hirvonen är: Har Miljöpartiet förankrat den här politiken hos personer som bor på Järvafältet, i de nordöstra förorterna i Göteborg, i Rosengård, på Tjärna Ängar, i Skäggetorp eller i Vivalla? Har man förankrat politiken i de här områdena? Det är ju där en stor grupp människor kommer att hamna om detta genomförs i Sverige.

Herr talman! Det blir jättesvårt för mig i den här debatten att kommentera enskilda fall – det beskrivs vad person A har sagt till person B, och så vidare. Det finns jättemånga hjärtskärande fall när det gäller flyktingskap. Flyktingskap har präglat mänskligheten i tiotusentals år, säkert ännu längre än så. Hela Europa, och även Mellanöstern, är ett lapptäcke av folkgrupper och människor som har tvingats fly från allt stöveltramp och alla blodiga tragedier som världen har råkat ut för.

Den eritreanska regimen är totalitär och fruktansvärd. Jag har motionerat 15 år i sträck här i riksdagen, utan att något annat parti eller några andra ledamöter varit särskilt intresserade, om att kriminalisera den skatteindrivning Eritreas regim bedriver gentemot eritreaner i Sverige.

Men man måste också ställa sig frågan: Om Sverige som nation, vårt land, ska klara av att hantera både vår situation och integrationen för människor som kommer till Sverige, är utgångspunkten då nödvändigtvis att just Sverige ska vara destination för så många människor? Det finns andra länder i världen där man kan leva säkert. Det finns andra länder i världen där man också kan familjeåterförenas. Bara för att en familjemedlem sätter foten i Sverige är det inte givet att familjeåterföreningen måste genomföras just i Sverige.

Vi måste se till att vi har en rimlig migrationspolitik som innebär att vi respekterar asylrätten. Vi ska ha rättssäkra processer. Man har rätt att överklaga i domstol. Når man de kriterier som ställts upp i utlänningslagen för att få stanna i Sverige får man också göra det. Men vi kommer att ha många situationer där personer inte når upp till de kraven och då tvingas återvända.

Herr talman! Just ord och verkstad hänger väl ihop när det särskilt gäller rotavdraget, tänker jag. Det handlar ju om att vi behöver få fart på svensk ekonomi. Rotavdraget, liksom rutavdraget och en del andra avdrag, har bevisligen ganska bra effekt på sysselsättningen i Sverige.

Men låt mig återgå till migrations- och integrationsfrågorna, herr talman. Om man flyttar till Sverige, får stanna i Sverige och sedan vill ta ansvar för kanske tre fyra ytterligare familjemedlemmar, är det då inte rimligt att man har en ordnad boendesituation? Om man bor i fjärde hand i en etta tillsammans med fyra andra ute i ett väldigt slitet område, är det då rimligt att man utan några som helst krav från det svenska samhällets sida ska kunna ta emot ytterligare fyra familjemedlemmar och förväntas ta ansvar för deras integration eller etablering i Sverige?

Jag tycker inte det. Jag tycker att det är rimligt att vi ställer krav på att man har en ordnad boendesituation och en inkomst om man också ska ta ansvar för flera andra personer.

Sedan finns självklart ett undantag på tre månader för konventionsflyktingar. Det är fastslaget i internationella konventioner, och dem följer Sverige såklart. I övrigt är det dock rimligt att man har etablerat sig om man ska ta ansvar för flera andra.

Alternativet till detta är att vi får ännu mer utslagning, ännu mer segregation, ännu mer skuggsamhälle och en ännu svårare situation särskilt för de barn som ska kunna integreras i Sverige och lever under väldigt svåra sociala omständigheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag rycker in och ersätter min kollega Patrik Karlson i denna debatt. Han har just blivit pappa igen, och det är ju kanon! Ni får alltså stå ut med mig i debatten i dag.

Låt mig börja så här, herr talman: Sverige behöver invandring. Vi behöver ett kontinuerligt inflöde av personer, för vi har ett näringsliv som behöver kompetensförsörjning, just nu särskilt av högkvalificerad arbetskraft. Sverige ska också vara med och ta ansvar som ett anständigt, demokratiskt och välmående land för att tillsammans med andra hjälpa människor som flyr och ge skydd till människor.

Vi behöver göra det i en omfattning som vårt samhälle klarar av att hantera när det handlar om bostadsförsörjning, möjlighet till integration, socialtjänst, skola och så vidare. Det här är en helhet. Vi kan inte ha som mål att på något sätt maximera invandringen till Sverige, och vi kan inte heller ha som mål att minimera den. Vi behöver både ha en regulariserad invandring av arbetskraft och ställa upp för människor i nöd. Men vi måste göra detta i en omfattning som vårt samhälle klarar av att absorbera och hantera och som våra system har kapacitet att möta.

Jag ansvarade för migrationsfrågor i mitt parti, Liberalerna, under åren 2015–2021. Det var den mest turbulenta tiden i svensk historia när det gäller migration. Det började med flyktingkrisen, och det avslutades med att Sverige fick en ny utlänningslag.

Det som hände efter 2015, herr talman, var att Sverige drog i nödbromsen. Vi fick först en tillfällig asyllagstiftning, som regeringen Stefan Löfven drev igenom. Därefter blev den i praktiken permanent i och med den nya utlänningslagen sommaren 2021, och i och med Tidöavtalet har man tagit ytterligare steg för att göra migrationspolitiken än stramare.

Herr talman! Min och även mitt partis uppfattning är att de här förändringarna, vare sig man vill eller inte, är helt nödvändiga för att Sverige som nation ska kunna klara av att hantera den integrationsskuld som vårt land har. Det gäller framför allt skulden gentemot de hundratusentals människor som vi har gett rätt att stanna i Sverige men som har blivit förpassade till områden som i dag har en mycket omfattande kriminalitet och mycket stora sociala utmaningar. Det är människor som knappt har en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och människor som arbetar för mycket låga löner.

Vi har fått en ny form av klassamhälle i Sverige som i hög grad också är kulturellt och etnifierat, med en mycket omfattande fattigdom i hundratals bostadsområden i Sverige och så vidare. Vi kan helt enkelt inte fortsätta med den samhällsutvecklingen. Den sliter sönder förtroendet mellan grupper i samhället och förtroendet gentemot myndigheter, gentemot det offentliga Sverige och så vidare.

Det innebär att vi kommer att behöva en stram lagstiftning för migration under lång tid framöver; det är i alla fall min slutsats. Det behöver dock, herr talman, vara en rättvis lagstiftning och en rättssäker lagstiftning. Det betyder att de personer som möter de krav och de kriterier som utlänningslagen ställer upp och som får ett bifall antingen av Migrationsverket eller i ett senare steg i domstol ska kunna stanna i Sverige. Men vi har inte kapacitet att ordna med breda ventiler för grupper som får avslag i alla instanser.

Vi måste från svensk sida klara av att prioritera. Det är väldigt lätt att prioritera ett bifall. Men det har historiskt varit ganska svårt för svenska politiker att upprätthålla den reglerade invandringen också när det handlar om att människor som får avslag måste vara beredda att lämna Sverige.

Herr talman! Förutom att vi behöver en stram och rättvis migrationslagstiftning behöver vi en lagstiftning där Sverige inte avsevärt avviker från länderna runt omkring oss. Det kan vi inte göra, för vi är en del av Schengenområdet och av Europeiska unionen. Vi har förpliktelser gentemot gemensamma regelverk, och vi bör agera för ytterligare harmoniserade regelverk på europeisk nivå där vi har ett gemensamt ansvarstagande.

Den lagstiftning som ledde fram till den stora migrantkrisen hösten 2015 var en lagstiftning som Sverige genom en rad beslut i Sveriges riksdag under mycket lång tid och i förhållandevis bred politisk samsyn enats om att införa. Den innebar att Sverige skilde ut sig väldigt mycket från länderna runt omkring oss. Vi hade permanenta uppehållstillstånd när de andra länderna hade tillfälliga uppehållstillstånd. Vi hade en närmast total avsaknad av försörjningskrav vid anhöriginvandring. Vi hade också mycket generösa regelverk för familjeåterförening, vilket länderna runt omkring oss inte hade.

Det var detta som ledde till det som skedde hösten 2015, när de gemensamma regelverken och Dublinförordningen rämnade. Människor sökte sig längs tidigare upptrampade stigar med huvudsaklig slutdestination Tyskland eller Sverige. Vi fick en situation i Sverige som till slut blev helt ohanterlig.

Herr talman! Ytterligare något som jag tycker är viktigt att betona är att de som drabbas allra hårdast av den migrationspolitik och integrationspolitik som Sverige har fört och de konsekvenser den har fått är de personer som har invandrat till Sverige. Det är dessa personer som drabbas allra hårdast av de här konsekvenserna. Det handlar dels om att de i många fall lever i områden som är utsatta, dels om att de har en sämre socioekonomisk situation än majoritetsbefolkningen.

Det handlar också om det vi ser i Sverige och även i många andra länder: Om man för en migrationspolitik och en integrationspolitik som inte är i fas med någon sorts bredare allmän uppfattning får man en motreaktion i form av diskriminering, i form av ökad främlingsfientlighet och så vidare. Det är alltså för att hålla ihop Sverige som vi behöver få ordning på detta.

Låt mig ta ett exempel, herr talman, på den situation vi har, särskilt i många utsatta områden. Hittills i år – och nu är vi framme i april – har vi haft 52 skjutningar i Sverige och 21 dödade. Det har gått 58 timmar sedan den senaste skjutningen. Sedan den 1 januari 2018 har 370 personer i vårt land mördats i skjutvapenvåld inom ramen för gängkrigen i Sverige. Om vi jämför siffrorna med situationen i Finland, Norge eller Danmark kommer vi att se en ohygglig skillnad.

De här delarna handlar inte bara om invandring. Det handlar också om möjligheten att smuggla in vapen. Det handlar om narkotika. Det handlar om många olika saker. Det finns säkert många socioekonomiska dimensioner i detta, och jag säger inte att det enbart skulle vara en fråga om migrationen. Men integrationspolitiken och migrationspolitiken hör ihop.

Vi har i Sverige haft uppfattningen att bara en person får en lön i lönekuvertet är man integrerad. Men vi ser i dag betydligt större utmaningar i form av hedersproblematik i många områden och i form av ett dominansbeteende från personer som inte har blivit integrerade. Vi ser en ökad antisemitism. Vi ser ett ökat klassamhälle och ett ökat skuggsamhälle i Sverige.

Herr talman! I förlängningen underminerar och hotar detta de liberala och progressiva värden som jag och mitt parti har stått för i hundra år. Vi liberaler kan inte säga att vi är ett feministiskt parti om vi samtidigt tolererar att det i vissa bostadsområden är klaner som styr och sätter upp checkpoints för vilka som får passera in och ut ur området. Då kan man inte som liberal säga att man står upp för liberala progressiva värden i hela Sverige.

Vi måste återta lag och rätt och rimlighet i det svenska samhället på ett sätt som gör att våra rättsvårdande myndigheter har kapacitet att upprätthålla ordning. Vi måste se till att socialtjänsten inte fullständigt går på knäna och dukar under i många områden i Sverige.

Vi i den här kammaren har ett ansvar gentemot alla människor som bor i Sverige. Vårt ansvar gäller inte bara de människor som lever välordnade och goda liv och som har utbildning och är inne på arbetsmarknaden. Vi har ett ansvar för alla invånare i Sverige.

Avslutningsvis, herr talman: Den här regeringen gör ganska mycket på migrationsområdet. Jag uppfattar också att det finns en majoritet i kammaren för att Sverige ska föra en reglerad och ordnad migrationspolitik och att detta är nödvändigt för vårt land under lång tid framöver. Jag hoppas verkligen att vi orkar hålla den kursen. Den utveckling vi ser i många områden i Sverige i dag måste vi klara av att vända, och vi kommer att behöva göra det gemensamt.

(Applåder)

Fru talman! Det här lät lite mer som ett förstamajtal. Frågan kvarstår.

Vi har fem partier i Sveriges riksdag som röstar likadant i alla frågor som rör migration. Man vill se reglerad invandring och att de personer som har störst behov av skydd får stanna. Man vill ha ordning och reda i systemet och att personer som får avslag ska lämna landet. Jag medger att det absolut finns vissa skillnader i synsätt, men när det gäller policy och substans har vi fem partier som vill se en fortsatt reglerad och ganska strikt migrationspolitik för lång tid framåt, enligt min bedömning. Därutöver finns tre partier som gör en helt annan bedömning.

Det här innebär att Ola Möllers parti ska sitta och förhandla politik när åtminstone två av tre vill att det även fortsättningsvis ska gå att arbetskraftsinvandra till Sverige för att få löner på omkring 13 000 kronor. Jag har svårt att se att LO-kollektivet ställer upp på sådan politik. Man kommer att förhandla med två partier som vill ha total återgång till den migrationslagstiftning Sverige hade före migrantkrisen 2015. Man ska förhandla med tre partier som kommer att kräva stora amnestibeslut för stora kollektiva grupper av personer som i alla instanser, inklusive domstol, har fått avslag på sina asylansökningar.

Fru talman! Även om Socialdemokraterna är störst har jag svårt att se att de andra kommer att lägga sig platt i en förhandling mellan fyra partier och inte få igenom någonting. Då måste man ge ett svar till väljarna. Man kan inte bara säga att man vill ha ett öppet mandat för att man är det största partiet, utan man måste ge ett svar till väljarna på vad de kan förvänta sig om Socialdemokraterna vinner valet.

Jag ser väldigt stora risker om vi börjar underminera den reglerade invandring som Sverige har och kommer att behöva ha under lång tid framöver.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag i stort sett instämmer i allting Ola Möller sa, både i sitt anförande och i replikskiftena. Det finns dock ett litet aber i sammanhanget, och det är att de tre partier som Socialdemokraterna vill bygga en framtida regeringssamverkan med sätter av i full kareta i rakt motsatt riktning.

Fru talman! Halva oppositionen i Sverige vill se en total återgång till den lagstiftning som gällde fram till migrantkrisen 2015. Det är alltså den lagstiftning som skapade situationen som ledde till att Socialdemokraterna fick viga en hel mandatperiod åt att försöka övertyga Miljöpartiet om tillfälliga lagstiftningar och annat. Och efter det gör i praktiken fem av åtta partier i Sverige i mångt och mycket analysen att det är nödvändigt med ordning och reda i migrationspolitiken. Det är de tre regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet gör helt enkelt en annan analys av de här samhällsfrågorna.

De vill återgå till en lagstiftning där permanent uppehållstillstånd i stort sett ska ges till alla vid det första beslutet. De har så pass breda undantag för personer utan asylskäl att det i praktiken skulle underminera hela den reglerade invandringen. De vill ha breda amnestier men inte några försörjningskrav och så vidare.

Fru talman! Jag har väldigt svårt att se att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet skulle lägga sig platt i framtida förhandlingar med Socialdemokraterna i denna fråga. För Sverige som nation är det oerhört viktigt att vi värnar den reglerade invandringen. Jag skulle vilja höra hur Ola Möller ser på detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som Niklas Sigvardsson tar upp, men jag tycker att vi behöver titta på det bredare. I grund och botten handlar det om kvaliteten på utbildningarna, och då måste man titta på vad det utbildas i, på ämnesplaner och på kursplaner. Det handlar om att vi får fler behöriga lärare och så vidare.

Jag har svårt att se att man med någon sorts närmast kirurgisk precision ska kunna veta exakt hur många personer som framöver ska utbildas på bygg- och anläggningsprogrammet, på teknikprogrammet och så vidare. Vi får inte glömma det faktum att det i slutändan handlar om aktiva val som våra ungdomar gör.

Det finns ett behov av dimensionering, och det har ju riksdagen baxat igenom. Det finns också en struktur för att sjösätta detta; kommunerna ska samverka – minst tre kommuner, tror jag att det är – och så vidare. Men vi ska inte glömma bort den andra delen av det här, vilket är dels det individuella valet och dels att det handlar om människor som kommer att vara ute på arbetsmarknaden i tiotals år framöver.

Vi följer dock detta lika noga som Socialdemokraterna gör och hoppas självklart att det ska bli så bra som möjligt, så att Sveriges arbetsgivare – och då talar vi både om den offentliga sektorn och om privata arbetsgivare – helt enkelt ska kunna hitta personal. Väldigt många företag behöver personal som inte nödvändigtvis har läst på universitetet. Det är hantverkare och alla möjliga olika yrkeskategorier som behövs och vars tjänster efterfrågas.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att ledamoten Niklas Sigvardsson lyfter någonting som är väldigt viktigt. Det handlar dels om att få vår arbetsmarknad att fungera på ett bra sätt, dels om att få utbildningen att också leda till jobb. Man ska då ha med sig ett par saker i detta, tycker jag.

Det första är att de som i dag går på gymnasiet kommer att vara ute på den svenska arbetsmarknaden långt in på 2070-talet. I många andra fall diskuterar vi, fru talman, mer i termer av livslångt lärande. Man ska kunna byta bana i livet, komplettera och så vidare. Jag skulle säga att det är viktigt att man inte bygger in för mycket kortsiktiga prognoser och analyser och så att säga dimensionerar saker och ting för hårt, för det finns ett subjekt i sammanhanget som vi inte ska glömma bort. Det är eleverna, ungdomarna, som också vill göra aktiva val och välja någonting som de är intresserade av att läsa. Det är det ena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Det andra är att man får se framöver hur detta utvecklar sig. Kommunerna ska ju samarbeta med varandra, och vi vet inte heller i hur hög grad de fristående huvudmännen kommer att inkluderas i de olika dimensioneringarna.

En väldigt grundläggande fråga eller utmaning, fru talman, handlar om att vi vill att fler ska läsa yrkesutbildningar på gymnasiet. Där har siffrorna nu gått upp lite. Det är väl uppemot 40 procent – kanske 37 eller 38. Jag tycker att det är väldigt glädjande att yrkesutbildningarna har blivit lite mer populära än vad de var för några år sedan. Det är viktigt, och de behöver stärkas ytterligare.

Fru talman! Vi har nu att debattera den svenska gymnasieskolan. Den senaste Pisaundersökningen visar på en djup kunskapskris. Var fjärde högstadieelev klarar inte grundläggande läsning eller matematik. Samtidigt larmar universitetslärare om att nya studenter har svårt att ta till sig kurslitteraturen.

Det finns några ljuspunkter också, ska sägas. Undersökningar som Piaac och Timss visar att vissa delar av kunskapsnivån trots allt är stabila. Men vi kan inte ignorera det faktum att runt 20 000 elever varje år lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt program på gymnasiet. Det är ett misslyckande, inte bara för dem som inte kommer in utan för hela vårt samhälle. Sverige har ambitionen att vara en innovativ kunskapsnation. Då duger det inte att så många unga lämnas efter.

Problemen i svensk skola har djupa rötter. Reformerna under 1990-talet slog sönder ett förhållandevis välfungerande system. Socialdemokraternas kommunalisering splittrade skolan, urholkade läraryrkets status och ledde till att kommuner började spara på utbildningen. I stället för tydliga nationella regler infördes otydliga mål.

Därefter kom friskolereformen. Fri etablering och skolval skulle skapa konkurrens och mångfald. Men eftersom skolan redan var decentraliserad fick friskolorna växa fram utan tillräckliga statliga regler.

Samtidigt förändrades synen på kunskap. Fakta och tydliga krav fick ge vika för en mer postmodern syn på lärande. Lärarrollen, där läraren förklarar och instruerar, försvagades. I dag ser vi resultatet: en skola där elever får för lite struktur, för låga förväntningar och för få verktyg att lyckas.

Utmaningarna är många nu, fru talman. Digitaliseringen har förändrat klassrummen i grunden, men skärmar kan aldrig ersätta en bra lärare. Samtidigt har Sverige tagit emot många elever med annat modersmål än svenska – en utmaning som skolan inte varit rustad att hantera.

Gymnasieskolan

Svensk skola presterar sämre i dag än för 30 år sedan. Det finns områden där vi klarar oss hyfsat, vilket jag nämnde även tidigare, men i alltför många delar får vi i dag underkänt. När gymnasieskolan sviktar hotas hela Sveriges framtida kompetensförsörjning. Det handlar inte bara om elevernas möjligheter, utan det handlar om vår ekonomiska tillväxt, om jobben och om välfärden.

Utbildningen är nyckeln till ett starkt samhälle. Men det handlar inte bara om ekonomi; det handlar om bildning och frihet. Varje barn ska ha chansen att skapa sig en bättre framtid, oavsett hur många böcker som finns hemma i bokhyllan. En fungerande skola är en förutsättning för ett anständigt samhälle.

Regeringen tar nu ett helhetsgrepp om dessa utmaningar. Vi stärker yrkesprogrammen i gymnasiet för att skapa fler vägar till arbete. På så sätt kan vi fånga upp fler elever som annars riskerar att hamna utanför.

Det handlar också om livslångt lärande. Yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och omställningsstudiestödet är centrala delar på en arbetsmarknad som förändras snabbt. Vi behöver ett flexibelt utbildningssystem som kan möta framtidens krav, men vi måste få ordning på grunderna. Det är väldigt viktigt.

Fru talman! Det finns i betänkandet några motioner som berör studie- och yrkesvägledningen i svensk skola. Jag skulle avslutningsvis i mitt anförande vilja säga några ord om detta.

Det är väldigt viktigt inte bara med studie- och yrkesvägledning utan även med prao. Under nästan 25 år var prao inte obligatoriskt. Sedan 2017 eller 2018 någon gång är det – tack och lov – obligatoriskt igen. Det betyder att alla ungdomar från årskurs 8 ska göra tio dagars prao för att få konkreta lärdomar och erfarenheter av hur saker och ting fungerar i arbetslivet.

Studie- och yrkesvägledningen är också väldigt viktig. Det är nämligen i dag många som gör val baserade på rykten och hörsägen eller som får felaktig information i skolors ibland ganska aggressiva marknadsföring.

Då måste vi se till att de studie- och yrkesvägledare som anställs i svenska skolor är utbildade för detta. För att bli studie- och yrkesvägledare, fru talman, krävs det tre år på universitet. Det är 180 universitetspoäng. Man läser bland annat psykologi, omvärldsanalys, samtalsmetodik och sociologi. Det är en akademisk utbildning på tre år.

Förra månaden kom det fram uppgifter om att det finns företag som marknadsför korta digitala kurser, på sex veckor, och säger att de som har gått dem blir certifierade studie- och karriärvägledare – de kallar dem inte för studie- och yrkesvägledare. Hela beskrivningen av de här korta digitala kurserna ger vid handen att man ska arbeta som studie- och yrkesvägledare på svenska skolor.

Det är falsk marknadsföring. Det är en nedvärdering och en underminering av välutbildade yrkesgrupper inom den svenska skolan. Man kan inte anställa en person som gått en digital kurs på några veckor i stället för någon som har tre års universitetsutbildning. Det säger sig självt. Det förstår alla.

Man lurar människor att gå de här utbildningarna. Och mindre nogräknade skolor riskerar att anställa dessa personer i stället för personer som har tre års universitetsutbildning. Jag tycker att det är rent respektlöst gentemot den yrkeskategori som vi talar om här, studie- och yrkesvägledarna, att på det här sättet falskt marknadsföra sig när det gäller deras yrkeskompetens.

Jag tycker att det är viktigt att vi politiker följer den här frågan ganska noga framåt. Om det här fenomenet breder ut sig i skolans värld, att man börjar marknadsföra mycket korta utbildningar och beskriva dem ungefär som att de motsvarar universitetsutbildningar, kommer självklart frågan om att skydda yrkestitlar inom skolan att komma upp framöver. Det blir en följd av detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Det här är något som har upprört och irriterat mig en del, fru talman, sedan jag gick igenom detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)

Fru talman! Miljöpartiet säger att det här inte ligger inom vårt beredningsområde, efter att ha talat om det i talarstolen i två minuter. Jag tog replik just på grund av detta.

Miljöpartiet drev igenom en läroplan för förskolan som angav att man skulle bygga digital kompetens från ett års ålder. Det har jag aldrig sagt, säger Camilla Hansén. Nej, det har hon möjligen inte sagt, men hon har genomfört det i form av en läroplan för svenskt förskolväsen.

Vi ska inte lägga oss i hur mycket barn tittar på Youtube hemma, sa hon också. Nej, det är ju föräldrarnas uppgift. Mitt problem är om barnen tittar för mycket på Youtube på förskolan när de är ett eller två år gamla.

Vi behöver rulla tillbaka det otroligt okritiska förhållningssätt till digitalisering som har funnits. Här kan man välja mellan två saker. Antingen lyssnar man på forskningen, fru talman. Då lyssnar man på vad hjärnforskarna säger om vilken negativ påverkan skärmtiden har på väldigt små barn. Eller så gör man som Miljöpartiet och lyssnar på nätjättarna som vill rulla ut enorma volymer av digitala hjälpverktyg över svenskt skolväsen. Sedan hamnar man i klorna på Samsung, Microsoft och Apple i stället. Det har tyvärr många kommuner i Sverige gjort. Vi måste lyssna på vad hjärnforskarna säger om vilken negativ inverkan detta har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Fru talman! Jag slås av hur lättvindigt Miljöpartiet tar på konsekvenserna av den samhällsförändring vi fått de senaste 10–15 åren, särskilt den som drabbat ungdomar. Exempelvis sover unga flickor mindre, och man rör sig mindre. Det här går ut över koncentrationsförmågan, man läser mindre och färre barn lär sig läsa i grundskolan. Allt detta hänger ihop med att man skrollar alltmer.

Självklart ska vi ha mobiltelefoner, men det behöver inte introduceras digital kompetens när barnen är ett år gamla.

Fru talman! Jag lyssnade på Camilla Hanséns anförande, och hon begärde även replik på mig tidigare i debatten då hon ställde en fråga om digitalisering.

Jag har under ganska lång tid förvånats lite över Miljöpartiets hållning i den här frågan. Man har en tämligen okritisk syn på hur digitala verktyg, skärmar, mobiltelefoner och så vidare har introducerats och brett rullats ut över svenskt skolväsen, även över förskolan. Från forskningen ser vi nu väldigt tydligt att detta har en kraftig negativ inverkan på barn och ungdomar. Det påverkar bland annat sömn, koncentration, rörelse och psykisk hälsa. Ändå slåss Miljöpartiet, fru talman, med näbbar och klor för att bygga digital kompetens för Sveriges ett- och tvååringar.

På vilket sätt är det svensk förskolas uppgift att bygga digital kompetens för en ett- eller tvååring, Camilla Hansén? Hjärnforskarna är tydliga med att man inte ska introduceras till skärmar vid den åldern. Det har en negativ påverkan och har egentligen inga uppsidor. Det finns ju alternativkostnaderna för detta; det man åsidosätter med fokuseringen på digitala verktyg är att jobba med händerna, att bygga social interaktion, att röra sig och att vara ute och leka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Varför ska ettåringar bygga digital kompetens?

Fru talman! Jag har för egen del inte stängt någon förskola och heller inte öppnat någon. Det handlar om kommunala beslut eller beslut av fristående huvudmän.

Vad vi ser demografiskt framöver i prognoserna är minskande barnkullar. Färre barn föds, för att uttrycka det så. Om jag får tänka lite fritt och högt, fru talman, kan det vara ganska klokt att skärpningar av kraven i förskollärarutbildningen görs i en situation där barnkullarnas storlek minskar, med tanke på att det kan bli något färre som utexamineras.

Avslutningsvis, när det gäller språket, fru talman, har vi en stor grupp barn i förskolan som inte har svenska som modersmål och där behovet av att lära sig svenska är stort. Det var den ena delen. Den andra delen handlar om de barn som inte har svenska som modersmål men som heller inte går i förskolan. Dem behöver vi nå på ett bättre sätt än hittills.

Det gjordes en förändring 2023, tror jag att det var, som arbetades fram av den nuvarande skolministern i hennes utredning och som innebär att kommuner ska erbjuda barn en plats från tre års ålder. Den kan man tacka nej till.

Man utreder även det vi kallar för språkförskola, som i praktiken innebär att förskolan görs obligatorisk för barn som inte har svenskan med sig och som heller inte förväntas få det genom hemmet därför att föräldrarna inte har lärt sig språket. Den pusselbiten tror jag är viktig totalt sett för att stärka språket bland svenska ungdomar.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för väldigt relevanta frågor! Spontant kan jag tycka att det vore rimligt att ha samma krav på kunskaper i svenska för blivande förskollärare och blivande lärare. Utredaren har dock gjort bedömningen att alltför många inte skulle bli antagna till förskollärarutbildningen om man satte det kravet. Det är hela tiden en bedömning. Å ena sidan behöver vi utbilda personer, å andra sidan behöver vi höja kvaliteten på utbildningen. Utredaren har landat i de förslag han har lagt fram.

Vi får se framöver. Detta blir ju en produkt, som man säger i Regeringskansliet, som förhoppningsvis ska komma hit till riksdagen under året. På vanlig svenska heter det väl lagförslag.

Förlåt, fru talman, nu minns jag inte exakt vad den andra frågan gällde.

(ANNA LASSES (C): Det gällde att förskolor måste stängas och personal avskedas samtidigt som vi har stora grupper och brist på förskolepedagoger.)

Precis, men man kan fundera på en sak: Hur mycket ska det skilja i lön när man har läst en utbildning på universitet jämfört med om man inte har gjort det? Hur pass mycket ska ungdomar investera och låna för att få en utbildning och sedan kanske ett arbete, oftast i kommunal sektor eller hos en fristående aktör? Den lön de får motsvarar kanske inte den investering som de har gjort i sin utbildning. Detta är en fråga som jag tycker att man kan fundera över när det gäller att öka attraktiviteten och intresset för att bli förskollärare.

Därtill vill jag hänvisa till resonemanget i det tidigare replikskiftet. Det är ganska brett. Det handlar om det kommunala ansvaret, vad vi gör på riksnivå och mycket annat.

Fru talman! Det är mycket positivt att vi i grund och botten gör samma analys av detta, Rose-Marie Carlsson och jag. Det tycker jag att man kan skönja i detta.

Det är inte bara så att vi behöver fler förskollärare och att det även är brist på barnskötare. Det finns också en problematik i att vi också har en förhållandevis stor kategori anställda i förskolan som inte har någon utbildning för detta. Det är problematiskt.

Ledamoten frågar om andra kompetenser, fru talman, och det är svårt för mig eller någon annan här i kammaren att i detalj ha synpunkter på exakt vilka moment som ska ingå i själva utbildningen. Det finns myndigheter för sådant.

I min värld har vi möjligen en större utmaning i svensk förskola i dag än tidigare eftersom vi har en större andel barn som till exempel inte har svenska som modersmål hemma. Detta skiljer sig från hur det var längre tillbaka i tiden. När det gäller frågan om pedagogik och lek är det väl samtidigt på något sätt ganska tidlösa saker det handlar om. Man ska bygga upp en förmåga att lära sig grundläggande kunskaper och en förmåga till social interaktion. Det ska också vara gott om tid till rörelse.

Jag ser egentligen inte varför uppdraget skulle vara så oerhört mycket mer komplicerat i dag än det var tidigare. Snarare ser jag framför mig, fru talman, att vi ska gå tillbaka mer till grunderna i förskolan – till exempel genom att fasa ut mycket av det digitala därifrån.

Avslutningsvis tror jag att man också ska vara medveten om att en rad av de förslag som finns från oppositionspartierna i det här betänkandet snarare handlar om att subventionera föräldrar i förskolan. Det är ju redan i hög grad subventionerat. Jag tror att man ska lägga större fokus på just att höja kvaliteten i förskolan. Jag tror att det är viktigare.

(Applåder)