Lars Jilmstad

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens bedömning av Riksrevisionens rapport Polisreformen 2015 – intentionerna ännu inte nådda. Rubriken utgör i sig en pregnant sammanfattning.

Låt mig först säga att det av flera skäl är en mycket viktig granskning som Riksrevisionen har gjort. Polismyndigheten är en av våra största myndigheter. Skattebetalarna tillskjuter mycket stora resurser och har anledning att förvänta sig att de används på ett bra sätt vad gäller både myndighetens organisation och dess resultat. Det är självklart att en så genomgripande reform av såväl organisation som verksamhetsformer som den som ägde rum för drygt tio år sedan behöver skärskådas ordentligt. Riksrevisionens övergripande slutsats är att Polismyndigheten inte har arbetat tillräckligt effektivt för att nå intentionerna med reformen och att man ännu inte lyckats med detta.

Låt mig påminna om att omgörningen av polisväsendet för drygt tio år sedan innebar att de 21 länspolismyndigheterna, Statens kriminaltekniska laboratorium och Rikspolisstyrelsen slogs ihop till en myndighet. Ännu längre tillbaka var polisväsendet än mer splittrat och organiserades och utrustades på kommunal nivå, naturligtvis med stora olikheter som följd. Tanken med att verka som en myndighet var bland annat att få ökad flexibilitet och förbättrade resultat. Eftersom regeringen givetvis påverkar myndighetens arbete har Riksrevisionen också granskat regeringens proposition.

Utskottet ser positivt på att regeringens styrning av Polismyndigheten har fokus på effekter. Det är förstås naturligt. En välskött polis som har goda resultat och hög brottsuppklaring och som ger oss alla ökad trygghet står förstås mycket högt på regeringens dagordning. Det är uppenbart att reformen inte ledde till några snabba resultat i den riktningen. Därför är det naturligt att regeringen delar Riksrevisionens bedömning att polisreformens intentioner inte fullt ut har uppnåtts, att verksamhetsresultaten fortfarande behöver förbättras och att den interna styrningen och uppföljningen inom Polismyndigheten har haft brister.

Varken regeringen eller utskottsmajoriteten vill dock se den politiska styrning av polisens verksamhet som motionerna i ärendet ger uttryck för. I dessa motioner framhålls bland annat att man vill ha ett tillkännagivande om ett stopp för ytterligare nedläggning av polisstationer.

Det finns i sammanhanget anledning att påminna om att polisfrågor debatterades i denna kammare för cirka två veckor sedan. Min utskottskollega Charlotte Nordström underströk då att Polismyndigheten nu behöver arbetsro efter flera år av reformer. Hon betonade att fokus för verksamheten ska ligga på genomförande, uthållighet och resultat snarare än nya politiska omtag. Vad det handlar om, sa hon, är att bekämpa den grova och organiserade brottsligheten. Fler behöver lagföras. Uppklaringen, som förvisso ökat kraftigt för de grova brotten, behöver höjas vad gäller mängdbrotten.

Mycket går rätt väg nu. Något som ger resultat är inte minst att regeringen och riksdagen har gett polisen en rad nya verktyg. Dessa nya verktyg och andra omständigheter leder till att polisens sätt att arbeta förändras. Vilka uttryck det ska ta sig avgörs bäst av Polismyndigheten själv, inte av politiker. Detta har även delar av oppositionen varit på det klara med tidigare.

Riksdagens utredningstjänst, RUT, konstaterade i en rapport år 2005 att 106 polisstationer hade lagts ned i Sverige sedan 1994. 78 av de 106 hade stängts efter år 2000, alltså bara inom loppet av fem år. Ställd inför detta säger dåvarande justitieminister Thomas Bodström till Dagens Nyheter att nedläggningarna är en effekt av polisens ändrade arbetssätt och att han har förståelse för att små stationer som sällan är öppna slås ihop med större. Så är det också fortsatt. Regeringen ska inte styra eller sätta mål för hur många polisstationer som ska finnas i landet. Det är ett operativt ansvar för Polismyndigheten.

Trygghet och effektiv brottsbekämpning hänger inte nödvändigtvis ihop med fysiska byggnader. Däremot är förstås den lokala polisnärvaron mycket viktig. Den kan uppnås på olika sätt, till exempel genom områdespoliser, mobila poliskontor, kontaktpolisverksamhet eller samlokalisering med andra myndigheter. Vi har inte minst genom förändrade sekretessregler nu gjort det möjligt för socialtjänst och polis att arbeta ihop på ett effektivt sätt.

Det är Polismyndigheten som bäst avgör var stationer eller andra typer av arbetsplatser ska finnas. Den gör det utifrån den lokala brottsbilden, de egna resurserna och verksamhetsbehoven.

Som alla kan konstatera har anslaget till polisen ökat kraftigt under senare år, och satsningen fortsätter. När vi närmar oss det antal poliser i förhållande till vår folkmängd som vi sammantaget kan se i vår europeiska omgivning kan vi få både en väl fungerande polisverksamhet och en mer synlig polis.

Det är, som jag sa inledningsvis, viktigt att polisen granskas. Det finns förvisso saker att säga om polisreformen 2015. Det gäller främst genomförandet och styrningen och inte själva grundidén bakom reformen.

Reformen behöver inte omprövas eller göras om. Pågående satsningar, redan beslutade styrsignaler och de ökade resurserna till polisen gör att de brister som RR pekar på kan åtgärdas.

Herr talman! Utskottet anser i likhet med regeringen att det inte finns skäl för några ytterligare åtgärder med anledning av Riksrevisionens rapport. Det pågår arbete från såväl regeringen som polisen som syftar till att nå intentionerna med reformen.

Jag yrkar på att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna och att riksdagen avslår motionsyrkandena.

Fru talman! I det ärende som vi nu har att ta ställning till kan vi konstatera att det finns en grundläggande enighet inom justitieutskottet, vilket också har framgått av tidigare anföranden. De avvikande uppfattningarna handlar i huvudsak om utformningen av den årliga redovisningen och om ett tillkännagivande om att förstärka Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Utskottets majoritet vill att riksdagen avslår dessa motionsyrkanden och att regeringens skrivelse läggs till handlingarna.

Som framgått tidigare har den här redovisningen förekommit ända sedan 1983. Från början handlade det om hemlig telefonavlyssning, vilket ansågs vara ett väldigt stort ingrepp i den personliga integriteten och därför var oerhört omdebatterat. Successivt har redovisningen utökats till att gälla även användningen av en lång rad andra hemliga tvångsmedel, och jag ska räkna upp en del.

Redovisningen omfattar i dag också hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning vid förundersökning i brottmål liksom vid tillämpningen av lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, den så kallade preventivlagen som togs upp i ett tidigare anförande.

Redovisningen omfattar dessutom en redogörelse för inhämtning av uppgifter enligt lagen om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, den så kallade inhämtningslagen. Vi får också reda på användningen av dessa tvångsmedel i Säkerhetspolisens verksamhet.

Denna långa uppräkning visar med stor tydlighet att väldigt mycket har hänt sedan 1983. Dels handlar det om brottslighetens utveckling, dels om att det sedan dess har tillkommit många nya sätt för kriminella att hålla kontakt och att förbereda och genomföra brott av olika slag. Den nuvarande regeringen har med nya och avancerade tvångsmedel effektiviserat brottsbekämpningen, och det ska vi vara tacksamma för.

Fru talman! Utskottet delar regeringens uppfattning att det är av grundläggande betydelse i en rättsstat att rätten till skydd för privat- och familjeliv respekteras. Samtidigt är det nödvändigt att de brottsbekämpande myndigheterna vid allvarlig brottslighet ska kunna använda sig av hemliga tvångsmedel som yttersta hjälpmedel.

Det måste dock finnas högt ställda rättssäkerhetskrav och en noga reglerad insyn i tillämpningen av de olika tvångsmedlen. Kraven måste förstås utesluta att användande av tvångsmedel blir slentrian, och det är av stor vikt att vi kan bedöma vilka resultat som användningen leder till.

Efter några år av skiftande omfattning av hemliga tvångsmedel kan vi nu se en ökning, vilket avspeglar både brottslighetens utveckling och resultatet av några olika lagändringar. Utan att närmare gå in på resultaten av dessa enskilda åtgärder kan utskottet dela regeringens bedömning att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2024 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen.

Fru talman! Regeringen gav för ett år sedan en särskild utredare i uppdrag att göra en samlad rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel i syfte att få en mer effektiv och tydlig reglering. Utredaren ska kartlägga nyttan av åtgärderna och även konsekvenserna för den personliga integriteten. Utredaren ska också ta ställning till hur den fortsatta årliga redovisningen ska utformas. Utredningen ska vara klar till sommaren och kommer sannolikt att ge bra besked i de frågor som motionerna i dagens ärende tar upp.

Jag yrkar avslag på motionerna. Jag yrkar även på att regeringens skrivelse läggs till handlingarna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Herr talman! Försvarskraft handlar inte bara om försvarsmateriel och personalnumerär. Försvarskraft handlar också om att finnas på rätt plats i rätt tid. Då krävs en organisation som snabbt kan mobiliseras för att möta överraskande angrepp.

Ett välutrustat och växande hemvärn utgör en viktig del av en sådan beredskap, men ännu snabbare och effektivare skulle det vara att som komplement återskapa det driftvärn som vi hade från mitten av 40-talet och fram till början av 2000-talet. Driftvärnet bestod av särskilt utbildad personal vid dåtidens viktigaste anläggningar. I dag skulle det kunna handla om exempelvis hamnar, kraftverk, va-anläggningar, dataanläggningar, flygplatser och annan särskilt känslig infrastruktur.

Min fråga till försvarsministern är: När får vi tillbaka driftvärnet?

Fru talman! När vi i dag debatterar detta betänkande om straffrättsliga frågor står vi inför förhållanden som rör själva kärnan i vårt samhällskontrakt – rättvisa, trygghet och skydd för de svagaste bland oss. Det handlar om hur vi ser på vår gemensamma moral, hur vi visar att samhället står på den utsattes sida och hur vi omsätter dessa värderingar i kloka och verkningsfulla lagar.

Fru talman! Det psykiska våldet är en mörk skugga i många människors liv. Det bryter ned, isolerar och förminskar. Det är ett våld som inte lämnar synliga märken men som kan förvandla ett hem till ett fängelse och en relation till ett tyranni. Särskilt kvinnor drabbas av denna form av systematisk kontroll och nedbrytning.

När flera partier nu motionerar om att kriminalisera detta står vi helhjärtat bakom den ambitionen. För Moderaterna är det en självklarhet att samhället ska stå på brottsoffrets sida.

Men just för att denna fråga är så viktig måste vi ta ansvar för att skapa en lagstiftning som verkligen fungerar i praktiken. Vi vill inte ha symbolpolitik. Vi vill ha verkliga resultat för verkliga människor i verklig nöd.

Moderaterna står därför redo att gå vidare med kriminalisering när regeringen har slutfört sitt arbete. De kvinnor som i dag lever under psykiskt våld förtjänar en lagstiftning som faktiskt ger dem upprättelse. Vår moraliska kompass är tydlig: Alla former av våld i nära relationer ska bekämpas med full kraft, oavsett om de lämnar blåmärken på kroppen eller på själen.

Fru talman! När det gäller våra barn kan vi aldrig göra tillräckligt. Det är en moralisk plikt för ett civiliserat samhälle att skydda dem som inte kan skydda sig själva. De sexuella övergreppen mot barn, särskilt de som nu sker i den digitala världen, utgör ett av vår tids mörkaste brott mot vår gemensamma mänsklighet.

Vi ser med särskild oro på fenomenet sexuell utpressning av barn, där unga människor manipuleras och tvingas till handlingar under hot och skam. Detta är ett övergrepp som kan följa ett barn genom hela uppväxten och sätta djupa spår långt in i vuxenlivet.

Regeringens proposition, som nu ligger på riksdagens bord, innehåller betydande förstärkningar av skyddet. Vi utvidgar straffansvaret för våldtäkt mot barn, vi ökar möjligheterna att lagföra dem som utnyttjar barn genom köp av sexuell handling och vi anpassar lagstiftningen till den digitala verklighet där många övergrepp nu sker.

Parallellt med detta utreder vi hur provokativa åtgärder kan användas mer effektivt i brottsbekämpningen – ett viktigt verktyg för att komma åt förövare innan de hinner skada fler barn.

Fru talman! Låt mig nu vända blicken mot en fråga som är av en annan typ men som också rör grundläggande rättsprinciper. I frågan om för sent inlämnade årsredovisningar står vi inför en balansgång mellan effektiv brottsbekämpning och rimliga villkor för företagare.

Sverigedemokraterna lyfter i sin motion en viktig princip: Straffet ska stå i proportion till brottets allvar. Det är svårt att försvara ett system där en småföretagare som av ren okunskap eller tidsbrist missar en administrativ deadline riskerar samma straffrättsliga konsekvenser som vid allvarliga våldsbrott.

Vi vill ha ett Sverige som är välkomnande och enkelt för företagande. Det skapar jobb, välfärd och framtidstro. Samtidigt måste regelverket kring företagande utformas så att ohederliga och kriminella aktörer kan identifieras och uteslutas. Vi anser därför att denna fråga kräver den genomlysning som nu pågår genom den särskilda utredning som vi har tillsatt.

Detta är inte en fråga om att vara för eller emot företagande; det är en fråga om att skapa ett system som både främjar företagsamhet och upprätthåller den grundläggande ordning som ett fungerande näringsliv kräver.

Fru talman! Utöver dessa tre områden rymmer betänkandet en mängd viktiga frågor, från brott mot allmän ordning till straff för rattfylleri och åtgärder mot penningtvätt. För samtliga dessa områden pågår nu ett genomgripande reformarbete.

När utskottet föreslår avslag på motioner är det inte för att frågorna saknar betydelse, utan tvärtom. Det är just för att de är så viktiga att vi vill säkerställa att den lagstiftning vi skapar verkligen gör skillnad. Vi vill inte ha symbolpolitik; vi vill ha resultat.

Vi från Moderaternas sida välkomnar det engagemang för rättssäkerhet och trygghet som kommer till uttryck i betänkandet. Det svenska samhällskontraktet bygger på att varje människa ska kunna leva i trygghet, att varje barn ska kunna växa upp utan rädsla för övergrepp och att varje företagare ska kunna verka under rimliga och förutsägbara villkor.

Sverige ska vara ett land där brottsoffer får upprättelse, där barn skyddas från övergrepp och där företagare kan fokusera på att skapa jobb utan rädsla för oproportionerliga påföljder. Det är vår vision, och det är för den vi arbetar varje dag.

Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Antalet polisanställda har ökat kraftigt under senare år, och det är förstås glädjande. Det är också bra att allt fler av de riktigt grova brotten klaras upp. Förhoppningsvis är detta inte en tillfällighet utan ett efterlängtat trendbrott. Nuvarande regering med Gunnar Strömmer som justitieminister har gett polisen ett antal nya och viktiga verktyg som kan förstärka denna utveckling.

Tyvärr ser vi inte samma gynnsamma trend när det gäller brott som ses som mindre allvarliga men som ändå påverkar tryggheten för många medborgare.

I växande organisationer finns alltid en risk för ökande byråkrati och tillväxt av diverse stödfunktioner. Därför vill jag nu fråga justitieministern i vilken utsträckning departement och polisledning arbetar med att effektivisera organisation och arbetsmetoder och öka uppklaringen.

Fru talman! Riksdagen kommer i dag att ta ställning till betänkandet En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning. Bakom de lite smått krångliga orden döljer sig förändringar som det finns stor anledning att verkligen välkomna.

För oss här i kammaren behöver ordet preskription inte någon närmare förklaring. För många andra kan det behöva sägas att nuvarande lagstiftning innebär att den eller de skyldiga slipper åtal efter en tid som varierar i längd beroende på vilket straff som kan följa vid en fällande dom. I huvudsak har, som vi har hört tidigare här, de nuvarande preskriptionstiderna bestått i närmare 100 år.

Nu föreslås systematiska förändringar. En given anledning, som också har betonats av tidigare talare, är att den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att klara upp också mycket gamla brott. Vi har alla läst om eller hört talas om så kallade kalla fall som kunnat lösas med hjälp av förfinad dna-teknik eller genom andra forensiska framsteg.

Till och med modern släktforskning har både internationellt och i Sverige lett till att brott klarats upp mycket lång tid efter själva brottet. Så sent som i förra veckan debatterade vi för övrigt här i kammaren regeringens proposition om biometri i brottsbekämpningen, som vi senare i dag också ska besluta om. Det som vi i dag debatterar är en logisk följd av de ökade möjligheter till brottsbekämpning som så kallade biometriska metoder ger.

En annan viktig anledning är att vi har haft en utveckling som fått det stora flertalet av oss att se mer strängt på allvarlig brottslighet. De allra flesta tycker att det är stötande att brottslingar ska kunna klara sig från rättslig påföljd genom att se till att vara oanträffbara under en ibland ganska kort tid.

En tredje, mycket viktig anledning till de nu föreslagna förändringarna är, som jag ser det och som också har påpekats här tidigare, brottsofferperspektivet. För brottsoffer eller anhöriga till brottsoffer har det ofta känts som kränkande när även allvarliga brott inte längre kunnat utredas därför att preskription inträtt. I vissa fall kan till och med gärningspersonen bli känd utan att det går att göra något åt saken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Brottsbalken 35 kap. kommer att bytas ut mot ett nytt kapitel med förändrade, läs: förlängda, preskriptionstider. För alla brott där livstidsstraff ingår i straffskalan kommer preskription inte att förekomma.

Jag tänker inte gå igenom det nya kapitlets uppräkning av preskriptionstider för alla upptänkliga brott utan bara konstatera att mindre svåra brott, vilka som längst kan leda till fängelse i ett år, får en preskriptionstid på två år. I andra ändan av skalan kan vi se att preskriptionstiden blir 25 år om det i straffskalan ingår fängelse i mer än åtta år, och för brott där livstidsstraff ingår i straffskalan finns, som jag nämnde tidigare, ingen preskription alls.

Preskriptionstiderna kan i praktiken bli längre. Så blir det om det handlar om ett antal brott mot mycket unga. Då räknas preskriptionstiden från den dag då brottsoffret fyller 18 år.

Fru talman! Det jag hittills har berört är förändringar som kan ses som naturliga mot bakgrund av teknikutveckling och en strängare syn på allvarliga brott. Brottsofferperspektivet har, som jag tidigare sagt, också vägt tungt. Sammantaget har det lett till förändringar som det finns all anledning att välkomna. Detta kan också sägas om ytterligare några punkter som jag vill ta upp här.

Den första är att lagstiftningen träder i kraft redan den 1 april. Vi har sett och ser fortsatt en brottsutveckling där många av oss önskar att lagstiftning som på olika sätt kan vända denna sorgliga utveckling kan genomföras snabbare. Vi vet att regeringen i grunden delar denna uppfattning och ser tidpunkten för den förändring vi i dag diskuterar som ett exempel på detta.

Den andra punkten handlar om att förändringarna får ett slags retroaktiv verkan. De förlängda eller avskaffade preskriptionstiderna kommer alltså att gälla också för flertalet brott där den hittills gällande preskriptionstiden inte utlöpt före den 1 april.

Den sista punkt som jag vill ta upp och som jag finner mycket tillfredsställande är att utdömda fängelsestraff inte preskriberas. Förhoppningsvis slipper vi därmed upprörande fall där någon gömmer sig i Sverige eller utomlands under just så pass lång tid att påföljden hinner preskriberas och den brottsdömde kan skratta åt en impotent straffapparat.

Fru talman! Jag vill med det nu sagda yrka på att riksdagen fattar beslut i enlighet med justitieutskottets förslag och avslår samtliga reservationer.

(Applåder)