Erik Ezelius

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Det kan vara så att de som lyssnar på debatten tycker att vi talar fikonspråk. Men det här är en viktig fråga, och det känns som att vi har en stor samsyn på Sveriges potential att behålla sin andraplats när det gäller innovationsförmåga liksom på vikten av styrkan att kunna kommersialisera och att kunna bidra aktivt inom alliansen.

Försvarsministern är mer än välkommen att besöka dataspelsprogrammet på Högskolan i Skövde. Det är vi verkligen stolta över, och det ligger i framkant inte bara nationellt utan även internationellt och lockar till sig elever från hela världen.

Avslutningsvis vill jag säga att tempo är avgörande för framtidens försvarsförmåga. Det handlar inte bara om vad vi utvecklar utan om hur snabbt vi kan omsätta identifierade behov till operativ effekt. Tiden från behov till levererad lösning blir i sig en strategisk faktor.

Regeringens försvarsindustristrategi handlar därför inte bara om innovation utan också om produktionsförmåga – att kunna producera mer och snabbare. Här finns en betydande potential att bredda industribasens deltagande i försvarsproduktionen, och jag vill ännu en gång lyfta fram att det finns särskilt goda förutsättningar för detta i Skaraborg och Västra Götaland. Regionen rymmer omkring 21 procent av Sveriges industri och besitter en stark befintlig produktionskapacitet som kan bidra till att stärka totalförsvaret.

Som sagt har FMV redan en etablerad närvaro i regionen genom sin test- och utvärderingsverksamhet, som försvarsministern var inne på. Frågan är därför inte om FMV hör hemma i Skaraborg utan hur den befintliga närvaron kan utvecklas för att skapa en ännu större effekt för Sveriges försvarsförmåga.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Sverige står inför ett omfattande arbete med att stärka sin försvarsförmåga. Det handlar inte bara om ökade resurser och nya system utan också om att skapa de bästa förutsättningarna för innovation, utveckling och operativ effekt.

I detta arbete menar jag att Skaraborg och Skövde har en särställning. En förstärkt närvaro av FMV i Skaraborg handlar inte enbart om var verksamhet placeras geografiskt. Det handlar om att skapa en miljö där operativa behov, testverksamhet, industriell utveckling och akademisk kompetens möts varje dag – en plats där idéer snabbare kan omsättas till konkreta lösningar för Sveriges försvar.

Skaraborg erbjuder något som få andra regioner kan matcha. Här finns en koncentration av arméförband, utbildningsverksamhet och omfattande övningsområden. Den dagliga verksamheten genererar värdefulla erfarenheter och användarinsikter, från taktiska behov till underhållsfrågor, som är avgörande för att utveckla rätt materiel och ställa rätt tekniska krav.

Regionens stora övningsytor och varierade terräng skapar dessutom realistiska förutsättningar för att testa morgondagens förmågor. Det gäller allt från sensornätverk och obemannade system till autonoma markplattformar, drönarmotmedel och nya logistikkoncept.

När utveckling och testning sker nära användarna kan återkopplingen bli snabbare och resultaten mer träffsäkra.

Samtidigt ligger Skaraborg mitt i Sveriges starkaste teknik- och industrikluster. Närheten till fordonsindustri, tekniska företag, universitet och innovationsmiljöer ger tillgång till kompetens, forskning och prototyputveckling inom kort geografiskt avstånd. Det skapar förutsättningar för samarbete mellan försvar, industri och akademi.

Det handlar också om framtidens kompetensförsörjning. Regionens utbildningsmiljöer och tekniska näringsliv ger möjligheter att attrahera och behålla ingenjörer, systemutvecklare och specialister inom områden som mjukvara, hårdvara och systemintegration – kompetenser som är helt avgörande för både försvarsförmågan och försvarsindustrin.

Jag menar att en förstärkt FMV-närvaro i Skaraborg utöver Karlsborg och Skövde dessutom skulle kunna påskynda utvecklingen av flera strategiskt viktiga förmågor, exempelvis samverkan mellan bemannade och obemannade plattformar, sensorfusion och nätverksbaserad ledning, där data från flera källor sammanställs för bättre beslutsfattande. Det gäller även AI-baserade beslutsstöd, modern logistik, mobilt underhåll och förmågan att upptäcka och bekämpa drönare och drönarsvärmar.

För att förverkliga detta krävs konkreta åtgärder. Ett första steg borde vara att förstärka FMV:s närvaro i Skövde och övriga Skaraborg med ingenjörer och testledare som arbetar nära förbanden. Det skulle skapa en kontinuerlig dialog mellan användare och utvecklare och bidra till att operativa behov snabbare omsätts i tekniska lösningar.

Vidare bör gemensamma test- och demonstrationsprogram etableras där FMV, Försvarsmakten, regional industri och akademi samverkar kring prioriterade teknologier. Snabba experiment, fältdemonstrationer och prototyputveckling kan då genomföras i nära anslutning till den operativa verksamheten.

Det finns också behov av att stärka innovationskraften genom finansiering av pilotsatsningar, stöd till dual use-företag och plattformar där civila och militära aktörer kan dela kunskap och erfarenheter. Samtidigt måste långsiktiga utbildnings- och karriärvägar byggas upp för att säkerställa att kompetensen stannar i regionen.

Effekterna av en sådan här satsning skulle vara betydande. Snabbare återkoppling mellan användare och utvecklare leder till bättre kravställning och mer kostnadseffektiva anskaffningar. Regionala kluster stärker leveransförmågan och minskar sårbarheter i försörjningskedjor. Ett operativt förankrat innovationsnav i Skaraborg skulle dessutom ge Sverige bättre möjligheter att snabbt integrera civila tekniska framsteg i försvarssystem och därmed stärka vår konkurrenskraft internationellt.

Jag delar det försvarsministern sa i sitt inledande svar om att regional förankring måste utgå från ökad effekt, och med anledning av de styrkor jag just lyft fram när det gäller Skaraborg vill jag gärna höra ministerns kommentar.

Fru talman! Vi går nu från att diskutera människor av kött och blod till att diskutera försvarsmateriel.

Utomstående kanske funderar på om det här med att ha FMV nära förbanden är en byråkratisk detalj, men jag menar att det är en strategisk nödvändighet. När avståndet mellan dem som använder materielen och dem som utvecklar och upphandlar den blir kortare ökar både den operativa effekten och innovationstakten. Förbanden möter de operativa utmaningarna dagligen och är ofta först med att se vilka behov som uppstår i verkligheten. FMV:s närvaro nära dessa miljöer innebär att problem, idéer och förbättringsförslag fångas upp tidigt och snabbare kan omsättas i konkreta utvecklingsprojekt.

Erfarenheter från moderna konflikter visar dessutom att innovation sällan uppstår enbart i laboratorier eller centrala staber. De bästa lösningarna föds när användare och tekniska specialister tillsammans löser praktiska problem. Genom att placera FMV i direkt anslutning till verksamheten kan vi skapa en kontinuerlig dialog, testa prototyper i realistiska miljöer, genomföra experiment tillsammans med användarna och snabbt föra tillbaka erfarenheter till industrin. Det förkortar tiden från idé till operativ förmåga och gör utvecklingsprocessen mer iterativ och lärorik.

FMV förvaltar stora investeringar. För att dessa ska ge maximal operativ nytta krävs djup förståelse för hur systemen används i praktiken. Det handlar om taktiska behov, logistiska realiteter, utbildningskrav samt underhålls- och tillgänglighetsfrågor. När FMV:s medarbetare verkar nära förbanden minskar risken för att anskaffningar styrs av tekniska specifikationer som inte speglar verkligheten. Resultatet blir bättre kravställning, större träffsäkerhet i vad vi köper in och inte minst kortare ledtider.

Det här hänger tätt ihop med försvarsindustristrategin. Sverige måste behålla och utveckla kritiska tekniska kompetenser och samtidigt stärka innovationsförmågan. FMV knyter samman Försvarsmakten, industrin, akademin och forskningsinstituten och potentiellt även de civila innovationsekosystemen. Genom tidig och tydlig behovsformulering ger vi industrin incitament att investera i relevanta teknologier och förvandlar teknikdriven utveckling till efterfrågestyrd innovation.

Närhet mellan FMV, förband och försvarsindustri samt civil industri stärker också försörjningstryggheten. Svenska företag får bättre förutsättningar att utveckla lösningar anpassade till våra förhållanden. Vi bevarar strategisk kompetens i landet och minskar beroendet av utländska leverantörer inom kritiska områden. Det gör våra leveranskedjor robustare och säkrar långsiktig tillgång till underhåll, reservdelar och vidareutveckling.

Praktiskt synliggörs detta i FMV:s ökade närvaro i till exempel Halmstad och Karlskrona. I Halmstad finns en stark koppling till luftvärn och ledningsförmåga, som är områden där sensor, mjukvaru- och motmedelsteknik utvecklas i högt tempo. I Karlskrona ligger den marina tyngdpunkten på undervattensteknik, sensorsystem och ytstridsfartyg. FMV:s närvaro ger möjlighet att integrera erfarenheter från övning och drift i kravbilden och i utvecklingsprojekten.

Bilden är dock större än så. Defence Xlab i Västsverige, LRIX i Skåne och liknande innovationsplattformar visar hur ett öppet innovationssystem kan fungera. Det sänker trösklar för mindre aktörer, möjliggör tidiga demonstrationer och kopplar samman startups, akademi, industri och myndigheter. Tillsammans med FMV:s regionala noder bildar de ett ekosystem där idéer snabbare går från koncept till operativ effekt.

Jag kommer att exemplifiera med vissa delar av landet, där man skulle kunna se detta som lågt hängande frukter, för att illustrera för den som följer debatten.

Jag undrar om försvarsministern i grunden håller med om min analys, särskilt i ljuset av försvarsindustristrategins tre ledord: innovation, produktion och samarbete.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag får tacka för den här debatten eller diskussionen.

Jag tror som sagt att vi i grund och botten har samma ansats, det vill säga att detta är ett gemensamt samhällsansvar. Försvarsministern har rådighet över Försvarsmakten och kan primärt agera där, men ska vi kunna bygga upp en robusthet i befolkningen som sådan är det ett helhetsgrepp som måste till.

Därför kommer jag tillbaka till att jag tror att det är oerhört viktigt med ett närmare samarbete mellan skolan, idrottsrörelsen, kommunerna och totalförsvarets aktörer. Det handlar inte om att på något sätt militarisera idrotten utan om att ge fler unga bättre möjligheter att utveckla de egenskaper som både individ och samhälle behöver. På så sätt tror jag att vi kan skapa en bättre folkhälsa, en starkare social sammanhållning och ett bredare och mer robust rekryteringsunderlag för framtidens totalförsvar.

Jag ser med tillförsikt fram emot regeringens fortsatta arbete i den här frågan.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är glädjande att ta del av dessa siffror och att det ändå är en så pass stor andel som fullföljer värnplikten med godkänd utbildning och därmed kan krigsplaceras eller fortsätta inom verksamheten i Försvarsmakten. Det är dock även i ljuset av att vi skalar upp vårt totalförsvar, såväl den militära som den civila delen, som jag vill adressera de problem som finns kopplat till den ökade fysiska inaktiviteten.

Fru talman! Ju fler unga som växer upp med en god fysisk kapacitet, desto större blir rekryteringsunderlaget för värnplikten och därmed möjligheten att utbilda fler soldater och förmågan att bemanna krigsorganisationen. Omvänt riskerar en långsiktig försämring av ungdomars fysiska status att leda till ökade utbildningsbehov, högre skadefrekvens och större utmaningar i arbetet med att möta Försvarsmaktens växande personalbehov. Därför måste kopplingen mellan folkhälsa och försvarsförmåga tas på större allvar.

När utredningen Varje rörelse räknas – hur skapar vi ett samhälle som främjar fysisk aktivitet? kom tecknade den en bild som verkligen bör mana till eftertanke. Budskapet är tydligt: Sverige står inför en växande folkhälsoutmaning med alltför många som rör sig för lite och sitter still för mycket, och särskilt oroande är utvecklingen bland barn och unga. Utredningen pekar också på att problemet inte är jämlikt fördelat utan att det finns betydande skillnader mellan olika socioekonomiska grupper, olika utbildningsnivåer och olika delar av landet.

Den kanske viktigaste slutsatsen är dock att detta inte främst är ett problem som kan lösas genom att peka på individen. Utredningen menar i stället att vi under lång tid har byggt ett samhälle där det ofta är enklare att vara stillasittande än att vara aktiv. Därför menar jag att det krävs insatser inom skola, arbetsliv, samhällsplanering, transportsystem, vård, idrottsrörelse, friluftsliv och mycket mer om vi ska skapa ett mer rörelserikt Sverige.

Här vill jag särskilt lyfta fram föreningslivet och idrottsrörelsen. Innan unga möter värnplikten möter nämligen många av dem just idrottsföreningar, där de lär sig uthållighet, disciplin, samarbete, ledarskap, ansvarstagande och förmåga att hantera motgångar. Många av de egenskaper som efterfrågas hos framtidens soldater utvecklas redan på fotbollsplanen, i gymnastiksalen, i skidspåret eller på orienteringsstigen. Idrottsrörelsen är därmed inte enbart en aktör inom fritid och rekreation, utan den är en del av samhällets robusthetskapital.

Om vi ska stärka totalförsvaret som sådant är den stora uppgiften dock inte att utveckla dem som redan är aktiva inom idrotten, utan den stora uppgiften är att nå dem som står utanför. Det är också där de största hälsovinsterna finns och där samhället kan göra störst skillnad, och därför behöver vi fundera kring fler lågtröskelaktiviteter. Detta ligger ju inte på ministerns ansvarsområde, men i min slutkläm kommer jag att komma till att detta är en fråga som måste greppas på bredare front.

Ur ett totalförsvarsperspektiv är det trots allt viktigare att många ungdomar når en god grundläggande fysisk kapacitet än att ett fåtal når elitnivå. Här bidrar föreningslivet dessutom med något som är minst lika viktigt: I hela landet finns det ledare, nätverk, lokalkännedom, frivilligengagemang och organisatorisk förmåga, vilket är resurser som stärker samhällets motståndskraft även utanför idrottsarenan. Därför behöver vi se investeringar i barns och ungas rörelse som något mer än en folkhälsoinsats.

Vi har som sagt varit inne på områden som jag vet inte ligger på ministerns bord, och hur man hanterar de blivande värnpliktiga är ju inte Försvarsmaktens problem eller fel per se. Den får ju de värnpliktiga den får. Vill man åstadkomma en förändring är det i stället under de 18 åren fram till att det är dags för värnplikt som vi kan göra insatser, såväl i skolan som inom idrottsliv och föreningsliv.

Därför blir min fråga till ministern, som själv var inne på den dialog som förs med socialministern: Har regeringen anammat frågeställningen utifrån ett tvärpolitiskt grepp, det vill säga utifrån att olika statsråd kan vara med och bidra på olika sätt inom området? Har man inlett en diskussion eller ett arbete för att skapa en förändring? Om inte, är det något som ministern skulle kunna ta initiativ till?

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

När vi tänker på krig är det lätt att vi fokuserar på strider, vapen och militära operationer. Men krig handlar också om människor och om hur de påverkas när samhället utsätts för stora påfrestningar. Under ett krig förändras vardagen snabbt, och människor måste kunna hantera både fysiska och psykiska utmaningar samtidigt som de fattar viktiga beslut under osäkra förhållanden.

För soldater innebär krig stora krav på fysisk uthållighet, disciplin och mod. En soldat kan behöva arbeta under långa perioder med begränsad sömn, hård fysisk belastning och en ständig risk för fara. Det krävs också förmåga att samarbeta med andra, följa order och behålla lugnet i stressade situationer. Det handlar dock inte bara om fysisk styrka. Den mentala styrkan är minst lika viktig eftersom soldater ofta ställs inför svåra etiska och känslomässiga utmaningar.

Samtidigt påverkas även civilbefolkningen starkt av krig. Civilister kan behöva klara sig med begränsad tillgång till mat, vatten, el och sjukvård. Många tvingas anpassa sig till en osäker vardag där information kan vara svår att lita på och där hot mot säkerheten förekommer. Därför krävs ansvarstagande, beredskap och förmåga att samarbeta med andra människor. Dessutom behöver många fortsätta att arbeta inom samhällsviktiga verksamheter som sjukvård, transporter, energi och kommunikation för att samhället ska fungera.

Något som är gemensamt för både soldater och civilister är behovet av en stark fysisk och psykisk hälsa. God fysisk hälsa ger bättre uthållighet, styrka och förmåga att klara långvariga ansträngningar, sömnbrist och stress. Samtidigt är den psykiska hälsan avgörande för att kunna fatta genomtänkta beslut, hantera rädsla och osäkerhet och fortsätta att agera under pressade förhållanden. Därför är det viktigt att utveckla sin motståndskraft genom fysisk aktivitet, goda levnadsvanor och förmågan att hantera stress.

Ett lands försvar bygger inte bara på militär styrka utan också på människors vilja att hjälpa varandra, följa viktiga instruktioner och bidra till att samhället fungerar. Därför spelar både soldater och civilister en avgörande roll för ett lands försvar och överlevnad i en krigssituation. Det handlar till syvende och sist om Sveriges totalförsvar.

När vi i dag bygger ut det militära och civila försvaret talar vi ofta om materiell ammunition, logistik och försörjningstrygghet. Det är naturligt och nödvändigt, men ytterst bygger totalförsvaret på människor – människor som ska kunna utbildas, leda, samarbeta, fatta beslut under press och uthärda påfrestningar.

Sverige har återinfört värnplikten och utbildar successivt fler unga för tjänstgöring i Försvarsmakten. Samtidigt ställs höga krav på fysisk och psykisk robusthet. Om en växande andel av ungdomsgenerationen präglas av en lägre fysisk aktivitet, sämre kondition, ökad övervikt, mer stillasittande och sämre sömnvanor påverkar det också rekryteringsbasen för framtidens försvar.

Militär utbildning innebär långa dagar, fysisk belastning, fältverksamhet, sömnbrist, kyla, stress och krav på samarbete under krävande förhållanden. Som sagt, det kräver robusthet, och robusthet handlar om betydligt mer än bara muskler.

Forskning visar att regelbunden fysisk aktivitet stärker stresstålighet, psykisk hälsa, koncentrationsförmåga, inlärning och återhämtning – förmågor som är avgörande både i militär verksamhet och i samhällskriser. När vi talar om motståndskraft måste vi därför också tala om människors kapacitet att hantera osäkerhet, belastning och långvarig påfrestning.

Ur det perspektivet blir fysisk aktivitet inte bara en folkhälsofråga utan även en beredskapsfråga. Min fråga till ministern är: Delar ministern mitt anslag när jag adresserar behovet av att ökad fysisk rörelse i samhället inte bara ska belysas som en folkhälsofråga utan ytterst faktiskt som en totalförsvarsfråga?

Herr talman! Svenska elkunder betalar in stora så kallade flaskhalsintäkter. Samtidigt har många hushåll och företag, inte minst på landsbygden, drabbats hårt av höga energikostnader. De behöver stabila och förutsägbara villkor.

När vi socialdemokrater satt i regering säkrade vi möjligheten att använda dessa medel till elstöd. Den nuvarande regeringen misslyckades både med att betala ut stödet i tid och med att förlänga det undantag som fanns på EU-nivå.

Min fråga går till statsrådet Simona Mohamsson. Vad gör regeringen för att säkerställa att svenska flaskhalsintäkter används för att stötta svenska hushåll och företag?

(Applåder)

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret, och för en bra debatt! Den är viktig även för att upplysa dem som lyssnar, tittar på webben eller sitter här på läktaren för att ta del av hur förhållandena ser ut. Det är viktigt att förstå att vår del på jordklotet kommer att ha en oerhört central och strategisk roll framöver.

Det är också oerhört viktigt att komma ihåg att Sverige är ett väldigt stort och avlångt land. Det är cirka 160 mil från söder till norr – eller som man brukar säga: Avståndet från Skåne till norra Lappland är ungefär samma som från Skåne till norra Italien.

Allt detta är viktigt att komma ihåg, för om en slutsats är att vi på grund av det förändrade säkerhetspolitiska läget kommer att behöva stärka vår militära närvaro i de nordligaste delarna av vårt eget land – både inom ramen för artikel 3, för att sörja för vårt eget försvar, och för att stärka det kollektiva försvaret av Nordkalotten – bör vi börja nu, helst i går men definitivt inte i morgon. Att bygga upp militär infrastruktur runt övning och i form av skjutfält, kaserner och så vidare tar nämligen tid.

Jag säger alltså inte detta för att det är lätt utan för att det är svårt. Och Försvarsmakten kommer förmodligen inte att hoppa jämfota av glädje; man är redan under hårt tryck för att bemanna våra nya förband, bemanna Natostaber och så vidare. Som gammal yrkesofficer själv vet jag att kommenderingar inte är något man jublar över. Men om slutsatsen är eller blir att man kommer att behöva skapa förmågor som kräver en mer permanent närvaro är det dags att börja handla. Tid är nämligen en lyx vi inte längre har.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Vi går tillbaka till Nordkalotten. Att analysera stormakterna Kina och USA ger ännu ett raster att lägga på analysen för att ytterligare spä på problematiken. Kina positionerar sig som ett nära-Arktis-land, med ökat intresse för regionens möjligheter, trots att landet inte gränsar till Arktis. Detta görs genom diplomati, forskning, infrastrukturprojekt och ekonomiskt samarbete som ofta sker i partnerskap med arktiska stater såsom Ryssland.

Kina har investerat i forskning, till exempel arktiska forskningsstationer, och deltagit i regionala forum för att förstärka sitt inflytande. Landet har också byggt isbrytare och visat militära ambitioner genom närvaro och genomförda goodwillbesök med marina enheter i farvatten i norr.

Kina och Ryssland har utvecklat samarbete för gemensam utveckling av den norra sjövägen och för infrastrukturprojekt. De har även genomfört gemensamma operationer i regionen.

USA har under senare år ökat sitt strategiska fokus på Arktis och Nordkalotten till följd av Rysslands och Kinas växande närvaro. Regionen är central för övervakning, avskräckning och tidig varning, men bredare amerikanska säkerhetspolitiska prioriteringar skapar just nu stor osäkerhet bland europeiska allierade när det gäller USA:s långsiktiga engagemang.

Sammantaget speglar utvecklingen i Arktis och Nordatlanten ett försämrat säkerhetsläge präglat av ökad militär aktivitet och geopolitisk konkurrens.

Vad innebär då allt detta för svenskt vidkommande, och vilka åtgärder vidtas? Jo, om vi går tillbaka till försvarsberedningen och till det senare försvarsbeslutet 2020 ser vi att regeringen konstaterade ett långsiktigt behov av ökad militär förmåga och närvaro i övre Norrland, särskilt när det gäller förband med subarktisk kompetens. Mot denna bakgrund fick Försvarsmakten i uppdrag att analysera hur förmågan i norra Lappland bäst kunde förstärkas inför försvarsbeslutet 2025, med beaktande av operativa, ekonomiska och säkerhetspolitiska aspekter samt det trilaterala samarbetet mellan Sverige, Finland och Norge.

Övre Norrland har stor strategisk betydelse genom viktiga naturresurser och rymdverksamhet samt som en del av Natos norra flank. Natomedlemskapet har ytterligare ökat kraven på militär närvaro, subarktisk stridsförmåga och värdlandsstöd för allierade förband. Samtidigt är tillgången till förband med sådan förmåga inom Nato begränsad, vilket innebär ett särskilt ansvar för Sverige, Finland och Norge. Precis som försvarsministern var inne på är det en sak att ha stridsvärde för att kunna lösa uppgifter i den typen av förhållanden och en annan sak att bara överleva.

Försvarsmakten redovisade sitt uppdrag i december 2022 och föreslog åtgärder för att stärka den kontinuerliga närvaron i övre Norrland genom bland annat utökad värnpliktsutbildning i Boden, Luleå och Arvidsjaur, ökad vinterövningsverksamhet, viss utbildning i Kalixfors samt uppbyggnad av en logistikbas i Kirunaområdet.

I senare underlag har Försvarsmakten åter betonat behoven av ökad närvaro och föreslagit att området längs E10 används för hemvärnsverksamhet och begränsad värnpliktsutbildning med inriktning mot logistik och värdlandsstöd. Försvarsberedningen understryker även vikten av utbildning av luftvärns- och ingenjörsförband i regionen samt att möjligheten att ge I 21 ett utökat ansvar för subarktiska logistikförband bör övervägas.

Samtidigt konstaterar Försvarsberedningen att den starka industriella utvecklingen i Norrbotten i kombination med bostadsbrist och geografiskt läge kan försvåra Försvarsmaktens rekrytering av både militär och civil personal.

Ser försvarsministern att den här snabba händelseutvecklingen föranleder att inom ramen för nya försvarssamtal eller den försvarsberedning som i närtid kommer att aktiveras ånyo analysera vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av Sverige?

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Ja, det säkerhetspolitiska läget i norra Europa har förändrats i grunden efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Som en direkt följd har Finland och Sverige anslutit sig till Nato, Finland 2023 och Sverige 2024, vilket kraftigt har förändrat den strategiska balansen i regionen. Natos territorium gränsar nu direkt mot Ryssland i norr – tidigare var det bara genom Norges korta gräns – och alliansens kollektiva försvar enligt artikel 5 gäller fullt ut även i detta område. Därmed har Nordkalotten fått en mer central roll i Natos gemensamma planering med tydligt fokus på avskräckning mot rysk aggression.

Jag ser att det sitter ett gäng unga människor på läktaren. När jag berättade för min fru i går att vi skulle debattera Nordkalotten sa hon: Det är första gången jag hör begreppet Nordkalotten. Vad betyder det? Jag kan lite kort svara på samma sätt här: Nordkalotten är ett geografiskt begrepp som syftar på de nordligaste delarna av Norden. Området omfattar norra Sverige, norra Norge och norra Finland. Ibland räknar man in nordvästra Ryssland, det som kallas Kolahalvön. Begreppet används ofta i säkerhetspolitisk och militär planering och regionalt samarbete.

Samtidigt har Arktis fått ökad strategisk betydelse. Klimatförändringar och minskad isutbredning gör området mer tillgängligt för både civila transporter och militär verksamhet. Regionen är dessutom viktig för övervakning, sjöfart, rymd och signalspaning, vilket gör baser, luftförsvar och kommunikationslinjer i norr till nyckelresurser för både Nato och Ryssland. Detta har lett till ökad militär närvaro och fler övningar från båda sidor.

Parallellt har den politiska polariseringen tilltagit. Institutioner som Arktiska rådet och Barents Euro-Arctic Council har tidigare fungerat som stabiliserande forum, men efter krigsutbrottet i Ukraina har samarbetet med Ryssland i stort sett upphört. Det minskar möjligheterna till dialog och ökar risken för missförstånd och eskalation.

Finland har som ny Natomedlem kraftigt stärkt sitt försvar och sin roll inom alliansen. Landet har fokuserat på arktisk krigföring genom bland annat jägarbrigader, avancerad gränsövervakning, luftspaning och snabb integration i Natos planeringsstruktur. Storskaliga militärövningar i Lappland tillsammans med allierade syftar till att förbättra interoperabilitet och förmågan att verka i subarktiska miljöer. Efter 2022 har Finland helt avbrutit försvars- och forskningssamarbeten med Ryssland och samtidigt byggt upp gränsstängsel längs den östra gränsen.

Även Norge har ökat sitt militära engagemang i norr. Landet har börjat lätta på tidigare självpålagda restriktioner för Natoövningar nära den ryska gränsen, vilket möjliggör tätare och mer omfattande träning med allierade styrkor. Infrastruktur i Finnmark byggs successivt ut för att kunna ta emot större förband och genomföra mer regelbundna övningar, inklusive förberedelser för att förstärka Finnmarksbrigaden. Samtidigt fungerar utbildnings- och logistikanläggningar i norra Norge såsom Camp Viking som nav för arktisk militär samverkan.

Ryssland har parallellt bibehållit och moderniserat sin militära närvaro i Arktis. Den norra flottan samt luft- och markstyrkor på Kolahalvön har fortsatt hög prioritet, med investeringar i ubåtar, luftvärn och hypersoniska vapensystem för att säkra den norra flanken och landets kärnvapenavskräckning. Trots de militära insatserna i Ukraina är betydande delar av Rysslands marina och luftburna kapacitet fortfarande stationerade i Arktis. Därutöver rapporteras rysk underrättelse- och hybridaktivitet i nordiska farvatten, exempelvis genom forskningsfartyg och observationer nära gränser, vilket ses som ett bredare mönster av gråzonsoperationer.

På regional nivå har flera Natoländer intensifierat sin närvaro genom gemensamma övningar och utökad basering i Arktis. Sammantaget präglas Nordkalotten i dag av ökad militär aktivitet, starkare allianssamverkan och en tydligare konfrontativ relation mellan Nato och Ryssland.

Min fråga till försvarsministern är om han delar den bild som jag nu målat upp.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret! Jag vill också tacka försvarsministern för den här debatten och samtalet. Jag tror att vi i stora drag är överens i de här frågorna.

Syftet med att debattera det här är att adressera problem som vi behöver komma till rätta med. Även om vi i den här kammaren kan vara oense i många frågor är det en styrka att det finns en angelägenhet att komma överens i frågor som dessa.

I grund och botten handlar det om att skapa förutsättningar för att höja vår försvarsförmåga. Återigen: Det spelar ingen roll hur många stridsfordon, stridsbåtar, automatkarbiner med mera vi har om vi inte har män och kvinnor som är beredda att försvara oss själva och våra allierade om det värsta skulle inträffa. Därför är det oerhört viktigt att fortsätta att diskutera, analysera och vidta åtgärder som skapar goda villkor för vår personal.

Jag ser med glädje fram emot när propositionen är klar och läggs på riksdagens bord för behandling. Återigen: Tack så mycket för debatten!

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Försvarsmakten kan själv vidta flera åtgärder för att öka tillgången till och nyttjandet av reservofficerare, bland annat genom systematisk kompetensinventering, vilket nu också sker, och kompetensutveckling samt överväga att möjliggöra krigsplacering inom hela totalförsvaret, en kraftig ökning av utbildningsplatser och ett återinförande av delad reservofficersutbildning, som är mer förenlig med civila studier. Vidare krävs budgeterade och genomförda övningar, heltidsanställda reservofficershandläggare och minskade administrativa hinder.

När det gäller delad officersutbildning är min personliga uppfattning att det är en framgångsrik väg att gå, det vill säga att man läser en vanlig utbildning och parallellt utbildar sig till reservofficer under somrarna, med vissa förmåner.

Ett spännande exempel som jag läste om i tidningen Reservofficeren är samarbetet mellan Chalmers, LTU och Blekinge Tekniska Högskola, där man parallellt ska kunna läsa till teknisk officer, där det finns ett underskott. Detta ska ske i år, och det ska bli spännande att se vad utfallet blir och om detta kan öppnas upp parallellt med även andra utbildningar.

Den civila sidan spelar också en avgörande roll. Det behövs en tydlig lagstadgad rätt till ledighet från civila arbetsgivare och lärosäten, vilket föreslås i SOU 2025:86. Man behöver också titta vidare på problematiken med inkomstbortfall och eventuella modeller för löneutfyllnad. Tjänstgöring som reservofficer bör dessutom ges ett högre meritvärde i det civila arbetslivet.

I den statliga utredningen Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret, SOU 2025:86, som generalmajor Roland Ekenberg lett, föreslås flera förändringar för att förbättra tillgången till och nyttjandet av personal inom Försvarsmakten. Det berör även reservofficerare och den lågt hängande frukten lagstadgad rätt till tjänstledighet.

Utredningen föreslår att reservofficerare ska ha en uttrycklig laglig rätt till tjänstledighet från sina civila arbetsgivare när de ska fullgöra militär tjänstgöring, vilket ska skapa trygghet för både de anställda och deras arbetsgivare. Det föreslås också att Universitets- och högskolerådet ska ändra sina föreskrifter så att reservofficersutbildning och tjänstgöring kan ligga till grund för studieuppehåll eller anstånd med studiestart. Det är också väldigt viktigt.

Utredningen pekar också på utökad värnpliktsålder för officerare. Det föreslås att personer som varit yrkesofficerare eller reservofficerare ska kunna kallas in till militärtjänstgöring fram till det år de fyller 70 år, i stället för dagens gräns som är 47 år, för att bättre tillvarata erfarenhet och kompetens i händelse av behov.

Utredningen talar också om att ta bort tidsbegränsningen för krigsplacering i reserven. För värnpliktiga föreslås att krigsplacering i reserven inte ska vara tidsbegränsad, det vill säga inte upphöra efter exempelvis tio år utan gälla fram till 47 års ålder, oavsett om individen har tjänstgjort eller ej, vilket innebär att fler personer kan vara tillgängliga under längre tid. Även om detta inte direkt gäller reservofficerare handlar resonemanget om att hålla fler utrustade för tjänstgöring längre. Det är väldigt viktigt.

Utredningen talar också om förbättrade villkor och incitament, bland annat högre dagersättning för värnpliktiga – ett perspektiv som också påverkar attraktionskraften för dem som tjänstgör på deltid i försvaret.

Jag vill fråga ministern om han redan i dag kan säga om han saknar något i utredningen – inte med avseende på utredaren, som har gjort ett gediget arbete, utan därför att det saknas i direktiven eller för att det har kommit nya frågeställningar som behöver analyseras ytterligare.

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret i ett angeläget ämne. I den oroliga omvärldsutveckling vi lever i sedan 2014 satsas enorma resurser på att rusta upp vårt totalförsvar. Plikten är återaktiverad, och många miljarder läggs på materielanskaffning, infrastruktur, regementen, övningsområden med mera. Men vad är Försvarsmakten utan människor av kött och blod? För att kunna bygga upp en krigsorganisation som både har ett avskräckande syfte och är ett politiskt medel och handlingsalternativ för att nå uppsatta mål behöver Försvarsmakten sin personal.

I går debatterades värnpliktsvolymer. En viktig komponent som nämndes då och som vi kommer att debattera i dag är reservofficerare. Reservofficeren är en officer som har sitt huvudsakliga civila arbete utanför Försvarsmakten men som tjänstgör deltid i den. Det är en tillsvidareanställning med ett lägre arbetstidsmått än för yrkesofficerare, oftast fem sex veckor per år i krigsorganisationen och månads- eller årsvis i grundorganisationen. Reservofficerare utgör omkring en tredjedel av den planerade officerskåren och är en central del av det försvar där majoriteten av personalen i krigsorganisationen har sin huvudsakliga inkomst från civila arbeten, såsom reservofficerare, tidvis anställda soldater, värnpliktiga och hemvärnspersonal.

Behovet av reservofficerare ökar både inom Nato i stort och inom Försvarsmakten, där nyttjandet redan i dag är på väg upp. En viktig styrka är att reservofficerare kan aktiveras utan politiska beslut, vilket ger handlingsfrihet i kris- och krigssituationer. Systemet är kostnadseffektivt och stärker folkförankringen och försvarsviljan, och det blir allt viktigare i ett mer osäkert omvärldsläge. För att möta framtida behov måste Försvarsmakten säkerställa god tillgång på reservofficerare över tid, stärka yrkets attraktionskraft även på den civila arbetsmarknaden och undanröja hinder för tjänstgöring.

Som ministern nämnde bedömer Försvarsmakten att det för perioden 2025–2035 behövs cirka 5 800 reservofficerare. Samtidigt visar statistik från 2024 från Förbundet Reservofficerarna att det på papperet finns omkring 7 100 anställda. Myndigheten bedömer dock att ungefär hälften är användbara. Medelåldern är hög, 55,4 år, och endast 18 procent är yngre än 45 år. Drygt 3 300 reservofficerare når pensionsålder före 2034. Under 2024 tjänstgjorde ungefär 2 200 personer, varav cirka 1 600 i sina krigsbefattningar och cirka 800 i grundorganisationen. Trots att rekordmånga reservofficerare examinerades 2025 var antalet endast 74, jämfört med målet på 90.

Att Försvarsmakten under 2000-talet utbildade förhållandevis få yrkes- och reservofficerare innebär att det i dag råder en ojämn ålders- och kompetensstruktur. I dag är som sagt 82 procent av reservofficerarna äldre än 45 år, och en stor del av de anställda reservofficerarna har inte varit i tjänst under många år.

Viljan att tjänstgöra är dock hög. En majoritet vill tjänstgöra mer än i dag, och bland dem som inte tjänstgjort de senaste två åren vill nästan nio av tio göra det. De flesta önskar dock ett begränsat uttag per år.

Samtidigt finns stora strukturella problem. 70 procent saknar tjänstgöringsplan, nästan hälften saknar befattning och endast 20 procent har förtroende för Försvarsmaktens sätt att hantera reservofficerare. Vanliga hinder är inkomstbortfall, svårigheter att få ledigt från civilt arbete eller studier och administrativa samt organisatoriska problem – såsom 3:8-regeln, som bland annat lyfts upp i utredningen – bristande planering, byråkrati och inställd tjänstgöring.

Delar ministern i huvuddrag den bild jag målar upp?

Fru talman! För ett år sedan när vi stod här och debatterade förra årets betänkande var vi i slutskedet av Försvarsberedningens arbete. Till skillnad från då har vi nu ett beslut i kammaren om inriktningen för totalförsvaret 2025–2030.

För ett år sedan tog vi upp mycket som senare återfanns i regeringens proposition om totalförsvaret, nämligen en fortsättning på den förda politiken från inriktningsbesluten 2015 och sedermera 2020 som bröt de tidigare trenderna om nedskärningar och bantad försvarsmakt. Fokus ligger nu på en kraftfull expansion exempelvis vad gäller inköp av materiel och utökad värnpliktsutbildning i syfte att bygga upp våra krigsförband och därmed stärka vår försvarsförmåga.

När jag kom in i riksdagen 2014 och samtidigt fick tjänstledigt från mitt jobb som yrkesofficer på P 4 Skaraborgs regemente låg anslagen på cirka 45 miljarder. I takt med beslutet 2020 låg vi på 60 miljarder, och i dag är det 143 miljarder. I och med beslutet i höstas är prognosen att vi kommer att komma upp i ungefär 186 miljarder kronor till 2030, motsvarande 2,6 procent av bnp.

Fru talman! Varför lyfter jag upp budget- och inriktningsbeslut när vi ska debattera militära frågor? Jo, det finns de som tror att det svåraste är gjort och ligger bakom oss och att det nu när vi har fattat beslut för 2025−2030 bara är för försvarsutskottet att luta sig tillbaka och se på när besluten ska verkställas. Inget kunde vara mer fel. För att likställa med militära termer: planen upprättad och beslutad. Nu kommer det svåra, nämligen att genomföra planen.

Siffror blir lätt abstrakta, vilket vi minns från pandemin när stödåtgärder i form av mångmiljardbelopp sattes in. Senare var det stödpaket i form av mångmiljardbelopp till Ukraina.

Om vi ser på årets siffror, det vill säga försvarets budget, på 143 miljarder, exklusive eventuella förändringar i vårändringsbudgeten, i förhållande till statens totala utgifter på 1 374 miljarder, inser vi att det handlar om över 10 procent av statsbudgeten. Märk då att vi fortfarande förhåller oss till beslutet som har fattats i kammaren. Mycket vatten har, som bekant, runnit under broarna sedan dess, och Sveriges regering talar om nivåer på 3 ½ procent av bnp men flaggar för högre. USA:s utrikesminister Marco Rubio uttalade sig så sent som för några veckor sedan om nivåer närmare 5 procent.

När vi talar om procent av bnp säger det sig självt att det inte är fråga om statiska belopp utan att de har sin utgångspunkt i tillväxten. Vi kan konstatera att det är fråga om enorma belopp, och allt detta ska omsättas i vapensystem, stridsfordon, fartyg, transportflyg, stridsvagnar, värnpliktiga, anställda gruppbefäl, soldater, sjömän, visstidsanställda, officerare, reservofficerare, utbyggnad av våra funktionsskolor, infrastruktur, kaserner, övnings- och skjutfält, ammunition, uniformer, kängor och så vidare. Listan kan göras lång.

För oss som på olika sätt jobbar med försvarsfrågor handlar det nu om att vara framåtlutade och inse att vissa saker kommer att behöva rattas och justeras för att bättre träffa målet. Försvarsmakten står i detta nu i en tillväxtfas – och kommer så att göra under en lång tid framöver.

Men omvärldsläget medger inte hur lång tid som helst, snarare tvärtom. Vid en eventuell fredsuppgörelse i Ukraina handlar det om några år, upp till fem år, innan Ryssland har återtagit förmågan från innan den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022.

Sverige står inte ensamt, utan samtliga likasinnade länder i väst står inför samma faktum. Förr hade vi lite pengar och mycket tid. Nu har vi mycket pengar och lite tid. Uppbyggnaden av totalförsvaret kommer att kräva mycket resurser, ansträngningar och uppoffringar, och jag vet att stödet är stort för detta. Kriget i Ukraina har gjort att allvaret har kommit alldeles inpå oss och att medvetenheten om att vi alla har ett ansvar är stor.

Fru talman! Jag vill ändå understryka att frågan om vilka konsekvenser försvarets utbyggnad för med sig för samhället i övrigt ständigt måste finnas med. Här är samexistens ett nyckelord. För att ha en hög acceptans och en stark försvarsvilja måste vi se samhället som en helhet där samspelet mellan det civila och militära måste funka för att vi ska nå bäst uthållighet.

Låt mig ge ett par exempel. Det första gäller vindkraften, ett återkommande ämne i debatten och i kammaren. Något som fick temperaturen att stiga i november förra året var när regeringen sa nej till 13 havsbaserade vindkraftsparker av försvarsskäl. Låt mig än en gång betona att försvarsaspekten väger tyngst när det handlar om försvarsförberedelser i vårt land och hos våra allierade, men det betyder inte att man inte kan vara en konstruktiv part som i förekommande fall positivt rapporterar var det är möjligt att bygga vindkraft i stället för att i slutskedet ge det korta svaret nej.

Utskottet tog initiativ till att höra flera parter och instanser för att se hur man ska komma framåt. Utan att ge sken av att olika intressen kommer att sammanfalla finns det ändå en insikt om att en annan ordning måste till, utifrån det samhälleliga intresset att havsbaserad vindkraft är en viktig komponent för att lösa det nu och i närtid akuta elbehovet och för att samexistensen som sådan är av största vikt för att skapa acceptans för en kraftfull utbyggnad av försvaret.

Regeringens utredare lade i december fram rapporten Möjligheter till samexistens mellan Försvarsmaktens verksamhet och utbyggd vindkraft på bordet. Där finns flera intressanta förslag på hur vi kan hitta en mer framkomlig väg för att beakta olika intressen.

Låt mig ta upp min egen valkrets och den ort där jag själv inledde min militära bana för 17 år sedan. Karlsborg tjänade under lång tid som Sveriges reservhuvudstad. Karlsborg är verkligen sinnebilden av en kommun där Försvarsmakten och samhället går hand i hand. Där förvånas ingen av att möta män och kvinnor i uniform, utan de utgör snarare en del av stadsbilden. Karlsborg kan på många sätt lyftas upp som ett föredöme gällande dialog och samverkan eftersom Försvarsmakten och kommunen är medvetna om att de är ömsesidigt beroende av varandra.

Låt mig koppla ihop detta med vad jag lyft upp tidigare i mitt anförande om utmaningen som kommer med att Försvarsmakten växer. Missförstå mig inte: Karlsborg är förmodligen en av de kommuner som har mest positiv syn på Försvarsmakten, men läget är att kommunen mer eller mindre har fått en våt filt över sig som gör det omöjligt att bygga nya bostäder. Bakgrunden är flerbottnad med frågor om bullernivåer och riksintressen, och det finns ingen anledning att ifrågasätta att bedömningarna tillsammans med kommunens geografiska förutsättningar och begränsningar skapar problem. Konsekvenserna blir att kommunen som har behov av 70 nya bostäder per år står helt stilla.

Vilka är då utöver kommunen mest kritiska till detta? Jo, Försvarsmakten lokalt – K 3. Varför? Jo, i takt med att Försvarsmakten växer finns ett behov av att anställa fler officerare och soldater, men de har ingenstans att bo. I det här fallet har kommunen och Försvarsmakten krokat arm för att försöka få till en lösning, även om den inte verkar finnas i närtid. Men det här är ett tydligt exempel på vår förmåga att ratta och justera, vara framåtlutade och hitta lösningar för att skapa acceptans för att stärka samverkan mellan det militära och det civila, som ju tillsammans är totalförsvaret. I förlängningen handlar det om att stärka vår uthållighet. Här fordras det politiska hantverket i såväl stort som smått.

Så bygger vi på lång sikt vår försvarsförmåga, stärker försvarsviljan och ökar motståndskraften i samhället.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson (S).

Herr talman! Vi debatterar nu försvarsutskottets betänkande nummer 3 Personalförsörjning. Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 4 under punkt 2 om Försvarsmaktens personalförsörjning och förmåga att rekrytera och behålla personal.

Herr talman! Vi lever i en svår och prövande tid med ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge i vår nära omvärld som vi inte har sett sedan andra världskriget. Då är det en styrka att vi inom politiken samlar oss och eftersträvar bred enighet.

Omläggningen av svensk försvarspolitik går inte att överskatta. Försvarsbeslutet 2015 bröt med den tidigare politiken, och försvarsbeslutet 2020 kom att utgöra ett paradigmskifte för svensk försvarspolitik med återaktivering av värnplikten, målsättningen om 2 procent av bnp på försvarsutgifter som innebär historiska satsningar på försvaret, ansökan om och det numera fullbordade Natomedlemskapet och inte minst det solida ekonomiska, humanitära och militära stödet till Ukraina i dess kamp för fred och frihet.

Det är historiska satsningar vi ser när vi bygger upp totalförsvaret, inte minst att Försvarsmakten har fått fördubblat anslag från 2020 till 2024.

Enorma resurser läggs på att rusta upp försvaret. Det handlar om etablering av nya regementen och flottiljer, infrastruktur och införskaffande av försvarsmateriel; det kan vara svårt att få perspektiv på hur mycket som läggs på försvaret när vi pratar om hur många procent av bnp det är. Men vi kan konstatera att vi lägger enormt mycket pengar på att rusta upp försvaret. Och det är helt rätt.

Men det som står i centrum för denna debatt är icke att förringa, och även detta är en stor del av kostnadsökningen. Ryggraden när det kommer till att försvara vårt land och våra allierade är människor. Det är män och kvinnor, som du och jag, som antingen i plikten eller i frivillighetens namn axlar gröna eller blå kläder och är tillgängliga 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan 365 dagar per år.

Det går inte att förbise något område när Försvarsmakten växer, men långsiktig och hållbar personalförsörjning är helt avgörande om vi ska lyckas bygga upp såväl vår grundorganisation som vår krigsorganisation. Det finns många relevanta debatter att föra inom ämnet, såsom utbyggnad av värnplikten, rekrytering och bibehållande av officerare och hemvärnsmän och förutsättningar för våra anställda gruppbefäl, soldater och sjömän och för tidvis anställda.

Herr talman! Inriktningen för nuvarande personalförsörjning kom med försvarsbeslutet 2020, det vill säga Totalförsvaret 2021-2025. Beslutet innebar en inriktning för krigs- och grundorganisationen med resultatet att krigsorganisationen växer och grundorganisationen utökas med ett antal återinrättade regementen. Liksom utskottet tidigare har konstaterat lever vi med ett ökat personalbehov för Försvarsmakten för en tid framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Låt mig nämna några delar av det som vi socialdemokrater lyfter fram i vår kommittémotion och som nu återfinns i betänkandet som våra reservationer.

På området totalförsvarsplikt är värnplikten grundstommen för att kunna klara av att växa. För att kunna nå målet om 90 000 i krigsorganisationen, som återfinns i beslutet från 2020, och 100 000 i ett nästa steg behöver vi rekrytera fler officerare, reservofficerare, heltidsanställda och tidvis anställda soldater. Det kräver ökade värnpliktsvolymer.

Målet om 8 000 värnpliktiga per år till 2025 ligger fast, men här säger myndigheten själv att volymerna behöver öka till 10 000 till 2030 för att långsiktigt kunna klara av personalförsörjningen. Socialdemokraterna är inte av någon annan uppfattning än att 10 000 värnpliktiga krävs senast 2030. Om det kommer att fordras fler värnpliktiga återstår att se. Vi väntar som sagt alla spänt på Försvarsberedningens rapport i morgon.

Civilplikten behöver byggas ut. Här kan vi dra lärdomar av Ukraina, där vi ser hur avgörande redundans, uthållighet och kompetens är för att skapa försvarsvilja i hela samhället. Det är därför välkommet att civilplikten i ett första steg aktiveras för räddningstjänst och inom elförsörjningsområdet.

När vi kommer till räddningstjänsten lyfter vi i våra reservationer även upp vikten av att utveckla rekrytering av deltidsbrandmän. Här menar vi att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan ha en mer samordnande roll avseende rekrytering och utbildning.

Herr talman! Försvarsmaktens viktigaste resurs är personalen, precis som min kollega Lars Püss nämnde i sitt anförande tidigare. Det är viktigt att myndigheten fortsätter att stärka sin förmåga att rekrytera, attrahera och behålla kompetent personal.

Om vi ska klara av att öka värnpliktsvolymerna, upprätthålla förmåga hos våra stående förband, bemanna Natostaber och så vidare fordras en solid tillväxt av framtida officerare. Därför är det viktigt att få fler att söka sig vidare till en karriär inom Försvarsmakten som officer.

En annan viktig personalkategori, som jag är övertygad om kommer att ha en alldeles central roll när vi bygger upp vårt totalförsvar, är reservofficerare. Reservofficerarna är en viktig pusselbit på många sätt, bland annat för att hantera den ökade mängden värnpliktiga och bemanna upp krigsorganisationen. Men reservofficerarna skapar också en folkförankring. Individer som har en fot i Försvarsmakten och en i den civila världen stärker totalförsvaret. Därför är utredningen som bland annat ska se över rätt till tjänstledighet välkommen, även om det finns anledning att titta på fler delar för hur vi ska få fler, framför allt engagerade, reservofficerare.

Vi vill också lyfta fram hemvärnet, som är en oerhört viktig resurs och beståndsdel i totalförsvaret. Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina såg vi rekordmånga ansökningar för att gå med i hemvärnet. Det är ett tydligt tecken på att försvarsviljan i Sverige är hög. Vi lyfter bland annat fram att hemvärnet behöver växa till 25 000 år 2030.

Vi lyfter också fram frivilligorganisationerna. Även de har en nyckelroll som en del av totalförsvaret. De bidrar med krisberedskap, skapar folkförankring och höjer försvarsviljan. Genom viktiga insatser såsom informationsspridning, utbildning och ungdomsverksamhet bidrar frivilligorganisationerna med att höja kunskap och kompetens bland medborgarna samt till rekrytering, bland annat till hemvärnet. Vi måste fortsätta stärka frivilligorganisationernas roll, och det behövs en översyn av stödet till dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Det är bra och välkommet att det nu finns en veteranstrategi. Våra veteraner och deras anhöriga förtjänar samhällets uppskattning och stöd för sina insatser i utlandstjänstgöring och missioner med de risker och uppoffringar som följer. Våra veteraner finns i hela samhället. Deras kompetens och erfarenhet gör dem till viktiga delar i totalförsvaret oavsett om de numera ingår i krigsorganisationen, hemvärnet, civilförsvaret eller frivilligorganisationerna eller på annat sätt är med och bidrar till totalförsvaret. Ett nästa steg anser vi socialdemokrater är att utreda hur stödet till veteranföreningarna kan göras långsiktigt.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar försvarsutskottets betänkande 4, Militära frågor, och jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 3 under punkt 2, Nyetablering.

Fru talman! Vi lever i en historiskt svår tid. I modern tid har läget i vår närmaste omvärld aldrig varit så oroligt som nu. Då är det en styrka i svensk politik att vi kan samla oss när det gäller de mest allvarliga frågorna i politiken. Det visar på handlingskraft, vilket man får säga har präglat försvarspolitiken det senaste decenniet.

Försvarsmakten har gått från minskade budgetanslag och en krympande organisation till att på relativt kort sikt få "tillväxa" - för att använda Försvarsmaktens egen vokabulär - på ett sätt som saknar motstycke. Försvarsbeslutet 2015 utgör ett trendbrott, följt av återaktiveringen av värnplikten 2017. Sedermera kom det historiska försvarsbeslutet 2020 som vi på allvar kan kalla för ett paradigmskifte inom svensk försvarspolitik, med bland annat nyetablerade regementen och flottiljer.

Detta har skett i en omvärld som sedan 2014 präglats av Rysslands annektering av Krim och aggressionerna i östra Ukraina. Det är en styrka att den här kammaren visade sin främsta sida efter den 24 februari 2022 och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, såväl vad gäller de omfattande stödpaketen till Ukraina som vad gäller omläggningen av den svenska säkerhetspolitiken i och med Natoansökan och numera det fullbordade Natomedlemskapet.

Med anledning av svårigheten och komplexiteten i dessa frågor vill jag också understryka att jag har den djupaste respekt både för denna och för tidigare försvarsberedningars arbete. Vi är många som väntar in den sista delen av beredningens arbete som kommer nu i slutet av april.

Det är en framgångsrik modell att regeringen samlar riksdagens partier för att analysera lägesbilden, vilka behov som föreligger och vilken handling som krävs. Men det förtar inte vikten av att den offentliga debatten löper på.

Många är de olika intressen som analyserar och pekar ut viktiga områden, såväl strategiska som samhällsviktiga. Så har skett tidigare, bland annat efter Rysslands illegala ockupation av Krim som renderade en het politisk debatt kring Gotlands förutsättningar. Här drev politiken på för att det skulle vara en självklarhet att den militära närvaron skulle återetableras på det som benämns som Östersjöns hangarfartyg. Detta skedde i en tid då Sverige var i ett mer utsatt läge eftersom vi inte var medlemmar i Nato.

Fru talman! I fråga om att fatta beslut bör devisen "hellre förr än senare" vara gällande i angelägenheter som är strategiskt viktiga för Sverige, men numera också i sådant som är viktigt för våra Natoallierade. I försvarsbeslutet 2020 konstaterades det att försvaret av Mellansverige fordrar en närvarande grundorganisation. Det är därför vi i dag kan eller kommer att kunna se verksamheter i bland annat Sollefteå, Östersund, Falun och Kristinehamn, liksom i Sundsvall, som lyftes här.

Nästa steg, anser vi socialdemokrater, i det som är av strategisk vikt för Sverige är den militära närvaron på Nordkalotten. Utifrån flera dimensioner har det framförts varför det krävs en permanent militär närvaro av en helt annan omfattning än vad vi ser i dag. Det är ytterst Sveriges egen förmåga, ihop med Norges och Finlands, som kommer att utgöra den grundläggande kompetensen i vårt gemensamma försvar av Nordkalotten. Som det brukar uttryckas: Det finns ingen Natoarmé som väntar någon annanstans. Även om artikel 5 givetvis skulle innebära att Nordkalotten inte skulle hamna i knät på Skandinavien allena, påtalar Natos artikel 3 att vi måste ha förmåga att försvara oss själva.

Terrängen och det subarktiska klimatet fordrar en unik kompetens, vilket vi bara själva kan bli bäst på. Detta ser vi bland annat i de förband som vi har norröver som verkar och bor i den typen av terräng och klimat.

Vi socialdemokrater menar att vi behöver ta nästa steg för att förstärka den förmågan med ytterligare ett regemente, den här gången norr om polcirkeln.

Sverige kommer ytterst att ha en viktig uppgift i att fungera som ett transitland för att förse Natos nordöstra flank, det vill säga Finland och Baltikum, med materiel och personal. Då är bland annat förmågan med värdlandsstöd, exempelvis via Narvik och Trondheim, av stor vikt. Detta kräver förutsättningar när det gäller bland annat logistik och underhåll.

Vi ska inte heller underskatta vikten av de strategiska resurser som finns på Nordkalotten. Bland annat står Kiruna och Gällivare för 90 procent av Europas järnmalmsproduktion samt andra viktiga jordartsmetaller och skogsbruk. I takt med att isarna smälter i Norra ishavet gör detta sammantaget att intresset ökar för den arktiska regionen.

Vi lyfter även i vår motion platsen Kvarn i Motala kommun, en plats där det i dag bedrivs militär verksamhet som en del av P 4, Skaraborgs regemente, med huvudort i Skövde. Kvarn är en lågt hängande frukt och har alla förutsättningar som krävs och behövs för att bli ett regemente. Man har infrastrukturen, övnings- och skjutfält och Markstridsskolan. Kvarn har en lång tradition av militär verksamhet, och i tider när Försvarsmakten ska växa ser vi detta som en naturlig plats att växla upp verksamheten så att det blir ett nytt regemente.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson (S).