Fru talman! Erik Ezelius har frågat mig om regeringen gjort någon analys av vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av landet med anledning av det säkerhetspolitiska läget i Nordkalotten och i så fall vilka åtgärder jag och regeringen är beredda att vidta för att höja Sveriges och Natos beredskap och förmåga att verka i den nämnda geografiska regionen.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, inklusive Nordkalotten, analyseras fortlöpande både nationellt och i Nato. Finlands och Sveriges Natomedlemskap har förändrat det säkerhetspolitiska läget i Nordkalotten och innebär att vi har en ny kontext när det gäller både operationsplanering och förmågeplanering och att vi behöver ha ett alliansperspektiv i dessa frågor.

Regeringen har verkat för att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder ska tillhöra samma operativa operationsområde. Den 5 december 2025 flyttades tillhörigheten för Sverige, Danmark och Finland till alliansens operativa högkvarter i Norfolk, USA. Förflyttningen innebär att samtliga nordiska länder nu kan ledas från ett och samma operativa högkvarter, vilket ytterligare stärker alliansens förmåga att verka samordnat i Östersjöregionen, Nordatlanten och Arktis.

Nato genomför operationsplaneringen inom hela det euroatlantiska området inklusive Nordkalotten. Sverige är involverat i denna planering, främst på militär nivå. För att kunna verka samordnat inom ramen för alliansens operationsplaner i det nordvästra operationsområdet krävs nödvändiga ledningsresurser. Därför har regeringen gett i uppdrag till Försvarsmakten att förbereda och etablera delar av Natos ledningsstruktur samt att erbjuda Sverige som etableringsplats för dessa.

Alliansens koncept för avskräckning och försvar bygger på att upprätthålla en trovärdig avskräcknings- och försvarsförmåga. Regeringen har i 2026 års regleringsbrev gett Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med Finland etablera Natos framskjutna närvaro i Finland, FLF Finland, utifrån Sveriges ansvar som ramverksnation. Etableringen av FLF Finland är nu pågående, och FLF är en viktig del av Natos samlade avskräckning och försvar och bidrar till att stärka alliansens förmåga på Natos norra flank. Det är också en viktig del av Sveriges och Finlands integrering i Nato.

Fru talman! Det korta svaret på den frågan är att jag i allt väsentligt delar Erik Ezelius bild.

Låt mig bara bredda bilden lite grann kopplat till den hotbildsanalys som ligger till grund för de rätt omfattande åtgärder som vi nu gör på nationell nivå för att rusta upp försvaret men som vi också gör som allierad.

Grunden till det har naturligtvis att göra med det mönster som vi ser i Ryssland. Man har påbörjat en fullskalig invasion och ockupation av Ukraina, och Ryssland har återkommande visat sig villigt att ta mycket stora politiska och militära risker. Man har kanske inte bländat på slagfältet i och med att man under det senaste året inte har lyckats ta mer än knappt 1 procent av Ukrainas territorium, men man är villig att ta väldigt stora skadeutfall.

Just nu är Ryssland uppbundet i och kring Ukraina med någonstans mellan 750 000 och 800 000 soldater. Men man fortsätter investera i sin infrastruktur, inte minst i Leningrads militärdistrikt. Man har uttalade ambitioner att på de ställen där man i dag är verksam på nivån brigadstorlek gå upp till divisionsstorlek. Det är alltså en tredubbling av de förbanden, som man har en uttalad ambition för. Där man i dag har armékårer – jag tänker på 44:e armékåren i Karelen – vill man gå upp till arméer. Man har alltså höga, uttalade ambitioner.

Vi har också fått konstatera att Rysslands produktionsförmåga av försvarsmateriel har ökat högst avsevärt sedan det fullskaliga kriget bröt ut. Om man kan vidmakthålla det produktionstempot men inte förbränna personal och materiel i Ukraina kommer detta att ha vissa militära konsekvenser för oss.

Det brådskar alltså för oss att bygga upp en starkare förmåga till avskräckning och försvar mot Ryssland, även efter en fredsöverenskommelse eller en vapenvila som vi alla vill att ukrainarna ska få. Men det måste vara en långsiktigt hållbar fredsöverenskommelse för ukrainsk del.

Vid sidan av det har vi också sett att Ryssland nu återsätter en hel del av de militära installationer i Arktis som man hade under kalla kriget. Det här är en realitet, varför Nato nu fokuserar på ökad närvaro också i Nordkalotten.

Det som leder och dimensionerar detta är Natos tre nya försvarsplaner. Som jag sa i mitt svar ingår vi i en av dem tillsammans med de andra nordiska länderna, USA, Kanada och Storbritannien. De försvarsplanerna måste vara resurssatta så att de har god förmåga till avskräckning och försvar. Det är i den bilden som Sverige kommer in. Då har vi olika militära förmågemål, där mycket av tyngden ligger i norra Sverige.

Det försvarsbeslut vi tog den 17 december 2024 leder till att vi nu börjar få en starkare subarktisk förmåga. Cloun i detta är på markstridsområdet naturligtvis våra två mekaniserade brigader, 4:e brigaden och 19:e brigaden, som har unik förmåga att kunna verka i de här kalla och krävande miljöerna. Jag brukar säga att det är en sak att kunna överleva i dessa miljöer och en annan att kunna bedriva högintensiv krigföring. Våra soldater kan det bättre än de allra flesta.

Till det kommer naturligtvis – vilket jag kommer att återkomma till – att cloun i mycket av samarbetet är att Sverige är ramverksnation för det som heter FLF Finland, det vill säga Natos aktiviteter för avskräckning och försvar i Finland. Det är ett arbete inom Nato som Sverige leder, i nära samverkan med Finland. Vid sidan av det ingår samtliga nordiska länder i FLF Finland – vilket är bra för det nordiska försvarssamarbetet – och även resursstarka länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Jag återkommer i nästa anförande till hur detta dimensionerar och utformar vår subarktiska förmåga.

Fru talman! Vi gör detta löpande. Som Natoallierade är Sverige och Finland nu integrerade i Natos gemensamma försvarsplanering, och flytten från JFC Brunssum till Norfolk innebär också att vi nu fullt ut kommer in i de taktiska planerna. Detta skapar förutsättningar för att fördjupa det nordiska militära samarbetet inom ramen för Nato – vid sidan av de bindande försvarsförpliktelserna mellan våra länder, naturligtvis. Arbetet går alltså snabbt.

Det som driver mycket av detta är det krav som Erik Ezelius var inne på, alltså värdlandsstödskravet. Det är omfattande och dimensionerande, inte minst för Sverige som till stora delar ska vara ett uppmarschområde för att kunna stärka Natos förmåga till avskräckning och försvar framför allt i Finland men också i de baltiska länderna, där vi till exempel har en mekaniserad bataljon på plats i Lettland.

Det kommer att finnas behov av infrastruktursatsningar, och i den breda överenskommelse vi gjorde den 19 juni i fjol om att vi ska gå upp till 5 procent av bnp är det allokerat 50 miljarder för försörjningssäkerhetsåtgärder och militär rörlighet.

Militär rörlighet är centralt. De hinder som kan uppstå för militär rörlighet kan vara administrativa, juridiska eller faktiska. Det kan alltså vara byråkrati eller bristande lagstöd som hindrar förflyttning av militära resurser, men det kan också handla om behov av att kunna investera i faktisk infrastruktur. Vi har pekat ut fyra olika stråk genom Sverige som är centrala. Ett är uppe i norr kopplat till Kiruna, Bodö och sedan vidare in i Finland. Att stärka infrastrukturen är viktigt för utvecklingen av vår militära förmåga uppe på Nordkalotten.

Låt mig återgå till en annan del, nämligen arbetet med FLF Finland, som ska stå för Natos åtgärder för avskräckning och försvar i Finland. Det bygger till stora delar på det arbete som Sverige och Finland utvecklade innan vi blev allierade, genom det som hette FISE-samarbetet. Sedan kommer vi naturligtvis att ha stabsofficerare både i Sodankylä och i Rovaniemi. Det har vi sagt förut. Vi har en chef för den mekaniserade bataljon som ska utgöra själva ryggraden i de mer omedelbart operativa tillgängliga bidragen för FLF Finland.

Vi har också sagt att det finns åtta andra FLF:er, alltså Natos framskjutna närvaro, bland alliansens östligaste allierade. Det som särskiljer denna FLF är att den inte blir permanent baserad i Finland, givet de geografiska förutsättningarna, som är rätt unika – jag tror att det är 20 floder, tre vägar och enormt mycket skog i området. Det är svårt att ställa ned en stridsgrupp eller mekaniserad bataljon permanent där. Den kommer därför att rotera in och ut och även samverka väldigt nära med Finland.

Huvuddelen av Finlands stridskrafter ligger i södra delen, men precis i Sodankylä har man en jägarbrigad. Man har också ytterligare en brigad i Rovaniemi. Det svenska bidraget blir ett komplement tillsammans med våra andra allierade.

Erik Ezelius var också inne på rymdförmågan. Den är vital både för Arktis och att kunna se vad som sker i Arktis och för subarktiska förhållanden. Detta är en investering vi också har gjort. Vi presenterade till exempel en satsning som innebär att vi nu kommer att köpa tio militära satelliter. Allting ska vara klart fram till 2028 för att vi ska få en bättre lägesbild. Vi ska komma ihåg att detta handlar om stora geografiska områden, och vi behöver ha god underrättelseförmåga inte minst för att följa ryska stridskrafters rörelser.

Fru talman! Tack, Erik Ezelius, för debatten!

Jag har haft en hel del kontakt med I 19 och många av dem som arbetar med det som heter FLF Finland. Det är ett stort och krävande ansvar, men jag uppfattar också en stor entusiasm inför uppdraget. Sverige tar ett stort ansvar i närområdet, och vi valde att göra det som nyligen allierade. När SACEUR var på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen kallade han oss en model ally. Äras den som äras bör, dock, och det är inte jag och Erik Ezelius som ska äras utan Försvarsmaktens hårt arbetande personal. Den finns i dag på framskjuten plats i Lettland, där man jobbar med sin mekaniserade bataljon, och vi har våra Gripenplan nere i Polen.

Inte minst handlar det om det stora ansvar vi alltså har inom FLF Finland. Vi är den nionde allierade som axlar ett sådant ansvar i en allians med 32 länder. De andra länderna som har FLF-ansvar är större, men vi tycker att det är viktigt att vi formar och tar ansvar för säkerheten i vårt närområde. Det här är en form av framskjutet försvar med en solfjäder av aktiviteter i norra Europa, så det passar väl in i hur vi vill utveckla vårt försvar.

Arbetet har naturligtvis påbörjats långt tidigare. Följande behöver jag inte säga till Erik Ezelius, men mycket av grunden lades i och med försvarsbeslutet 2020 och de mekaniserade brigaderna. Det vi gjorde i och med försvarsbeslutet 2024 var att se till att vidareutveckla brigadkonceptet och se till att brigaderna har ammunition, reservdelar och förnödenheter. Det är sådant som skapar starka krigsförband, och starka krigsförband är i slutändan vårt viktigaste bidrag till Natos förmåga till avskräckning och försvar.

Varmt tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.