Mats Berglund

Herr talman! Jag vill hävda att Hans Eklind blandar bort korten. I det medielandskap som SVT befinner sig i är de ju hela tiden i konkurrens med de stora mediejättarna. Självklart finns det också tryckta tidningar som spelar i någon sorts inhemsk konkurrenssituation, men där måste man också påpeka att presstödet har dragits ned. Man skulle stärka de här tidningarna och inte minst de tidskrifter som finns kvar. Allt fler behöver ju lägga ned, eftersom de inte har det stöd som behövs.

Det är naturligtvis svårt för tidningarna att överleva när reklampengarna mer och mer försvinner till utlandet – det är helt riktigt. Det är ju de stora jättarna jag pratade om som suger åt sig de resurserna. Det handlar inte minst om Google, men också om Disney, Apple, Amazon och så vidare. Det är detta medielandskap SVT spelar i.

Att göra andra analyser eller flytta SVT till en helt annan spelplan blir ju en verklighetsflykt. Det är inte grundat i den verklighet som faktiskt finns. När man som tittare slår på sin smarta tv finns ett antal appar, och där ligger SVT:s app. Den ser lika stor ut på skärmen, men den är en miniatyr – en lilliputt – i det sammanhanget.

Herr talman! Tack, Hans Eklind, för anförandet!

Det är ytterligare ett anförande som visar på de stora skillnader vi har i kulturutskottet och kulturpolitiken om ideologi och grundläggande värderingar.

Jag tar upp den boll som Vasiliki Tsouplaki släppte alldeles nyss. Jag vill ställa en fråga om att SVT och public service skapar obalans och en osund konkurrens. Det skulle legitimera den strama medelstilldelningen till public service från Kristdemokraternas sida. Vad är det för obalans som SVT skapar i medielandskapet? Vilken osund konkurrensfördel är det som SVT har?

I medielandskapet som SVT rör sig i är de nu omgivna av internationella jättar. Det handlar om Disney, HBO, Apple, Netflix, Amazon och Tiktok. Till och med Spotify är betydligt större än SVT. Att SVT i den världen skulle skapa en osund konkurrens eller en obalans genom att de får en medelstilldelning som är större än den som Tidöregeringen vill ge dem låter väldigt märkligt. SVT är en lilliput bland jättar, om man nu ska tala om Gullivers resor och Jonathan Swift.

Herr talman! Jag tackar Kristina Axén Olin för svaret.

Det talas om att invänta Distributionsutredningen. Den kommer alltså med ett delbetänkande i mitten av december där man förmodligen inte berör just den här delen. Den kommer snarare i tilläggsuppdraget, och då kommer det att dröja ytterligare. Det är heller inte utredningen i sig som ska svara på om public service-företagen ska få sina pengar. Det måste komma från departementet och kulturministern. Jag är inte särskilt nöjd med det svaret, måste jag säga.

Sedan hör man olika svar på frågan varför vi inte kan få ett besked och varför SVT inte ens kan få svar på sin hemställan. Det handlar om Distributionsutredningen, det handlar om pågående förhandlingar och det handlar enligt kulturministern om tolkning av propositionstext. Vad är det som gäller egentligen? Var klämmer skon? Varför kan inte departementet bestämma sig? Kommer det några pengar – ja eller nej?

Public service-företagen behöver förbereda sig inför det kommande året. Jag tror inte att de har lust att sitta och vänta till den här tiden nästa år, när Distributionsutredningen kommer med sitt slutbetänkande, och dessutom den tid det tar för en utredning att remissbehandlas, om det nu ska behövas, och någon form av beslut – proposition, skrivelse eller vad det nu är som krävs – att skrivas fram. Det kommer att dröja ganska länge. Räkningarna kommer direkt efter nyår. Hur ska de räkningarna betalas?

Jag tycker att det minsta man kan begära är att regeringen ändå har något slags tydlighet i kommunikationen.

Fru talman! Tack för ditt anförande, Kristina Axén Olin!

Jag vill återvända till det här med marknätet och kostnaderna där. Det som Kristina Axén Olin slutligen svarade Björn Wiechel var att det inte sker några åtstramningar eller neddragningar, men det gör det ju när man räknar in marknätskostnaderna på ungefär 1,5 miljarder under den här sändningsperioden.

Frågan som hänger i luften är om public service-företagen kommer att bli kompenserade för de extraordinära kostnader som har uppstått i och med att de kommersiella aktörerna har lämnat marknätet. Senast var det TV4, för bara några veckor sedan.

SVT har skickat en hemställan till Kulturdepartementet med en begäran om kompensation för de extraordinära marknätskostnaderna. Där har de också beräkningen att det handlar om lite drygt 192 miljoner kronor om året.

Min fråga till Kristina Axén Olin blir om SVT har fått eller kommer att få svar på denna hemställan. Jag ställer frågan till ledamoten Kristina Axén Olin i brist på närvaro av kulturministern själv. Hon deltar inte i den här debatten heller, trots att det är en otroligt viktig proposition på kulturministerns område som vi debatterar. Men jag förväntar mig i alla fall svar från de partier som företräder regeringen.

Fru talman! Tack, Alexander Christiansson, för repliken!

På område efter område utmanar regeringen demokratin och naggar den i kanten. Det är små nålstick hela tiden. Jag är inte är den enda som driver det, utan det finns en uppsjö av böcker, debattartiklar och så vidare som väldigt tydligt visar på detta.

Alexander Christiansson menar att jag ropar varg i onödan, men det är naturligtvis en del i strategin att hålla på med de små nålsticken, som är subtila, att ifrågasätta public services opartiskhet genom att tillsätta granskningar och utredningar, att stå här och svära sig fri själv och peka på att de egna medlemmarna anser något och så vidare. Det är de små stegens tyranni. Jag tycker att tyranni är ett bra begrepp i just den här debatten, även om vi ännu är långt ifrån tyranni i Sverige.

Vi behöver verkligen vinna demokratin, inte förlora den, i den värld vi lever i nu. Vi ser tydligt hur demokratin nedmonteras i hela världen – i Västeuropa, i de starka demokratierna och i Sverige. Det är inte så att Sverige har en hög public service-avgift. Jag skulle säga att den internationellt sett är väldigt låg.

(Applåder)

Fru talman! Jag har ett högt tonläge i den här debatten därför att jag är djupt orolig för vart demokratin tar vägen. Vi ser internationellt hur antalet demokratier i världen minskar och hur antalet människor som lever i demokratier blir allt lägre.

Vi ser också hur de starka västerländska demokratierna i Europa tappar placeringar i till exempel indexet från V-Dem-institutet i Göteborg. Sverige är inget undantag. Vi är fortfarande en stark demokrati, men det betyder inte att vi kan stå på hälarna och låta demokratin falla. För det är väldigt lätt. Demokratin måste erövras och vinnas varje dag.

Demokrati handlar naturligtvis om stora förändringar men också om de små nålstick som hela tiden ges och som vi har pratat om många gånger tidigare i utskottet, såsom misstänkliggörandet av kulturen, civilsamhället, biståndsorganisationerna, medierna och public service. Det är verkligen läge att sätta ned foten och stoppa den utvecklingen, för jag är orolig.

Medelstilldelningen är svag. Detta har public service-företagen själva skrivit i sina remissvar. Som jag nämnde i mitt anförande uttrycks detta i många remissvar, till exempel i svaret från regeringens egen expertmyndighet Ekonomistyrningsverket, men det finns många fler. På Totalförsvarets forskningsinstitut är man till exempel väldigt orolig för hur public service-företagen ska klara sitt beredskapsuppdrag. Det är klart att resurser kommer att behöva tas från den oberoende journalistiken, granskningen och så vidare.

Fru talman! Jag håller med ledamoten om att vi inte ska fatta beslut på osäkra underlag, men det är precis det vi förväntas göra nu.

Kristina Axén Olin känner nog till inflationen. Under nuvarande tillståndsperiod var det länge låg eller till och med negativ inflation. Men på senare år har inflationen ökat kraftigt, och vi har sett vad en ökad inflation har fått för effekt på public service-företagen. De har fått dra ned kraftigt inte bara på personal utan också i programutbudet. Detta är vad vi har att förvänta oss.

Den ökade medelstilldelningen har vi hört om tidigare, bland annat från Alexander Christiansson. Den förväntas investeras i sådant som behövs för omställningen på grund av teknikutvecklingen och medielandskapets snabba förändring. Dessutom finns beredskapsuppdraget, som givetvis kostar mer pengar i det försvars- och säkerhetspolitiska läge Sverige är i. Redan efter årsskiftet kan det bli en kostnadsökning för SVT på 192 miljoner och för UR på 50 miljoner som de ännu inte vet om de ska planera inför. Det är inte meningen att den tillfälliga ökningen på 3 procent ska finansiera marknätskostnaderna, och det var just därför den paragrafen kom in i utredningen och propositionen.

Fru talman! Distributionsutredningen har fått förlängt. Den kanske kommer att svara, men det blir väldigt sent. Jag hade förväntat mig att vi skulle få ett svar i god tid. Detta lämnar inte heller något utrymme för diskussioner i denna del.

Som jag sa kommer räkningarna efter årsskiftet, och jag tror att både vi som ska ta beslut om propositionen i morgon och givetvis i än högre grad public service-företagen behöver veta hur planeringen ska läggas. Behöver public service-företagen dra ned? Det rör sig om ganska mycket pengar. SVT har äskat drygt 190 miljoner kronor per år, 1,5 miljarder totalt, och för UR rör det sig om cirka 50 miljoner på en budget på 500 miljoner, alltså 10 procent. Det är mycket pengar, där man fortfarande inte vet.

Fru talman! Den 1 januari 1925 gjorde Sveriges Radio – eller Radiotjänst, som det hette då – sin första sändning. Det var Sven Jerring som inledde med orden ”Hallå, hallå”. Sedan dröjde det 30 år innan vi fick rörlig bild och tv. Inte här i huset men väl på andra sidan gatan beslutade riksdagen på hösten 1956 att införa television i Sverige. Riksdagsledamöterna gav då svenska folket två år på sig att införskaffa tv-apparater och betala tvlicens – den fanns med redan från starten – så att fotbolls-VM på hemmaplan kunde följas på riktigt, som sig bör, på tv. Stjärnan Pelé nickade in 5–2målet i finalen mot Sverige i matchens allra sista minut.

Utbildningsradion tillkom, samtidigt som SVT, som eget bolag 1978 när Sveriges Radio splittrades i fyra public service-bolag. Både i tv och i radio hade dock skolsändningar och liknande sändningar pågått länge, faktiskt nästan sedan starten.

Fru talman! I dag har vi ett stort beslut framför oss. Det handlar om en ny lag om public service samt om ett åttaårigt sändningstillstånd och riktlinjer för verksamheten 2026–2033. Propositionen föregicks som brukligt av en parlamentarisk utredning som tyvärr inte landade särskilt väl. Partierna kom inte överens.

Det var framför allt medelstilldelningen – finansieringen av public service-bolagen och det uppdrag som framställdes i utredningen och togs vidare in i propositionen – som orsakade den här olyckliga splittringen. Den har gjort att arbetet har blivit halvfärdigt och att den proposition vi ska besluta om i dag haltar. Den balans som behöver finnas mellan uppdraget och uppdragets finansiering saknas, vilket regeringens egen expertmyndighet, Ekonomistyrningsverket, har påpekat i sitt remissvar. Miljöpartiet har därför reservationer i betänkandet som rör delarna om finansieringen.

Här behöver vi också stanna upp och beakta det som rör de extraordinära kostnader som har uppstått för marknätet. Public service-företagen ska fortsätta att sända genom marknätet under den kommande tillståndsperioden, trots att kommersiella aktörer lämnar marknätet för nya tekniker. Som anförs i propositionen är det vikten av att nå hela befolkningen som är skälet till detta – 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen ska fortsatt kunna ta emot sändningarna.

Även om många hushåll har skaffat internetbaserade lösningar för tv är marknätet fortfarande den viktigaste distributionsformen för exempelvis radiolyssnarna. Marknätet har också stor betydelse för beredskapen och landets säkerhet. Marknätet är robust, och ägandet är under statlig kontroll. Mottagandet kräver heller inte någon särskilt avancerad utrustning, särskilt inte för radiosändningar. Marknätet är också väl lämpat för Viktigt meddelande till allmänheten, VMA, och annan samhällsviktig information.

TV4 meddelade nyligen att även de lämnar marknätet vid årsskiftet. Därmed har alla – åtminstone alla kända – kommersiella aktörer försvunnit, och notan lämnas då helt till public service-företagen. Den här utvecklingen förutsågs i utredningen, och i propositionen finns därför en text som möjliggör ökad medelstilldelning för de nya extraordinära kostnaderna.

Jag menar att texten är glasklar. Så här står det: ”Om andra medieföretag lämnar marknätet under tillståndsperioden och detta medför påtagligt ökade kostnader för public service-företagen, bör detta ses som en extraordinär kostnad som därför inte bör ingå i det medelsbeslut som avser tillståndsperioden.”

Det märkliga nu är att departementet inte kan ge SVT, SR och UR besked om huruvida de här extra pengarna kommer. Kulturministern kallades till utskottet i september, men hon gav bara beskedet att texten kan tolkas på olika sätt. Ett ”bör” finns med i formuleringen, men för mig är texten glasklar. Det är obegripligt att kulturministern inte kan tolka en så pass avgörande text i sin egen proposition.

Jag förväntar mig därför besked från regeringsunderlagets ledamöter under den här debatten. Innan vi går till beslut om en så här pass viktig och tidsmässigt långtgående lagändring behöver vi veta vad det är som gäller. Även SVT, SR och UR förväntar sig besked. Räkningarna börjar komma efter nyår; det är ganska snart.

Med eller utan kostnadstäckning för marknätet kommer propositionen att innebära omfattande neddragningar på personal, i verksamhet och i programutbud, exempelvis i nyhetsjournalistiken. Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert skrev så sent som i går i en debattartikel i Expressen att detta kommer att innebära ”färre journalistjobb, smärtsamma uppsägningsförhandlingar och utarmad rapportering”. Hon skrev också att det inte bara är dåligt för branschen utan på sikt även kommer att skada vår demokrati.

Bakgrunden till denna debattartikel är att pressfriheten, precis som demokratin, är starkt hotad i vår omvärld just nu. Sverige är inget undantag. Tidöregeringens politik driver Sverige bort från den starka demokratin, och det sker på område efter område. Dessa debatter kan och bör vi ha. Vi har också haft dem i många sammanhang, både här i kammaren och utanför.

Det handlar naturligtvis, som i det här fallet, om finansiering. Det handlar dock också om det ständiga misstänkliggörandet och ifrågasättandet från regeringsunderlagets partier mot kulturen, folkbildningen, biståndet, biståndsorganisationerna och civilsamhället. Självklart riktas detta också mot medier och mot public service. I propositionen tar det sig uttryck i en begäran om granskningar och externa analyser. Vi känner igen mönstret från andra sektorer som ska misstänkliggöras. Tillsätt en granskning och ytterligare en i raden av revisioner, och strunta i utfallet! Hävda ingen rök utan eld och så vidare! Revisioner och granskningar kostar dessutom på, drar resurser från verksamheten och skapar oreda.

I propositionen från Tidöpartierna läser vi att ett antal granskningar ska göras, bland annat en forskningsstudie av etablerade forskare inom fältet, för att undersöka om public service är opartisk i sin verksamhet. Det står i propositionen att vissa grupper i samhället upplever att programutbudet är vinklat till förmån för vissa intressen eller politiska åsikter.

Remissinstanserna var givetvis negativa redan i utredningen och eniga om hur knasigt detta blir. Granskningar har gjorts och görs. Göteborgs universitet skriver i sitt remissvar att det inte finns något stöd för att nyhetsbevakningen i public service skulle vara partipolitiskt partisk på något systematiskt sätt. Journalistförbundet menar i stället att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på senare år har ifrågasatt public service-företagens verksamhet och att det finns ett samband mellan den politiska debatten och förtroendet för public service.

Syftet är att ifrågasätta public service. Vi kan dessutom lägga till att detta kan vara grundlagsvidrigt och att sådana här studier är extremt komplexa, tar lång tid – vi lär inte få några svar i närtid – och kostar mycket pengar.

Men regeringen står trots allt på sig. Därför reserverar sig Miljöpartiet tillsammans med hela oppositionen i reservation 2 i betänkandet, och jag yrkar bifall till denna reservation.

Jag har framför allt dröjt mig kvar vid de yttre förutsättningarna: finansieringen, beredskapsuppdraget, marknätet och granskningarna. Det var illa att utredningen inte kom i mål, och det var likaså illa att oppositionspartierna inte fick en inbjudan att delta i diskussionen under utformningen av propositionen efter att utredningen hade kommit – så som de har fått tidigare.

I stora delar är partierna dock överens om uppdragsbeskrivningen till public service-företagen, men i några delar har Miljöpartiet reserverat sig. Det gäller exempelvis möjligheten till närvaro på externa plattformar. Vi anser att den ”återhållsamma strategin”, som det uttrycks i propositionen, är både onödig och skadlig. Sverige är utsatt för påverkanskampanjer, påverkansoperationer och desinformation från både inhemska trollfabriker och antagonistiska stater som undergräver vårt lands säkerhet och hotar Sveriges intressen. I detta läge är sociala medier viktiga kanaler för att nå ut med korrekt information till såväl barn och unga som vuxna.

Miljöpartiet menar också att public service har ett stort ansvar för såväl det svenska språket som minoritetsspråken och teckenspråket. I dag är utbudet på flera av minoritetsspråken för litet. Inte minst gäller det romani chib, meänkieli och de samiska språken. Här borde kommittén och propositionen ha landat i högre ambitioner i uppdraget. I detta får vi också stöd, bland annat i de rekommendationer som ges i de pågående sanningskommissionerna. Jag tycker att regeringen borde ha tagit till sig detta. Det finns ett växande intresse bland framför allt unga i dessa grupper för att återta sitt språk och bevara sin kultur.

Fru talman! Jag har redan yrkat bifall till reservation 2, som handlar om finansieringen, och apropå det jag tog upp om minoritets- och teckenspråk yrkar jag även bifall till reservation 7.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle nog hävda att det är stora nedskärningar som behöver göras. Vi har redan sett – nu när inflationen gröper ur den medelsuppräkning med 2 procent som sker i dag – att exempelvis SR har fått lägga ned delar av redaktionen. Det handlar om viktiga nyhetsinslag. Kinapodden har lagts ned, till exempel, vilket jag beklagar. Det är bara ett exempel. Det är en otroligt viktig röst för att man ska förstå vad som händer i den delen av världen.

Men åter till de här studierna. Jag tänker framför allt på studien om opartiskhet som enligt propositionen ska göras av etablerade forskare, antagligen just på lärosätena. Den typen av studier görs redan. Vi har ganska många olika typer av granskningar. Och som jag nämnde tidigare menar Göteborgs universitet att det inte finns någon större opartiskhet.

Jag läser nu vad Svenska Journalistförbundet skriver. Man skriver: Det finns inget som tyder på att opartiskheten och sakligheten har minskat hos public service. Enligt Journalistförbundet kan det däremot finnas ett samband mellan den politiska debatten kring public service och allmänhetens förtroende. Man får inte blanda ihop förtroende och opartiskhet här.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har på senare år öppet ifrågasatt public service-företagens verksamhet. Man tror att det kan finnas en koppling just mellan det här ifrågasättandet och den politiska debatten kring det här. Men att opartiskheten skulle vara ifrågasatt menar man är fel.

Slutligen hävdar man att det skulle strida mot grundlagen om staten uppdrar åt externa forskare att genomföra studier av public service. Det ska vara granskningsnämnden som gör dem – det ska inte ges uppdrag till externa forskare.

Fru talman! Varmt tack, Alexander Christiansson, för ditt anförande!

När jag lyssnar på Alexander Christiansson blir det väldigt tydligt att partierna tycker väldigt olika om public service. Jag måste inleda med att säga att jag tycker att det är bra att våra åsiktsskillnader tydligt kommer fram. Det gör de ganska ofta i våra debatter, tycker jag. Kulturutskottet bär med sig diskussioner om ideologi och våra grundläggande värderingar, och det ska komma fram i debatterna.

Miljöpartiet vill se en stark public service med en stark finansiering, en stark medelstilldelning, för vi anser att public service är ett väldigt viktigt skydd mot till exempel polarisering i samhället, splittring och påverkan från antagonister, oavsett om de kommer härifrån Sverige eller från stater som vi inte tycker om och som kanske inte tycker om oss.

Man kan tycka att det som jag tänker ta upp och fråga Alexander om är en detalj. Det handlar om det som Alexander tog upp om analyser och forskningsstudier som ska göras.

Jag tog med mig några remissvar när det gäller utredningen. Det är naturligtvis lärosätena som i första hand ska komma i fråga för att göra de här analyserna, framför allt av opartiskheten. Mittuniversitetet är tydligt med att man tycker att de här studierna är överflödiga. De riskerar att bli en pålaga som tillför mycket lite och så vidare. Göteborgs universitet menar att det finns starka skäl att ifrågasätta det här. Det finns inget stöd för att nyhetsbevakningen i public service skulle vara partipolitiskt partisk på något sätt.

Varför ska man göra de här kostnadsdrivande studierna, Alexander?

Herr talman! Statsrådet lyfter det här med breddad rekrytering. Ja, till viss del kommer det naturligtvis att bli så. Får man 2 000 kronor är det många som kommer att använda dem. Men det hade varit mycket mer effektivt att lägga de pengarna på att stärka infrastrukturen, stärka strukturen, bygga fler arenor och, framför allt vad gäller friluftslivet, stärka vår natur så att man kommer ut i naturen på ett mycket enklare sätt. Det hade varit ett betydligt bättre och mer effektivt sätt att använda de pengarna.

Skapa en kulturskolelag, så att vi får stadga i kulturskolelärarnas yrkesstolthet och möjlighet, så att vi har starka kulturskolor över hela landet!

Att argument står emot varandra tycker jag faktiskt också talar för att det är modellen det är fel på. Hur man än vänder och vrider sig med den här modellen blir det fel.

Jag skulle också lite grann vilja bemöta det som har hänt i de tidigare diskussionerna här framme vid podierna. Statsrådet säger att oppositionen bara vill ha mer av samma.

Först och främst har vi ett väldigt starkt civilsamhälle, friluftsliv, idrottsliv och föreningsliv. Vi har en kulturskola. Där är Sverige unikt i dag. Ja, det är klart att vi vill ha mer av samma. Vi vill ha mer av det här starka kulturlivet och friluftslivet. Men självklart vill vi också tänka nytt.

Jag nämnde i mitt anförande att vi vill ha en kulturskolelag, till exempel, och att vi vill ändra skogspolitiken så att vi inte expanderar den totala arealen kalhyggen. Det är inget roligt att sitta och grilla korv på ett kalhygge. Och vi vill ha en anläggningsfond för att få fler anläggningar. Det är att tänka nytt. Fritidskortet är en återvändsgränd.

Herr talman! Tack, statsrådet, för repliken! Då får jag också vara med och debattera det här på ett roligare sätt.

Jag valde att lägga upp anförandet på det här sättet: rada upp argument och samla argument. Det är kanske inte det normala sättet när jag förbereder en debatt, men i just det här fallet var det motiverat. Det är nämligen otroligt många argument emot och egentligen få argument för.

Idén bakom det här står vi bakom – absolut. Det handlar om breddad rekrytering och om att få in fler unga i kulturlivet och friluftslivet, inte minst, men självklart också idrotten. Idrottsrörelsen jobbar hårt med det här. Jag vet att regeringen också har satsningar på andra sätt. Men vi skulle kunna använda de här pengarna på ett mycket mer effektivt sätt än att ha upplägget med fritidskortet.

Jag tycker att listan, kvantiteten, faktiskt har en kvalitet i sig. Det är så pass många argument, och de är inte svaga. Det finns en kvalitet i varje argument. Sedan kan man naturligtvis diskutera vart och ett för sig. Statsrådet lyfte integritetsargumentet. Det är inte många som kommer att få tillgång till de här uppgifterna. Men har vi verkligen kvalitetssäkrat detta? Vad händer när den här typen av uppgifter faktiskt läcker och sprids? Vi har sett i andra sammanhang att det kan vara stigmatiserande.

Statsrådet nämnde det jag sa om att det förmodligen inte kommer att bli breddad rekrytering. Jo, till viss del, men det är en väldigt liten del av pengarna som kommer att användas till det. Arenas undersökning av Järfällamodellen, som jag hänvisade till, visar precis på att det misslyckades.

Fru talman! Vi har debatterat fritidskortet en ganska lång stund nu. Jag är inte helt sist på listan, men kanske debatten klingar av. Jag vill ändå tacka statsrådet för att han har valt att vara med i den här debatten, delta i replikskiften, svara på frågor och också ställa frågor. Vi har ju debattregler som gör att jag själv inte har kunnat replikera hittills i just den här debatten.

Det är uppenbart att vi har väldigt olika syn på idén med fritidskortet och utformningen av det hela. Vi tycks vara överens om att syftena är goda. Det handlar om att underlätta ekonomiskt för föräldrarna, att göra det attraktivt och möjligt för fler barn och unga att delta i fritidsaktiviteter och att bredda rekryteringen. Det är gott så.

Men det finns en lång rad argument mot den modell som regeringen har valt att gå vidare med trots kritik från remissinstanserna. Det riskerar att bli väldigt ineffektivt. Man missar målet. Det finns också betydande risker med upplägget. Under våren har detta debatterats i olika sammanhang.

Jag har valt att skriva ned argument som har kommit upp i debatten som visar på problemen med fritidskorten. Det har blivit en ganska lång lista, även om den inte är fullständig. Dessutom tycker jag att det har framkommit ytterligare argument i debatten här i dag. Nu har jag anmält en talartid på bara sex minuter, och jag tänkte hålla mig till det. Vi får se om det lyckas. Men hela listan kommer jag inte att hinna med.

Herr talman! Det alldeles uppenbara stora problemet är ändå att en så stor del av kostnaderna rinner iväg i en administrativ överbyggnad för att skapa register och hantera varje förening, varje ansökan, varje unge och dess föräldrars ekonomiska situation. Det handlar om flera hundra miljoner kronor som försvinner iväg på det sättet. Ett betydligt mer effektivt sätt att använda summan på – totalt blir det nästan 1 miljard om året – hade varit att stärka infrastrukturerna kring fritidsaktiviteterna.

Miljöpartiet har valt att stärka kulturskolorna, Riksidrottsförbundet, friluftsorganisationerna med mera med resurser för att göra just detta. Vi vill ha en kulturskolelag för att uppvärdera kulturskolläraryrket och säkerställa att det i alla kommuner finns bra kulturskolor som erbjuder en bredd av kurser som efterfrågas också av dem som inte lockas av det kursutbud som finns i dag. Vi vill ha fler replokaler och musikhus. Med regeringens kraftiga neddragningar på studieförbunden kommer 20 000, framför allt unga, att förlora sin replokal.

Miljöpartiet vill se satsningar på idrotts- och fritidsledare. Vi vill se särskilda satsningar på parasport och på barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning. Vi vill skapa en anläggningsfond – detta har vi diskuterat tidigare i dag – efter den danska modellen för att få fler idrottsanläggningar som passar och fungerar för fler.

Vi vill också stärka infrastrukturen för friluftslivet. Det har vi inte talat så mycket om i dag. Regeringen går just nu hårt in, skulle jag vilja säga, för att förstöra viktig och värdefull natur över hela landet. Skogsbruket får ökade möjligheter och incitament till kalhyggen i och med Skogsutredningen. Strandskyddet håller just nu på att inte bara inskränkas med lättnader, som det kallas, utan helt försvinna från hundratusentals vattendrag. Det är 1 miljon kilometer smala vattendrag, kanske en tiondel av Sveriges yta, som förlorar sitt skydd nu vid halvårsskiftet.

Vi vill i stället rusta upp leder, skogar, sjöar och stränder för rekreation men också för miljön, naturen och den biologiska mångfalden. Allt detta är bara några av de saker som vi i Miljöpartiet prioriterar i vårt förslag till budget. Tidöregeringen lägger i stället flera hundra miljoner kronor på Ehälsomyndigheten och Försäkringskassan för att bygga register och hantera ansökningar.

Herr talman! Jag går vidare i listan. Det finns många anledningar för regeringen att backa och dra tillbaka propositionen och hitta andra vägar att uppnå syftena med fritidskortet.

Utöver att hela upplägget kostar väldigt mycket pengar blir det administrativt krångel, inte bara för myndigheterna utan också för föräldrar och föreningar. Trots vidtagna åtgärder kvarstår förmodligen risken för ekonomisk brottslighet och fusk. Målet om breddad rekrytering kommer med all sannolikhet inte att nås, utan medlen går till barn och unga som redan är aktiverade.

Här har Arenagruppen precis nu kommit med en rapport om Järfällamodellen, som visar just detta. Läs gärna den rapporten om ni inte redan har gjort det! Arenagruppen har i stället för regeringens modell ett antal förslag som går ut på att satsa på befintliga strukturer inom idrotten och kulturskolan. Man vill stärka infrastrukturen och investera i fritidsanläggningar, kollektivtrafik och hjälpmedel för personer med funktionshinder. Man vill värna det ideella engagemanget: Gör inte en marknad av föreningslivet! Detta är precis de förslag som vi i Miljöpartiet har i vår budget och i våra motioner.

Vidare, herr talman, visar flera remissinstanser hur den föreslagna modellen gynnar vissa aktörer men missgynnar andra. Stödet är skräddarsytt för idrotten och kulturskolan, men andra verksamheter inom kulturen och friluftslivet riskerar att falla utanför.

Till exempel har STF barn- och ungdomsverksamhet, men den är gratis. Här hade det i stället varit efterlängtat med upprustade leder, vindskydd och grillplatser. Men där drar regeringen ned på stödet.

500 kronor eller 2 000 kronor kanske räcker för vissa aktiviteter. Det är bra. Men den som i dag inte har råd med till exempel ridning kommer inte att vara hjälpt ens av 2 000 kronor. Idrotten har blivit dyr. Visst kan en femhundring bidra på marginalen, men regeringen borde i stället oroa sig för kostnadsutvecklingen.

Risken är mer än överhängande att många verksamheter kommer att använda pengarna till att smyghöja avgifterna. Föreningarna har stora kostnader, och i stället för att skära i annat kan de nu hänvisa till fritidskortet.

Dessutom har vissa varnat för att avgifterna kan behöva höjas för att täcka de administrativa kostnaderna för föreningarna som kommer just med krånglet med fritidskortet. Här måste regeringen redan från start noga följa avgiftsutvecklingen.

Att föreningar med alla ideellt arbetande mammor, pappor och engagerade får tillgång till uppgifter om vilka barn som kommer från hem med låga inkomster är också en uppenbar integritetsrisk. Det innebär risk för stigmatisering. Flera har tagit upp det.

Nu har jag överskridit min talartid, herr talman. Min uppräkning kunde naturligtvis fortsätta.

Sammantaget är ambitionerna goda, men förslaget från regeringen är så dåligt att Miljöpartiet yrkar avslag på det. Vi vill använda pengarna till annat. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 2.

Herr talman! Tack för svaret, Alexander Christiansson!

Jag fick av det här svaret anledning att bygga på den oro jag känner. Den oro jag uttryckte blir bekräftad. Det är uppenbart att Sverigedemokraterna vill fortsätta att ta ytterligare steg. Det handlar om det som Sverigedemokraterna definierar som fusk, extremism och så vidare.

Extremism är ett ganska vagt ord. Dessa organisationer och många fler som får stöd till exempel via Postkodlotteriet och andra lotterier eller bedriver egna lotterier är medlemmar i Giva Sverige. De följer Giva Sveriges kvalitetskod. Det handlar om etiska principer, ekonomisk redovisning, rapport, uppföljning och självkontroll.

Jag måste fråga ledamoten om Giva Sveriges kvalitetskod i så fall inte anses vara tillräcklig för Sverigedemokraterna. Ledamoten tycker ju uppenbarligen att den inte är tillräcklig.

Då hamnar vi i ett läge där det blir väldigt otydligt vad som kommer att gälla framöver för civilsamhället. Vilka organisationer kommer att få bedriva egna lotterier eller ta del av andra lotteriers vinster, till exempel?

Jag skulle också vilja ställa en slutlig fråga: Handlar det här om att begränsa Socialdemokraternas valbudget eller handlar det om någonting annat?

Jag tycker inte att det som ledamoten pratade om – att stävja fusket och så vidare – är det som propositionen grundar sig i. Det handlar om kreditförbud och så vidare när det gäller att köpa kanske två tre lotter för några hundralappar.

Herr ordförande! Tack, Alexander Christiansson, för anförandet!

Vi hade tidigare ett replikskifte. Vi blev inte riktigt färdiga i den debatten, utan jag tänkte att jag skulle ta replik igen. Jag tänker framför allt tala om den oro som jag uttryckte i mitt anförande. Vad händer härnäst?

Civilsamhället har uttryckt stor oro för att det kanske inte stannar vid Socialdemokraterna. Detta är ju riktat mot Socialdemokraterna. Det blev också ganska tydligt i Alexander Christianssons anförande att det handlar om att beröva Socialdemokraterna en viktig inkomstkälla.

Civilsamhället är oroligt med rätta. Vi talade tidigare om att det är den stora apparaten med 150 miljoner som är problemet här. Det handlar inte om små hockeyföreningar eller pingisföreningar, som vi också hörde i anförandet.

Socialdemokraterna är inte den enda stora aktören här. Vi har Postkodlotteriet som delar ut över 1 miljard till civilsamhället. Vi har Cancerfonden, nykterhetsrörelsen och så vidare, som jag också nämnde.

Jag nämnde också två organisationer som får bidrag från Postkodlotteriet. Sverigedemokraterna har sagt, och också Alexander Christiansson i replikskiftet, att de behöver passa sig.

Är det så att Sverigedemokraterna har ett nästa steg där man drar in stödet till lotterier som till exempel kan tänkas skicka vidare vinsten till Islamic Relief eller Civil Rights Defenders?

Fru talman! Nu fick jag inte så många frågor, men låt mig få utveckla ärendet.

Det centrala problemet är att man separerar allmännyttiga lotterier i föreningar och organisationer från de partipolitiska lotterierna.

Det här handlar naturligtvis om förtroende. Finns inte förtroende köper inte allmänheten lotter. Det skadar förtroendet om man missbrukar det. Det gäller ett politiskt parti, men det gäller naturligtvis också andra aktörer, stora som små, som säljer lotter.

För att återkomma till den diskussion som jag hade med Alexander Christiansson har vi stora aktörer som Postkodlotteriet. Jag vet inte hur stor budgeten är där. Jag nämnde också IOGT-NTO. Det finns många som säljer lotter för väldigt stora summor, till exempel Cancerfonden.

Det kan inte handla om hur mycket man säljer för. Det gör det i alla fall inte i propositionen, utan det handlar om att man vill separera politiska partier från andra allmännyttiga organisationer. Jag tycker att det är ett stort problem, och där finns en fara framöver.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar vice ordföranden i utskottet Malin Danielsson från Liberalerna för frågan.

Jag håller till stora delar med Malin Danielsson. Vi är två socialliberala partier som står här – och det hoppas jag att Liberalerna fortfarande är – och gillar individens frihet och sätter den friheten i första rummet.

Min största invändning i ärendet är att man separerar politiska partier från andra allmännyttiga organisationer. Jag tror att det är en farlig väg att gå. Jag skulle vilja ställa den fråga som jag ställde till Carl Nordblom tidigare, nämligen om Liberalerna anser att politiska partier är allmännyttiga. Det är en viktig och central fråga. Jag tycker att det är fullständigt självklart att politiska partier är det.

Jag håller med Malin Danielsson om att transparensen är viktig. Vi har tydliga yrkanden om att stärka transparensen, att det ska vara tydligt vilken organisation man stöder om man köper en lott. Att köpa en lott är i första hand att stödja en organisation. Sedan finns spänningsmomentet. Vissa kanske köper lotterna för att de verkligen vill vinna bordslöparen. Själv vet jag inte vad jag skulle göra av bordslöparen, ljusstakarna eller vad det är. Men jag kanske ändå skulle köpa en lott om det var för något jag verkligen tror på.

Varför separera de allmännyttiga politiska verksamheterna från andra? Jag håller med om att vi ska öka transparensen för lottköp, men varför inte ta med andra allmännyttiga organisationer i transparensen?

Fru talman! Ledamoten Christiansson tycker att det är något helt annat att köpa en symbolisk kaffekopp än en eller två lotter i månaden. Det är vad en prenumeration på lotter handlar om. Det är inte fråga om hundra tusen skraplotter som dimper ned och ska skrapas. Det blir man inte heller beroende av. Det handlar om en eller två lotter för ett par hundralappar. Betalar man inte dem ska det normalt sett inte gå till Kronofogden, men det har skett någon gång. De socialdemokrater som jag har pratat med säger att föreningslivet, till exempel IOGT-NTO, säljer många lotter och drar in stora summor. Är det summan av hur mycket man säljer för som är problemet, eller är det att Socialdemokraterna är ett politiskt parti som är i opposition just nu och ni regerar i majoritet och har möjlighet att strypa finansieringen?

Det är klart att det är skillnad på stora och små aktörer. Jag nämnde att den enskilda ishockeyföreningen har problem att sälja lottringarna eftersom det blir dyrt och komplicerat. Jag förstår inte varför ni inte tar tillfället i akt att underlätta deras verksamhet. Det är svaret på frågorna.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Christiansson, för frågorna och möjligheten att diskutera detta vidare!

Ledamoten började med att säga att man inte attackerar civilsamhället. Som jag sa i mitt anförande och som jag har återkommit till vid ganska många tillfällen – detta kommer upp i nästan varje samtal jag har med kulturlivet och föreningslivet – känner sig i alla fall delar av föreningslivet väldigt misstänkliggjorda, inte sällan från den här talarstolen.

Ta till exempel folkbildningen och studieförbunden. I varenda debatt vi har om folkbildningen ska händelser fem sex år tillbaka tas upp, fast Folkbildningsrådet och folkbildningen själva har hanterat dessa frågor. Jag nämnde också några andra exempel i talarstolen.

Vidare var det frågan om att kunna köpa kaffemuggar på abonnemang. Det tror jag inte att Miljöpartiet har erbjudit medlemmarna. Däremot erbjuder vi en möjlighet att skänka pengar via autogiro, vilket i princip är samma sak. Skillnaden är att man får något symboliskt. Det är ju inte så att jag köper en kaffemugg för 130 kronor, utan jag vet att jag bidrar till Miljöpartiet och till valrörelsen.

När det sedan gäller den farsartade historiken tycker jag faktiskt inte att det är min sak att kommentera den. Jag tycker inte att detta ärende handlar om det. Precis som jag sa i mitt anförande är det saker som har kommit upp efter att hela frågan började diskuteras. Frågan handlar om att beskära Socialdemokraternas möjligheter till egenfinansiering.

(Applåder)