Jacob Risberg

Herr talman! Ibland kommer avslut väldigt abrupt. Detta var lite grann som när man skrev uppgifter i skolan när man var liten. När man var tvungen att avsluta dog alla helt plötsligt. Det var det snabbaste sättet att avsluta det man höll på att skriva om.

Nåväl, herr talman! Vi lever i en tid då världen tycks skälva. Gamla sanningar ifrågasätts. Demokratier pressas tillbaka, och konflikter som vi trodde hörde historien till återvänder med förnyad kraft.

I en sådan tid måste vi ställa oss en grundläggande fråga: Vilken sorts värld vill vi leva i – en värld där styrka går före rätt eller en värld där även den minsta nationen vet att lagen står på dess sida? För mig är svaret självklart. Vi måste försvara den regelbaserade världsordningen – folkrätten – inte bara när det är enkelt utan framför allt när det är svårt.

Men, herr talman, innan vi ens talar om stater, lagar och fördrag måste vi minnas något enkelt men avgörande: Internationella relationer fungerar precis som mänskliga relationer. I ett samhälle där människor slutar prata med varandra breder misstro ut sig. Där löses inte konflikter, utan de läggs på hög. Hur länge skulle ett sådant samhälle hålla?

Tillit är det kitt som binder människor samman. Samma tillit fungerar mellan länder. Om stater slutar prata med varandra, om ambassader stängs, om diplomatin försvagas och om bistånd avvecklas utan plan försvagas också grunden för fred.

Ingen människa mår bra av isolering, och ingen nation blir trygg av att vända ryggen mot världen. Relationer, oavsett om de är mellan människor eller mellan stater, måste odlas, vårdas och upprätthållas. Annars uppstår ett vakuum, och vakuum fylls alltid av andra krafter, ofta krafter som inte delar våra värderingar.

Herr talman! Det finns en idé som är både skör och stark på samma gång: att lag ska ersätta makt. I stora delar av historien var det tvärtom. Konflikter avgjordes av vem som hade flest soldater, inte av vem som hade bäst argument. Kartor ritades om av erövringar, inte av överenskommelser.

Efter några av historiens mörkaste kapitel insåg världen något avgörande: att maktpolitikens logik alltid leder till nya motsättningar medan gemensamma regler ger en chans till stabilitet och fred.

Folkrätten är därför mer än ett dokument. Den är vår gemensamma kompass. Den säger att konflikter ska lösas vid bord, inte på slagfält, att ingen stat ska behöva frukta att bli överkörd av någon större och att små och stora länder ska mötas under samma principer.

Men denna ordning fungerar bara om vi fortsätter tro på den. Om länder börjar välja vilka regler som gäller och vilka som kan ignoreras riskerar världen att åter glida mot en tid där styrka är den enda valutan. Att värna en värld där lag ersätter makt är därför inte idealism. Det är en förutsättning för att internationella relationer över huvud taget ska fungera och för att framtida generationer ska kunna leva i en värld där rätt, inte rå styrka, avgör vägens riktning.

Herr talman! I en värld med gränsöverskridande pandemier, klimatkriser och konflikter kan inget land stå ensamt. Därför är FN, EU och andra internationella organisationer inte tröga system. De är våra bästa verktyg för fred och utveckling. Multilateralism är inget buzzword. Det är civilisation i praktiken. Regionala organisationer som Afrikanska unionen tar ett allt större ansvar, och det är mycket positivt. Men det innebär inte att vi kan överge de globala institutionerna. Tvärtom visar det hur viktiga de är.

Herr talman! Låt mig säga detta tydligt: En stängd ambassad är en stängd dörr. Det är svårt att påverka utvecklingen i ett land där man inte längre finns. Man kan inte stärka civilsamhället om man försvinner när situationen är som mest utsatt, och man kan inte bygga förtroende genom att lämna ett samarbete över en natt.

Forskningen är tydlig: När bistånd avvecklas snabbt tappar projekten effekt, relationer försämras och partnerländerna känner sig övergivna. Diplomati är ett långdistanslopp. När man lämnar banan i förtid är det alltid någon annan som tar plats, ofta en aktör med helt andra värderingar.

Herr talman! Demokratin är under press, inte bara långt borta utan även här hemma. Det är lätt att tro att demokratins nedgång sker i skymundan, steg för steg, men för de människor som står på frontlinjen märks den inte som stilla förändringar. Den märks som hot, trakasserier och fängelsestraff och i alltför många fall som tystnad där det tidigare fanns modiga röster.

Journalister som avslöjar korruption och övergrepp riskerar sina liv. Miljöaktivister som försvarar natur och vatten mördas i ökande takt i flera regioner. Hbtqi-personer möter systematiskt hat, nya repressiva lagar och våld, och kvinnorättskämpar, som ofta bär demokratirörelser på sina axlar, utsätts för både digital och fysisk repression som syftar till att tysta dem.

Detta är inte isolerade incidenter. Det är ett globalt mönster – ett mönster där civilsamhällets utrymme krymper, där fria medier demoniseras och där människor som försvarar rättsstaten allt oftare pekas ut som fiender i stället för som försvarare av samhällets grundpelare.

Just därför är det internationella samfundets respons så avgörande, för dessa människor behöver inte bara vår respekt i efterhand. De behöver vårt stöd nu. Det räcker inte med ord på konferenser. Det behövs praktiska verktyg, långsiktiga program och pålitliga partner.

Ambassader och EU-delegationer spelar här en helt avgörande roll. De kan vara en trygg plats för hotade aktivister. De kan ge juridiskt skydd, öppna dörrar och sätta press på myndigheter som kränker rättigheter. De kan bidra med en legitimitet som ofta utgör skillnaden mellan liv och död.

Men stödet måste vara proaktivt, inte reaktivt. Demokrati byggs inte när hoten har försvunnit. Demokrati byggs mitt i stormen, av människor som vågar stå upp trots motvinden, och deras kamp har en sak gemensam över hela världen: De står aldrig starkare än när de vet att världen ser dem, hör dem och backar dem. Det är därför det är så viktigt att det internationella samfundet aldrig tvekar, att vi inte vänder bort blicken och att vi aldrig accepterar att modiga människor tystas medan vi passivt står bredvid, för i slutändan är demokratins försvarare inte bara hjältar i sin egen nation. De är försvarare av våra gemensamma värderingar, av mänsklig värdighet och av frihet att tala, tänka, älska och leva. De är inte ett sidospår i utrikespolitiken. De är utrikespolitikens kärna.

Herr talman! I mer än 50 år har västsaharier levt i flyktingläger i södra Algeriet. Många har aldrig sett det land som är deras. Marockos ockupation strider mot internationell rätt; det har både FN och internationella domstolar slagit fast. Ändå väljer vår regering att både stödja en folkrättsvidrig autonomiplan och godkänna ett handelsavtal med Marocko som uppenbart strider mot folkrätten.

För de västsahariska flyktingarna är bistånd deras livlina. Samtidigt som Marocko utvinner och tjänar pengar på sahrawiernas resurser minskar omvärldens bistånd till flyktinglägren, trots att behoven ökar. FN-insatsen Minurso är fortfarande den enda fredsbevarande insatsen i världen utan mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Det är en orimlighet. Ingen fred kan byggas utan att brott dokumenteras och ansvar utkrävs.

Herr talman! Om vi vill leva i en fredligare värld behövs tre saker: närvaro, principer och mod. Det behövs närvaro för att diplomati kräver att vi finns där, det behövs principer för att folkrätten inte är förhandlingsbar och det behövs mod att stå upp för människor som kämpar för sin frihet. Vi kan aldrig ta fred, demokrati eller mänskliga rättigheter för givna. Vi måste försvara dem tillsammans, inte bara i ord utan i handling. Tillsammans kan vi bygga en värld där lag ersätter makt, där rättigheter ersätter rädsla och där hopp ersätter hat.

Jag står givetvis bakom samtliga reservationer i betänkandet men väljer för att spara lite tid vid voteringen att yrka bifall endast till reservation nummer 5.

Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för svaret.

Jag har flera gånger i den här talarstolen sagt att Hamas är en terrororganisation, och jag har flera gånger i den här talarstolen – även i den andra talarstolen här i kammaren – fördömt de fruktansvärda terrorattentaten den 7 oktober 2023.

Åter då till Västsahara. Den svenska regeringen stöder planen för att man tror att den kommer att ömsesidigt accepteras av parterna. Men planen är bara accepterad av Marocko. Västsaharierna har inte alls accepterat att planen innebär att de kommer ett steg närmare lösningen på konflikten.

Det som är bra med resolutionen är att man återigen har förlängt Minursos mandat. Minursos huvudsakliga mandat är att övervaka den bräckliga fred som finns sedan 1991 men också att genomföra den folkomröstning som Spanien utlovade till Västsaharierna redan innan Marocko gick in i landet 1975. Jag skulle gärna vilja se att folkomröstningen genomförs. Det skulle vara intressant att få veta huruvida Margareta Cederfelt anser att den folkräkning som spanjorerna genomförde i början av 70-talet ska ligga till grund för vilka som ska få rösta om självständighet och Västsaharas framtid eller om även alla inflyttade bosättare från Marocko ska få vara med i den folkomröstningen. Det är väsentligt för hur man ser på konflikten.

Sedan var det frågan om självbestämmande och självständighet. När det gäller självbestämmande pratar man om Baskien och Katalonien. De har ett visst självbestämmande. Men det är när man rår över sitt eget territorium som man kan prata om självständighet. Det är här som både EUdomstolen och Internationella domstolen har sagt att Marocko inte har suveränitet över territoriet. Det är Västsahariernas territorium.

Fru talman! Jag hade tänkt låta bli att ta replik på Margareta Cederfelt i dag, framför allt när det kommer till konflikten Israel–Palestina. Den har vi debatterat några gånger, så jag tror inte att vi tar upp den igen.

Dock vill jag ta upp en sak som Margareta Cederfelt sa, och det gällde konflikten i Västsahara. Jag tror att hon sa något i stil med att FN har antagit ett program för att lösa konflikten i Västsahara. Det programmet känner jag inte till. Det skulle vara bra att få klargjort om det handlar om den resolution som säkerhetsrådet har antagit eller om det finns ett separat program utifrån denna.

Det som är märkligt, oavsett vad säkerhetsrådet säger om framtiden, är att Internationella domstolen ända sedan 1975 har varit väldigt tydlig med att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara. Marocko har alltså inte rätt att bestämma över det territoriet eller dess resurser. Det domslutet har följts av flera domslut från andra domstolar, även från Internationella domstolen efter det.

Så sent som 2024 upphävde till och med EU:s domstol det handelsavtal som EU hade ingått med Marocko, eftersom detta stred mot internationell rätt och inkluderade varor som Marocko utvann från Västsahara. Det är ganska unikt att EU-domstolen upphäver en EU-lag. Uppenbarligen var det första gången någonsin det skedde, vilket visar hur pass starkt EU-domstolen ville betona att detta avtal var olagligt på grund av att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara.

Nu hörde jag ledamoten flera gånger säga att det västsahariska folket ska ha rätt till självbestämmande. Det jag undrar är: Anser ledamoten att det västsahariska folket ska ha rätt till självständighet?

Fru talman! I dag har jag fått hjälp med min fråga av mina praoelever Kenji Yamada och Theodor Hetherington, som även följer frågestunden från läktaren. De blev inspirerade av en fråga som dök upp på frågestunden förra veckan som nämnde både kriget i Iran och EU:s migrations- och asylpakt.

USA:s och Israels attacker på Iran, som hyllats av flera företrädare från Tidöpartierna, har ingen snabb lösning i sikte. Så sent som i förrgår varnade även utrikesministern för att konflikten kan expandera och bli mycket långvarig, vilket kommer att leda till en ännu större osäkerhet i regionen. Det i sin tur ökar riskerna för migrationsrörelser i paritet med 2014 och 2015.

Min fråga till EU-ministern är därför: I ljuset av den strikta gräns- och asylpolitik som migrationspakten innebär, hur avser regeringen att agera i EU så att pakten inte leder till ökat lidande och död för dem som flyr från kriget?

Fru talman! I Sverige har vi sedan länge slagit fast att det är den som köper sexuella tjänster som begår brottet. Ändå är det i praktiken inte alltid så vårt rättssystem behandlar de människor som utnyttjas i prostitution. Enligt Brås uppföljning Köp av sexuella tjänster betraktas den som har sålt sexuella handlingar nästan alltid som ett vittne, inte som ett brottsoffer. Endast ungefär en av tio får målsägandestatus, och då handlar det oftast om att andra brott har begåtts samtidigt. Detta är ett djupt systemfel.

Den som köper sex skadar inte bara samhället, utan man skadar en konkret människa. Det handlar om kvinnor, ofta mycket unga, som ibland är hitlockade från andra länder med löften som visar sig vara lögner. De utsätts för psykiskt och fysiskt våld, hot och ekonomiskt utnyttjande – och därefter för ett rättssystem som inte alltid ser dem som de brottsoffer de faktiskt är.

Fru talman! Vad innebär det då att nekas målsägandestatus? Det innebär att du inte får rätt till skadestånd och att du inte får brottsskadeersättning. Du får inte ett målsägandebiträde som stöd genom förhör och rättegång. Du står ensam inför myndigheter, ensam inför din utsatthet och ensam med chansen – som i praktiken ofta går förlorad – att lämna den situation du befinner dig i.

Att ge personer som utnyttjas i prostitution målsägandestatus handlar därför inte om semantik; det handlar om liv. Det handlar om möjligheten till skydd, stödinsatser, behandling och rådgivning – allt det som kan göra att en kvinna får kraft att bryta upp från en exploaterande situation. Det handlar också om tydlighet gentemot domstolar och samhälle om att Sverige måste se allvarligt på sexköp. Vi måste se den utnyttjade som brottsoffer, inte som en medgärningsperson eller ett vittne.

Fru talman! Många kvinnor i prostitution har kommit till Sverige från andra länder. De lever i flera typer av utsatthet: som kvinnor, som migranter och som brottsoffer. För dessa kvinnor är det helt avgörande att de känner att samhället står på deras sida. Det är avgörande att de vågar söka hjälp, att de vågar medverka i rättsprocesser och att de vågar vittna mot dem som utsätter dem för brott. I dag är det inte alltid så.

Vi menar därför att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över möjligheten att ge personer som säljer sexuella handlingar målsägandestatus vid förundersökning och rättegång. Det är ett steg som skulle stärka rättssäkerheten, möjliggöra fler fällande domar och, framför allt, ge dessa kvinnor det stöd de har rätt till som brottsoffer.

Fru talman! Det finns även en rad andra frågor som jag vill passa på att lyfta i den här debatten.

För det första: Nationella samordningen mot prostitution och människohandel visar att människohandeln ökar, att digital exploatering breder ut sig och att exploateringen inom bland annat thaimassagebranschen fortsätter. Ändå är antalet fällande domar mycket lågt. Vissa år fälls ingen alls. Kvinnor har till och med gripits och utvisats i stället för att betraktas som brottsoffer. Det är oacceptabelt. Vi menar att regeringen bör utreda lagstiftningen om människohandel och dessutom ge Brå i uppdrag att kartlägga människohandel med barn i kriminella nätverk.

Fru talman! För det andra: Barn som utsatts för övergrepp behöver likvärdigt stöd i hela landet. Barnahus är en oerhört viktig del av detta, men kvaliteten varierar stort. Därför vill vi se en nationell certifiering för att säkerställa att alla barn får samma skydd och samma möjlighet till upprättelse.

För det tredje: Brottsoffer ska inte behöva navigera genom ett lapptäcke av regler och myndigheter. Vi vill samla alla rättigheter i en samlad brottsofferlagstiftning – ett enkelt och tydligt ramverk för stöd, skydd och ersättning.

För det fjärde: Den nya förverkandelagstiftningen gör det möjligt att beslagta betydligt mer av de kriminellas tillgångar. Det är bra, men dessa pengar bör gå tillbaka till de områden där brotten begåtts – till det civilsamhälle som varje dag arbetar för tryggheten.

Fru talman! För det femte: Skyddet för kvinnor som lämnat våldsamma relationer är inte tillräckligt. Kontaktförbud fungerar ofta dåligt. Vi vill vända på perspektivet: Det är förövaren, inte kvinnan, som ska begränsas geografiskt. Dessutom behöver kvinnor och barn med skyddade personuppgifter få en personlig kontaktperson som kan stödja dem i vardagen.

Slutligen: Samtyckeslagen har varit en historisk framgång. Den har lett till betydligt fler åtal och ett stärkt rättsskydd. Men brottet oaktsam våldtäkt är rättsligt svårtillämpat, och det behövs fortbildning för domare och andra rättsaktörer så att lagstiftningen används korrekt och rättssäkert.

Fru talman! Gemensamt för alla dessa frågor är att de handlar om något mycket grundläggande, nämligen samhällets skyldighet att skydda dem som utsätts för brott. Det handlar om kvinnor i prostitution som fortfarande inte betraktas som brottsoffer. Det handlar om barn som utsätts för våld och övergrepp. Det handlar om hbtqi-personer, om personer utsatta för hatbrott, om migranter och om kvinnor i skyddade boenden. Det handlar om människor som behöver samhällets fulla stöd.

Om Sverige ska vara ett land där rättvisa råder, där människors värdighet är okränkbar och där ingen lämnas ensam i sin utsatthet måste vi fortsätta stärka rättigheterna för brottsoffer – i lagstiftningen, i myndighetsutövningen och i det praktiska stödet.

Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men väljer att yrka bifall enbart till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)

Fru talman! Jag vill inleda med att lyfta upp den nationella cykelstrategin från 2017. Den var den första i sitt slag i Sverige och togs fram när Miljöpartiet satt i regeringen. Cykelstrategin var ett viktigt steg för att främja ökad och säker cykling.

Mycket har dock hänt sedan dess. Intresseorganisationer, kommuner och regioner har upprepade gånger frågat om den fortfarande är aktuell. Nu slår även Riksrevisionen fast att strategin är föråldrad och behöver uppdateras. Det är kritik som regeringen inte kan blunda för.

Riksrevisionen pekar särskilt på att det saknas tillräckligt tydliga krav på framkomlighet för cykeltrafiken. Det instämmer jag helt i. Regeringen bör snarast utreda statliga principer eller krav för var grundläggande framkomlighet måste säkerställas och ge Trafikverket ett uttalat ansvar för att upprätthålla den inom det statliga väghållaransvaret.

Vi har dessutom den europeiska cykeldeklarationen, som är en viktig vägvisare och lyfter fram cyklingen som ett av de mest effektiva verktygen för att nå mål inom klimat, folkhälsa, social inkludering och ekonomi. Deklarationen innehåller 36 åtaganden. Sverige har skrivit under den. Men ingenting i regeringens skrivelse visar hur man tänker uppfylla dessa löften. Det finns inte ett ord om hur de brister som Riksrevisionen lyfter upp ska rättas till. Jag menar att Sverige bör kraftsamla för att förverkliga intentionerna i denna europeiska deklaration. Det vore ett tydligt steg framåt.

Fru talman! Cykling ska vara en reell möjlighet, inte bara i städerna utan i hela landet. Moderna elcyklar gör det möjligt att cykla längre sträckor, men då måste det också finnas cykelvägar. Tyvärr begränsas utvecklingen i dag kraftigt av hur väglagen tolkas. Den nuvarande tolkningen innebär att cykelvägar på landsbygden nästan alltid måste ligga precis intill en bilväg. Det förhindrar smarta, logiska och gena stråk och har fått skarp kritik i Riksrevisionens granskning.

Trafikverket tolkar lagstiftningen som att cykelvägar måste avlasta en befintlig statlig väg. Det gör att man inte kan bygga cykelvägar vid motorvägar eller där de saknar direkt koppling till en bilväg, även om det ofta vore den bästa lösningen för cyklister. Det stoppar i praktiken regionala pendlingsstråk som skulle kunna ge stora klimat- och framkomlighetsvinster.

Vi måste också vara ärliga; cykelvägar intill stora bilvägar är inte attraktiva. De är bullriga, hälsofarliga och ofta längre än mer direkta dragningar. Och när cykelvägen inte räknas som allmän väg skapas oklarheter om ansvar, markåtkomst och underhåll.

De här problemen har varit välkända länge. Riksrevisionen säger tydligt att tolkningen av väglagen försvårar eller omöjliggör byggandet av attraktiva cykelvägar. Det håller såväl kommuner som regioner och Trafikverket själva med om. Regionerna vill ändra lagen, SKR vill modernisera den och Trafikverket varnar för att den hindrar effektiva lösningar.

Trots allt detta avvisar regeringen nästan alla Riksrevisionens rekommendationer och menar att lagen redan är tillräckligt flexibel. Men den som arbetar praktiskt med cykelplanering vet att det inte stämmer. Därför menar jag att regeringen skyndsamt måste återkomma med förslag om att ändra väglagen. Det måste bli fullt möjligt att bygga friliggande cykelvägar utan krav på funktionellt samband med en bilväg. Trafikverket bör också få i uppdrag att se över sina interna principer, så att vi säkerställer likvärdig markåtkomst för cykelvägar och bilvägar.

Fru talman! Jag vill också tala mer övergripande om cykelns roll i transportsystemet. Jag tycker att cykeln är ett fantastiskt transportmedel. Den är billig, effektiv, tyst och hållbar. Den är bra för klimatet, för ekonomin och för folkhälsan.

Ändå har cyklingen minskat i stora delar av landet under decennier. Varför då? Jo, för att vägnätet inte längre är anpassat för cykling, särskilt inte på landsbygden. Bredare bilar, högre hastigheter och två-plus-ett-vägar med räcken har gjort vägarna farligare för oskyddade trafikanter. Den lilla vägren som funnits har ätits upp. Cykeln har trängts bort. Det här måste vi ändra på.

Miljöpartiet vill därför införa landsbygdsmiljöavtal – motsvarande de tidigare stadsmiljöavtalen – för att stärka cyklingen i hela landet. Trygga, säkra och gena cykelstråk ska inte vara något som endast storstäder får.

Kommunerna gör redan mycket. De bygger cykelgarage, leder om trafik kring skolor, skapar mobilitetslösningar, inför förmånscyklar och integrerar cykeln i planeringen. Men på nationell nivå behandlas cykeln tyvärr fortfarande som ett bihang. Trafikverkets prioriteringar fokuserar på biltrafiken, och de statliga satsningarna på cykling är marginella.

Sverige saknar fortfarande nationella mål för cyklingen. Vi har allmänna ambitioner men inga konkreta mål, och utan mål saknas drivkraften i Myndighetssverige. VTI har tagit fram ett förslag om att fördubbla cyklingen till 2035. Det är ett mål som riksdagen bör fastställa.

Men ett mål räcker inte. Det måste också följas av resurser. Länder som Österrike, Irland och Nederländerna satsar omkring 10 procent av sin infrastrukturbudget på cykling. Sverige ligger på runt 1 procent. Denna regering har dessutom tagit bort stadsmiljöavtalen och stoppat det färdmedelsneutrala reseavdraget – två reformer som hade stärkt cyklingen rejält.

Fru talman! Jag vill också lyfta frågan om säkerhet. Omkörningar är en av de största riskerna för cyklister på landsbygden. I flera länder har man infört en hänsynsregel om minst 1,5 meters avstånd vid omkörning. Transportstyrelsen har sagt nej till detta utan att redovisa någon empirisk grund. Samtidigt visar forskning från bland annat VTI att upplevd trygghet kräver 2,5–3 meters avstånd vid omkörningar i 70–90 kilometer i timmen.

Det är tydligt att dagens regler inte räcker. Därför bör en möjlighet att ha en 1,5-metersregel på utpekade sträckor införas även i Sverige. Det skulle göra stor skillnad för den upplevda tryggheten och öppna dörren för mer cykling på landsbygden.

Fru talman! Sammanfattningsvis behöver Sverige tydliga mål, modern lagstiftning och verkliga satsningar på cykeltrafiken. Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Nu är det dags för regeringen att göra sitt.

Jag stöder såklart Miljöpartiets samtliga reservationer, men för att spara lite voteringstid yrkar jag bifall enbart till reservation 11.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)

Fru talman! Nej, jag vill såklart inte att våra ungdomar ska skämmas. Eventuellt ska man skämmas för den här regeringen, som ökar utsläppen. Där tycker jag att man ska skämmas.

Ledamoten säger att andra länder ”catchar upp”. Absolut, så är det. Det är jättebra att andra länder kommer i fatt Sverige och att teknikutvecklingen hela tiden går framåt. Men om teknikutvecklingen går framåt, hur kommer det sig då att våra utsläpp ökar? Det handlar inte om att andra länder kommer i fatt oss i klimatrankningen. Det handlar om att vi tappar. Vi ökar våra utsläpp. Vi minskar våra insatser för att minska utsläppen.

Ledamoten talade tidigare om att vi var ett nettonoll-land sett till skogstillväxten. Det var länge sedan. Det har visat sig att vi har använt siffror som finnarna tycker är helt orimliga därför att samma typ av skog räknas på ett helt annat sätt i Finland. Förmodligen har vi räknat fel vad gäller vår egen skog.

Våra utsläpp har ökat under de tre senaste åren. Är det några som ska skämmas tycker jag att det är den nuvarande regeringen.

Vad gäller flyget mellan Göteborg och Stockholm är det klart att det inte kan läggas ned hur som helst i ett svep. Men det är inte rimligt att man ska behöva flyga på sträckor där tåget tar under tre timmar. Vi måste se till att stärka järnvägen mellan Stockholm och Göteborg så att man kan åka från Stockholms centrum till Göteborgs centrum på tre timmar. Då kan vi lägga ned den linjen, tycker jag.

Fru talman! Tack, ledamoten Magnus Jacobsson!

Jag är inte säker på om jag uppfattade någon fråga här, utan det var enbart en massa påståenden.

Jag håller med om att klimatångest är ett jättestort problem för ungdomar. Jag har själv barn hemma som såklart känner av det. Men vad gör regeringen? Den ökar utsläppen.

Bara flyget ökar sina utsläpp med 54 000 ton på grund av att man tar bort flygskatten. Man skyller på att Sverige bara är ett litet land. Tänk om vi skulle ha den synen också vad gäller övriga frågor!

Först och främst har vi väldigt mycket historiska utsläpp. Den koldioxid som vi har bidragit väldigt mycket till försvinner inte i första taget från atmosfären.

Visst var vi väldigt duktiga på att ställa om snabbt i Sverige, framför allt när det kom till uppvärmning och så vidare. Men när det kommer till transporterna ökar utsläppen. De senaste tre åren har vi sett ökade utsläpp från transporter, inklusive flyget. Då kan man inte säga att vi är ett föregångsland. Vi kanske var ett föregångsland, men vi är inte det längre. Det är bara att kolla på de klimatjämförelser som görs i samband med klimatförhandlingarna varje år, där Sverige tidigare låg i topp. Vi var det bästa landet. Vi hamnade alltid i topp i de här rankningarna. Vi har rasat ned till plats 23, 24, 25 någonting. Vi är inte ett föredöme längre.

Man kan inte leva på gamla meriter. Man måste fortsätta jobba, och om vi över huvud taget ska klara Parisavtalet måste vi ned till nettonollutsläpp ganska snabbt. Då kan man inte fortsätta att öka utsläppen från transportsektorn, inklusive flyget.

Fru talman! Tack för frågorna!

Jag kan börja med den sista frågan. Jag tycker att det självklart måste finnas alternativ till flyget.

Vi har fullgoda alternativ, även om vi fortfarande har problem på sträckan. Många tåg i dag mellan Göteborg och Stockholm tar runt tre timmar. Vi bör kunna lägga ned den flyglinjen.

Vi hade kunnat satsa på höghastighetsbanor. Men regeringen väljer i stället att lägga ned och slopa de projekten. Vi har möjlighet att bygga oss in i framtiden för att kunna möjliggöra utsläppsfria sätt att färdas på. Men regeringen lägger ned de satsningarna. I stället väljer man att subventionera det transportsätt som släpper ut allra mest per kilometer, det vill säga flyget. Visserligen står det bara för en liten del av Sveriges totala utsläpp. Men det är bara inrikesflyget. Vi måste också se till flyget som helhet.

I dag betalar flyget inte en enda krona i skatt för sina bränslen. Var finns rimligheten i dag? Jag vet att vi sitter fast i konventioner som gör att vi inte kan ta ut den avgiften när vi flyger mellan länder. Men någon måste börja arbeta för att förändra det. Det kan inte vara rimligt att det kostar en tredjedel att tanka ett flygplan jämfört med en bil, om man nu hade samma storlek på tankarna förstås.

Jag förstår inte riktigt hur man ska komma åt klimatförändringarna och klimatutsläppen om man inte börjar se var de kommer ifrån.

Fru talman! Tack, Rashid Farivar, för frågan!

Det är en intressant fråga. Vi fyra partier i opposition går till val som fyra helt olika partier. Vi använder inte kammaren för att kompromissa eller för att komma fram till olika lösningar. Det gör vi efter en eventuell valseger.

Det finns ingen anledning för mig att här börja recensera andra partiers syn på flygskatten. Jag kan bara tala om Miljöpartiets syn på flygskatten. Vi tycker självklart att den bör återinföras.

Det är inte rimligt att flyget i dag är så pass subventionerat som det är. Det är inte rimligt att flygbränsle i dag kostar i princip en tredjedel mot vad motsvarande bränsle kostar för bensin- eller dieselbilar.

Det är inte rimligt att utsläpparna inte betalar för sina klimatutsläpp. Vi är alla överens om att det krävs att vi minskar klimatutsläppen i världen och i Sverige.

Det är kanske inte alltid det man hör från Sverigedemokraterna. Men de var åtminstone överens om det när det kom till den föregående miljöberedningen.

Vi borde också vara överens om att det är utsläpparen som ska betala för sina utsläpp. Eller vill vi lägga den kostnaden på kommande generationer?

Vill vi fortsätta att bidra till att klimatförändringarna accelererar? Är det våra barn och våra barnbarn som ska ta den kostnaden i stället för dem som väljer att ta flyget i dag i stället för att till exempel åka tåg till Göteborg?

Jag tycker inte att det är rimligt. Även de som flyger måste börja betala för sina utsläpp.

Fru talman! Under den här debatten har flera ledamöter från de andra partierna lyft flygets fördel: att man kan ta sig långt på kort tid. Det är sant. Men om man tror att kritiken mot flyget handlar om att det är ett dåligt transportmedel i sig har man fullständigt missat både klimatforskningen, klimatdebatten och de förändringar vi redan ser runt om i världen.

Problemet är att flyget fortfarande till 98 procent är helt beroende av fossila bränslen. Vi måste bort från det beroendet, snabbt. Utsläppen från flyget, liksom från svenskt flygande i stort, måste minska drastiskt. Det är inte ett alternativ; det är en nödvändighet.

Samtidigt behöver vi både i Sverige och inom EU verka för något som egentligen borde vara självklart: att det kommersiella flyget slutar subventioneras och i stället betalar sina egna kostnader, inklusive den fulla kostnaden för klimatpåverkan.

Vi vet nämligen att det kommer att ta tid att göra de längre flygresorna helt fossilfria. Teknikutvecklingen är lovande men långsam. Medan vi väntar på de stora genombrotten måste vi hålla oss inom det begränsade utsläppsutrymme som återstår om vi ska klara Parisavtalet. Därför behöver också det internationella flyget börja betala för sina utsläpp, fullt ut.

För att minska flygets klimatpåverkan krävs två saker samtidigt: mindre flygande och omställning till förnybara bränslen, elektrobränslen och elhybridflyg, där flyg faktiskt behövs. Men utbudet av dessa bränslen kommer sannolikt att vara begränsat under överskådlig tid, och tekniken är långtifrån brett tillgänglig. Detta betyder att vi måste prioritera. Vi måste minska flygresorna, och vi måste avveckla flyget på de sträckor där det redan finns utmärkta alternativ.

Det finns flera flyglinjer i Sverige som i dag inte kan motiveras ur ett tillgänglighetsperspektiv. Det gäller framför allt sträckor där tåget tar under tre timmar. Ett tydligt exempel är Stockholm–Göteborg, där flera avgångar redan i dag har en restid på under tre timmar.

Låt mig lägga en siffra på bordet: En enda flygresa mellan Stockholm och Göteborg motsvarar klimatavtrycket från 50 000 tågresor. Det är en orimlighet. Därför menar jag att flyglinjer på sådana korta sträckor bör avvecklas.

Fru talman! Jag vill också lyfta en annan fråga: kravet på klimatinformation vid försäljning och marknadsföring av flygresor. Precis som vi har varningar på tobaksprodukter och tydliga utsläppsuppgifter för bilar borde det på ett enkelt och tydligt sätt framgå hur mycket koldioxid en flygresa genererar, inklusive höghöjdseffekten. Det är en fråga om konsumentupplysning men också om ärlighet.

Fru talman! Jag vill även betona behovet av att förbjuda privatjetflyg. Under de senaste fem åren har privatjetflygningarna i Europa ökat med 50 procent. Det innebär att en mycket liten grupp resenärer står för mycket stora utsläpp – per person helt orimligt höga. Det är inte försvarbart. Frankrike, Irland, Nederländerna och Österrike har redan tagit initiativ inom EU för att granska regelverket och skärpa klimatåtgärder gällande privatjet. Sverige bör självklart ansluta sig till det arbetet. Dessutom finns det inget som säger att Swedavia måste upplåta sina flygplatser för denna verksamhet i den utsträckning som sker i dag.

Fru talman! Jag vill även kort prata om hinderbelysningen på vindkraftverk. I dag krävs av säkerhetsskäl blinkande hinderljus på höga objekt. Men detta har skapat en helt onödig motvilja mot vindkraften. Det finns i dag teknik för behovsstyrd hinderbelysning så att lamporna bara tänds när ett flygplan närmar sig. I Danmark fungerar detta redan i samspel med både civilt och militärt flyg. I Sverige har utvecklingen tyvärr stoppats. Det är dags att ändra på det.

Fru talman! Så till Bromma flygplats. Flera utredningar har visat att Bromma kan avvecklas utan att det påverkar landets behov av flygtrafik. Arlanda ligger lika nära Stockholm sett till restid och kan ta över trafiken, förutsatt att terminalerna anpassas. Detta är Swedavias ansvar.

Dessutom har pandemin förändrat flygmarknaden i grunden. Tjänsteresorna är permanent färre. Inrikesflyget, som dominerade på Bromma, har minskat med 90 procent, vilket innebär att Bromma hålls öppet främst för affärsflyg och privatjet. Marknaden behöver konsolideras, inte splittras. Trafiken bör samlas på Arlanda.

Och låt oss inte glömma staden. Stockholm har ett stort bostadsförsörjningsansvar. Brommaområdet är stadens största utvecklingsbara markreserv – centralt placerad och med enorm potential för bostäder och infrastruktur. Det är dags att använda den.

Fru talman! Sammanfattningsvis står vi inför ett vägskäl. Flyget behövs, men inte i sin nuvarande form. Vi måste minska utsläppen, styra om subventionerna, avveckla onödig trafik och prioritera de transportmedel som är hållbara på riktigt. Det här handlar inte om ideologi, utan det handlar om att ta ansvar – för klimatet, resenärerna och framtida generationer.

Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men väljer att yrka bifall endast till reservation 10.

Fru talman! Tack, ledamoten Oskar Svärd, för svaret!

Jag tror att vi är överens om att utsläppen från flyg bör minska. Frågan är bara hur vi kommer dit. Min fråga, om ledamoten anser att utsläpparen bör betala för sina utsläpp, fick jag inte mycket svar på.

Sedan har vi det här med neutrala resepolicyer. Frågan är hur neutrala de egentligen är. Det ska finnas möjlighet att köra bil, cykla, åka buss eller flyga. Men om man väljer att åka bil betalar man över 20 kronor, i dagsläget kanske 25 kronor, per liter för diesel, men flygets drivmedelspris ligger fortfarande under 10 kronor per liter, på grund av att vi subventionerar flyget genom att flygbränslet inte är beskattat. Hur kommer det sig?

Hur neutrala blir resepolicyer när ett transportsätt är kraftigt subventionerat, genom att det slipper en massa beskattning medan övriga transportslag är beskattade? Möjligheten att ha en flygskatt finns, för att kunna kompensera för att just flygbränslena inte kan beskattas. Men den togs bort. Man menar att den inte behövs och att den hämmar flygandet. Nej, det gör att flyget subventioneras och leder till ökat flygande. Man betalar inte ens samma kostnad för bränslet när man flyger som man gör för att till exempel köra bil.

Jag undrar fortfarande: Anser ledamoten att utsläpparen ska betala?

Fru talman! Tack, ledamoten Oskar Svärd, för inlägget!

Det är inte ofta jag kommer hit och debatterar trafikfrågor, eftersom jag sitter i utrikesutskottet. Men jag kände mig tvungen att hoppa in här, på grund av användandet av statistik. Det brukar ibland sägas att man kan använda statistik som en viss despot läser Bibeln. Det är just det vi ser exempel på här, när man jämför 2024 med hur det såg ut före pandemin vad gäller flygandet och utsläppen från flyget.

Är det inte mer intressant att se hur utvecklingen har sett ut de senaste åren? Varför jämföra med prepandemin? Vi vet nämligen att mycket har ställts om efter pandemin; till exempel håller det i sig med mycket färre affärsflygande. Många har insett att det går att undvika en hel del flygande.

Men hur har det sett ut de senaste åren? Under augusti 2025 såg vi en ökning med 5 procent jämfört med augusti 2024. Det är långt efter pandemin och med nuvarande regering. Vi ser också att myndigheters flygresor har ökat med 18 procent mellan 2023 och 2024. Det är den här regeringen direkt ansvarig för. Regeringen kan definitivt gå in och styra hur myndigheter ska resa.

Vi ser också att slopandet av flygskatten förra året förmodligen kommer att ha lett till att utsläppen ökade med 54 000 ton under 2025.

Anser ledamoten Oskar Svärd att principen om att det är utsläpparen som ska betala, att det är den som smutsar ned som ska betala för utsläppen, gäller? Och ska den även gälla för flyget?

Herr talman! Jag har inte gått igenom den föregående regeringens utrikesdeklarationer och vet därför inte om det stämmer att detta bara har nämnts en gång.

Återigen säger regeringen att man stöder en tvåstatslösning och fördömer bosättningar och bosättarvåld. Regeringen använder ord, men när det gäller vissa andra länder används mer än ord; då används andra typer av politiska verktyg, såsom sanktioner. Sverige har stoppat handeln med ett otal länder runt om i världen när dessa har brutit mot mänskliga rättigheter. Det är den typen av agerande vi kan göra när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

Men när det gäller Israel och Palestina brukar det stanna vid ord: Vi stöder en tvåstatslösning. Vi fördömer bosättningspolitiken. Vi verkar för att lista de mest kriminella bosättarna. Men de steg Sverige skulle kunna ta har regeringen över huvud taget inte tagit.

Jag vet att företrädare för ledamotens eget parti har varit på resor som har ordnats av organisationer som driver just dessa bosättningar, så man kanske ska börja med att se över sin egen verksamhet.

Jag håller med Yusuf om att det är väldigt problematiskt att kristna utsätts för förföljelse runt om i Mellanöstern. Detta sker även i Israel och på palestinsk mark. Till exempel förstörde några bosättare nyligen en kyrka i byn Taybeh. Detta förekommer alltså på många ställen.

Jag tror att vi är överens om att vi här måste höja rösten. Men börja med att se över ditt eget hus, Yusuf Aydin.

Herr talman! Jag tackar Yusuf Aydin för frågan.

Konflikten mellan Israel och Palestina startade inte alls den 7 oktober 2023. Vi vet att detta har pågått mycket längre än så. Det senaste kriget och den fruktansvärda situation vi har sett de senaste två åren startade givetvis den 7 oktober. Men ockupationen har pågått sedan åtminstone 1967, och fördrivningen av palestinier har pågått under hela 1900-talet. Att börja historieskrivningen med den 7 oktober är därför felaktigt.

Det är jättebra att vi ger mycket bistånd, men det krävs också mycket bistånd för att hantera denna konflikt. Vi diskuterar inte heller bistånd nu, och jag hade över huvud taget inte med bistånd i mitt anförande.

Hur har vi agerat tidigare? Jag är övertygad om att Miljöpartiet också tidigare har stått upp för förföljda minoriteter och uttalat skarp kritik när folkrättsbrott har begåtts. Det kan mycket väl hända att vi har missat tillfällen att göra detta, men jag tror att vi har varit relativt konsekventa när det gäller den här typen av frågor.

Herr talman! Vi lever i en tid då folkrätten inte längre kan tas för given. Det system av regler, principer och institutioner som ska skydda stater och människor från övergrepp som har byggts upp under lång tid prövas nu hårdare än på mycket länge. I den här prövningen finns en avgörande fråga: Är folkrätten universell, eller är den selektiv? Gäller den alla eller bara vissa?

När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Sveriges hållning tydlig, kraftfull och riktig. Vi fördömde invasionen. Vi stödde Ukrainas rätt till självförsvar. Vi stod upp för principen om territoriell integritet och förbudet mot anfallskrig. Detta var inte bara politiskt riktigt utan också en konsekvent tillämpning av folkrätten. Det är just här som frågorna börjar bli obekväma. När vi lämnar Ukraina och riktar blicken mot andra konflikter förändras nämligen tonen.

Herr talman! I frågan om Palestina och Israel möter vi en helt annan försiktighet. Här handlar det inte om en plötslig konflikt utan om en långvarig situation som präglas av ockupation, bosättningar och återkommande våld. Internationella organ, inklusive FN, har vid upprepade tillfällen kritiserat Israels ockupationspolitik, som strider mot folkrätten. Trots detta ser vi inte samma tydlighet i Sveriges agerande. Vi hör inte samma skarpa formuleringar. Vi ser inte samma beredskap att använda politiska eller ekonomiska verktyg. Vi ser inte samma konsekventa linje.

Herr talman! Detta är inte en fråga om att jämställa konflikter, utan det är en fråga om principer. Om vi menar allvar med att folkrätten förbjuder ockupation och annektering måste vi vara beredda att säga det, oavsett vem som står bakom. Om vi menar att civila ska skyddas i krig måste vi reagera konsekvent när civila drabbas, oavsett var det sker. Annars riskerar vi att skapa ett system där reglerna uppfattas som politiska verktyg, inte som rättsliga principer.

Herr talman! Detsamma gäller relationen till stormakter. När USA agerar militärt i Venezuela eller Iran blir Sveriges röst ofta mer lågmäld. Det kan finnas geopolitiska förklaringar eller säkerhetspolitiska överväganden, men frågan kvarstår: Är vi lika tydliga i vår principiella kritik?

Små stater som Sverige har ett avgörande intresse av att folkrätten respekteras. Vi har inte stormakternas militära makt eller deras globala inflytande. Det vi har är rätten. Rätten fungerar dock bara om den tillämpas konsekvent. Om den blir selektiv förlorar den sin kraft, och då förlorar vi vårt viktigaste skydd.

Herr talman! Det handlar också om trovärdighet. När Sverige talar om en regelbaserad världsordning lyssnar världen, men världen observerar också vad Sverige gör och inte gör. Om vi uppfattas som konsekventa stärks vår röst. Om vi uppfattas som selektiva försvagas den. I en tid då auktoritära krafter gärna ifrågasätter internationella normer har vi inte råd med den typen av svaghet.

Herr talman! Låt mig vända blicken ännu längre österut. Kina har under Xi Jinpings ledning utvecklats i en alltmer auktoritär riktning, vilket syns i kraftigt ökade inskränkningar av mänskliga rättigheter i bland annat Xinjiang, Tibet och Hongkong. Regeringen saknar en långsiktig och genomtänkt Kinapolitik, vilket skapar bristande konsekvens i utrikespolitiken. Sverige måste både enskilt och inom EU agera mer resolut i frågor som rör mänskliga rättigheter och folkrättsbrott, även när de begås av en stormakt som Kina.

Ett återkommande tema i våra debatter är situationen i Xinjiang, där vi gång på gång ser godtyckliga frihetsberövanden, tvångsarbete, etnisk och religiös förföljelse samt massövervakning av civilbefolkningen. Sverige och EU måste verka för att förhindra folkmord på uigurerna. Sverige och EU måste också, i linje med internationell rätt, kräva att samtliga personer som är frihetsberövade enbart på grund av sin religiösa identitet omedelbart friges samt fördöma förföljelsen av uigurer och kräva att omskolningslägren omedelbart stängs.

Herr talman! Tibetfrågan har fallit lite i glömska de senaste decennierna. Den kinesiska regimen genomför systematiska övergrepp där. Det är hög tid att Sverige definierar Tibet som ett ockuperat territorium, att regeringen konsekvent fördömer de folkrättsbrott som Kina begår där och att Sverige tillsammans med EU pressar Kina att garantera tibetanernas rättigheter, kräver journalistisk frihet och rörelsefrihet i Tibet samt tar fram en strategi för att ge tibetaner inflytande över beslut som rör deras mark, resurser och framtid.

Herr talman! När det gäller Hongkong har vi sett en ständigt tilltagande repression sedan Kina införde den nya säkerhetslagen. Även vad gäller Hongkong måste Sverige och EU stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, visa sitt stöd för demokratiaktivister och arbeta mot den ökande övervakningen och det växande politiska inflytandet över rättsväsendet. Det är tydligt hur Kina undergräver de friheter som tidigare garanterades enligt principen ett land, två system.

Herr talman! När det gäller teknologi, övervakning och exportkontroll vill Miljöpartiet se ett totalförbud inom EU mot utveckling, produktion och försäljning av ansiktsigenkänningsteknik till auktoritära stater, inklusive Kina. Vi ser hur Kina går före för att visa i vilken omfattning man kan använda avancerad övervakningsteknik för att kontrollera befolkningen i Xinjiang, i Hongkong och i övriga landet.

Vad gäller Kina är vi ganska överens här i riksdagen, herr talman. Låt mig dock återkomma till den avgörande punkten, nämligen konsekvens. Vi kan inte med trovärdighet kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina om vi samtidigt är tysta eller försiktiga när liknande principer kränks av andra. Vi kan inte kräva att Kina respekterar internationell rätt om vi själva tillämpar den selektivt. Vi kan heller inte tala om universella värden om de i praktiken blir relativa.

Detta är inte en enkel balansgång. Utrikespolitik handlar ofta om svåra avvägningar – om handel, säkerhet, diplomati och realpolitik. Just därför är principerna så viktiga. Det är de som ska vägleda oss när det blir svårt.

Herr talman! Min kollega Rebecka Le Moine skulle bli sur på mig om jag inte tog upp frågan om ekocid under denna debatt. Romstadgan kriminaliserar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott, men den saknar en mekanism för att hantera storskalig och långvarig miljöförstörelse i fredstid. Detta skapar ett juridiskt vakuum i och med att även katastrofala ekologiska skador kan falla helt utanför internationell straffrätt.

Begreppet ekocid innebär grov, omfattande och långvarig förstörelse av ekosystem. Om ekocid uttryckligen görs till ett brott skulle enskilda beslutsfattare – inte bara stater – bli rättsligt ansvariga för handlingar som leder till irreversibel miljöskada.

Herr talman! Klimatförändringar, kollapsade ekosystem och resursförstörelse driver konflikter, skapar flyktingströmmar och underminerar nationers stabilitet. Internationell rätt behöver därför verktyg som kan möta moderna globala risker, på samma sätt som tidigare generationer skapade regler mot krig och folkmord.

Redan i dag finns bestämmelser i krigets lagar som förbjuder omfattande miljöskador vid väpnad konflikt, men ett ekocidbrott skulle vara en naturlig civilrättslig motsvarighet, anpassad även till fredstid och till de akuta globala miljöhot som världssamfundet nu står inför.

Utan global lagstiftning riskerar multinationella aktörer att utnyttja länder med svaga miljölagar. Ekocid som brott under ICC skulle skapa lika spelregler globalt och motverka att företag och stater flyttar miljöfarlig verksamhet dit där ansvaret är som minst.

Herr talman! Förstörd miljö leder till förlorade livsmiljöer, försämrad hälsa, ökad fattigdom och sämre framtidsmöjligheter, alltså direkta hot mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett införande av ekocidbrott skulle därför även indirekt skydda människor, inte bara naturen.

Herr talman! Sverige har en lång tradition av att stå upp för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är en tradition vi ska vara stolta över. Men det är också en tradition som måste förvaltas, och att förvalta den innebär att vara konsekvent, även när det är obekvämt.

Folkrätten är inte perfekt, och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte fullständig. Men de är det bästa vi har, och de fungerar bara om vi tror på dem och om vi tillämpar dem lika för alla.

Ett Sverige som står upp för principer i alla lägen är ett starkare Sverige. Ett Sverige som vågar vara konsekvent är ett mer trovärdigt Sverige. Ett Sverige som försvarar folkrätten och mänskliga rättigheter utan dubbla måttstockar är ett Sverige som bidrar till en bättre värld. Det är den linjen vi alltid måste välja.

Herr talman! Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men besparar kammaren en del voteringstid genom att enbart yrka på reservation nummer 6.

Fru talman! För en liten stund sedan här i kammaren skyllde migrationsministern utvisningarna av ungdomar på en lagändring under den förra regeringen. Det är dock först efter att Tidöpartierna avskaffat etableringsventilen som problemet med de familjesplittrande tonårsutvisningarna har blivit standard.

Han hänvisar nu till att det kommer en ventil under våren men vägrar samtidigt ta ansvar för de ungdomar som redan fått sina beslut om utvisning och nu sitter i fängelseliknande förvar i väntan på besked eller de tonåringar som utvisats till Iran och nu fruktar för sina liv på grund av kriget.

Detta handlar om unga människors liv och framtid, unga människor som tillbringat nästan hela livet i Sverige och till sommaren skulle ha tagit studenten här.

Jag vill därför fråga migrationsministern: Vad ämnar statsrådet göra för de ungdomar som redan fått utvisningsbeslut eller nyligen utvisats till länder där det nu råder krig? Utan lagändring kan ungdomarna få nej på ansökan om att återvända till Sverige.

Fru talman! Jag vill inte förlänga debatten alltför mycket, men jag kan passa på att replikera på en sak som ledamoten sa nyss, och det gäller just låsningen i FN:s säkerhetsråd för tillfället.

FN var i samma situation 1950 när Sovjetunionen helt enkelt blockerade säkerhetsrådet. Då röstade generalförsamlingen igenom resolution 377, som ger generalförsamlingen ganska mycket makt att i vissa fall till och med sätta militär på marken. Det är en resolution som man mycket väl skulle kunna använda i dessa dagar när vi ser ett blockerat säkerhetsråd. Helt låst är inte FN; det krävs bara att det finns stater som går före och väcker den här typen av frågor i generalförsamlingen.

Fru talman! Det finns ögonblick i en nations historia när vi tvingas ställa de allra mest grundläggande frågorna till oss själva: Vilka är vi? Vad står vi för? Hur vill vi bli ihågkomna av världen?

Just nu befinner sig Sverige vid ett sådant vägskäl. I årtionden har vi byggt vår internationella ställning på en enkel och stolt idé: att Sverige är ett land som räcker ut en hand när andra tvekar, ett land som står kvar när stormarna blåser, ett land som förstår att solidaritet inte är välgörenhet utan säkerhetspolitik i dess renaste form. I dag ser vi dock en kursändring som riskerar att radera det arv som generationer före oss byggt upp.

Fru talman! Sverige har under decennier varit ett av de få länder i världen som konsekvent levt upp till, och till och med överträffat, FN:s mål om 0,7 procent av bni i bistånd. Det har gjort oss till en internationell förebild. Men nu låter regeringen denna nivå sjunka under målet för första gången på mycket länge.

Det här är inte bara en budgetteknisk justering utan en symbolhandling – en signal till världen om att Sverige inte längre är det land som andra kan räkna med. När vi inte längre lever upp till de principer som vi själva har krävt av andra, vad återstår då av vår egen trovärdighet?

Fru talman! Sverige har varit en av de största givarna av just den form av bistånd som FN värderar allra högst, nämligen kärnstödet. Det är flexibla, förutsägbara resurser som gör att FN kan agera snabbt vid pandemier, katastrofer och konflikter. Dag Hammarskjöld-fonden varnar för att minskningen av dessa resurser undergräver hela FN:s krisförmåga.

Vad gör regeringen? Man minskar stödet till UNAIDS, UN Women, UNDP, UNHCR och en rad andra FN-organ. Alla dessa livsviktiga institutioner får nu mindre svenskt stöd. Och låt oss vara glasklara: När ett land minskar sitt kärnstöd minskar också dess inflytande. Det gäller inte bara pengar; det gäller våra stolar, våra röster och våra möjligheter att forma framtidens internationella arbete. Det är lite som att säga upp sitt medlemskap i styrelsen men tro att man ändå ska få samma inflytande. Världen fungerar inte så.

Inget beslut symboliserar dock denna kursändring tydligare än regeringens avskaffade kärnstöd till UNRWA – organisationen som sköter skolor, sjukvård och humanitärt stöd till palestinska flyktingar i Gaza, Västbanken, Libanon, Syrien och Jordanien. Regeringen har beslutat att helt slopa detta stöd.

Fru talman! UNRWA är inte vilken organisation som helst. FN slår fast att den inte går att ersätta. Det är den enda aktören som har infrastruktur och legitimitet att nå ut till miljoner utsatta människor.

När Sverige bryter detta stöd skickar vi en signal, inte bara till Mellanöstern utan till hela världen, om att vi överger en humanitär principfast hållning som har varit vårt signum i decennier. Det här stärker inte Sveriges ställning utan försvagar den. Vi riskerar vår roll som opartisk aktör. Vi riskerar vårt renommé som humanitär stormakt. Vi riskerar relationer som har tagit generationer att bygga.

Fru talman! Sverige har varit en global ledare i arbetet för kvinnors rättigheter, men nu minskar stödet till UN Women i en tid när kvinnoledda organisationer redan bara får 0,4 procent av de humanitära budgetarna. Det är mer än en nedskärning – det är en identitetsförlust. Vår feministiska utrikespolitik som världen inspirerades av har ersatts av tystnad och nedmontering.

Fru talman! Forum Civ beskriver det träffande: Sverige har tagit av sig ledartröjan. Vi vet vad som händer när en ledare kliver åt sidan: Utrymmet fylls av andra länder, andra agendor och andra värderingar.

Vill vi verkligen att auktoritära stater, inte demokratiska länder som Sverige, ska forma framtidens internationella normer? Vill vi verkligen lämna arenan till dem som inte delar våra värderingar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och fred? Om svaret är nej måste vi sluta montera ned just det som har gett oss vårt inflytande.

Fru talman! Regeringen säger att man prioriterar Ukraina. Men världen är inte ett nollsummespel. Stödet till Ukraina är absolut jätteviktigt; det är självklart. Men världen fungerar inte så att vi måste välja mellan att stödja Ukraina och att stödja mänskliga rättigheter globalt. Det är inte antingen eller, utan det är både och. Att rädda liv i Gaza betyder inte att man sviker Ukraina. Att stötta UNDP betyder inte att man blundar för rysk aggression. Det är en falsk dikotomi, och det är en farlig politik.

Fru talman! Sveriges styrka har aldrig legat i vår militärmakt, vår befolkningsstorlek eller vår ekonomi. Vår styrka har legat i något mycket större, nämligen vår förmåga att vara en kraft för fred, för demokrati, för rättvisa och för humanitet. Det är det som gett oss inflytande. Det är det som gett oss respekt. Det är det som har gjort Sverige till Sverige i världens ögon.

När vi nu krymper vårt bistånd, när vi minskar kärnstödet till FN och när vi överger organisationer som UNRWA undergräver vi vår viktigaste styrka. Vi gör det inte för att världen kräver det och inte för att ekonomin tvingar oss, utan av politisk vilja.

Fru talman! Det är det som gör detta så allvarligt. Sverige ska vara ett land som andra länder vänder sig till i kris och inte ett land som vänder sig bort. Sverige ska vara ett land som visar vägen och inte ett som viker av. Sverige ska vara ett land som står för något och inte ett som kompromissar bort sin själ.

Vi har fortfarande möjlighet att återta den ledartröja vi nu håller på att tappa. Men då måste vi sluta nedmontera det som gjort oss starka. Vi måste återinvestera i FN, i internationellt bistånd och i globala värderingar – inte för att vara goda utan för att vara starka, och inte för andras skull utan för vår egen.

Fru talman! Sverige förtjänar att vara en röst som världen lyssnar på. Låt oss se till att den rösten inte tystnar.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret – mycket intressant! Däremot svarades det inte på själva grundfrågan: Hur många av resolutionerna har Israel följt? Kan ledamoten nämna någon av dem och även kanske tala om vilka av resolutionerna som är överflödiga, om de är för många?

Det lyfts frågor om vissa andra länder, till exempel Ryssland, Iran, Nordkorea och Venezuela. Ryssland, Iran och Nordkorea har vi infört sanktioner mot. Venezuela har vi också haft sanktioner mot. Alla länder som på olika sätt bryter mot folkrätten, internationell rätt eller mänskliga rättigheter brukar vi ha förmåga att införa olika typer av sanktioner mot – det vill säga någon form av möjlighet att bestraffa dessa länder för att de inte följer FN:s resolutioner.

Jag undrar vilka eventuella sanktioner vi hittills har infört mot Israel. Om man ska vara ärlig är ju resolutionerna bara ord på papper om ingen följer dem och ingen gör något för att se till att andra följer dem. I alla de andra fall som ledamoten Berntsson tar upp har omvärlden infört olika typer av bestraffningar, till exempel sanktioner, för att länderna i fråga inte följer internationell rätt. Däremot har vi inte gjort det när det gäller Israel.

Frågan är alltså snarare: Är det inte orättvist att vi inför sanktioner mot alla dessa länder som bryter mot folkrätten men när det gäller Israel bara lämnar det som ord på papper? Då spelar det egentligen ingen roll om det är en, tio, hundra eller tusentals resolutioner, för de kommer ändå inte att få någon effekt om landet inte följer dem och om omvärlden inte på något vis gör något för att implementera dem och se till att landet följer dem.

Men återigen: Hur många av resolutionerna har Israel följt?

Fru talman! Jag kände inte riktigt igen mitt utskott, för det har hittills varit väldigt få reservationer. Jag undrade vart utrikesutskottet hade tagit vägen. Men så kom det plötsligt upp en fråga som jag känner att jag måste lyfta upp.

Jag tror att jag och Berntsson är ganska överens om att det finns vissa folkrättsliga principer som vi ska följa. En av dem är FN-stadgan, som tydliggör vad alla länder ska göra.

Sedan finns det också uttolkare av alla dessa principer och lagar. Vi har bland annat Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen.

Sedan har vi även FN:s säkerhetsråd. Det är ett säkerhetsråd som regeringen hänvisar till exempelvis när man svänger i frågan om Västsahara, som har varit uppe här i kammaren tidigare. Man säger att folkrätten inte är lika enkel längre, för nu säger FN:s säkerhetsråd så här. Det innebär en ny folkrättslig praxis. Det måste innebära att även det som säkerhetsrådet säger är något som vi ska följa folkrättsligt, om regeringen menar allvar.

Magnus Berntsson sa mycket riktigt att Israel är det land som har fått flest FN-resolutioner emot sig. Det handlar bland annat om resolution 242 från 1967 om att man ska dra sig tillbaka från ockuperat område, vilket man inte har gjort, och 2334 från 2016, där FN:s säkerhetsråd tydligt säger att Israels bosättningspolitik på ockuperat område är olaglig. Ändå har man fortsatt bygga ut bosättningarna.

Jag tänkte därför ställa en enkel fråga till Magnus Berntsson: Hur många av FN:s alla resolutioner, som du är så emot, har Israel egentligen följt?