Jacob Risberg

Herr talman! Tyvärr hör jag inget om vad som ska hända med dem som redan har fått sina beslut. Det duger inte att säga att tonårsutvisningar ska stoppas; de måste också stoppas.

Unga människor sitter i fängelseliknande förvar i väntan på besked. Familjer, vänner, grannar, klasskompisar och kollegor lever i total ovisshet. Demonstrationer runt om i landet visar att det inte finns stöd för den här regeringens utvisningspolitik just nu.

Jag skulle därför på nytt vilja fråga statsministern: Kommer ungdomarna som redan har fått utvisningsbeslut att få stanna?

(Applåder)

Herr talman! Klockan fortsätter att ticka för de ungdomar som på grund av regeringens politik ska utvisas från sitt hemland, från Sverige.

Både statsministern och migrationsministern säger gärna i intervjuer att detta sker på grund av ändringarna från 2016, men vi har inte hört om några tonårsutvisningar så långt tillbaka i tiden. Det är först de senaste åren de har börjat dyka upp.

I går föll med minsta möjliga marginal här i riksdagen Miljöpartiets och Vänsterpartiets motion om att införa en stopplag. Samtidigt får vi inga tydliga svar från regeringen om när deras ventil kan komma på plats eller ens hur den ska se ut.

Det här handlar om unga människors liv och framtid. Det handlar om huruvida de ska sättas på ett plan till kriget i Mellanöstern eller inte. De har inte tid att vänta.

Jag skulle därför vilja fråga statsministern: När kommer lösningen på tonårsutvisningarna? Och kommer ungdomarna som redan har fått utvisningsbeslut att få stanna?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret. Visst kan vi ha lite olika åsikter om vad pengarna går till i Syrien, men vi ska inte gå in på det. Somalia har dock lyfts upp här av interpellanterna, och det blir intressant att se hur biståndsministern svarar på de frågorna.

Det finns få biståndsorganisationer som är så granskade som just Islamic Relief. Precis som Lotta Johnsson Fornarve sa har organisationen det senaste decenniet genomgått 500 olika revisioner och granskningar. Merparten av dessa granskningar har initierats av olika regeringar och FN-organ, och ingen av granskningarna har funnit några som helst belägg för kopplingar till förbjudna grupper eller otillåten användning av medel.

Det är märkligt att regeringen hellre lutar sig mot den så kallade forskaren Magnus Ranstorp, som biståndsministern själv hänvisar till. Han har tydligen mer rätt än de 500 olika granskningarna, vilket jag tycker låter lite märkligt.

Jag går över till detta med antisemitiska kopplingar, vilket togs upp av en av interpellanterna här. När man fann att några personer hade skrivit icke-bra saker på nätet agerade man; man tog avstånd offentligt och såg till att dessa personer inte längre hade någon som helst roll inom organisationen. En granskning ledd av Storbritanniens före detta justitieminister Grieve fann inga belägg över huvud taget för institutionell antisemitism.

Detta kan jämföras med exempelvis regeringens samarbetsparti, som gång efter annan uppmärksammas för antisemitiska uttalanden och väldigt många gånger har kritiserats av SKMA. Partiet fortsätter att få skattemedel.

Sedan är frågan om det finns några kopplingar till Muslimska brödraskapet. Nej, det gör det inte – Islamic Relief är en helt oberoende humanitär organisation utan politiska kopplingar till något i något land. Organisationens styrning, kontrollsystem och oberoende tillsyn säkerställer att verksamheten är fri från politisk påverkan och att resurser endast används för humanitära syften.

Herr talman! Tack till Olle Thorell och Lotta Johnsson Fornarve, som har initierat den här interpellationsdebatten! Tack även till biståndsministern, som är här och svarar på interpellationerna!

Jag håller med interpellanterna om att det egentligen inte svaras på de riktiga frågorna om det här med försiktighetsprincipen, vad det får för innebörd för kommande utbetalningar och så vidare. Man blir också lite brydd över hela försiktighetsprincipen.

Biståndsministern säger i sitt svar att svenska skattemedel inte ska riskera att ens hamna i närheten av extremister. Samtidigt ser vi att man använder biståndspengar till att betala just en extremist, presidenten i Somalia, som har uttalat sig extremt antisemitiskt. Man betalar även ut pengar till HTS i Syrien, som är en tidigare terrorkopplad grupp. Så vad menar man egentligen? Ska försiktighetsprincipen gälla vissa organisationer men inte de betalningar man själv gör? Jag får inte riktigt ihop det. Jag skulle vilja veta vad exakt det är man menar.

Biståndsministern listar de organisationer, eller den typ av organisationer, som inte ska få stöd. Det handlar om antidemokratisk verksamhet, våldsbejakande extremism, islamism, antisemitism och terrorism eller undergrävande av kvinnors och flickors rättigheter.

När det gäller kvinnors och flickors rättigheter är Islamic Relief en av de första organisationerna som har satt ljuset på det här med kvinnlig könsstympning och arbetat aktivt mot det i väldigt många år.

Jag håller också med om det som Olle Thorell pratade om tidigare – att Islamic Relief arbetar på ställen där andra organisationer inte kommer in. De har ett enormt förtroende i de länder där de arbetar. Nu verkar det som att de kommer att tvingas flytta 22 hjälparbetare från Sudan, där det krävs enormt mycket humanitärt arbete, och förmodligen 50 från Etiopien på grund av det bristande stödet från Sverige.

Jag har en annan undran om den här listan. Man har inte med islamofobi som ett kriterium för att en organisation inte ska få skattepengar. Är det något som finns med på listan som Sida ska arbeta utifrån?

När man säger att man inte kan utesluta flyttar man i praktiken över bevisbördan på den granskade parten i stället för att själv bevisa att något har gått fel. Hur sjutton ska organisationer kunna leva upp till detta att man inte kan utesluta? Det är i princip omöjligt.

Helt plötsligt blir den trosbaserade identiteten en riskmarkör i sig. Betyder det att inga organisationer som på något vis har en koppling till islam kommer att kunna få något stöd över huvud taget i framtiden? Och varför skiljer man ut just islam när det gäller den typen av frågor?

Det här väcker så många frågor. Jag tycker inte att biståndsministerns svar på något vis går in på de frågor som egentligen ställs här. Jag skulle också vilja få lite fördjupade svar utifrån de frågor som faktiskt har ställts i interpellationerna.

Fru talman! Frågan om krisberedskap har blivit allt viktigare, eftersom samhällets förmåga att möta kriser av skiftande slag måste förbättras. Det gäller samhällets förmåga att hantera allt från vattenförsörjning och pandemier till cybersäkerhet, skogsbränder och översvämningar. Till detta kommer frågorna om arbetet på EU-nivå och hur mycket resurser vi behöver investera för att förbereda oss för olika sorters kriser.

Fru talman! Låt mig börja med att beröra det fruktansvärda krig som pågår i Europa. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har nu pågått i över fyra år. Det handlar inte bara om Ukrainas rätt till självbestämmande och frihet. Det handlar också om Sveriges frihet och Europas frihet. Ukraina behöver därför allt stöd som kan ges. På den punkten är jag och Miljöpartiet glada för det totala stöd som finns hos svenska folket.

Det är inte bara för att ukrainarna är duktiga på slagfältet som de har lyckats hålla emot Ryssland så bra som de trots allt har. Det handlar också om att det civila försvaret har varit oerhört starkt i Ukraina. Väldigt stora delar av samhället har, trots att kriget rasat, fortsatt att fungera på något sätt.

Det är utan tvekan så att detta allvarliga säkerhetspolitiska läge gör att vi måste förbereda oss på att samhället ska kunna hantera en mängd olika kriser. Det civila försvaret måste därför fortsätta att utvecklas och stärkas.

Fru talman! Det är inte bara så att vi befinner oss i ett allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Vi möts också av klimatförändringarna, som utan tvekan är vår tids ödesfråga. Att vi ser förändringar i och med ett förändrat klimat är uppenbart. När klimatet förändras drabbas Sverige på flera olika sätt, bland annat genom att vi får längre torrperioder och fler skyfall, vilket kan leda till översvämningar, ras och skred. Vi ser även att värmeböljorna blir fler och längre. Dessutom drabbas vi på sikt av de stigande havsnivåer som följer av smältande is och uppvärmda hav. Det är uppenbart att vår beredskap att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna i hela samhället måste stärkas.

För att skydda personer och viktig infrastruktur behöver den fysiska planeringen anpassas till dessa effekter. Samhället måste byggas motståndskraftigt. För att Sverige ska kunna bedriva ett effektivt arbete med klimatanpassning måste ansvaret mellan olika aktörer emellertid förtydligas. Arbetet ska inte fördröjas på grund av otydlig ansvarsfördelning. Länsstyrelser och kommuner är nyckelaktörer i klimatanpassningsarbetet och måste få tydligare ramar och de resurser som krävs.

Vidare måste både samordning och kunskapsspridning förstärkas. Bland annat måste myndigheter utbildas om klimatrelaterade risker. Kommuner måste få i uppdrag att kartlägga och dokumentera klimatrelaterade risker, och offentliga byggnader måste klimatsäkras. Arbetet med klimatanpassning måste helt enkelt förbättras för att Sverige ska stå bättre rustat inför klimatkrisens konsekvenser. Tydliga krav och förslag på vad som kan göras bättre måste tas fram. Utskottsmajoriteten med Tidöpartierna svarar kortfattat att de tycker att det görs tillräckligt. Det tycker inte vi från Miljöpartiet.

Fru talman! En annan fråga inom klimatområdet handlar om naturolyckor och stigande hav. Riksrevisionen har i en rapport slagit fast att det är svårt att finansiera de åtgärder som myndigheterna och kommunerna ska planera för och att kortsiktigheten i statens finansiering försvårar den viktiga planeringen av långsiktiga insatser. Till detta tillkommer investeringar i åtgärder för att förhindra skador från exempelvis skyfall och hälsorisker vid värmeböljor.

Visst kan det verka som stora belopp för att vidta förebyggande åtgärder, men detta måste sättas i relation till vilken kostnad det blir om man inte gör något och får betala dyrt för skadorna vid till exempel en översvämning. Miljöpartiet tycker att frågan om finansiering av skydd mot stigande hav ska utredas och att olika finansieringslösningar bör tas fram. Man kan till exempel ta fram ett separat klimatanpassningskliv liknande det klimatkliv som redan finns.

Fru talman! Inom EU pågår också ett viktigt arbete inom området krisberedskap. Miljöpartiet tycker att Sverige ska driva på för att öka den gemensamma krisberedskapen i EU. EU behöver stärka sin försvarskapacitet på grund av det säkerhetspolitiska läget. Det är helt avgörande. EU ska skapa förutsättningar för en ökad totalförsvarsförmåga i unionen snarare än utgöra en plattform för militärt samarbete.

I en tid och i ett samhälle som i allt större utsträckning präglas av cyberattacker, angrepp på demokratin och yttrandefriheten, klimatförändringar och pandemier krävs en ökad krisberedskap och fler satsningar på ett grönt, hållbart och långsiktigt civilt försvar. Vi behöver framtidssäkra EU:s krisberedskap. Vi vill också stärka EU:s civilskyddssamarbete ytterligare, så att krissamarbetet mellan medlemsländer blir mer flexibelt och snabbt i hanteringen av storskaliga nödsituationer.

EU:s självförsörjningsgrad i fråga om viktiga och nödvändiga produkter måste öka för att vi ska kunna klara framtida krissituationer. Det handlar om livsmedel, läkemedel, kritiska råmaterial och viktig teknologi för den gröna och digitala omställningen. Utskottsmajoriteten tycker att det görs tillräckligt, men jag delar inte den åsikten. Jag tycker att det vore bra om riksdagen riktade en tydlig signal till regeringen om att mer måste ske, inte minst för att säkerställa tillgången till kritiska varor.

Fru talman! Kustbevakningen har en särskilt viktig roll i miljöövervakningen och skyddet av kusterna när det gäller att agera vid oljeutsläpp och se till att viktiga kablar inte förstörs. Tullverket har en viktig roll i att bevara trygghet, motverka terrorism och upptäcka faror i tid. Dessa två myndigheter är, tillsammans med polisen, beroende av varandras kompetenser och insatser. Miljöpartiet tycker därför att både Kustbevakningen och Tullverket ska få mer ekonomiska resurser för att kunna samarbeta tätare i syfte att svara upp mot den breddade hotbilden mot Sverige.

Fru talman! Jag vill också peka på vårt krav på regeringen om att se över krisberedskapen för personer med funktionsnedsättning för att säkerställa att all viktig information samt samhällets stöd och hjälp tillgängliggörs för dem i händelse av en kris eller katastrof. Detta krav finns i en gemensam reservation som vi har från Miljöpartiet tillsammans med S, V och C.

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer men yrkar bifall endast till reservation 13 och reservation 15.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Fru talman! Ju bättre den palestinska myndigheten skötte sig, desto mer territorium skulle man få ta hand om, trodde vi i samband med Osloavtalet. Så blev det dock aldrig. Det var den dröm som fanns om en palestinsk stat.

Ledamoten Malm frågade om det är rimligt. Jag undrar om det är rimligt att en palestinier som är född i Haifa och som har fördrivits därifrån inte får återvända till sitt hemland medan en person som kanske aldrig har satt sin fot i Israel men som råkar vara född jude har rätt att bosätta sig i Haifa. Jag tycker att man ska fråga sig om det verkligen är rimligt.

Alla palestinska flyktingar kommer inte att kunna återvända – så är det. Men vi ska komma ihåg detta: När resolution 181, om delningsplanen, antogs var tanken att det skulle vara upp till varje person att själv bestämma om man ville bo kvar där man bodde eller inte. Om man valde att flytta därifrån, eller fördrevs, skulle man ha rätt till kompensation. Den kompensationen har totalt uteblivit för de landområden och de fastigheter som alla palestinier har blivit av med under dessa årtionden.

Vi kan börja prata i den änden i stället för att prata om att alla palestinier ska ha rätt till återvändande, för alla förstår ju att det inte kommer att gå. Vi måste åtminstone börja fundera på vilken typ av kompensation de i så fall ska få. Där kan vi börja diskussionen om det här, tycker jag.

Herr talman! Det var många frågor. Jag ska försöka bena ut någonting av det som jag uppfattade som en fråga. Det gäller detta med de palestinska flyktingarna och varför de inte integrerades i de olika arabiska länderna. Frågan är också: Ville de integreras? De flesta som flyr hoppas ju att de dagen efter ska kunna återvända till sina hem.

Det är inskrivet i FN:s stadgar – och framför allt i UNHCR:s stadgar, som inte var skrivna när de palestinska flyktingarna tillkom – att det finns en rätt till återvändande. Palestinier som har varit på flykt har ju hela tiden drömt om att få återvända till sitt hemland. Varför ska vi kräva att de arabiska staterna runt omkring gör dem till sina medborgare? Varför ska de inte ha rätt att återvända? Varför fick de inte den rätten från början?

Man kan återigen jämföra med hur vi agerar här i Sverige i dag. Vi skickar tillbaka flyktingar till deras hemländer, men palestinier ska tydligen inte få återvända till sitt hemland. Det tycker jag är märkligt.

Jag tycker att det är en lite märklig syn. Man skyller på de arabiska staterna runt omkring för att de inte har integrerat de palestinska flyktingarna. De palestinska flyktingarna har hela tiden trott att de skulle få återvända till sitt hem nästa år. Det har ju inte blivit så.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Återigen: Det kan inte vara jag som avgör hur ett framtida Palestina ska styras. Jag hoppas som sagt att Hamas inte har någonting med styret att göra. Men jag kan konstatera hur det har varit de senaste åren då vi har haft olika terrorgrupper som har attackerat och där man har kommit fram till fredslösningar.

Jämför till exempel med Nordirland! Det var först när man satte sig ned och pratade med IRA som man kom fram till en lösning, när deras politiska gren Sinn Féin fick delta i de politiska valen. De var fruktansvärda. De dödade urskillningslöst.

Jag hoppas verkligen inte att Hamas har en framtida roll. Man beskriver här Hamas som en judehatande organisation. Jag skulle säga att det är en Israelhatande organisation. Men visst, vi kan säga att det är en judehatande organisation. Man tror att de inte kan förändra sig över huvud taget. Det finns andra organisationer som har sprungit upp även här i Sverige, med nynazistiska förtecken och som har varit judehatande. Vissa partier samarbetar i dag med dem. Det hade kanske varit otänkbart för 20 år sedan.

Vad som ska ske i framtiden i Palestina måste faktiskt palestinierna och israelerna komma fram till själva. Om palestinierna säger att de inte vill ha någonting med Hamas att göra är det fine, jättebra. Men det är de som måste komma fram till det. Jag kan inte som ledamot i en svensk riksdag avgöra det åt dem.

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för frågan!

Det är en jätteintressant fråga. Den är inte helt enkel att besvara.

Jag ska först och främst säga: Hamas ska absolut avväpnas. Det är jag helt och hållet med på. Och jag hoppas verkligen inte att Hamas är en del i ett framtida styre. Men Hamas är mycket bredare än bara en terroristorganisation. Hamas har varit mycket mer. Grundandet av Hamas handlar inte bara om relationen gentemot Israel, utan det handlar också om att stå för social hjälp, sjukvård och så vidare.

Man kan till exempel jämföra med hur man har hanterat Hizbollah i Libanon. Det är Hizbollahs väpnade gren som har varit terrorstämplad. Hela Hizbollah har inte varit terrorstämplad av EU. Där har man gjort en distinktion. Det är mycket lättare att säga att den väpnade grenen definitivt inte ska ha någonting med ett framtida styre att göra.

Hamas är en idé som jag inte tror att man kommer att lyckas göra sig av med, åtminstone inte med våld. Bästa sättet att göra en organisation maktlös är att ge den möjlighet att visa hur den klarar av att sköta ett civilt styre. Vi har sett detta i många andra konflikter också. När man utesluter grupperingar från förhandlingar ökar det bara misstron. Det ökar förmodligen radikaliseringen och leder förmodligen också så småningom till nya attacker från de organisationerna.

Jag hoppas att Hamas avväpnas. Jag hoppas att Hamas inte kommer att vara någon del i det framtida palestinska styret. Men det är inte min sak att avgöra det. Det måste israelerna och palestinierna komma fram till själva. Hur ska det här lösas? Vilka politiska partier ska få finnas?

Herr talman! Debatten har varit lite knepig för mig i dag. Jag har hela dagen funderat över vad jag ska plocka upp. Jag har aldrig haft så lite nedskrivet i förväg inför en debatt som just den här, samtidigt som det alltid finns så mycket att säga. Jag vet att jag förra året under en debatt om Israel och Palestina pratade i 20 minuter, men jag ska försöka undvika det i dag. Jag har skrivit upp mig för tolv minuter, men jag ska försöka att inte gå så långt.

Jag ska börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer – och jag ska inte säga något om tids vinning.

Först vill jag framföra några klargöranden vad gäller Hamas. Det har kanske missuppfattats vad jag menar när jag talar om Hamas. Det är inte så att jag vill se Hamas styra Gaza, men eftersom jag har studerat freds och konfliktkunskap vet jag att det inte fungerar att från början sätta villkor för vilka som får delta i fredsförhandlingar och sätta villkor för vilka som ska få styra i framtiden. Det blir aldrig fred av det.

Moderaterna gick tillbaka i tiden till 1967 och pratade om ockupationen. KD gick tillbaka till händelserna den 7 oktober, förutom att ledamoten tog upp att Hamas under lång tid har byggt upp kapacitet. Jag antar att det handlar om lång tid före den 7 oktober. Så kom äntligen Liberalernas ledamot och började prata historia, och det är jättefantastiskt.

Att få det att låta som att det är arabländernas fel att det inte finns en palestinsk stat i dag, att det var kriget 1948, när arabländerna attackerade Israel, som gjorde att palestinierna inte fick en stat, är lite märkligt. Man glömmer i så fall bort vad Israel gjorde på den tiden – innan staten Israel ens hade utropats. Efter november 1947, när delningsplanen antogs av FN, ansåg judarna att de hade rätt till en egen stat. Man påbörjade då en fördrivning av palestinier. Hälften av de 750 000 flyktingar vi pratar om i dag, al-nakba som det kallas, den stora katastrofen, fördrevs innan kriget ens började.

Sedan kom kriget, och resterande hälften av de 750 000 fördrevs också. Det var inte bara bort från Israel utan även inom Israel. 300 000 palestinier som är israeliska medborgare i dag är fortfarande flyktingar i sitt eget land. De har aldrig tillåtits återvända till sina byar. 530 byar förstördes 1948−1949 av Israel.

Vi ska också komma ihåg hur Israel hanterade de palestinier som fanns kvar i Israel efter kriget 1948. De fick leva under militärlagar, och de fick inte röra sig fritt i Israel. De blev fråntagna ett eget land genom att olika områden gjordes till militärområden där de inte fick bruka jorden. Sedan infördes lagar som innebar att om någon inte hade brukat sin mark inom tre år tillföll marken staten. Det var ett effektivt sätt att tillskansa sig mer och mer av den mark som palestinierna hade brukat i hundratals år.

Palestinierna lever under samma lagar i dag på ockuperat område. De lever under andra lagar än israeliska medborgare. På de ockuperade områdena på Västbanken finns 700 000–800 000 israeliska bosättare i dag. De lever under civila lagar, men palestinierna lever under militära lagar. Det är på samma område!

Det här har sagts tidigare: En palestinsk pojke och en israelisk pojke kastar sten på varandra. Säg att de är 13 år – nej, vi säger 12. Då är de under Tidöpartiernas syn på vad som är straffbart eller inte. Den tolvårige palestinske pojken tas in till militärt häkte och åtalas medan den tolvårige israeliska pojken släpps. De lever under olika typer av lagar. Det här hade ett särskilt namn i Sydafrika: apartheid.

Det handlar inte bara om hur man agerar nu, utan vi har sett detta genom historien. Ända sedan staten Israel bildades har man haft en annan syn på palestinierna. Man har velat fördriva dem, och dem man inte har lyckats fördriva har man buntat ihop i olika små områden.

Sedan kommer vi till Osloavtalet på 90-talet. Det är ett avtal som på något vis förstärker ockupationen på ett obehagligt sätt. Förutom att lova att fler bosättningar inte ska flytta in tillåts det ändå att man bygger speciella vägar för bosättningar på ockuperat område. Man bygger också upp ett antal vägblockeringar och förhindrar palestinier att röra sig mellan olika byar.

Liberalernas ledamot pratade om att palestinierna har prioriterat fel när de inte har byggt upp en egen stat utan i stället satsat allt på att bygga tunnlar. Jag säger återigen att jag inte stöder Hamas agerande, men det här handlar inte bara om Hamas i Gaza, utan här handlar det också om hur man agerar på Västbanken.

Palestinierna har inte rätt att kontrollera sina egna gränser. Palestinierna har inte rätt att kontrollera sitt eget luftrum eller sin egen kust. Palestinierna rår inte över sin egen import eller export utan allt kontrolleras av Israel. Palestinierna rår inte ens över sina skatteintäkter, utan de kanaliseras via Israel. Skatteintäkterna hålls inne för att man emellanåt ska kunna sätta mer press på den palestinska myndigheten. Palestinierna får inte röra sig fritt på de ockuperade områdena.

När palestinierna genom årtiondena har demonstrerat har de mötts med kulor. Även när de inte demonstrerar, som vi ser även i dag, möts de med kulor på Västbanken. Att i sådana lägen anklaga dem för att de inte har lyckats bygga upp en egen stat är lite magstarkt.

Jag ska säga något om de senaste veckorna. Det har sagts mycket om Irankriget i talarstolen i dag. En annan baksida av Irankriget är att man återigen passar på att öka våldet på de ockuperade områdena, framför allt på Västbanken. Nu har man återigen stängt vissa överfarter till Gaza. För ett par dagar sedan tillät man över huvud taget inte någon humanitär hjälp att komma in i Gaza.

För ett par veckor sedan fattades ett beslut i israeliska knesset som har fått liten uppmärksamhet i Sverige. Det gäller område C, ungefär 62 procent av Västbanken, som tidigare har legat under israelisk militär kontroll och nu ska hamna under israelisk civil administration.

Är det bra eller dåligt? Det är faktiskt väldigt dåligt. Det innebär att det enligt Israel inte längre är fråga om en militär ockupation. Det här är något som grundlägger ockupationen, och det kommer att bli ännu svårare för palestinier att röra sig i område C, att få bygga i område C och att få bruka jorden i område C. Att det beslutet passerade utan någon som helst uppmärksamhet i Sverige är obehagligt och anmärkningsvärt.

Det finns så mycket mer att säga, men kvällen är sen och fler debatter ska följa efter denna. Därför nöjer jag mig, herr talman. Jag tror att vi kommer att återkomma till frågan flera gånger framöver.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag stöder inte på något vis Hamas. Jag tycker att deras terroragerande och så vidare är totalt förkastligt. Jag vill bara få utrett vad exakt man menar med det man hela tiden säger. Man sa det långt innan FN fattade det här beslutet.

Hamas stadgar ändrades år 2017. Enligt de nya stadgarna kan man tills vidare nöja sig med ett Palestina inom 1967 års gränser. Där finns åtminstone ett erkännande av att det är de gränserna som Hamas kan tänka sig att se. Man säger inte att man accepterar Israel. Men däremot accepterar man åtminstone på papperet ett Palestina som finns inom 1967 års gränser. Det är ett uttalande som jag aldrig någonsin har sett från någon israelisk premiärminister över huvud taget. Det är ändå lite fascinerande.

Jag ska gå över till den andra frågan som jag ville lyfta fram – den om bosättningar. Vi kommer tillbaka till det här. Vi talade här i kammaren för bara några veckor sedan om KKL Sverige som ledamoten Berntsson har varit på resa med.

Jag måste berömma ledamoten Berntsson för hur han så pass aktivt inte på något vis låter fakta påverka hans åsikter. Det är till och med så att man på KKL:s hemsida och Youtubekanal gör reklam för ett projekt som man har i bosättningen Gilo. Det är på ockuperat område.

Berntsson står här och säger: Jag kan inte hålla med dig om att KKL jobbar i bosättningar. Till och med på sin egen hemsida är de väldigt tydliga med att detta är ett projekt som de jobbar med och stöder. Det är helt enkelt en bosättning på ockuperat område.

Är det fortfarande så att ledamoten Berntsson tycker att KKL är en bra organisation och att man vill fortsätta att stödja den när den så uppenbart ändå bidrar till att bygga ut bosättningar på de ockuperade områdena?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Berntsson för anförandet och kan hålla med om mycket av det som sades. Det finns dock ett mantra som hela tiden återkommer och som jag i grunden kan instämma i men som jag skulle vilja få lite mer utrett. Det brukar inte alltid vara bra när man från andra länder lägger sig i hur ett visst land ska styras. Vad jag syftar på är det här med att Hamas inte kan ha en del i ett framtida styre av Palestina. Jag kan sympatisera med det. Men samtidigt måste jag jämföra med de lyckosamma fredsförhandlingarna i till exempel Nordirland, där IRA:s Sinn Féin, det vill säga den politiska grenen, definitivt fick vara med vid bordet och dessutom fick vara med och styra. Samma sak gäller Farc-gerillan i Colombia.

Att helt och hållet utesluta dem kan fungera. Men det jag undrar är exakt vad ni menar, Magnus Berntsson. Vilka i Hamas är det ni avser? Är det så att alla som på något vis har jobbat för Hamas inte ska få vara med i ett framtida styre? Gäller det polisväsendet? Gäller det dem som har jobbat för hälsoministeriet? Gäller det dem som har jobbat som läkare för Hamas? Gäller det övrig administrativ personal? Vilka är det ni menar?

Om ni nu kategoriskt kan säga att Hamas inte kan vara en del av ett framtida styre av Palestina undrar jag om ni är beredda att säga samma sak vad gäller Israel: att Netanyahu, Smotrich och Ben-Gvir inte kan vara en del av ett framtida styre. Är det bara palestinierna som ni vill sätta villkor för? Det undrar jag.

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för svaret! Jag kan passa på att fråga om detta är något som Moderaterna skulle vilja se på plats, alltså att vi själva sätter ett stopp för bosättarvaror. Nu ställer jag inte frågan till regeringen längre, utan jag ställer den i stället till Moderaterna.

I ett annat replikskifte handlade det om pausandet av associationsavtalet, och då menade ledamoten Olsson att man inte längre har några verktyg om man väl har pausat det. Det finns gott om verktyg gentemot Israel! Bland annat skulle man till och med kunna hota med ett totalt stopp av handeln. Det är nämligen så att Israel är betydligt mer beroende av EU när det gäller handel än vad EU är av Israel.

Vi vet också att det här är saker som kan få effekt, för ekonomiska styrmedel är nästan det enda som har hjälpt när det gäller att få Israel att göra någonting över huvud taget.

Vi minns hur det såg ut i slutet av 80talet och i början av 90talet när George Bush den äldre var president i USA. Israelerna vägrade då att sätta sig ned och förhandla med PLO och sa: PLO är en terroristorganisation, och vi förhandlar inte med terroristorganisationer.

George Bush den äldre sa då att USA skulle hålla inne det årliga stödet på 10 miljarder dollar till Israels militär. Dagen efter det satte de sig ned och förhandlade med PLO. Med ekonomiska styrmedel har det gått att få Israel att ändra sig, men man vägrar i dag att använda dessa ekonomiska styrmedel. Varför, undrar jag! Det finns flera verktyg i verktygslådan, så det här är absolut inte det sista.

För ett år sedan när regeringen svängde om pausandet frågade jag utrikesministern om även situationen på Västbanken är skäl nog att pausa associationsavtalet, med tanke på de MR-brott som begås där. Då sa utrikesministern ja, det är det.

Men trots att situationen på Västbanken är betydligt värre i dag än för ett år sedan gäller inte det längre. Det jag skulle vilja veta är egentligen: Varför kan inte Moderaterna driva på för att pausa detta nu?

Herr talman! Jag hade först inte tänkt ta någon replik på ledamoten Olsson i dag, men det var en sak han sa som ändå fångade mitt intresse och som jag ska återkomma till strax.

Först ska vi bara prata om det här med Irans möjliggörande av attackerna den 7 oktober. Det är mycket riktigt att Iran betalade Hamas ganska mycket och understödde dem med vapen och så vidare. Det fanns dock också en annan sida som också understödde Hamas, och det är Qatar. De betalade hela tiden pengar till Hamas med Israels goda minne. De frågade till och med den israeliska regeringen i september 2023: Vill ni att vi fortsätter betala pengar till Hamas? Och Netanyahu sa ja, det vill vi.

Det fanns alltså även ett stöd från den israeliska sidan för att se till att Hamas fanns kvar. Tanken var att se till att Hamas var starka nog att styra Gaza men svaga nog att kunna kontrolleras av Israel. Man måste alltså också se att det finns en viss nyans när det gäller att det bara skulle ha varit Iran som understödde Hamas före de fruktansvärda attackerna som skedde 7 oktober.

Det ledamoten Olsson tog upp och som jag hajade till av var att han sa att Sverige arbetar inom EU för att se till att handeln med bosättarvaror inte ska tillåtas. Tidigare har vi bara hört att man stöder Belgiens förslag om att undersöka om de är lagliga eller inte. Det är jätteintressant att höra att man nu driver denna linje.

Det finns ju EU-länder som har gått före och själva valt att slopa importen av israeliska bosättarvaror. Varför kan inte Sverige göra det? Varför måste man göra det via EU? Vi vet ju alla att de här besluten bromsas upp i EU av bland annat Ungern.

Jag skulle vilja veta om inte regeringen snarare kan driva detta och börja gå före och visa att vi menar allvar med det här och stoppar bosättarvarorna.

Herr talman! I en intervju i Dagens Nyheter säger vice statsministern att det är viktigt att ta diskussionen om bra och dålig religion – och det i en mening som handlar om Iran.

Jag tror att Busch blandar ihop politik och makt med människors enskilda tro. Om man som statsrådet menar att den iranska regimens förtryck beror på islam, hur kommer det sig då att världens största muslimska land, Indonesien, inte förtrycker sin egen befolkning? Hur kommer det sig att tio muslimska länder har valt kvinnliga presidenter medan världens största kristna land inte lyckats göra det en enda gång?

Eritrea är ett kristet land, och där är 80 procent av alla kvinnor könsstympade. Innebär det att det är en kristen tradition? Israel definierar sig som ett judiskt land. Innebär det att statligt sanktionerade bosättningar på ockuperad mark är judiskt? Såklart inte.

Allt detta handlar snarare om auktoritära män som använder våld som ett sätt att styra. Men om nu vice statsministern ändå anser att det finns bra och dålig religion, kan statsrådet då rangordna kristendom, islam, judendom, buddism, hinduism och sikhism från bäst till sämst?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Malm för svaret.

Jag har bara suttit i utrikesutskottet i tre och ett halvt år, men jag blev inbjuden att besöka Idea för ett par år sedan. Det var jätteintressant att höra om allt man gör. Man är bland annat valobservatör och jobbar för att stärka demokratin i olika delar av världen och för att stärka parlament och parlamentariker.

Men det är svårt för denna typ av institut som får svenska skattemedel att informera oss om vad som sker, för just informationsdelen i de bidrag Sverige ger har regeringen skurit ned på väldigt kraftigt. Tanken är alltså inte att de som tar emot biståndspengar ska kunna informera oss ledamöter om det fantastiska de gör.

Vad gäller pengarna till Somalia ska Somalia ta emot de personer som återvänder oavsett om vi ger dem pengar eller inte. Det är de folkrättsligt bundna vid. De ska ta emot dem oavsett om vi ger dem 100 miljoner eller inte. Det finns ingen anledning att skicka 100 miljoner till en korrupt ledare när Somalia enligt folkrätten är tvingade att ta emot dem.

Herr talman! Även jag vill passa på att välkomna Fredrik Malm tillbaka till utrikesutskottet, även om vi inte har suttit i utskottet tillsammans tidigare. Vi har ändå haft en del debatter, och jag har uppskattat dem. Jag håller med föregående talare om att Fredrik Malm är en mycket påläst och intressant person att debattera mot.

I början av 90-talet skrev den dåvarande folkpartisten Maria Leissner en motion som handlade om att inrätta ett demokratiinstitut. Det tog några år, men sedan var Sverige tillsammans med en rad andra länder med och inrättade Idea. Det har varit just ett demokratiinstitut som har bevakat demokratiska processer runt om i hela världen. Sverige har varit den viktigaste finansiären. Idea har sitt säte precis över vattnet sett från riksdagen.

Sedan 2022 har stödet till Idea minskat med 75 procent. Budskapet från biståndsministern har varit att biståndet efter omläggningen primärt ska gå till svenska intressen.

Man gjorde en omläggning av biståndet från mitten av 90-talet och framåt. I stället för att skicka pengar till korrupta ledare som tog emot svenska skattekronor utan att man visste vad pengarna gick till ville man satsa på att bygga upp demokrati runt om i världen. Det var mycket lovvärt, tycker jag. Folkpartiet var såklart med och drev igenom detta. Transparens och demokrati var viktiga ledord.

Nu slaktar vi i princip stödet till Idea samtidigt som vi skickar 100 miljoner kronor till en korrupt och antisemitisk president i Somalia med ganska tvivelaktiga syften. Jag skulle vilja fråga Fredrik Malm vad han som liberal egentligen tycker om det här.

Herr talman! Pratet om att gå i armkrok betackar jag mig för, för det här är faktiskt inget som har framförhandlats mellan De gröna och ytterhögern inom EU.

Jag vill rätta ett par saker. Det är inte så att processen skjuts upp för all framtid. Det är nämligen så – och det borde Fredrik Malm veta – att ett provisoriskt avtal börjar gälla så fort Argentina ratificerar avtalet. Då kan de börja handla tullfritt. Så fort Uruguay ratificerar avtalet kan de börja handla tullfritt med EU. Processen försenas alltså inte, utan det är bara själva undertecknandet av det stora avtalet som försenas. Det finns all möjlighet i världen att redan i dag börja handla tullfritt så fort man har ratificerat avtalet; det är så det är byggt.

När det gäller hur viktigt det är med frihandel vill jag säga att vi för ett och ett halvt år sedan stod här i kammaren och diskuterade frihandelsavtalet med Chile. Jag var här, men Fredrik Malm var inte här. Ingen från Liberalerna var här. Ingen från Moderaterna var här, ingen från Kristdemokraterna var här och ingen från Sverigedemokraterna var här och diskuterade det avtalet.

Helt plötsligt är det alltså viktigt att förhandla frihandelsavtal, men när det skulle debatteras förra gången visade sig inte en enda av er här, Fredrik Malm.

Herr talman! Jag tror att vi bör skilja på sak och process här. En sak är själva Mercosuravtalet och dess innehåll, och en annan sak är hur detta har förhandlats fram och hur det har kommit dit där det är i dagsläget. Det har än så länge rundat nationella parlament och även till stor del rundat Europaparlamentet.

I avtalet inrättas en möjlighet för företag att stämma EU om EU helt plötsligt ökar sina ambitioner vad gäller till exempel klimat, mänskliga rättigheter eller miljöfrågor. Vi vill veta ifall det stämmer, för det är ingen som har kunnat klargöra det än så länge. Vi vill veta huruvida det stämmer att det räcker med att Ursula von der Leyen bestämmer sig för att skriva under det här för att det ska vara lagligt. Det finns många frågetecken i hur den här processen har tagits fram. Det är det vi vill ta reda på: Ska det gå till så här när vi stiftar nya lagar i EU?

När det sedan gäller själva innehållet saknas ganska många ambitioner som vi tar för givna här i Europa vad gäller utsläppsminskningar, miljöfrågor och mänskliga rättigheter. Allt detta nämns, men bara som bör-krav i själva avtalet. Det är inte ska-krav. Det här, kopplat till huruvida vi kan säkerställa att de här reglerna kommer att åtföljas, utgör ett väldigt stort frågetecken.

När det gäller det märkliga med att man utestängs från marknaden är det inte så att man utestängs från marknaden. EU är redan i dag en av de största handelspartnerna med Mercosurländerna. Detta avtal kommer inte att underlätta för småföretagare eller småjordbrukare, för lagtexten och de villkor man ska uppfylla är på tusentals sidor som det till och med kommer att ta ett och ett halvt år att översätta till våra lokala språk.

Det är bara stora företag som kommer att ha advokater som kommer att kunna sätta sig in i vad det är som krävs för att vi ska kunna få handla tullfritt. Det finns inga småföretag som kommer att klara av det över huvud taget. Då kommer de att stängas ute från den tullfria marknaden.

Det finns så många frågetecken kring det här, så jag skulle gärna vilja bolla tillbaka till Fredrik Malm: Stämmer det här?

Herr talman! I en fängelsecell i Hongkong sitter journalisten Jimmy Lai, 78 år gammal. Förra veckan dömdes han till 20 års fängelse under Hongkongs nationella säkerhetslag. Hans tidning Apple Daily är nedlagd. Redaktionen är tystad, och budskapet till andra journalister är glasklart: Granska makten, och du riskerar att försvinna.

Det här är inte ett isolerat fall, herr talman. Det är en metod, ett sätt att steg för steg montera ned demokratin genom att börja med dem som avslöjar maktens missbruk.

Herr talman! Vi lever i en tid där demokratin går bakåt. Det syns i fyllda fängelseceller, i nedstängda redaktioner och i demonstrationer som slås ned med våld. Och det syns i siffror. Över 300 journalister satt fängslade i slutet av 2025, och Kina, Myanmar och Israel är de länder som fängslar flest.

När journalister fängslas handlar det inte bara om att deras frihet tas ifrån dem. Det är samhällets syre som stryps. När pressfriheten kvävs blir korruptionen grövre, våldet värre och maktmissbruket mer riskfritt. Det är därför försvaret av journalister och det fria ordet måste vara en kärna i svensk utrikespolitik – inte en fotnot, inte en bisats, inte något man bara nämner när det är behändigt.

Det är här frågan blir obekväm men nödvändig. Om regeringen menar allvar med att försvara demokratin, folkrätten och en regelbaserad världsordning: Vad gör Sverige då i praktiken när världen blir mörkare?

Just i en tid när journalister tystas, när människorättsförsvarare jagas och folkrätten prövas borde Sveriges röst vara tydlig, konsekvent och närvarande – inte bara i högtidstal utan också i prioriteringar, i biståndsbeslut och i diplomatiskt ledarskap.

Herr talman! Utrikesministern pratade både om demokrati och om vikten av att upprätthålla gemensamma institutioner och spelregler. Men samtidigt ser vi hur regeringen drar ned på det som faktiskt bygger demokratisk motståndskraft i världen.

Regeringen står tyst trots att flyganfallen över Gaza intensifierats igen. Man försvarar vapenhandeln med Förenade Arabemiraten trots att landet förvärrar konflikten i Sudan. Och man skär i de långsiktiga verktygen. Bara i år kapar man stödet till FN-organet UNDP med 92 procent och halverar stödet till demokratiinstitutet Idea.

Det är inga små tekniska justeringar, herr talman. Det är politiska signaler. Signalen som sänds är att Sverige backar från rollen som en tydlig röst för demokrati och internationell rätt, just när den rollen behövs som mest.

Herr talman! Under Tidöregeringen har Sveriges röst blivit försiktig. Man hänvisar till EU och står själv tyst, trots det omfattande lidande som vi ser.

Missförstå mig rätt, herr talman! EU:s utrikespolitiska samarbete är viktigt, men EU kan aldrig bli en ursäkt för att Sverige abdikerar från sin egen röst. Bakom formuleringen ”vi lutar oss mot EU” gömmer sig nämligen ofta något annat, som att man inte vill ta strid, inte vill riskera friktion eller inte vill göra sig obekväm. När regeringen väger orden som om de vore farligare än övergreppen tappar Sverige riktning.

Riktning behövs. Riktning är att våga vara tydlig när civila drabbas. Riktning är att oavsett vem som gör något kunna säga: Det här är fel. Riktning är att hålla fast vid samma principer i alla konflikter, inte bara i de konflikter där det är politiskt bekvämt.

Det gäller även rätten till självbestämmande för grönlänningar och ukrainare, men också för västsaharier och palestinier. Internationell rätt är inget man bara kan välja när det passar. Antingen står man upp för den eller så gör man det inte – och då blir världen snabbt en plats där den starkes rätt tar över.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en ny utrikespolitik som ökar säkerheten genom global solidaritet, folkrätt och en rättvis klimatomställning. Vi vill se en utrikespolitik som inte hukar utan håller linjen. Konkret betyder detta flera saker.

För det första: Stärk Sveriges närvaro i världen – inte bara militärt eller ekonomiskt utan även diplomatiskt och politiskt. Bygg relationer med länder, rörelser och lokala förändringsaktörer som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Stärk och försvara FN:s nyckelroll i att upprätthålla internationell rätt i både handling och resurser, och fördöm folkrättsbrott oavsett var de begås eller vem som begår dem. Främja också medling och fredsbyggande insatser, för det är alltid billigare, mänskligare och klokare att förebygga än att reparera.

Herr talman! För det andra: Få in klimatet i säkerhetspolitiken, där det hör hemma. Klimatkrisen och naturkrisen driver konflikter, instabilitet och migrationsströmmar. Klimatanpassning, utsläppsminskning och skydd av biologisk mångfald är nödvändigt för att öka säkerheten globalt och här hemma. Detta kräver klimatfinansiering, globala mål och långsiktiga spelregler för industrin.

För det tredje: Återupprätta en feministisk utrikespolitik. Sverige ska försvara kvinnors och flickors rättigheter och sexuella och reproduktiva hälsa även när de attackeras av vår allierade i Vita huset. Det innebär en bred syn på säkerhet som sätter människors säkerhet i fokus. Den garanterar kvinnor plats vid borden när fred ska förhandlas och säkerställer att svenska vapen aldrig hamnar i händerna på diktatorer.

Det innebär också att handelspolitiken måste vara rättvis och hållbar. Frågor om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö måste få en central roll för att säkra att handel bidrar till utveckling i hela värdekedjan och inte bara i slutet.

Herr talman! Det är många människor som känner oro över utvecklingen i världen. Då behövs en regering som agerar kraftfullt och som signalerar hopp.

Hopp är inte naivitet. Hopp är att bygga institutioner som håller. Hopp är att stå upp för dem som riskerar allt för att skriva sanningen, att våga tala klarspråk när folkrätten bryts och att förstå att global solidaritet är säkerhetspolitik.

Miljöpartiet vill att Sverige ska vara ett land som gör skillnad igen och som har en tydlig röst för rättvisa, handlingskraft som stärker demokrati och en klimatomställning som är rättvis.

Herr talman! Så bygger vi trygghet och frihet i Sverige, i Europa och i världen.