Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.

Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.

Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.

Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.

Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.

Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.

Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.

Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.

Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.

Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.

Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.

Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.

Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.

Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.

Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.

Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.

Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.

Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.

Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.

Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.

Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.

Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.

Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.

Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.

Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.

Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.

Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.

Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.

Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.

Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.

Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.

Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.

Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.

Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.

Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! Nästan var femte person ger i dag någon form av omsorg, hjälp eller regelbundet stöd till en närstående. Det kan vara en äldre anhörig, ett barn med funktionsnedsättning eller någon med en långvarig sjukdom. På olika sätt stöttar och hjälper man den närstående med det som andra tar för givet att de klarar av själva.

Gruppen anhöriga som vårdar eller stöttar är stor och varierad och har olika behov av stöd. Den omfattar människor i alla åldrar, från barn till äldre. Anhörigas insatser är otroligt värdefulla. En grundläggande och viktig princip är att deras engagemang och delaktighet alltid ska bygga på frivillighet, inte på att samhällets insatser för deras anhöriga brister.

För ett tag sedan träffade jag en av alla de här anhöriga som vårdar, och hennes berättelse har jag inte kunnat släppa sedan dess. Hennes make bodde på ett äldreboende. Hon berättade ganska förtvivlat om hur hennes energi gick åt till att sitta i telefonköer, passa telefontider och jaga olika personer för att han skulle få den vård och omsorg som han behövde, trots att han faktiskt bodde på ett äldreboende. Rollen att vara spindeln i nätet lades på henne mot hennes vilja.

När vi träffades berättade hon med tårar i ögonen att hon skulle ha varit hos honom den dagen. Vi träffades senare på dagen, och hon skulle ha varit där på förmiddagen, den tid på dygnet då han har ork att ta emot besök. Men i stället hade hon fått sitta i telefonkö till kommunens handläggare hela förmiddagen. Detta gjorde att hon ännu en gång missade ett tillfälle att bara få vara med sin make under det som kanske är den sista tiden i livet för honom. Jag vill bara få vara anhörig, inte samordnare i hans liv, sa hon till mig.

Den här berättelsen är tyvärr inte unik. Tyvärr är detta vanligt förekommande bland äkta makar, partner och barn. Det är många som varje dag ofrivilligt behöver agera just spindeln i nätet. Därför är det så viktigt att vi nu går vidare med fast omsorgskontakt även på särskilda boenden. Det är någonting som Coronakommissionen lade fram ett förslag om redan 2020 och som sedan ett par år tillbaka är infört inom hemtjänsten.

En fast omsorgskontakt kommer att göra livet enklare. Man vet vem det är man ska vända sig till, både som boende och som anhörig. Vi har inte utvärderingarna klara än när det gäller förändringen inom hemtjänsten, men de jag träffar på som har fått fast omsorgskontakt i hemtjänsten upplever förändringen som mycket positiv. Den har lett till bättre kontinuitet och uppföljning på de ställen där man får det här att funka. Det är viktigt att vi får det att funka i hela landet.

Herr talman! Häromdagen släppte Bräcke diakoni en rapport om hur det är att vara förälder till vuxna barn med funktionsnedsättning. Titeln på rapporten är: Min ömmaste punkt och största oro – vad händer sen? Mer än två tredjedelar av de föräldrar som intervjuats i rapporten upplever att de inte fått det stöd de behöver som anhöriga. Den stora oro som titeln refererar till är vad som händer sedan med de vuxna barnen, när man själv kanske inte längre finns eller inte längre orkar.

En mamma uttrycker det så här: ”Vi är för trötta för att orka planera framåt. Det gäller bara att överleva för stunden. Detta behövs verkligen men det måste vara lätt att ta sig till. Orken finns inte att planera framåt fast det är av största vikt!” Rapporten visar förvånansvärt nog också att väldigt många, mer än en fjärdedel, inte ens vet vart man kan vända sig för att få stöd.

I och med det beslut vi fattar i dag tydliggörs att kommunernas socialnämnder ska erbjuda information och vägledning samt en stödkontakt till den som vårdar eller stöder den närstående. Stödkontakten ska tillgodose den enskildes behov av information och vägledning men också vara ett stöd i planeringen av de åtgärder som behöver vidtas – spindeln i nätet helt enkelt. Det här kommer att vara ett stort steg i rätt riktning när det är fullt ut genomfört.

Herr talman! Det är inte bara den som stöder eller vårdar en anhörig som behöver stöd. Det kan ofta vara så att barn inte får det stöd de behöver när deras föräldrar är allvarligt sjuka. De glöms bort i den stora processen kring sjukdomen. Detsamma kan gälla barn med syskon som är allvarligt sjuka.

Föreningen Maskrosbarn har i ett projekt som de nu genomför tack vare Allmänna arvsfonden uppmärksammat behovet av stöd och information till barn vars föräldrar har psykisk sjukdom. Projektet går under namnet: Varför sover pappa hela dagarna? Det syftar till en webbutbildning för vårdpersonal.

I projektet har man intervjuat barn och unga. Här är ett uttalande som säger ganska mycket om barns situation när de råkar ut för att en förälder drabbas av sjukdom: Jag hade velat att någon sa ”det är inte ditt fel”, för jag trodde länge att jag gjorde något fel och att jag borde ha varit snällare, tystare eller mer hjälpsam. Jag bar på en skuld som aldrig borde ha varit min.

Det här är ett typiskt exempel på att man inte har fångat upp personerna runt omkring, som också drabbas men inte får det stöd de behöver när någon får en allvarlig sjukdom eller går bort. Hälso- och sjukvården, vårdgivare och socialnämnderna kommer nu att få ett tydligare uppdrag att fånga upp barn och syskon och ge dem stöd i det som de genomgår. Det är mycket efterlängtat.

Herr talman! Ytterligare en förbättring som sker i och med betänkandet gäller avlösarservice. Avlösarservice är en viktig insats inom LSS som innebär att föräldrar till barn som har funktionsnedsättning och ett väldigt stort omsorgsbehov kan få avlastning. Det kan handla om att få tid att ge syskon lite mer uppmärksamhet, att återhämta sig och vila eller att göra saker man behövt lägga åt sidan på grund av barnets omsorgsbehov, som fyllt alla dygnets timmar. I dagsläget tillåter man bara avlösarservice i hemmet. Men nu kommer man att ta bort den här begränsningen och göra det möjligt att använda avlösarservice även utanför hemmet.

Det här öppnar nya möjligheter. Om ett barn med omfattande funktionsnedsättning kan få använda avlösarservice även på en fritidsaktivitet kan föräldern vara kvar hemma och få tid för barnets syskon för att läsa läxor, titta på en film ihop eller göra vad man vill – eller bara få lite återhämtning i hemmet och vara för sig själv hemma. Det är väldigt efterlängtat för många av de här föräldrarna, som drar ett otroligt stort lass för sina barns skull och som vill fortsätta kunna vara stödet för sina barn men som inte alltid mäktar med det på grund av den situation de är i.

Herr talman! Jag vet att jag har dragit över min talartid, men jag måste ändå säga någonting om en sak som Nadja Awad sa här tidigare. Hon kopplade ihop de skandaler som skett inom äldreomsorgen med vd:ars löner i privata bolag. Då vill jag bara påminna om vilka som burit ansvaret vid de stora skandalerna. I Uppsala handlade det om en kommunal förvaltnings äldreomsorg, och det var en vänsterpartist som ledde nämnden och som fick avgå. I Göteborg gällde det en vänsterpartist som var ”vice vd” – inte för ett bolag utan för den kommunala nämnden. Den sammankoppling som Nadja Awad gjorde tycker jag är ett exempel på lite ohederlig debatteknik. Tyvärr hann vi inte med något replikskifte före frågestunden, men jag tycker att detta bör vara sagt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Herr talman! Nästan var femte person ger i dag någon form av omsorg, hjälp eller regelbundet stöd till en närstående. Det kan vara en äldre anhörig, ett barn med funktionsnedsättning eller någon med en långvarig sjukdom. På olika sätt stöttar och hjälper man den närstående med det som andra tar för givet att de klarar av själva.

Gruppen anhöriga som vårdar eller stöttar är stor och varierad och har olika behov av stöd. Den omfattar människor i alla åldrar, från barn till äldre. Anhörigas insatser är otroligt värdefulla. En grundläggande och viktig princip är att deras engagemang och delaktighet alltid ska bygga på frivillighet, inte på att samhällets insatser för deras anhöriga brister.

För ett tag sedan träffade jag en av alla de här anhöriga som vårdar, och hennes berättelse har jag inte kunnat släppa sedan dess. Hennes make bodde på ett äldreboende. Hon berättade ganska förtvivlat om hur hennes energi gick åt till att sitta i telefonköer, passa telefontider och jaga olika personer för att han skulle få den vård och omsorg som han behövde, trots att han faktiskt bodde på ett äldreboende. Rollen att vara spindeln i nätet lades på henne mot hennes vilja.

När vi träffades berättade hon med tårar i ögonen att hon skulle ha varit hos honom den dagen. Vi träffades senare på dagen, och hon skulle ha varit där på förmiddagen, den tid på dygnet då han har ork att ta emot besök. Men i stället hade hon fått sitta i telefonkö till kommunens handläggare hela förmiddagen. Detta gjorde att hon ännu en gång missade ett tillfälle att bara få vara med sin make under det som kanske är den sista tiden i livet för honom. Jag vill bara få vara anhörig, inte samordnare i hans liv, sa hon till mig.

Den här berättelsen är tyvärr inte unik. Tyvärr är detta vanligt förekommande bland äkta makar, partner och barn. Det är många som varje dag ofrivilligt behöver agera just spindeln i nätet. Därför är det så viktigt att vi nu går vidare med fast omsorgskontakt även på särskilda boenden. Det är någonting som Coronakommissionen lade fram ett förslag om redan 2020 och som sedan ett par år tillbaka är infört inom hemtjänsten.

En fast omsorgskontakt kommer att göra livet enklare. Man vet vem det är man ska vända sig till, både som boende och som anhörig. Vi har inte utvärderingarna klara än när det gäller förändringen inom hemtjänsten, men de jag träffar på som har fått fast omsorgskontakt i hemtjänsten upplever förändringen som mycket positiv. Den har lett till bättre kontinuitet och uppföljning på de ställen där man får det här att funka. Det är viktigt att vi får det att funka i hela landet.

Herr talman! Häromdagen släppte Bräcke diakoni en rapport om hur det är att vara förälder till vuxna barn med funktionsnedsättning. Titeln på rapporten är: Min ömmaste punkt och största oro – vad händer sen? Mer än två tredjedelar av de föräldrar som intervjuats i rapporten upplever att de inte fått det stöd de behöver som anhöriga. Den stora oro som titeln refererar till är vad som händer sedan med de vuxna barnen, när man själv kanske inte längre finns eller inte längre orkar.

En mamma uttrycker det så här: ”Vi är för trötta för att orka planera framåt. Det gäller bara att överleva för stunden. Detta behövs verkligen men det måste vara lätt att ta sig till. Orken finns inte att planera framåt fast det är av största vikt!” Rapporten visar förvånansvärt nog också att väldigt många, mer än en fjärdedel, inte ens vet vart man kan vända sig för att få stöd.

I och med det beslut vi fattar i dag tydliggörs att kommunernas socialnämnder ska erbjuda information och vägledning samt en stödkontakt till den som vårdar eller stöder den närstående. Stödkontakten ska tillgodose den enskildes behov av information och vägledning men också vara ett stöd i planeringen av de åtgärder som behöver vidtas – spindeln i nätet helt enkelt. Det här kommer att vara ett stort steg i rätt riktning när det är fullt ut genomfört.

Herr talman! Det är inte bara den som stöder eller vårdar en anhörig som behöver stöd. Det kan ofta vara så att barn inte får det stöd de behöver när deras föräldrar är allvarligt sjuka. De glöms bort i den stora processen kring sjukdomen. Detsamma kan gälla barn med syskon som är allvarligt sjuka.

Föreningen Maskrosbarn har i ett projekt som de nu genomför tack vare Allmänna arvsfonden uppmärksammat behovet av stöd och information till barn vars föräldrar har psykisk sjukdom. Projektet går under namnet: Varför sover pappa hela dagarna? Det syftar till en webbutbildning för vårdpersonal.

I projektet har man intervjuat barn och unga. Här är ett uttalande som säger ganska mycket om barns situation när de råkar ut för att en förälder drabbas av sjukdom: Jag hade velat att någon sa ”det är inte ditt fel”, för jag trodde länge att jag gjorde något fel och att jag borde ha varit snällare, tystare eller mer hjälpsam. Jag bar på en skuld som aldrig borde ha varit min.

Det här är ett typiskt exempel på att man inte har fångat upp personerna runt omkring, som också drabbas men inte får det stöd de behöver när någon får en allvarlig sjukdom eller går bort. Hälso- och sjukvården, vårdgivare och socialnämnderna kommer nu att få ett tydligare uppdrag att fånga upp barn och syskon och ge dem stöd i det som de genomgår. Det är mycket efterlängtat.

Herr talman! Ytterligare en förbättring som sker i och med betänkandet gäller avlösarservice. Avlösarservice är en viktig insats inom LSS som innebär att föräldrar till barn som har funktionsnedsättning och ett väldigt stort omsorgsbehov kan få avlastning. Det kan handla om att få tid att ge syskon lite mer uppmärksamhet, att återhämta sig och vila eller att göra saker man behövt lägga åt sidan på grund av barnets omsorgsbehov, som fyllt alla dygnets timmar. I dagsläget tillåter man bara avlösarservice i hemmet. Men nu kommer man att ta bort den här begränsningen och göra det möjligt att använda avlösarservice även utanför hemmet.

Det här öppnar nya möjligheter. Om ett barn med omfattande funktionsnedsättning kan få använda avlösarservice även på en fritidsaktivitet kan föräldern vara kvar hemma och få tid för barnets syskon för att läsa läxor, titta på en film ihop eller göra vad man vill – eller bara få lite återhämtning i hemmet och vara för sig själv hemma. Det är väldigt efterlängtat för många av de här föräldrarna, som drar ett otroligt stort lass för sina barns skull och som vill fortsätta kunna vara stödet för sina barn men som inte alltid mäktar med det på grund av den situation de är i.

Herr talman! Jag vet att jag har dragit över min talartid, men jag måste ändå säga någonting om en sak som Nadja Awad sa här tidigare. Hon kopplade ihop de skandaler som skett inom äldreomsorgen med vd:ars löner i privata bolag. Då vill jag bara påminna om vilka som burit ansvaret vid de stora skandalerna. I Uppsala handlade det om en kommunal förvaltnings äldreomsorg, och det var en vänsterpartist som ledde nämnden och som fick avgå. I Göteborg gällde det en vänsterpartist som var ”vice vd” – inte för ett bolag utan för den kommunala nämnden. Den sammankoppling som Nadja Awad gjorde tycker jag är ett exempel på lite ohederlig debatteknik. Tyvärr hann vi inte med något replikskifte före frågestunden, men jag tycker att detta bör vara sagt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)