Patrick Reslow

Fru talman! Det finns många andra punkter i Tidöavtalet som Sverigedemokraterna har varit med om att genomföra. Det stämmer alltså inte att det bara är en punkt.

När det gäller tester är problemet att vi på 60-talet inte hade den typen av tester. Det man får gå tillbaka och titta på är prov, och det blir inte riktigt detsamma.

Det man också ska komma ihåg är att vår version var lite smalare. När vi pratar om att gå tillbaka till 60-talet menar vi styrdokument. Vi menar att man ska ta ett större ansvar för innehållet i skolan, att man inte ska hålla på och laborera och experimentera och att man ska sluta upp med social inkludering. Tanken om social rättvisa ska bort - det är kunskap som ska gälla. Det är detta vi menar. Det är ingen kopia av 60-talets skola rakt upp och ned; där fanns också brister. Det är också bra att ett skolsystem utvecklas.

Det stora problemet i svensk skola är, som Niels Paarup-Petersen säger, de som inte har svenska som modersmål och inte har i alla fall en förälder som är född i landet. De presterar generellt väldigt dåligt när det gäller både läsning och matematikkunskaper. Sedan finns det undantag, men detta gäller generellt sett. Detta är något som har frodats under flera år och som man har låtit skena iväg utan att göra något åt det. Det har exploderat genom en massinvandring utan dess like, helt utan kontroll.

Att i detta läge säga att det är mycket bättre nu än på 60-talet blir tokigt. Vi måste räkna även dessa elever - annars blir det väldigt märkligt.

Jag förstår inte riktigt Niels Paarup-Petersens försvar av ett system där vi har 290 aktörer i stället för att ha enhetliga regler som gäller för samtliga.

Fru talman! Först och främst är det bristande likvärdighet vi pratar om, inte ojämlikhet.

Det är lite beklagligt, tycker jag, att Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet inte lyssnar på lärarna. Frågar man lärarna är nämligen något av det första de säger att de vill ha ett statligt huvudmannaskap. De kan också vittna om att när det statliga huvudmannaskapet försvann sänktes statusen för lärarna. Det blev sämre avtal och liknande. Vi är några partier i den här salen, en ohelig allians, som tycker detta. Det är bra att det finns sådana ibland, kan jag tycka; det friskar upp.

När man nu hör Niels Paarup-Petersen vräka ur sig att staten är den sämsta arbetsgivaren och liknande ställer man sig ändå frågan om Niels Paarup-Petersen tycker att det funkar jättebra med kommunerna som huvudmän. Vi har 290 kommuner som ska göra sina egna prioriteringar när det gäller hur det ska satsas på skolan, och vi ser hur det ser ut - det funkar inte. Olika kommuner satsar nämligen olika mycket, och då blir det också olika utslag.

Som elev ska man vara tacksam om man bor i en kommun där skolan prioriteras. Gör man inte det har man sämre förutsättningar.

Även om staten kanske inte alltid är perfekt - det kan jag tycka; det vet Niels Paarup-Petersen mycket väl - gör man det alltså betydligt bättre än 290 olika aktörer. En aktör eller 290 aktörer - det är detta man har att välja på. Och då tror jag mer på en.

Fru talman! För er som just har kommit hit kan jag berätta att vi behandlar utbildningsutskottets betänkande 1. Det handlar om budgeten för utgiftsområde 16, som är ett stort område. Det innehåller allt från förskola till universitet och forskning och däremellan grundskola och gymnasium.

Totalt satsar Tidöpartierna knappt 104 miljarder kronor på utgiftsområdet, och mer än hälften, 55,4 miljarder kronor, går till universitet och högskolor. En fjärdedel går till förskola, grundskola, gymnasieskola och komvux. Anledning är att den senare delen huvudsakligen finansieras av kommunerna med kommunala medel. Men staten skjuter till medel för exempelvis fortbildning, läromedel, språkförstärkningar, akutskolor och skolsociala team.

För Sverigedemokraterna är bildning och utbildning centralt för ett framtida välstånd, inte bara för den enskilde utan även för landet som helhet. Sverige ska ha den bästa skolan i världen på alla fronter, och precis den ambitionen ska genomsyra hela utbildningspolitiken.

Svensk skola har alltsedan grundskolans tillkomst på 60-talet varit en experimentverkstad. Fokus har sedan dess legat på inkludering och social rättvisa snarare än på just kunskap och bildning. Olika pedagogiska metoder som lärts ut på lärarutbildningarna har varit motorn i den här negativa utvecklingen. Lärarna har förvandlats till uppfostrande socialarbetare i stället för att koncentrera sig på undervisning. Lärarnas auktoritet har urholkats i takt med att elevdemokratin stärkts, och föräldrarna har inte kunnat skilja på vad som är skolans roll och vad som är deras.

Införandet av mängdläran i matematikämnet på 70-talet gjorde att vi hade bland världens sämsta matematikkunskaper i början av 80-talet. Läxfria skolor och avsaknaden av repetition som kunskapens moder har försatt barn som redan har det svårt i en ännu svårare situation. Plötsligt blev det också fel att skilja ut barn som behövde mer hjälp i mindre grupper, och obsklasserna försvann. Betygen gjorde man motstånd mot; de var fel, för det var att sortera elever. Elever som var långt framme i sin kunskapsutveckling fick stå tillbaka och skulle ta ett större ansvar för sina klasskamrater.

Sedan kom digitaliseringsivern, som spred sig som en våg över Skolsverige. Helst av allt skulle eleverna forska i stället för att lära sig grundläggande fakta. Katederundervisningen åkte ut i stället för att utvecklas. När stöket letade sig in i klassrummen skulle lärarna stå där och tillämpa lågaffektivt bemötande. När de trots allt försökte upprätthålla ordningen blev det en kränkningsanmälan mot läraren. Rektorer och politisk ledning fegar många gånger ur.

Då har jag ändå inte nämnt den kanske största nedmonteringen av dem alla som har påverkat utvecklingen, nämligen kommunaliseringen av skolan.

Så här har det sett ut - en experimentverkstad där lärarutbildningarna har agerat och fört fram pedagogiker som inte har varit till gagn för kunskapsutvecklingen. Det är därför vi nu brottas med kostnader för skolan, där man lägger ned pengar som inte alltid leder till konkreta resultat.

Den som tror att den här utvecklingen har varit gynnsam för svensk skolpolitik borde fundera en gång till. Det är de här frågorna som borde vara centrala i den skolpolitiska debatten. Det är här problemen finns, men den debatten kommer ofta i skymundan.

Från Vänstern är det som vanligt mer pengar som är universallösningen. Den som varit med från början i dagens debatt har redan hört det: Mer pengar löser allt! Om det inte handlar om pengar är det vad de kallar för marknadsskolan, alltså marknad i betydelsen att elever ska kunna välja sin skola. För det är fel, tycker de fyra vänsterpartierna med Socialdemokraterna i spetsen.

Så lyckas man styra bort den politiska diskussionen från skolans innehåll till systemfrågor. Det är mycket lättare, för då behöver man inte prata politik. Men för var och en som har barn i skolan är det allra viktigaste att barnen lär sig det de ska och att skolan fungerar.

Det är hög tid att sätta punkt för sextioårsexperimentet och återgå till grunderna. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har påbörjat paradigmskiftet för svensk skola. Vi är inte alltid överens om detaljerna, men färdriktningen är i stort sett densamma.

Den budget som nu läggs fram ska alltså ses i ljuset av de många reformer som är på väg. Där har vi exempelvis en ny läroplan, som med tydlighet, stringens och starkt fokus på kunskap ska lyfta skolan. Där finns en ny lärarutbildning med skärpta krav för samtliga lärarutbildningar och med mer fokus på ämneskunskaper och ämnesdidaktik. Det handlar om ordning och reda i klassrummen med tydligt fokus på att det är läraren som bestämmer i klassrummet och har stärkta möjligheter att agera mot stök.

Det handlar exempelvis om de förslag som finns och de satsningar som görs när det gäller skolsociala team och akutskolor. Vi vill ha en mobilfri skola. Det fungerade inte med frivillighet, precis som vi sverigedemokrater förutspådde. Nu kommer därför en helt mobilfri skola över hela landet.

Vi föreslår ett nytt betygssystem som är tydligare och som motverkar betygsinflationen. Jag skulle säga att det är ett betygssystem som alla mycket lättare kan förstå hur det fungerar, i kombination med en ny yrkesskola för svagpresterande elever.

Vi satsar på en stärkt elevhälsa, där ändamål, syfte och samarbeten stärks och där nuvarande huvudmannaskap ska ses över. Vi kommer att lägga fram förslag på en nationell skolpengsnorm just för att få en likvärdig skola.

Vi vill ha ett statligt huvudmannaskap. Det finns ingen majoritet för det, och då får man finna det som är näst bäst: nationella regler för hur skolpengen ska se ut, lika för alla.

Vi vill också ha skärpta regler för att komma till rätta med oseriösa aktörer genom ökade krav vid nyetablering och övertagande av skolor. Detta är viktigt för att försvara den rätt att välja skola som är central i svensk skolpolitik och i svensk skola. Då måste vi få bort aktörer som inte följer regelverken korrekt. Det finns en bred samsyn kring detta och inte bara från politiskt håll utan även från alla de fristående skolor som sköter sig.

Vi ska också se till att det finns en skyldighet att samverka med de brottsförebyggande myndigheterna genom uppluckrande av sekretessbestämmelser.

Det finns skäl att tala om det som många gånger har varit elefanten i rummet. Flera av de kunskapsmätningar som har gjorts på senare tid visar tydligt att skolans problem är ett invandringsproblem. Det är helt enkelt elever med minst en förälder född i utlandet som drar ned resultaten. Vi kunde se det i Pisa, och vi såg det senast i Timss.

För elever med svensk bakgrund är det en jämn utveckling sedan 90talets mitt med aningen förbättrade resultat på senare tid. Utvecklingen för barn med minst en förälder född utomlands är betydligt svagare, även det över tid. Med tanke på att vi dessutom har många elever vars båda föräldrar är födda utomlands finns det anledning att anta att kunskapsutvecklingen är ännu sämre för dem.

Som om inte detta vore nog pekade även det stora läs, räkne- och problemlösningstestet för vuxna i exakt samma riktning.

Det här visar tydligt att massinvandringen har haft negativa konsekvenser för svensk kunskapsutveckling som helhet och att den även bidrar till ökade kostnader för skolan. Det är alltså denna grupp som Socialdemokraterna nu vill tvångsblanda med andra elever. Frågan som borde ställas är snarare: Hur hade kunskapsutvecklingen sett ut om vi hade haft en striktare och mer ansvarsfull migrationspolitik? Det där borde knappast vara någon raketforskning.

Det är ingen nyhet att familjebakgrunden är den enskilt viktigaste förklaringen till hur elever presterar. Men detta innebär också begränsningar i vilka förändringar och förbättringar som kan åstadkommas. Hur gärna samhället än vill kompensera för skillnader elever emellan rår vi inte på exempelvis studietradition, kultur eller religion. Mer pengar kommer inte att hjälpa. Elever har olika förutsättningar. Alla har inte läshuvud; alla kan inte förväntas bli läkare eller ingenjörer. Därför är det av största vikt att det finns alternativa spår i skolan, anpassade efter elevers förutsättningar, som ger möjligheter till ett rikt arbetsliv och egenförsörjning.

Det är också viktigt att vi tidigt under åren satsar på svenska språket. Jag menar ärligt att jag är glad för att andra partier nu har vaknat till liv och insett att svenska språket är viktigt. Vi från Tidöpartiernas sida förespråkar en obligatorisk språkförskola för de barn som annars inte möter svenska språket hemma. Vi hoppas på brett stöd för detta. Vi har även tillsatt andra utredningar som har som syfte att stärka svenskkunskaperna bland yngre skolelever. I detta sammanhang är det heller ingen hemlighet att vi sverigedemokrater driver på för att avskaffa offentlig finansiering av till exempel modersmål i syfte att fokusera på just svenska språket i skolan.

Fru talman! Budgeten omfattar även annat än grund- och gymnasieskola och förskola. Den omfattar också högskolor, universitet och forskning, men den delen överlåter jag åt min kollega Robert Stenkvist senare i debatten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig också poängtera det jag sa. Jag anklagade inte Åsa Westlund för att kalla oss rasister, men hennes parti kallade oss för rasister när vi föreslog exakt dessa saker för flera år sedan. Då var vi rasister. Man kunde inte kräva att det skulle pratas svenska på raster och i klassrummen. Det är lätt att kolla detta i utdrag från fullmäktigedebatter i exempelvis Malmö stad. Men det är jättebra att Socialdemokraterna har ändrat ståndpunkt där och att man hakar på spåret. Sverigedemokraterna fick rätt i slutändan på denna punkt också.

När det gäller likvärdigheten är kommunaliseringen en del av problemet. Till och med Åsa Westlund öppnade för att det kunde vara så. Är Socialdemokraterna för ett statligt huvudmannaskap? Det skulle vara ett tydligt steg mot ökad likvärdighet. Är Socialdemokraterna beredda att säga att vi ska ha ett statligt huvudmannaskap för skolan?

Om man inte är beredd att ha ett statligt huvudmannaskap för skolan, vilka krav ska man då ställa på kommunerna? Det är ju ändå kommunerna som har det största finansieringsansvaret för skolan - 80-20 har vi pratat om.

Socialdemokraterna har styrt det här landet i flera år, senast i åtta år innan Tidöregeringen tillträdde. Vi har sett politiken: mer pengar, mer pengar, mer pengar. Det har dock inte lett till någon minskad olikvärdighet. Vi har fortfarande en likvärdighet som brister, även med mer pengar in i kassan. Det har inte fungerat. Vad är det som säger att det skulle fungera nu?

Men framför allt: Är Socialdemokraterna villiga och beredda att införa ett statligt huvudmannaskap för skolan?

Fru talman! Jag får tacka för klarheten från Åsa Westlund när det gäller svenska språket. Det låter ju jättebra att Socialdemokraterna har vaknat upp när det gäller att svenska språket ska vara huvudspråk i skolan - då utgår jag från att det gäller raster och överallt -, att man vill ha språkkrav för personal och att man också vill göra satsningar på svenska språket.

Men det fanns ju en tid då ett annat parti föreslog exakt dessa saker och beskylldes för att vara rasister. Ett av de partier som beskyllde oss för att vara rasister, för det var vi som lade fram dessa förslag, var Åsa Westlunds parti. Innebär detta att man nu har omdefinierat begreppet rasism, eller är det något självutnämnt också?

Jag läste i Socialdemokraternas särskilda yttrande och hörde Åsa Westlund säga att likvärdigheten mellan skolor och kommuner brister. Där är vi eniga. Likvärdigheten brister. Förutsättningarna i landet är för olika. Men varför är det så? Jo, det beror på den kommunalisering som genomfördes i det här landet för 30 år sedan. Det är ganska länge sedan, och under en ganska stor del av den tid som gått har Socialdemokraterna styrt.

Men vem var det som kom med kommunaliseringsförslaget? Jo, det var Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har alltså bäddat för den situation som man nu säger är problematisk. Vad har Åsa Westlund för synpunkter på detta?

Fru talman! Detta är viktiga frågor. Det handlar om elever som möts av myndighetsutövning och där 18 000 elever stannar i processen. Hos en del av dem brister det som jag sa i den egna insatsen medan andra är nära. Det finns många insatser, och ministern har tydligt redogjort för vilka insatser som görs och som föreslås av regeringsunderlaget.

När jag intresserar mig för dessa frågor här i kammaren och går upp i debatten som representant för det stora partiet Sverigedemokraterna får jag höra att jag är vakthund, tar någon i örat och markerar. Är det verkligen oppositionens sätt att driva seriös skolpolitik? Skulle vi anse att det inte är fel på systemet utan på individerna? Nej, det finns ett genuint intresse från samtliga Tidöpartier att hantera detta.

Linus Sköld säger att jag tar ministern i örat. Jag vet inte vad han har för erfarenhet av samarbete, men det är trist om det är den attityd som råder inom socialdemokratin när Socialdemokraterna styr. I Tidöpartierna har vi respekt för varandra, givande samtal och högt i tak, och vi levererar. Det tycker jag är bra, och det tänker vi fortsätta med.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i den här debatten, men jag kunde inte låta bli när jag hörde företrädare för framför allt Socialdemokraterna. Linus Sköld sa att elever som inte klarar av att ta sig vidare från grundskolan till gymnasiet berövas möjligheter. Jag tror att vi måste nyansera det.

Det är naturligtvis en tråkig situation, och ingen i den här kammaren tycker nog att det är bra att många elever inte klarar grundskolans krav och inte kan ta sig vidare. Men att säga att de berövas någonting tycker jag är att antyda att felet är någon annans än den enskilde elevens. Det är inte så att man berövas någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns massor av möjligheter för den som får betyget F i ett behörighetsgivande ämne att rätta till detta. Vi har introduktionsprogram på gymnasieskolorna som man kan gå.

Det är också väldigt många som är ganska nära ett högre betyg i något ämne och där det krävs ganska små insatser för att få dem över puckeln.

Det finns också de som är långt ifrån. Den gruppen är inte precis homogen - tvärtom. Det finns de som knappt pratar svenska och inte kan tillgodogöra sig utbildningen på grund av att det ansetts viktigare att satsa på modersmålsundervisning eller att man inte tagit ansvar för massinvandringspolitiken man fört. Det finns också de som saknar förmåga att tillgodogöra sig studier. Det vågar man inte heller prata om. Man springer och gömmer sig bakom en buske och pratar om någonting annat. Det finns de som inte går till skolan. Det handlar om frånvaro och skolk som man måste ta tag i. Det finns en mängd problem, men att säga att elever berövas möjligheter tycker jag är en ganska dålig beskrivning av vad det egentligen handlar om.

Elever presterar ändå bra internationellt sett, säger Anders Ådahl. Det är rätt. Framför allt ligger de elever som har svensk bakgrund väldigt bra till internationellt sett, trots allt. Men när vi blandar in den andra gruppen, den som inte har svensk bakgrund, ser vi problemen. Detta antyder att de stora problemen i svensk skola inte handlar om att man har behörighetskrav utan om att man inte gör rätt insatser i rätt tid, ser till att stärka svenska språket och ser till att eleverna kan tillgodogöra sig utbildningen.

Är det då rätt att ha skarpa gränser? Det vi också ska komma ihåg är att det inte är så att den som vill in på ett yrkesprogram måste ha godkänt betyg i alla ämnen. Det är i stället så att vi har de tre ämnena svenska, engelska och matte, och sedan ytterligare fem ämnen, som man måste ha godkänt betyg i. Om man sedan kommer in eller inte hänger såklart på hur söktrycket ser ut; det kommer det att göra oavsett om vi har ett meritvärdessystem eller inte. Det är alltså inte så att det krävs godkänt betyg i exakt alla ämnen.

Jag tycker att det här visar en brist på förståelse för vad det är som väntar de här eleverna senare. Socialdemokraterna har ju gått i bräschen för att alla yrkesprogram ska ha en teoretisk profil också, det vill säga att eleverna ska läsa teoretiska ämnen. Men helt plötsligt ser man inte att eleverna måste ha rätt förkunskaper med sig för att kunna klara dessa teoretiska kurser. Det blir ett konstigt resonemang i slutändan.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Lotta Edholm.

I en färsk rapport från Arbetsmiljöverket konstateras att anmälningar om allvarliga händelser på grund av hot eller våld i arbetet ökat lavinartat i skolan mellan 2013 och 2023 och att denna ökning är betydligt större än i arbetslivet i övrigt. Allra värst är det i grundskolan.

Arbetsmiljöverket skriver också att antalet arbetsolyckor som är kopplade till hot och våld och har lett till sjukfrånvaro har ökat med 20 procent i skolan medan övriga arbetslivet ser en minskning. I de flesta fall är det också en elev som har varit hotfull eller våldsam mot skolpersonal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Jag undrar därför vilka åtgärder som statsrådet tänker vidta för att säkerställa ordning och disciplin på skolorna och skydda skolpersonal från hot och våld.

Herr talman! Låt mig först och främst yrka bifall till reservation 13.

De tre talarna före mig i debatten har redan sagt en hel del av de saker som jag skulle ta upp. Jag kan instämma i mycket av det som Fredrik Malm och Oliver Rosengren redan har tagit upp, och även om jag inte är synsk, herr talman, är jag säker på att jag fullt ut kommer att kunna ställa mig bakom det som Mathias Bengtsson kommer att säga i nästa anförande.

Det är viktigt att vi har en stark vuxenutbildning som håller hög kvalitet och som förbereder människor för framtida yrken eller studier. Sverige har också ett omfattande behov av kompetent arbetskraft framöver, vilket vi redan har hört. Om vi ska lyckas vara självförsörjande på arbetskraft så långt som möjligt framöver och inte beroende av personer som reser hit från andra länder för att jobba här är det viktigt att inte bara grund- och gymnasieskolan rustar eleverna väl utan också att vuxenutbildningen fungerar väl och riktas mot de behov Sverige faktiskt har.

När man följer debatten och diskussionen gällande satsningar på vuxenutbildningar blir man dock lite oroad ibland, för det är oftast arbeten i offentlig sektor som har stått i centrum. Visst behövs det arbetskraft även i offentlig sektor, men vi får inte glömma bort att det är inom den privata arbetsmarknadssektorn som det finns ett väldigt stort behov av kompetenslyft. Ett starkt näringsliv förutsätter anställda med rätt kompetens, och ett starkt näringsliv är också förutsättningen för ett starkt Sverige.

Som vi hörde tidigare har Sverigedemokraterna och regeringspartierna haft som syfte att stärka kompetensförsörjningen, och för att möta företagens kompetensbehov har vi också infört en pilotverksamhet med en ny form av yrkesutbildning för vuxna på gymnasial nivå. Yrkeshögskolan som så framgångsrikt fått deltagarna i arbete har fått stå modell för denna utbildning. Vi ser redan nu att det finns ett väldigt stort intresse för denna helt nya form av nationell yrkesutbildning, och det är glädjande att flera utbildningar kommer att starta runt om i Sverige. Det är utbildningar inom el och energi, industriteknik, fordon och transport, naturbruk, samhällsbyggnad och sjöfart - stora och viktiga områden för vårt land.

Herr talman! Den kommunala vuxenutbildningen var länge en framgångsrik utbildning för personer som behövde komplettera utbildning från svensk grund- eller gymnasieskola. Det var ett sätt att läsa in behörighet som behövdes för att ta sig in på gymnasiet eller ett lärosäte.

I dag är komvux någonting helt annat. Massinvandringspolitiken har medfört att komvux i betydligt större utsträckning är en utbildning för nyanlända och andra utrikesfödda som har behov av utbildning. I dag är det den som har störst behov av utbildning som går före andra, vilket betyder att det i de flesta fall är just utrikesfödda som tränger undan dem som har behov av enstaka kompletteringar. Statistiken över hur detta har utvecklats är mycket tydlig, inte minst när det gäller undervisning på grundläggande nivå.

Inte heller fungerar verksamheten särskilt väl. Medan yrkeshögskolan är ett bra exempel på väl fungerande vuxenutbildning gäller det rakt motsatta för svenska för invandrare. Sverigedemokraterna har under lång tid haft kritiska synpunkter på sfi-undervisningen. Det är i mångt och mycket en slapp och kravlös tillvaro som möter eleverna inom ramen för sfi. Det finns inga som helst krav på någon form av kunskapsprogression. Man kan gå och harva runt på sfi-utbildningarna hur länge som helst. Det finns ingen bortre gräns. Snittiden för att gå igenom utbildningen är också väldigt hög. Detta måste såklart ändras.

När Skolverket och Skolinspektionen har gjort nedslag har man kunnat se väldigt heterogena grupper som får en väldigt homogen undervisning. Man kunde se olika kunskapsbakgrunder och olika kunskaper i svenska språket, men det var ändå samma typ av undervisning. Detta är såklart inte bra. Effekten blir att vissa elever får sitta och repetera saker i stället för att gå framåt i undervisningen.

När utskottet så sent som i dag hade de båda myndigheterna på besök var denna bild tydlig: Det är många elever som hoppar av eller rentav försvinner i systemet. Det senare är förresten det ultimata tecknet på att något behöver göras. Myndigheterna har nämligen ingen aning om var det stora antalet avhoppare befinner sig. Vad gör de? Kommer de tillbaka över huvud taget? Det här handlar också om människor som behöver lära sig det svenska språket och integreras i det svenska samhället.

Men nu är det slut på den kravlösa tillvaron. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har enats om en bortre gräns på tre år för studier i svenska för invandrare. Endast om det finns särskilda skäl ska en förlängning kunna tillåtas.

Vi ser även till att information överlämnas i de fall man flyttar till en ny huvudman, så att det inte finns några möjligheter att börja om från år ett och ligga kvar i systemet på grund av att det inte finns krav på informationsutbyte.

Vår ambition är att detta ska leda till rejäla reformer av sfi-undervisningen med tydliga krav på den enskilda deltagaren. Det är också en sak som brister. Kraven på den enskilda deltagaren måste öka, här såväl som i skolsystemet i övrigt.

Herr talman! Goda kunskaper i svenska språket är centralt för att man ska kunna bli fullt ut assimilerad i det svenska samhället. Därför är det viktigt att samtalsspråket i förskolan är svenska. Särskilt viktigt är det för barn som inte kommer i kontakt med det svenska språket i hemmet, i alla fall inte än så länge. I takt med att Sverigedemokraternas politik sjösätts kommer självfallet även detta att förbättras, men än så länge är vi inte där.

Den vuxna personalen är förebilder för barnen. Samma krav på svenskkunskaper ska ställas på personer som har ett annat språk än svenska som modersmål och som vill studera till barnskötare eller förskollärare. Vi anser därför att regeringen bör överväga att skärpa kraven vid certifiering i svenska på nivå C 1 för antagning till yrkesutbildning för att bli barnskötare. Det är detta vår reservation 13 omfattar.

Herr talman! Jag vill bestämt minnas att Nadja Awad för inte så många minuter sedan i ett annat replikskifte talade om att det finns ett parti som ägnar sig åt desinformation, men om det är något som Nadja Awad gör här är det att ägna sig åt desinformation.

Jag sa aldrig att vi sätter grupper mot varandra. Jag sa inte att alla elever som inte klarar att få ett godkänt betyg inte anstränger sig, utan jag sa att det finns elever som inte anstränger sig.

Nadja Awad måste väl ändå inse detta: Om man skolkar, om man är frånvarande, om man inte gör prov och om man inte gör saker enligt lärarnas anvisningar anstränger man sig inte. Vad är det som är så fel? Vi pratar alltid annars om höga förväntningar. Vad är höga förväntningar för Vänsterpartiet? Det innebär väl ändå att man ska anstränga sig, men det finns de som inte gör det.

Sedan beklagar jag att Vänsterpartiet inte kan fokusera på två saker samtidigt. Man kan inte fokusera både på elever som är i behov av stöd och på elever som är högpresterande. Man klarar inte av att fokusera på båda sakerna samtidigt. Det är ju inte konstigt att vi har ett problem i svensk skola om Vänsterpartiet, som är stödparti åt Socialdemokraterna som har ett vagt intresse av dessa frågor, inte ens klarar av att göra två saker samtidigt.

Avslutningsvis, herr talman: Om Vänsterpartiet och dess ledamot blir upprörda av det jag säger har nog mitt budskap gått fram. Då är jag nöjd.

(Applåder)

Herr talman! Jag förstår att Nadja Awad och Vänsterpartiet har svårt att se vad som menas med detta. I deras värld handlar allt om att inte främja kunskap eller de elever som är bra. Allt handlar om att fokusera på den grupp elever som har betyg E.

Vi Sverigedemokraterna har inga problem med att göra både och. Vi tycker att man ska satsa på de elever som har problem, och detta gör man i hög utsträckning. Kanske är det så att man ska kräva mer av dessa elever. Det handlar om det egna initiativtagandet. Det som skiljer de två elevgrupperna åt är att många - inte alla - i den grupp som inte klarar av att få godkänt betyg kanske inte alls anstränger sig på det vis som de borde. Men de elever som är högpresterande får inte ens tillfälle att anstränga sig så mycket därför att de får vänta in de elever som Nadja Awad och Vänsterpartiet vurmar för så starkt i varenda debatt.

Detta är inte att sätta grupp mot grupp. Politik handlar också om att göra satsningar på rätt saker. Det ena handlar om att vi ska se till att så många som möjligt lämnar grundskolan med godkända betyg. Det andra handlar om att vi ska se till att vi även har en grupp starka elever som klarar av att fylla behovet av spetskompetens i landet. Men jag förstår att Vänsterpartiet hellre vill ta emot personer som kommer utifrån till Sverige för att fylla denna lucka än att utbilda svenska elever som är väldigt framgångsrika.

Herr talman! Vi behandlar utbildningsutskottets betänkande Att lättare få läsa i snabbare takt och på en högre nivå. Det har väl framgått ganska tydligt här i debatten hittills att det handlar dels om att vi ska permanenta försöksverksamheterna med spetsutbildningar i både grundskola och gymnasieskola, dels om att vi vid sidan av riksrekryterande spetsutbildningar vill att elever i grundskolan ska kunna läsa på en högre nivå, dels om att gymnasieelever ska kunna läsa i en snabbare takt än tre år och slutligen om att vi vill ha ett tydligt regelverk för att möjliggöra detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

I mitten av april i år arrangerades ett stort seminarium i riksdagen kring frågan om artificiell intelligens. Varje deltagande utskott fick dessutom tillfälle att bekanta sig med frågan vid separata utskottspresentationer framförda av forskare vid landets lärosäten. I slutet av utbildningsutskottets presentation framförde de närvarande forskarna ett tydligt budskap och ett tydligt önskemål, nämligen att Sverige måste satsa mycket mer på spets och i mycket högre utsträckning lyfta fram de elever som har särskild begåvning eller som är högpresterande.

Forskarna framförde också kritik mot att svensk skola präglas av att man inte stimulerar dessa elever i tillräcklig utsträckning utan att fokus i alltför hög grad är på de elever som har svårt att nå upp till betyget E. Budskapet var att om vi i framtiden vill ha en egen spetskompetens inom komplicerade yrkesområden måste de här eleverna lyftas fram.

Det har varit lite otydligt här vad som gäller, tycker jag, när det handlar om elevers möjlighet att kunna läsa i högre takt. Den dåvarande alliansregeringen beslutade 2008 att införa riksrekryterande spetsutbildningar på gymnasial nivå på försök. I dag bedrivs denna verksamhet vid drygt ett tjugotal gymnasieskolor i landet inom vitt skilda områden som matematik, fysik, naturvetenskap, teknik, ekonomi, samhällskunskap, språk, historia, estetik, musik, teater och dans.

Några år senare, 2011, beslutade samma regering att införa spetsutbildningar på försök även på högstadiet. Här ska elever ges en särskild fördjupning och breddning inom ett eller flera ämnen som utbildningen är inriktad på. Eleverna kan läsa en eller flera gymnasiekurser och får betyg, men följer i övrigt den ordinarie undervisningen. Utbildningen kan inrikta sig mot några ämnen som exempelvis matematik, naturorienterande eller samhällsorienterande ämnen, engelska eller språkval.

Sverigedemokraterna har sedan länge drivit frågan om att permanenta och utöka spetsutbildningarna på gymnasial nivå. Vi kan tyvärr konstatera att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte lyfte ett finger för att i praktiken permanenta verksamheten. Man gömde det i något pm och i någon utredning, men man tog inte fram några förslag. Inte ens inför valet 2022, när vi krävde besked, kunde Socialdemokraterna ge ett klart och tydligt besked i frågan om man hade för avsikt att permanenta spetsutbildningarna.

Risken var stor att försöksverksamheten skulle fortsätta som just försöksverksamhet eller i värsta fall försvinna. Det är en märklig inställning, inte minst mot bakgrund av att forskarsamhället skriker efter spetskompetens.

Även om vårt fokus har varit just gymnasieskolan är vi sverigedemokrater positivt inställda till att även högpresterande elever på grundskolenivå får ökade möjligheter att läsa ämnen på en högre nivå. Till skillnad från den socialdemokratiska skolpolitiken tror vi inte på ett system där högpresterande elever ska tvingas vänta in övriga elever.

Det är faktiskt så man beskriver det. För inte så länge sedan kom en rapport om socialdemokraternas förtjusande projekt om att blanda elever. Där lyftes det fram exempel som hade gått bra, men läste man mellan raderna stod det att elever fick vänta in övriga elever.

Tanken med högpresterande elever är inte att de ska vara hjälplärare till dem som har det svårt, utan de ska gå fortare fram. Här haltar hela Socialdemokraternas syn på utbildning. Detta stimulerar inte dessa elevers kunskapstörst, och det kan i värsta fall innebära att intresset för skolan blir mindre och kanske till och med försvinner, och man kanske inte alls är intresserad av det ämne som man är otroligt duktig i.

Det finns heller ingen logik i att följa en viss nivå i ett ämne där man redan besitter fulländade kunskaper om man redan kan så pass mycket. Varför ska man sitta och vänta in de övriga eleverna? Det är ju bortkastad tid och slöseri med resurser. När vi nu pratar om pengar - varför nämner man inte att det är slöseri med resurser? Det tycker man inte är intressant.

Socialdemokratisk skolpolitik handlar som bekant mest om svagpresterande elever och att se till att eleverna blandas. I den socialdemokratiska politiken tas ingen hänsyn till dem som sticker ut. Det är i grund och botten en helt kunskapsfientlig politik.

Att det nu skapas bättre och tydligare förutsättningar för grundskoleelever att få läsa ämnen på en hög nivå, att gymnasieelever ska kunna läsa i snabbare takt och att spetsutbildningarna permanentas samtidigt som det öppnas upp flexibla lösningar för att verkställa detta ser vi som ytterst positivt och ett steg i helt rätt riktning.

Av denna anledning har vi valt att inte reservera oss till förmån för vårt motionsyrkande om att anpassa undervisningen för högpresterande elever i gymnasieskolan, utan vi anser att vårt yrkande 9 i motion 2023/24:368 är uppfyllt i och med propositionen. Vi ställer oss därför bakom betänkandet i dess helhet.

(Applåder)

Herr talman! Vi delar inte den beskrivning av vinstintressen och liknande som Socialdemokraterna gör. Den debatten har vi haft flera gånger, så den lämnar vi därhän.

Det intressanta här är alltså att Åsa Westlund nu säger att detta fanns färdigt i Regeringskansliet. Varför dröjde det så länge? Ja, det var inte färdigt. Det var inte så att det fanns något så att man kunde påbörja detta direkt. Varför fanns inte det? Det var inte Socialdemokraterna som var drivande i den här frågan. Det var Liberalerna som var drivande i denna fråga i januariavtalet. Sedan hoppade Liberalerna av, och helt plötsligt fanns det inget intresse från Socialdemokraternas sida av att verkställa detta. Man ville inte ha någon permanentning av spetsklasserna, för detta ligger inte i Socialdemokraternas ideologi. Det är därför.

Men om Socialdemokraterna hade velat ha ett förslag på bordet som hade kunnat träda i kraft långt tidigare hade man kunnat lägga fram det under hösten 2021 eller våren 2022, och man hade kunnat söka stöd från Sverigedemokraterna. Vi hade röstat för det.

Det viktiga är att elever som är högpresterande får alla utmaningar de kan få. Det här landet behöver det. Men Socialdemokraterna var inte intresserade, och nu gömmer man sig bakom Liberalerna och försöker få det till att det var Socialdemokraterna som drev fram detta och att det var färdigberett i Regeringskansliet. Detta visar bara på senfärdighet från socialdemokratin.

Herr talman! Vad ska man säga?

Vi ska nog först göra en rättelse, så att Åsa Westlund inte bedriver någon desinformation i kammaren. Man nämner att målgruppen skulle vara 20 procent, men läser man handlingarna riktigt visar definitionen av högpresterande elever att de ligger någonstans mellan 15 och 20 procent, det vill säga inte 20 procent. Denna siffra kan också variera beroende på vilket år man tillhör och liknande. Det är 15-20 procent. De särskilt begåvade räknas till 2-10 procent, och de extremt begåvade är 0,1-0,5 procent. Om vi ska förhålla oss till propositionen och de siffror som framkommer där tycker jag att vi ska vara korrekta. Det är inte 20 procent, utan det är 15-20 procent.

Men jag undrar över något - om det nu är så farligt och hemskt det som regeringen gör. Socialdemokraterna säger nu att man inte har någonting emot att man satsar även på högpresterande. Varför lade man inte fram ett förslag förra mandatperioden? Varför kom det inget förslag om att permanenta spetsutbildningarna förra perioden? Då hade man kunnat utarbeta detta på det sätt som Socialdemokraterna hade velat. Varför kom inte det? Ni hade fått stöd för det. Vi hade röstat för det. Ni hade fått stöd för detta. Men det kom inget. Varför kom det inget?

Herr talman! Min fråga är riktad till statsrådet Lotta Edholm.

I förra veckan sköts en 38-årig man till döds på Södermalm. Vad som inte har framgått av nyhetsrapporteringen är att dödsskjutningen ägde rum bara 50 meter från en grundskola.

Även om barnen just denna gång hade hunnit lämna skolan väcker det hänsynslösa gängkriminella våldet frågor om skolelevers säkerhet i de områden där de gängkriminella agerar. Vi vet till exempel att det öppet rekryteras ungdomar till kriminella grupper på eller i direkt anslutning till skolgårdar.

Jag skulle därför vilja ställa frågan vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att öka tryggheten för elever som går i skolor i områden där gängkriminella agerar.

Fru talman! Jag förstår att Paula Örn är besatt av det här med vem som bestämmer vad. Man kan ju tänka på vem som bestämde när S styrde. Var det Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, eller vem var det?

Paula Örn säger nu här att det är missvisande information som delas ut i marknadsföringen. Det har dock inte lagts fram ett enda konkret bevis för att informationen skulle vara missvisande. Tvärtom har alla vi som har tagit del av marknadsföringsmaterialet som skickades ut i höstas kunnat konstatera att det är väldigt sakligt och objektivt. Man framlyfter vad det är för utbildning som bedrivs på skolan, vilka möjligheter eleverna har, vilka valbara kurser som finns och vilka möjligheter det finns att läsa utomlands liksom synpunkter från elever som har gått där. Detta gäller alltså både kommunala och fristående skolor.

Här försöker ledamoten göra en stor sak av något som inte är en stor sak. Det är viktigt att man har möjlighet att profilera sig. Jag tycker också att vi ska vara så pass ärliga att vi kan skilja på vad som är marknadsföring och vad som är vägledning. Vägledning är något helt annat. Det är en form av stödprocess till individen, neutral och oberoende, där man visar på valalternativen, medan marknadsföring handlar om att profilera en skola. Inte ens denna skillnad förstår Socialdemokraterna.

I stället för att hitta på saker och bedriva kritik rent generellt kanske man ska fokusera kritiken till när det är befogat och till den aktör, kommunal eller fristående, som skulle bryta mot marknadsföringslagen.

Fru talman! Jag blir något konfunderad när jag hör Paula Örns inlägg. Hennes interpellation heter Förbud mot marknadsföring av skolor, och frågan som ställs i den är vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att förbjuda marknadsföringen av skolor. Men hela debatten tycks gå ut på att återigen kritisera friskolorna genom svepande anklagelser om än det ena, än det andra. Redan i interpellationstexten antyds till exempel att pengar används till att köpa nya skolor. Hur vet man att det är skolpengen? Det pratas om ockerhyror till ett eget fastighetsbolag, där vinsten plockas ut. Men är det inte så att även kommunala huvudmän hyr lokaler av kommunala bostadsbolag, vilket skapar stora vinster som används till annat, exempelvis massinvandringens effekter? Vi måste ändå ha rim och reson i debatten.

Skolvalet är viktigt, och då krävs ordentlig upplysning och god information om vad utbildningarna innehåller. Informationen består till exempel av broschyrer som skickas hem av både friskolor och kommunala skolor - broschyrer i fyrfärg, som Paula Örn utryckte det. I höstas var jag en av de föräldrar som överöstes av material från skolor, mest kommunala skolor. De försökte propagera för sina skolor, och jag ser inget fel i det; det var jättebra. Det fanns inget konstigt i skrifterna, utan skolorna talade om var de låg, vad de hade för utbildningar och profiler, vad det fanns för möjligheter att läsa kurser utomlands och hur tidigare elever hade upplevt sin utbildning. Det var inget märkvärdigt och inget försök att felaktigt locka elever att söka skolan, vare sig från kommunala skolor eller fristående skolor. Det var en upplysning, och denna typ av upplysning är viktig och intressant när elever ska välja skola.

Skolorna måste också hålla sig till marknadsföringslagen, och skulle en skola inte göra det får man attackera den specifika skolan, inte kritisera generellt.

Dessutom har Sveriges Kommuner och Regioner tillsammans med Friskolornas riksförbund utarbetat en handledning för hur marknadsföring ska gå till. Här talas bland annat om tryckt material, och man ser inga problem med det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men för Socialdemokraterna handlar detta inte om marknadsföring utan om deras ständiga och ensidiga kritik mot fristående skolor. De letar hela tiden efter nya vägar att slippa prata om de verkliga problemen i skolan och koncentrerar sig därför på fristående skolor.

Herr ålderspresident! Nu förstår jag var skon klämmer, då Linus Sköld i sitt andra inlägg nämner fackföreningar. Linus Skölds stora oro är att ungdomarna nu inte ska få någon information om att de verkligen ska gå med i facket och därmed gynna det socialdemokratiska partiet. Men jag ser det inte som skolans uppgift att säga till ungdomar att de ska gå med i facket.

Jag tycker också att det är en väldigt konstig och nedvärderande syn på gymnasieungdomar. Det är bildning vi ska ha. Linus Sköld brukar själv prata om vikten av bildning i skolan. Jag utgår från att en bildad person vet om vad det är för förutsättningar som gäller när man skriver på ett anställningsavtal. Jag tror att vi alla i någon situation har skrivit på ett anställningsavtal, även i ung ålder. Man vet om att det är arbetsgivaren som betalar och att det är vi som arbetstagare som har skyldighet att vara på plats och så vidare. Att organisera sig i en fackförening är inte någonting som är helt obekant för en 19-åring som går ut gymnasiet. Vill man engagera sig gör man det.

Problemet för Linus Sköld är att väldigt många ungdomar inte vill gå med i facket, och det är där skon klämmer. Då måste man använda utbildningsinstitutionerna till att få dem att göra det. Vi instämmer inte i detta.

Jag kan inte ställa frågor till Linus Sköld nu, eftersom han inte har fler repliker. Men det finns andra stora områden där det också har påtalats brister. Exempelvis är det många som upplever att de har för dålig kunskap om privatekonomi. Privatjuridik är inte heller något man lär sig i skolan.

Detta är inget som Linus Sköld bryr sig om. Men undervisning om hur elever ska gå med i facket är viktigare än något annat. Ibland är det bra att man är väldigt tydlig mellan raderna.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar Linus Sköld för frågan. Jag kan börja med att säga att vi är helt överens när det gäller den ämnesutformade gymnasieskolan och ämnesbetyg. Vi har varit överens rätt länge. Från början pratade man om att man skulle införa ämnesbetyg i en kursutformad gymnasieskola. Jag hade faktiskt en diskussion med den tidigare skolministern i den frågan. Sedermera blev det dock så att vi även fick en ämnesutformning. Jag tycker att det är väldigt bra, för det skapar långsiktighet.

I de olika ämnesplanerna är det väldigt mycket som ska täckas in, och det gäller även ämnet samhällskunskap. Alla läser de programgemensamma ämnena, men det är inte så att man läser fördjupningar hela tiden. Det finns saker som är viktigare än andra. I dag har vi ett väldigt stort tryck på internationalisering och internationaliseringsarbete. Det handlar om de demokratiska processerna i form av hur riket styrs och hur man styrs i förhållande till andra länder.

Man kan alltid säga att den ena saken ska vara med och den andra inte. Det görs givetvis en avvägning av vad som är viktigt. Men bara för att man inte fokuserar på arbetsmarknadens parter tror jag inte att det inte kommer upp i någon undervisning. Det finns dock kanske andra aspekter i samhällskunskapen som är viktigare än hur man sätter löner och hur man samarbetar. Kanske handlar det mer om ett rent näringslivsperspektiv, som vi har saknat tidigare: hur näringslivet fungerar, hur näringslivet kan utvecklas och hur näringslivet skapar sysselsättning och liknande i landet. Det kan också exempelvis handla om hur Sverige ska arbeta i förhållande till de internationella institutioner och organisationer som också bereder vägen för arbetsmarknaden.