Alexandra Völker

Herr talman! Just det som ledamoten säger är ju själva problemet. Det är kärnan i vår kritik kring den feministiska utrikespolitiken. När man slopade den så kallade etiketten rök faktiskt ganska mycket bra och viktig politik, politik som just syftade till att komma åt själva grundproblemet och inte bara symtomen. Det är skillnaden mellan jämställdhetspolitik och feministisk politik.

Jag förstår att det är lite besvärligt med de här frågorna. Någonstans handlar ju feministisk politik också om att lyfta kvinnor, att se till att kvinnor får plats vid de beslutande borden, att se till att kvinnor sitter med och tar de säkerhetspolitiska besluten och inte bara män.

Om man tittar på Regeringskansliet på andra sidan vattnet kan man konstatera hur det ser ut. Statsministern är man, utrikesministern är man, försvarsministern är man och säkerhetsrådgivaren är man. Fram till extremt nyligen var också precis alla statssekreterare på de departementen män. Glädjande nog har där nu klivit in en kvinna, en kvinna i horden av män.

Jag förstår alltså att arbetet med att lyfta kvinnor och att se till att kvinnor får ta plats vid bordet när man ska ta de säkerhetspolitiska besluten är besvärligt för regeringen. Det förstår jag, eftersom man tydligen inte ens kan börja här i Sverige.

Herr talman! Det är intressant med högern och feminismen - denna skräck för detta ord och samtidigt denna vilja att klistra på oss att det skulle vara vi som är fästa vid etiketter. Om feministisk utrikespolitik på riktigt endast hade varit en etikett hade ni ju lika gärna kunnat behålla den, eftersom den dessutom var någonting vi fick ganska mycket beröm för internationellt.

Därför blir min fundering denna: Kvinnor lämnas ständigt utanför vid fredsförhandlingar, vid regeringsbildningar och egentligen vid all direkt påverkan i världen. Det går ständigt åt fel håll. Även här i Sverige går det fruktansvärt långsamt.

En konkret sak som ingick i den feministiska utrikespolitiken var medlingsnätverket, där vi samlar erfarna kvinnliga medlare och bidrar till att främja andra kvinnliga medlare runt om i världen. Om vi ska nå upp till resolution 1325, vilket ju alla säger att vi är överens om, behöver vi se till att lyfta kvinnor och ge dem plats vid bordet.

Då undrar jag: Vilken är Liberalernas syn på framtiden för medlingsnätverket, i och med att det nu har lagts vilande och det är väldigt oklart vad det ska få för framtid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Fru talman! För första gången på flera decennier ser vi hur fattigdomen verkar öka i stället för att minska. Demokratin är på tillbakagång och auktoritära krafter på frammarsch. Samtidigt ser vi bara början på klimatförändringarnas konsekvenser, såsom extrem värme, torka, svält och på andra håll stora översvämningar.

Det allt tuffare läget drabbar stora delar av världens befolkning. Men gång på gång ser vi att det är kvinnor och barn som drabbas hårdast. Det är deras villkor som försämras först. Det är deras möjlighet till försörjning som försvåras först. Det är deras möjlighet till påverkan som aktivt begränsas. När det ekonomiska läget försämras och när auktoritära krafter kommer till makten är det alltid kvinnorna som drabbas först.

I Afghanistan ser vi hur talibanregimen begränsar kvinnor på område efter område: stänger dörren till utbildning, begränsar möjligheten till försörjning och stänger dörren för dem som vill kunna röra sig fritt. Det allra senaste beskedet är att inga kvinnor får arbeta för FN i landet. I julas var beskedet att inga kvinnor fick arbeta i de icke-statliga organisationerna. I ett könssegregerat land som Afghanistan innebär beslut om att kvinnor inte får arbeta i hjälporganisationer i praktiken att kvinnor inte heller kan få stöd av dessa organisationer.

I Iran har vi under det senaste halvåret sett hur kvinnor kämpar för sin egen frihet och för att få leva fritt i demokrati. Men vi ser också med vilken brutalitet kampen slås ned.

FN:s resolution 1325 handlar om kvinnors och barns särskilda utsatthet i konflikter och vikten av kvinnors deltagande i konfliktlösning och fredsfrämjande. Även om resolutionen är välkänd, inte minst i detta hus, verkar dess faktiska innehåll ständigt glömmas bort. Det handlar om kvinnors deltagande vid den beslutande makten. Det handlar om att säkerhet, stabilitet och fred för hela befolkningen inte kan skapas av delar av befolkningen. Då kan inte alla fredsfrämjande soldater vara män. Då kan inte heller alla fredsförhandlare vara män. De som sitter vid bordet och tar de säkerhetspolitiska besluten kan inte alla vara män. Och detta ändras inte av sig självt. Ska kvinnor vara med vid de beslutande borden måste vi ständigt lyfta kvinnliga kandidater.

Under åtta år bedrev Sverige en feministisk utrikespolitik. Under åtta år var det kvinnors särskilt utsatta situation som vägledde utrikespolitiken. För att leva upp till åtagandena i resolution 1325 gav man bland annat i uppdrag till Folke Bernadotteakademin att inrätta ett medlingsnätverk. Det har under de här åren samlat 19 kvinnor med lång erfarenhet av dialog och fredsmedling. Nu har den nya regeringen valt att pausa det arbetet. Det är vilande i väntan på utredning, som det kallas.

Sedan Sverige som första land införde feministisk utrikespolitik har flera länder följt i Sveriges fotspår. Men sedan regeringsskiftet är inte Sverige längre ett land som bedriver feministisk utrikespolitik. Att säga att Sverige står upp för jämställdhet och att man eventuellt ska ta fram en ny plan för sexuell och reproduktiv hälsa är inte samma sak som feministisk utrikespolitik. Den nuvarande politiken är som bäst symtombehandling. Feministisk utrikespolitik är att agera aktivt för att möta grundproblemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Fru talman! Närmare 700 miljoner av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Omkring 55 väpnade konflikter pågår. Endast 14 procent av världens befolkning lever i demokratier. Den fattigdom, torka och svält som breder ut sig får enorma konsekvenser. Att i det läget minska det svenska engagemanget till att fokusera på endast det egna närområdet är ansvarslöst.

Tigray, Sudan och Somaliland är bara några av de platser där det just nu pågår väpnade konflikter med fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter, där människor får sina rättigheter kränkta och där människor dödas varje dag. Tillsammans med torka och svält skapar de här konflikterna helt fruktansvärda situationer för människorna som lever där. Konsekvenserna sträcker sig långt bortom de geografiska områdena och drabbar även kommande generationer.

Att ensidigt fokusera på vårt närområde och minska vårt engagemang i resten av världen kommer att få enorma konsekvenser. Vi måste arbeta för att bekämpa fattigdom, främja demokrati och stärka kvinnors rättigheter. Vi måste stå upp för mänskliga rättigheter och demokratiska principer och värna multilateralismen. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Tänk att en dag komma hem från skolan och mötas av att ditt hem har rivits! Hela huset har demolerats, och alla dina saker har förstörts. För alltför många palestinska barn är detta deras verklighet. FN:s generalsekreterare har varit tydlig med att de israeliska bosättningarna är olagliga enligt internationell rätt och uttryckt att varje ny bosättning på ockuperad mark är ett hinder på vägen mot fred.

Den utveckling som vi just nu ser är mycket oroväckande. Det är viktigt att vi från svenskt håll håller i vårt engagemang, står upp för folkrätten och värnar det svenska biståndet till Palestina. Vi socialdemokrater är stolta över det beslut om att erkänna Palestina som stat som togs av den socialdemokratiskt ledda regeringen hösten 2014. Målet är en tvåstatslösning där staterna Israel och Palestina kan leva i fred sida vid sida. Det är också utifrån den målsättningen som vi måste väga våra egna beslut.

Jerusalem har fått särskild status av FN, och alla frågor som rör Jerusalems status måste baseras på folkrätten med en partsförhandlad tvåstatslösning som mål. Att som USA under Trumps presidentskap erkänna Jerusalem som Israels huvudstad får allvarliga konsekvenser och försvårar fredsprocessen. I den kontexten måste vi vara särskilt noga med vilka budskap vi skickar från Sverige. Att som svar på en motion där det yrkas att Sverige ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad säga att det i dagsläget inte är aktuellt att göra det öppnar för olyckliga tolkningar, exempelvis att det är något som Sveriges riksdag kan tänka sig framöver. Därför vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 14.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka alla som deltagit i den här debatten och alla er som varje dag arbetar för att stötta kampen för frihet och demokrati.

Vi vill göra några tydliga medskick här i dag. Vi förväntar oss att Sverige driver på för att få den juridiska analysen klar. Den kan inte bara få pågå utan deadline. Vi vill att Sveriges regering slutar gömma sig bakom ordförandeskapet och tar det ledarskap som man har getts. Vi vill att man går från att samordna till att aktivt samla. Vi vill att man samlar medlemsländerna för att följa upp den utmaning som Europaparlamentet har gett och terrorlista revolutionsgardet.

Jag vill avsluta med att blicka framåt. När kampen för frihet förhoppningsvis har vunnits efter att Irans kvinnor modigt rest sig mot decennier av förtryck bör vi också ha respekten att möta dem som en del av lösningen. Det här kan och får inte lösas av män, så som det så ofta blir i internationell politik. Här måste Sverige tillsammans med andra länder aktivt arbeta för att lyfta fram kvinnor som en del av lösningen. Det är det som vi brukat kalla för feministisk utrikespolitik. Sverige måste göra allt vi kan för att möta det iranska folkets vilja till frihet. Där är ordförandeskapet en otroligt viktig del.

Kvinna, liv, frihet!

(Applåder)

Fru talman! Precis som i tidigare debatter är engagemanget för Iran stort i denna kammare. Det är verkligen tydligt.

Vi har alltid höga förväntningar på regeringen att driva på i den EUgemensamma utrikespolitiken. Men nu är det så mycket större, för det är Sverige och ingen annan som har ordföranderollen. Utrikesministern må inte leda just utrikesministrarnas möten, men vi har en unik roll. Som ordförandeland har vi ett unikt inflytande och en alldeles särskild roll - och med det också ett alldeles särskilt ansvar. Vår frustration här i dag handlar om precis just detta, för det är Sverige och inget annat land som har detta uppdrag.

Jag instämmer med ledamoten Olsson om att vi vill ha enighet och ett samlat stöd. Skillnaden är att Socialdemokraterna vill att regeringen ska arbeta aktivt för att få till detta stöd. Socialdemokraterna vill inte bara ha enighet utan verka för att skapa enighet.

Jag instämmer också med ledamoten i att vi får en hel del information i utskottet - i huvudsak på vårt och övriga oppositionens initiativ. Det är också därför vi har fått klart för oss att regeringen inte arbetar aktivt med att försöka samla stöd. Det är verkligen skillnad på att vilja ha och att arbeta för.

Vi förväntar oss ändå att regeringen agerar mer kraftfullt framöver och att man tar till vara Sveriges roll som ordförandeland. Att argumentera för att detta gör att man inte kan agera känns otroligt främmande inom politiken.

Låt mig även följa upp min kollega Lawen Redars fråga. Under hösten fick vi förklarat för oss att man inte ansåg det nödvändigt att kalla upp Irans ambassadör eftersom utrikesministern hade fördömt agerandet direkt till Irans utrikesminister. Vi har fått bekräftat av kabinettssekreteraren att detta samtal skedde på Irans initiativ eftersom Irans utrikesminister hörde av sig för att gratulera till utnämningen.

Det var bra att utrikesministern använde tillfället till att fördöma regimens agerande. Men att framföra sin ståndpunkt när man själv blir uppringd kan knappast vara skäl nog att inte agera vidare.

Därför blir frågan än en gång: Var är initiativen?

Läget är allvarligt och frågorna akuta. Sverige har ledartröjan, och vi vill att Sverige tar vara på chansen, tar sitt ansvar och agerar och inte gömmer sig bakom ordförandeskapet utan snarare kliver fram.

(Applåder)

Fru talman! När utrikesministern i går hade möte med EU:s övriga utrikesministrar för att diskutera den gemensamma utrikespolitiken fylldes gatorna i Bryssel av demonstranter som visade sitt stöd för kampen för frihet, för liv och för demokrati, demonstranter som krävde att EU ska agera kraftfullare och demonstranter som krävde att EU ska terrorlista revolutionsgardet.

I Iran har kvinnor under de senaste månaderna modigt protesterat mot den förtryckande regimen. Trots det våld och den fruktansvärda brutalitet som de har mötts av fortsätter de med sina protester och att göra sina röster hörda. På bilder från Iran ser vi i dag en förändrad stadsbild. Vi ser bilder på hur kvinnor modigt går på gatorna utan den obligatoriska slöjan.

Den iranska regimen har förlorat all form av legitimitet. Det enda som egentligen är kvar i dag är en våldsapparatur och en regim som lägger hela sin legitimitet i sitt våldskapital. Det är ett våldskapital som sträcker sig långt utanför landets egna gränser. Att Iran stöttar Ryssland med drönare i kriget mot Ukraina visar att den iranska regimen inte bara är ett hot mot sina egna medborgare utan också mot vårt absoluta närområde.

Hur vi och andra länder agerar är avgörande, och som ordförandeland i EU är Sveriges hållning ännu viktigare. Vi som ordförandeland måste visa mod och arbeta för att samla EU:s medlemsländer för att terrorlista revolutionsgardet. Vi måste möta kampen från Irans modiga kvinnor. Men i stället för att som ordförandeland driva på verkar regeringen snarare se sig som någon form av klassamordnare med uppgift att hålla ihop klassen. Och i stället för att driva en tydlig politisk agenda för att stötta det iranska folkets vilja till frihet anser sig regeringen ha en samordnande roll där man försöker hitta minsta gemensamma nämnare, stämmer av var de andra står och anpassar sig efter det.

Under vår förra interpellationsdebatt förklarade utrikesministern att en terrorlistning av det islamiska revolutionsgardet inte skulle få någon praktisk betydelse i och med att de redan står på sanktionslistan. Detta är ett ganska anmärkningsvärt påstående som väcker många frågor. Jag menar att terrorlistning har stor betydelse. En sådan är att det öppnar upp för andra juridiska åtgärder, juridiska möjligheter som att tillämpa svensk terrorlagstiftning på personer som har samröre med eller på olika sätt stöder revolutionsgardet. Det är en hårdare straffskala. Den är bredare, och den gör att begreppet samröre med en terroristorganisation enligt terroristbrottslagen är mycket bredare än den typ av stöd som är otillåtet enligt sanktionsbrottslagen.

Det är klart att terrorlistning har betydelse. I dagens debatt får vi i stället höra juridiska invändningar till varför det inte är aktuellt - att det inte bara kan göras på grund av MR-kränkningar mot den egna befolkningen.

Islamiska revolutionsgardet är en våldsam islamistisk organisation under den iranska regimen. I sitt indoktrineringsmaterial använder de samma verser för att rättfärdiga jihad som al-Qaida och Isis gör. De agerar, och de rättfärdigar jihadism. Och de agerar långt utanför Irans gränser för att nå sina syften.

USA:s tidigare administration tog beslutet att terrorlista revolutionsgardet. Den nuvarande har vidhållit det. När ska Sveriges regering agera för att göra detsamma?

(Applåder)

Herr talman! Det gläder mig att höra ledamoten Malm beskriva situationen i Iran och behovet av att terrorlista revolutionsgardet. Frågan blir om det betyder att detta också framöver är Liberalernas linje. Till skillnad från oss socialdemokrater tillhör Liberalerna majoriteten här i riksdagen. Till skillnad från oss sitter också Liberalerna med i den regering som har gett oss i utskottet beskedet att man stämmer av hur de andra länderna ställer sig till en terrorlistning men att man inte driver detta aktivt. Betyder helt enkelt ledamotens inlägg att vi framöver kan räkna med Liberalernas stöd i EU-nämnden?

Fru talman! I en värld där närmare 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom, i en värld där endast 14 procent av världens befolkning lever i fria demokratier, i en värld med 55 pågående väpnade konflikter måste vi arbeta tillsammans för en tryggare och bättre värld.

De globala utmaningarna kommer inte att minska. Klimatförändringarnas effekter syns tydligt redan i dag, och de kommer bara att bli värre. Redan i dag har vi extrem värme och torka som medför fruktansvärd svält.

När Ryssland invaderade Ukraina nådde de akuta konsekvenserna långt utanför Ukrainas gränser. I Afrika och delar av Mellanöstern ledde de kapade leveranserna av vete till akut hungersnöd. Transportkostnaderna har ökat, och tillsammans med ökade mat- och energikostnader har detta förvärrat en redan katastrofal situation.

Enligt Rädda Barnen dog en människa av hunger var 48:e sekund i Etiopien, Kenya och Somalia 2022. World Food Programme beskriver hur man måste välja bort att ge mat till de hungriga för att ge mat till de svältande - hur resurserna endast räcker till för att hantera det akuta så att man inte får möjlighet att arbeta med grundproblemen. I stället för att motverka svält måste man fokusera på att rädda dem som är nära att dö av svält.

När länder som Sverige drar ned på kärnstöden begränsas också FN-organisationernas möjlighet att verka där de behövs som mest. Med svält, våldsamma regimer och mänskligt lidande kommer den ena konsekvensen efter den andra.

Fru talman! I Afrika söder om Sahara har våldsam extremism och terrorism ökat kraftigt under de senaste åren. Medan antalet dödsfall kopplade till terrorism generellt minskat i världen under de senaste fem åren har det i den här regionen fördubblats. Nästan hälften av de dödsfall som var kopplade till terrorism under 2021 skedde just där.

För att kunna motverka denna utveckling måste vi förstå vad den beror på. Därför har UNDP, FN:s utvecklingsprogram, tagit fram en gedigen rapport som släpptes i förra veckan. Rapporten visar tydligt hur socioekonomiska faktorer påverkar våldsamma extremistgruppers tillväxt. Rapporten visar att det främsta skälet till att människor i dag ansluter sig till dessa grupper är att de då får ett jobb och en inkomst. Därefter följer händelser som kränkningar av mänskliga rättigheter. Först på tredje plats uppges religiösa motiv som skäl till att människor väljer att ansluta sig till dessa extremistiska grupper. Inte ens var femte anger detta som sitt huvudskäl. Den extrema fattigdomen, förtrycket och de brott mot mänskliga rättigheter som många människor utsätts för i denna region leder alltså till att våldsam extremism frodas.

Genom bistånd och genom civilsamhället, FN och andra internationella insatser kan vi investera i utbildning, i barn och unga och i goda livsvillkor för att stärka de mänskliga rättigheterna. Det är precis detta som också UNDP föreslår för att motverka och förebygga våldsam extremism. Detta bör väl ändå vara i det svenska intresset?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

I tider när det mesta går åt fel håll måste vi värna och stärka de verktyg vi har. FN är vår möjlighet att arbeta tillsammans för att hitta gemensamma lösningar. Det är vårt gemensamma verktyg för att skapa fred. Om demokratiska stater backar undan i FN kliver andra stater fram. FN är vad dess medlemsstater gör det till. Om Sverige inte prioriterar arbetet i FN tar andra länder den platsen - stater som inte tror på rättsstaten eller FN-stadgan.

Därför är det oroande att läsa i utrikesdeklarationen att regeringen lägger om kursen, att det är svenska intressen som är kärnan i politiken. Världen hänger ihop, och det som händer i en del påverkar vad som sker i en annan. Det är inte rätt tillfälle att minska vårt internationella engagemang, och det är inte rätt tillfälle att endast fokusera på vårt närområde.

Fru talman! I både Afghanistan och Iran ser vi i dag vad som bäst kan beskrivas som könsapartheid - hur kvinnors liv och frihet förtrycks på alla områden. I Afghanistan förlorar kvinnor rättighet efter rättighet. När Sverige skär ned på biståndet och exempelvis minskar stödet till Svenska Afghanistankommittén är det de absolut mest utsatta kvinnorna och barnen som drabbas.

Fru talman! I Iran har kvinnor under de senaste månaderna visat ett enormt mod när de protesterat mot den förtryckande regimen, ett mod som har mötts av fruktansvärd brutalitet samtidigt som det samlar befolkningen. Människor i alla befolkningsgrupper och åldersgrupper och i alla delar av landet delar viljan till förändring och viljan att leva i frihet och demokrati. På bilder från Iran ser vi i dag en förändrad stadsbild. Vi ser kvinnor som modigt går på gatorna utan den obligatoriska slöjan.

Nu måste Sverige visa ledarskap. Vi måste stötta den iranska befolkningen. Vi måste som ordförandeland i EU visa mod och driva på för att EU ska terrorlista revolutionsgardet.

(Applåder)

Fru talman! De dödsstraff som den iranska regimen nu utfärdar - de dödsstraff som man har börjat verkställa - innebär i praktiken att regimen i Iran systematiskt mördar människor för att de demonstrerar för sina mänskliga rättigheter, att man mördar människor för att de vill ha frihet och demokrati. Det är oacceptabelt, och det måste få kraftiga konsekvenser.

Jag reagerar på att höra utrikesministern tona ned betydelsen av en terrorlistning, eller en terrorstämpling. Det är klart att det har betydelse att terrorstämpla. Vi har terrorklassat al-Qaida, PKK och en mängd olika organisationer. Självklart har det betydelse, annars skulle vi kunna sluta med detta verktyg.

Jag hoppas att Sveriges regering under sitt ordförandeskap i EU visar på mer drivkraft än vad utrikesministern har visat på här i dag. Jag hoppas att man går in med inställningen att politiken faktiskt spelar roll, att det får betydelse att man tar tydliga steg framåt och att det är ett tydligt stöd för folket i Iran.

Vi har som ordförandeland möjlighet att ta på oss ledartröjan och agera för att EU ska visa samma styrka och enighet som vi har gjort gentemot Ryssland under de senaste månaderna. Vi förväntar oss att Sveriges regering vågar visa samma mod som Irans folk. Vi förväntar oss en kraftfull politik mot Iran. Vi förväntar oss hårdare sanktioner. Vi förväntar oss att man driver på för att terrorlista revolutionsgardet. Vi förväntar oss att man driver på och använder denna tid. Vi förväntar oss att utrikesministern kallar upp Irans ambassadör. Han har riksdagens stöd. Ta vara på det!

(Applåder)

Fru talman! Det är tydligt vilket enormt engagemang för och vilken solidaritet med det iranska folkets kamp för frihet det finns i Sveriges riksdag. Jag gläds över att utrikesministern tar med sig detta, och jag hoppas verkligen att han känner detta inför det fortsatta arbetet. Detta handlar verkligen om liv, frihet och demokrati, och det iranska folket imponerar enormt med sitt mod och sin enighet i denna kamp.

För några veckor sedan publicerade Tony Blair Institute i samarbete med Gamaan en unik opinionsundersökning som kunnat genomföras genom kryptering och som undersökte bakgrunden och hur utbredd kampen i Iran är. Den visar att motståndet mot obligatorisk hijab sträcker sig över alla åldrar och alla delar av befolkningen. Män och kvinnor, unga och gamla, landsbygd och stad - önskan om förändring genomsyrar hela samhället. Undersökningen visar också att protesterna handlar om långt mer än kravet att bära slöja. Den visar på en enorm sekularisering och en vilja att leva i ett Iran fritt från den nuvarande regimen.

Det iranska folket kämpar för frihet men möts av våld och nu rena avrättningar. Sverige måste agera ännu mer kraftigt, och därför blev jag bestört när jag såg den EU-nämnd som ägde rum tidigare i dag. Där förklarar statsministern att eftersom det inte rådde enighet på gårdagens EU-möte i fråga om terrorklassningen av revolutionsgardet anser regeringen inte frågan vara värd att prioritera. I stället vill man prioritera de frågor där det finns enighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Är det detta vi har att förvänta oss under det svenska ordförandeskapet, att Sverige endast kommer att driva på i frågor där det redan råder enighet?

Därför frågar jag utrikesministern igen: Hur kommer Sverige att agera under ordförandeskapet i EU? Kommer regeringen att verka för att samla EU-länderna bakom att terrorlista revolutionsgardet, vilket exempelvis USA redan har gjort?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det har nu gått nästan tre månader sedan Mahsa Jina Amini mördades av Irans moralpolis. Hon mördades för att hon enligt den iranska regimen bar sin slöja fel. Nästan tre månader senare fortsätter de landsomfattande protester som leds av kvinnor. Kvinnorna i Iran har i över 40 år levt under islamistiskt förtryck. Kvinnornas mod har fått hela nationen att resa sig. Deras önskan är tydlig. De vill ha frihet, fred och demokrati.

Den iranska regimens svar på protesterna har varit brutalt och oacceptabelt våld. Enligt FN har minst 14 000 människor hittills fängslats i protesterna. Minst 300 personer har dödats, varav minst 40 är barn. Antagligen är siffrorna egentligen mycket högre. Ett stort antal personer har hittills fått dödsstraff utdömda, och nu har domarna börjat verkställas.

Trots det fortsätter människor att modigt protestera för förändring. Protesterna handlar inte bara om tvånget att bära slöja, utan om frihet och demokrati. Det iranska folket visar varje dag på ett enormt mod i sin kamp för frihet. Kvinnorna i Iran visar på ett alldeles särskilt mod, och vi måste lyssna. Sverige, EU och resten av världen måste möta deras kamp. Vi måste fortsätta att driva på i FN, och vi måste genom EU driva på för att agera än hårdare mot den iranska regimen.

Om 19 dagar tar Sverige över ordförandeklubban i EU. Om 19 dagar är det Sverige som har ledartröjan. Under det närmaste halvåret är det Sverige och Sveriges regering som leder arbetet i EU och därmed har ett enormt ansvar.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att förväntan från den här kammaren är stor på att Sveriges regering agerar starkt för en kraftfull EU-politik gentemot Iran. När Irans kvinnor riskerar sina liv för att protestera mot förtrycket och för frihet och demokrati vilar ett enormt ansvar på Sverige som ordförandeland att ta ledartröjan och agera för att EU ska uppdatera Iranpolitiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utrikesministern talar om vikten av enighet och om att regeringen ska verka för enighet i EU:s agerande gentemot Iran. Socialdemokraterna delar bilden att det är viktigt med enighet i EU:s utrikespolitik. Det är en enorm styrka när unionens länder agerar enat. Men enigheten får inte vara ett självändamål. Vi förväntar oss att utrikesministern inte bara verkar för enighet, utan det ska vara enighet för en kraftfull politik. Vi förväntar oss hårdare sanktioner. Vi förväntar oss att Sverige under ordförandeskapet verkar för att skapa enighet för att terrorklassa revolutionsgardet. Vi förväntar oss att utrikesministern använder det här halvåret för att driva på EU:s utrikespolitik för att möta den modiga kampen hos folket i Iran.

Därför frågar jag utrikesministern på nytt: Kommer Sverige att agera för att uppdatera EU:s Iranpolitik under Sveriges ordförandeskap? Kommer regeringen att verka för att samla EU:s medlemsländer bakom att terrorlista revolutionsgardet?

(Applåder)