Janine Alm Ericson

Fru talman! Jag ser det som otroligt allvarligt. Oavsett om det är regeringen eller regeringens myndighet som gör en sådan här sak bidrar det till en kollektiv bestraffning som jag inte tycker att Sverige som land ska stå bakom, som princip. Självklart ska Hamas fördömas. Självklart var det inte Israel som startade detta, men det är Israel som nu fortsätter.

Vad det handlar om nu är att vi måste få stopp på dödandet av civila. Det kan vi bara åstadkomma genom ett eldupphör, en vapenvila, och genom att stöd kommer in. Och som alla som kan något om stödet i denna region och arbetet i Gaza, som ju redan före kriget var otroligt svårt, säger: Utan UNRWA:s infrastruktur för hjälpen kommer den inte fram. Frysningen, oavsett vem som har beslutat om den, innebär alltså de facto att oskyldiga civila människor dör. Det är inte acceptabelt.

Fru talman! I dag har kriget i Gaza pågått i 130 dagar. Det har varit dagar av förödelse och förstörelse, av förstörda liv och samhällen. Tusentals har dödats, många av dem barn, och de som överlevt riskerar nu i stället att dö av svält. Hela världen följer det praktiskt taget i direktsändning, och det är helt fasansfullt att se.

I stället för att med alla tillgängliga medel försöka få stopp på kriget och den humanitära katastrof som pågår har den svenska regeringen stoppat utbetalningarna till UNRWA, den organisation som enligt alla internationella bedömare här och nu har bäst förutsättningar att hjälpa människorna i Gaza. Nu lämnas i stället människor att dö medan omvärlden ser på.

I stället för att göra sina till intet förpliktande uttalanden borde regeringen se allvaret och tillsammans med FN och EU driva på för mer hjälp och genast återinföra stödet till UNRWA.

Under decennier har Sverige varit en röst för fred, frihet och solidaritet i världen. Det är en tydlig utrikespolitik och en robust och långsiktig plan för vårt internationella utvecklingsarbete som har tagit oss dit. Men nu är det flera delar som vittrar sönder framför våra ögon.

Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken har under många år stärkt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter till ett liv fritt från våld och förtryck. Förutsättningarna för kvinnors egenförsörjning har stärkts, tillgång till utbildning har ökat och fler kvinnor har kunnat ta plats i maktens korridorer. Det är en politik som har byggt skolor för flickor i Afghanistan, utbildat barnmorskor i Zambia och försvarat människorättsaktivister som står upp för sin frihet mot auktoritära regimer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Det här är jag stolt över, men det är ett arbete som den här regeringen nu håller på att rasera. Man säger att jämställdhet är ett kärnvärde i svensk utrikespolitik, men det följs inte upp i handling. Sveriges röst för jämställdhet håller på att tystna.

I skuggan av väpnade konflikter, krig och fattigdom växer också klimatkrisen och miljöförstöringen för varje dag som går. Situationen i redan drabbade områden förvärras kraftigt när vattnet sinar och skördarna uteblir, och såväl torka som översvämningar har på många ställen blivit det nya normala.

Vi i de rika länderna i norr har orsakat utsläppen, och nu skickar vi notan till de länder som kämpar med sin utveckling. Det är en djup orättvisa som vi måste vara medvetna om och agera på.

Även det här säger regeringen är en prioritering, men ändå ser vi ingen ökning av klimatbiståndet. Vi ser inte det som ska sänka utsläppen, och vi ser inte det som ska anpassa samhällen. Om inte vi kan stå upp för en rättvis klimatomställning, vem kan då göra det?

Klimatförändringarna påverkar också möjligheten för lokala samhällen att producera mat, och mat är en mänsklig rättighet. Utan att grundläggande behov av mat och trygghet är tillgodosedda är det väldigt svårt att bygga starka samhällen som förmår lyfta sina invånare ur fattigdom. Utan tillräckligt med mat finns det väldigt lite styrka att stå upp mot förtryck och arbeta för frihet.

Regeringen säger sig vilja motverka grundorsakerna till att människor måste fly från sina hem. Ändå ser vi att man satsar allt mindre på att bygga motståndskraft i de länder där vi vet att detta är helt avgörande. I stället för att skala upp minskar man stödet till det civilsamhälle som förmår ge stöd till motståndskraftig lokal matproduktion och till dem som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, såväl i Kambodja som i Guatemala.

En effektiv utvecklingspolitik måste hålla ihop. Agenda 2030 lade när den togs fram grunden för vilka globala mål som varje ledare behöver arbeta mot och var en tydlig markering att alla delar av samhället måste vara med för att nå målen, politiken såväl som civilsamhället och företagen, för om inte alla hjälps åt kommer vi att misslyckas trots att vi egentligen har verktygen.

En viktig del är att upprätthålla nivåerna i biståndet så att fler länder har möjlighet att göra sin omställning.

Jag vill också ta upp att det i grunden är bra att regeringen ser den potential som handel kan ha för utveckling och att det finns tydliga synergier med Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Det har vi i Miljöpartiet också länge lyft fram. Men biståndet är till för att hjälpa de mest behövande ur hunger, fattigdom och förtryck. Det är inte till för att gynna svenska exportföretag.

Det senare verkar nu vara regeringens ambition. Det blir allt tydligare, särskilt i ljuset av att man motsätter sig skarpare regler för svenska och europeiska företag om att ta mer hänsyn till arbetstagares rättigheter och företagens påverkan på miljö och klimat. Det ser vi som helt oacceptabelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Jag vill avsluta med det jag började med, nämligen det brutala krig som nu skördar liv i Gaza. Jag vill verkligen vädja till regeringen och till varenda en av er ledamöter som representerar regeringsunderlaget att tänka om och göra det snabbt. Återinför pengarna till UNRWA! Kräv mer humanitärt tillträde och mer humanitärt bistånd, och sätt press på Israel för att få till stånd en vapenvila!

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag vet mycket väl vad både utrikesministern och biståndsministern säger om det här, men jag vet också vad civilsamhället säger om det. Jag ser själv neddragningar i olika bistånd.

Jag ser också hur regeringens förväntningar på civilsamhället har förändrats. Från att vara en aktör i egen kraft ska det bli mer som en uppdragstagare för regeringens politik. Det här bekymrar väldigt många.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fredsorganisationerna har en lång och stark tradition i Sverige, och Kristdemokraterna har delat synsättet att de behöver vara en stark röst för fred och solidaritet i världen. Också deras bidrag dras nu in.

Man ser ju att det är skillnad på vad regeringen säger och vad regeringen gör. Jag skulle återigen vilja fråga när Kristdemokraterna tänker sätta ned foten och se till att det blir stopp på den här utarmningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Jag hörde att Yusuf Aydin sa att Gudrun Brunegård kommer att hålla anförandet om biståndet, men jag kommer tyvärr inte att kunna stanna och måste därför ställa min fråga nu. Den gäller stödet till civilsamhället.

Gång efter annan säger sig regeringen prioritera biståndet till Sveriges folkrörelser, men i praktiken minskar det med varje budget. Vi hör larm efter larm från duktiga och väletablerade civilsamhällesorganisationer som svenska folket stöttat med tid och pengar i decennier.

I Sverige har det traditionellt funnits ett synsätt - som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tydligt delat, i alla fall tidigare - att det är viktigt med ett brett civilsamhälle med stark folklig förankring. Detta gäller allt från kyrkorna till ungdomsrörelsen, bonderörelsen och miljörörelsen.

Nu vittrar detta. Det folkrörelsebistånd som tagit generationer att bygga upp rivs nu ned av regeringen i rasande fart, vilket är otroligt beklagligt. Jag skulle vilja fråga Kristdemokraterna hur de kan gå med på det.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Min fråga handlade om varför Nato och upprustningen är det som Moderaterna oftast tar upp i debatten som det som ska göra oss säkrare. Varför tar Moderaterna inte i stället upp till exempel fredsarbete eller stöd till civilsamhället som jobbar med fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling? Varför ser man inte längre att stärkande av svaga samhällen runt om i världen också är en prioritering för ökad svensk säkerhet?

Nato och upprustning i all ära, men man drar ändå ned på biståndet. Man drar ned på fredsarbetet. Man drar ned på det som skulle göra världen säkrare i ett större perspektiv. Det var det min fråga gällde.

Jag tar den igen: Hur kommer det sig att Moderaterna inte ser detta?

Fru talman! Världen är mindre trygg nu än den har varit under flera decennier. För regeringen verkar det räcka med att gå med i Nato och att rusta det svenska försvaret.

Vi tror inte att det räcker. Vi tror att Sverige också måste fortsätta att arbeta för en fredlig och säker världsordning. Det är ett viktigt skäl för att satsa på det svenska biståndet, som sedan vår tid i regeringen är i världsklass.

En effektiv hunger- och fattigdomsbekämpning samt stöd till demokratirörelser och till dem som står upp för mänskliga rättigheter och jämställdhet är några av de viktigaste insatser vi kan göra för att undvika nya krig, hunger och flyktingkatastrofer.

Vi ser också att Ukraina måste vinna kriget mot Ryssland, och det är bra att Sverige tillsammans med övriga EU inte vacklar i sitt stöd och att Sverige är en stark röst. Men det behöver inte ske på bekostnad av utvecklingssamarbetet i resten av världen.

Jag skulle därför vilja fråga: Varför ser inte Moderaterna att ett fortsatt starkt utvecklingssamarbete med resten av världen också är viktigt för svensk säkerhet?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är bra att man pekar ut områden där det behöver göras fler satsningar, att det finns en vilja i fråga om kvinnosjukvård, cancer och ökad jämlikhet.

Det vi ser är att det ändå kommer att bli stora nedskärningar. Man ger med ena handen och kanske inte tar med andra handen, men man lever inte upp till den nivå som behövs så att fördelningen ska fungera. Jag skulle vilja ställa en fråga om resultatutjämningsreserven. Ja, det finns mycket pengar i reserver på några ställen efter ett offensivt och ofta gemensamt arbete under pandemin, och det gör att det finns stora överskott. Men som jag har förstått är det svårt att veta hur man får använda reserven. Det finns inget regelverk som säger att man får ta av pengarna till de utmaningar som man nu står inför. Kommer det några förtydliganden så att en kommun eller region kan känna sig trygg när man använder pengarna så att det inte blir ett svårt bakslag senare?

Herr talman! Jag tackar ministern för anförandet och faktiskt också för en rejäl satsning. Det är en stor summa till kommuner och regioner, även om den är alldeles för liten och skulle behöva höjas betydligt mer än så.

Vi vet att sjukvården i Sverige har stora problem. Det är långa köer, stängda avdelningar och fullt på akutmottagningar. Listan kan göras lång.

En av de saker som vi måste göra om vi inte bara ska prata om pengar per se är att göra vårdyrket mer attraktivt. Vi behöver få tillbaka de sjuksköterskor som inte har orkat med och i stället har börjat jobba med annat. Fler måste lockas att gå en utbildning och vilja jobba i vården. Vi måste helt enkelt göra vårdyrkena mer attraktiva.

Hur ska de facto-neddragningen på sjukvården göras så att det blir mer attraktivt att jobba i vården? Hur ska vi kunna anställa fler och utveckla sjukvården så att den blir mer jämlik och tillgänglig i hela landet?

Herr talman! Sverigedemokraterna verkar tycka att det enda sättet att stötta det här landet är att subventionera bensin och diesel. Det är fascinerande. Men det är en kortsiktig politik som kommer att ställa Sverige i ett väldigt mycket svårare läge framöver.

Vi måste alla sänka våra utsläpp. Det fossila måste bort. Ju snabbare vi gör det, desto bättre är det. Självklart ska inte varje individ behöva ta på sig det och tänka på det, för det är verkligen långt ifrån alla som har råd eller möjlighet att göra det.

Därför föreslår vi till exempel ett förändrat reseavdrag. Det hade gett väldigt mycket mer till dem som bor på landsbygden och behöver köra långt. Det var också färdmedelsneutralt och bränsleneutralt och skulle ha gjort att inte heller de som har gjort omställningen drabbas.

Det här är ingen lätt omställning. Det går inte fort. Det kommer att vara kännbart på många områden. Därför måste politiken komma in och göra sin del. Men här ser vi absolut inget som helst ansvarstagande från Sverigedemokraterna. I stället för att komma med förslag som hjälper både verksamheterna och individer att faktiskt göra sitt jobb slår man undan benen för dem.

Människor kan inte förväntas göra omställningen själva om inte samhället och vi från politiken hjälper till. Och Sverigedemokraterna hjälper inte till. Fossila subventioner stjälper både nu och framåt.

Herr talman! Jag tänker att vi naturligtvis delar den oro som ledamoten ger uttryck för. Vi kompenserar däremot för kostnadsökningarna i vår budget, precis som jag sa. Vi tror nämligen att denna omställning måste göras. All forskning säger det. Allting pekar på att ju snabbare vi gör det, desto bättre och billigare blir det på sikt.

Nu bidrar Sverigedemokraterna till att vi behålls i ett fossilberoende som kommer att fortsätta under en lång tid framåt. Vi ser fluktuationer i världsmarknadspriset. Vi blir utsatta för oljeschejkers nycker. Putin levererar fossila bränslen till Sverige. Vi sitter i dessa människors knä. Det gör vi i stället för att satsa på att bygga ut vår egen förnybara elproduktion, som vi ser möter väldigt mycket motstånd, inte minst från sverigedemokratiska politiker. Ni drar helt enkelt ned takten när det gäller det som vi alla vet måste göras.

Vi tror på att sänka kostnaderna. Det måste ske en omställning på sikt. Med de klimatinvesteringar vi nu vill göra ser vi att det kommer att bli klart sänkta kostnader och ett mindre beroende framåt.

Om vi inte bara ska hålla oss till denna budgetpost tänkte jag också göra en liten utvikning, herr talman. Vi har haft väldigt mycket politik som ska bidra till detta, förutom statsstöden. Jag tänker till exempel på stadsmiljöavtalen och Klimatklivet. Det är också sådant som Sverigedemokraterna nu har tagit bort ur budgeten. Därmed omintetgör man sådana möjligheter till satsningar för kommuner och regioner.

Hur tänker sig Sverigedemokraterna att Sveriges omställning ska se ut när man bara subventionerar bensin och diesel?

Herr talman! Det har varit en tuff höst för många. Skenande priser har fått många familjer att behöva dra in på även det allra nödvändigaste, och nu står även massiva nedskärningar i skola, vård och omsorg för dörren.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå befinner vi oss på många sätt i en ekonomiskt svår tid. Kostnadsökningarna har slagit stenhårt mot såväl individer som samhället. Detta går att hantera på olika sätt. Man kan använda utrymmet till att stötta de allra mest utsatta i kostnadskrisen - eller så prioriterar man annat. Regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar tydligt något annat och skickar därmed notan till eleverna i skolan, patienterna i vården och våra äldre i omsorgen. Det är ett obegripligt svek mot svenska folket, och det kommer att stå oss dyrt under en lång tid framöver.

Tidöpartierna lovade att inte lämna välfärden i sticket. Men det är precis vad man gör med den budget som debatteras här i dag. Det är en budget för nedskärningar i kommuner och regioner. Det kommer att gå ut över skola, vård och omsorg. Det kommer att gå ut över elever, lärare, patienter, sjuksköterskor, äldre och vårdbiträden. Det är de som kommer att få ta smällen för regeringens ekonomiska politik.

Mycket görs med inflationen som svepskäl. Men det kan inte vara så att vi ska bekämpa inflationen genom nedskärningar inom välfärden, för behoven där minskar ju inte. Barn måste lära sig läsa oavsett om inflationen är låg eller hög. Patienter måste få vård oavsett konjunkturläge. Äldre behöver omsorg oavsett den senaste KPI-siffran. Det får inte vara så att en temporärt hög inflation, som dessutom nu är på väg ned, leder till mindre resurser i vår gemensamma välfärd. Men tyvärr är det precis detta som sker.

Vi ser redan nu resultatet av regeringens välfärdssvek. Det är ju inte bara budgeten för nästa år som är otillräcklig. Den budget som regeringen lade fram för 2023 och som vi nu alltså har levt med var inte bättre. Även den var en nedskärningsbudget för kommuner och regioner. Och i stället för att kompensera dem som drabbades valde regeringen att kompensera höginkomsttagare för inflationen genom att sänka skatten.

Resultatet av detta är det som vi nu ser. Det är en varselvåg som rullar över Sverige, och allra tuffast är det i regionerna. Vi går mot en vårdkris. Enligt en sammanställning från Ekot planerar flera regioner nu ännu mer nedskärningar. Skatter och patientavgifter höjs. Kollektivtrafiken blir dyrare. Men det stannar inte där.

Den här hösten har vi bevittnat en brutal våldsvåg i Sverige som kostat många människoliv och satt hela bostadsområden i skräck. Barn har blivit mördade, och barn har mördat. Detta kan inte bara mötas med höjda straff och mer repressiva åtgärder. Då har ju brotten redan begåtts. Då är det alldeles för sent.

Sveriges kommuner har ett väldigt stort ansvar för det brottsförebyggande arbetet, och socialtjänsten är själva fundamentet för det. Men ska socialtjänsten kunna ta det ansvaret behöver det finnas en finansiering. Det behöver finnas socialsekreterare. Det behöver finnas trygga vuxna. Det behöver finnas tillräckligt bra och tillräckligt många pedagoger i skolan och förskolan. Och detta kommer vi inte att se med regeringens politik.

Man kan säga att regeringen och Sverigedemokraterna med berått mod låter det förebyggande arbetet i skolor och i socialtjänsten stå tillbaka. Och man låter de allra mest utsatta barnen och ungdomarna betala priset för den ekonomiska krisen. Det kommer att stå Sverige och barnen otroligt dyrt. Det kommer att bli svårare att få bukt med gängkriminaliteten. Detta är en politik som är både samtidsfientlig och framtidsfientlig.

Det krävs helt enkelt omprioriteringar. Därför föreslår vi i Miljöpartiet 14 miljarder mer än regeringen i generella statsbidrag för 2024. Det skulle ge kommunerna och regionerna betydligt bättre förutsättningar att klara av välfärdsuppdragen det kommande året. Men det krävs mer än så. Det behövs strukturella förändringar som innebär att vi inte automatiskt skär ned på välfärden om inte ett aktivt beslut tas. Så är det nämligen i dag. Bidragen från staten till regionerna räknas inte upp med kostnadsutvecklingen. Det tycker vi är ett systemfel som behöver ändras.

Vill man göra nedskärningar i välfärden tycker vi att man ska stå inför väljarna och tala om att det är det man gör och förklara varför man gör en sådan prioritering. Nu låter det i stället som att man gör en satsning.

När det gäller denna budget skjuter Miljöpartiet till pengar. Men framåt vill vi alltså att statsbidragen ska räknas upp med inflationen. Det tycker vi ska vara utgångsläget i den ekonomiska politiken, och vi kommer att verka för en sådan förändring. Det skulle ge kommunerna bättre långsiktiga planeringsförutsättningar. Det är otroligt tufft för alla kommuner och regioner att planera när de inte vet vad som ska gälla för kommande år förrän finansministern kallar till pressträff och presenterar en så kallad satsning på välfärden - en satsning som alltså i praktiken kan innebära stora nedskärningar.

Det är dags för en omläggning, och Sverige kan välja en annan väg. Vi kan satsa på det som är vårt gemensamma och bygga ett starkt samhälle. Det är ett samhälle med en välfärd som fungerar, en skola som ger varje barn en ärlig chans att lyckas, en sjukvård som inte tvingar in människor i långa vårdköer och en omsorg där alla som arbetar där i stället för applåder får en högre lön, fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Det går, men det kräver en politik för framtidstro och samhällsbygge och inte motsatsen.

Med detta vill jag tacka talmannen, talmanskansliet, presidiet, finansutskottets kansli och alla ledamöter för ett bra arbete under hösten. Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år.

Herr talman! Precis, det är lånefinansierat. Något annat har vi inte sagt. Men lånefinansieringen gäller investeringar som är nödvändiga för klimatomställningen. Den gäller inte löpande utgifter. Det är en väldigt stor skillnad. Det ena kommer att hjälpa Sverige att bli starkt framåt; det andra skulle urholka oss och göra oss svagare.

Sverige är ett av världens rikaste länder tack vare att vi har en bra uppstyrd budgetprocess - att vi håller ihop det.

Vi har varit väldigt tydliga med att vi vill ändra till ett balansmål. Det kommer vi att gå in med nu i översynen, för det behöver göras stora investeringar som har uteblivit.

Om den här låneinvesteringen inte görs, om omställningen inte görs, kommer det att vara otroligt farligt framöver. Den regering som Cecilia Rönn stöder och som har lagt fram det budgetförslag som debatteras här i dag talar själv om att man inte sänker klimatutsläppen utan ökar dem. I går presenterade Miljöpartiet dessutom en beräkning som visar att det som tidigare har framkommit när det gäller utsläppsökningar bara var det som gällde exakt år 2030. De ackumulerade effekterna är alltså väldigt mycket värre.

Jag kan med stolthet lägga fram det här budgetförslaget. Det är ett förslag som bygger Sverige starkare. Jag vill vara tydlig med att det inte är ett förslag där vi lånar till löpande utgifter.

Med det hoppas jag att detta står klart och att vi kan diskutera hur de olika delarna ser ut framåt. Om dessa investeringar inte görs är det farligt för klimatet och Sveriges framtida styrka, men det är också så att regeringen nästa år måste gå till riksdagen och tala om varför man har en undermålig budget med för lågt låneutrymme. Man underfinansierar Sveriges utveckling.

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt vad vi säger från talarstolen i Sveriges riksdag. Jag tycker att det är viktigt att vi kan debattera och att vi kan föra fram våra olika ståndpunkter, som är just olika. Vi har gått till val på olika saker och har lovat väljarna olika saker. Jag tror däremot att det är otroligt viktigt att vi håller oss till sanningen.

När Cecilia Rönn går upp och säger att Miljöpartiet vill låna till löpande utgifter och till kostnader i välfärden hoppas jag alltså att det är för att hon inte har läst vårt budgetförslag tillräckligt väl och inte att det är för att hon vill framställa något som det inte är.

Miljöpartiet har lagt en budget som förutom stora klimatinvesteringar - som är nödvändiga för att vi ska klara omställningen inom den tid vi har på oss - är en budget i balans för löpande utgifter. Jag vill bara att detta ska vara helt klart i den här kammaren.

Herr talman! Ja, ni skjuter till pengar, absolut, men det är långt ifrån tillräckligt. Det är detta som är problemet. Man prioriterar sänkt skatt för Ica framför att ge kommuner och regioner de resurser de behöver.

Jag vet inte om ledamoten har missat allt det vi nu ser i medierna om uppsägningar och om stora hål i omsorgen och framför allt i sjukvården. Vi står inför enorma neddragningar. Köerna kommer att växa när fler människor behöver tillgång till vård och omsorg. Det är ju er politik som är grundfelet här.

Det är klart att man ska prioritera i en kommunal ekonomi. Det är därför vi har kommunalt självstyre. Därför ska jag inte stå här och säga hur kommunerna ska prioritera när det gäller de här pengarna. Men det är helt klart att det inte är tillräckligt. De har inte tillräckligt stora budgetutrymmen för att kunna hantera de hål som nu uppstår. De tvingas skära ned i skolorna och ha större grupper, trots att vi vet hur till exempel Pisamätningarna ser ut. Vi borde prioritera skolbarnen och de äldre, men det underlåter Sverigedemokraterna att göra. De har uppenbarligen inte prioriterat detta tillräckligt i sin budgetförhandling.

Men pengar är inte heller allt. I välfärden måste det också finnas människor som vill och kan arbeta. I omsorgen är det väldigt många av våra medmänniskor som har kommit från andra länder som arbetar. De gör rätt för sig och gör allt det där som Sverigedemokraterna ställer krav på. Men Sverigedemokraterna får det att låta som att ingen gör det, vilket är ett problem i sig.

Vi ser nu att det lönekrav som man ställer kommer att göra det otroligt svårt för vården, omsorgen och andra kommunala verksamheter att ens få människor att jobba där. Hur tänker Sverigedemokraterna lösa personalsituationen när de inte ens skjuter till pengar?

Herr talman! Tack, Mattias Eriksson Falk, för anförandet! Min fråga till ledamoten gäller egentligen hur budgeten på det här området svarar upp mot de löften Sverigedemokraterna gav i valrörelsen.

Vi vet att våra äldre är en viktig grupp. Det hävdar också Sverigedemokraterna ofta. De ska få det de behöver när de har varit med och byggt landet. Där är vi helt överens. Det handlar om att man ska få den omsorg man behöver. Det handlar om att man ska få den sjukvård man har rätt till i en välfärdsstat.

Detta gick ju också Sverigedemokraterna väldigt starkt till val på, och de gick i polemik med att vi då behöver dra ned på andra saker. Men nu visar det sig alltså att de står bakom en budget som lovar någonting helt annat. I stället för att satsa på välfärden och i stället för att se till att de äldre som behöver vård och omsorg får det sänker man skatten för rika. Man drar ned på detta område, där man hade lovat att man skulle prioritera.

Jag skulle vilja fråga ledamoten: Hur kommer det sig att man i stället för att se till att det blir tillräckligt med pengar till välfärden drar ned och urholkar den?

Herr talman! Varje månad mördas en kvinna av en man som hon har eller har haft en relation med. Varje vecka misshandlas kvinnor och flickor brutalt av en man de har eller har haft en relation med. Varje dag lever tusentals flickor och kvinnor i skräck för en man de har eller har haft en relation med.

Mäns våld mot kvinnor är ett misslyckande för oss som samhälle, och det är just som samhälle som vi behöver ta oss an detta tillsammans. Skulden ska ju alltid ligga på den som förtrycker och den som slår, men ansvaret för att förebygga våldet och se till att rätt hjälp finns i rätt tid är vårt gemensamma. Då måste vi också börja tidigt, med barnen i redan i förskolan och i skolan. Vi måste tala om att vi visar respekt för varandra och inte skadar varandra i vare sig ord eller handling. Men vi ser i alltför många fall att detta inte räcker till.

Sveriges kvinno- och tjejjourer räddar varje dag liv genom sitt arbete för att skydda och hjälpa kvinnor och barn. Deras verksamheter är den yttersta utposten i ett Sverige som ännu inte lyckas skydda kvinnor från våld. Och det är just så de måste betraktas, som en yttersta utpost och då inte bara i ord, utan framför allt i pengar.

Vi ser hur många av jourerna kämpar för att bedriva verksamhet med otillräckliga resurser och en finansiering som inte är säkrad från år till år. Det är helt enkelt inte hållbart. Miljöpartiet gör därför i sitt budgetförslag en ökad satsning på anslaget till kvinno- och tjejjourer med 70 miljoner kronor. Vi föreslår också en särskild satsning för att stärka finansieringen av civilsamhällesorganisationernas stödverksamhet för barn och unga. Båda dessa satsningar behövs här och nu, och jag hade önskat att även regeringen kunde öppna ögonen för det skriande behov som finns runt om i hela landet.

Under hösten har många larmrapporter nått oss som handlar om hur mycket våld det finns i just ungas relationer. Det är många som vittnar om hur den första kärleken snabbt förvandlas till en mardröm och hur fort det psykiska och fysiska våldet normaliseras när det också blir vardag för allt fler.

Vi har mött unga tjejers berättelser om hur den samtyckeslag som vi ofta är så stolta över helt saknar betydelse i deras liv. Vi hör många killar som berättar historier som vittnar om att samhället också har ett enormt ansvar att visa att varje människas rätt till sin kropp är lika viktig.

Vi ser att våldet i nära relationer kryper allt längre ned i åldrarna, och det är en ytterst oroväckande utveckling som vi måste ta på största allvar och göra allt i vår makt för att bryta. Om vi inte gör det kommer våldet att eskalera, och det vill ju ingen av oss.

På samma sätt som mäns våld mot kvinnor varje dag kostar kvinnors liv, trygghet och frihet gör det hedersrelaterade våldet och förtrycket precis samma sak. Över 20 år har gått sedan Fadime mördades i den så kallade hederns namn.

Sedan dess har mycket hänt. Men tyvärr är det ännu mer som inte har hänt. Ungas liv begränsas i allt högre grad av normer och värderingar som helt enkelt inte hör hemma i ett fritt och jämställt samhälle. Ska det hedersrelaterade våldet och förtrycket stoppas måste alla aktörer i samhället ges rätt förutsättningar för att göra sin del av jobbet. Det har de inte i dag, och det kommer de verkligen inte heller att ha när regeringens enorma neddragningar i kommuner och regioner omsätts i verkligheten.

Arbetet med att identifiera det hedersrelaterade våldet och förtrycket ligger i väldigt hög utsträckning på skolan, vården och socialtjänsten. Det är där hjälpen måste finnas, och det är där resurserna måste sättas in. Men om resurserna inte finns där - och det är detta som vi nu riskerar - är ungas liv och frihet ute på tunn is. Detta är en av de konsekvenser vi riskerar med regeringens ekonomiska politik.

De neddragningar som de facto kommer att drabba kommunerna kommer också att drabba dessa verksamheter, de som finns i vardagen och kan upptäcka det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

Vi i Miljöpartiet vill i stället stärka kommunernas och regionernas ekonomi, just för att inte de allra svagaste, de som behöver samhällets stöd allra mest, ska få stödet indraget.

Herr talman! Kunskap är också makt. Det gäller på alla områden, inte minst när det kommer till hur arbetet för lika rättigheter, jämlika förutsättningar och jämställdhet ska drivas och utformas. Men för att kunskapen ska utvecklas och upprätthållas krävs också resurser. Det krävs resurser men också politiker som vågar prioritera kvinnors rättigheter och som har förmågan att se att det är just kunskap som lägger grunden för att vi som samhälle ska göra saker i rätt tid.

Sedan den här regeringen tillträdde har den fört ett i bästa fall lågintensivt krig mot kunskap och beprövad erfarenhet på flera politikområden. Feeling har lätt förväxlats med fakta, och vetenskapliga rön om vad som är effektivt och inte har sopats lite under mattan till förmån för mer populistiska utspel. Vinnarna blir allt som oftast Sverigedemokraterna och deras politik, och förlorarna blir alla vi andra.

Men medan regeringen river ned vill vi bygga upp. Vi vill se mer satsningar på skolan, mer genuspedagogik och mer utbildning om sex och samtycke i skolan.

Jämställdhetsmyndigheten är en viktig del av det stora strukturella arbetet för ett jämställt Sverige och för arbetet mot mäns våld mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Myndigheten har den kompetens som krävs för att på ett övergripande sätt systematiskt arbeta med frågorna och bidra till att Sverige når sina jämställdhetspolitiska mål. Därför vill vi skjuta till mer pengar, inte mindre.

För att man ska uppnå jämställdhet krävs det ett fortsatt idogt arbete på alla fronter. I Sverige har vi kommit långt i ett internationellt perspektiv, men vi har fortfarande lång väg att gå. Och på några områden backar vi. Vi har inte uppnått jämställdhet när det gäller något av våra jämställdhetspolitiska mål. Detta är alltså ett arbete som måste skalas upp. Det måste arbetas med det i alla utskott, och det gäller så gott som alla budgetposter. Det gäller kanske till och med vissa budgetposter lite mer än andra, och då är det inte just denna som jag menar.

Jag tänkte säga några ord om neddragningarna i välfärden och vad de kommer att göra för jämställdheten och de jämställdhetspolitiska målen. När vi minskar resurserna till vården och omsorgen är det kvinnors arbetssituation och kvinnors löner som kommer att påverkas. Det är likadant när det gäller förskollärare och lärare. Detta kommer att leda till mer ohälsa och en urholkad jämställdhet, oavsett vad regeringen säger.

Herr talman! Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Det innebär att vi med politiska och ekonomiska verktyg vill verka för jämställdhet och motverka den rådande könsmaktsordningen, där män de facto har mer makt än kvinnor. För Miljöpartiet är jämställdhet i grunden en fråga om frihet - en frihet för alla att vara den en är, i Sverige och i världen.

Vi vill mer än regeringen, men det får jag inte yrka på. Därför nöjer jag mig med att hänvisa till vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag har absolut ingenting emot att svenska företag och våra världsunika idéer på väldigt många områden sprids mer i världen. Det tycker jag är bra. När det gäller främjandet och handelspolitiken: I´m all for it. Men om svenska biståndspengar ska villkoras till det är det inte så bra.

Detta handlar om stora multinationella organisationer, och det är upphandling som sker. Menar biståndsministern att man ska frångå upphandlingsregler och fri konkurrens, eller menar han att man vill stötta lite grann på andra sätt genom en upphandlingsavdelning på UD?

En annan sak som jag har tänkt mycket på är talet om effektivitet. Det är såklart ingen som vill någonting annat än att ha ett effektivt bistånd. Sverige är också känt för, vilket har tagits upp väldigt många gånger bara i den här debatten, att vara ett av världens bästa länder på både transparens och effektivitet. Ändå får ministern det att låta tvärtom.

Man hävdar också civilsamhällets vikt, och man har dragit ned kärnstöd till FN-organisationerna. Men dessa är beroende av varandra. Neddragningarna av FN-stödet gör att också civilsamhället har svårt att verka i de allra tuffaste situationerna.

Även om biståndsministern inte har tagit upp det så mycket läste jag lite grann mellan raderna om att detta inte var så effektivt och att man slängde pengarna i ett stort svart hål. Men vad anser regeringen egentligen är problemet med FN-organisationerna och deras arbete? Varför vill man inte fortsätta att ge ett stort kärnstöd till Unicef som jobbar med barnen, UNDP som jobbar med miljöförstöringen och klimatet och UNFPA som jobbar med kvinnors rättigheter och hälsa och så vidare? Varför har man en så njugg inställning?

Fru talman! Jag vill tacka biståndsministern för att han är här och deltar i debatten.

Jag hade också gärna fortsatt kring frågeställningarna om länder som vi samarbetar med. När vi på många ställen stöder just demokratikämpar och civilsamhället med att kullkasta en regim är det ju inte länderna vi samarbetar med.

Jag ska dock inte göra det; jag har i stället en fråga om synergieffekterna mellan utvecklingssamarbetet, främjandet och handelspolitiken. Det är någonting som vi har hört under det år som ministern har suttit på sin post, och vi hade hoppats på ett klargörande nu när vi väl har fått reformagendan och kunnat läsa den.

Men det blir tyvärr inte tydligare. Vi har pratat om det förut, och jag står helt bakom det som regeringen säger om att det är bra att främja handel. Det är ett sätt att få investeringar, och människor kommer i arbete. Där har vi ingen annan åsikt. Vi var bland annat med och höjde garantipengarna som vi har pratat mycket om här i dag flera gånger, ett otroligt viktigt verktyg. Men jag tror inte att det är dem det handlar om här.

Utvecklingssamarbetet handlar om att utifrån mottagarländernas egna förutsättningar kunna stärka dem, medan främjandet och handelspolitiken handlar om hur man ska stärka svenska företag. Ministern var lite inne på det i sitt anförande också, men det blir fortfarande inte tydligt.

Är det en upphandlingsenhet som ska startas på UD för att hjälpa svenska företag att investera i andra länder? Eller kommer man utan att säga det att kräva motprestation i form av handel för att ha samarbeten i vissa länder?

Fru talman! Mörkret den här hösten har verkligen varit mer kompakt än andra år. Bilderna från Hamas vedervärdiga terrorattack mot Israel har etsat sig fast, liksom bilderna på barnen i Gaza som fortfarande drabbas av det urskillningslösa bombandet. Vi ser det också fortsatt i kriget i Ukraina. Vi ser barn som räknar med att dö av bomber eller hunger. Omvärldens hjälpsändningar räcker inte till, om de ens kommer fram.

Internationellt utvecklingssamarbete handlar om att möta just denna hopplöshet med en tro på att en annan värld är möjlig och på att vi kan lyckas om vi hjälps åt. Det handlar om att ge människor som tror på frihet förutsättningarna att omsätta sitt hopp till handling. Det handlar om att rädda liv och om att ge andra möjligheten att göra detsamma.

Det handlar om att använda vår makt, vår frihet och våra möjligheter till att bygga upp detta också för andra. Det gör vi för att vi kan och för att vi skulle vilja att andra gjorde samma sak för oss om situationen var en annan. Det handlar om internationell solidaritet och om att vi inte bara kan se andras lidande utan att agera.

Vi möts varje dag av bilderna och berättelserna från krigen i Gaza och Ukraina, men det är ju inte bara dessa krig som pågår. I skuggan av krigen där finns det andra konflikter som varje dag fortsätter att skörda liv. Det finns andra barn som inte räknar med att kunna äta sig mätta och andra familjer som flyr för sina liv. Det finns andra familjer som drömmer om att kunna komma tillbaka och leva i frihet, men hopplösheten kryper dag för dag allt längre in under skinnet för att till slut bli hela deras värld.

Vi vet att barn växer upp i flyktinglägren i Cox's Bazar eller Afrikas inland. Familjer lever hela sina liv på flykt från krig, förtryck och klimatförändringar. Deras verklighet påverkas inte av andra krig som startas, men den påverkas när omvärldens blickar vänds åt ett annat håll. Det råder fortfarande konflikter i länder som Kongo, Syrien, Afghanistan och Jemen, och dessa länder behöver fortsatt omvärlden. Vi i omvärlden behöver visa att vi står på civilbefolkningens sida mot brutala regimer som saknar respekt för mänskliga rättigheter.

När vi nu ser hur regeringen fokuserar biståndet ser vi också att väldigt många kommer att bli lämnade åt sitt öde.

Det här är verkligheten i världen. Detta är det vi ser. Det är vad som varje dag finns i våra telefoner, i nyhetssändningar och hos människor som vi har runt omkring oss. Det här är den värld vi lever i.

Jag har därför svårt att förstå hur regeringen kan se ut över samma verklighet och dra slutsatsen att det är nu som Sverige ska göra lite mindre. Det är ju detta man gör. Genom att dra ned på biståndet och överge enprocentsmålet slår man de facto undan benen för demokratirörelser. Man drar in bidrag till organisationer som verkar för fred och jämställdhet. Man vänder många människor ryggen.

När krigen har startat är det väldigt svårt att avsluta dem. Att jobba förebyggande och sedan delta i de fragila fredsprocesser som ändå utvecklas är otroligt viktigt, men också här drar regeringen ned.

Vi vill i stället satsa på fredsarbetet. Folke Bernadotteakademin är den svenska myndighet som ansvarar för fred, säkerhet och utveckling. Vi vet ju att det inte blir någon utveckling utan fred. Sveriges kompetens på detta område är unik, och Sverige har länge förknippats med ett starkt arbete för att förhandla fram, uppnå och bidra till varaktig fred. Men här drar regeringen alltså ned.

Sverige kan välja en annan väg. Vi i Sverige kan välja att investera mer i vår omvärld och i det gemensamma för att bygga upp en värld där fler lever i frihet och fred.

Vi i Miljöpartiet vill möta de kriser vi ser i världen med att i stället öka biståndet. Vi vill minska avräkningarna och stärka det svenska fredsarbetet.

För oss är det väldigt tydligt att Sveriges stöd till Ukraina är helt nödvändigt och otroligt viktigt i en osäker tid. Vi vill dock inte att notan för detta stöd ska skickas till världens mest utsatta. Vi ser att Sverige som land har såväl möjlighet som vilja att både stötta Ukraina och ha ett ambitiöst utvecklingssamarbete i resten av världen.

Nästan 120 miljoner flickor världen över går inte i skolan. Det är helt förfärliga siffror. Vissa får börja. Några får gå några få år för att sedan tvingas sluta i förtid. Andra får inte ens uppleva den där magiska första skoldagen. Detta är flickor som världen sviker, från början och framåt.

Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken har haft just dessa flickor och deras mammor för ögonen. Det var för deras skull som Miljöpartiet under sin tid i regeringen gick fram med flera stora satsningar inom utvecklingssamarbetet som fokuserade på flickors och kvinnors rättigheter: rätten till sin egen kropp, rätten till sin egen försörjning och makten över sitt eget liv. Vägen till fred och demokrati går också genom kvinnorna. Det är genom att satsa på flickor och kvinnor som lokalsamhällen byggs starkare och lyfter fler människor ur fattigdom och förtryck. Miljöpartiet står fast vid att en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik är det som skapar bäst förutsättningar för fred och utveckling.

Sedan nuvarande regering tillträdde har man gjort en stor sak av att vilja frångå den utstakade linjen med argumentet att den feministiska politiken bara var en etikett. Etiketten har nu tagits bort, men man ska fortfarande satsa på kvinnor och flickor. Jag har hört flera från regeringssidan argumentera väldigt väl för att stödet till flickor och kvinnor måste fortsätta. Jag hoppas att ni får genomslag, för detta är otroligt viktigt. Men det var inte bara en etikett, för det vi hittills har sett från regeringen är neddragningar och minskade ambitioner på detta område. Sverige är inte längre en lika stark röst för jämställdheten, men jag hoppas att regeringen snart tar sitt ansvar för detta igen.

Det är tydligt att när vi sätter flickors och kvinnors rättigheter i första rummet i både ord och handling skapar det utrymme för andra att komma efter. Det skapar också utrymme för alla som verkar i Sverige att strategiskt och fokuserat arbeta mot samma mål, och det behöver vi fortsätta att göra.

Vid sidan av en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik behöver biståndet också i allt högre grad fokusera på klimat, omställning och hållbar utveckling. De senaste åren har värmerekord och extremväder avlöst varandra runt om i världen, med katastrofala följder. Människors hus och hem har försvunnit, torka har tagit död på skördar och översvämningar har gjort hela byar obeboeliga. Krig, konflikter och brist på både mat och vatten kommer i klimatförändringarnas spår, och vi har tyvärr bara sett början på den klimatkris vi befinner oss i.

Regeringen säger sig också vilja satsa på klimatet i biståndet, och det är bra, välkommet och nödvändigt. Men ännu ser vi inget av det. Inför COP 28, som nu är avslutat, kom Sverige helt utan åtaganden, och det var första gången på över ett decennium. Men klimatbiståndet måste öka. Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier samt krig och konflikter - vår tids stora utmaningar är globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas.

Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och i genomförandet av Parisavtalet. Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan de växande ekonomierna inte upprepa våra misstag. Därför måste klimatbiståndet öka i såväl kvantitet som kvalitet. Storskalig finansiering för klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassade samhällen i den fattigare delen av världen. Vi behöver stödja utvecklingen av hållbara livsmedelssystem som kan stå emot klimatförändringarna.

Klimat- och miljöinvesteringar i såväl Sverige som övriga världen behöver komma snabbt på plats om vi ska ha en chans att klara klimatmålen.

Det finns hur mycket som helst att prata om inom denna budgetpost, men jag ska knyta ihop säcken och sammanfatta. Miljöpartiet vill att Sverige ska avsätta minst 1 procent av bni till utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Vi vill satsa på fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Utvecklingssamarbetet måste klimatsäkras och klimatbiståndet utökas.

Regeringen säger sig vilja fortsätta samarbetet med civilsamhället med oförminskad kraft. Det måste bevisas, för hittills har vi bara sett neddragningar. Jag beklagar att regeringen lovar runt men håller tunt på både biståndsområdet och klimatområdet. Det duger inte. Nu är det dags att visa resultat.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Ändå vet ledamoten säkert att bland det mest verksamma vi kan göra är att ge kärnstöd till de stora multilaterala organisationerna och FN-organisationerna. Då ser vi till att det kommer in i ett system som fungerar och där man har möjligheter att faktiskt hjälpa där det behövs. De organisationerna säger att stora kärnstöd och flexibel finansiering är otroligt viktigt. Få ger det. Men det binder inte upp eller bakbinder deras händer.

Jag tror att det var World Food Programmes förre chef som sa: Jag har hur mycket pengar som helst. Jag ser bara vatten, men jag har ingenting att dricka. Det betyder att alla länder bundit upp sitt bistånd och villkorat det mot olika projekt. Sedan händer en annan katastrof, och ingenting av det han har kan användas. Det är inte effektiv användning av biståndspengar, tycker jag.

Svenskt bistånd, som det utvecklades med Miljöpartiets biståndsministrar, är rankat som ett av de bästa i världen, med stor transparens och hög effektivitet. Därför blir jag förvånad över att Moderaterna fortsätter att hävda att det inte var effektivt.

Nu ska det ju bli mer effektivt. Det upprepas som ett evigt mantra. Då undrar jag varför Moderaterna, i alla fall enligt ryktet, går fram med saker som riskerar att leda till motsatsen. Vissa av dem ser vi redan i reformagendan, även om vi måste analysera den lite mer. Men nu ska också strategin för de partianslutna organisationerna reformeras. Det verkar som att det blir ett stöd som är knutet till mandaten i riksdagen i stället för effektiviteten i de projekt som ska göras. Det går alltså rakt emot det som Magdalena Thuresson nu har stått och talat för.

Varför lägger ni fram förslag som leder till motsatsen till det som ni säger att ni vill göra?