Alexander Christiansson

Fru talman! Jag tror inte att vi kommer att ändra vår syn på detta, för vi kommer alltid att reagera kraftfullt.

Nyligen, för bara några veckor sedan, var det en av ABF:s lokala organisationer som lånade ut lokaler till någon Palestinagrupp som delvis förnekar Förintelsen. Man gjorde en granskning av det. Jag tycker att det är problematiskt. Jag tycker att kopplingarna är problematiska. Jag tycker att det luktar illa när sådana här saker uppdagas. Då är det vårt ansvar som politiker att faktiskt se till att de här sakerna inte får fortgå.

Det var också därför jag nämnde Folkbildningsrådets mandat. I motsats till vad Magnus Manhammar säger tycker jag att det blir en sluten bubbla. Det blir nästan ett korrupt system, där man granskar sig själv. Det är ett problem, för vi måste kunna ta ansvar för de pengar som människor här ute går upp tidigt på morgonen för att dra in till vår statskassa och som vi som politiker har ansvar för att fördela. Det är där Sverigedemokraterna skiljer sig från Socialdemokraterna.

Men ärligt talat - jag skulle genuint vilja veta. Allt detta prat om bildning och så vidare - jag tror faktiskt att det finns ett korn av sanning i det ni säger. Men jag tror också att det finns en rädsla över att ABF, som är Socialdemokraternas studieförbund, kommer att få lägre anslag. Det är det största studieförbundet, och det är också det som har en rad olika kopplingar som är problematiska.

Man pratar om demokrati och hur viktigt det är. Man har haft en policy att alla partier inte får bjudas in när man har debatter för skattebetalarnas pengar. Det är ett problem, och det kommer jag att motverka så länge jag finns med i den här riksdagen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Magnus Manhammar för frågorna. Samtal är sunt och bra.

Jag vill inledningsvis försäkra Magnus Manhammar om att han inte behöver vara ledsen. Vi delar uppfattning om att ett starkt civilt samhälle och stark bildning är viktigt. Jag har själv lång erfarenhet av det civila samhället. Men vi ser problem i studieförbunden, och det är där jag ibland blir lite förvånad över Socialdemokraternas oförmåga att själva erkänna detta. Man kan erkänna att det har varit problem och fusk, precis som Magnus Manhammar sa nyss, men säga att man har åtgärdat det. Den bilden delar jag inte. Jag delar inte heller bilden av att studieförbundens problematiska kopplingar till diverse organisationer inte skulle finnas kvar längre. Så är det inte.

Rapporten från Riksrevisionen är tydlig. Riksrevisionens granskningar visar att ungefär 44 procent av studieförbunden fuskade med medlemslistor för att sko sig och få bidrag. Då skulle man logiskt tänka att vi drar ned 44 procent på anslagen till studieförbunden, så borde de kunna bedriva samma verksamhet som i dag utan fusk. Det är en logisk ekonomisk tanke. Men nu drar vi inte ned 44 procent. Om alla stöd till studieförbunden slås ihop, från kommun, region och riksdagen, drar vi ned 4-5 procent. Det är en liten neddragning med tanke på hur mycket fusk som har försiggått i studieförbunden.

Därför är vi nöjda med att Folkbildningsrådet inte längre ska ta hand om frågan om styrningen av medlen, utan det gör vi från riksdagens håll i stället. Så får vi se hur det blir senare, om vi kan få myndigheterna att i stället sköta granskningen av studieförbunden. Då kan vi få rena studieförbund i Sverige med en sund och bra bildning. Det är jag för.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Kulturpolitiken har blivit alltmer aktuell av flera skäl. Troligen beror det på att sättet som kulturpolitiken tidigare bedrivits på inte har varit särskilt ifrågasatt. För mig som sverigedemokrat är det dock ett mycket viktigt politiskt område, inte minst eftersom det är kulturen som formar vår gemenskap som nation och den sammanhållning som vi menar är fundamental för ett tryggt samhälle.

Oavsett om vi pratar om det humanistiska kulturbegreppet, som omfattar det synliga uttrycket av kulturen, exempelvis dans, sång och konst, eller det samhällsvetenskapliga och mer antropologiska kulturbegreppet, som innebär våra levnadsmönster, vårt språk och våra seder, är båda delarna viktiga. De går in i varandra på ett påtagligt sätt.

Den budget som nu ligger på bordet för debatt är vi sverigedemokrater väldigt nöjda med. Som ett parti av fyra måste man jämka. Det finns såklart saker som vi skulle vilja göra lite annorlunda. Men på det stora hela är vi nöjda, inte minst när det gäller de satsningar som just nu sker på kulturarvet.

För oss sverigedemokrater är kulturarvet och vår svenska historia central i kulturpolitiken. Både det materiella och det immateriella kulturarvet är det som levandegör vår historia och som knyter oss samman med generationer svenskar före oss.

Vår förståelse för kulturarvet och dess innebörd återspeglas nu också i budgeten. Det är tragiskt att tidigare regeringar alltför länge har negligerat kulturarvet till förmån för andra prioriteringar. Nu satsar vi till exempel, trots ett ekonomiskt ansträngt läge, över 100 miljoner kronor på att rusta upp bidragsfastigheterna runt om i landet. Det är byggnader och miljöer som hyser ett stort kulturhistoriskt värde.

Vi genomför även digitaliseringssatsningar riktat mot kulturarvet. Det är oerhört viktigt, inte minst ur ett beredskapsperspektiv. Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina fick nog de flesta av oss kulturpolitiker att yrvaket vakna upp och inse hur eftersatt beredskapsfrågan är. Mer konkret tilldelas statliga institutioner, som arkiv och museer, 20 miljoner i syfte att stärka arbetet med att digitalisera kulturarvet, för att säkerställa att det bevaras genom digitalisering av arkiv och samlingar som tillhör statliga museer.

Behoven när det gäller att vårda och bevara det fysiska kulturarvet är avsevärda. Därför föreslår regeringen att Riksantikvarieämbetet tilldelas en årlig tillskottsbudget på 30 miljoner kronor för att främja vård och utveckling av kulturmiljöer i hela landet.

Utöver det är läsfrämjande och läsförståelse högprioriterade områden för regeringen och Sverigedemokraterna. Därför inkluderas en årlig satsning på 40 miljoner kronor till folkbiblioteken.

Frågan om folkbildningen har varit het den senaste tiden. Vi sverigedemokrater är naturligtvis glada över att stöden till studieförbunden nu dras ned. Min kollega Jonas Andersson kommer strax att utveckla vår syn i den frågan i sitt anförande.

Jag vill passa på att lyfta fram några punkter som regeringen och vi just nu arbetar med och som kanske ligger något utanför det som är budgetdrivande. Jag vill först nämna att en svensk kulturkanon äntligen ska arbetas fram inom de kulturella områdena litteratur, film, bildkonst, arkitektur, design, industridesign, musik, teater och scenkonst. Frågan har varit viktig för oss i Sverigedemokraterna och är något som vi har lyckats få igenom i Tidöavtalet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Även om anledningarna är flera till att en kulturkanon är viktig är också diskussionen om den svenska kulturen ett viktigt syfte. Vi menar nämligen att resan fram till målet också har ett värde. Lika viktigt som det är att en kulturkanon arbetas fram är det att det finns en bra struktur för distributionen av kanon, när den väl är klar. Det arbetet bereds just nu på departementet.

Men det är också viktigt att understryka att kunskapen, inte minst ungas kunskap, om svensk kulturhistoria är mycket låg. Att förstå vår historia är grundläggande för den nationella identiteten, som vi menar är viktig, inte minst ur ett integrerande och assimilerande perspektiv. Vår majoritetskultur måste vara det som bygger sammanhållning och gemenskap. Det mångkulturella experiment som ledande politiker ägnat sig åt under flera decennier har nämligen varit förödande för vårt land.

En annan sak som ligger utanför budgeten är den översyn av lotterilagen som ska genomföras. Syftet är att stoppa partilotterierna. Socialdemokraterna har sedan slutet av 50-talet i skydd av föreningslivets lotterier skott sig på de undantag som finns. Man har också sett till att deras lotterier har varit undantagna från spelskatten och andra lagar som handlar om konsumentskydd, till exempel förbudet att sälja lotter på kredit. Men de har även återkommande använt sig av aggressiva försäljningsmetoder över telefon för att lura fattigpensionärer. Det är något som vi i Sverigedemokraterna har påtalat som mycket omoraliskt.

Mediestödet är också på plats och ska börja gälla från och med den 1 januari nästa år. Vi är glada och positiva till den proposition som har beslutats. Vi menar att det är bra att journalistiken runt om i landet går från opinionsjournalistik till nyhetsjournalistik samt att den lokala och regionala journalistiken värnas och premieras.

Ett annat område är idrotten. Där kommer jag att lämna över till min kollega Angelika Bengtsson som kommer att föredra våra satsningar på det området.

En ytterligare sak är att vi till slut fick bort det mycket märkliga kravet på danstillstånd, som Socialdemokraterna införde på 50-talet. Det var ett danstillstånd som regeringen skulle avskaffa redan 2016 eftersom alla partierna i riksdagen, förutom Socialdemokraterna, ville avskaffa det genom ett tillkännagivande. Vi är glada för att vi har fått igenom detta, men nu är nästa steg för oss att arbeta för att harmonisera den så kallade dansbandsmomsen för att göra det mer lönsamt för våra dansband att driva sina företag.

Dansband, andra musiker, författare och övriga konstskapare agerar till största delen som egna företagare inom de kreativa näringarna. Och det är viktigt att vara medveten om det. Småföretagarnas perspektiv är helt grundläggande för vår tillväxt.

Jag är själv uppvuxen i en familj som har försörjt sig som småföretagare inom scenkonsten, och jag menar att de kreativa näringarnas villkor måste bli bättre. Till stor del handlar det om regelförenkling, förenklingar i bokföring och hur kulturmyndigheternas bidrag till de kulturella och kreativa näringarna kan stärkas.

Som en del av den vision som Sverigedemokraterna har för kulturpolitiken vill vi arbeta för att frigöra kulturen från ett beroende av det offentliga. En stor del av vårt kulturliv kräver offentliga bidrag. Så är det, och det är helt uppenbart. Det är också helt avgörande, inte minst för barn och unga, kulturarvet och ett flertal kulturinstitutioner som vi alla ser som viktiga för vår kultur.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Min kollega Anna-Lena Hedberg kommer strax att gå igenom scenkonstens villkor under sitt anförande.

Däremot står de kommersiella kreativa näringarna utan stöd i dag, och det är näringar som inte ens identifierades som kulturskapare. Det är faktiskt sant, och det blev uppenbart under pandemin. Där stod man helt utan stöd och identifierades mer som småföretagare än som kulturskapare. Det vittnar till stor del om den kulturpolitik som har bedrivits de senaste 50 åren. Det var en politik som uttryckligen skulle motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, som Socialdemokraterna kallade den proposition som lades fram på riksdagens bord 1974.

Jag menar att det är skadligt att man medvetet har försökt att tvinga in kulturskapare i ett beroende av offentliga medel. Om vi vill ha en fri kultur är det hög tid att arbeta för att skapa bättre förutsättningar för de kreativa näringarna så att de kan stå på egna ben. Det finns gott om goda exempel på länder i vår närhet som har betydligt bättre förutsättningar för sina kulturskapare än vi har. Och det är ett enträget arbete som kräver tid, men vi sverigedemokrater är beredda att kavla upp ärmarna.

Sverigedemokraternas ambition är helt enkelt att motverka socialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Herr talman! Tack, Amanda Lind - då är vi överens! Vi är helt överens om att alla former av antisemitism, oavsett om det kommer från högerhåll, vänsterhåll eller islamister, ska bekämpas och motarbetas. Det sa jag tydligt i mitt förra svar, och jag står fast vid den punkten. Vår politik och min värdegrund lär mig att avsky antisemitism, och jag kommer att stå emot den i alla former som den kommer.

Återigen är det inte jag som säger detta, utan det är forskning och rapporter. Ändå behöver man hela tiden blanda bort korten, vilket gör det väldigt svårt att komma åt kärnan: att vi har så många människor i Sverige i dag som kommer från områden där man vuxit upp med den här typen av idéer. Vi kan ju inte bemöta dem om vi hela tiden ska blanda bort korten och låtsas som om det är ungefär samma från alla håll.

Det är inte så. De som skriker här ute på gatorna är inte högerextremister.

(Applåder)

Herr talman! Det är jättebra att den frågan ställs, så att jag kan få klargöra precis vad det är jag menar.

Som jag sa i mitt anförande ska antisemitismen bekämpas oavsett form och oavsett varifrån den kommer - högerextremismen, vänsterextremismen eller islamismen. Varifrån antisemitismen än kommer ska den bekämpas. Det är ingen diskussion om den frågan. Det är klart för mig. Jag går ut i vilket tåg som helst och demonstrerar mot antisemitism. Det gör jag när som helst, vilken dag i veckan som helst.

Vi pratar om undersökningar - alla pekar på samma sak. Det är häpnadsväckande att man går runt elefanten i rummet så mycket som man gör från vänstersidan. Beror det på att man själv kanske har en stor väljarbas som kommer från dessa områden och som har ett stort investerat känslomässigt kapital i den här konflikten och denna fråga? Är det därför man tolererar att det skanderas både det ena och det andra ute på gator och torg? Detta är problematiskt.

Herr talman! Det gällde Sverigedemokraternas politik när det kommer till just minoritetsfrågan. Vi har fem nationella minoriteter i Sverige. Det vi har sagt, och det man säger, är: Tillhör du en nationell minoritet har du en särställning i Sverige. Det har ingenting med medborgarskap eller något sådant att göra. Är man en del av en nationell minoritet har man en särställning, och då är det så. Då är man en svensk jude eller en svensk same eller en svensk finne - eller vad du vill av de fem nationella minoriteterna. Det är viktigt att understryka detta, och det är det vi har pratat om.

Sedan gäller det den importerade delen, som du nämnde. Det är inte jag som säger detta. Det kommer fram i de rapporter som har tagits fram om varifrån antisemitismen kommer. Det är inte Alexander Christianssons åsikter. Rapporterna finns att läsa på nätet. Det är nästan häpnadsväckande att man inte bara kan erkänna detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för frågan. Det är helt korrekt av Lena Hallengren att beskriva antisemitismen som ett problem som har funnits i Sverige under en väldigt lång tid, förmodligen i tusentals år. Jag skulle vilja påstå att det har funnits antisemitism nästan så länge som vi har funnits här. Den judiska gruppen är en grupp som är utsatt, och den har alltid varit det. Det vet också Lena Hallengren eftersom Socialdemokraterna redan tidigt på 1900-talet var en del av den rörelsen själva.

Sedan gäller det Sverigedemokraternas historia. Ja, vi hade företrädare i vårt parti som hade den typen av åsikter. Jag beklagar det. Det är något som jag själv inte är stolt över. Men Sverigedemokraterna 2023 har ingenting med antisemitism att göra. Vi driver inte några sådana frågor. Vi har inga intressen som har med antisemitism att göra. Det är motsatsen, skulle jag vilja påstå.

Det är precis så: Det finns attityder hos människor som kommer från Mellanöstern. Är inte ledamoten Lena Hallengren medveten om det har vi ett ännu större problem än det vi nu står och pratar om.

(Applåder)

Herr talman! Detta är häpnadsväckande. Det skulle vara intressant att veta vilka röda linjer Liberalerna skulle dra mot oss som har med antisemitism att göra.

Om vi någonsin ska komma till rätta med antisemitismen är det viktigt att vi är tydliga med var problemen kommer ifrån. Annars kommer vi aldrig att ha en chans att med kraft slå tillbaka mot dessa organisationer och de attityder som finns i samhället.

Det finns många rapporter som görs årligen där man undersöker vilka grupper som antisemitismen kommer ifrån. Jewish Studies sammanfattar rapporten från FRA, European Union Agency for Fundamental Rights, så här:

Muslimer med extrema åsikter står för 51 procent av hot och hat mot svenska judar i dag i Sverige. Vänsterextrema grupper står för 25 procent av hot och hat mot judiska grupper i Sverige. Högerextrema står för 5 procent av hot och hat mot judiska grupper i Sverige.

Det finns många andra rapporter som visar på exakt samma trender.

Med detta sagt är det väldigt viktigt att understryka att all form av antisemitism ska bekämpas. Det är ingen diskussion om den saken. Men om man hela tiden går runt elefanten i rummet är det svårt att hitta en enhet.

Kan vi vara överens om att det stora problemet kommer från attityder hos människor som vuxit upp i länder med konspirationsteorier och antisemitiska delar som har präglat kulturen? Kan vi vara överens om att vänsterns kamp mot det man kallar för förtryckaren legitimerar och skapar antisemitism? Kan vi vara överens om att högerextrema konspirationsteorier om judar göder ett hat mot den judiska gruppen? Kan vi vara överens om att grupper som skanderar "Krossa sionismen" på torgen också legitimerar antisemitismen? Kan vi vara överens om att det är problematiskt att en politiker besöker ett Hamasmöte och på bild öppenhjärtigt kramar om en Hamasledare?

Om vi kan vara överens om dessa saker har vi en chans att faktiskt komma överens om hur vi ska bryta antisemitismen i Sverige?

(Applåder)

Herr talman! Tack för ett fränt svar på min replik, Lena Hallengren!

Ska vi börja diskutera historia får vi nog ta det i en annan debatt. Jag vet inte om Socialdemokraterna egentligen kommer att känna sig så stolta över den historia de själva har. Jag tänker inte gå ned där. Det är ohederligt mot den debatt som vi just nu har.

När det gäller Sverigedemokraterna stämmer det. Vi har precis tagit fram en vitbok. Du har helt rätt. Det är så. Men det är också så att när det gäller antisemitism är det en fråga som vi i Sverigedemokraterna driver väldigt hårt. Det är någonting som jag själv motionerar om. Det är någonting som jag själv brinner för.

Jag menar att vi har problemet i de attityder som finns där man skanderar slagord mot judar här ute på våra gator och torg. Det är där pudelns kärna är när vi talar om problemet med antisemitismen i dag i Sverige. Det behöver tas på allvar.

Det är både högmodigt och självrättfärdigt att stå och kritisera andra när man själv bär ett så stort ansvar för den här frågan som inte minst Socialdemokraterna gör.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste ställa en fråga. Det låter som att det har gjorts fantastiskt mycket och att detta är ett problem som har uppstått nu. Regeringen tar det inte på allvar och klarar inte av att bära ansvaret i de här frågorna.

Allvarligt talat: De här tongångarna och attityderna av antisemitism har funnits länge i Sverige. Det är någonting som inte minst mitt parti har varnat för. Jag sitter pratar med mina muslimska vänner. När vi kommer till den här frågan säger vi: Vi kan inte prata om det här om vi ska umgås.

De konspirationer och de attityder mot Israel och det judiska folket som finns i de kulturerna är ett allvarligt problem. I stället för att gå runt den borde vi tala om pudelns kärna. Socialdemokraterna har ett ansvar för den utveckling vi ser just nu. Det borde man ta mer på allvar än att stå här och försöka kritisera den regering som nu är vid makten.

Herr talman! Också jag vill passa på att tacka Liberalerna för att de tagit initiativ till den här viktiga debatten.

Runt om i världen ser vi en ökad antisemitism som återigen visar sig i det offentliga rummet. Det är en antisemitism som mina judiska kollegor och vänner menar vanligtvis ges uttryck för i cyniska kommentarer, genom förtäckta konspirationsteorier eller bakom anonyma alias på en datorskärm. Nu, efter den 7 oktober, skanderas antisemitismen öppet på våra svenska gator och torg. Det sprejmålas antisemitiska kommentarer i den offentliga miljön. Det skapar en fruktansvärd hotbild mot vår judiska minoritet.

Jag har från min första dag i riksdagen motionerat för Israel och det judiska folket. Det är en viktig fråga för mig. Men jag vill vara ödmjuk. Mitt eget parti har också en historia. Det är en historia som är viktig att belysa i den här debatten. Det har funnits personer som haft vidriga antisemitiska åsikter. Det är något som vi aldrig kan tolerera. Och det är något som det är viktigt att man är uppmärksam på, så att man kan slå ned på det när man ser det, oavsett var.

I ljuset av den tid vi lever i är det viktigt att alla tar sitt ansvar och inte skyddar antisemitismen, oavsett om den gömmer sig bakom kritik mot Israel eller finns i väljargrupper eller i den här kammaren. Att tusentals människor firar en terroristattack och tågar genom våra gator och torg och skanderar antisemitiska ramsor är skrämmande. Att vissa krafter lyckas uttrycka vidriga åsikter genom att förklä det till Israelkritik är skrämmande. Att medier alltför ofta inte håller Hamas ansvarigt för det som sker i Palestina utan lägger ansvaret på Israel är skrämmande.

Men det är också skrämmande att antisemitiska strömningar försvaras och skyddas till förmån för politiskt spel. Enligt undersökningar funderar var och varannan svensk medborgare från den judiska minoriteten på sin framtid i Sverige på grund av det ökade hotet och hatet. Det är allvar nu. Om inte den här kammaren börjar ta antisemitismen på allvar finns det risk att vi inte har någon judisk minoritet kvar i landet om 20-30 år.

Vi i Sverigedemokraterna kommer aldrig att tolerera det som nu sker i vårt land. Vi är beredda att slå tillbaka med kraft mot dem som just nu skanderar antisemitisk propaganda på våra gator och torg.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! Min fråga går till civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin.

Rysslands pågående krig i Ukraina har gjort det tydligt att kulturarvet är en del av det civila försvaret. Kulturarvet blir tyvärr en tydlig måltavla under kriget. Det har vi sett - Ryssland har systematiskt bombat delar av Ukrainas kulturarv.

Vi kan konstatera att den svenska beredskapen när det gäller kulturarvet är eftersatt. Det är tydligt att tidigare regeringar knappt alls har prioriterat denna fråga.

Skyddet av kulturarvet vid händelse av kris eller krig regleras i flera olika lagar, till exempel i kulturmiljölagen och arkivlagen. Även museilagen säger att museer aktivt ska förvalta och skydda sina samlingar.

Flera statliga museer har i dag inte bombsäkra magasin som är ändamålsenliga vid en eventuell kris eller konflikt. Således riskerar ovärderliga samlingar att vara utan skydd vid händelse av kris eller konflikt.

Vad gör regeringen för att garantera att kulturarvet skyddas? Kommer ni att se över behovet och vilka platser som är bäst lämpade att bygga nya magasin på för att skydda kulturarvet i händelse av kris eller konflikt?

Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 23 i betänkandet.

I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Kultur för alla. Det är väldigt brett och omfattande. Det belyser bredden av frågor som vi ledamöter i kulturutskottet hanterar i olika former. Det är bland annat blåsmusik, litteratur och läsande, nationella minoriteters kultur och kulturens oberoende, som naturligt nog blivit del av den här debatten hittills.

Kulturen knyter ihop folket. Den kan också splittra folket - det ser vi inte minst nu under kriget i Ukraina, där Ryssland medvetet ger sig på kulturen i Ukraina just för att den har en sådan otrolig kraft. Det är en kraft som är bra och sund när den används på rätt sätt.

Vi har ett rikt kulturliv i det här landet. Vi har extremt många fantastiska kulturskapare inom olika konstformer och ett kulturliv som vi ska värna och vara rädda om. Vi har satt avtryck runt om i hela världen - inte minst våra konstnärliga begåvningar inom film och musik. Det är fantastiskt och något som vi alla känner stor stolthet över.

Det är även viktigt att bevara och värna ett rikt kulturliv i hela landet. Det är centralt för den politik vi driver, inte bara för att det är viktigt att så många som möjligt ska kunna ta del av kulturen. Att man tar del av kulturen innebär i förlängningen också att det skapas ett intresse för att själv bli kulturskapare.

Det är också därför det är bra och viktigt att vi tillskjuter medel till samverkansmodellen i syfte att stärka kulturen ute i landet, inte minst i landsbygdskommunerna. Det är även bra att man just nu utreder kultursamverkansmodellen för att göra den mer effektiv och bättre, så att skattepengarna inte stoppas av olika byråkratiska hinder. Pengarna ska komma ut dit där de gör nytta, ute i landet.

Det är också viktigt att konsten blir träffsäker, och att det som kommunerna erbjuds blir det de efterfrågar. Min förhoppning är att den nya utredningen ska ta upp kommunernas involvering i kultursamverkansmodellen. Det menar vi sverigedemokrater är viktigt.

För nationella minoriteter är rätten till kultur, språk och identitet grundläggande i en demokrati. Oberoende av om individen identifierar sig med enbart den nationella minoritetens kultur eller majoritetsbefolkningens kultur - eller båda kulturerna - är rätten till dem grundläggande. Vi menar att det är viktigt att värna individens frihet att själv välja tillhörighet. Med anledning av detta tycker vi att möjligheterna att ytterligare tillgängliggöra kulturarv tillhörande de nationella minoriteterna bör utredas.

Fru talman! Vi lever i en föränderlig värld där den digitala och tekniska utvecklingen går fort. Vi fick exempelvis höra ett utkast från AI läsas upp i talarstolen nyss. Det är första gången jag får höra det, och det var intressant. AI är något som diskuteras löpande nu. Man talar hela tiden om hur AI kommer att påverka oss som nation på olika sätt inom de olika politiska områdena. Många fördelar och många möjligheter kommer med AI.

Men det kommer också en del utmaningar och problem med utvecklingen, inte minst för något som vi varit inne på tidigare under debatten: unga människors läsande. Jag såg någon utredning som visade att unga i dag i snitt läser en A4-sida per dag. Det är väldigt lite, för då inkluderar man även läsandet i skolan. Detta är ett bekymmer. Hur vi ska få bukt med det är naturligtvis någonting som diskuteras löpande. Det finns i dag stor konkurrens från skärmar och telefoner. Som pappa till fyra söner vet jag vad det innebär. Det är svårt att konkurrera med det. Den diskussionen måste fortgå hela tiden.

Som ett led i detta har vi diskuterat med regeringen och kommit fram till att vi tillsammans ska arbeta med kulturkanon. En kulturkanon allena löser absolut inte problemet, men den är en del av skolans roll när det kommer till det svenska kulturarvet och den svenska litteraturen. Den berör ett betydligt bredare område men är en viktig del som med rätt verktyg kommer att sätta läsandet på dagordningen. Vi menar att det är viktigt.

Fru talman! Konstens oberoende var precis uppe för diskussion i ett replikskifte. Som jag nämnde då är den stora bilden att vi lever med ett problematiskt arv från en politik som förts under en väldigt lång tid då Socialdemokraterna i olika konstellationer styrt Sverige och satt sin ideologiska prägel på mycket av de saker vi har i vårt land, inte minst kulturpolitiken. Jag säger det igen: I kulturpropositionen från 1974 är man väldigt tydlig med att man vill se en starkare skattefinansierad konst. Jag tycker att det är problematiskt, för jag är i grunden en marknadsliberal person. Jag har en helt annan ideologisk utgångspunkt.

Jag är själv uppvuxen i en familj med kulturskapare och har sett hur mina föräldrar fått kämpa med sitt skapande. Eftersom de inte hade rätt politisk färg fick de avslag när de sökte kulturbidrag och annat. Detta är ett problem som jag ofta springer på när jag träffar kulturskapare. Jag har vuxit upp med kulturskapare från olika sektorer runt mig.

Vi behöver en friare konst i Sverige. Vi måste skapa fundament och villkor som gör att kulturskapare blir friare. Vi kan då titta på våra nordiska grannländer, till exempel Danmark. Där finns det i dag incitament för kulturskapare. Man kan erhålla sponsring eller ekonomiskt stöd från privatpersoner eller företag. Jag tycker att det är intressant och någonting som vi borde titta närmare på.

Även kulturskaparnas situation som företagare behöver stärkas. Trots att det i dag finns många kulturskapare som är beroende av offentligt stöd finns det faktiskt även småföretagare som inte är det. Genom att vidta politiska åtgärder som möjliggör för fler kulturskapare att stå på egna ben och bli självförsörjande på sin konst kan vi befria kulturen från politisk inblandning. Det är inte bara jag och Sverigedemokraterna som säger det. Det är en rad experter som säger att det är problematiskt när vi har subventioner på det sätt som vi har i Sverige inom konsten och kulturen. Det kommer alltid att finnas någon politiker som sätter ramen, och det är problematiskt.

Socialdemokraterna har en ideologi som går ut på att ta in stora skatter för att sedan dela ut pengar på olika sätt. Det här anförandet handlar egentligen inte om filmpolitiken, men jag vill ta ett bra exempel från vår kommittémotion när det gäller filmpolitiken. Vi lyfter frågan om att byta ut det filmstöd som man har i dag mot produktionsrabatter, som slår bredare. Då blir det inte längre: Om du lever upp till de här kriterierna inom filmpolitiken kommer du att få stöd. I stället blir det: Vill du göra film? Bra, då erbjuder vi rabatter! En sådan förändring frigör konsten och filmskapandet på ett väldigt enkelt sätt.

Det finns en pågående utredning gällande SGI:n som vi just nu väntar på att få ta del av. Småföretagarnas villkor är någonting som jag brinner för som tidigare småföretagarpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Enskilda näringsidkare har i dag stora problem med sin SGI. Det är väldigt obalanserat hur man räknar ut SGI:n för enskilda näringsidkare. En stor del av kulturskaparna är just enskilda näringsidkare. Vi väntar på resultatet av den utredningen. Ju mer vi förenklar och ju tryggare och enklare vi gör det för människor att driva små egna verksamheter inom kultursektorn och de kreativa näringarna, desto friare kommer konsten att bli. Det tycker jag är viktigt.

Fru talman! Vi kommer alltid att behöva viss subvention av konsten - inte minst för att bevara kulturarvet, för det bär sig inte självt. Så enkelt är det. Men om man skapar modern konst, utmanar och vill ha ideologi i sitt konstskapande kommer man också att få tåla att ens åsikter ifrågasätts. Jag har som politiker tankar kring vad mina väljares skattemedel går till. Bland mina väljare finns hårt arbetande personer som går upp klockan sex på morgonen, driver sina små företag eller går till jobbet och kämpar och sliter för att betala in pengar till vår statskassa. De förväntar sig svar av mig som politiker på vart deras medel tar vägen. Det är inget kontroversiellt, menar jag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Fru talman! Då är vi där igen. Principen om armlängds avstånd är i grunden, så som den tillämpades i Storbritannien på 1950talet och när den blev princip i Sverige, till för att skydda kulturskapare mot auktoritära ideologier som vill styra konsten för sina egna syften. Det är vi helt överens om.

Problemet är att i den kulturproposition som Socialdemokraterna drog genom riksdagen 1974 ville man uttryckligen utmana den kommersiella konsten och kidnappa den skattefinansierade konsten. Sedan tillsatte man olika myndigheter, delegationer och tjänstepersoner som drev en viss form av politik. Därmed ställde man sig och kramade politiken, höll ut armen och sa att det är armlängds avstånd som gäller. Det är ett problem som vi ofta ser inom socialdemokratin, och det är för att Sverige är ett land som präglas väldigt mycket av den socialdemokratiska ideologin. Det är ett problem. Därför kommer vi att utmana det. Så enkelt är det.

Vad Björn Söder har sagt betackar jag mig för att kommentera. Det är någonting som han får stå för. Det jag pratar om är en ideologi som ligger till grund för detta, och jag utvecklar gärna det i den debatt och de samtal som man kan ha i en öppen, demokratisk miljö - eller borde kunna ha, i alla fall.

Tyvärr är det svårt i Sverige att ha vissa former av debatter just för att de är så stigmatiserande. Man blir kallad för alla möjliga saker så fort man lyfter vissa frågor. Men som jag sa i det förra replikskiftet tycker jag att debatten är sund och tydlig. Jag tycker att vi ska kunna ha den här typen av debatter i en demokrati utan att det behöver betyda att allting som händer är otroligt farligt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Lars Mejern Larsson, för ett kreativt anförande med lite sång! Vi har förstått sedan tidigare att det kan hända i kulturutskottet, och det är ju trevligt.

Bara för att göra detta väldigt tydligt och klart: När det gäller den kulturella friheten är Sverigedemokraternas kommittémotioner tydliga. Vi vill att de kulturpolitiska målen och den politiska styrningen inom ramen för kulturanslagen ska suddas bort. Vi vill inte ha någon politisk styrning av kulturen i Sverige. Så enkelt är det. Det finns inga förslag i våra kommittémotioner eller i den politik vi driver om hur vi ska styra konsten. Så enkelt är det.

Det som är problemet, och det som vi har utmanat Socialdemokraterna och Miljöpartiet om eftersom deras politik har präglat den svenska kulturpolitiken i många, många år, är just den politiska styrningen, de mål och de kriterier som de partierna har fört in i politiken. Det fastslås också väldigt tydligt i rapporten som det har hänvisats till. Det är utgångspunkten.

Sverigedemokraterna har inga förslag som vill styra någon konst. Det finns något förslag inom filmpolitiken där vi har sagt att vi vill avsätta vissa anslag till kulturhistoria när det kommer till filmproduktion, men det betyder inte att man måste leva upp till några kulturhistoriska perspektiv eller kriterier för att ta del av anslagen utan bara att vi avsätter en del av budgeten - en liten peng ska gå till det. Det är det enda. Det finns inga andra förslag. Det stämmer alltså inte att Sverigedemokraterna vill styra konsten.

Fru talman! I förlängningen av det jag sa tidigare handlar det om den ideologiska inriktning som man har satt inte minst på kulturpolitiken i Sverige. Där har den politiska styrningen vuxit fram.

Det gäller inte minst Amanda Linds tidigare kollega, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke. Hon hade en text i broderi, tror jag, bakom sig vid någon intervju på sitt kontor. Där stod: Visst behöver vi en ny kulturrevolution.

Oavsett om Amanda Lind kommer att ställa sig bakom en kulturrevolution - det är jag väldigt tveksam till, och det tror jag inte att Amanda Lind vill - vittnar det i förlängningen om ideologin som ligger bakom. Den tycker jag är problematisk. Den kommer jag sedan att diskutera vidare i mitt anförande. Det är där mycket av problemen ligger.

Det gäller oavsett om vi har politiker på regional eller kommunal nivå som har åsikter om skattefinansierad konst, vilket också är en diskussion som är värd att ta. Om man har styrt under väldigt lång tid har man kunnat tillsätta olika positioner och platser i olika delegationer som ska göra olika saker.

Konsten ska få provocera. Det är inga problem. Men när konsten alltid provocerar åt ett håll kan man börja diskutera: Vad är det som ligger bakom egentligen? Vad är det som gör att vi har en struktur som är ett problem inom konstpolitiken?

Jag har väldigt svårt för det resonemanget. Det är märkligt att inte Amanda Lind och andra politiker från vänstersidan kan se det. Jag tycker att det är märkligt. Jag vänder mig mot beskrivningen att bara för att man står för en annan ideologisk inriktning är man auktoritär eller har en viss agenda.

Fru talman! Tack, Amanda Lind, för ditt anförande!

Diskussionen om den konstnärliga friheten har gått varm under den senaste tiden, precis som Amanda Lind säger. Det är en diskussion som jag tycker är bra. Den för upp diskussionen om konstnärlig frihet på agendan på ett sätt som jag tycker är sunt för en demokrati att kunna diskutera.

Det finns en del problematiska förhållanden när det kommer till principen om armlängds avstånd. Det är inte för att principen per se, så som den grundades på 50-talet, på något sätt är tvetydig.

Det är snarare så att det handlar om vår rätt i Sverige att använda vår yttrandefrihet och att få uttrycka våra åsikter. Det gäller som medborgare men inte minst som konstnär. Det är en rättighet som de flesta av oss värnar till döden. Den är väldigt central, och den är väldigt viktig.

År 1974 när Socialdemokraterna lade fram kulturpropositionen i Sveriges riksdag valde man att utmana den kommersiella konsten. Den kommersiella konsten är också den fria konsten på många sätt. Där är du inte beroende av någon på det sätt som man är när man tar emot medel för skattefinansierad konst.

Där har vi grundproblemet. När man målar upp det i en stor tavla, mycket större än den debatt som har varit nu den senaste tiden, ser man väldigt tydligt att vi har en konst som inte är fri.

Det finns tydliga direktiv, tydliga målsättningar och ramar, från politiken som styr mycket av det konstnärliga innehållet. Det är problematiskt. Den diskussionen är väldigt intressant att ta.

Det är inte bara jag som säger det. Även när man lyssnar på experter som djupt har satt sig in i detta hör man att de menar att det är klart att det finns gråzoner. Det är en viktig fråga att diskutera.

Som Amanda Lind också sa har vi där en historia där Miljöpartiet självt har varit med och drivit en styrning av konsten. Det är mitt svar på frågan och påhoppet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vatten, sanitet och hygien är fundamentalt för mänskligt liv. Nu höjs också röster runt om över hela jorden om att det finns en avsaknad av rent vatten. Till och med i Sverige har vi hört sådana röster, bland annat på Gotland för några år sedan.

Vi i Sverigedemokraterna menar att just vattenrening är centralt för ett hållbart biståndsarbete. Jag vill fråga ministern hur man ämnar arbeta med de här frågorna framgent. Det finns nämligen en del frågetecken. Kommer regeringen att förnya befintliga strategier, eller kommer man att arbeta på ett nytt eller annat sätt?

Herr talman! Inledningsvis vill jag bara ägna en tanke åt det fruktansvärda som just nu sker i Turkiet och Syrien. Den förödelse som jordbävningen inneburit är fruktansvärd att bevittna - män, kvinnor och barn som krossats under betongen. Det går inte att ta in den smärta som hundratusentals människor just nu upplever.

I detta nu dirigerar vi biståndsmedel till dem som drabbats av jordbävningen och dess följder. Det är hjälp som når de direkt nödställda. Det är bistånd i dess mest kärnfulla bemärkelse.

Min fråga går till statsrådet Johan Forssell. Riksrevisionens senaste rapport och andra sakkunniga pekar på att strategierna under den förra regeringen varit väldigt spretiga. Det har saknats konsekvensanalyser och möjligheter till uppföljning, vilket ibland skapat ett kontraproduktivt bistånd. Hur säkerställer vi att svenska skattemedel gör största möjliga biståndsnytta och används på ett ansvarsfullt sätt, som exempelvis nu i Turkiet och Syrien?

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Vi får ha lite is i magen - det kanske går att interpellera även sverigedemokrater i framtiden. Det får vi i alla fall hoppas.

Det finns saker som det behöver skäras ned på. UNRWA är exempelvis en organisation som, menar vi, har stora problem med sin legitimitet. Både antisemitism och annat pågår där, enligt otaliga rapporter. Det finns annat också. Det är också därför detta behöver utvärderas och analyseras grundligt.

Jag lyssnade på replikskiftena med Magdalena Thuresson och Gudrun Brunegård tidigare. Man hänvisar mycket till avsaknaden av analys och konsekvensanalys kopplat till den budget som vi nu lägger fram. Jag tycker att det är intressant med tanke på att just utvärderingar och underlag lyste med sin frånvaro när enprocentsmålet drevs igenom för drygt 50 år sedan. Vad byggde egentligen Tomas Eneroths parti just 1 procent på? Vad var grunden? Vad är det empiriska och vetenskapliga belägget för att just 1 procent är det som gäller och att det är då vi lyckas? Det skulle vara intressant att höra.

Sedan är det något annat jag skulle vilja höra. Mikael Damberg gick ut i en tidning och skrev en debattartikel om Tidöavtalet och biståndet. Han uttryckte det bokstavligen så här: Det är en slakt av det svenska biståndet som just nu sker. Som Gudrun Brunegård också lyfte handlar det nu om 0,88 procent av bni. Inte för att jag vill hålla mig till de här procentsatserna, men eftersom Socialdemokraterna är så besatta av procentmål måste jag ändå förhålla mig till dem. Denna budget innebär alltså 0,88 procent. Socialdemokraterna lägger 0,91 procent; det är alltså 2 ½ miljard mer än regeringen. Är slakt en bra definition att använda när man uttalar sig i dessa väldigt viktiga frågor?