Karin Rågsjö

Fru talman! Jag ska plocka upp några frågor ur detta enorma bollhav. Jag tänker på hälso- och sjukvårdspersonalen. Det har ju kommit flera rapporter om att de går på knäna från Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan. Det är väldigt tydligt. Vad tänker Sverigedemokraterna om det? Vi hade velat se en långsiktig vårdberedning och inte så korta puckar som den här regeringen och SD arbetat med. Det behövs långsiktiga förutsättningar för att titta framåt.

På tal om brottslighet är allt inte invandrarnas fel, så som ledamoten säger. I går sände Ekot ett gräv om Kry, där läkare har jobbat på provision. Att ta emot 100 besök per dag låter ju extremt effektivt och ger också en bonus. Men allt betalas med våra skattepengar. Det tycker jag är intressant. Jag vill veta SD:s inställning till den här typen av avarter. Det har skett en kriminalisering. Man kan casha in om man gör någonting åt det här, det vill säga reglerar marknaden. Hurdant är ert intresse för att reglera marknaden? Det undrar jag.

Produktivitetskommissionen har lämnat en rapport där det är tydligt att man vill släppa valfrihetssystemet LOV när det gäller vårdcentraler eftersom man har sett att det är dysfunktionellt. Det är härligt att fler än Vänsterpartiet ser det. Det är också en fråga till ledamoten, fru talman: Hur tänker ni angående det här? Det är ju väldigt mycket pengar som rinner ut från välfärden på det sättet. Vad kan man göra åt det, anser ledamoten?

Fru talman! Jag undrar om KD har varit på besök i USA och lärt sig hur man tar sig fram med osanning under valåret. 28 procent – den siffran stämmer inte om man gräver lite. Då hamnar det på 8 eller 13 procent, men vi lämnar det.

Christian Carlsson tar upp Stockholm. Jag har nämnt de siffrorna, och jag tycker att det är ganska ohederligt att återigen komma med Stockholmssiffror som är helt falska – det måste jag säga.

Nu går jag över till något annat. Jag har knappt tid, men jag pratar fort. Ni har också tillsatt Produktivitetskommissionen, men ibland blir det inte som man har tänkt sig. Kommissionen och utredaren Clas Olsson lade fram förslag 2025. De ville ta bort den tvingande delen i lagen om valfrihetssystem, som ni införde och som har inneburit en extrem möjlighet för allehanda företag att ta sig fram på olika sätt. Jag ska tala mer om det senare.

Den fria etableringsrätten har inneburit fri lejd för kriminella aktörer och så vidare. Det finns enormt många bra privata vårdföretag – det är inte det. Men ni har öppnat dörren och helt enkelt gjort det möjligt för ohederliga människor att ta över vården.

De har också föreslagit att regionerna ska slippa betala för digital vård. Hur ser ledamoten på det? Så här kan det nämligen inte fortsätta. Ivo kan inte bli större och större för att rätta till misstagen när det gäller det fria vårdvalet. När Krys läkare tar emot 100 patienter var per dag – det här är bara början på det grävet, tror jag – är det klart att det handlar om något slags strukturfel. Det kan inte Ivo rätta till, utan man måste titta på lagstiftningen. Det vägrar Kristdemokraterna att göra. Det beror kanske på att ni har bättre kontakt med vårdföretagen än Vänstern och Socialdemokraterna har.

Det vore fint om man tog eget ansvar för de här fyra åren i stället för att börja prata om Göran Persson.

Fru talman! Jag har lite andra siffror än ledamoten har. En ögonblicksbild från januari för vårdköerna, justerat efter folkmängd, visar 6,24 patienter per tusen invånare i Stockholm. Vidare är det 16,41 patienter per tusen invånare i Skåne. Så ser det ut, och i Region Skåne styr KD tillsammans med Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – men nog sagt om det.

En 28-procentig minskning av vårdköerna låter fantastiskt. Grejen är väl att nio regioner hade uteslutits ur den redovisningen. Jag tycker kanske att det är bra om ni nämner det varje gång ni tar upp de siffrorna. Då lämnar jag detta.

År 2024 tillsatte ni en effektivitetsdelegation. Det låter super. Vården ska bli effektivare, och regionerna ska få söka medel där. Detta kan också innebära en del byråkrati. Här kan vi snacka om just byråkrati.

Fru talman! I den delegationen som ville effektivisera vården satt också vårdbolaget Krys direktör, om jag får uttrycka mig så. Och han blev invald samtidigt som Kry anklagades för felaktig fakturering av tre regioner och lite annat smått och gott.

Vi har genom Ekots gräv fått lära oss mycket om Krys affärsmodell, som var 100 samtal per läkare och dag. Hej och hå – det var effektivt. Det är skattebetalarna i regionerna som har fått betala för det här. Det vet ju ledamoten.

Är det verkligen en god och jämlik vård efter behov? Vad tänker Kristdemokraterna om det?

Fru talman! De regioner som ni exkluderade, Dan Hovskär, tog vi med. Det kunde man nämligen göra om man gick in och tittade på SKR:s sida. Det var Blekinge, Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro. Några av dem har väldigt bra resultat. Andra har inte så bra resultat.

Det är klart att man kan fixa med siffrorna om man tar bort nio regioner. Nu ska jag inte vara sådan; ni tänkte nog rätt.

Det är klart att det är en väldig skillnad om man först säger 28 procent, och sedan landar det på 14 procent eftersom de här regionerna inte var med. Jag tycker att det är lite tråkigt. Det blev liksom lite smolk i glädjebägaren för min del.

Sedan ser vi en brist på arbetskraft nu inom både vård och omsorg. Samtidigt finns det en lång lista på människor som ska kastas ut beroende på saker som har att göra med de lagändringar som ni har piskat igenom tillsammans med resten av Tidögänget, som drabbar väldigt hårt. Vi står inför demografiska utmaningar, stora pensionsavgångar och ökade vårdbehov.

Detta får mig att undra. Att utvisa utbildad personal och ungdomar under utbildning, exempelvis personer som går läkar- eller sjuksköterskeutbildning, är det verkligen en så smart idé i dessa tider? Eller handlar det bara om att ni ska blidka Sverigedemokraternas hela idé om att kasta ut så många invandrare som möjligt?

Fru talman! När det gäller Sollefteå tänker jag att det låter jättebra. Vänsterpartiet har varit där flera gånger i olika konstellationer. Det är ett bra initiativ.

Man ska ju börja lite positivt, men nu kommer det något annat. Jag tänker på det här med 28 procent kortare vårdköer. Vi tittade lite på det, eftersom vi tyckte att det var intressanta siffror. Jag tycker att det är fantastiskt om vårdköerna minskar; det är inte det. Men när ni räknade ihop era 28 procent, Dan Hovskär, hade ni exkluderat de nio regioner som hade förändrat sina olika system. Men vi tittade på dem också. Det kunde man nämligen göra. Och hur man än mäter landar man då på helt andra siffror.

Man landar på 13 procent om man mäter från oktober 2022 till januari 2026. Man landar på 8,4 procent om man tittar på januari 2023 till januari 2026 och så vidare. Som mest kommer man till 14,8 procent. Men vi kom inte till 28 procent.

Kristdemokraterna ansvarar ju för sjukvården. Det är er paradgren. Därför undrar jag hur det kan bli så fel. Det lät väldigt trovärdigt, men vi har verkligen plöjt igenom siffrorna – inte jag personligen, utan andra som är duktiga på det – och ser att en minskning med 28 procent inte håller.

En av mina frågor till ledamoten blir alltså: Hur tänkte ni där på presskonferensen? Det låter jättebra med 28 procent, men det är ju inte 28 procent.

Herr talman! Det var en mängd frågor.

Vi är emot vinster i välfärden på det sätt som det fungerar nu – exempelvis för privata aktörer. Det är allmänt känt.

Vi ser också en enorm utbredning av bedrägerier, även på vårdcentraler, vaccinationscentraler och så vidare. Det är inte okej. De tvättar pengar, helt enkelt. Så ska vi väl inte ha det?

Låt mig gå tillbaka till regionerna. Innan de lyckliga 7–8 miljarderna trillade ned gick de 24 miljarder back. Det har av olika orsaker varit en katastrofal ekonomisk utveckling i Sverige. Under den period när statsbidragen inte höjdes för att möta de stora behov som fanns i regionerna fick man säga upp personer. Det var läget. Det var 24 miljarder back, och nu 8 miljarder plus – de går alltså fortfarande minus.

En grej vi kanske kan enas om i Sverige är att indexreglera statsbidragen så att statsbidragen följer utvecklingen, som exempelvis löner gör. Vi godtar inte lönesamtal där någon säger att du inte får högre lön det här året utan att man kör på de 2 procent du har fått tidigare.

Det är mycket som kan göras. Regionerna kämpar på olika sätt, men jag har förklarat att staten måste ta ett tydligare ansvar för den ekonomiska styrningen, indexera bidragen och satsa mer på välfärden än på att sänka skatten för de absolut rikaste.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Crister Carlsson för frågan.

Jag är inte emot privata vårdgivare. Jag går själv till en vårdcentral som ägs av ett kooperativ av läkare. Det funkar utmärkt. Det är inte det vi är ute efter. Vi är ute efter kryphålen, låt oss säga för nätläkarna. Nätläkare har dykt upp snabbt, och de har sett att de kan tjäna mycket pengar på att fånga in ganska friska människor i sina system.

Jag tycker inte att det är okej att nätläkare regelbundet står och raggar kunder i tunnelbanan. Jag tycker inte att det är okej att de på sina sajter för över patienter till sina mottagningar från de mottagningar de redan har. Det sker dagligen. Jag tycker inte att det är okej att privata nätläkare skor sig på regionerna genom att lura dem. Det är precis vad som har hänt i Stockholm. Jag tycker inte att det är okej.

Det kommer absolut att finnas privata initiativ. Det är ingen som är emot det i Vänsterpartiet, men de ska inte lura regionerna på pengar. Det är ingen bra grej – absolut inte.

Det har säkert funkat jättebra i Dalarna med ert initiativ, men det finns också andra exempel på just dem som arbetar med diagnoser av unga. De har skott sig på människors förtvivlan över att inte få hjälp av regionerna. Det har vi sett, och de har också fått lägga ned sin verksamhet.

”Privat” kan vara allting. Det kan vara Sankt Görans, som har det här fantastiska AI-projektet igång. Men det kan också vara de som lurar staten och regionerna på pengar. Så kan vi inte ha det.

Det finns en sjukvårdslag som säger sjukast först. Det systemet kör inte nätläkarna.

Herr talman! Kommer ni ihåg de smattrande applåderna för sjukvårdsarbetarna under pandemin? Det gör jag. De står i skarp kontrast till resultaten från Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn av akutsjukhus och primärvård. Dessa lämnar ingen tvekan: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som nu är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Under åren 2022–2024 inspekterade Arbetsmiljöverket arbetsplatser inom sjukvården. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna ännu större: 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården landade siffran på 69 procent. Den mest genomgående bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning och den obalans mellan krav och resurser som sedan länge präglat sjukvården. Det handlar om den åderlåtning som skett i decennier inom offentlig vård, och det handlar om vårdens personal.

Det råder brist på vårdplatser i hela landet, bland annat inom intensivvården, vilket i hög grad kan knytas till personalbrist och en arbetsmiljö som i många fall är helt ohållbar. Det krävs en starkare nationell styrning och resurstilldelning, precis det som Vårdansvarskommittén kom fram till.

Speciellt otacksamt verkar det vara att jobba i Skåneregionen, där Tidögänget styr. Där är väntetiden på specialistvård 93 dagar, att jämföra med Stockholm som har 62 dagar – trots att Skåne har hälften så stor befolkning som Stockholm. Det kanske man ska fundera över i södra delen av Sverige.

Det krävs högre löner, fler anställda och bättre arbetstider, exempelvis i form av förkortad arbetstid. Det krävs att staten tar ett större ansvar för utbildning för samtliga vårdyrken. Det krävs en jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården. Det krävs en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för sjukvårdspersonal samt att specialistutbildning för vårdpersonal regleras i lag. Det kan inte vara så att det blir fri lek, utan här vill vi reglera.

Personal inom sjukvården måste också få se att satsningarna som görs är långsiktiga, inte bara kortsiktiga. Om man hade värdesäkrat de generella statsbidragen, det vill säga indexerat med pris och befolkning, skulle regionerna i dag ha haft 10 miljarder mer, och det hade de behövt. Detta är vad Vänstern vill göra.

Nu går vi snabbt över till journalsystem. Oavsett politisk färg på regionen blir det ofta fel. Problemen med regioner som ska införa nya journalsystem inom hälso- och sjukvården har varit en följetong de senaste åren. Dessa misslyckanden leder till stora kostnader för regionerna men knappast till att det blir bättre för patienterna.

Vänsterpartiet tycker att det hade varit väldigt bra om vi just på detta område hade haft något slags nationellt tänk så att man hittade ett sammanhållet och fungerande nationellt journalsystem som kunde underlätta rörligheten inom vården för såväl patienter som anställda.

AI, herr talman, är fantastiskt – men har vi koll?

Flera försök och studier görs nu på Sankt Görans sjukhus i Stockholm för att utveckla diagnostiken av bröstcancer. En studie från 2023 visade att prover som tidigare tagit 15–30 minuter för en människa att analysera kan analyseras på 3–4 minuter med AI. De försök som genomförts på Sankt Görans sjukhus har resulterat i att köerna till mammografin är borta. Uppföljningen av försöken visar också på fler hittade cancerfall och färre falska positiva fall.

Den här typen av effektivisering frigör arbetstid för läkare och annan vårdpersonal och borde självklart spridas över landet. Det är en otroligt viktig utveckling, och vi måste se till att det fortsätter hända saker på området. Det kommer också att stärka olika bedömningar som görs inom vården.

Men det finns också stora risker med AI när det gäller integritetsskydd, och frågan är vem som ska bära ansvaret när något går fel. Vi är ju väldigt USA-beroende i Sverige, och det vore väl himla bra om Sverige ägde de här funktionerna. Vips kan vi stå där utan den här delen från USA. Vi vill att regeringen återkommer med förslag om att utveckla nationella och statligt ägda AI-modeller för screening.

Herr talman! Cash is king. När vårdmarknaden breder ut sig sitter ofta diverse högerpolitiker och ser skattepengar rulla iväg till bolagen. Det är inget snack om det. Får vi en jämlik vård på grund av det? Då måste välfärdsresurserna styras efter behovsprincipen, där störst behov kommer först.

För nätläkarbolagen och andra privata vårdgivare är de friskaste patienterna som kräver minst insats de mest lönsamma. Det är dem man är ute efter – de lågt hängande frukterna.

Region Stockholm har försökt att minska kostnaderna för nätläkare, men det har visat sig vara väldigt svårt. Nätläkarna är väldigt duktiga på att hitta kryphål i lagstiftningen. Många har flyttat sin verksamhet till Region Sörmland, där ersättningsnivån är högre, vilket leder till högre kostnader för det offentliga i andra regioner – väldigt fiffigt! Bara under perioden januari–oktober 2024 betalade Region Stockholm mer än 300 miljoner kronor till nätläkarna. Det är oerhörda summor som bara rullar vidare.

Nätläkarna får betalt per kontakt, och det finns inget kostnadstak. Därmed skapas incitament att locka patienter att höra av sig om och om igen för besvär som egentligen inte kräver vård.

Åker man tunnelbana i Stockholm kan man dessutom se att diverse nätläkarbolag raggar kunder i tunnelbanan. Tänk er själva om en vårdcentral i Stockholm skulle ragga sina kunder på det sättet! Vi har också sett nätläkare som manipulerar med avgifter och som utan att fråga för över patienter från deras fasta vårdcentral till sin egen verksamhet. Detta är på riktigt; det är inget jag hittar på.

Myndigheten Vård- och omsorgsanalys har tittat på den digitala vården och visat att cirka 25 procent av nätläkarkontakterna är ny vård som inte skulle ges någon annanstans. Även Konkurrensverket har ifrågasatt rimligheten i att nätläkarna snedvrider konkurrensen.

För att täppa till kryphålen för nätläkarbolagen måste patientlagen ändras. Lagen fastslår att patienter själva helt fritt får välja sin vårdgivare, vilket är bra, och i det ingår även nätläkarna. Men här måste vi också titta på konsekvenserna. Vi vill ändra patientlagen för att stoppa nätläkarnas verksamhet i dess nuvarande form och hitta nya former. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 25.

Svensk hälso- och sjukvård befinner sig i ett kritiskt läge. Samtidigt som kraven på vården ökar har vi fortfarande stor kompetensbrist. Mitt i detta har ett antal lagar stiftats som gör att väldigt många vårdarbetare nu eventuellt kan utvisas, vilket vi har pratat om tidigare. Sveriges rykte som ett öppet samhälle håller på att solkas ned.

Under tio år har det kommit 4 000 läkare och 2 000 sjuksköterskor till Sverige från andra delar av världen. De är väldigt oroliga, och det är också alla de tonåringar som står inför utvisningsbeslut. Gör om och gör rätt! Vi väntar otåligt på regeringens förslag angående vad man tänker göra för att täppa till de här hålen.

Döden, lidandet, svälten och den humanitära katastrofen i Gaza till följd av Israels skoningslösa krig efter massakern den 7 oktober 2023 går inte att beskriva. Tusentals barn har dödats, skadats och traumatiserats. Sjukvårdssystemet i Gaza har helt trasats sönder.

14 europeiska länder har tagit emot patienter från Gaza, men den svenska regeringen säger nej. Vänsterpartiet anser att vi måste ta emot patienter precis som dessa 14 andra länder har gjort, exempelvis Italien och Spanien. Det är oerhört viktigt. Vi måste värna den rätt som borde finnas för de barn, exempelvis, som är svårt skadade och fortfarande inte får hjälp med proteser och så vidare.

Herr talman! Det låter ju helt underbart, ledamoten Crister Carlsson! Förkortad arbetstid låter som värsta vänsterpropagandan – jättebra!

Det är också något som exempelvis Vårdförbundet kräver. Jag skulle vilja se att man tog frågan på allvar, för jag tror faktiskt inte att vi kommer att kunna anställa människor som orkar jobba 100 procent. Väldigt många i dag jobbar 60 procent för att orka med, vilket också påverkar deras pensioner. Förkortad arbetstid är absolut en väg framåt; det måste jag säga. Det var intressant att höra från ledamotens håll.

Det är precis som den tidigare talare som diskuterade med ledamoten Crister Carlsson tog upp när det gäller att man utvisar väldigt många vårdarbetare. Det går undan. Även om regeringen genom statsministern säger att det minsann kommer att hända saker och att regeringen ska stoppa detta händer det ingenting. Människor utvisas, och det är 600 personer på listan.

Det gäller inte bara detta, utan det handlar också om det mentala klimatet som råder inom hälso- och sjukvården. Jag tänker exempelvis på forskare. Det var en väldigt bra artikel i Svenska Dagbladet i går där man beskriver situationen för många forskare i Sverige. Vill de stanna i det klimat vi har fått i Sverige? Plötsligt är Sverige ett land där invandrare inte är på topp, om man får uttrycka sig så, utan ses som något som inte hör till samhället.

Vi är inne på en väldigt farlig resa. Jag tror att vi måste säga så här: Okej, vi kommer att behöva fler invandrare och människor som kommer hit och jobbar! Man kan inte säga att man ska se till att de 9 procent som är arbetslösa ska in och jobba inom hälso- och sjukvården, utan man måste också utbilda personal.

I dag utvisas utbildad personal. Det gäller även ungdomar som går läkarprogrammet och så vidare; de utvisas på grund av att de har nått åldern 19 eller 20 år. Det är en katastrof för svensk sjukvård.

Herr talman! Det var mycket vi fick höra här.

Först och främst vill jag säga till ledamoten Crister Carlsson att vi i dag har en extremt kompetent kader av sjuksköterskor som gör ett fantastiskt jobb. Vi har en helt annan sjukvård än när ledamoten och jag var något yngre; det är en mycket mer kvalificerad sjukvård.

Det som trycker ut vårdpersonalen är de extrema skillnaderna mellan vad de ska göra och vad de kan göra med sina resurser.

Det är klart att man undrar när man ser att Arbetsmiljöverket i sin tillsyn av sjukhusen under 2022–2024 kom fram till att det inom sjukvården var 73 procent som fick krav på åtgärder. Då har man landat helt snett. Det handlar också om en otroligt problematisk situation inom primärvården, där 69 procent behövde vidta åtgärder. Det här är stora undersökningar. Sedan kom också Försäkringskassans undersökning av vårdpersonal, som visade att väldigt många är på gränsen till utbrändhet.

Det var precis det vi fick höra i morse när man pratade om primärvårdsläkare; många av dem är också nära utmattning. De klarar inte av den situation de borde klara av om de hade lite bättre möjligheter att anställa fler. Men så ser det inte ut i dag.

Om man ska göra något åt sjukvården borde man se till att vårdarbetarna mår lite bättre, och då måste de också ha fler kamrater att jobba tillsammans med. Det vore intressant att höra ledamoten Crister Carlssons syn på detta. Behöver vi anställa fler i en situation då vi också har en helt annan demografi än för 20 år sedan med fler äldre, exempelvis? Hur ska vi klara det här?

Herr talman! Ledamoten säger ”aspirera på” och nämner siffror som inte håller. Jag använder SKR:s siffror. Om det är bluff, då vet jag inte. Ledamoten får i så fall ta den diskussionen med SKR.

Jag kan ta några exempel på tonårsutvisningar, där de som ska utvisas pluggar till exempelvis läkare. Vårdbiträdet Nagam kom till Sverige som tolvåring tillsammans med sin mamma, och hon ska ut från Sverige. Hon är färdig undersköterska och ska skickas ut. Vi har läkarstudenten Naval från Örebro som har fått pausa sin utbildning för att i stället arbeta och visa att hon är självförsörjande för att få fortsatt uppehållstillstånd i Sverige. Det är så dessa fall ser ut.

Man kan tycka att det verkligen är toppen att unga människor med stora ambitioner ska få sticka från Sverige på grund av att ni i Sverigedemokraterna har hållit i ratten medan de andra Tidöpartierna suttit längst bak och bara åkt med.

Herr talman! I de här diskussionerna är det många frågor, och Stockholm kommer alltid upp. Detta handlar om den kampanj som drivs mot Stockholmsregionen från högern, från Timbro och från företag som har lierat sig med vårdkapitalet, om jag får uttrycka mig så – nu börjar jag låta som en riktig marxist, herr talman!

Tittar man i siffrorna ser man att sjukvården har expanderat enormt i Stockholm. Man har haft betydligt bättre utveckling än i exempelvis Skåne; det måste man säga. Där har man haft fullständigt katastrofala siffror. Exempelvis var genomsnittlig väntetid under 2025 till besök i specialistvården 62 dagar i Stockholm och 93 i Skåne. Väntetiden till operation inom specialistsjukvården var 80 dagar i Stockholm och 148 dagar i Skåne.

Det är Skåne som är – ursäkta, herr talman – på dekis, inte Stockholm.

Herr talman! I likhet med ledamoten hoppas jag att det som gäller Sollefteå går igenom. Det är väl den fråga vi är mest eniga om i dag.

Jag har ett antal frågor. Vårdansvarskommittén, där jag satt, tog fram ett koncept för hur staten kan ta över vissa frågor. Det gäller kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatrisk vård och luftburen ambulansvård. Det fanns ett väldigt bra utgångsläge för att dra igång det här. Jag måste säga att jag verkligen undrar var den utredningen har hamnat, för det enda jag hör från KD, som är ansvariga för frågan, och från Sverigedemokraterna är att allting ska förstatligas. Det fanns massor med bra saker om statlig styrning i utredningen, men ingenting har hänt med detta.

Nu till en helt annan fråga. Vi har i dag ett kompetensläge i Sverige som inte är på topp. Mitt i detta har det under åren från 2022 till i år kommit väldigt många lagar som handlar om att kasta ut människor som jobbar i vården. Det blir alltså kompetensutvisningar.

Jag har träffat väldigt många av dessa människor. Några av dem har fått stanna för att det har blivit mediepådrag om dem. Detta handlar också om att Sveriges rykte solkas ned av vårdarbetare. Läkare och sjuksköterskor som har kommit hit under tio års tid – många kom under den stora flyktingvågen – undrar om de ska stanna kvar eller om de ska dra från Sverige och åka till Kanada.

Jag undrar: Vad kommer ni att göra åt detta? Även inom forskningen påverkas Sveriges rykte. Många forskare med utländsk bakgrund funderar på om de över huvud taget vill stanna här med den SD-beroende regering som nu travar vidare. Målet verkar vara, herr talman, att alla invandrare ska ut, och det ska helst gå så fort som möjligt.

Herr talman! Det är ju inte bara statsrådet som har tagit hand om frågan, utan det har hela KD gjort under fyra år. Jag måste säga att det inte har sett så lysande ut under de här fyra åren.

För att vända den här utvecklingen behövs väldigt kraftfulla insatser för att förbättra löner, arbetstider och arbetsvillkor. Det gäller också arbetstidsförkortningen för dem som exempelvis jobbar jour.

Staten kanske måste titta på och ta ett större ansvar för utbildning av vårdpersonal och för att skapa en långsiktig plan för kompetensförsörjning och en starkare nationell ekonomisk styrning av vården för att minska regionala skillnader. Detta fanns i förslagen från Vårdansvarskommittén, där både jag och statsrådet satt. Jag undrar vart förslagen från kommittén har tagit vägen. Kommer det att bli någonting av dem? Finns det någon plan för det?

Det krävs politisk vilja för att täcka upp för stigande löner och demografiska förändringar. Vänsterpartiet vill höja statsbidragen ganska mycket, och vi vill också att de ska vara indexerade. Det hade hjälpt väldigt mycket om man hade hittat den modellen för ganska länge sedan.

Jag tror att man måste titta på de konkreta förslagen som kom från Vårdansvarskommittén när det gäller exempelvis vad vi ska göra gällande möjligheten att få ut mer kompetent personal på arenan i alla regioner.

Vi kan också se avarter på sjukvårdsmarknaden när det gäller de privata aktörerna. Regionerna måste nu bygga upp egna FBI-liknande verksamheter för att fixa detta, och det kostar också pengar. Vi har ett vilda västern-syndrom inom hälso- och sjukvården som också måste begränsas.

När det gäller det tycker jag att politiker på högersidan har varit väldigt passiva. Det är dags att sätta ned foten mot vårdmaffian. Det skulle också gynna sjukvården på lång sikt.

Fru talman! Tack, statsministern, för lite … Statsministern? Jag har upphöjt dig direkt här, sjukvårdsministern. Herregud, kungamakaren har kommit!

Vi i Vänsterpartiet hade väldigt gärna sett en beredning för hälso- och sjukvården, precis som för försvaret, alltså att man arbetar långsiktigt tillsammans med alla aktörer. Nu får vi se efter vad det här blir så att det inte bara är en engångsföreteelse att man träffas på det sätt som statsrådet förklarade.

Jag anser att den SD-beroende regeringen har lagt väldigt mycket kraft på att skylla på regionerna och på att ha ganska fluffiga presskonferenser, om jag får uttrycka mig så – exempelvis om vårdköerna, som också är en väldig stressfaktor och en faktor som gör att vården går på knäna.

Där har vi lite olika siffror. Vi diskuterade dem i går. Regeringen säger att vårdköerna har minskat med 28 procent. Vi menar att det handlar lite om vilka perioder man mäter. Vi har sett andra siffror – från januari 2023 till januari 2026 var det 8,9 procent, och från oktober 2022 till januari 2026 var det 13 procent. Det är lite mindre. Det handlar också om att vi har tagit med alla regioner medan regeringen exkluderade nio regioner, och några av de regioner som exkluderades var de som av olika skäl hade ganska dåliga siffror när det gällde vårdköer.

Hur som helst går personalen på knäna. Det handlar om brist på vårdplatser. Exempelvis har iva drabbats. Det handlar om att man inte lyckats lösa personalkrisen i regionerna. Det krävs högre löner, fler anställda, bättre arbetstider och så vidare.

Vi anser att staten bör ta ett större ansvar för utbildning i samtliga vårdyrken. Det krävs också en mer jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården och även reglering av hela sjukvårdsmarknaden.

Jag tror också att personalen måste se att det finns långsiktiga satsningar, inte bara kortsiktiga. Det är väldigt många som pratar om det. Det finns möjligheter att skapa de förutsättningar som vi alla vill se, men då måste det finnas en plan framåt där man också ser på vårdplatser och på helheten.

Det handlar också om statsbidragen. Vi vill värdesäkra statsbidragen, och det innebär att man indexreglerar dem. Vi har tittat på det här väldigt nogsamt och sett att regionerna skulle få 10 miljarder mer om man gjorde så, det vill säga om statsbidragen följde inflationen. Det tycker vi är en ganska modest fråga som man skulle kunna titta på – det och kanske att man satsar mer på statsbidrag generellt än på små bidrag som går ut över landet, för det är ofta svårt att följa. Det blir inte så mycket förändring av det.

Det behövs som sagt också fortbildning av personal. Det är väldigt många inom hälso- och sjukvården som säger att de inte får någon fortbildning. Det är ju inte lagstadgat. Det är något som vi vill göra – vi vill reglera specialistutbildningar för vårdpersonal. Vi vill reglera kompetensförstärkning på olika sätt. Det kan inte vara upp till varje region att bestämma hur personalen ska vidareutveckla sina kunskaper.

Jag skulle ändå vilja veta vilka ytterligare initiativ ministern tänker ta i den här frågan eftersom rapporterna från både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket är så pass alarmerande. Det här är en bärande fråga för personalen, som också skulle behöva de här mer långsiktiga förutsättningarna.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vi har en tydlig personalkris inom vården – det kan ingen förneka. Resultatet av Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn av akutsjukhus och primärvård var väldigt tydligt: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Vid de nedslag som Arbetsmiljöverket gjorde 2022–2024 fick 73 procent av arbetsplatserna inom sjukvården som helhet krav på åtgärder. På akutsjukhusen var det 80 procent av vårdavdelningarna som hade brister, och för primärvårdsmottagningarna var siffran 69 procent. Den mest genomgående bristen gällde en ohälsosam arbetsbelastning, det vill säga en obalans mellan krav och resurser, något som länge präglat sjukvården. Under flera decennier har det, vill jag påstå, skett något slags åderlåtning av offentlig vård, ekonomiskt och på annat sätt.

Denna utveckling är strukturell. Den är inte tillfällig utan har pågått länge. Den är också, som jag sa tidigare, en konsekvens av långvariga nedskärningar och bristande resurser. Det råder brist på vårdplatser i hela landet, bland annat inom intensivvården.

Regionerna har fått huvudansvaret för att hantera sin personalförsörjning, men det behövs också en starkare nationell styrning, som vi pratade om i Vårdansvarskommittén. Det finns många krav när det gäller vad staten kan göra och inte göra.

Tittar man ut över landet ser man att det också ser väldigt olika ut. Exempelvis i Skåne är det extra stressigt för personalen. Där är väntetiden för att få en åtgärd inom sjukvården 93 dagar. Det kan jämföras med 62 dagar i Stockholm, trots att Skåne har hälften så stor befolkning som Stockholm. Det måste man säga är ett misslyckande – det får vi återkomma till här i olika debatter.

För att vända utvecklingen behövs det väldigt kraftfulla insatser för att förbättra löner, arbetstid och arbetsvillkor och få till stånd en arbetstidsförkortning för dem som jobbar jour. Staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar, men också ett ansvar för utbildning av vårdpersonal, och skapa en mer långsiktig kompetensförsörjning som håller över tid.

Den SD-beroende regeringen har, tycker i alla fall jag, ägnat mycket kraft åt att skylla hela problemet på regionen. Då undrar man vad regeringen kan göra mer. Regeringen har nu arbetat genom Nationella vårdkompetensrådet, där man har tagit fram ett antal förslag. Det låter ju bra, men det går tyvärr inte att se något avtryck av det i Vårdsverige. Vi vill se en sammanhållen nationell plan för kompetensförsörjning och fördelning av vårdplatser som håller över tid.

Den ohälsosamma arbetsbelastningen inom vården driver på sjukskrivningar, vilket man kan läsa om i exempelvis Försäkringskassans analys av hur det ser ut i Sverige i dag. Det ser helt enkelt risigt ut för vårdpersonalen, och det tycker jag att regeringen borde ha tagit tag i under de här fyra åren. Jag kan inte se något avtryck av det.

Fru talman! Regeringen använder alltså data som exkluderar de regioner som har bytt eller byter journalsystem. Det går att få tag på de siffrorna. De nio regioner som det handlar om är Blekinge, Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro. På det här viset slipper ni inkludera dem; en del av dessa regioner hade nämligen ganska dåliga siffror.

Det är väldigt missvisande att säga att vårdköerna har minskat med 28 procent. Vi tycker att det är jättebra att de minskar, men det vore superbra med siffror som alla kan ställa sig bakom.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Lann.

Regeringen presenterade för två veckor sedan siffror över hur mycket vårdköerna har minskat under mandatperioden, alltså minskningen av antalet personer som står i vårdkö mellan första besök och operation eller åtgärd inom specialistvården. Vi har tittat på detta, och mellan januari 2023 och januari 2026 gick antalet ned med 8,9 procent. Mellan oktober 2022 och januari 2026 minskade antalet med 13 procent. Det är en betydligt mindre minskning än de 28 procent som regeringen presenterade för medierna vid presskonferensen.

En anledning till att regeringens siffror blev fel, eller i alla fall missvisande, är att man exkluderade nio regioner ur statistiken. Om man räknar in samtliga regioner och tittar på samma period som regeringen gjorde inför sin pressträff kommer man alltså fram till andra siffror. Våra siffror kommer från SKR.

Jag frågar mig verkligen: Varför valde ministern att presentera siffror som inte håller hela vägen?

(Applåder)

Fru talman! När man träffar personal eller Vårdförbundet och Läkarförbundet låter det lite annorlunda. De säger inte: Oj, vi vet inte vad vi ska göra!

Vi har i grunden en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige. Men vi har också väldigt stora problem. Det måste man väl ändå säga. Arbetsmiljöverkets stora undersökning visar en extrem stress hos personalen. Det kan ju inte bara handla om att regionerna är taffliga och har en konstig personalpolitik. När man pratar med andra inom vården beskriver de sin arbetsmiljö som ganska otillfredsställande. Jag tycker inte att man löser det genom att säga att det görs för mycket. Vad är det som är ”för mycket” av det som görs?

Vi har också en helt förändrad demografi i Sverige. Herregud – vi blir alla äldre och äldre och lever längre och längre, och det är jättebra. Men det innebär också att hälso- och sjukvården får en annan börda. Man kanske skulle reorganisera lite och titta om det i stället kanske behövs geriatriska mottagningar eller whatever.

Men för att få det som behövs på plats, exempelvis en första ingång för psykisk ohälsa, måste man rusta på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Det handlar även om den psykiatriska vården som helhet. Men det ska vi inte tala om här i dag, utan det handlar just om ingången. Det borde innebära att man anställer psykologer och kuratorer. Då måste pengarna komma någonstans ifrån.

Ledamoten och jag kan stå och prata i väldigt många omgångar om vad det här beror på. Men jag tycker att det är ett problem att hälsovårdens personal larmar men får väldigt lite gehör från politiker på nationell nivå. Att det kommer att saknas 27 miljarder till regionerna 2030 är ett problem.

Fru talman! Ledamoten! Vi är väldigt överens om grunderna i den här reformen. Vi har malt den nära vården under lång tid. Men jag undrar lite hur regionerna ska prioritera samtidigt som det är vårdplatsbrist.

Förra veckan träffade jag Sjukhusläkarna, en yrkesförening inom Sveriges läkarförbund. Ett antal läkare som jobbar i hela landet pekade på sin stress över hur det ser ut runt om i regionerna. De som läkare och övrig vårdpersonal har en extrem situation.

Samtidigt säger ledamoten att regionerna ska prioritera, eftersom det är otroligt viktigt att vi får igång denna primärvårdsreform, med antalet patienter per läkare och så vidare. Den måste sätta sig. Men det är lite mycket att hantera. Det blir som ett stort bollhav. Vilka bollar ska man välja? Det kan man fråga sig.

Därför frågar jag ledamoten: Hur ska regionerna tänka om vårdplatsbristen tickar på och det kostar pengar att anställa exempelvis psykologer och kuratorer till primärvården? Det vore ju fantastiskt om där fanns en psykolog eller en kurator som människor med olika psykiska problem kunde träffa.

Fru talman! Jag har en hälsning till ledamoten Christian Carlsson apropå Stockholm och primärvården. I Stockholm går det väldigt bra. Man har aldrig haft så hög uppräkning av antalet läkare som nu, man har en plan man jobbar efter och man kommer att fördubbla antalet allmänläkare på tio år, vilket man finansierar fullt ut. Man har förstås också väldigt bra kontakt med facken om detta.

Fru talman! När det gäller nära vård säger Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Vårdanalys: ”Efter flera års satsning har hittills inget av regeringens mål för omställningen till en god och nära vård uppnåtts. Regeringen, regionerna och kommunerna behöver göra ett omtag för att säkerställa en samordnad styrning.”

Omställningen till god och nära vård har varit en ledstjärna inom sjukvården i snart tio år. Begreppet ekar i korridorerna på Socialdepartementet, men man har kanske inte lyft fram primärvården så som man borde under mandatperioden. Samtidigt som man måste lägga en större del av pengapåsen på vårdcentralerna kan man inte avlöva sjukhusen eftersom antalet vårdplatser har minskat under ett antal år. Målet om antalet listade patienter per läkare, som vi alla står bakom, är också ganska avlägset. Det här är svår materia att hantera, för det handlar om vårdcentraler kontra sjukhusvård. Man kan dock prioritera annorlunda. I stället för att sänka skatter med 70 miljarder kan man satsa mer på denna fråga.

Fru talman! Under pandemin och inför valet 2022 pratade Kristdemokraterna ofta och gärna om sjukvårdens behov. Men nu är tonen en annan, och det handlar ofta om att förstatliga och att allt är regionernas fel.

Vänsterpartiet vill se höjda statsbidrag, inte för att vi är slösaktiga utan för att vi ser att om regionen ska klara detta måste statsbidragen indexeras. De måste alltså räknas upp varje år för att inte halka efter när det gäller pensioner, priser och så vidare. Jag anser att staten måste ta ett större ansvar för omställningen om det ska bli någon.

Vårdanalys, som följer denna fråga, säger också att omställningen främst har resulterat i olika avgränsade projekt som är i linje med omställningens mål men som inte för frågan framåt. Vårdanalys avslutar så här: ”Vi bedömer att den uteblivna måluppfyllelsen i hög utsträckning beror på att verksamheterna inte fått förbättrade ekonomiska eller personella resurser, vilket krävs för att genomföra förändringarna.”

Vi ser i dag en ganska ojämlik vård över landet, både klass- och regionmässigt. Vi ser brist på vårdplatser, brist på legitimerad personal och i många stycken usla arbetsvillkor för vårdpersonal. Om vårdcentralerna ska vara basen i kedjan måste det ske ganska omfattande, planlagda förändringar. Det gäller specifikt arbetsmiljön, för utan personal blir det ju inget.

Första linjen för psykisk ohälsa borde vara en självklarhet lite överallt, men då krävs också personal med lämplig utbildning inom primärvården. Vi tycker att detta är bra, och det är inget vi är emot i propositionen. Man måste ha psykologer och kuratorer som arbetar med detta, och man måste komma in tidigt för att kunna förebygga psykisk ohälsa.

Propositionen innehåller några steg för att förbättra och stärka möjligheterna till en god och nära vård. Vänsterpartiet har inget emot detta men anser att det krävs mycket mer för att få en fungerande primärvård.

Vi vill ta upp två saker i propositionen. Den första gäller hur man ser på vård generellt. Fysisk och psykisk vård borde finnas inom all vård, inte bara inom primärvården. Detta har också Vårdanalys och Röda Korset lyft upp i sina remissvar. Men regeringen menar att detta inte behövs, vilket vi tycker är ett grunt argument. Vi vill därför att regeringen återkommer med förslag på hur man kan lyfta fram denna fråga inom hälso- och sjukvården generellt.

Vi vill också ha en djupare analys av vad förslagen får för ekonomiska konsekvenser. Ska det anställas psykologer och kuratorer måste man också ha en tanke om hur det ska finansieras. Både den psykiska och den fysiska vården ska ju förstärkas.

Regeringen menar att eftersom förslaget inte anses innebära några nya obligatoriska uppgifter eller skillnader i ambitionsnivå lämnas det till huvudmännen att analysera hur de ska fixa detta. Jag tycker att det är lite skruvat, och Vänsterpartiet tycker att det är lite motsägelsefullt av regeringen att å ena sidan säga att förslaget kommer att göra skillnad, å andra sidan säga att det inte kommer att innebära några förändringar.

Det väcker frågan om vad man egentligen vill med detta. Har regeringen så här låg ambitionsnivå? Eller tror man att detta ska lösas helt geschwint genom att psykologerna kommer flygande till vårdcentralerna utan att vårdcentralerna och regionerna påverkas ekonomiskt?

Vi vill se en konsekvensanalys av förslaget och vill att regeringen återkommer med en fördjupad analys av vad förslaget om att primärvården ska tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov får för ekonomiska konsekvenser.

Jag yrkar bifall till reservation 1.