Lotta Edholm

Fru talman! Jag tackar ledamoten för en väldigt viktig fråga.

Jag skulle säga att en stor del av de problem som ungdomar i gymnasieskolan har beror på att de inte har tillräckliga kunskaper med sig från grundskolan. 20–25 procent av ungdomarna lämnar grundskolan utan att kunna läsa tillräckligt bra, och det är klart att detta så småningom orsakar problem i gymnasieskolan.

Därför satsar den här regeringen nu väldigt hårt på läsning. Vi satsar en halv miljard varje år på riktiga läroböcker och skönlitteratur till skolan. Vi lägger om hela betygssystemet så att det bättre ska spegla de kunskaper elever har. Vi tar också bort Fbetyget, som har sett till att väldigt många elever inte ens har kommit till gymnasieskolans nationella program.

Jag skulle dock säga att det viktigaste är att stärka lärarkåren så att lärarna får rimliga arbetsvillkor.

Fru talman! Tack, Rose-Marie Carlsson, för den här intressanta interpellationsdebatten!

Självklart ska man göra rätt. Men man måste också veta vad man har i de olika vågskålarna innan man bestämmer sig för vad som är rätt väg att gå. Jag är inte helt säker på att rätt väg att gå är att Skolinspektionen får hela detta uppdrag. Jag är inte heller säker på att Sveriges kommuner i alla lägen skulle tycka att det vore en bra idé.

Däremot måste vi stärka likvärdigheten i svensk förskola och skola generellt sett, alldeles oavsett om det är fristående eller kommunala verksamheter. Till exempel har vi tillsatt en utredning bland annat om att reglera barngruppernas storlek. Vi har också gett Skolinspektionen i uppdrag att till exempel ta fram stödmaterial för att på det sättet hjälpa kommunerna i deras väldigt viktiga uppdrag.

Därmed vill jag också önska en trevlig sommar!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tror att det är ganska lätt att se, inte minst utifrån Riksrevisionens rapport, vad som är för- och nackdelarna. Om man förstatligar hela den här verksamheten får man sannolikt en större likvärdighet. I den andra vågskålen ligger dock att man måste bygga upp en väldigt stor byråkrati för detta, och det är inte säkert att det är värt det.

Vi analyserar nu de rekommendationer som kommer från Riksrevisionsverket. Dels måste vi se till att vi får en större likvärdighet i svensk förskola – och det gäller alldeles oavsett om den är kommunal eller fristående; på sina håll har vi till exempel väldigt stora barngrupper – dels måste vi se till att de fristående verksamheter som vi har i förskolan är av god kvalitet. Härvidlag spelar naturligtvis kommunernas tillsyn en väldigt viktig roll.

Skolinspektionen har också gjort insatser för att förbättra och hjälpa kommunerna i den här rollen, dels genom det stödmaterial som finns, dels genom det utvidgade uppdrag som regeringen har gett som även omfattar ekonomisk prövning. Skolinspektionen ska även ta fram ett stödmaterial när det gäller kommunernas tillsyn av förskolor med konfessionella inslag och också kommunernas tillsyn av pedagogisk omsorg, det som brukar kallas för dagmammor.

Det görs alltså mycket på det här området. Frågan är naturligtvis om det är tillräckligt.

Fru talman! Det är ett otroligt viktigt uppdrag som kommunerna har. Jag har själv en stor erfarenhet av detta – hur man lägger upp granskning av fristående förskolor, så att man har de enskilda barnen i fokus och inte den enskilda verksamheten.

Det är viktigt att kommunerna tar detta på stort allvar. Som en hjälp till kommunerna i det här arbetet finns det numera stödmaterial på Skolinspektionens hemsida. Det handlar om vad man ska tänka på som kommun när man utarbetar den här verksamheten, så att den fungerar på ett bra sätt.

Men jag delar interpellantens farhågor, åtminstone i delar av detta. Det ser väldigt olika ut i Sverige. Det är inte bara olika hur man ser på tillsyn och när man ger tillstånd till fristående verksamheter. Det är också väldigt stora skillnader mellan kommunerna när det gäller hur de ser på sin förskoleverksamhet över huvud taget. Det är därför som vi har tillsatt en utredning kring detta. Det handlar till exempel om barngruppernas storlek, som vi vet varierar väldigt mycket. Det varierar också väldigt mycket hur mycket pengar man satsar på sin förskola. Men det är viktigt att man tar det här tillsynsansvaret på mycket stort allvar.

Riksrevisionen har också kommit med en rapport – för några veckor sedan. Man har granskat detta och menar att det verkligen finns förbättringsområden. Vi tittar på de olika förslagen. Men man måste också vara medveten om, som jag sa i mitt svar, att om man ska man förstatliga tillsynsverksamheten måste man bygga upp en väldigt stor statlig byråkrati för det. Det är inte säkert att det är värt de skattemedlen, så att säga, skattemedel som i stället skulle kunna läggas på förskoleverksamheten och komma alla våra barn till del.

Fru talman! Rose-Marie Carlsson har frågat mig hur jag har säkerställt att rådande ordning, där Skolinspektionen har tillsyn över de kommunala förskolorna och pedagogisk omsorg och kommunerna har tillsyn över motsvarande i de fristående verksamheterna, är den bästa.

Alla barn och elever ska få en bra start i livet. Att bedriva utbildningsverksamhet inom skolväsendet i Sverige innebär att man förvaltar samhällets förtroende för det uppdraget. Det följer av skollagen att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig och hålla god kvalitet inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas. En välfungerande tillsyn kan vara en viktig del i att se till att utbildningen är likvärdig och att den håller god kvalitet. Det finns även många andra viktiga faktorer som har betydelse för en likvärdig kvalitet. Regeringen har till exempel tillsatt en särskild utredare som bland annat har i uppdrag att lämna förslag i syfte att alla förskolor i Sverige ska ges likvärdiga förutsättningar att erbjuda barnen en utbildning av god kvalitet (dir. 2024:113).

När det gäller den pedagogiska omsorgen infördes det den 1 januari 2023 nya bestämmelser i skollagen som innebär tydligare och utökade krav på verksamheten. Kommunen ska också efter ansökan pröva om en enskild ska godkännas som huvudman. Efter godkännandet ska kommunen utöva tillsyn för att se att kraven fortlöpande är uppfyllda. Om den enskilde inte längre uppfyller förutsättningarna för ett godkännande får det återkallas.

Regeringen har, som Rose-Marie Carlsson mycket riktigt påpekar, i budgetpropositionen för 2025 övervägt för- och nackdelar med det delade tillsynsansvaret mellan Skolinspektionen och kommunerna. Där konstateras visserligen att en fördel med att flytta över ansvaret för tillsynen av alla förskolor, fritidshem och pedagogisk omsorg till en och samma myndighet skulle vara att likvärdigheten i granskningen stärks. Men samtidigt konstaterar regeringen att Skolinspektionens löpande tillsyn över kommunala förskolor, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet i dag i huvudsak utövas på huvudmannanivå, inte på verksamhetsnivå. Detta kan jämföras med att Skolinspektionen har tillsyn över hur kommunerna uppfyller sitt tillsynsansvar över de enskilda huvudmännen för dessa verksamheter.

Regeringen konstaterar vidare att om Skolinspektionen skulle ta över tillsynen och dessutom utöva den på såväl huvudmannanivå som enhetsnivå skulle myndighetens tillsynsansvar omfatta ytterligare cirka 3 200 enheter med enskild huvudman. Det skulle kräva en helt annan dimensionering och organisation av myndigheten.

Kommunernas tillsyn kan i dagsläget omfatta årliga eller regelbundet återkommande kontroller av samtliga verksamheter till skillnad från Skolinspektionens, som tar sin utgångspunkt i bland annat en behovsanalys, som innebär att tillsynen genomförs vid de verksamheter där behovet av tillsyn bedöms vara som störst. För att Skolinspektionen ska kunna göra träffsäkra urval av granskningsobjekt krävs vidare tillgång till bland annat tydliga indikatorer, något som inte finns för berörda verksamheter på samma sätt som för till exempel grund- och gymnasieskolan. Dessutom finns det svårigheter för Skolinspektionen att uppnå likvärdig täckningsgrad bland de berörda verksamheterna.

Regeringen har alltså övervägt för- och nackdelarna, och mot bakgrund av dessa överväganden planeras i dagsläget inte någon förändring av tillsynsansvaret för enskilda förskolor, fritidshem och pedagogisk omsorg.

Herr talman! Jag vill återigen understryka att jag inte utesluter någonting på området. Men bakgrunden till interpellationen är att en kommun i Sverige har bestämt sig för att barn inte ska ha rätt till teckenspråk som modersmål. Detta är dessutom en kommun som ser sig som teckenspråkens huvudstad i Sverige.

Det föranleder naturligtvis mig att fundera på om vi behöver vidta ytterligare åtgärder på området. Men jag vill verkligen understryka att ingenting har förändrats i lagstiftningen eller i regelverket. De här barnen har rätt till teckenspråk som modersmålsundervisning.

Herr talman! Jag vill understryka att de här eleverna har teckenspråket som sitt modersmål. Det har inte skett några som helst förändringar på området. Huvudmännen kan inte bortse från dessa elevers rätt till teckenspråk som modersmål. Det har heller inte skett några förändringar på området som gör att huvudmännen kan bortse från detta krav.

Jag ser väldigt allvarligt på det som nu har inträffat i Örebro. De här eleverna har rätt till modersmålsundervisning, det vill säga teckenspråk.

Precis som Jessica Rodén tycker även jag att frågan är viktig utifrån perspektivet att detta är det språk som dessa elever använder sig av. Det är också viktigt att man har tillräcklig kompetens i det. Även om man har ett implantat är teckenspråket verkligen av stor betydelse.

Jag ser väldigt allvarligt på att huvudmännen nu tydligen anser att de kan bortse från detta krav.

Svar på interpellationer

Herr talman! Jessica Rodén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att döva och hörselskadade barn ges faktiska möjligheter att få undervisning på sitt språk, svenskt teckenspråk. Jessica Rodén har även frågat mig om jag avser att ge Skolverket i uppdrag att ta fram en nationell läroplan och betygskriterier för svenskt teckenspråk som modersmål.

Den som har ett annat modersmål än svenska, talar något av minoritetsspråken eller använder teckenspråk ska ges möjlighet att utveckla och använda detta språk. Det allmänna ansvarar för detta (14–15 §§ språklagen [2009:600]).

Elever som har rätt till modersmålsundervisning ska få det. En elev som har en vårdnadshavare med annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet och eleven har grundläggande kunskaper i språket (10 kap. 7 §, 11 kap. 10 §, 12 kap. 7 § och 13 kap. 7 § skollagen [2010:800]).

Det finns inga särskilda kurs- och ämnesplaner för svenskt teckenspråk som modersmål. Däremot finns andra kursplaner för teckenspråk som kan användas för att bedriva undervisning i teckenspråk som modersmål, till exempel kursplanen teckenspråk för hörande.

Bestämmelser om att elever ska erbjudas modersmålsundervisning är inte något som kommuner eller enskilda huvudmän kan bortse från. Jag följer den här utvecklingen noga och utesluter inte att åtgärder behöver vidtas.

Herr talman! Jag tycker att de här frågorna är väldigt viktiga, och jag vill verkligen tacka Mats Wiking för att han väcker dem!

Jag tror att det är viktigt att se till varje individuell elev och den elevens förutsättningar. Det gäller både elever som är inskrivna i anpassad grundskola och elever som går i grundskolan – och som kanske borde gå i anpassad grundskola – men vars föräldrar vägrar en utredning. Båda delarna innebär stora problem.

Jag tycker att det är viktigt att det är professionen som avgör vad som är bäst utifrån elevens perspektiv, inte med hänsyn till om man har resurser eller inte. Jag kan bara konstatera att den anpassade grundskolan i de flesta kommuner är dyrare per elev än den vanliga grundskolan. Oftast är det nog alltså inte ekonomi som avgör detta utan till exempel om man har kapacitet i form av väl utbildade speciallärare, till exempel.

Jag tycker att den rapport som nu publicerats är ett viktigt steg i att få en ordentlig bild av hur det verkligen ser ut och se om man kan agera utifrån det. Min bild är ändå att det måste göras en professionell bedömning av detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, ledamoten, för fortsatta frågeställningar kring detta!

Det viktiga är att det i dag finns ett bra regelverk kring detta. Det finns ingen rättighet att gå i grundskolan om man är mottagen i den anpassade grundskolan. Jag tycker att det är bra. Jag tror att det är otroligt bra att det här görs utifrån en professionell bedömning, men i det ligger naturligtvis resursfrågan. Det handlar inte bara om reda pengar utan också om huruvida man har kompetens och möjlighet att göra detta över huvud taget.

Jag tycker att Mats Wiking pekar på en viktig del i detta, nämligen att det är lättare att elever integreras i den vanliga grundskolan på skolor som har både anpassad grundskola och vanlig grundskola än om man har det separat. Det är klart att det också är lättare i större kommuner. Men det Mats Wiking pekar på är ju egentligen att det finns en bristande likvärdighet.

För ett antal år sedan såg vi rapporter där man kunde se att det var otroligt stora skillnader i hur kommunerna bedömde elevernas rätt att gå i det som då hette särskolan. När man jämförde kommunerna såg man att det var enorma skillnader i hur många elever – eller hur stor andel av eleverna – som gick i dåvarande särskolan.

Min bild är att det har skett en väldigt stor uppstramning i detta efter de larmrapporter som kom för ett tiotal år sedan. Nu vet man att de elever som går i anpassad grundskola i huvudsak också tillhör den delen av befolkningen.

Sedan ska man utifrån det göra en bedömning av om eleven ändå kan gå i grundskolan – om man till exempel kan gå enstaka ämnen. Det är viktigt att den bedömningen inte görs politiskt eller utifrån vilka resurser man har utan utifrån en professionell bedömning.

Herr talman! Vi vet ju att likvärdigheten brister i svensk skola. Det gäller både elever som går i den vanliga grundskolan och elever som går i anpassad skola – det som tidigare hette särskola. Det är såklart otroligt viktigt att vi har en skola som möter eleverna där de är, oavsett vilken skolform de går i. Det är också ett problem att vi sannolikt har mängder av elever i den vanliga grundskolan som borde gå i anpassad grundskola; deras föräldrar har vägrat en utredning.

Det viktiga när man gör den här typen av bedömningar är ju att man ser detta ur den enskilda elevens perspektiv. Det vanliga är att elever går lågstadiet i den vanliga grundskolan och sedan går över till den anpassade grundskolan när kraven höjs i mellanstadiet och det inte längre fungerar.

Jag tycker att det är viktigt med en likvärdig skola och att bedömningarna görs professionellt och inte genom en bedömning av huruvida man har resurser eller inte. Det är också viktigt att komma ihåg att resurserna till elever som går i anpassad grundskola generellt sett är mycket högre än resurserna till den vanliga grundskolan.

Herr talman! Mats Wiking har frågat mig om jag och regeringen har någon bild av hur många elever som är inskrivna i anpassad grundskola som faktiskt läser enligt grundskolans kursplan i ett eller flera ämnen. Mats Wiking har också frågat mig vilka initiativ jag och regeringen avser att ta för att säkerställa att elever i anpassad grundskola som har möjlighet också får tillgång till undervisning enligt grundskolans läroplan.

Inledningsvis vill jag understryka att utbildningen i det svenska skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet. Det innebär att alla barn och elever ska ha tillgång till en verksamhet med hög kvalitet så att de fastställda målen för utbildningen nås, oavsett var i landet de bor och vilken förskola eller skola de går i.

Barn som har en intellektuell funktionsnedsättning och därför inte bedöms ha förutsättningar att uppfylla sådana betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas i grundskolan ska tas emot i anpassad grundskola. En elev i anpassad grundskola kan få sin utbildning inom grundskolan som så kallad integrerad elev. För att en elev ska få läsa integrerat måste de huvudmän som berörs vara överens om det, och elevens vårdnadshavare måste medge det. För en elev som på detta sätt får sin utbildning inom en annan skolform gäller de bestämmelser som avser den ursprungliga skolformen. Utbildningen i anpassade grundskolan kan också omfatta ämnen enligt grundskolans kursplaner. Rektorn för den skolenhet där eleven får sin undervisning får vidare besluta om de undantag från dessa bestämmelser som krävs med hänsyn till undervisningen (7 kap. 5 och 9 §§ och 11 kap. 5 § skollagen (2010:800)). Elever kan alltså läsa ett eller flera ämnen efter grundskolans kursplaner om skolans rektor bedömer att eleven skulle klara det.

Läsåret 2023/24 var det första då Skolverket samlade in information om undervisningsformer i den anpassade grundskolan. Av Skolverkets rapport Elever i anpassade grundskolan – läsåret 2023/24 framgår, precis som interpellanten skrivit, att drygt 16 000 elever var mottagna i anpassade grundskolan under detta läsår. Av de drygt 14 500 elever som är mottagna i anpassade grundskolan och som inte är integrerade i grundskolan läser 4,1 procent också ämnen enligt grundskolans kursplan. Av Skolverkets statistik för anpassade grundskolan för läsåret 2024/25 framgår att 17 216 elever är mottagna i anpassade grundskolan, varav 724 elever är integrerade i grundskolan och läser enligt grundskolans kursplan. Mer statistik finns att ta del av på Skolverkets webbplats, om Mats Wiking vill fördjupa sig ytterligare i dessa intressanta fakta.

Vad jag kan konstatera är att nuvarande regelverk ger eleverna i anpassade grundskolan möjligheter till integrering, inklusive tillgång till undervisning enligt grundskolans kursplan. Varje elev har rätt till utbildning av hög kvalitet som möter elevens behov så att han eller hon utvecklas så långt som möjligt.

Fru talman! Jag tackar för den viktiga debatten.

Jag instämmer i mycket av det som Nadja Awad säger om detta. Staten måste ta ett större ansvar för både regelverk och finansiering. Ett skolsystem är en nationell angelägenhet. Det handlar inte bara om de enskilda elever som går i skolan här och nu, utan även om Sverige som välståndsland. Vi kan inte acceptera att 20–25 procent av eleverna inte kan läsa ordentligt. Vi måste ha ett nationellt skolsystem. Där är den statliga finansieringen viktig, och därför har regeringen nu ökat den år för år.

I grund och botten är den kommunalisering av svensk skola som skedde för 30 år sedan en del av problemet. Kommunpolitiker kan välja om de vill satsa mycket pengar på skolan eller på annat. De kan också ha väldigt dåliga finanser. Det här är orimligt för såväl elever som lärare och annan personal.

Jag välkomnar verkligen den här diskussionen. Det är ändå intressant att det finns en ganska stor samstämmighet i dessa viktiga frågor på ett sätt som inte har funnits tidigare. Det är något jag verkligen välkomnar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Regeringen ser naturligtvis att det finns ett problem med skolans finansiering i Sverige, just för att kommunerna inte klarar av att ta detta ansvar.

Ibland är det en medveten politik att man inte prioriterar skolan. Ibland är det för att man har för små ekonomiska resurser att göra detta. Det är därför regeringen år för år har ökat de statliga bidragen till skolan och också ökat de direkta bidragen till skolan. De ska inte gå till att bygga nya simhallar eller någonting sådant utan faktiskt direkt till skolan. Men jag menar att det inte kommer att räcka. Skolan är ett nationellt ansvar. Det är viktigt att staten tar stort ansvar för både finansieringen och regelverket. Man ska inte kunna använda pengarna lite som man vill, utan de ska gå till skolan.

Jag är naturligtvis medveten om att vi har en ekonomiskt pressad situation. Skolan är ett kommunalt ansvar. Kommunerna vill ta detta ansvar men förmår inte att göra det fullt ut, eftersom de inte förmår att prioritera skolan på det sätt som man borde göra.

Jag menar dock att det också behövs regelförändringar. Vi måste se till att få bort de extra anpassningarna som leder till att elever inte får det stöd som de behöver.

Det behövs fler speciallärare i Sverige som jobbar direkt med eleverna. Det behövs en elevhälsa som jobbar direkt med eleverna och inte på det som många gånger sker i dag, det vill säga att de fungerar mer som konsulter till redan hårt pressade lärare.

Vi behöver också regelförändringar när det gäller trygghet och studiero. I dag har vi en situation med alldeles för mycket stök, trakasserier och våld. Inte minst är lärare väldigt utsatta. Det leder i sin tur till att det blir svårt att rekrytera lärare. Det är svårt att få fler unga människor att vilja bli lärare.

Allt hänger ihop. Finansieringen är en viktig del i det hela, men det är inte det enda. Regeringen gör dock mycket stora satsningar på svensk skola just nu.

Fru talman! Jag delar helt Nadja Awads synpunkter när det gäller statens ansvar för skolan. Jag jobbar varje dag för att öka den statliga regleringen av svensk skola. Vi har ett orimligt system i dag där kommunerna är ansvariga både för finansieringen och för att tolka det regelverk vi har, som i många fall är väldigt otydligt. Det gäller inte minst elevers rätt till stöd när de behöver det i svensk skola i dag.

I dag är Sverige ett av de länder i världen som sätter in särskilt stöd absolut senast. Sanningen är att det mesta av det särskilda stöd som sätts in sätts in i årskurs 9 när det för många elever redan är för sent. Det här beror naturligtvis, precis som Nadja Awad sa, delvis på ekonomiska förutsättningar. En del kommuner satsar väldigt lite på sin skola. Det skiljer 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst per elev och år, och det är väldigt mycket pengar. Ungefär hälften av de 70 000 kronorna kan härledas till objektiva faktorer. Men vi vet faktiskt inte vad resten av skillnaden beror på. Vissa kommuner väljer att satsa mindre pengar på sin skola. Det gör att vi har väldigt stora skillnader i Sverige.

Vi arbetar hårt från regeringens sida med att försöka reglera detta så att elever får rätt till särskilt stöd och så att inte de behov som finns, till exempel när det gäller att lära sig läsa, drunknar i extra anpassningar på det sätt som sker i dag. I stället för att få särskilt stöd att lära sig läsa ordentligt får elever ägna sig åt lyssneläsning, vilket är en sådan extra anpassning som används i dag i rätt hög utsträckning och som de facto leder till att 20–25 procent av eleverna faktiskt inte kan läsa ordentligt när de går ut årskurs 9.

Jag delar också uppfattningen att det behövs ett ökat statligt stöd. Det är därför regeringen satsar mycket pengar på till exempel personalförstärkningar. Men det handlar även om hur de pengarna används. Vi behöver till exempel få fler speciallärare i svensk skola, alltså lärare som jobbar direkt med elever som behöver särskilt stöd. Vi behöver också regelförändringar. Det är därför alla de här utredningarna nu jobbar och har börjat leverera förslag på området.

Fru talman! Nadja Awad har frågat om jag och regeringen avser att verka för att staten tar ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna så att alla elever oavsett behov kan få det stöd de behöver när skolorna nu enligt flera undersökningar saknar resurser för att kunna ge elever med NPF det stöd de har rätt till.

Svar på interpellationer

Alla elever som behöver stödinsatser i utbildningen ska få det. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Detta framgår i 3 kap. 2 § skollagen (2010:800).

För att utbildningen ska fungera bra för alla elever behöver skolan få goda förutsättningar att möta elever med olika typer av funktionsnedsättningar och erbjuda alla elever en utbildning med hög kvalitet.

Regeringen har beslutat om flera åtgärder för att stärka skolan. Det har tillförts drygt 2,9 miljarder kronor till skolan för 2025. I detta ingår bland annat ett samlat statsbidrag som kan användas till personalförstärkningar för att öka tryggheten och studieron i skolan, avlasta lärare, förbättra elevhälsan och bättre kunna möta elevernas behov av stöd. Under de kommande två åren innebär det en omfattande satsning på bland annat fler speciallärare i skolan. Därutöver föreslår regeringen i vårändringsbudgeten (prop. 2024/25:99 utgiftsområde 16), som nyligen lämnats till riksdagen, bland annat en förstärkning av satsningen på skolsociala team och på att öka förutsättningarna för en säker och trygg utbildnings- och arbetsmiljö för barn, elever, lärare och annan personal.

För att åtgärda problemen med skolans arbete med stödinsatser tillsatte regeringen Utredningen om en förbättrad elevhälsa (U 2024:01), som nyligen redovisade sina förslag i delbetänkandet Förbättrat stöd i skolan (SOU 2025:44). Utredningen föreslår bland annat att skollagens bestämmelser om stöd i form av extra anpassningar ska avskaffas. Betänkandet är på remiss till den 27 juni 2025.

Regeringen förbättrar också huvudmännens möjligheter att stärka samverkan mellan skola och socialtjänst och öka närvaron för eleverna genom satsningen på skolsociala team.

Staten bidrar till skolans finansiering, men det är viktigt att komma ihåg att det är kommunerna som har huvudansvaret för att finansiera förskola och skola. Det finns i dag stora skillnader mellan hur mycket olika kommuner satsar på skolan. Därför har regeringen tillsatt Utredningen om en nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet (U 2023:05), som ska föreslå ett system för resursfördelning som utgår från en nationellt bindande skolpengsnorm. Syftet är att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet. Utredningen ska redovisa denna del av uppdraget senast den 16 juni 2025.

Fru talman! Ja, regeringen tar nu itu med de osunda drivkrafter som finns i det svenska friskolesystemet.

Vi har tagit emot den första delen av den här utredningen, och vi kommer nu att skicka ut den på remiss. Men det är viktigt att vi sätter igång med en helrenovering av friskolesystemet så att vi får bort de osunda drivkrafter som finns.

Utredningen lägger också fram en rad olika förslag som gör att det inte längre kommer att gå att ta ut vinst om man till exempel bedriver undermålig verksamhet eller tar emot statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder.

Fru talman! Jag tackar för en viktig men väldigt stor fråga.

Ja, vi behöver göra om läroplanen för grundskolan. Vi behöver göra om kursplanerna. Vi behöver göra om lärarutbildningen i Sverige.

Vi måste se till att särskilt stöd sätts in mycket tidigare, för det är precis som ledamoten säger: Särskilt stöd sätts in alldeles för sent i svensk skola. Vi måste se till att elever som till exempel har svårt att lära sig läsa får extra stöd och helt enkelt får läsa mer – inte mindre, som det ibland är.

Det är en lång rad områden där vi måste förändra politiken i grunden. Det är också viktigt att till exempel förändra elevhälsans uppdrag så att man jobbar mer direkt med elever på ett något annorlunda sätt än man gör i dag. Men det får vi återkomma till.

Fru talman! Ja, det här är väldigt allvarliga frågor.

Regeringen kommer att ta till de åtgärder som krävs, men just nu är det väldigt många frågor som ligger på riksdagens bord som gör det mycket lättare för myndigheter att agera.

Till exempel river vi sekretessen mellan skola, socialtjänst och polis. Vi säger att skolan har ett brottsförebyggande uppdrag och att huvudmannen för skolan är ansvarig för att se till att inte obehöriga befinner sig på skolområdet. Vi ger möjligheter till skolan att till exempel undersöka väskor men också ett uppdrag till skolan att alltid polisanmäla brott.

Jag vill understryka hur viktiga alla de här åtgärderna är för att komma åt dessa väldigt stora problem som vi ser.