Idrott och friluftsliv

Fru talman! Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse med sina runt 3 miljoner medlemmar och ofattbara 750 000, ungefär, ideella ledare. Varje dag, året runt, tränar nästan 145 000 barn och ungdomar i en idrottsförening någonstans i Sverige. Idrotten är en viktig del av samhällsgemenskapen. Den ger människor en känsla av sammanhang och kamratskap. Samtidigt främjas förstås folkhälsan.

Vänsterpartiet har länge lyft problemen med en ökad ojämlikhet när det gäller barns och ungdomars tillgång till idrottsutövande. Det framgår av Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning att barn med högskoleutbildade föräldrar idrottar i mycket högre utsträckning än barn till föräldrar med bara gymnasieutbildning. Barn till ensamstående idrottar i mindre utsträckning än barn till sammanboende föräldrar. I statistiken kan man se att tjejer med utländsk bakgrund idrottar minst av alla. Det är också så att alltför många lämnar idrotten alltför tidigt. Redan vid elvaårsåldern börjar kurvan gå ned. Vid elvaårsåldern deltar flest barn. Sedan sjunker medlemskurvan för idrottsföreningarna kraftigt.

Ett av skälen till att det ser ut så är kostnaderna. Det är bara en av anledningarna – det kan finnas fler – men en väldigt viktig anledning. Det vi ser, och som nämndes tidigare i debatten, är att barns och ungdomars deltagande i idrott har blivit en klassfråga. Det påverkar både rätten till en meningsfull fritid och rätten till fysisk och psykisk hälsa. Den psykiska ohälsan, liksom andelen överviktiga barn och ungdomar, har ökat avsevärt de senaste decennierna. Det finns en tydlig koppling mellan låg socioekonomisk status och ohälsa.

Fru talman! Riksidrottsförbundet rapporterar att det i genomsnitt har blivit 68 procent dyrare med barns och ungdomars idrottande sedan 2009. Det är glädjande att regeringen nu säger att man vill borra ytterligare i den frågan och att man har gett uppdrag för mer forskning. Men en sak som går att tyda redan i de föreliggande rapporterna är att idrottsföreningarna själva faktiskt kan påverka den här utvecklingen. Det framgår att man i föreningarna behöver jobba med attityderna till kostnadsökningarna. I dag fyller många klubbar sina lag och aktiviteter oavsett prislapp, och då finns det kanske ingen anledning att ompröva upplägg för resor, läger, klädinköp och så vidare. Därför behövs det en medvetenhet om att många i dag stängs ute och att det faktiskt går emot grunderna för idrottsrörelsen. Det kan inte vara ambitionsnivån hos de mest resursstarka föräldrarna som avgör ambitionsnivån i klubben.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det angeläget att vi minskar de växande klyftorna bland barn och unga när det gäller meningsfull fritid och hälsa. Vi har hoppats att det av regeringen aviserade fritidskortet, som vi redan har pratat en del om i dagens debatt, skulle kunna underlätta för ett stort antal barn att ha råd med en meningsfull fritidssysselsättning. Men vi är oroade över hur stora kostnaderna blir för administration och genomförande, så det är klart att frågan väcks om det hade kunnat gå att stötta familjerna i deras ekonomiska situation på ett bättre och effektivare sätt.

En annan källa till oro kring genomförandet av fritidskortet handlar om bristen på lokaler. I den frågan släpar regeringen tyvärr benen efter sig. De hoppas kunna komma undan investeringar genom att hitta outnyttjade idrottshallar på skolorna, till exempel. Det går säkert att få loss lite fler halltider genom en sådan översyn, men det behövs också andra insatser.

Den förra regeringen beredde vägen för en lokal- och anläggningsfond, som till exempel Angelika Bengtsson talade om tidigare. Nu finns faktiskt Center för idrotts- och friluftsanläggningar på plats, som kan förmedla kunskap om anläggningar. Men de har inte fått i uppdrag av regeringen att ge råd till föreningar och kommuner. De har inte heller några investeringsmedel som skulle kunna fungera som smörjmedel, på det sätt som den danska förlagan har. Jag tycker att det är väldigt synd att någonting som fungerar så bra i vårt grannland Danmark inte riktigt har kommit på plats än. Detta har ju förespråkats över blockgränserna. Vi saknar nu de här två viktiga pusselbitarna.

Jag kan se i dagens betänkande att regeringen i stället har lagt ut ett nytt uppdrag, på Boverket den här gången. Det framgår att de ska göra ungefär samma saker som det som Center för idrotts- och friluftsanläggningar redan har fått i uppdrag att göra. Jag tycker att det här spretar. Vi behöver faktiskt komma till handling nu.

Ytterligare ett hinder för fritidskortets framgång är svårigheten att få tag på lärare och ledare – lärare i kulturskolan, till exempel, och ledare inom idrotten och friluftslivet – som gör att man kan ta emot en större tillströmning av barn. Det räcker alltså inte att bara hjälpa till med avgifterna om man inte planerar för hela kedjan.

Just nu, med det läge som är, ser det ut som att vi löper stor risk att det här systemet bara kommer att subventionera avgifterna för de barn som redan har en plats i fritidsaktiviteterna och inte bli det positiva tillskott som innebär att fler får möjlighet.

Det är också så, fru talman, att många av dem som inte deltar i organiserad idrott i dag bor i idrottssvaga områden. Där behövs det resurser för att stärka föreningsstrukturen, så att det över huvud taget finns en fungerande mottagande förening. Den satsning på 100 miljoner som regeringen gör är inte tillräcklig, om man ser till antalet kommuner i vårt land och hur många olika idrotter som ska dela på de pengarna. Därför fanns det i vår skuggbudget 225 miljoner mer än i regeringens satsning.

Fru talman! När det gäller friluftslivsföreningar är utmaningarna delvis andra. De har ett stort antal utövare men betydligt lägre anslag än idrottsföreningarna. De har därför inte kunnat bygga upp samma administrativa stöd, och det blir svårare att exempelvis ta emot en satsning som fritidskortet.

Även här råder brist på ledare, men det är inte alltid brist på engagemang som sätter stopp. Jag tror att det var Miljöpartiet som lyfte exemplet att Friluftsfrämjandet bara har kunnat utbilda 250 av de närmare 2 500 som vill bli ledare. Det finns alltså stora möjligheter att ta emot fler unga, då man till exempel inte har samma problem med platsbrist som idrotten. Därför tycker Vänsterpartiet att vi borde pytsa in lite extra stöd, och vi har 10 miljoner mer än regeringen till friluftsorganisationerna.

Fru talman! Även om det inte är brist på halltider för friluftslivet finns det andra hinder för tillgängligheten. Det finns nu en stark kritik mot de neddragningar som regeringen och Sverigedemokraterna har gjort inom naturvården, som har försvårat underhåll av leder och anläggningar i skog och mark.

Nu behöver vi tyvärr också bevaka hur regeringens förslag om försämringar i strandskyddet kan påverka allmänhetens tillgång till både vatten och stränder. En stark allemansrätt är en förutsättning för såväl det organiserade friluftslivet som för enskildas möjligheter att röra sig fritt i naturen.

Fru talman! Under den sista delen av mitt anförande vill jag tala om ett problem. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att personer med en funktionsnedsättning fortfarande har svårt att ta del av föreningslivet på samma sätt som andra. Ohälsa är nästan tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt, enligt Folkhälsomyndigheten. Vänsterpartiet ser därför ett stort behov av att stärka möjligheterna till idrottande för personer med funktionsnedsättning.

I dag finns en hel del hinder. Det kan handla om rent fysiska hinder i form av idrottsanläggningar som inte är anpassade, eller så bor man på en ort där det saknas organiserad föreningsidrott inom parasportgrenar. Den försämrade rätten till assistans sätter också käppar i hjulet för dem som behöver stöd för att kunna utöva sin idrott, och för den som bor på ett särskilt boende kan det till exempel vara låg bemanning som skapar problem som gör att man inte kan ta sig iväg. Dessutom är flera av sporterna väldigt kostnadskrävande. Det behövs med andra ord insatser på flera olika områden och inblandning av såväl stat som kommuner och föreningsliv.

Vi ser att allt talar för att parasportens ekonomi behöver stärkas. I dag finns inga särskilda medel avsatta från statens sida för parasport, men runt 3 procent av stödet beräknas gå dit. Parasporter finns inom ett stort antal specialidrottsförbund, och det kan inledningsvis krävas lite extra resurser när man startar upp nya grupper och särskilda anpassningar för att kunna inkludera fler. Man kan exempelvis behöva ha mindre grupper och fler ledare.

I Vänsterpartiets budgetförslag fanns 175 miljoner i ett särskilt riktat stöd till parasporten, och vi skulle hoppas att fler partier kan ställa sig bakom en sådan inriktning.

Avslutningsvis: Idrottsutrustning kostar väldigt mycket, och det gäller förstås för hela idrottslivet. Parasportens utrustning är dock extra dyr, och det gör att privatekonomin blir mycket mer avgörande. Samtidigt vet vi att personer med funktionsnedsättning har en svag ställning på arbetsmarknaden och låga ersättningar samt att familjer med barn som har en funktionsnedsättning generellt sett har svagare ekonomi.

Riksidrottsförbundet har i dag ett riktat stöd till föreningar som köper in parasportutrustning, men Vänsterpartiet menar att det inte är tillräckligt. Vi vill därför se att en utredning genomförs i syfte att stänga det ekonomiska gapet mellan idrottare med funktionsnedsättning och dem utan.

Därför yrkar jag bifall till reservation 8.

(Applåder)

Fru talman! Inledningsvis kan jag konstatera att Sverigedemokraterna har många viktiga reservationer i det här betänkandet. Vi står givetvis bakom samtliga. Min partikollega Angelika Bengtsson har redan yrkat bifall till reservation 11, varför jag för att vinna tid väljer att nöja mig med det. Jag kommer under mitt anförande att koncentrera mig på Sverigedemokraternas motion om matchfixning och straffskärpningar, mer konkret yrkande 3 och 5, som återfinns i reservation 13 i betänkandet.

Fru talman! De senaste åren har uppgifter om att matchfixning förekommer i såväl svenska som internationella idrottssammanhang avlöst varandra. Ett flertal åtgärder har genomförts, och Riksidrottsförbundet har satsat stora resurser för att upplysa idrotten om problemet och tagit krafttag kring den problematik som finns.

Riksidrottsförbundet fattade i maj 2015 beslut om ett särskilt reglemente där maxstraffet är upp till tio års avstängning från all organiserad idrottsverksamhet för en person som aktivt medverkat i vadhållning och/eller manipulation. En förening ska också kunna dömas till böter på upp till 500 000 kronor.

I Tidöavtalet har vi varit pådrivande i frågan om sekretessen mellan myndigheter. En ny huvudregel i sekretesslagstiftningen är att all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter för att bekämpa brott. Den lagändringen kommer att underlätta för de brottsbekämpande myndigheterna i arbetet mot matchfixning.

Fru talman! Matchfixning är ett stort hot mot den svenska idrottens legitimitet. Vi observerar redan hur problemet överförs till fler sporter och lägre divisioner. Det är en utveckling som måste stoppas. Därför är det direkt nödvändigt att en bredare utbildningsinsats riktas mot idrottsföreningar och deras idrottsledare.

Det finns i dag flera expertaktörer med djupgående kunskaper kring matchfixning. Den kunskapen måste också nå ut till våra föreningsaktiva. Förtroendet för idrotten får inte utnyttjas av kriminella nätverk vars enda egentliga drivkraft är att förvandla sporten till en arena för penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. Därför är det av största vikt att berörda myndigheter och organisationer bistår Riksidrottsförbundet med att utbilda idrottsföreningar och idrottsledare om matchfixning.

Fru talman! I regeringens proposition 2022/23:33 gjordes bedömningen att Spelinspektionen inte skulle få möjligheten att stoppa spel på matcher där misstanke om matchfixning finns. Enligt regeringen skulle en möjlighet för Spelinspektionen att meddela förbud mot att tillhandahålla spel på ett visst spelobjekt vara förenat med liknande problem som den möjlighet att använda sig av beslut om villkorsändringar som finns redan i dag.

Ett beslut om förbud mot att tillhandahålla spel på ett visst spelobjekt som riktas till alla nuvarande och eventuellt tillkommande licenshavare skulle utgöra ett normbeslut, alltså ett beslut om föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen. Normbeslut karakteriseras av att de i princip är bindande för myndigheter och enskilda och av att de inte avser bara ett konkret fall utan har en generell tillämpbarhet.

Även om regeringens överväganden är fullt förståeliga finns det skäl, menar vi, att utreda frågan ytterligare. Frågan om matchfixning är komplex. Exempelvis kan spelare känna sig tvungna att delta på grund av hot eller våld från kriminella aktörer som ofta är inblandade i just matchfixning. För att bekämpa den typen av brottslighet behövs därför inte bara utbildning och polisiära resurser utan också praktiska verktyg för att förhindra att kriminella tjänar och/eller tvättar pengar genom spel. Ett sätt att försvåra för kriminella att använda sport och vadslagning som verktyg för sin kriminalitet är att införa spelstopp på matcher där det föreligger misstanke om matchfixning.

Fru talman! Avslutningsvis kan jag konstatera att matchfixning inte bara hotar den svenska idrottens legitimitet. Den undergräver förtroendet för våra svenska institutioner. Genom straffskärpningar och utbildningsinsatser tar vi viktiga steg för att utrota de kriminella nätverken som vill utnyttja vårt idrottsliv för egen vinning.

Sverigedemokraterna tolererar inte någon form av manipulation. Vi värnar om idrottens legitimitet, och vi står enade i kampen för ett idrottsliv utan kriminell påverkan.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson och Rasmus Giertz (båda SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 mars.)