Ulf Kristersson

Herr talman! Det är lite anmärkningsvärt att de som nu har skickat det här till EU-domstolen av formalistiska skäl råkar vara sådana som också rätt ofta är emot frihandelsavtal i sak. Jag tycker att deras förklaring är lite ihålig. Jag beklagar verkligen att det fanns svenska ledamöter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet som medverkade till detta i en tid när det är helt uppenbart att Sverige är i behov av fler frihandelsavtal här och nu.

Det tog 25 år att förhandla fram det här avtalet. När det är nästan framme är det några som gör allt man kan för att sabotera arbetet. Jag vet ännu inte om kommissionen har bestämt sig, men min misstanke är att de kommer att tillämpa avtalet ändå, provisoriskt, i väntan på domstolens beslut. Det är kommissionen som fattar ett sådant beslut i så fall. Jag hoppas att de gör det, för vi kan inte låta några enskilda ledamöter som är emot frihandel sätta ramarna för hela Europas framtida handelspolitik.

Återrapporteringen var härmed avslutad.

Herr talman! Jag sa just att det är anmärkningsvärt att den amerikanske utrikesministern först håller ett relativt vänligt tal om Europa i München för att därefter åka direkt till Ungern och Slovakien och träffa de båda ledare som mer än andra försöker sabotera mycket av det europeiska arbetet, till exempel för Ukraina. Vi tycker genuint illa om det.

Sedan är det alldeles riktigt att det finns en växande höger- och vänsterextremism i europeiska länder, i EU-parlamentet och i exempelvis Tyskland, där både extremhögern och extremvänstern firar stora framgångar, framför allt i östra Tyskland. Jag är mycket bekymrad över den utvecklingen.

Jag förstår att Socialdemokraterna ogärna vill prata om att vi har gått från en inflation på 10 procent till 2 procent, att vi har gått från bottenligan till toppskiktet när det gäller tillväxt och att vi nu har en sjunkande arbetslöshet. Ni vill hellre skryta över 10 procents inflation och bottenligan i tillväxt.

Jag förstår bara inte varför vi inte ska berätta om de saker som har varit bra i Sverige och som vi kan ta med oss ut i Europa. Varför ska vi inte stå upp för de sakerna? Varför ska vi inte ta med våra goda erfarenheter av fossilfrihet, av ett starkare försvar och av alla möjliga saker som resten av Europa nu tittar på Sverige för? Läs Financial Times, läs The Economist! Det fanns en tid när det bara handlade om skjutningar i Sverige. Nu handlar det om att Sverige visar vägen för andra länder.

Säg som det är: Ni gillar inte att detta sker under vår regering. Jag förstår det, men jag tänker inte bry mig om den saken. Vi har goda skäl att rakryggat stå upp för stora, viktiga svenska framgångar och skäl att vara ödmjuka inför alla de problem vi fortfarande har kvar att lösa.

Herr talman! Det är svårt att dra någon annan slutsats än att den som per definition ställer förenkling mot klimatambitioner också anser att varje regel som finns är absolut nödvändig, har tillkommit av goda skäl och därför ska bevaras. Ingen regel kan tas bort eller förenklas, och om man ändå vill det är man närmast klimatförnekare.

Jag tror att det är en felaktig beskrivning. Ursula von der Leyen var den som tog initiativ till de här stora förenklingsinsatserna. Hon har mer än de flesta EU-ledare stått upp för den gröna omställningen, för Green Deal och för mycket av det jobb som vi gjorde under det svenska ordförandeskapet, men hon inser att om konkurrenskraften blir så dålig i Europa och det är så besvärligt att göra affärer här, då kommer inte de företag som driver den gröna omställningen att välja Europa som bas.

Jag tycker tvärtom att det är lite märkligt att alltid hitta skäl att misstänkliggöra försöken att förenkla och öka hastigheten. Då säger man egentligen att varje sak som vi förändrar är ett svek mot miljöinsatser. Jag tror helt enkelt att det är fel.

Sedan kan vi tycka olika om vad som är bra klimatpolitik. Det har jag respekt för. Men vi borde kunna se problemet att Europa har blivit långsamt och uppfattas som krångligt på många olika sätt. Andra delar av världen springer fortare, och det kanske inte var syftet med många av de regler som vi har infört.

Från svensk horisont är det uppenbart att det krävs processer för tillstånd, men det kan ju inte vara ett egenvärde att det tar år efter år. Det kanske finns legitima intressekonflikter, men döm då av dem i stället för att bara vänta på att de så småningom ska lösa sig själva, vilket de inte gör.

Jag tror att vi har skäl att vara självkritiska. Europa uppfattas som krångligt. Det finns en potential att förenkla – utan att vända klimatambitionerna ryggen.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Herr talman! Det är en mycket bra poäng. Det är ingen tvekan om att det på område efter område finns regler som helt ärligt görs i de bästa av syften, men efter ett tag har ingen koll på hur det samlade resultatet är. Det är ingen i Sverige som har beställt att vi ska ha decennielånga tillståndsprocesser. Det var ingen som sa ”Låt oss skapa ett regelverk som gör att det tar 20 år att få igenom någonting!” Det har bara blivit så. Vi har fått oändliga processer i stället för att ställa frågan hur lång tid som är rimligt. Ett år, två år, tre år – bra, då skapar vi regelverk som stöttar detta!

Där är Europa en sjuka just nu, skulle jag säga, och jag tycker därför att det finns mycket som talar för detta.

Jag satt med en svensk vd i en mycket stor europeisk fordonskoncern. Vi har ju svenskar på några ställen runt om i Europa, hos alla de större faktiskt, så ni får gissa vem det var. Hen påpekade att det är bra att det görs stora regelförenklingar, men det kommer ju nya regler hela tiden – stoppa dem, gör ett moratorium för regler så att man får en chans att börja nysta i allt detta! Jag tror att det ligger mycket i det.

Nu har det på något sätt höjts förväntningar på att vi i mars ska komma med ett antal skarpa förslag. Som jag sa nyss: Jag vågar inte garantera detta. Hade Sverige bestämt hade det garanterat skett saker, men nu måste vi enas om ett antal saker framåt. Jag hoppas att den otålighet som fanns på mötet i Belgien också kommer att finnas på mötet i Bryssel i en annan del av Belgien om några veckor.

Angående överimplementeringar har vi verkligen tagit tag i den frågan. Vi i Sverige har haft en tendens att implementera EU-regler med en sådan noggrannhet att vi vållar problem för oss själva, medan andra länder gör det lite mer pragmatiskt.

Herr talman! Det där är en viktig poäng. Även vi som är varma frihandelsvänner och tror på global handel måste titta oss i spegeln och säga: Finns det ensidiga risker i detta? Blir vi alltför beroende av någon? Kan avbrott i värdekedjor skapa stora problem? Detta tänker väldigt många företag på i dag, av företagsekonomiska skäl, och det måste också stater tänka på av säkerhetsskäl.

Man ska verkligen inte vara naiv i globaliseringen, men svaret kan inte vara att olika länder sluter sig inom varandra. Vi ska handla med länder som vi vågar lita på, som är stabila, som håller avtal och som inte förolämpar varandra, höll jag lite osökt på att säga. Då finns det väldigt goda möjligheter.

Herr talman! Det finns ett stort intresse för nya frihandelsavtal. Det här är verkligen EU:s gemensamma kompetens. Det har sagts mig att intresset från andra delar av världen för att starta förhandlingar med Europa aldrig har varit så stort som det är just nu, för vi uppfattas som en stabil partner och en stor marknad. När det skakar både i öst och i väst ökar vår attraktivitet; det ska man vara medveten om. Det är bra.

De mest aktuella avtalen är Mercosur och Indien, som båda har slutits. Sedan vet alla som har varit med förut att det tar tid innan avtal förverkligas. Där måste vi öka hastigheten. Handelsminister Benjamin Dousa brukar säga att det tar 18 månader bara att översätta ett handelsavtal. Ett tips: Vad sägs om att använda engelska? Vi måste få upp hastigheten.

Sedan finns det politiska bekymmer i enskilda länder och i EU-parlamentet, där man ändå försöker sätta käppar i hjulet för ingångna frihandelsavtal. Vår enighet är alltså större på ytan än under ytan. Jag vill därför uppmana svenska parlamentariker att stå upp för svenska intressen och inte motarbeta nya frihandelsavtal.

Den inre marknaden är otroligt viktig. Den är 30 år gammal, och den är världens största marknad för varor. Man ska inte underskatta hur viktig den har varit, men underskatta inte heller hur mycket handeln har ändrats på 30 år! Varor minskar, och tjänster ökar. Digitala tjänster ökar. På tjänstesidan är det inte alls samma frihetsgrader, utan där finns en massa handelshinder, avsiktliga och oavsiktliga, som fortfarande inte har lösts.

Det finns också en massa aktivister som står bakom idén att inte ta bort handelshindren, för man tycker att det är lite bekvämt med skyddade marknader. Den stora uppgiften nu, apropå att vattna där det växer och att plocka lågt hängande frukter, är att verkligen göra den inre marknaden klar för tjänstehandel och digitala tjänster. Det är viktigare än att gräla om enskilda procentsatser i tullar med andra länder.

Herr talman! Det finns två svar på den frågan. Det ena är det som Mario Draghi är inne på. Han säger att det i kirurgiskt snäva frågor kan handla om att man ska vara exklusiv och minska skadliga beroenden av andra länder, exempelvis av säkerhetspolitiska skäl.

Det är ett problem att vi till 90–95 procent är beroende av Kina i allt som har med sällsynta jordartsmetaller i kombination med tillgång och förädling att göra. Det är ingen tvekan om att det är ett problem. Det kan mycket väl finnas ett antal sådana områden där man som generell idé ska vara rätt kinkig.

Det andra svaret handlar om vilken handelstradition man har. Sverige har ändå i 150 år handlat med hela världen, och för oss är det en otänkbar tanke att vara exklusiva och sluta samarbeta med länder och företag som vi har haft bra samarbeten med för att i stället hitta någon som kanske är bra i Europa. Andra länder har inte alls samma diversifiering och är därför mindre känsliga, men vi är i gott sällskap.

Herr talman! Det här är en viktig fråga. Man kan ställa sig den retoriska frågan: Ska vi acceptera ett läge där vi antingen enas alla 27 om exakt vad som ska göras eller inte gör någonting alls? Det är rätt ofta alternativen.

I Ukrainastödet insåg vi att det bara inte går att enas. Att inte agera för Ukraina går inte heller. Alltså har vi hittat mer eller mindre trixiga vägar för att komma runt länder, senast Ungern, Slovakien och Tjeckien.

Det är mycket bättre att vi som kan och vill gör någonting än att vi accepterar enighet om att inte göra någonting. Jag vill bara ha det sagt. Det kan vara olika länder i lite olika frågor.

Det leder mig till nästa sak. Är det ett A-lag och ett B-lag? De som avstår från att vara med när vi till exempel skapar en europeisk kapitalmarknadsunion avstår för att de inte vill vara med. De tycker inte att de väljer ett B-lag. De tycker väl att de själva väljer A-laget, antar jag. Om alla är nöjda gör inte det så mycket.

Sedan kanske det är så att man efter ett tag ser att det fungerar väldigt väl. Just Sverige är inte med i euron, men euron har ändå varit på det sättet. Det var en mindre krets länder från början. Vi sa inte att vi var ett B-lag som valde att stå utanför. Ett antal länder har sedan successivt gått med i eurosamarbetet och tycker att det är bra. Men det är fortfarande en bred coalition of the willing, kan man säga, även om de flesta länder nu är med.

Jag tycker därför ändå att man kan säga att detta är ett sätt man kan pröva i en tid då det antagligen är svårare att ena Europa och där det måste gå fortare. Vi har inte längre all tid i världen, och vi kan inte vänta i decennier på att en enighet ska värka fram eller att en ny kris ska tvinga oss att bli eniga om det vi hittills inte har varit eniga om.

Jag tycker att både det som händer i Ryssland, det som händer i Ukraina, det som händer i Asien och det som händer i USA talar för att brådska gäller.

Herr talman! Jag menar inte att skoja bort det. Jag vill tvärtom erkänna att vi tycker olika om skogsbruk. Som jag tror att du vet har vi gjort jättemycket gentemot EU för att stå upp för det som vi menar är kärnan i svenskt skogsbruk. Vi har gjort det tillsammans med Finland.

Vi tycker att vi bedriver ett hållbart skogsbruk i Sverige. Vi gör det sedan generationer tillbaka. Vi ser dessutom till att man ersätter fossila produkter med bättre produkter från en klimathorisont. Vi gör det dessutom med en växande skog som klarar av att avverkas.

Allt detta har vi stått upp för. Vi menar att vi också får resultat i EU och att de har lyssnat på oss. Vi tänker inte låta EU fatta beslut om svensk skog så att den ställs till förfogande för andra länder med lägre klimatambitioner.

Återigen: Vi tycker olika i den här frågan. Min maning handlade om det där vi tycker lika. Där borde vi försöka få våra partivänner runt om i Europa att göra gemensam sak så att vi värnar svenska intressen.

Herr talman! Först får jag även här säga att olika länders upplevda rykten i olika delar av Europa inte heller var uppe för samtal vid toppmötet. Sedan kan man bekymra sig över olika saker.

Jag vill först mycket allvarligt förklara. När jag manar till att samlas i Sverige för EU gör jag det inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka lika eller för att jag försöker tvinga dem att göra det. Man kan tycka olika i svensk politik och i europeisk politik. Det har jag all respekt för.

Vad jag ville säga med detta var att andra länder har en tendens att enas om sina intressen i EU, och det måste vi också göra. EU handlar om att göra saker gemensamt. Men olika länder har olika ingångar. De har olika industritraditioner och olika saker att värna.

Vi måste värna svenska intressen i EU. Ingen annan kommer att värna svenska intressen i EU. Det är lika stort som att sedan stå upp för gemensamma beslut som vi fattar i EU. Det var det jag ville säga med brevet.

Sedan tycker inte jag att man ska dölja oenigheter. Vi tycker olika om svensk skogsbrukstradition och hur man ska använda den i EU-samarbetet.

Låt oss stå upp för det. Ni tycker som ni vill, vi i regeringen tycker som vi vill och vi erkänner att det finns skillnader. Men om vi i grund och botten tycker samma med mer frihandelsavtal och mer regelförenkling borde vi på olika sätt se till att det också blir verkstad.

Vi kan till exempel be våra EU-parlamentariker att systematiskt rösta på ett sådant sätt att det gynnar svenska intressen i EU. Det var det jag menade. Låt oss inte vara splittrade när andra EU-länder försöker vara enade.

Herr talman! Först tar jag den viktiga frågan om abort. Jag är som frågeställaren vet en varm anhängare av rätten till fri abort. Det är till och med så att vi grundlagsfäster den rätten i Sverige. Men jag ska erkänna att abortfrågan inte var uppe på detta informella EU-toppmöte om konkurrenskraft. Jag tror att det var rimligt att den inte var uppe.

Blir det verkstad? Det är den helt centrala frågan. Jag ska ärligt säga att det återstår att bevisa. Diskussionerna var bra. Sense of urgency, som vi säger numera även på svenska, det vill säga en upplevelse av att det är bråttom nu, fanns där, och det är bra. Men det återstår att bevisa att det också blir verkstad. Mario Draghi sa explicit till den församlade kretsen av premiärministrar: Kommunicera inte någonting som har längre horisont än ett år! Ingen vill höra om fluffiga framtidsplaner. Vad tänker ni göra det kommande året som går i rätt riktning? Besluta om det och berätta det! Mario Draghi har en stark poäng där.

Herr talman! Det var viktiga frågor som jag uppskattar.

Vi börjar med de svåra energifrågorna. Det är alldeles uppenbart att det finns långsiktiga skäl – vi ska klara klimatomställningen och konkurrenskraften – men också mycket kortsiktiga skäl. Människor i många länder tycker att det är hiskeligt dyrt med energi. Vi tycker att det är dyrt i Sverige, men vi ligger bland de allra lägsta i Europa. Europa har fyra gånger högre priser än USA och tio gånger högre priser än Kina. Det antyder skillnaderna för plånboken och hushållen och för företagens konkurrenskraft. Det här är alltså en jättesak.

Apropå svenska framgångar: Vattenkraften och kärnkraften har med förnybart som tillägg skapat ett näst intill helt fossilfritt svenskt elsystem. Det är en magnifik framgång som vi borde prata mer om. Alla länder har inte vattenkraft, och många kommer inte heller att kunna få till stånd sådan. En del länder vägrar ha kärnkraft fast de borde ha det. Då återstår i princip gas och fossila bränslen, ibland till och med kol i vissa länder, som baskraft som man sedan kan lägga förnybart på.

Den enorma volatilitet som vi nu ser i många länder är otroligt skadlig. Jag gillar Tyskland på många sätt, men tysk energipolitik är inte bra. Den ska vi inte ta efter. Men den slår igenom i olika länder. Just nu slår även Finland igenom i norra Sverige. Det är alldeles uppenbart att fler måste bygga mer stabil baskraft. Vår rekommendation till dem är att bygga kärnkraft för att få fossilfri, näst intill utsläppsfri och stabil kraft. Men varje land måste fatta sina egna beslut.

Låt oss sedan titta på företagssituationen – nu kommer jag till Anna Lasses sista fråga. I en del länder försvinner nu stålindustri och bilindustri i rasande hög takt. Jag tror att Ungern och Slovakien är två länder som nämns. Det är anmärkningsvärt att USA:s utrikesminister först håller ett ganska vänligt tal om Europa i München och sedan åker till de två länder som mest av alla motarbetar allt vi försöker göra gemensamt i Europa.

Herr talman! Först vill jag svara på det här lite knepiga med den 28:e regimen. Det kanske inte är vardagsmat för alla svenskar. Vi har 27 EU-länder. En tanke som finns i rapporterna är: Om man inte kan enas om kompromisser om en massa regler, kan man då införa ett 28:e regelverk som företag kan välja i stället för varje lands eget regelverk?

Jag tillhör dem som tror att detta låter lite bättre än vad det i praktiken skulle vara. Det är ju ett lite elegant sätt att säga att till exempel ett nystartat techbolag ska kunna få lite enklare regler vid etableringen av företaget och lite enklare sätt att rapportera. Det är kul som tankemodell. Men sedan börjar man närma sig beskattningsfrågor och arbetsmarknadslagar i olika länder, och då tror jag att man rätt snabbt ser att det nog i praktiken blir ganska begränsade områden där den 28:e regimen skulle vara möjlig.

Båda rapportförfattarna tycker att man ska undersöka möjligheten till detta. Jag vet att inte minst den digitala industrin och techbolagen tycker att det skulle förenkla. Det skulle ge en lite större marknad på en gång. De tycker att det är ganska svårt att tillämpa 27 olika regelverk för ett nytt bolag, och då är det lättare att försöka etablera sig någon annanstans i världen i stället. Det finns alltså en tanke bakom detta som man inte ska avfärda. Men jag förhåller mig precis som frågeställaren något skeptisk.

USA pratade vi inte nämnvärt om den här gången, bara om behovet av fler frihandelsavtal. Ju mer vi kan handla även med USA desto bättre. Vi ska inte driva USA från oss. Vi säger ifrån när USA bär sig illa åt, men vi ska inte driva affärer bort från USA och Europa.

Vad gäller gemensamma lån är detta en ganska etablerad fransk uppfattning sedan lång tid tillbaka. Sedan har vi ibland gjort undantag själva. Gemensamma lån för Ukraina är ett exempel. Där råder det inte någon tvekan, utan vi står upp för det helhjärtat. En del länder är frikostigare än andra. Men i huvudsak är det Frankrike som driver detta.

Herr talman! Det är nog inte en begynnande utan en ganska etablerad oenighet. Det är väl känt att Frankrike generellt driver på för mer gemensamma lån; eurobonds tror jag var det senaste som den franske presidenten gick ut med strax före det här mötet. Det är lika väl känt att Tyskland, bland de stora, och också ganska många av oss andra är mycket skeptiska till den sortens idéer. Det är alltså en ganska etablerad skillnad i synsätt. Där uppfattar jag att vi och Tyskland representerar den stora majoriteten.

När det däremot gäller att vissa går före var det en av Mario Draghis rekommendationer. Om inte alla 27 kan enas om ett antal saker kan de länder som verkligen vill sjösätta någonting, till exempel en gemensam kapitalmarknadsunion, gå före de andra med stöd av EU-systemet. Men man kan inte tvinga de länder som inte vill gå in i den att vara med. Jag tror att vi kommer att närma oss en punkt där de länder som har högre ambitioner går före men håller öppet för andra att ansluta sig.

Herr talman! Det var många frågor. Jag börjar med att man ska ha lite respekt för att de länder som av tradition har haft ett dåligt beroende av rysk fossil gas och olja har gjort en enorm resa de senaste åren. Man kan säga att de satte sig i en dålig position – det påpekar jag också gärna – men de har i hög grad gjort sig oberoende av den ryska gasen och oljan. Det är en stor resa i sig, och den ska vi ha respekt för.

Samtidigt är det ensidiga fokus som många länder har på att vilja ha mer överföringsförmåga i stället för egen produktion ohållbart. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Apropå svenska framgångar, som jag tror att vi vågar prata om, gjorde vi oss tidigt oberoende av fossila bränslen för vanlig elproduktion. Vattenkraft och kärnkraft kompletterade med en del förnybart är en enorm framgång för Sverige. Men vi vet vad som händer om man avvecklar halva produktionen i södra Sverige. Då uppstår väldigt stora problem, som man inte kan lösa med överföringshastigheter. Det har Europa också i hög grad just nu.

Jag talar mig förstås varm för att bygga mer pålitlig, prisvärd energiproduktion. Jag ser också att ett ökande antal europeiska länder nu visar stort intresse för kärnkraft. Det här tar tid. Det vet vi bättre än de flesta. Att lägga ned kärnkraft går fort, men att bygga ny tar längre tid. Men det går inte att trolla fram energiproduktionen. Det tycker jag är det ena.

Det andra är att vi säger bestämt nej till idéer om att flytta pengarna från flaskhalsavgifterna från Sverige till andra länder, för att de tycker att det vore bekvämt att få en del av de resurserna. Det säger vi tydligt nej till.

Sist: En kapitalmarknadsunion är nog en av de punkter där jag skulle säga att det finns en begynnande enighet, inklusive de länder som har nämnts. Alla länder kommer såklart att bevaka sina speciella roller i detta. Även Sverige har ett antal sådana saker; vi vill inte bidra till att i första hand flytta kapital från Sverige till andra länder, men vi skulle ha nytta av att göra saker tillsammans. Där uppfattar jag ganska stor begynnande enighet.

Herr talman! Först vill jag påminna om – alla kanske inte minns – att det fanns en enighet när jag rapporterade om vad jag skulle driva på detta informella möte vid EU-toppmötet. Jag hörde inga invändningar mot fokuset på kapitalmarknadsunion, inre marknad och frihandel. Det fanns tvärtom en enighet om det.

Om Socialdemokraterna hade några starka egna, originella synpunkter hade ni väl tagit upp dem då, Matilda Ernkrans. I stället sitter ni och gnäller på bänken bredvid, som vanligt. Det kan man göra. Men det gör ingen nytta på EU-toppmöten.

Lite mer formellt kan jag väl säga att detta var ett informellt möte, det vill säga där det inte fattades beslut. Vi lyfte upp de farhågor vi ser och de ambitioner vi har. Nu ska kommissionen försöka använda de antydda enigheter som finns och komma tillbaka till nästa europeiska toppmöte.

Jag tror att Ursula von der Leyen tar de signalerna på stort allvar. Det finns inte enighet om allting. Det kan mycket väl bli mer av coalition of the willing på ganska många områden. Men så länge det går i svensk riktning är jag glad.

(Applåder)

Herr talman! Jag får väl först för ordningens skull säga att EU-toppmötet inte helt fokuserade på Finanspolitiska rådets rapport som kom häromdagen. Jag förstår att det är en stor brist hos EU-toppmötet, men de hade alltså andra saker att göra. Jag förebrår dem inte så mycket för detta.

Herr talman! Jag vet också att Socialdemokraterna gärna talar illa om Sverige utomlands. Jag noterar det. Det är ett fritt land, och man säger som man vill. Jag tycker att vi ska stå upp för svenska framgångar och lösa de problem vi har. De saknas verkligen inte. Men vi ska stå upp för svenska framgångar som har gjort Sverige starkt internationellt. Om Socialdemokraterna vill tala illa om Sverige, så fortsätt med det. Jag kommer att fortsätta att stå upp för allt det som är bra i Sverige.

Jag noterar vidare kritiken från Finanspolitiska rådet, som Socialdemokraterna nu verkar vara enormt entusiastiska över. Av det får man väl dra slutsatsen att Socialdemokraterna antingen inte vill satsa på försvaret – vill ligga kvar i ett svagt försvar i den farligaste tiden sedan andra världskriget – eller vill höja skatterna dramatiskt i stället för att som nu ha en ordnad form där vi växer in successivt i nya försvarsanslag.

Frågan tillbaka blir: Vill ni nu minska på de försvarssatsningar som ni har varit helt eniga med oss om tidigare, eller lovar ni att höja skatterna inför nästa mandatperiod?

(Applåder)

Herr talman! Ledarna för alla EU:s medlemsstater träffades alltså i torsdags i belgiska Flandern, en timme österut från Bryssel. Mötet handlade uteslutande om europeisk konkurrenskraft.

De ekonomiska frågorna är återkommande på toppmötenas dagordningar, men det saknas ofta konkretion och beslutsvilja. Då blir det lätt att man höjer abstraktionsgraden och i stället pratar i termer av geopolitik och geoekonomi. Det är inte alls oviktiga frågor, tvärtom. Det som händer i vår omvärld påverkar oss i hög grad.

Just nu befinner vi oss i allvarstider av många olika skäl – Rysslands krig mot Ukraina, förstås, USA:s konfrontativa hållning mot Europa, förstås, även om talet häromdagen i München var av det mjukare slaget, och ett Kina som vill dominera sin del av världen. Sanningen är dock också att vi i Europa har alla möjligheter att själva stärka vår egen handlingsfrihet i detta svårare läge genom en växande ekonomi och ökande handel.

Vårt bästa verktyg för ekonomisk handel och stark ekonomisk tillväxt är den inre marknaden. Den förfogar vi över helt själva, alldeles oavsett vad resten av världen vill. Där finns det också väldigt mycket att göra.

I praktiken, herr talman, talar vi om hur vi ska stärka de europeiska ekonomierna för att kunna klara av både stora investeringar i försvar och säkerhet och att samtidigt vidareutveckla de europeiska välfärdsstaterna. Det är nämligen ytterst det som ett konkurrenskraftigt Europa handlar om. Det handlar om hur den ekonomiska kakan i Europa kan bli större så att våra samhällen kan bära kostnaden för många saker som är viktiga samtidigt. Det handlar om hur vi uppmuntrar företagande att starta, att växa och att stanna i Europa, inte bara dem som redan är företagare utan kanske framför allt dem som vill bli framtidens företagare. Det handlar om hur vi ger bättre förutsättningar till fler barn att lyckas, alldeles oavsett hur det har gått för deras föräldrar.

Italiens premiärminister Meloni, Belgiens premiärminister De Wever och den tyske förbundskanslern Merz hade bjudit in till ett förmöte med en större grupp länder som träffades strax före mötet – för övrigt en allt vanligare tendens i de här mötesformaten. De kallade formatet Friends of competitiveness. Vi var en ganska självklar deltagare i den kretsen.

Diskussionerna visade att det nu finns momentum, ett helt år efter att de stora rapporterna presenterades, och att fler länder på allvar vill gå från ord till handling, samtidigt som ambitionerna präglas av att olika länder har olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt, men också olika inhemska utmaningar, till exempel i form av politiska majoriteter.

Vi kommer att träffas i samma konstellation igen inför toppmötet i mars och se om vi då kan enas om ett antal av de förslag som då sannolikt har lagts på bordet.

På toppmötet med alla medlemsländerna var Mario Draghi, före detta premiärminister i Italien och tidigare centralbankschef för ECB, inbjuden att kommentera de framsteg som har gjorts sedan han presenterade sin stora rapport om konkurrenskraft för snart två år sedan. Hans huvudbudskap var, en gång till, att vi måste lägga vår energi på åtgärder som är möjliga att komma överens om och som kan ge resultat nu, inte fluffiga ambitioner på fem, tio eller femton års sikt. Långa strategier i all ära, men nu behövs handling här och nu.

En annan tidigare italiensk premiärminister, Enrico Letta, som också skrev en rapport för ungefär två år sedan men mer begränsad och snävare fokuserad på EU:s inre marknad, var också inbjuden. Hans bidrag vid mötet visade på den stora potential som fortfarande finns när det gäller att utveckla och fullfölja den inre marknaden eftersom denna efter 30 år fortfarande inte är helt genomförd.

Det säger någonting om EU:s storhet att vi redan för 30 år sedan gjorde riktigt stora saker. Det säger också någonting om EU:s långsamhet att vi inte har kunnat fullfölja det som påbörjades då.

Man kan sammanfatta Enrico Lettas budskap, både under mötet och i telefonsamtal jag hade med honom kvällen före mötet, med att vi borde vattna där det växer.

Mitt huvudbudskap i diskussionerna under mötet var att vi nu på allvar måste skapa bättre förutsättningar för företag att verka och stanna i Europa. Det handlar om att riva de handelshinder som fortfarande finns mellan europeiska länder och som alla inte känner till. Men det handlar också om att genom fler frihandelsavtal stärka handeln med länder utanför Europa.

Vi behöver europeiska regler som är lätta att både begripa och följa, inte minst för de mindre företag som inte har stora avdelningar som säkrar just regelefterlevnad. Det är ett vanligt problem i Europa. En del säger, mer eller mindre på skoj, att de har fler människor som sysslar med regeltillämpning än med nya innovationer. Det antyder problemets storlek. Sist men inte minst behöver Europa en kapitalmarknad som kan ge de finansieringsmöjligheter som behövs i Europa för att företag ska vilja stanna och växa här och inte med automatik rikta sig mot den amerikanska finansmarknaden.

En hel del av diskussionerna handlade också om Europas höga energipriser. Att de energipriserna drabbar företag och människor är mycket välkänt och ett verkligt problem. Jag vet att situationen är svår för många, inte minst för familjer och äldre, även här i Sverige. Men lösningen behöver ta sin utgångspunkt i att Europa behöver mer energiproduktion, inte bara mer kablar mellan länder. Särskilt behövs mer baskraft. Det är därför vi i Sverige sjösätter ett helt nytt kärnkraftsprogram, bygger ny kraftvärme och räddar hotad vattenkraft.

Om vi i stället kompromissar med satta klimatambitioner kommer det att drabba de företag, inte minst svenska, som ligger i framkant, som har gjort sin omställning och driver omställningen och vill se den som en global konkurrensfördel. Samtidigt skulle sådan industri som släpar efter belönas på svensk industris bekostnad.

Diskussionen om energi liknar på sätt och vis diskussionen om en starkare europeisk kapitalmarknad. Det avgörande problemet är att det helt enkelt finns för lite kapital för investeringar i Europa. Alltför mycket pengar ligger och tickar låg ränta på sparkonton eller är uppbundna på annat sätt. Det är för få länder som har den tradition av kapitalmarknad som vi har utvecklat i Sverige under många decennier.

Det krävs nu nationella åtgärder, och det är en del länder smärtsamt medvetna om, som leder till större privat fondsparande, ungefär som våra ISK-konton, och reformer av pensionssystem som är gammalmodiga vilka skulle skapa möjligheter för pensionsfonder att verka på kapitalmarknaden.

Här finns goda svenska exempel som vi inte ens behöver dela med oss av, för det gör rapportförfattarna så gärna åt oss. Sverige var ett återkommande exempel i detta. Men även andra länder nämns, och det är de stora länderna i Europa som verkligen ligger efter.

I diskussionen framfördes också argumentet att det skulle gynna vår konkurrenskraft och självständighet om vi begränsade vår handel med omvärlden. Buy European är en återkommande sådan term. Made in Europe lyder ofta parollerna.

Jag menar, tillsammans med rätt många kollegor, att detta i grunden, som en generell politik, är feltänkt. Det finns absolut kritiska råvaror, speciella produkter och speciella värdekedjor där vi behöver ha mer inhemsk tillgång och produktion och säkra oss mot ensidiga beroenden. Det finns länder, exempelvis Kina, som inte ger våra företag tillträde till sina marknader på samma villkor som de vill se att deras företag har tillträde till vår.

En bred tillämpning av buy European skulle skapa stora problem. Det skulle antagligen försämra konkurrenskraften, skapa sämre produkter, skapa mer administrativt krångel och sända helt fel signal till de handelspartner som vi nu sluter avtal med. Allt detta betraktar vi som en kirurgisk fråga och mycket specifika problem, inte som en generell lösning för att skapa protektionism i Europa.

De svenska erfarenheterna är tvärtom att välstånd byggs med öppenhet och handel med omvärlden. Man kan titta på Volvos senaste bilmodell med delar från precis hela världen; bromsar från Tyskland, glas från Frankrike och dörrlås från Japan – ägd i hög grad från Kina, producerad i Sverige.

Eller titta på Jas 39 Gripen – det vi brukar kalla världens bästa stridsflygplan, helt neutralt – som tillverkas i nära samarbete med företag i både Storbritannien och USA. Det här gäller också EU:s övriga fordonsexport, som till 20 procent består av delar som kommer från länder utanför EU.

Vi vet genom Nato att ensam inte är stark, och vi vet genom frihandel att ensam inte är framgångsrik. Snarare borde resten av EU lära av Sverige och inspireras av vår idé made with Sweden eller made with Europe, det vill säga att vi har centrala värden att bidra med men att vi är öppna för affärer med andra.

Det finns också de som tror att Europas ekonomier skulle må bra av att politiker spenderar mer med höjda skatter som följd, särskilt för oss i Sverige. Den vägen tror jag inte heller på. Frankrikes favoritidé om gemensam upplåning och eurobonds nämndes naturligtvis, men väcker inget större gehör i kretsen.

Jag brukar påpeka för mina kollegor bland regeringscheferna – och jag säger det också ibland till mina kollegor bland partiledarna i Sverige, som också gärna vill höja skatter – att om vi gör det dyrare att driva företag i Europa och i Sverige förlorar vi både i konkurrenskraft och i geopolitisk styrka.

Herr talman! Det här var ett så kallat informellt möte, och det fattades därför inga beslut och inga slutsatser antogs. Det kommer i stället, i bästa fall, att ske när vi ses igen för nästa toppmöte redan i mars. I förberedelserna inför det mötet kommer vi från den svenska regeringens sida att driva på för en hög ambitionsnivå och konkreta framsteg. Min bild, men det är inget löfte, är att EU-kommissionens ordförande har samma ambition, framför allt i frågor gällande den inre marknaden och det pågående förenklingsarbetet.

Med andra ord kommer vi att få tillfälle att i den här kretsen diskutera vidare om tillväxtfrågor när vi ses igen i samrådet inför det mötet. Det kommer till stor del att handla om att ge bättre förutsättningar för näringslivet att få Europa att växa, och det är frågor som jag ser fram emot att få diskutera med företrädare för alla partier. Min inbjudan till övriga partiledare om ett partnerskap för Sverige i EU ligger självklart fast.

Låt mig allra sist säga att det är bra att vi har en så tydlig brådska att få saker gjorda för ett starkare Europa. Det som händer i världen just nu, både i öst och i väst, ger ju starka skäl till europeisk beslutsamhet. Den känslan fanns också i München i förra veckan. Låt oss ta fasta på denna sense of urgency, och låt oss också ta fasta på de styrkor som vi har med oss in i denna problematiska tid.

För det första rustar vi vårt eget försvar i historisk takt och siktar på de 3 ½ procenten redan till 2030.

För det andra är Sverige medlem i Nato, och vi har 31 andra allierade som hjälps åt att försvara vår del av världen.

För det tredje har vi total politisk enighet om stödet till Ukraina, om vårt EU-medlemskap och nästan enighet om Nato. Det minskar vår sårbarhet för andras försök till påverkan.

För det fjärde handlar vi med precis hela världen, och vi har gjort det i 150 år.

För det femte har vi starka offentliga finanser, vilket ger oss handlingsutrymme om det skulle behövas.

För det sjätte har vi en av Europas allra bästa kapitalmarknader, som gör att svenska bolag kan starta, växa och stanna här om de så vill.

Låt oss ta situationen på allvar och världsläget på allvar, men låt oss inte glömma våra egna styrkor i denna mycket besvärliga tid. Med det avslutar jag redovisningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Ahlstedt, Ann-Sofie Alm och Gustaf Göthberg (alla M).