Katarina Luhr

Herr talman! För många invånare som bor i glesbygd kan uttrycket ”hela Sverige ska fungera” ibland mer låta som ett hån än som ett löfte från politiken. I många landsbygdskommuner ser vi hur service försvinner, hur kollektivtrafiken glesas ut, hur avstånden till vård, skola och jobb blivit längre och hur framtidstron ibland kan vackla.

Samtidigt vet de flesta av oss att det är just dessa delar av Sverige som bär upp mycket av vår livsmedelsproduktion, vår energiförsörjning och vårt naturkapital.

Betänkandet som vi debatterar i dag är både angeläget och nödvändigt, men vi hade förväntat oss mer än detta från en regering som säger sig värna landsbygden. Regeringens proposition blev en tumme, en produkt med ett enda skarpt förslag men ett förslag som saknar finansiering. Vi hade hoppats på ett mycket tydligare stöd och en mycket tydligare riktning och utveckling där ett större fokus läggs på hållbar utveckling, lokal makt och framtidsinvesteringar.

För oss handlar inte landsbygdspolitik om att bevara det som en gång var, utan om att de som bor på en plats ska få möjlighet att leva det liv som de önskar. Samtidigt kan många landsbygdskommuner också vara centrala delar av lösningen på klimatutmaningen, energiförsörjningen, vår livsmedelsproduktion och Sveriges långsiktiga utveckling.

Herr talman! Det viktigaste för en fungerande landsbygd är grundläggande samhällsservice. Det handlar om tillgång till kollektivtrafik, fungerande digital infrastruktur, vård, skola, trygghet och närvaro från det offentliga. När marknaden inte levererar måste samhället kliva fram.

Utöver det offentliga spelar även civilsamhället en avgörande roll. Därför är det glädjande att regeringen lyfter fram att samråd ska ske med företrädare från civilsamhället. Däremot är det problematiskt att finansiering för det saknas, inte minst när regeringens övergripande politik leder till stora nedskärningar i civilsamhället, från studieförbund till service och kooperativ utveckling. Det innebär såklart att det blir stora problem för civilsamhället att bära något ansvar.

Herr talman! Klimatomställningen är en stor möjlighet för många landsbygdskommuner. När många nya företag kommer på plats och gammal industri ställer om ökar framtidstron och möjligheterna till utveckling. I många av dessa kommuner byggs även vindkraft, och det är där skogen växer och produktionen av fossilfri energi kan expandera.

Om det ska ske måste mer av värdet stanna lokalt. Precis som många andra vill vi därför att kommuner och lokalsamhällen ska få avkastning på intäkterna från energiproduktion och naturresurser. Det är någonting som flera i oppositionen gemensamt har lyft upp i dag.

Det ska löna sig att bidra till samhället, inte främst för städer och stat utan för de människor som bor där produktionen sker. Men det handlar också om någonting större: tilliten till att det ska gå att leva, bo och verka i hela landet. En sådan tillit skapas inte genom tillfälliga satsningar utan genom långsiktig politik.

Avslutningsvis, herr talman: Om vi menar allvar med att hela Sverige ska fungera måste vi också våga prioritera det. Det kräver investeringar, politisk vilja och en tydlig riktning där hållbarhet och lokal utveckling går hand i hand. Landsbygden ska utvecklas, inte avvecklas. Vi vill se platser där människor kan och vill leva – platser med framtidstro och ökad livskvalitet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Herr talman! För många invånare som bor i glesbygd kan uttrycket ”hela Sverige ska fungera” ibland mer låta som ett hån än som ett löfte från politiken. I många landsbygdskommuner ser vi hur service försvinner, hur kollektivtrafiken glesas ut, hur avstånden till vård, skola och jobb blivit längre och hur framtidstron ibland kan vackla.

Samtidigt vet de flesta av oss att det är just dessa delar av Sverige som bär upp mycket av vår livsmedelsproduktion, vår energiförsörjning och vårt naturkapital.

Betänkandet som vi debatterar i dag är både angeläget och nödvändigt, men vi hade förväntat oss mer än detta från en regering som säger sig värna landsbygden. Regeringens proposition blev en tumme, en produkt med ett enda skarpt förslag men ett förslag som saknar finansiering. Vi hade hoppats på ett mycket tydligare stöd och en mycket tydligare riktning och utveckling där ett större fokus läggs på hållbar utveckling, lokal makt och framtidsinvesteringar.

För oss handlar inte landsbygdspolitik om att bevara det som en gång var utan om att de som bor på en plats ska få möjlighet att leva det liv som de önskar. Samtidigt kan många landsbygdskommuner också vara centrala delar av lösningen på klimatutmaningen, energiförsörjningen, vår livsmedelsproduktion och Sveriges långsiktiga utveckling.

Herr talman! Det viktigaste för en fungerande landsbygd är grundläggande samhällsservice. Det handlar om tillgång till kollektivtrafik, fungerande digital infrastruktur, vård, skola, trygghet och närvaro från det offentliga. När marknaden inte levererar måste samhället kliva fram.

Utöver det offentliga spelar även civilsamhället en avgörande roll. Därför är det glädjande att regeringen lyfter fram att samråd ska ske med företrädare från civilsamhället. Däremot är det problematiskt att finansiering för det saknas, inte minst när regeringens övergripande politik leder till stora nedskärningar i civilsamhället, från studieförbund till service och kooperativ utveckling. Det innebär såklart att det blir stora problem för civilsamhället att bära något ansvar.

Herr talman! Klimatomställningen är en stor möjlighet för många landsbygdskommuner. När många nya företag kommer på plats och gammal industri ställer om ökar framtidstron och möjligheterna till utveckling. I många av dessa kommuner byggs även vindkraft, och det är där skogen växer och produktionen av fossilfri energi kan expandera.

Om det ska ske måste mer av värdet stanna lokalt. Precis som många andra vill vi därför att kommuner och lokalsamhällen ska få avkastning på intäkterna från energiproduktion och naturresurser. Det är någonting som flera i oppositionen gemensamt har lyft upp i dag.

Det ska löna sig att bidra till samhället, inte främst för städer och stat utan för de människor som bor där produktionen sker. Men det handlar också om någonting större: tilliten till att det ska gå att leva, bo och verka i hela landet. En sådan tillit skapas inte genom tillfälliga satsningar utan genom långsiktig politik.

Avslutningsvis, herr talman: Om vi menar allvar med att hela Sverige ska fungera måste vi också våga prioritera det. Det kräver investeringar, politisk vilja och en tydlig riktning där hållbarhet och lokal utveckling går hand i hand. Landsbygden ska utvecklas, inte avvecklas. Vi vill se platser där människor kan och vill leva – platser med framtidstro och ökad livskvalitet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! I debatten om konkurrens hör vi ofta Moderaterna tala om marknaden och det privata näringslivet som lösningen på nästan alla samhällsproblem. Mer konkurrens sägs automatiskt ge lägre priser, bättre kvalitet och ökad effektivitet.

Verkligheten är dock, som de flesta vet, lite mer komplex än så. När konkurrenspolitiken blir ideologi snarare än verktyg riskerar kommunerna och deras invånare att bli förlorarna.

Betänkandet innehåller förslag som på ytan kan framstå som ganska tekniska. Men i praktiken rör det en mycket större fråga: Vem ska ha makten och handlingsutrymmet att lösa samhällsproblemen – marknaden eller det demokratiskt styrda samhället? Eller är det, som jag tror, båda tillsammans?

I dag ser vi med oro på hur Tidöpartierna driver en linje där offentlig verksamhet misstänkliggörs medan privata aktörer ges allt större tolkningsföreträde. De förstärkta verktyg som föreslås riskerar att bli ännu ett sätt att pressa tillbaka kommunernas möjlighet att agera för sina invånare.

Fru talman! Kommunerna konkurrerar sällan för att maximera vinst. Kommuner bygger bostäder för att människor ska ha någonstans att bo. Kommuner driver energibolag för att säkra grundläggande infrastruktur med rimliga priser. Kommuner och regioner bedriver kollektivtrafik, avfallshantering och bredbandsutbyggnad för att det behövs i hela landet, även på platser där marknaden inte direkt ser de snabba affärerna.

När partier pratar om att snedvridning av konkurrens måste stoppas menar de i praktiken ofta att kommuner ska kliva åt sidan, även när de fyller ett tomrum som privata aktörer inte vill eller vågar ta. Det betänkande som vi debatterar i dag riskerar att stoppa offentliga investeringar då man kan få svårt att på förhand avgöra om man riskerar att konkurrera med någon annan.

Vi kan bara ana vilka som blir förlorare när en kommun inte längre vågar investera i lokal energiproduktion av rädsla för ingripanden. Vi kan ana vem som förlorar när ett kommunalt bolag avstår från att bygga bostäder för att det anses störa marknaden eller när ett kommunalt bolag låter bli att bygga den kommunala sorteringsanläggningen för att man kanske inte kan få ekonomi i den. Det är invånarna – hyresgästerna, elkunderna och skattebetalarna.

Vi ser redan i dag konsekvenserna när kommunerna inte kan eller vill investera. Det är höga elpriser och välfärdstjänster som dras tillbaka när de inte är tillräckligt lönsamma. Att då ytterligare begränsa kommunernas handlingsutrymme är inte att stärka konkurrens; det är att försvaga samhällsansvaret.

Miljöpartiet delar bilden av att konkurrensproblem ska kunna hanteras också när de uppstår i offentlig verksamhet. Men vi ser också konkurrens som ett verktyg bland flera och inte som ett överordnat mål som ska trumfa demokratiska beslut eller lokala behov.

Fru talman! Risken med förslagen i betänkandet handlar inte alltid om hur de är skrivna utan om hur de kommer att användas. I ett politiskt klimat där de styrande partierna ifrågasätter kommunernas roll finns en risk för att ny lagstiftning används för att flytta makt bort från lokalsamhället och närmare de stora privata aktörerna.

Det är inte med självklarhet småföretagare eller lokala initiativ som gynnas när det offentliga pressas tillbaka utan snarare de starkaste aktörerna. Resultatet riskerar att bli mindre lokal förankring och i slutänden kanske sämre valfrihet för medborgarna.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en konkurrenspolitik som stärker företag och ger oss nya lösningar. Men vi vill också se en politik där även verksamhet som sker i kommuner kan ses som en del av lösningen och inte som ett problem som ska avvecklas.

För Miljöpartiet är målet en ekonomi där många aktörer kan verka, där innovation gynnas, där lokala och kooperativa företag har en chans att växa och där konkurrensen bidrar till omställning, inte till rovdrift.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1 i betänkandet.

Eftersom jag ser att Rickard Nordin sitter kvar här i kammaren passar jag också på att säga grattis på födelsedagen!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! I debatten om konkurrens hör vi ofta Moderaterna tala om marknaden och det privata näringslivet som lösningen på nästan alla samhällsproblem. Mer konkurrens sägs automatiskt ge lägre priser, bättre kvalitet och ökad effektivitet.

Verkligheten är dock, som de flesta vet, lite mer komplex än så. När konkurrenspolitiken blir ideologi snarare än verktyg riskerar kommunerna och deras invånare att bli förlorarna.

Betänkandet innehåller förslag som på ytan kan framstå som ganska tekniska. Men i praktiken rör det en mycket större fråga: Vem ska ha makten och handlingsutrymmet att lösa samhällsproblemen – marknaden eller det demokratiskt styrda samhället? Eller är det, som jag tror, båda tillsammans?

I dag ser vi med oro på hur Tidöpartierna driver en linje där offentlig verksamhet misstänkliggörs medan privata aktörer ges allt större tolkningsföreträde. De förstärkta verktyg som föreslås riskerar att bli ännu ett sätt att pressa tillbaka kommunernas möjlighet att agera för sina invånare.

Fru talman! Kommunerna konkurrerar sällan för att maximera vinst. Kommuner bygger bostäder för att människor ska ha någonstans att bo. Kommuner driver energibolag för att säkra grundläggande infrastruktur med rimliga priser. Kommuner och regioner bedriver kollektivtrafik, avfallshantering och bredbandsutbyggnad för att det behövs i hela landet, även på platser där marknaden inte direkt ser de snabba affärerna.

När partier pratar om att snedvridning av konkurrens måste stoppas menar de i praktiken ofta att kommuner ska kliva åt sidan, även när de fyller ett tomrum som privata aktörer inte vill eller vågar ta. Det betänkande som vi debatterar i dag riskerar att stoppa offentliga investeringar då man kan få svårt att på förhand avgöra om man riskerar att konkurrera med någon annan.

Vi kan bara ana vilka som blir förlorare när en kommun inte längre vågar investera i lokal energiproduktion av rädsla för ingripanden. Vi kan ana vem som förlorar när ett kommunalt bolag avstår från att bygga bostäder för att det anses störa marknaden eller när ett kommunalt bolag låter bli att bygga den kommunala sorteringsanläggningen för att man kanske inte kan få ekonomi i den. Det är invånarna – hyresgästerna, elkunderna och skattebetalarna.

Vi ser redan i dag konsekvenserna när kommunerna inte kan eller vill investera. Det är höga elpriser och välfärdstjänster som dras tillbaka när de inte är tillräckligt lönsamma. Att då ytterligare begränsa kommunernas handlingsutrymme är inte att stärka konkurrens; det är att försvaga samhällsansvaret.

Miljöpartiet delar bilden av att konkurrensproblem ska kunna hanteras också när de uppstår i offentlig verksamhet. Men vi ser också konkurrens som ett verktyg bland flera och inte som ett överordnat mål som ska trumfa demokratiska beslut eller lokala behov.

Fru talman! Risken med förslagen i betänkandet handlar inte alltid om hur de är skrivna utan om hur de kommer att användas. I ett politiskt klimat där de styrande partierna ifrågasätter kommunernas roll finns en risk för att ny lagstiftning används för att flytta makt bort från lokalsamhället och närmare de stora privata aktörerna.

Det är inte med självklarhet småföretagare eller lokala initiativ som gynnas när det offentliga pressas tillbaka utan snarare de starkaste aktörerna. Resultatet riskerar att bli mindre lokal förankring och i slutänden kanske sämre valfrihet för medborgarna.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en konkurrenspolitik som stärker företag och ger oss nya lösningar. Men vi vill också se en politik där även verksamhet som sker i kommuner kan ses som en del av lösningen och inte som ett problem som ska avvecklas.

För Miljöpartiet är målet en ekonomi där många aktörer kan verka, där innovation gynnas, där lokala och kooperativa företag har en chans att växa och där konkurrensen bidrar till omställning, inte till rovdrift.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1 i betänkandet.

Eftersom jag ser att Rickard Nordin sitter kvar här i kammaren passar jag också på att säga grattis på födelsedagen!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! När regeringen pratar om betänkandet låter det som att frågan handlar om att administration ska undanröjas för ny kärnkraft, som om det rörde sig om handläggningstider och pärmar som flyttas mellan myndigheter.

Jag tycker att vi ska vara ärliga. Det här är en av de olika delarna i regeringens politiska projekt för att pressa fram ny kärnkraft, till varje pris. Och nu vill man göra det genom att försvaga prövningen, minska den demokratiska kontrollen och ge kärnkraften en ny särställning, genom att låta regeringen tycka till om mer. Det är inte ändamålsenligt. Det är oansvarigt.

Fru talman! Kärntekniska anläggningar är en av de mest riskfyllda verksamheter som ett samhälle kan tillåta. Det är verksamhet där riskerna inte går att försäkra bort och som riskerar att ge miljöskador som aldrig går att återställa. Det är verksamhet som ger avfall som ska hållas isolerat längre än någon mänsklig civilisation någonsin har existerat.

Just därför har Sverige haft en grundlig, självständig och robust prövningsprocess. Nu tycker regeringen att den är besvärlig. Den är för långsam, och den är för obekväm. Därför vill man göra den tandlös.

Tidöpartierna pratar gärna om effektivitet, men det som i praktiken föreslås här är mindre miljöbalk, mindre insyn, mindre lokal demokrati och mer makt till regeringen och industrin.

Det här är inte modernisering. Det är centralisering och politisk genvägspolitik. Om kärnkraften nu var så säker, så nödvändig och så konkurrenskraftig, varför skulle den då inte överleva den befintliga prövningsprocessen?

Samtidigt ser vi att det finns en överhängande risk att hushåll och företag får stå för kostnaderna genom högre elpriser och nya avgifter när regeringen driver igenom förslag om statliga garantier, lån och riskövertagande i storleksordningen hundratals miljarder för att stötta den nya kärnkraften. Det betyder att när kalkyler spricker – vilket de alltid har gjort i kärnkraftens historia – är det skattebetalarna som får stå för notan. Och vad får vi i utbyte? Vi får inte el i tid för klimatomställningen. Vi får inte billig el, och vi får ingen flexibilitet. Vi får projekt som, om de ens blir av, möjligen börjar leverera el någon gång i mitten av 2040-talet.

Samtidigt vet vi att förnybar energi kan byggas nu. Vind, sol, lagring och effektivisering pressar priser, minskar utsläpp och stärker energisäkerheten utan att lämna radioaktivt avfall i hundratusentals år. Att i det här läget låtsas som att kärnkraften måste räddas undan en omfattande miljöprövning för att klimatet kräver det är inte seriöst.

Fru talman! Miljöprövningen är inte ren byråkrati. Den finns för att skydda människor, natur och framtida generationer, inte minst från politiska prestigeprojekt och kortsiktigt tänkande. När regeringen kallar det här ett hinder säger man i praktiken att det är för dyrt och komplicerat att säkerställa en säker och miljöanpassad prövning av kärnkraft. Ärendet är en del i Tidöpartiernas politik, där vi kan se att miljöbalken urholkas, lokalsamhällen körs över och staten låser fast Sverige i dyr, långsam och riskfylld energi.

Fru talman! Sverige behöver ett snabbt, robust och förnybart energisystem, inte symbolpolitik och kärnkraftsromantik från 1900-talet. Vi säger därför nej till förslaget som helhet, och vi kommer att fortsätta stå upp för försiktighetsprincipen, miljöansvaret och rätten för framtida generationer att slippa betala för dagens politiska prestige.

Därför vill även jag yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! När regeringen pratar om betänkandet låter det som att frågan handlar om att administration ska undanröjas för ny kärnkraft, som om det rörde sig om handläggningstider och pärmar som flyttas mellan myndigheter.

Jag tycker att vi ska vara ärliga. Det här är en av de olika delarna i regeringens politiska projekt för att pressa fram ny kärnkraft, till varje pris. Och nu vill man göra det genom att försvaga prövningen, minska den demokratiska kontrollen och ge kärnkraften en ny särställning, genom att låta regeringen tycka till om mer. Det är inte ändamålsenligt. Det är oansvarigt.

Fru talman! Kärntekniska anläggningar är en av de mest riskfyllda verksamheter som ett samhälle kan tillåta. Det är verksamhet där riskerna inte går att försäkra bort och som riskerar att ge miljöskador som aldrig går att återställa. Det är verksamhet som ger avfall som ska hållas isolerat längre än någon mänsklig civilisation någonsin har existerat.

Just därför har Sverige haft en grundlig, självständig och robust prövningsprocess. Nu tycker regeringen att den är besvärlig. Den är för långsam, och den är för obekväm. Därför vill man göra den tandlös.

Tidöpartierna pratar gärna om effektivitet, men det som i praktiken föreslås här är mindre miljöbalk, mindre insyn, mindre lokal demokrati och mer makt till regeringen och industrin.

Det här är inte modernisering. Det är centralisering och politisk genvägspolitik. Om kärnkraften nu var så säker, så nödvändig och så konkurrenskraftig, varför skulle den då inte överleva den befintliga prövningsprocessen?

Samtidigt ser vi att det finns en överhängande risk att hushåll och företag får stå för kostnaderna genom högre elpriser och nya avgifter när regeringen driver igenom förslag om statliga garantier, lån och riskövertagande i storleksordningen hundratals miljarder för att stötta den nya kärnkraften. Det betyder att när kalkyler spricker – vilket de alltid har gjort i kärnkraftens historia – är det skattebetalarna som får stå för notan. Och vad får vi i utbyte? Vi får inte el i tid för klimatomställningen. Vi får inte billig el, och vi får ingen flexibilitet. Vi får projekt som, om de ens blir av, möjligen börjar leverera el någon gång i mitten av 2040-talet.

Samtidigt vet vi att förnybar energi kan byggas nu. Vind, sol, lagring och effektivisering pressar priser, minskar utsläpp och stärker energisäkerheten utan att lämna radioaktivt avfall i hundratusentals år. Att i det här läget låtsas som att kärnkraften måste räddas undan en omfattande miljöprövning för att klimatet kräver det är inte seriöst.

Fru talman! Miljöprövningen är inte ren byråkrati. Den finns för att skydda människor, natur och framtida generationer, inte minst från politiska prestigeprojekt och kortsiktigt tänkande. När regeringen kallar det här ett hinder säger man i praktiken att det är för dyrt och komplicerat att säkerställa en säker och miljöanpassad prövning av kärnkraft. Ärendet är en del i Tidöpartiernas politik, där vi kan se att miljöbalken urholkas, lokalsamhällen körs över och staten låser fast Sverige i dyr, långsam och riskfylld energi.

Fru talman! Sverige behöver ett snabbt, robust och förnybart energisystem, inte symbolpolitik och kärnkraftsromantik från 1900-talet. Vi säger därför nej till förslaget som helhet, och vi kommer att fortsätta stå upp för försiktighetsprincipen, miljöansvaret och rätten för framtida generationer att slippa betala för dagens politiska prestige.

Därför vill även jag yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Jag hör Tidöföreträdarna prata om allt som jordbruket ska bidra med, men jag hör väldigt lite om vad vi ska bidra med till jordbrukets omställning.

Det svenska jordbruket är helt avgörande för Sverige, inte bara för livsmedelsförsörjningen och beredskapen utan också för klimatet och den biologiska mångfalden samt för att det ska finnas levande landskap i hela landet. Samtidigt är det tydligt att jordbruket i dag inte styrs på ett sätt som gör att det blir en del i arbetet med att nå de nationella klimatmålen eller våra klimatåtaganden inom EU. Detta är Riksrevisionens huvudslutsats. Det är också någonting som inte bara jag utan även andra, inte minst Klimatpolitiska rådet, instämmer i. Det här är alltså inte en överraskande rapport.

Riksrevisionen ser att de styrmedel som riktas mot jordbruket, till exempel Klimatklivet, biogasstöd och rådgivning, i många fall är relativt väl utformade. Problemet är att de omfattar en för liten del av jordbrukets faktiska utsläpp. Ungefär 13 procent av Sveriges klimatutsläpp kommer från jordbruket, men befintliga styrmedel träffar bara en begränsad andel av dem.

Resultatet blir att det svenska jordbruket som helhet inte bidrar till klimatomställningen i den takt som krävs men också att jordbruket i sig drabbas genom en alltför trög omställning. Det här beror såklart inte på ett misslyckande från eller en ovilja hos jordbrukarna. Tvärtom finns det i dag både teknik, kunskap och vilja hos många lantbrukare. Det är helt klart den politiska styrningen som brister.

Redan förra året redovisade Klimatpolitiska rådet en riktad rapport om det svenska jordbrukets klimatpåverkan och klimatpolitiken runt den, där man underströk att det fanns mycket mer att göra. Bland rådets viktigaste rekommendationer till regeringen fanns uppmaningen att i nära samverkan med jordbrukare, aktörer från hela livsmedelskedjan, civilsamhället, forskare och myndigheter ta fram en målbild och en strategi för jordbrukets klimatomställning och utforma en strategi som kan ge långsiktiga förutsättningar för jordbrukssektorn.

Även Riksrevisionen lyfter fram detta som en av de allvarligaste iakttagelserna i rapporten. Regeringen saknar en samlad plan för hur jordbruket ska kunna bidra till det långsiktiga klimatmålet. Utan mål, utan en tydlig färdplan och utan uppföljning går det inte att förvänta sig resultat.

Det här är ett av grundproblemen med Tidöregeringens politik. Man förlitar sig på frivillighet och punktinsatser när det i själva verket behövs en strategisk och långsiktig styrning med en helhetssyn. Detta är något som regeringen duckar för.

I det här fallet borde regeringen ha tagit Riksrevisionens rekommendationer på mycket större allvar. I stället väljer man att lägga skrivelsen till handlingarna utan konkreta krav på förändring. Detta är ytterligare en missad chans till minskade utsläpp och en missad chans att öka det svenska jordbrukets försörjningstrygghet. Här hade regeringen en chans att stärka styrningen i en riktning som skulle göra jordbruket mindre beroende av fossila bränslen och mindre otryggt med tanke på det världsläge som i dag skapas för alla som har behov av bensin och diesel. Man skulle alltså kunna skydda jordbruket mot framtida prischocker.

Fru talman! Riksrevisionen pekar också på något som Miljöpartiet länge har kritiserat: att staten fortsätter att subventionera användningen av fossila bränslen i jordbruket, bland annat genom skattenedsättningar på diesel. Samtidigt saknas styrmedel för flera kostnadseffektiva klimatinvesteringar. Det är såklart helt bakvänt. Så länge fossila utsläpp görs billigare och klimatåtgärder görs dyra och krångliga kommer omställningen att gå långsamt, oavsett hur många informationskampanjer regeringen lanserar.

Jordbrukets fossilsubventioner måste fasas ut och ersättas av andra stöd, som på allvar leder till minskade utsläpp. Det handlar till exempel om elektrifiering av arbetsmaskiner, ökad biogasproduktion från gödsel och åtgärder som minskar lustgasutsläppen. Det är bättre för klimatet, bättre för jordbrukets konkurrenskraft och bättre för Sveriges väg mot nettonollutsläpp.

En annan viktig del i rapporten handlar om uppföljning och utvärdering. Riksrevisionen konstaterar att staten i dag inte har tillräcklig kunskap om vilka stöd som ger mest klimatnytta per skattekrona. Det gäller inte minst stöden till biogas; deras samlade effekt har aldrig analyserats ordentligt. Miljöpartiet anser att detta är anmärkningsvärt. När miljardbelopp investeras i klimatomställningen måste vi veta vad som fungerar och vad som inte gör det.

Fru talman! För oss är jordbrukets klimatomställning också en fråga om rättvisa och framtidstro. Jordbruket har redan i dag utmaningar med lönsamhet, generationsväxlingar och ökade kostnader. Om politiken inte ger stabila och långsiktiga spelregler riskerar vi både utslagning och ökad import av livsmedel från länder med sämre klimat- och miljökrav. Just därför tycker jag att klimatomställningen måste gå hand i hand med ett stärkt svenskt jordbruk. Med rätt styrmedel kan lantbrukare bli vinnare i omställningen och inte förlorare. Men då krävs också politiskt mod och åtgärder.

Miljöpartiet vill se en tydlig nationell plan för hur jordbruket ska bidra till klimatmålen, skarpa och säkra styrmedel som omfattar hela utsläppsbilden och såklart ett avskaffande av fossilsubventioner i kombination med gröna investeringsstöd, exempelvis en biopremie som kan användas till annat än just att betala för fossil diesel. Vi behöver dessutom en systematisk uppföljning av vilka åtgärder som ger störst klimatnytta. Detta ligger helt i linje med Riksrevisionens rekommendationer men går mycket längre än den politik som regeringen hittills har presenterat.

Fru talman! Klimatkrisen väntar inte. Varje år utan tydlig styrning gör omställningen dyrare och svårare. Risken är också att det i längden blir lantbrukarna som drabbas värst genom ökade klimatförändringar, prischocker på drivmedel och råvaror och ett akut behov av investeringar och omställning. Jordbruket kan och vill vara en del av lösningen, men då måste staten också ta sitt ansvar och stötta en metodisk och ordnad omställning. Jag vill därför uppmana regeringen att ta Riksrevisionens kritik på större allvar än vad som görs i dag. Därutöver vill jag yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! I augusti 2024 blev det en stor diskussion om regeringens så kallade gyllene lösning. Klimatministern och finansministern presenterade tillsammans på en presskonferens att Sverige skulle nå EU:s klimatmål till 2030 genom att regeringen igen skulle höja den redan kraftigt sänka reduktionsplikten från 6 procent till 10 procent. Här uppstod direkt en stor debatt om det verkligen skulle räcka för att nå klimatmålen.

Naturvårdsverket hade nämligen tagit fram flera scenarier, och regeringen hade valt det mest optimistiska. Så kan man absolut göra när man är politiker. Politik handlar ju om att välja. Det som var problematiskt var dock att klimatministern, när frågan kom på tal, vägrade att diskutera Naturvårdsverkets andra alternativ, nämligen det scenario som visade att vi också kunde hamna långt ifrån målet.

Regeringen vägrade också att lämna ut underlagen för hur man bedömt att målet skulle nås, och båda ministrarna använde ordet huvudscenario när det uppdagades att Naturvårdsverket faktiskt hade tagit fram två olika scenarier. Klimatministern hävdade också att bara ett hade presenterats för henne.

Jag tycker att det här exemplet understryker vikten av att både Naturvårdsverket och regeringen behöver redovisa vad man har räknat på, varifrån man har fått sina siffror och varför man har valt ett visst scenario framför ett annat.

I dag visar alla bedömningar att den gyllene lösningen inte alls löste problemet. Vi beräknas inte nå klimatmålen till 2030. Det var sannolikt att Naturvårdsverkets andra bortvalda scenario var det mest korrekta.

Jag tycker att det här är ett bra exempel. Sverige har under den här mandatperioden ökat klimatutsläppen medan EU som helhet har minskat sina utsläpp. Vi har inte bidragit med den del som vi lovat. Det är viktigt att Sverige gör sin del av jobbet för att alla EU-länder tillsammans ska minska sina utsläpp i tillräcklig takt. Det är också därför som de länder som inte bidrar får böter.

Klimatpolitiska rådet lyfter i sin rapport upp att Sveriges böter om vi inte uppfyller vår del av arbetet och missar målen till år 2030 bedöms ligga mellan 8 och 40 miljarder kronor. Oavsett om man är intresserad av att minska klimatpåverkan eller inte är det viktigt för alla skattebetalare att veta om. Det är också viktigt att kunna ställa ansvariga regeringar till svars för de beslut som har fattats. Jag tycker alltså inte att det är en så torr produkt som SD tycker.

Fru talman! Enligt Sveriges klimatlag ska regeringens klimatpolitiska arbete vila på vetenskaplig grund och baseras på relevanta tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden. Arbetet ska alltid utgå från det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt. Och regeringen ska sätta de övriga utsläppsminskningsmål som behövs för att vi ska kunna nå det långsiktiga målet.

Riksrevisionen lyfter i sin rapport upp bristen på transparens och tydlighet i de underlag som används för klimatredovisningarna och klimathandlingsplanerna. I rapporten uppmärksammas även en brist på redovisning av olika scenarier och vad som kan leda till det ena eller andra utfallet.

Jag vill understryka att klimatpolitik verkligen inte är enkel att sätta sig in i. Klimatberäkningar kan också vara ganska svår materia att sätta sig in i. Det innebär att Naturvårdsverket har en extremt viktig roll i fråga om att pedagogiskt kunna förklara för både politiker och medborgare vad olika beslut kan innebära och vilka osäkerheter som kan finnas i de olika underlag som tas fram. De underlag som finns behöver också göras tillgängliga för alla som själva behöver kunna göra sig en bild av om de politiska beslut som fattas verkar rimliga eller inte.

Riksrevisionen lyfter i sin rapport upp att det finns en risk att regeringen underskattat behovet av effektiva åtgärder för att minska utsläppen. För oss utomstående är det svårt att avgöra om det beror på att regeringen inte förstått Naturvårdsverkets underlag eller helt enkelt bara valt det bästa scenariot för att det var enklast och billigast. Därför instämmer jag helt i Riksrevisionens skrivningar om behovet av att regeringen tydligare redovisar vilka antaganden och osäkerheter som de varit medvetna om när de fattat de beslut som i dagsläget kraftigt försvårat möjligheterna att nå 2030-målen.

Av klimatlagens förarbete framgår det att regeringen är ansvarig för att se till att lagen följs och att Regeringskansliet och de statliga förvaltningsmyndigheterna ska vara centrala aktörer i regeringens arbete för att säkerställa detta.

Riksrevisionens kritik är viktig eftersom avgörande beslut som fattas baseras på underlagen. Och besluten handlar om att minska utsläppen, att nå klimatmålen och att följa EU-lagstiftningen. Besluten påverkar därmed Sveriges ekonomi och framtida utveckling. De underlag som ligger till grund för beslut om åtgärder behöver därför vara så tydliga och korrekta som möjligt. Och regeringen behöver kunna förstå dem för att kunna ta höjd för de osäkerheter som kan finnas i underlagen.

Därför är det av stor vikt att underlagen, oavsett vem som har tagit fram dem, är av högsta kvalitet och så nära verkligheten som möjligt. Vi vet att osäkerheter i både beräkningar och framtidsscenarier behöver vara tydligt beskrivna, och beräkningsmodeller och antaganden behöver vara tydliga och transparenta.

Vi tycker att det är av stor vikt att arbetet med att ta fram träffsäkra underlag stärks ytterligare och att Naturvårdsverket också får de resurser som de behöver för att ta fram de bästa underlag de kan prestera. Det är också väldigt viktigt att osäkerheter och antaganden som finns och alltid kommer att finnas i beräkningar och framtidsscenarier är tydliga, både i berörda myndigheters underlag och i regeringens klimatredovisningar och klimathandlingsplaner.

Fru talman! Klimatberäkningar är svåra att göra. De beror nämligen på många olika omvärldsfaktorer, som också kan förändras. Men underlagen behöver vara tydliga och korrekta, och de behöver visa vad som skulle kunna förändras. Och alla beslutsfattare behöver förstå vad det är man beslutar om.

Det är också viktigt att andra kan ta del av de underlag som Naturvårdsverket och andra myndigheter har och hur de har räknat men också hur regeringen har tagit till sig informationen och varför man gjort den bedömning man gjort. Det är någonting som både Riksrevisionen och vi tror behöver förbättras framåt, inte minst för att det ska vara tydligt för alla när det är politiken som har beslutat att inte göra tillräckligt.

Därför vill jag yrka bifall till vår reservation i betänkandet.

(forts.)

Herr talman! I årets rapport från Klimatpolitiska rådet kan man läsa följande: ”Vi konstaterar nu att året har passerat utan att nödvändiga beslut med betydande effekt har fattats, samtidigt som prognosen för Sveriges måluppfyllelse har försämrats. Ansvar för att vidta dessa åtgärder skjuts därmed över på nästa mandatperiod.”

Att regeringen under mandatperioden har plockat bort styrmedel för minskade utsläpp utan att ersätta dem med någonting annat, att regeringen har ökat utsläppen och att det i nuläget inte finns någon plan för hur regeringen ska kunna nå klimatmålen är allvarligt. Men det är också sant, och därför är det extra problematiskt om regeringen och klimatministern inte vill erkänna att det är ett problem. Det har inte förts en godtagbar klimatpolitik den här mandatperioden. Klimatpolitiken har snarare varit ett totalhaveri.

Genom Sverigelöftet mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna har Liberalerna skakat hand med Sverigedemokraterna på att fortsätta klimatpolitiken enligt Tidöavtalet. Det innebär alltså en fortsättning på den klimatpolitik som regeringen har fört den här mandatperioden. Om det blir så finns det ingen som helst chans att vi når klimatmålen eller att Sverige kan göra sin del av det klimatarbete som behöver göras. Så kan man ju bara agera om man slutar lyssna på vetenskapen. Därför undrar jag: Är det så det kommer att bli? Är det därför minister Britz och regeringen vägrar ta till sig det som Klimatpolitiska rådets experter säger?

Till sist vill jag veta: Håller ministern med om det som står i Klimatpolitiska rådets rapport eller inte?

Herr talman! Minister Britz lyfter både i sitt muntliga och i sitt skriftliga svar ett antal delar av regeringens klimatpolitik. Jag skulle vilja gå in på några av dessa delar lite mer i detalj.

Först och främst vill jag kommentera den del där klimatministern lyfter att regeringen genomför åtgärder i enlighet med den klimatpolitiska handlingsplanen för att nå hela vägen ned till nettonoll. Här tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att Klimatpolitiska rådet redan i sin rapport 2024 skrev följande: ”Regeringen ger dock en missvisande bild av handlingsplanens förväntade bidrag till att målet uppnås. Påståendet att handlingsplanen leder ’hela vägen till nettonoll’ brister i saklighet.”

Inte heller i år leder regeringens politik till nettonoll år 2045. Däremot har de ökande utsläppen under mandatperioden ätit upp en ännu större bit av vårt utsläppsutrymme fram till 2045. Att regeringen genomför åtgärder från sin klimathandlingsplan är därför inte ett kvitto på att vi ska nå några klimatmål. Åtgärderna i klimathandlingsplanen är dessutom helt otillräckliga, vilket leder in på det andra påståendet i ministerns skriftliga svar.

Ministern skriver: ”Regeringen har under mandatperioden genomfört åtskilliga åtgärder för att snabba på omställningen av transporterna och tillsatt en utredning med uppdrag att ta fram förslag på styrmedel som ser till att vi når ESR-målet till 2030 samtidigt som acceptansen för klimatpolitiken värnas.”

Jag blir lite förvånad när ministern lyfter de här delarna i sitt skriftliga svar, för den styrmedelsutredning som ministern hänvisar till om hur vi ska nå klimatmålen till 2030 har varit omtalad i flera års tid, inte minst när det framkom att regeringens viktigaste klimatåtgärd bara var en utredning och att den skulle ta två och ett halvt år att ta fram. Utredningen har ännu inte presenterats, och den senaste uppgiften från medierna är att den inte kommer att presenteras på utsatt tid. Det är upprörande i ett läge där åtgärder är mer akuta än någonsin.

När det gäller nästa påstående, att regeringen snabbar på omställningen av transporterna, vill jag verkligen ha ett svar på vad ministern menar, för inte heller det är någonting som vi har sett några resultat av. Jag citerar återigen Klimatpolitiska rådet: ”Under den här mandatperioden har elektrifieringen stannat upp. Det beror till stor del på de låga priserna på fossila drivmedel, som har gjort kostnadskalkylen för att övergå till eldrift mindre attraktiv. Regeringens avskaffande av den breda elbilsbonusen har också lett till färre sålda elbilar, framför allt på leasingmarknaden.”

Detta skriver alltså Klimatpolitiska rådet.

Att göra fossila drivmedel billiga gör självklart att vi låser fast oss i en fossil infrastruktur, vilket vi blir lidande av nu. Sverige har till skillnad från för några år sedan en påtagligt lägre andel elbilar i nybilsförsäljningen jämfört med exempelvis Danmark. Norge har, vilket är känt, länge legat före oss.

Jag skulle därför vilja veta varför ministern lyfter fram just de här lättkontrollerade frågorna som argument för Tidöregeringens klimatpolitik. Tycker klimatministern att Klimatpolitiska rådet har fel om det här? Tycker ministern att regeringens politik har bidragit till att elbilsförsäljningen har ökat under mandatperioden?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

I Sverige har vi en klimatlag, och den är ganska enkel. I § 2 står det skrivet att regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som syftar till att förhindra farlig störning i klimatsystemet och som bidrar till att skydda ekosystemen samt nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring.

I den sista delen av paragrafen kan man läsa att regeringens arbete ska vila på vetenskaplig grund och baseras på relevanta tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden.

Som hjälp i detta har regeringen Klimatpolitiska rådet. Klimatpolitiska rådet bildades 2018 som en del i det klimatpolitiska ramverket. Rådet ska utvärdera om regeringens samlade politik leder mot de klimatmål som är beslutade av riksdag och regering. Rådet består av ett antal forskare och experter inom olika områden och ett kansli med tre heltidsanställda.

Varje år ska Klimatpolitiska rådet lämna en rapport om hur det går med Sveriges klimatarbete och hur Sverige ligger till i arbetet med klimatmålen. Årets rapport kom, som är känt, för några veckor sedan. Rapporten visar att Tidöregeringens politik under mandatperioden har ökat Sveriges klimatutsläpp och kraftigt försvårat möjligheten att nå både de kortsiktiga och de långsiktiga klimatmålen.

Rådet skriver så här: Sammantaget bedömer vi att politiken under mandatperioden har varit otillräcklig och försämrat möjligheterna att nå klimatmålen.

Den tillförordnade klimatministern, Johan Britz, var inte på plats när rapporten presenterades men svarade i en skriftlig kommentar till medierna: Regeringen delar inte rådets bild av att politiken försämrat möjligheterna att nå klimatmålen, tvärtom.

Klimatfrågan är ju inte vilken politisk fråga som helst utan en fråga som bygger på naturvetenskap, fysikaliska och biologiska processer. Det är inte en fråga om tyckande utan om vetenskap. Klimatpolitiska rådet visar tydligt och klart, väl understödda av beräkningar och tillgängliga data, att utsläppen har ökat och att de nuvarande målbanorna till klimatmålen inte leder till att målen nås med regeringens befintliga politik. Det gäller både de kortsiktiga och de långsiktiga målen.

Det som avgör klimatpåverkan är de totala utsläppen över tid. Att göra som regeringen och kraftigt höja utsläppen under 2024 för att sedan marginellt minska dem åren därefter är inte någonting som minskar klimatpåverkan. Man har tvärtom minskat det utsläppsutrymme som finns kvar. Det är tydligt och klart för många, även för dem som inte är experter i Klimatpolitiska rådet.

Enligt ministerns tidigare uttalande anser dock regeringen att Klimatpolitiska rådet har fel. Ministern har i dag gett mig ett svar men inte ett svar som pekar på att det finns några felaktigheter i Klimatpolitiska rådets rapport. Därför vill jag återigen fråga: Vilka delar av rapporten är det som regeringen och ministern inte håller med om? Var finns de vetenskapliga underlag som regeringen baserar sina egna bedömningar på?

Herr talman! Många av Sveriges företag driver i dag ett aktivt hållbarhetsarbete som minskar klimatutsläppen samtidigt som det öppnar för nya innovationer, affärsutveckling, nya jobb och nya företag. Dessa företag är förebilder, för andra att ta efter. Att fortsätta i gamla hjulspår kommer inte att ta oss framåt. Omställningen öppnar i stället upp för en ny, ljusare framtid.

Regeringens nya accelerationskontor har i en rapport visat på de samhällsekonomiska konsekvenserna av uteblivna industriinvesteringar kopplade till den gröna omställningen. Rapporten visar att samhället stagnerar när investeringar uteblir och omställningen stannar av. Vi har väldigt mycket att vinna på omställningen.

Men den gröna omställningen ställer nya och stora krav på många kommuner och regioner, inte minst i de delar av landet där stora industriinvesteringar genomförs eller planeras. Den snabba utvecklingen innebär ofta att lokalsamhällen behöver hantera en kraftig befolkningstillväxt och ett ökat behov av bostäder, infrastruktur och kommunal service på kort tid.

Staten behöver därför i större utsträckning ta ett samlat och aktivt ansvar för att stötta kommuner och regioner i arbetet med att möjliggöra den gröna omställningen. Det kan handla om att stötta bostadsbyggande, ny infrastruktur, kompetensförsörjning, elnätsutbyggnad eller kommunikationsvägar. När man lyssnar på kommunerna hör man att det finns flera knäckfrågor som bara politiken kan lösa. Det gäller även näringslivet.

Det man önskar sig är långsiktighet och tydlighet. Det brukar alltid toppa listan. Regelförenklingar, som vi diskuterar i dag, brukar vara en ytterligare faktor som också lyfts fram i de här sammanhangen.

Här kan vi se att effektiva och förutsebara tillståndsprocesser är avgörande förutsättningar för att investeringar som bidrar till klimatomställningen ska kunna genomföras i den takt som krävs.

Långa och osäkra prövningsprocesser kan fördröja viktiga investeringar och skapa osäkerhet för företag och investerare. Det är därför väldigt viktigt att tillståndsprocesserna utvecklas. De behöver bli mer samordnade och transparenta och gå snabbare utan att vi samtidigt tummar på säkerhet och hållbarhet eller miljö.

En viktig del är att en sökande redan i ett tidigt skede ska få tydlig information om vilka krav som gäller för att en ansökan ska kunna godkännas. Det behöver finnas tydliga ramar för vad själva ansökan behöver innehålla.

Vi anser också att samarbetet mellan berörda myndigheter och sakägare behöver stärkas, och det är viktigt att berörda kommer in tidigt i processerna för att tillståndsprocesser ska gå fort.

Vi behöver införa tydligare tidsramar för handläggningen av tillståndsärenden. Vi anser att maxtider bör användas i vissa fall, där det regleras hur lång tid en myndighet får på sig för att handlägga ett ärende. När maxtider införs kan myndigheter behöva stärkt stöd för resurser och kompetens för att klara av de nya maxkraven. Vi anser också att myndigheternas resurser för miljöprövning ska kunna användas mer flexibelt.

Klimatfrågan är akut, och våra klimatutsläpp behöver minska snabbt. För att hantera ojämn arbetsbelastning och säkerställa en mer likvärdig och effektiv handläggning i hela landet vill Miljöpartiet införa en klimatstyrka. En klimatstyrka innebär att en särskild handläggarpool med specialkompetens kan sättas in för att bistå länsstyrelser och andra berörda myndigheter i prövningen av verksamheter som i hög grad bidrar till att Sverige ska kunna nå sina klimatmål.

Detta är en bukett av förslag från Miljöpartiet för att underlätta och förenkla för företag så att de når snabbare resultat.

Som tidigare nämnts anser vi att man behöver stärka förutsättningarna för innovationer och affärsutveckling och för att gå från idé till pilotprojekt till etablerad företagsverksamhet. Detta behövs för att säkerställa en grön omställning av industrier och hela branscher.

Omställningen till en mer cirkulär ekonomi är en central del i arbetet för att minska klimatpåverkan och att kunna hushålla bättre med jordens resurser. Dessutom gör den oss mer robusta i det osäkra världsläget. För att denna omställning ska kunna äga rum krävs nya affärsmodeller, tekniska lösningar och finansieringsformer.

Samtidigt är många av dagens regelverk inte utformade med cirkularitet som utgångspunkt. I vissa fall finns det regler som kan motverka användningen av återvunna material eller försvåra utvecklingen av nya cirkulära affärsmodeller.

Här tror vi att så kallade regulatoriska sandlådor kan vara ett viktigt verktyg. Genom tydliga avgränsningar kan företag och andra aktörer få möjlighet att under kontrollerade former prova innovativa lösningar som annars kan hindras av befintliga regelverk.

Ett sådant arbetssätt kan bidra till att identifiera vilka regler som utgör hinder för cirkulära lösningar och samtidigt skapa underlag för hur regelverk kan utvecklas för att bättre stötta den cirkulära ekonomin utan att göra avkall på miljö- och klimatkraven.

Miljöpartiet skulle därför vilja ge i uppdrag att ta fram en struktur för regulatoriska sandlådor med särskilt fokus på att främja utvecklingen av innovativa cirkulära affärsmodeller, och vi ställer oss lite frågande till att det här inte är något som regeringen har testat.

Vi tror att en sådan här struktur kan bidra till att nya lösningar testas, att regelhinder identifieras och ändras och att erfarenheterna tas till vara i det fortsatta arbetet med att utveckla regelverk som stöttar i stället för att förhindra en resurseffektiv och cirkulär ekonomi.

Herr talman! Det finns mycket som behöver göras och mycket som kan göras för att stötta och främja Sveriges industriutveckling, klimatomställning och styrning mot ökad resurseffektivitet. Vi är mitt inne i ett teknikskifte, och det är hög tid att gå från utredning till handling.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Oj, det var många frågor!

Till att börja med vill vi se över avfallslagstiftningen, för att styra mot en mer cirkulär användning. Jag tycker att översynen får peka på om det finns fördelar eller nackdelar med att vi lättar på krav för vissa eller inte. Men vi är absolut beredda att öppna upp och se till att lagstiftningen styr bättre mot det cirkulära. Det ser vi ett stort behov av.

När det gäller låga koncentrationer handlade det jag nämnde om uranhalterna vi ser i Sverige. Vi vet att de alunskifferhaltiga uranfyndigheterna ofta ligger där det finns goda jordbruksmarker. Vissa är aktiva. Där kommer man att behöva ställa det här mot varandra. Men många kommuner tar faktiskt i anspråk bra jordbruksmark som inte används i dag och bygger exempelvis bostadsområden, omlastningsstationer och allt möjligt på marken. Det är en utmaning när vi tittar på självförsörjningsgrad framåt. Vi kommer kanske att behöva bli bättre på egen livsmedelsförsörjning och kommer kanske att behöva den jordbruksmarken i framtiden.

Jag tycker alltså inte att det egentligen spelar så stor roll om marken är aktiv jordbruksmark eller inte. Om vi börjar bryta uran på den kommer den nämligen inte att kunna användas som jordbruksmark i framtiden.

I fråga om de låga halterna handlar det om att det blir låga halter och väldigt stora dagbrott och att man kanske inte får fram så stora mängder som skulle behövas. Det är också därför det har varit svårt att få lönsamhet i våra svenska uranfyndigheter tidigare. Man får fram så lite uran på de väldigt stora ytor som tas i anspråk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

Fru talman! Tack, Eric Palmqvist, för frågorna!

Jag börjar med återvinning. Nej, vi tror inte heller att återvinning av metaller kommer att räcka för att täcka det behov vi ser. Jag sa också i mitt anförande att även vi tror att nya gruvor kommer att behövas för att täcka det behov vi ser i dag. Men vi tror att behovet av att öppna många nya gruvor kan minska om man kan använda de metaller som redan grävts upp och lagts på deponi vid de platser där det har pågått gruvbrytning under många olika årtionden. Det gäller också metaller som har varit i användning men som nu inte används.

Nej, jag tror inte att vi ser Titanic som vårt primära mål för återvinning av metaller. Men vi föreslår ju en nationell handlingsplan för att man ska kunna kartlägga var de stora mängderna metall finns. Vi tror faktiskt också att Sverige behöver peka ut vilka metaller som behöver prioriteras i jakten på metaller. Till exempel kan det elektronikskrot som finns innehålla oändligt många olika typer av metaller och i olika halter. Det kommer att bli väldigt svårt och dyrt att bygga anläggningar för återvinning av precis alla de metallerna.

Det behövs en handlingsplan för att se vilka metaller vi vill prioritera och var vi tror att de finns. Vi behöver också se var de finns i så höga halter och så stor mängd att det kan vara rimligt att försöka få fram dem, faktiskt även när det gäller återvinning.

Det var en fråga till, och jag har fyra sekunder på mig. Det handlade om Finlands gruvskatt. Den ser vi många positiva effekter av.

Fru talman! I januari i år kom ett pressmeddelande från regeringen med rubriken ”Nya gruvor avgörande för Sveriges totalförsvar och ekonomiska säkerhet”. Alla som ville veta mer om regeringens tankar om detta blev dock ganska snopna när det inte stod något mer om hur regeringen tänker runt åtgärderna för dessa nya gruvor. Samtidigt stod näringsministern på Folk och Försvar och underströk att nya gruvor skulle öppnas. Var gruvorna skulle öppnas och hur regeringen skulle göra för att öppna dem ville hon inte svara på. Lite så har det låtit också i dagens debatt.

Att vi i Sverige och Europa i dag står för en högre användning av metall och mineral än vad vi producerar är tydligt för alla som intresserar sig för mineralfrågan. Detta gör också att vi i dag förlitar oss på länder som i vissa fall har en oacceptabel arbetsmiljö- eller miljölagstiftning och länder där en förändrad nationell politik snabbt skulle kunna dra undan mattan för Sveriges leveranskedjor. Kina har exempelvis en stark position inom grön teknik och dominerar marknaden för sällsynta jordartsmetaller, som i dagsläget är helt avgörande för en snabb elektrifiering.

Sveriges beroende av olika råvaror och insatsmedel är en geopolitisk sårbarhet i ett alltmer osäkert omvärldsläge. Det är därför av många skäl tydligt att Sverige behöver agera för att öka sin självförsörjning av metall och mineral.

Miljöpartiet har länge efterfrågat en uppdaterad strategi för en hållbar mineral- och metallförsörjning. Då både den befintliga gruvnäringen och öppnandet av nya gruvor alltid kommer att ha stor miljöpåverkan vill vi säkerställa att Sverige minskar behovet av nya gruvor genom att i första hand lägga stort fokus på cirkularitet, resurseffektivitet och utveckling av alternativa material. Vi vill också att Sverige ska bedriva effektiv och hållbar gruvnäring i befintliga gruvor och vill samtidigt trycka på för att de globala värdekedjorna blir mer hållbara.

I likhet med alla andra tror vi dock inte att detta är tillräckligt utan att nya gruvor också kommer att behöva öppnas. Här behöver Sverige som gammal gruvnation ta ett stort ansvar med att visa hur man kan bedriva ett aktivt och starkt hållbarhetsarbete. Svensk gruvnäring ska kunna visa upp sig som världens bästa, både ur ett socialt och ur ett miljömässigt perspektiv.

På så sätt kan Sverige samtidigt bidra till den internationella utvecklingen genom att gå före som en förebild när det gäller klimatomställning, resurseffektivitet, miljöhänsyn, social hållbarhet och mänskliga rättigheter. För att vi ska kunna visa upp världens bästa gruvnäring behöver vi agera, och därför ser vi ett stort behov av en ny mineralstrategi med åtgärder som styr åt rätt håll i en hållbar riktning.

Fru talman! I förra årets debatt avslogs vårt förslag om en hållbar mineralstrategi eftersom Tidöpartierna underströk att regeringens strategi som utlovats i slutet av 2024 var under framtagande. Ett år har gått, och vi har, som vi tidigare har diskuterat, fortfarande inte sett någon strategi. Om Sverige ska vara den gruvstormakt som näringsministern pratar om kan regeringen börja med att lägga planen på bordet.

Miljöpartiet vill som sagt storsatsa på återvinning av metaller och mineral. Sverige har i dag stora oanvända resurser av metaller, både i avfallsflöden och i gamla gruvdeponier. Vi behöver se till att de metallerna kommer till nytta i stället för att de hamnar på avvägar eller i deponier. Många av de metaller som i dag efterfrågas kan finnas i gruvavfall, slagg och deponier. Beroende på avfallstyp och ämnen kan de utvinnas ur gruvavfallet med olika svårighetsgrad och olika kostnad. Vi skulle vilja inleda en omfattande kartläggning av var det kan finnas större mängder metaller och mineral, som tidigare har hanterats i linjära flöden, och hur de kan tas tillvara för återanvändning. Kartläggningen bör sedan följas av en nationell strategi för hur metaller och mineral ska utvinnas från de sekundära resurser som i dag finns tillgängliga.

Fru talman! För att öka cirkulariteten för metaller och mineral behövs många olika åtgärder, från stöd till forskning och utveckling till samordning av arbetet. Vi föreslår ett nytt stöd, ett återvinningskliv, för ökad återvinning av strategiska metaller och mineral och en nationell samordnare för att hålla ihop arbetet. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av återvinningskapacitet och samtidigt minska företagens investeringsrisker bör det även införas ett tillfälligt produktionsstöd för återvinning av särskilt strategiska material.

Utöver en strategi som visar hur en hållbar mineralförsörjning ska se ut vill vi också se en tydlig handlingsplan för detta. Om nya gruvor ska kunna öppna behöver lokalsamhällena involveras på ett konstruktivt och meningsfullt sätt och urfolks rättigheter respekteras.

Nya gruvor innebär alltid en påtaglig lokal påverkan. De berör lokalmiljön, kommunen, de närboende och befintliga näringar och verksamheter. Gruvor är inget man kan tvinga på samhällen. De kräver tidiga dialoger, acceptans och samplanering. Det ska vara tydligt vad kommunen kan förvänta sig av gruvbolagen innan, under och efter gruvbrytning. Regeringen behöver ta en aktiv roll i att visa hur ny brytning ska kunna förenas med lokalbefolkningens, och inte minst samernas, villkor.

Som ett urfolk har samerna rätt till ett fritt och informerat förhandssamtycke vid gruvprojekt som rör deras traditionella marker. I dag påverkas samerna och rennäringen av en mängd olika aktiviteter på deras marker, alltifrån turism och heliskiing till skogsnäring och vindkraftsutbyggnad. Det är därför viktigt att samiska representanter har tillräckliga resurser för att kunna delta på ett meningsfullt sätt i konsultationen.

Vi tycker också att staten behöver ta ett större grepp och ett större ansvar för hur gemensamma mineraltillgångar förvaltas och används. I dag finns det en risk att de mineral som kan brytas av utländska företag inte alls kommer att användas för att stärka Sveriges eller Europas resursbehov utan att stora värden i stället kommer att föras ut ur landet. Vi vill bland annat se en gruvskatt med inspiration av den gruvskatt som införts i Finland.

När tillståndsprocesser behöver snabbas på får det inte ske genom att man luckrar upp miljökrav som snarare behöver skärpas. För att snabba på tillståndsprocesser kan man i stället skärpa tidsramarna och stärka myndigheternas kapacitet för att hantera nya ansökningar. Genom en tidig dialog där lokalbefolkningen och berörda kommuner får något att säga till om på riktigt och vara med och planera, och med ett system där kommunerna på ett bättre sätt kan ta del av de vinster som kommer från gruvnäringen, kan man också minska behovet av att behöva göra om sent i processen. Man kan alltså vinna mycket tid på att tidigt samråda med lokalbefolkningen. Syftet med en handlingsplan är därför att kunna möta behoven i den gröna omställningen samtidigt som lokalsamhällets roll och inflytande stärks.

Fru talman! Nu kommer jag till den del av mitt anförande som gäller vilken gruvbrytning Miljöpartiet inte vill se. Det handlar om uranbrytning, brytning i alunskiffer och djuphavsbrytning. På förekommen anledning efter dagens debatt vill jag också lyfta fram utvinningen av fossila bränslen på svensk mark.

I höstas stod vi här och debatterade regeringens förslag om att ta bort förbudet mot utvinning av uran. Tyvärr bifölls förslaget av riksdagen med en rösts marginal, och den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 2026.

Jag vill understryka att Miljöpartiet inte har ändrat uppfattning sedan i höstas. Brytning av uran riskerar att ta stora jordbruksmarker i anspråk och att medföra allvarlig påverkan på miljö, grundvatten och människors hälsa. Vi har även svårt att se några ekonomiska eller energipolitiska skäl till att tillåta gruvdrift eller gruvanläggningar som avser uranhaltigt material. Vi har låga halter uran i våra fyndigheter, och de kommer att kräva enorma dagbrott som ändå inte kommer att vara tillräckliga för att försörja dagens kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det finns inte heller några garantier för att det uran som bryts här kommer att användas till vår egen kärnkraftsverksamhet. Det är således vår uppfattning att brytning av uran ska vara förbjudet i Sverige.

Att regeringen i sommar kommer att ta bort det kommunala vetot för uranbrytning är också upprörande. Någon typ av löfte från klimatministern och energiministern om att efter valet införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer är sent påkommet och går inte att lita på. Jag tycker att dagens debatt har visat att Tidöregeringens regeringsunderlag inte helt står bakom löftet.

Det är av största vikt att lokalsamhällen, de som direkt påverkas av uranutvinning, får möjlighet att påverka om en urangruva ska öppnas på platsen eller inte. Vi anser att det kommunala vetot för uranbrytning behöver kvarstå, absolut fram till dess att ett nytt veto är på plats.

Vad gäller brytning i alunskiffer är förekomsten av alunskiffer i Sverige väl kartlagt och geografiskt avgränsat. Den historiska brytningen i Sverige har gett stora och kvarstående effekter, och områdena har inte kunnat återställas. De grunda fyndigheterna brer ut sig över stora arealer och sammanfaller med flera av Sveriges mest värdefulla jordbruksområden. Förekomsten av alunskiffer är inte begränsad till Örebro och Västra Götalands län där man har brutit förut, utan de finns också i Skåne, Jämtland och Östergötland, på Öland, i Sápmi och i Östersjön. I dag är det många närboende i dessa områden som kämpar mot ny brytning i alunskiffer och de ändrade ekonomiska förutsättningarna för brytning i alunskiffer när utvinning av uran samtidigt tillåts. Vi vill se ett nationellt förbud mot att bryta i alunskiffer.

Fru talman! Till sist vill jag snabbt lyfta fram att den globala efterfrågan på metaller tyvärr också har lett till ökade planer på djuphavsbrytning. Mineral som kobolt, nickel och litium finns på flera tusen meters djup. För Miljöpartiet är det helt centralt att ett ökat behov av metaller och mineral inte får ske på bekostnad av haven.

Vi vill att regeringen tar en aktiv roll i att driva på för ett internationellt stopp för djuphavsbrytning och mineralutvinning till dess att de miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna är klart utredda. Detsamma gäller såklart gruvbrytning i havet på nationellt territorium.

Jag står såklart bakom alla mina reservationer i betänkandet, men jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 15 och 16 i betänkandet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Vi är som sagt många som ser fram emot att få se ett utkast på den nya strategin, för det är många delar som behöver uppfyllas.

Jag vill såklart ställa frågan om det kommunala vetot mot brytning i alunskiffer, för jag vet att flera ministrar har varit ute och lovat att det kommer ett sådant. Vi har nu under debatten hört att inte Sverigedemokraterna och troligtvis inte heller Moderaterna står bakom framtagandet av ett nytt kommunalt veto.

Jag undrar därför hur Kristdemokraterna ser på löftet om ett nytt veto. Är detta något som också Kristdemokraterna utlovar i det fall man får över 51 procent i valet? Kommer det då ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer?

Fru talman! Tack till ledamoten Brodin för anförandet!

Jag är nyfiken på den nya mineralstrategin. Jag vet ju att man redan tidigt under mandatperioden kunde höra Ebba Busch säga att mineralstrategin skulle ligga på bordet i slutet av 2024, och i den mineraldebatt som vi hade här för ungefär ett år sedan sa regeringsföreträdarna att mineralstrategin strax skulle vara klar och finnas tillgänglig.

Det här är en strategi som är efterlängtad av många, faktiskt också av Miljöpartiet. Vi vill se vad mineralstrategin innehåller. Vi vet också att gruvbranschen och näringslivet verkligen vill se strategin.

Därför undrar jag när strategin kommer. Vad är det som uppehåller arbetet? Är regeringspartierna oense, eller är det nya områden som behöver undersökas? Kommer vi att se strategin innan mandatperioden är slut?

Herr talman! Jag tackar Kjell Jansson för svaret.

Det är lite utmanande, för i de här debatterna vet jag inte alltid om det är Kjell Janssons personliga åsikt som återspeglas i anförandena eller om det är Moderaternas åsikt.

Detta är ganska viktigt för dem som i dag är väldigt oroliga för att det kommunala vetot ska tas bort. Det pågår en utredning, och ministrar har utlovat ett nytt kommunalt veto efter valet. Men nu framstår det som att Sverigedemokraterna och kanske också Moderaterna inte är för det nya vetot. Det blir ju ganska avgörande om det bara är Kristdemokraterna och Liberalerna som efter valet driver denna fråga om de två stora, eventuellt, regeringsbildande partierna är emot.

Därför skulle jag vilja ha ett tydligt svar på hur Moderaterna ställer sig i denna fråga. Vill man införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer?