Ali Esbati

Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Vänsterpartiet står bakom förslaget att stödja Ukraina genom att bemyndiga regeringen att skänka försvarsmateriel till ett värde av drygt 3 miljarder kronor. Finansutskottets initiativ är framlagt i full enighet.

Det ryska angreppskriget mot och invasionen av Ukraina pågår i vårt närområde och påverkar vårt land på många olika sätt. Det är omgärdat av förbrytelser och övergrepp som medfört ett oerhört mänskligt lidande. Vi har bevittnat utstuderad grymhet och bisarr propaganda. Vi ser medveten förstörelse av den civila infrastrukturen. Detta bidrar förstås till att vintern blir än bistrare för människor i Ukraina.

Omfattningen av och brutaliteten i det ryska angreppet har redan i grunden förändrat det säkerhetspolitiska läget i vår region och därmed påverkat geopolitik, ekonomi och samhällsliv även globalt.

Vänsterpartiets förhållningssätt till detta är både principiellt och konkret. Sveriges frihet och självbestämmande vilar ytterst på en kombination av å ena sidan vår egen försvarsvilja och försvarsförmåga och å andra sidan en internationell ordning med respekt för folkrätten, den som Ryssland nu så flagrant har brutit mot och fortsatt bryter mot med sitt angreppskrig.

Sverige kan och bör stödja Ukraina i den här situationen för att vi har ett ansvar för den internationella rättsordningen, för att vi bör visa solidaritet med ett angripet folk i vårt närområde och för att de olika effekterna av Rysslands angreppskrig i högsta grad påverkar vårt land.

Det stöd som Sverige erbjuder kan och måste vara brett till formen. Det gäller direkt ekonomiskt, förstås. Det handlar också om att erbjuda möjligheter för människor på flykt från konflikten att få en fristad i Sverige och även om möjligheterna att stanna och komma in i det svenska samhället där de så önskar. Därtill gäller det ett institutionellt stöd, i dag och säkerligen också på olika sätt i ett uppbyggnadsarbete framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändringar i statens budget för 2022 - Försvarsmateriel till Ukraina

Det finns också en möjlighet att bidra med försvarsmateriel. Men det handlar då, som framgår av betänkandet, om materiel som kan avvaras av Försvarsmakten under en begränsad tid. Detta är en bedömning som Försvarsmakten och Försvarets materielverk sedan tidigare har fått i uppgift att göra. Jag har förtroende för att det är denna avvägning, snarare än exempelvis enstaka utspel i valrörelsens hetta, som i dag ligger till grund för det förslag som läggs på riksdagens bord.

Det är förstås av helt överordnad betydelse att bedömningen görs utifrån Sveriges egen försvarsförmåga i förhållande till de önskemål som framförts från ukrainskt håll och till det rådande säkerhetspolitiska läget i övrigt. Det blir också i det sammanhanget rimligt med den operationssekretess som förekommer runt den exakta specifikationen av materielen.

Vänsterpartiet står därför helt bakom betänkandet, och även jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Carl B Hamilton och jag är åtminstone överens om att det inte är som på Gunnar Strängs tid. Där kan vi vara eniga.

Om det nu är så att Carl B Hamilton och hans parti har börjat komma till en del insikter om problemen med den unikt marknadiserade svenska skolan är det förstås glädjande, men vi ser ingenting av det - eller några andra reformer på skolans område - i den budget vi debatterar. Jag skulle med glädje börja skönja effekterna av en sådan omorientering, om den nu är på riktigt, i kommande förslag från den här regeringen - eller i oppositionen mot kommande förslag från den här regeringen.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik men blev lite överraskad över innehållet i Carl B Hamiltons anförande. Jag började stundtals fundera över om Carl B Hamilton inte hade noterat att Liberalerna under den förra mandatperioden var med och lade fram budgetar som skulle lösa de här problemen. Det var konstigt.

Det blev ännu lite konstigare, måste jag nog ändå säga, när de insatser som Carl B Hamilton nämner vore bra är sådana som man skär ned på i den här budgeten. Det blir mindre satsningar på arbetsmarknadspolitiken och mindre satsningar på den yrkesinriktade utbildningen. Man skär också ned på folkbildningen, som gör en stor insats när det gäller att vuxna ska kunna komma närmare arbetsmarknaden. Jag undrar hur det går ihop med Carl B Hamiltons anförande.

Fru talman! Jag måste vara ärlig och säga att jag tänkte mer på barnfamiljerna än på Kristdemokraterna när det gäller det som jag bekymrar mig över. Det är intressant att det enda Hans Eklind tar upp som skulle hjälpa dessa barnfamiljer är ett förslag som regeringen inte har genomfört. Det man gör är att förlänga något som fanns förut. Jag tycker också att det är bra att det förlängs, men min fråga var hur man möter de ökade problemen i och med att krisen fördjupas. Jag måste konstatera att jag inte fick något egentligt svar. Det var viktigare att veva runt med påståenden om att det skulle bli bättre och att visa falukorven, men det var inte så mycket som följdes upp efter det.

När det gäller vården kan jag säga att vi i Vänsterpartiet inte tror att en nationell vårdförmedling kommer att väga upp det faktum att många sjuksköterskor och kanske läkare kommer att behöva sägas upp. Så gör vi våra prioriteringar.

Fru talman! I den valrörelse vi nu har lämnat bakom oss har Kristdemokraterna, utöver det starka engagemanget för att misstänkliggöra etniska minoriteter och i övrigt normalisera rasism och högerpopulism, också haft ett mycket starkt fokus på korv. Hans Eklinds partiledare färdades och fotograferades med en enligt uppgift mycket svensk falukorv. Såvitt jag förstod var detta i syfte att understryka att många i Sverige lever i besvärliga dyrtider.

Nu gjorde Kristdemokraterna visserligen inte något märkbart eget avtryck i det avtal som utgör regeringens plattform, men man hade kunnat tänka sig att lite mer skulle synas i budgeten. Nu har den kommit, och det är svårt att skönja något sådant. Särskilt lite sker när det gäller löftena om att möta effekterna av prisökningar på mat och andra basvaror. Alla de barnfamiljer som sliter hårt för att få ekonomin att gå ihop får inte mycket draghjälp av KD så här "post korvfototillfället". Hur känns det en dag som denna, Hans Eklind?

Herr talman! I valet lovade de blåbruna partierna en hel massa till folk som redan slet med högre priser på mat, el och transporter. Nu har dessa partier ingått sitt slottsavtal och fått nycklarna till Regeringskansliet. Samtidigt påverkar krisen miljoner svenskar, som har rätt att förvänta sig ett krispaket som tar deras oro på allvar.

Vänsterpartiet ser hur folk kämpar och hur pengarna inte räcker till trots att man vänder på slantarna. Vi har redan presenterat ett antal förslag som skulle kunna ingå i ett sådant paket.

Man kunde införa ett tillfälligt ensamståendetillägg på 500 kronor per månad och barn i barnbidraget, vilket på ett enkelt sätt skulle ge 350 000 föräldrar, ofta i en tajt ekonomisk situation, bättre möjlighet att klara 2023.

Man kunde stärka a-kassan genom att höja golvet och taket och ta bort sänkningen efter 100 dagar, vilket skulle stärka många svårt utsattas ekonomi med några tusenlappar.

Man kunde stärka sjukförsäkringen genom att höja taket i sjukpenningen för arbetssökande och höja ersättningsnivån i sjuk- och aktivitetsersättningen.

Man kunde höja försörjningsstödet för att minska risken för svår fattigdom, tillfälligt ge möjlighet till billigare förskola och fritis och halvera biljettpriserna i kollektivtrafiken.

Allt detta kunde man ha fått utrymme till med andra prioriteringar - om man hade brytt sig om fler än sina allra närmaste allierade och uppdragsgivare.

Nu lämnas i stället människor i sticket medan Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen myser i kapp över de nyvunna maktpositionerna.

Tydligare än så här kan skillnaderna i svensk politik knappast bli.

(Applåder)

Herr talman! Jag har aldrig varit optimistisk på Oscar Sjöstedts vägnar, utan jag pratar om vad man lovade i valrörelsen och vad man förespeglade svenska folket att det fanns förslag om. Det finns en mängd förslag som man hade kunnat genomföra om det fanns stöd bland dem man har kamperat ihop med.

Jag förstår också att man inte kan få igenom allt, men här har man inte fått igenom något.

Ja, Oscar Sjöstedt nämnde pensionsarbetsgruppen. En tolkning av detta är att det man har fått igenom är ett slags fika med de andra sju partierna om pensionerna. Det kan vara trevligt, beroende på sällskapet, men det var inte vad man sa i valrörelsen till svenska folket. Vi pratar om hur man förhåller sig till sanningen och till sina egna vallöften. Det har på sikt bäring på pensionärernas ekonomi och på svensk demokrati.

Herr talman! Det var i valrörelsen Sverigedemokraterna pratade om 10 kronor i fråga om bränslepriserna. Pensionerna skulle höjas med 2 000 kronor i månaden, och det skulle vara rättvist elstöd till hushållen. Nu kan vi konstatera att det efter valet är annat ljud i skällan. Inte ett enda av löftena hålls.

Vad var det som hände? Var det så att Sverigedemokraterna vek ned sig så fort Kristersson släppte in er i finrummen? Eller har ni aldrig stått upp för det ni sa från början? Antagligen är det det senare som gäller, nämligen att det var medveten desinformation från ett gäng som prioriterar egna maktpositioner före allt annat.

Hur är det möjligt att i en budget som omfattar drygt 1 200 miljarder, där man skyfflar runt åtminstone 50 miljarder, inte lägga en enda krona mer till landets pensionärer, Oscar Sjöstedt?

Herr talman! Det är ju inte korrekt att regeringen stärker välfärden. Det här är en nedskärningsbudget; det är alldeles uppenbart för de flesta.

Det här kan leda till att uppåt 15 000 personer måste sägas upp, och då är frågan vilka som ska få gå. Är det lärarna i skolan som är för många? Är det undersköterskorna som sliter inom äldreomsorgen? Är det sjuksköterskor, som det vore bra att ha fler av på sjukhusen? Pengarna finns ju där. Det är uppenbart. Det är de prioriteringar som regeringen gör som pekar i den här riktningen.

Det är inte sant att alla får det tufft. En del får det inte alls tuffare. De som haft det väldigt bra får det inte tuffare med den här regeringens budget, så jag frågar igen. Varför göra prioriteringar som gör att miljardärerna lämnas därhän men det är undersköterskor, lärare och sjuksköterskor som får betala för krisen? Varför?

(Applåder)

Herr talman! Före valet var Elisabeth Svantesson med på att tillsammans med Vänsterpartiet och KD driva igenom extra miljarder till kommuner och regioner för att klara ökade behov inom välfärden.

Nu är de behoven akuta på grund av inflationens effekter. Uppsägning av personal ute i välfärden hotar. Det vore väldigt illa för dem som blir arbetslösa, för dem som blir kvar med en ohållbar arbetssituation, för dem som är i behov av välfärdstjänsterna och för svensk ekonomi, som verkligen inte är betjänt av ännu högre arbetslöshet.

Nu är Elisabeth Svantesson finansminister. Hon ser siffrorna, förfogar över Finansdepartementet och kan lägga förslagen. Vad händer då? Hon lägger en nedskärningsbudget. Hon väljer att ha kvar generande låga kapitalskatter och jättesubventioner till dem som har det gott ställt. Både att städa och att värma poolen kan man få stöd för. Men hon vill inte värna sjuksköterskor, lärare eller socialarbetare, de som gör vårt samhälle starkare. Varför, Elisabeth Svantesson?

Herr talman! Den högerkonservativa budgetproposition som nu har lagts på riksdagens bord utgör den politiska motsvarigheten till att stå framför ett allvarligt problem och många människors växande oro för det - och sedan titta bort, skrapa lite med fötterna, kanske vissla en nervös trudelutt och därefter pröva sig på några uppseendeväckande estradnummer, tänkta att vända uppmärksamheten bort från oförmågan, ansvarsfrånskrivandet och den inlevelselösa axelryckningen.

Vi hörde inte finansministern vissla när hon redogjorde för budgetens innehåll. Men nog märkte vi reträtten bak slitna fraser och missvisande problembeskrivningar. Så genomförs en premiär för den föreställning som aviserats som munter fyraårig långkörare men som redan från start ser ut att bli ofrivillig fars.

Herr talman! Det finns både stora styrkor och betydande problem i det svenska samhället och den svenska ekonomin. Ovanpå det kommer det som nu sker i omvärlden: Rysslands angreppskrig mot Ukraina, som utöver ett oerhört mänskligt lidande bidrar till ekonomisk osäkerhet. Det har tillsammans med bland annat kvarvarande effekter av covidpandemin medfört en snabbt förändrad ekonomisk miljö.

För svenska hushåll märks det framför allt i kraftiga prisökningar på områden som direkt påverkar vardagen: mat, el och bränsle. Därtill finns oron för högre boräntor. I ett läge där vi skulle ha behövt en regering som snabbt och resolut agerade för att skydda de mest sårbara hushållen och säkra välfärden ser vi något annat träda fram i denna budget.

Åkesson-Kristersson-regeringens finansminister har i dag presenterat en nedskärningsbudget för välfärden. Det är något oerhört. De som håller uppe välfärden är redan hårt pressade efter många år av övertro på en nyliberalt inspirerad effektiviseringsideologi. Den höga inflationstakten lägger nu en ytterligare, mycket tung börda på kommunernas och regionernas ekonomi och därmed på välfärdens proffs. Ökningen i pensionskostnader, matpriser, elräkningar och lokalhyror riskerar nu att leda till att skolpersonal måste sägas upp, att sjuksköterskor blir av med kollegor i stället för att få nya och att redan orimliga minutscheman inom äldreomsorgen ska klaras av med färre människor som gör jobbet.

Herr talman! Det är just detta som väntar med denna budget. Sveriges kommuner och regioner påpekade nyligen att det behövs ett tillskott på åtminstone 20 miljarder till kommunsektorn för att den ska kunna behålla samma kvalitet och samma personaltäthet i förhållande till behoven. Konjunkturinstitutet har varit inne på liknande tal.

Det här försöker finansministern nu mörka och släta över. Det blir mer pengar till kommunerna, säger hon. Men det där tricket är varken särskilt sofistikerat eller särskilt värdigt. Det saknas resurser i tiomiljardersklassen, och det innebär färre kollegor där ute. De här 10 miljarderna betyder att sjuksköterskor försvinner från sjukhusen och att undersköterskor sägs upp i äldreomsorgen. Detta motsvarar 15 000 färre anställda.

Budskapet från Åkesson-Kristersson-regeringen blir: Lycka till! Kanske är det tänkt att man ska hitta någon managementfilosof som visar Powerpointbilder om att välja glädje när man tvingas springa fortare. Kanske ska Ester, som inte får hjälp att gå på toaletten, eller Bengt, som får vänta ytterligare en månad på sin operation, i stället glädjas åt fortsatt skattesubvention för poolrengöring. Kanske förväntas vi alla inta samma tillbakalutade attityd som Elisabeth Svantessons överrock, SD:s Oscar Sjöstedt, nämligen att "ibland är verkligheten och spökar".

Herr talman! En statsbudget innebär prioriteringar. Och ja, det är sannerligen en del prioriteringar som har gjorts här. Det är sådana prioriteringar som med smärtsam tydlighet visar vilka människor i Sverige som den här regeringen ser och bryr sig om och vilka som får se sina bekymmer negligeras eller förvärras.

Jag kan här erbjuda några kontrollfrågor som man kan ställa sig själv: Är jag en person med förmögenhet på några tiotals miljoner kronor och helst uppåt 1 miljard - netto alltså, där bostad med vidhängande lån går bort? Är jag möjligen kommersiell välfärdsprofitör, som alltså gör stora vinster direkt ur offentliga medel avsedda för utbildning eller omsorg? Här kan också lobbyister för sådana verksamheter göra en liten markering. Och slutligen: Befinner jag mig kanske i en sådan galaktisk position att jag och mina eventuella barn inte påverkas av klimatkollapsens effekter i form av översvämningar vid kusterna, försämrat grundvatten, risker för spridning av nya skadedjur och pandemier?

Tillhör man dessa kategorier kan man känna viss trygghet i att regeringen jobbar för en och ser efter ens omedelbara intressen. Men annars, om man inte är där, är det chockerande passivt.

För en ganska genomsnittlig löntagare i Sverige finns det inte så mycket mer än kommunikation om nedtonade förväntningar att luta sig mot. De som har små marginaler får ta den hårdaste smällen. Den som är långtidssjuk eller arbetslös och den som tvingas gå på försörjningsstöd har haft det riktigt svårt de senaste månaderna. Där finns inte mycket att se fram emot med den här budgeten.

Jag noterar att Sverigedemokraterna presenterar en utebliven försämring av a-kassan som en seger. Men låt det stå klart att a-kassan i dag inte ger ett fullgott inkomstrelaterat skydd för en stor grupp av befolkningen. Det blir också fortsatt en rejäl sänkning för den som har varit arbetslös i mer än 100 dagar - en risk som nu ökar med krisen och med regeringens undermåliga politik. Nivåerna i a-kassan räknas inte heller upp, så det blir svårare att klara sig på den "oförändrade" a-kassan.

Herr talman! Det finns i regeringens verktygslåda ett stort plånboksförslag, och det har att göra med kompensation för de höga elpriserna. Det är bra med ett sådant system. Men det är som om regeringen liksom inte klarar av att lägga fram förslag som kan fungera utjämnande och som kan bidra till att bördorna fördelas mer rättvist.

Det blir alltså inget alls till norra Sverige, trots att det har varit höjningar också där, utifrån det pris som man annars har kunnat planera för. Och det blir, som vi kunde se häromdagen, många miljoner också till bolag som inte har haft så väldigt höga kostnader för el.

Ett allvarligt problem med den föreslagna kompensationen är att den inte läggs fram som ett komplement utan att den läggs fram i stället för att man gör något åt grundproblemet. Sverige har haft och har en billig elproduktion som går på export. Men de svenska elpriserna, särskilt i södra Sverige, importeras ju från kontinenten, där man har förlitat sig på billig rysk fossilgas. Medan kraftbolagen har gjort enorma vinster har alltså svenska konsumenter och industrier sett de här enorma prisökningarna.

Vänsterpartiet har presenterat förslag på en annan prissättningsmodell, Sverigepriser, där priset sätts i två steg: först på inhemsk konsumtion och sedan på export, som alltså inte ska upphöra. Det hade varit att göra något åt detta på ett framtidsinriktat sätt. Men i regeringens budget finns ingenting.

Herr talman! Detta är en budget som på kort sikt missar orättvisorna i vårt samhälle. På längre sikt är det en budget som gör Sverige till ett land med sämre möjligheter att skapa välstånd och välfärd, ett land som dras isär, som blir mer otryggt och som i stället för ett gemensamt åtagande att investera i omställning erbjuder snabbare skjuts till klimatkollaps.

Vi skulle behöva och kunna investera stort i att flytta över person- och godstrafik till räls. Regeringen lägger i stället ned planerna på höghastighetståg, skrotar ett förslag på färdmedelsneutralt och glesbygdsvänligt reseavdrag och flyttar bort pengar från järnvägsunderhåll.

Vi skulle behöva och kunna satsa brett på att stärka vårt energisystem med investeringar i överföringskapacitet och ordentliga satsningar på att stärka bidraget från vindkraft och andra förnybara källor. I stället har regeringen bara prat att erbjuda om en enda sak: kärnkraft, som kanske ska komma någon gång i framtiden. På detta lägger man 80 miljoner kronor. Det är nästan så att man kunde ha skramlat till de pengarna på Regeringskansliet.

Vi skulle behöva och kunna se till att många fler bostäder energieffektiviserades. I stället tar regeringen bort viktiga investeringsstöd och kastar oss många år tillbaka i tiden.

Allt detta utgör också missade möjligheter för jobb och utveckling i Sverige. Det är så tragiskt, så ansvarslöst.

Herr talman! Det har talats om paradigmskifte. Ett rejält sådant paradigmskifte i svensk politik ser vi i dag, när vallöften som avgavs alldeles nyss, ända till dagen före valet, bara läggs undan. Det gäller bränslepriser, skatter, välfärd och arbetsmarknad. Jag står inte här och sörjer att en del högerpolitik inte blir av. Men det allvarliga är det här skrupelfria förhållningssättet till väljarna och till sanningen. Det är ju inte några yttre omständigheter som plötsligt har skiftat. Det är bara några här närvarandes titlar, arbetsrum och lönenivåer som har ändats.

Det är det skrämmande. Det är sådant som undergräver förtroendet också i och för en mogen demokrati som Sverige. Och vi vet ju redan hur det här gänget kan låta, vilka gränser de har visat sig vara beredda att passera. Hur mycket mer av syndabockstänkande ska vi behöva vara med om när de misslyckanden som på rekordtid har tornat upp sig ska hanteras?

Alla som bor och verkar i det här landet förtjänar bättre - förtjänar att bli sedda, att bli företrädda och att kunna vara med i ett gemensamt samhällsbygge i stället för att utlämnas till marknadens nycker. Regeringens budget blir ännu en påminnelse om behovet av en annan väg, av motstånd mot de högerkonservativa försöken att ta isär så mycket av det som gjort Sverige till ett land vi kan vara stolta över. Vi behöver en väg för solidaritet och omtanke. Jag vet att detta är ord som är djupt främmande för dem som har satt ihop denna budgetproposition, men jag vet också att de finner genklang runt om i vårt land.

(Applåder)

I detta anförande instämde Birger Lahti (V).