Fru talman! Avgående regeringar talar ofta om det dukade bordet som den nya regeringen har fått ta över. Frågan är då vad bordet var dukat med när den nya moderatledda regeringen tog över regeringsmakten i höstas.

Den rikliga buffé som dukats upp bestod bland annat av EU:s lägsta ekonomiska tillväxt 2022, den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU, världens högsta dieselpriser redan före Putins invasion av Ukraina, allvarliga brister i elförsörjningen med hotande elbrist samt snabbt stigande inflation och räntor. Man hade också dukat fram en skenande gängkriminalitet med rekordhögt antal ihjälskjutna människor och dödliga uppgörelser mellan kriminella grupperingar, något som saknar motstycke i svensk historia.

Mitt på bordet hade man dessutom ställt fram ett gigantiskt och växande utanförskap i våra förorter.

Den nya regeringens uppgift är att så snabbt som möjligt duka av denna illasmakande buffé och ersätta den med något bättre.

Fru talman! Utöver alla de problem den nya regeringen ärvde har det tillkommit nya. Den globala ekonomin har mattats av, och i Europa råder redan lågkonjunktur kombinerat med hög inflation och stigande räntor. I skuggan av Rysslands barbariska anfall på Ukraina behöver Sverige samtidigt rusta upp sitt försvar och anpassa sig till ett kommande medlemskap i Nato.

Jag tror att de flesta sunt tänkande människor inser att det är en lång och mödosam väg som Sverige och svenska folket har framför sig. Samtidigt vet vi att vänstersidan och deras kompisar bland journalister och massmedier kommer att göra allt för att lägga skulden för alla samhällsproblem på den regering som faktiskt äntligen försöker lösa dem.

Men vi är beredda och kommer aldrig att vika ned oss. Steg för steg kommer vi att presentera förslag om en ny politik samtidigt som vi försöker lösa akuta problem i vårt land.

Fru talman! Kommuner och regioner är alltid den viktigaste leverantören av välfärdstjänster. Det gäller skola, äldreomsorg, sjukvård och offentlig samhällsservice. Inte minst är det kommunerna som är den sista garanten för att människor som hamnar i en plötslig och allvarlig ekonomisk situation ska få tillfälligt extra stöd av samhället.

Under pandemin fick kommunsektorn mycket stora extra tillskott, ofta efter direkta initiativ från oss moderater och andra oppositionspartier. Detta var värdefullt och medförde att kommunsektorn och inte minst regionerna fick lite ekonomiskt andrum och kunde fokusera på sina kärnuppgifter i ett mycket ansträngt läge. Tack vare dessa stora tillskott har kommunsektorns samlade resultat legat på historiskt höga nivåer de senaste två åren. Många kommuner har skapat reserver i sina resultatutjämningssystem. Det är pengar som kan användas nu när tiderna blir sämre.

En av de första frågor jag drev som nybliven riksdagsledamot 2006 var just att vi borde införa någon form av resultatutjämningssystem för kommuner och regioner. Detta blev också verklighet under Alliansens regeringsår. En stor majoritet av kommunerna och regionerna har använt denna möjlighet att spara överskott från goda år och använda pengarna när tiderna blir sämre. Resultatutjämningsfonderna skapar en bättre balans mellan goda och dåliga år.

År 2021 var det 203 av landets 290 kommuner som hade satt av sammanlagt 30 miljarder i denna typ av reserver, och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, tror att ytterligare ett antal kommuner kommer att sätta av pengar för 2022. Det är också 13 av 21 regioner som har sparat totalt 10 miljarder i resultatutjämningsreserv. Man kan alltså konstatera att dessa reserver blev precis den framgång som jag och andra hoppades när de infördes, och dessa dryga 40 miljarder i avsättningar - eller kanske ännu mer - kommer nu väl till pass när tiderna försämras.

Samtidigt var överskotten 2021-2022 av tillfällig natur till följd av stora pandemistöd. De kommande åren kommer att bli svårare rent ekonomiskt. Skatteintäkterna påverkas av både arbetslöshet och demografi, och kostnaderna påverkas av inflation, löneutveckling, räntehöjningar och energipriser.

I budgetpropositionen tillför regeringen därför ökade statsbidrag till kommuner och regioner med totalt nära 13 miljarder kronor, varav hälften är generella statsbidrag. Utöver dessa ökade statsbidrag får kommuner och regioner också del av elprisstödet. SKR uppskattar att detta stöd tillför kommunsektorn 5 miljarder.

Det finns också andra poster och förslag i budgeten som direkt stärker kommunsektorns ekonomi. Exempelvis avskaffas avfallsförbränningsskatten och straffskatten på kraftvärme. I min egen hemkommun, Mark, stängde man elproduktionen i kraftvärmeverket när straffskatten infördes. Nu finns en möjlighet att återstarta och utöka den lokala elproduktionen. I stället för att behöva betala straffskatt kan kommunen nu få intäkter från såld el.

Samtidigt hänger all politik ihop. De storsatsningar vi gör på polisen och rättsväsendet är till nytta för alla invånare och givetvis även för kommunerna. Hög brottslighet, omfattande skadegörelse, bilbränder, social utslagning och brottslighet som styrs av kriminella gäng medför enorma kostnader för vissa kommuner. Kan vi vända detta har det även stor ekonomisk betydelse för kommunerna. Det är samma sak när vi nu stramar upp migrationen och minskar invandringen. Det kommer att ha stor betydelse långsiktigt för kommunsektorns ekonomi.

En annan viktig post i statsbudgeten är åtgärderna för att minska kostnaderna för transporter med bil. Vi tar nu de första stegen, och mer kommer att följa. Efter vår skattesänkning kostar drivmedlen en krona mindre per liter än vad de annars skulle ha gjort. För en landsbygdskommun med omfattande körning med kommunala fordon betyder en krona lägre drivmedelskostnad mycket. Ett ordentligt förbättrat reseavdrag underlättar också för kommunens anställda. För en landsbygdskommun kommer minskade resekostnader dessutom att ha stor betydelse för möjligheten att rekrytera personal.

Sammantaget betyder regeringens politik faktiskt att kommunsektorn i år stärks med ganska nära de 20 miljarder som kommunsektorn själv anser att man behöver.

Fru talman! Kommunerna kan samtidigt på många sätt själva påverka sin egen framtid.

Ett gott företagsklimat, rimliga tillsynsavgifter och hög service gentemot företagen lägger grunden för en kommuns tillväxt och befolkningsutveckling. Att ha en mångfald av utövare som erbjuder olika välfärdstjänster är också värdefullt för att utveckla verksamheten. Dessa viktiga frågor tas upp i flera motioner som behandlas i detta betänkande.

Samtidigt måste vissa av våra kommuner prioritera mycket bättre. Exemplen på kommunalt slöseri är numera många och uppseendeväckande. Att hushålla med de skattepengar man har är en självklarhet för en ansvarsfull kommun.

Behövs exempelvis 170 anställda kommunikatörer i Malmö stad eller 200 i Stockholm? Det är bara ett exempel i raden på hur byråkrati och administration sväller medan antalet anställda inom äldreomsorg och skola tyvärr får stå tillbaka. Så länge kommuner lägger pengar på sådant som är mindre viktigt än kärnverksamheterna finns det utrymme att stärka välfärden utan vare sig ökade statsbidrag eller höjd kommunalskatt.

Fru talman! Inflationen är det största hotet mot människor som har svag ekonomi och som är utan ekonomisk buffert. I det ekonomiska läge vi har i dag med hög inflation och stigande räntor kan därför inte staten ge svenska folket breda och omfattande ekonomiska kompensationer för alla stigande priser och räntor. Om vi gjorde det skulle det direkt driva upp inflationen. Det skulle inte bara äta upp nyttan av de statliga stöden utan också mötas av Riksbanken med ännu högre räntor för att motverka inflationen. Nettot för utsatta hushåll skulle tyvärr bli negativt. I detta läge väljer regeringen därför att mer riktat stötta hushåll som är särskilt utsatta, och det har stor betydelse för kommunerna.

Redan vid det senaste årsskiftet höjdes bostadsbidrag, garantipensioner, studiemedel och ett stort antal andra ersättningssystem för att kompensera för inflationen. Utöver detta valde regeringen att permanenta den tillfälliga högre nivån i a-kassan, som infördes under pandemin.

Första delen av det omfattande elstödet har nu nått i stort sett alla hushåll i elområde 3 och 4, och i närtid kommer ett andra elstöd att betalas ut till alla svenska hushåll och företag. Vid årsskiftet sänktes som sagt också drivmedelsskatterna, och utan denna sänkning hade bensin och diesel i dag alltså kostat en krona mer per liter vid pump. Dessutom infördes vid årsskiftet en kraftig förbättring av reseavdraget, och hushåll med stora resekostnader kan faktiskt ta del av detta höjda reseavdrag direkt varje månad om de begär skattejämkning hos Skatteverket.

Regeringen aviserar nu också ytterligare förstärkning av bostadsbidraget för barnfamiljer, eftersom vi vet att dessa ofta har det extra tufft.

Alla dessa stöd minskar belastningen på kommunerna när det gäller försörjningsstöd. Det är väldigt viktigt att ha med sig det i bilden.

Fru talman! I betänkandet behandlas motioner om det kommunala utjämningssystemet. Frågan utreds just nu. Eftersom jag sitter med i den utredningen tänker jag inte föregripa utredningens arbete, men det är en mycket seriös utredning som går på djupet med kommunsektorns kostnader och hur man på bästa sätt ska skapa en rimlig likvärdighet mellan kommuner utan att skada tillväxten i framgångsrika kommuner och utan att minska incitamenten för egna insatser i kommuner som inte är lika framgångsrika eller som har en svår demografisk situation. Jag ser fram emot utredningens fortsatta arbete. Nästa sammanträde har vi faktiskt redan nästa vecka.

Fru talman! I betänkandet behandlas som sagt ett antal motioner som pekar på olika problem och utmaningar inom kommunsektorn. I ett antal frågor lär regeringen återkomma. Och flera frågor utreds just nu, exempelvis utjämningssystemet. Vi lär få många nya debatter om detta i framtiden, men i dag yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Detta är lite lustigt med tanke på att jag ägnade ungefär halva mitt anförande åt att just förklara att kommunerna faktiskt har fått nästan exakt de pengar som de själva har efterfrågat. Man kan lägga ihop statsbidragen, elstöden och de andra reformer och saker som vi gör i budgeten, som direkt påverkar regeringens ekonomi. Det handlar till exempel om att hålla nere kostnaderna för försörjningsstöden, som ofta ökar i dåliga tider. Nu tillför vi statliga medel i olika typer av stöd, och då slipper kommunerna dessa kostnader.

Om man lägger ihop alla de åtgärder regeringen gör kan man se att det ligger ganska nära det som kommunerna själva begär. Samtidigt har finansministern varit väldigt tydlig med att vi följer utvecklingen, att vi har reserver och att vi kan tillföra mer pengar om det behövs. Men vi kan inte slösa bort pengar om vi inte vet hur läget ser ut.

Det som Eva Lindh säger om att många kommuner planerar uppsägningar är faktiskt lite grann en nyhet för mig. Den bild jag har är att det största problemet i dag handlar om att klara personalförsörjningen och att rekrytera personal till viktiga poster. Jag har inte någon bild av att det planeras omfattande uppsägningar inom kommunsektorn. Vi kan titta på arbetslösheten totalt. Det kom siffror i dag som visar att arbetslösheten just nu sjunker. Det finns alltså ingen dramatik som handlar om att det planeras stora uppsägningar.

Jag skulle gärna vilja veta från Eva Lindh: Vilka kommuner är det som planerar gigantiska uppsägningar av personal?

Fru talman! Jag fick alltså inget svar på vilka kommuner som planerar uppsägningar. Det fanns kanske inga sådana när Eva Lindh började gräva i sina papper.

Vi är fullt medvetna om att ett antal kommuner kommer att ha underskott det här året, och jag påpekade just det att det har varit ett par år med väldigt goda överskott och att många kommuner och regioner alltså har lagt pengar i resultatutjämningsreserver som man nu kan använda när det är dåliga tider.

Det är så det här systemet ska fungera. När det är goda tider kan man lägga undan pengar, och när det är dåliga tider kan man använda de pengar man har lagt undan, precis som länge varit möjligt för näringslivet. Nu har vi äntligen fått på plats att även vår offentliga verksamhet kan agera på samma sätt.

För Socialdemokraterna är det alltid så att om det är ont om pengar ska man skära i välfärden. Jag gav ett exempel, och det finns ganska många andra. Malmö stad kan ju börja med att sparka sina 170 kommunikatörer, så kan man låta bli att sparka 170 anställda i äldreomsorgen eller skolan. Någonstans måste även kommuner prioritera när det är dåliga tider. Vad är viktigast för medborgarna? Är det kommunikatörerna, eller är det personalen i äldreomsorgen? Det valet har varje kommun, och det valet måste varje kommun göra.

Det kan inte vara så att staten alltid ska garantera den volym på verksamheten som en kommun eller en region har, oavsett vad den innefattar. Nu är det skarpt läge. Nu gäller det att man prioriterar och använder pengarna klokt och att de kommuner som har kunnat lägga undan pengar kan använda dem nu när det är bistra tider.

Jag tycker att det är en lite konstig bild från Socialdemokraterna att det alltid är staten som ska skjuta till mer pengar när det fattas någonstans.

Jag sa tidigare att staten följer detta. Finansministern följer detta, och skulle läget bli mycket värre är det klart att staten återkommer. Men i dagsläget ser vi det inte.

Fru talman! När jag lyssnar på Eva Lindh från Socialdemokraterna kan jag konstatera att vi är överens om att utjämningssystemet är en viktig del av den svenska välfärdsmodellen, det vill säga finansieringen av våra kommuner och regioner och att säkerställa att det finns resurser till välfärden. En justering har trots allt skett av det kommunalekonomiska utjämningssystemet under de föregående åren, för att just möjliggöra att kommuner som behöver stöd i större utsträckning får stöd. Det har alltså skett en omfördelning.

Det som gläder mig är framför allt att hjälpen till mindre kommuner i glesbygden har utökats. Det kan gälla kommuner som inte har samma geografiska förutsättningar eller invånarantal för att kunna bedriva en effektiv verksamhet i välfärden.

Det som däremot oroar mig är att större och större kommuner, framför allt storstadskommuner som Malmö och Göteborg, tar emot mer stöd. Grunden från början var att hjälpa mindre kommuner att bedriva välfärdsverksamhet, inte att utöka bidragen till stora kommuner som har bättre förutsättningar att bedriva verksamhet.

Anledningen till att det är så i dag, till exempel i Malmö och i Göteborg, är en följd av den tidigare förda migrationspolitiken. Den har skapat en ohållbar situation i kommunerna med stora sociala problem med till exempel utanförskap.

När jag läser Socialdemokraternas förslag gällande det kommunalekonomiska utjämningssystemet kan jag inte någonstans i förslagen läsa sanningen bakom problemen, nämligen den förda migrationspolitiken.

Är Socialdemokraterna nu beredda, Eva Lindh, att erkänna problemen som migrationspolitiken har skapat för våra kommuner och regioner?

Fru talman! Låt oss titta på exemplet Malmö i fråga om andelen bidragsförsörjda invånare. Där ligger procenttalet på 17,7, att jämföra med Sverigesnittet som är 11,9 procent.

Migrationspolitiken får till följd att det blir problem med att integrera människor, med utanförskap och segregation. De problemen tar sig naturligtvis också in i skolsystemet och påverkar, som Eva Lindh själv var inne på, barnens möjligheter till en god utbildning.

Socialdemokraternas lösning på problemen är att omfördela, omfördela och omfördela. Det vill säga att man inte vill se roten till problemen, nämligen den förda migrationspolitiken från statligt håll och från kommunalt håll. Kommunerna har ju ett ansvar för att de står bakom den förda migrationspolitiken från statligt håll och inte har hjälpt till med att sätta stopp för den. Lösningen är inte att omfördela, omfördela och omfördela, det vill säga Socialdemokraternas modell. Lösningen är att gå till botten med roten i problemet, nämligen den förda migrationspolitiken. Den har skapat utanförskap och segregation, och den leder till att fler och fler behöver försörja sig med hjälp av bidrag - i till exempel Malmö kommun.

Är man inte beredd att erkänna problemen med migrationspolitiken, som Socialdemokraterna uppenbarligen inte är beredda att göra, kommer vi aldrig att få någon förändring. Vågar man inte säga vad problemet är kommer man aldrig att kunna göra något åt det och få en varaktig förändring.

Vi sverigedemokrater har varit tydliga med att problemet i framför allt storstadskommuner, till exempel Malmö och Göteborg, är de svårigheter den förda migrationspolitiken under bland annat Socialdemokraterna har skapat. Följden är att Malmö och Göteborg behöver mer och mer försörjning från andra, trots att de har alla förutsättningar att lyckas själva, men de kan inte ändra sin politik.

Fru talman! Jag ska börja med en rättelse av det som Eva Lindh just sa i sin replik. Hon påstod att regeringen drar ned på resurser till välfärden. Som jag visade på tillför vi kommunsektorn ungefär 18 miljarder i rena pengar. Hur det kan vara att dra ned vet jag inte riktigt.

Eva Lindh upprepade i sitt anförande att personal sägs upp på grund av det ekonomiska läget. Jag ställde frågan förut vilka kommuner det är som har sagt upp personal det senaste halvåret. Om Eva Lindh kan precisera det skulle jag vara väldigt tacksam.

Samtidigt sa Eva Lindh i sitt anförande att 410 000 rekryteringar behöver göras inom kommunsektorn de närmaste åren. Det går inte ihop. Man kan inte både prata om att vi behöver rekrytera 410 000 personer och samtidigt påstå att det sker stora uppsägningar i kommunsektorn. Detta är inte sant. Det behövs rekryteringar, och om personer blir övertaliga kommer man att placera in dem på andra tjänster. Det är så det ser ut i de flesta kommuner och regioner i dag.

Det är faktiskt så här, Eva Lindh. Det finns en rapport från Omställningsfonden, som har hand om omställningen av offentliganställda, där man konstaterar att under 2020-2022 sades det upp mellan 500 och 1 000 anställda inom välfärden varje år - och då styrde Socialdemokraterna. Där finns det siffror på att man faktiskt har gjort uppsägningar. Däremot får Eva Lindh som sagt gärna tala om för mig vilka kommuner som har sagt upp personal det senaste halvåret sedan den nya regeringen tillträdde.

Fru talman! Givmild säger Eva Lindh att regeringen var. Jag kommer ihåg hur det gick till. Jag satt i finansutskottet under alla de här åren. Jag var med och skrev utskottsinitiativen som kom från Moderaterna och från Vänsterpartiet. Ibland gjorde vi det gemensamt och med de andra oppositionspartierna. Det var vi som drev regeringen framför oss och sköt till de här pengarna till kommunsektorn. Regeringen gjorde inte det i sina budgetar. Det var vi som tog fram det från oppositionens sida i finansutskottet. Annars hade inte kommunerna fått de här pengarna.

Trots detta skedde alltså de här uppsägningarna under 2020-2022, enligt Omställningsfonden - när Socialdemokraterna styrde, så kom inte och påstå att det är den socialdemokratiska politiken som värnar välfärden! Det är det faktiskt inte.

Återigen: Vi skjuter till nästan så mycket pengar som Sveriges Kommuner och Regioner har begärt till kommuner och regioner sammantaget. Då kan man inte påstå att vi drar ned på välfärden. Jag tycker inte att det är seriöst över huvud taget.

Återigen: Man kan inte ha goda tider varje år - inte i ett företag, inte i statens budget och inte i en kommun. När det är goda tider sparar man på kistbotten, och när det är dåliga tider får man använda de pengar som man har lagt undan.

Är det riktigt dåliga tider måste man också prioritera. Vad är det som är viktigast för våra kommuninvånare? Då vill jag fråga Eva Lindh om hon tycker att det är helt ointressant för en kommun att prioritera vad man använder sina pengar till när det är dåliga tider. Är det så att staten alltid ska garantera att precis all verksamhet som man någon gång har startat i en kommun alltid ska fortsätta, oavsett hur ekonomin ser ut och oavsett vad utmaningarna är på andra områden i en kommun? Eller finns det utrymme för att prioritera?

Fru talman! Vi debatterar i dag finansutskottets betänkande 26, som gäller kommunala frågor, och förslag från den allmänna motionstiden i form av kommittémotioner och enskilda motioner.

Sverigedemokraterna har i finansutskottets betänkande två stycken reservationer. Den ena rör tillsynsavgifter, och den andra rör kommunsektorns uppdrag. Sverigedemokraterna står givetvis bakom båda reservationerna, men jag väljer i detta fall att yrka bifall endast till den reservation som avser kommunsektorns uppdrag, reservation 9.

Många är de samtal och mejl med berättelser som vi får från företagare runt om i Sverige. Det är berättelser om kommunala avgifter som gräver hål i företagens ekonomi men som inte motsvaras av någon prestation från kommunens sida.

De kommunala tillsynsavgifterna beslutas om i respektive kommun. Där bestäms också hur arbetet kring tillsynen ska göras. I de allra flesta fall tas i dag avgifter ut i förskott hos kommunerna, många gånger utan att någon egentlig tillsyn utförs. Det vill säga att det saknas en motprestation i form av fysisk tillsyn för det som betalats för av dessa företagare. Det innebär att företagare som inte har någon tillsyn betalar samma avgift som de som har. Samma avgift som de som har brister i sin verksamhet betalas även av den som inte har det, något som är orimligt. Vi kan bara ställa oss frågan själva: I hur många fall skulle vi vara beredda att betala för något som vi inte vet när eller om det faktiskt kommer att genomföras? Jag tror att få, om ens någon, skulle vara beredda att göra detta. Ändå är det just denna verklighet våra företagare står inför i dag.

Här behöver en förändring göras. Det är därför Sverigedemokraternas uppfattning att ett lagkrav om efterhandsdebitering av tillsynsavgifter ska utredas. För mig som sverigedemokrat handlar det om att skapa tydlighet i vad man kan förvänta sig när man ska betala för detta och därigenom skapa rimliga förutsättningar att planera såväl ekonomi som verksamhet utifrån de krav som ställs och kontrolleras vid en tillsyn. Det bidrar till att vi får ett regelverk som är lika i hela landet, och det motiverar även företagare att expandera sin verksamhet över kommun- och länsgränser när reglerna är desamma så långt som möjligt.

Fru talman! Det andra förslag jag vill debattera här i dag är Sverigedemokraternas reservation 9. Den handlar om vad som är våra kommuners och regioners kärnuppdrag, och vad som kan och bör förändras för att skapa bättre förutsättningar och stabilitet rent ekonomiskt.

Vi har i dag en situation där kommuner som borde kunna leverera ett positivt ekonomiskt resultat trots detta kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Malmö är ett exempel på en storstadskommun som är en av de kommuner som tar emot mest bidrag genom det kommunala utjämningssystemet för att helt enkelt hålla Malmö flytande. Nästan en fjärdedel av Malmös intäkter kommer genom det kommunala utjämningssystemet.

Vad som ligger bakom Malmös och många andra kommuners ekonomiska resultat är till stora delar den migrationspolitik som tidigare varit i Sverige och som grävt djupa hål i samhället. Resultaten av denna politik ser vi i dag: stor arbetslöshet, utanförskap, segregation, gängbildningar, organiserad brottslighet med mera - resultatet av en ohållbar och medveten politik under decennier. Nej, det är ingen som medvetet har arbetat politiskt för att skapa gängbildningar, men resultatet av den förda politiken och oförmågan att bryta denna riktning i tid har bidragit till det faktum vi står inför i dag.

Malmö får som ett faktum av den ohållbara politiken hela 6,3 miljarder kronor i utjämningsstöd för år 2023. Det är mest i hela Sverige. Andra kommuner och staten har betalat, och fortsätter att betala, för att Malmö ska kunna ha sin ohållbara politik. Och det här är inte längre något unikt för Malmö. Fler och fler kommuner känner av konsekvenserna av den ohållbara migrationspolitiken och följderna av denna, som nämndes tidigare. När kommunerna får allt större problem att dras med trängs också kärnuppdraget undan, och de medborgare som hamnar i kläm är alla de vars skola, omsorg, hälso- och sjukvård med mera saknar resurser.

Alla i Sverige behöver ställa sig frågan om det är rimligt att kommuner som gör allt för att skapa en balans mellan intäkter och utgifter och som skapar goda förutsättningar sedan ska bära bördan av kommuner som väljer att inte göra det. Nej, självklart inte! Precis som vi sverigedemokrater beskriver i grunden för vårt yrkande är det en förutsättning för en stabil utveckling i våra kommuner och deras ekonomier att vi kan bromsa den höga nivå på migrationen som har varit.

Detta är något som nu kommer att bli verklighet genom de överenskommelser avseende migrationspolitiken som finns med i Tidöavtalet mellan Sverigedemokraterna och regeringen. Detta kommer också på sikt att minska behovet av välfärd, något som Sveriges Kommuner och Regioner beskriver under rubriken "Regeringsförklaringens inverkan på migrationsområdet" med följande ord: "På sikt blir därmed behovet av reguljär kommunal verksamhet, som bland annat skolgång och sjukvård, också mindre."

Fru talman! Trots de förändringar som sker på migrationsområdet, förändringar som är nödvändiga, måste ändå kommuner och regioner komma tillbaka till det som är kärnan i välfärdsuppdraget: skola, omsorg och hälso- och sjukvård, för att nämna några saker. Även om Malmö nämns som ett varnande exempel på illa förd politik är det trots allt så att även den statliga politiken, som förts från såväl socialdemokrater som moderater i regeringsställning, har haft och har en negativ påverkan på våra kommuner och regioner och deras möjlighet att fullgöra sina uppdrag, och den kommer att fortsätta ha det även framöver. Kommuner och regioner har lagts på nya uppdrag, mer lagstiftning och då också högre kostnader utan att få ekonomisk kompensation för detta fullt ut. Det är något som undan för undan urholkar den kommunala ekonomin.

Det är inte rimligt att staten genom pålagor låter kommunerna och regionerna ta ett allt större ansvar för den statliga politiken, till exempel för den tidigare förda migrationspolitiken, där man kompenseras något i början för att sedan ta över ansvaret helt för många personers försörjning. Icke att förglömma har många kommuner själva varit en bidragande orsak till det ekonomiska läget när man såg en möjlighet att få utjämningsbidrag när personer flyttade in till kommunen och där staten i två år stod för försörjning och bostad. När de två åren tog slut och personerna inte kommit i arbete eller studier gick ansvaret för försörjningen från staten till kommunerna, med stora ekonomiska konsekvenser för dessa kommuner.

Det är inte rimligt att tidigare självförsörjande kommuner nu återfinns i toppen som tar emot stöd från andra delar av landet, speciellt inte som en följd av tidigare förd migrationspolitik. Sverigedemokraternas uppfattning är att uppdraget till kommunerna och regionerna bör ses över just för att få fokus på kärnuppdraget i välfärden.

Med det, fru talman, tackar jag för ordet.

(Applåder)

Kommunala frågor

(forts. § 6)