Katarina Tolgfors (M) om Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande 2025/26:UU8, som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Ett av regeringens prioriterade områden i reformagendan för svenskt bistånd är satsningar för ökad jämställdhet och stöd för SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, för flickor och kvinnor.

Sveriges stöd kanaliseras via UD och Sida. År 2025 beslutade regeringen att avsätta 4,3 miljarder kronor till en femårig strategi för perioden 2025–2029 för global hälsa och satsningar på SRHR.

Strategin syftar till att stärka hälsa och rättigheter för flickor och kvinnor. Stödet riktas till multilaterala, regionala och lokala partner och ska bidra till långsiktiga förbättringar genom insatser som ökar tillgången till vård, stärker rättigheter och motverkar diskriminering.

Genom Sida stöder Sverige arbetet för att stärka SRHR, bland annat genom att minska mödradödlighet och oplanerade graviditeter men också genom utbildning och insatser för att man i länder själv ska kunna utbilda och stärka stödet för flickor och kvinnor.

Jag är väldigt glad över att WASH, som står för vatten, sanitet och hygien, lyfts fram i betänkandet, vilket nämndes i talarstolen. Utan den delen är det väldigt svårt att jobba för att hälso- och mödravård ska fungera.

Ett exempel på detta fick jag själv insyn i på ett studiebesök med Unicef i Uganda nyligen. Vi besökte små byar där hälsovården hjälpte många ofta väldigt unga mödrar och kvinnor i deras graviditet men också med utbildning för att kunna jobba med en bättre förståelse och stöd för SRHR för flickor och kvinnor. Ett annat exempel är Wateraid. Det är den organisation som jobbar med just WASH världen över, exempelvis i Rwanda, som jag också har haft möjlighet att besöka under mandatperioden för att se hur svenskt bistånd faktiskt gör nytta.

Unicef och Wateraid är två organisationer som arbetar på plats tillsammans med lokala och regionala aktörer. De har metoder och upparbetad kunskap och erfarenhet. Svenskt bistånd gör konkret nytta där.

Fru talman! Just nu pågår FN:s 70:e kvinnokonferens i New York, där Sverige, som tidigare år, deltar med både en regeringsdelegation och en riksdagsdelegation. Jag deltog i riksdagsdelegationen 2023, och jag kan vittna om att Sveriges engagemang är starkt. Tillsammans med våra nordiska kollegor sticker vi ut och är drivande. Sverige har ett starkt renommé internationellt när det gäller jämställdhet och rättigheter för flickor och kvinnor.

Den 8 mars i år, på den internationella kvinnodagen, beslutade Sveriges regering att allokera drygt 71 miljoner kronor för verksamhet som gynnar flickor och kvinnor i Ukraina. Medlen fördelas mellan FN:s befolkningsfond, UNFPA, och FN:s organisation för jämställdhet och kvinnors egenmakt, UN Women, med fokus på humanitär verksamhet.

Vi vet att det är i krig och humanitära kriser som kvinnors och flickors utsatthet ökar som mest, och Ukraina är och förblir en prioritering för Sverige såväl utrikes- och säkerhetspolitiskt som humanitärt. Stödet bidrar bland annat till psykosocialt stöd till flickor och kvinnor i Ukraina, stärkt mödrahälsovård och skydd för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

Exempelvis når stödet till UNFPA över 8,9 miljoner människor genom organisationens 153 gynekologiska kliniker, 27 mobila enheter för reproduktiv hälsa, 3 mobila förlossningsenheter och 104 vårdinrättningar. Det är ett konkret humanitärt stöd för kvinnor som lever med ett krig som slår hårt mot civilbefolkningen och som är inne på sitt femte år.

Fru talman! Under den moderatledda regeringen stärker Sverige arbetet för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor genom reformagendan för bistånd bland annat genom att verka för att stärka EU:s roll som en global, drivande aktör för ökade SRHR-insatser. Sverige kan göra mycket, men Sverige kan inte göra allt. Genom att samarbeta och driva frågorna i EU ser vi till att fler länder engagerar sig och bidrar för att fler flickor och kvinnor ska få frihet och möjlighet till vård och hälsa. Det handlar också om att stödja mänskliga rättigheter.

Sverige samarbetar också inom Norden kring jämställdhet, SRHR och hbtqi-rättigheter. Hösten 2024 antog de nordiska jämställdhetsministrarna en gemensam agenda som tydliggör Nordens ansvar och arbete för att skydda dessa rättigheter.

Sverige är även en viktig biståndsgivare till globala jämställdhetsaktörer som FN:s organisation för jämställdhet och egenmakt, UN Women, och FN:s befolkningsfond UNFPA. Sverige var förra året ordförande för UN Women och kunde bidra till UN Women på en strategisk nivå.

Sverige är också en återkommande medlem i UNFPA:s styrelse och har inlett ett nytt treårigt avtal med UNFPA för perioden 2026–2028 om 486,5 miljoner kronor per år. År 2025 uppgick UD:s stöd till UNFPA till 621,75 miljoner kronor inklusive kärnstöd, extra stöd för arbete med säkra aborter samt humanitära insatser i Ukraina, Sudan och Gaza.

Fru talman! Sverige bidrar till samordningen mellan likasinnade FN-medlemsstater för att stärka åtaganden för flickors och kvinnors fulla åtnjutande av SRHR. Utöver UD:s stöd ger Sida programstöd till UNFPA med fokus på mödrahälsovård, barnmorskeutbildning och arbete mot könsstympning. Sammanlagt uppgick Sveriges stöd till UNFPA 2024 till 1,2 miljarder kronor, vilket gjorde Sverige till organisationens femte största bilaterala givare.

Fru talman! Som jag nyss nämnde enades de nordiska jämställdhetsministrarna 2024 om gemensamma åtaganden för att stärka samarbetet kring jämställdhet och SRHR. Som ordförande i riksdagens tvärpolitiska SRHR-grupp bjöd jag i början av året in våra kollegor från de nordiska parlamentens SRHR-grupper. Det var ett mycket givande arbetsmöte och bra dialog inför kvinnokonferensen i New York men också för att se till att frågorna kontinuerligt finns högt upp på dagordningen.

Sverige fortsätter att vara ett land som tillsammans med sina nordiska grannar går i täten för att stärka jämställdhet och fri- och rättigheter för flickor och kvinnor både här hemma och runt om i världen.

I detta sammanhang och med anledning av läget i vår omvärld vill jag avslutningsvis uppmärksamma flickor och kvinnor i Iran. Vi ser er! Vi ser er styrka och ert mod, och vi står vid er och det iranska folkets sida. Ni ger hopp till miljontals andra flickor och kvinnor världen över och visar att förändring kan vara möjlig när längtan efter frihet är starkare än hat och förtryck.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Johnsson Fornarve för frågan. Vi har ju tillsammans varit på ett antal studiebesök ute i världen och sett hur svenskt bistånd verkar.

För regeringen, mitt parti och mig som ledamot med ansvar för dessa frågor är det här en av många gånger vi debatterar detta att mer pengar inte alltid betyder att insatserna blir som mest effektiva. Det är dock tydligt att av alla strategier som finns i biståndsreformagendan är stödet till SRHR och flickors och kvinnors rättigheter en av huvudstrategierna.

Vi gör viktiga prioriteringar som är svåra men nödvändiga eftersom biståndet inte är oändligt. Vi måste prioritera, och här är det tydligt att regeringen prioriterar Ukraina. Men Sverige är också fortsatt en av världens största bidragsgivare när det gäller humanitärt stöd och bistånd.

Fru talman! Vi skulle nog allihop önska att vi hade en jättestor påse med pengar att dela ut.

Självklart påverkar biståndet länder. Ledamoten tar Liberia som exempel. Där är utvecklingen positiv, och det är ju så biståndet ska verka. Svenskt bistånd ska användas där det bäst behövs, och målet är givetvis att länder ska klara sig själva, ta befolkningen ur fattigdom och ha en politik för att stödja flickor och kvinnor.

Sverige kan göra mycket, men andra länder måste också göra mer. Som jag nämnde i mitt anförande jobbar Sverige därför mycket inom EU för att stötta flickor och kvinnor, för att SRHR ska stå på dagordningen och för att fler flickor och kvinnor ska få tillgång till mödra- och hälsovård samt utbildning.

Sverige är som sagt fortfarande en av de största givarna, men det handlar ibland inte om kvantitet utan om kvalitet. Regeringen har valt att prioritera i sin reformagenda, och det är ett ansvarsfullt sätt att hantera skattemedel och biståndspengar på.

Fru talman! Som jag nämnde jobbar Sverige aktivt inom EU även med dessa frågor. Förra året var jag själv utsänd av utrikesutskottet för att delta i EU:s utvecklingskommitté och rapporterade sedan tillbaka till utskottet.

Min bild är att Sverige jobbar aktivt på alla fronter, även när det gäller biståndsfrågorna. USA har ju dragit tillbaka mycket av sitt bistånd, inte minst till flickor och kvinnor, och då måste vi se vad vi kan göra mer. Men Sverige kan inte ensamt kompensera för detta bortfall. Sverige är inte heller ensamt om att dra tillbaka och minska på biståndet.

Jag är dock övertygad om att regeringen jobbar med bland annat dessa frågor för att det ska bli bästa möjliga utfall. Det är ett prioriterat område för Sverige, och vi driver på i dessa frågor även i EU.

Fru talman! Tack, ledamoten Wickman, för frågan!

Återigen: Jag tror inte att man ska stirra sig blind på siffror. Ja, Sverige drar ned på det totala biståndet. Så är det, och det är en inriktning som vi har mandat för och som vi har gått till val på.

Samtidigt ser vi att man i det läge som råder i världen, där behoven ökar och där det skett en tillbakagång på många områden, inte minst när det gäller stödet till flickor och kvinnor, måste vara innovativ och hitta nya vägar, nya samarbeten och nya lösningar.

Det går inte att alltid bara säga att vi ska kasta in mer pengar i olika projekt, utan det viktiga nu är att vi i Sverige arbetar tillsammans med andra men också själva. I reformagendan för biståndet kan man se att det sker prioriteringar för att de biståndspengar vi satsar på olika projekt och kanaliserar genom Sida och olika organisationer ska få största möjliga genomslag.

Vi kan inte finnas i vartenda land även om vi ser att behovet är jättestort. Här måste vi jobba mer tillsammans med andra, och andra länder måste också kliva fram. Det är något som Sverige driver på för.

Ledamoten Wickman och jag ingår till exempel i den parlamentariska SRHR-gruppen, där vi alldeles nyligen träffade våra nordiska kollegor. Tillsammans går vi i bräschen för de här frågorna i ett internationellt sammanhang, och det ska vi fortsätta att göra. Men fler måste också engagera sig i dessa frågor. Fler länder måste kliva fram och göra mer.

Fru talman! Jag är stolt över att vår regering har SRHR och flickors och kvinnors rättigheter väldigt högt upp på den biståndspolitiska agendan. Ja, vi drar ned i vissa länder, men vi satsar också mer i andra länder.

Jag ska ta Afghanistan som ett exempel. Det är inte så att Sverige helt har dragit sig ur Afghanistan. Ledamoten Wickmans kollega – ledamoten Alexandra Völker – och jag satt i den parlamentariska utredning som utvärderade Sveriges 20 år i Afghanistan. I kommittén och i den utredning som vi lade fram för utrikesministern för två år sedan var vi i stort helt överens om att stödet till Afghanistan under rådande förhållanden och under talibanregimen måste minska. Däremot finns Sverige fortfarande kvar av just de skäl som ledamoten nämnde.

År 2025 uppgick Sveriges humanitära stöd till Afghanistan till över 240 miljoner kronor. Det kanaliseras främst via internationella organisationer, till exempel World Food Programme, Unicef, UN Women och UNHCR. Vi stöder också de civilsamhällesorganisationer som kan finnas på plats. Sverige har tyvärr inte kunnat vara i Afghanistan, men jag hörde nu senast för två veckor sedan att det börjar ljusna och att Svenska Afghanistankommittén ser att det finns möjligheter att börja verka på plats igen.

Sverige stöder även ett land som Afghanistan genom multilateralt stöd, EU:s biståndsprogram för Afghanistan, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken. Sverige backar alltså inte totalt från till exempel Afghanistan och flickors och kvinnors behov. Det har skett en enorm tillbakagång för flickors och kvinnors frihet i Afghanistan, men Sverige finns fortfarande med.