Katarina Tolgfors (M) svarade Lotta Johnsson Fornarve i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2025/26:52 Måndagen den 15 december” den 15 dec 2025.
Lotta Johnsson FornarveV· i en replikHelt kort om den palestinska organisationen och det projekt som ledamoten hänvisar till: Det var ett projekt som pågick för flera år sedan och som gällde en ungdomsorganisation. Vi har gjort en egen utredning som helt…Fru talman! Debatten om svenskt bistånd väcker känslor, och det är ett område där skillnaderna mellan moderat politik med en moderatledd regering och en socialdemokratisk biståndspolitik blir väldigt tydliga.
Fru talman! Vi lever i det mest allvarliga säkerhetsläget i Europa sedan andra världskriget. Just nu är vi inne i en avgörande fas när det gäller Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Ryssland fortsätter sin aggressiva krigföring mot Ukraina, mot civila mål, mot människor, mot bostäder och mot energiförsörjning. Vi går mot en kall vinter. Det är ansvarsfullt att göra som den svenska regeringen och prioritera svenskt bistånd till Ukraina i det läge landet befinner sig i.
Som har sagts i den här talarstolen många gånger sedan kriget bröt ut, också i dagens debatt, är ett stöd till Ukraina ett stöd för vår egen säkerhet och stabilitet och i förlängningen ett stöd för Europas säkerhet.
Regeringen tar ansvar genom att prioritera i en snabbt föränderlig omvärld, där gamla recept och gamla klyschor om bistånd inte räcker till. När världen förändras måste också biståndet och utrikes- och säkerhetspolitiken följa med.
Fru talman! Regeringen gör med reformagendan tuffa men nödvändiga prioriteringar. När man skär ned och minskar biståndet gör man det för att svenska intressen måste vara vägledande för svensk biståndspolitik. Kriget i Ukraina har orsakat enorma behov. Landets resurser går åt till att försvara friheten, och hålen i den civila statskassan uppgår till över 200 miljarder kronor. Det är alltså upp till oss som stöttar Ukraina att se till att skolorna kan fortsätta sin undervisning och att akutmottagningarna kan hålla öppet.
Förutom energisektorn, som är hårt drabbad, har de ryska attackerna skadat miljontals ukrainska bostäder, järnvägs- och vägnät, jordbruk, industri och handel. Hur länge till orkar Ukraina? De är beroende av omvärldens fortsatta stöd. Sverige är en partner till Ukraina, och vi ger ett starkt stöd som vi kommer att fortsätta med så länge det är nödvändigt.
Fru talman! Låt mig vara tydlig. Den moderatledda regeringen och vi moderater värnar det bistånd som räddar liv, och Sverige förblir en av världens största givare av humanitärt bistånd. Sverige är med sin biståndsbudget på 53 miljarder kronor per år alltså fortsatt ett av världens största givarländer av internationellt bistånd. Det är ett bistånd som fortsätter att nå och hjälpa människor i världen som lever i fattigdom och under förtryck.
Många organisationer, i Sverige och i andra länder, bidrar till att fler människor kan börja resa sig från de mest akuta situationerna. Det finns dock också utredningar och rapporter som visar att utvecklingsbiståndet inte alltid ger resultat i det långa loppet.
Ledamoten Olle Thorell nämnde i sitt anförande Afghanistan. Jag och min kollega Stefan Olsson deltog i den parlamentariska kommitté som utredde Sveriges 20-åriga engagemang i Afghanistan. Där var alla medverkande partier överens om att det utvecklingsbistånd som Sverige gav, och som var det största biståndet under lång tid, tyvärr inte gav de långsiktiga strukturella effekter som man kan förvänta sig när vi satsar miljarder av svenska skattepengar.
Utredningen överlämnades till utrikesministern förra julen, och det är klart och tydligt att när man har med länder som Afghanistan att göra, med ett talibanstyre, förekommer korruption. Det förekommer också diskriminering av flickor och kvinnor, som har nämnts här. Det är en fruktansvärd situation. De får inte tala i det offentliga rummet, och återigen är det fler flickor som inte får gå i skolan.
Sverige fortsätter att stödja länder som Afghanistan; det finns ju fler strategier än just landstrategier. Jag är till exempel väldigt stolt över att den här regeringen satsar på flickors och kvinnors rättigheter. SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa, är en klar och tydlig prioritering i biståndsbudgeten som den moderatledda regeringen lägger fram.
När USA drar sig tillbaka från viktiga insatser, särskilt inom SRHR, stärker Sverige sitt engagemang. Stödet för kvinnors och flickors rättigheter, inte minst i Afrika, är fortsatt prioriterat. Vi kan inte fylla alla luckor som andra lämnar efter sig, men vi kan försöka att hjälpa där behoven är som störst.
Fru talman! Det humanitära biståndet är en tung del i det svenska biståndet, i reformagendan. Att hindra död och lindra nöd förblir prioriterat. När katastrofer inträffar, när människor flyr från krig och förtryck och när barn svälter ska Sverige finnas där.
Men samtidigt som vi värnar det humanitära biståndet måste vi också erkänna bristerna i det traditionella utvecklingsbiståndet. Därför fortsätter vi genomförandet av reformagendan på ett ansvarsfullt sätt. Vi fasar ut bistånd steg för steg och ger organisationer och myndigheter möjlighet att hantera utfasningen.
Ett omfattande bistånd kräver en strategisk styrning med tydligt fokus på resultat, effektivitet, långsiktighet och transparens – just det som ledamoten Thorell efterlyser i andra sammanhang. Det borde väl vara något som Socialdemokraterna tycker är bra och riktigt när det gäller allt bistånd, inte bara ibland.
Regeringen arbetar för att biståndet i högre utsträckning ska nå fram till organisationer direkt i partnerländerna i stället för att finansiera en rad olika organisationer, där pengarna ska vandra på flera nivåer innan de möjligen når fram till mottagaren och det som är slutmålet, nämligen människor och länder som vi ger bistånd till. Det är också rimligt att Sverige med svenska skattepengar ställer krav på de länder som vi ger bistånd till.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi gång på gång har pekat på att Ukraina är Sveriges viktigaste utrikespolitiska prioritering. Svenska intressen kommer givetvis först i svensk utrikespolitik. Vilken annan prioritering skulle Sverige ha?
Vi är i Sveriges riksdag överens om att Ukraina är inne i ett kritiskt skede. Ukraina ligger tre timmars flygresa från Sverige. Vi har en säkerhetspolitisk situation i vårt närområde som kräver prioriteringar och insatser för att Europa fortsättningsvis ska kunna vara en aktör i världen där vi har möjlighet att fortsatt stödja, samarbeta med och driva handel med andra.
Det är investeringar i en säkerhetsordning som i förlängningen skyddar oss själva, våra barn och kommande generationer. Det är ansvarsfullt, det är nödvändigt och det är rätt.
(Applåder)
Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!
Ledamoten säger att det är viktigt att prioritera. Då undrar jag hur man har prioriterat när man väljer att sluta ett hemligt avtal med den somaliska regimen.
Den 1 oktober avslöjade Ekot, Sveriges Radio, en hemlig uppgörelse mellan Sverige och den somaliska regeringen, där biståndsmedel har styrts om i utbyte mot att Somalia tar emot medborgare som nekats uppehållstillstånd i Sverige. Det avslöjades även att det finns ett skriftligt avtal men utan underskrifter eller bindande garantier. 100 miljoner av svenska biståndsmedel har överförts till projekt närstående den somaliska premiärministern Hamza Abdi Barre och kretsen närmast honom. Dessutom har skattemedel använts för att betala höga löner till tre personer närstående premiärministern.
Regeringen talar ofta om vikten av transparens i biståndet, men det här avtalet har man alltså försökt att hemlighålla. Det är helt uppenbart, och det kan jag förstå eftersom det här inte kan liknas vid något annat än en stor skandal. Men tack vare duktiga journalister har skandalen avslöjats.
Det här liknar korruption och måste kallas för vad det är: en muta. Anser ledamoten verkligen att vi ska använda biståndsmedel och skattemedel för att muta en korrupt premiärminister? Är det verkligen att göra rätt prioriteringar?
Jag beklagar att biståndsministern inte är här för att svara på mina frågor. Ledamoten som representerar Moderaterna får därför svara.
Fru talman! Om vi ska prata om korruption tror jag kanske att Vänsterpartiets företrädare och ledamot ska sopa framför egen dörr.
DFLP är en palestinsk organisation som har tagit emot bistånd från Vänsterpartiet. Det är en organisation som till exempel har gått ut och själva sagt att man deltog i massakern den 7 oktober. Vänsterpartiet har också genom åren varit med och stött socialdemokratiska regeringar som har gett miljarder i bistånd till länder som är nedlusade med korruption.
När det gäller samarbetet med och biståndet till Somalia är det helt rimligt att man som givarland ställer krav på de länder som tar emot väldigt mycket av svenskt bistånd. Jag tänker inte spekulera här i kammaren utifrån medieuppgifter, utan jag utgår från fakta och från hur regeringen agerar helt inom ramarna för vad som är korrekt och möjligt.
Vi ställer krav på de länder som ska ta emot svenskt bistånd. Nu pratar vi om möjligheten till återvändande av grovt tungt kriminella somalier som befinner sig i Sverige, som begår mord och som begår våldtäkt på barn. Det här är någonting som borde ha gjorts för länge sedan.
Det är helt rimligt att länder som tar emot svenskt bistånd också tar emot sina egna medborgare. Det ligger faktiskt inom folkrätten och internationell rätt att man som land ska ta emot sina egna medborgare.
(Applåder)
Fru talman! Helt kort om den palestinska organisationen och det projekt som ledamoten hänvisar till: Det var ett projekt som pågick för flera år sedan och som gällde en ungdomsorganisation. Vi har gjort en egen utredning som helt tydligt visar att inga pengar har gått till någonting annat än vad de skulle gå till. Det har inte gått pengar till att stödja någon form av terrorism eller terrororganisationer på något sätt.
Om vi återgår till Somaliafrågan har Somalia självklart enligt folkrätten en skyldighet att ta emot personer som har begått grova brott och därmed utvisas. Men Somalia har alltså för att gynna den egna regimen kunnat ställa krav på att Sverige ska ställa om biståndet. För att tala klarspråk är det här inget annat än en muta. Biståndspengar ska inte användas som en muta. Självklart ska inte biståndspengar hamna i fickan på en korrupt premiärminister och hans närstående. Det borde vara en självklarhet.
Somalia ligger på näst sista plats i Transparency Internationals årliga globala korruptionsindex. Att regeringen har velat hålla överenskommelsen hemlig tyder på att de själva uppfattar den som tveksam.
Regeringen har varit tydlig med att inga biståndsmedel får gå till organisationer som har minsta samröre med Hamas eller någon annan islamistisk organisation – men att skicka biståndsmedel till Somalias premiärminister verkar inte vara något problem, trots att han uppmärksammats för att ha gjort grova antisemitiska uttalanden och hylla terrororganisationen Hamas. Det är minst sagt anmärkningsvärt.
Ska verkligen svenska biståndsmedel gå till en korrupt premiärminister som gjort antisemitiska uttalanden och hyllat terrororganisationen Hamas? Hur kan det vara förenligt med Sveriges arbete mot korruption, som biståndsministern varit så tydlig med att han vill intensifiera?
Fru talman! Det stämmer att regeringen tar tag i frågor som gäller transparens, styrning, tydliga mål och tydlig uppföljning för att biståndsmedel från Sverige inte ska hamna i fel händer. Socialdemokratiska rödgröna regeringar har i årtionden öst ut bidragspengar till länder med mycket tvivelaktiga styren. Man kan aldrig garantera att varenda skattekrona hamnar rätt, men det är just det vi skärper upp nu.
Har ledamoten Johnsson Fornarve något emot Världsbanken och UNDP? Det är erkända organisationer som hanterar och kanaliserar biståndsmedel och har lång erfarenhet av det. Det är organisationer ledamoten själv lyfter fram i många andra sammanhang.
Självklart ska svenska skattemedel inte gå till korruption. Det är just det som den här regeringen nu tar tag i. Det är lika självklart som att länder ska ta emot sina medborgare när de utvisas – i det här fallet på grund av mycket grova och allvarliga brott.
Det går bra att gå in på Openaid, som nu är uppdaterad. Där kan man följa det svenska biståndet siffra för siffra.
(Applåder)
Fru talman! Det går inte att överskatta hur viktig frågan om Ukrainas säkerhet är. Det är vi fullständigt eniga om. Det handlar om hela Europas framtid och hela Europas säkerhet. En viktig del är biståndsstödet till Ukraina. Det är vi också helt eniga om.
Det är bra att vi tävlar om att vara mest aktiva i den här frågan. Det främjar Ukraina, och det främjar demokratin. Men med detta sagt kan vi inte ge allt biståndsmedel till Ukraina. Vi behöver också se resten av världen. I synnerhet nu när USA:s bistånd fullkomligt slaktats har det svenska biståndet en ännu viktigare roll i världen, inte minst ur säkerhetssynpunkt. Frågan är hur vi ska göra bägge sakerna samtidigt.
Centerpartiet har, som jag nämnt tidigare i debatten, ett strategiskt förslag till lösning. Det är att man skapar en Ukrainafond som motsvarar 1 procent av bni och där biståndet kan ingå. Nu undrar jag naturligtvis om det är en lösning som Moderaterna kan tänka sig att överväga för att få ett långsiktigt hållbart alternativ, där vi kan satsa på både Ukraina och resten av världen utan att Ukraina äter mer och mer av biståndet. Ukraina kommer ju att behöva mer och mer.
Fru talman! Det är bra att vi är överens om Ukraina och stödet till Ukraina. Läget blir ju allvarligare för varje dag som går. Det är bra att det finns stöd i Sveriges riksdag från samtliga partier närvarande i kammaren.
Sverige ger inte allt bistånd till Ukraina, även om vi prioriterar om på grund av att läget där gör att vi måste öka stödet dit. Jag tror att det är uppenbart för alla varför vi måste göra så. Sverige ger fortsatt ett stort bidrag till många andra länder, men bidrag och bistånd måste ges dit där det har mest möjlighet att göra nytta och när man kan koppla utvecklingsbistånd till ekonomisk utveckling och handel. Det är så man på sikt hjälper länder ur fattigdom.
Det här skulle kunna vara en inrikesdebatt om hur man enligt socialistisk modell ger bidrag till behövande i stället för att ha en politik och en styrning som gör att individer och länder själva kan resa sig ur fattigdomen och skapa ekonomisk egenmakt, trygghet och så vidare. Det är den politik som den moderatledda regeringen står för. Det betyder inte att vi drar undan mattan för andra länder.
Sverige är fortfarande en av de största bidragsgivarna i världen, men vi gör just nu tuffa prioriteringar. Det betyder inte att länder vi drar oss ur inte skulle kunna vara föremål för bistånd framöver.
När det gäller förslaget om fonden är jag inte rätt person att stänga någon dörr för en sådan diskussion. Det skulle vara mycket intressant att höra lite mer tekniskt hur den fonden skulle utformas och finansieras. Regeringen har lagt fram en budget och gjort ansvarsfulla prioriteringar inom ramen för biståndsbudgeten på 53 miljarder.
Fru talman! Vi måste absolut prioritera, men samtidigt är vi fortfarande är en av världens största biståndsgivare. Vi är faktiskt ännu större nu när USA mer eller mindre har lämnat arenan. Det ger oss också ett ännu större ansvar.
Precis som ledamoten Tolgfors säger är det självklart att biståndet ska gå till projekt som är effektiva. Sedan måste vi också diskutera vad effektivitet innebär. I det här läget handlar det såklart mycket om att bygga resiliens. Det kan handla om demokrati. Det kan handla om barns utbildning, som på längre sikt leder till utveckling, säkerhet och allt det vi vill uppnå. Även företagande och egenmakt är förstås jätteviktigt. Jag vet att vi är överens.
Det är jätteviktigt att vi inte lämnar arenan så att Kina och Ryssland får en större bit av kakan. De står ju redo att hoppa in när de demokratiska givarna lämnar arenan. Den risken finns. Därför behöver vi verkligen vara kvar på bägge arenorna.
Jag är glad att höra att ledamoten inte avvisar ett resonemang kring fonden. Någon teknisk diskussion ska vi inte ha här, utan den får vila i framtiden, men jag hoppas att alla partier kan fundera över hur vi får en långsiktigt bra finansiering när det gäller stödet till Ukraina. Vi behöver göra både och – alltså även bygga resiliens utanför Europa för att inte lämna fältet fritt för auktoritära länder.
Fru talman! Sverige kan inte ensamt fylla den lucka USA lämnar efter sig. Sverige arbetar i internationella sammanhang, väldigt ofta inom EU. Vi kan få mer muskler och ge stöd genom att samarbeta med länder med liknande prioriteringar i de fall vi ser att det är nödvändigt av olika skäl. Det gäller biståndsfrågor, till exempel. Sydafrika erhöll ett stort bistånd när det gäller klimatfrågor förra året, tror jag. Man kan titta område för område.
Ett annat område som Sverige prioriterar i biståndsbudgeten är organisationer som arbetar för att stödja demokratiutveckling, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det, tillsammans med SRHR, är två grundbultar i regeringens biståndsagenda. De bidrar till att lindra nöd via det humanitära biståndet men också till att stabilisera länder som fortfarande får utvecklingsbistånd och där det även behövs andra verktyg. Länder måste själva ha viljan och förmågan att samarbeta och utvecklas. Vill man inte ens ta emot sina egna medborgare har man en lång väg att gå.
Ledamoten ställde en fråga om en fond. Det är inte aktuellt i nuläget. Regeringen har en inriktning för sin biståndspolitik. När det gäller Ukraina vet ingen av oss vad som händer nästa vecka, om tre år eller om fem år. Insatsen som vi länder i Europa och flera andra måste bistå Ukraina med kommer att vara mångårig. Kanske måste nya verktyg hittas längre fram, men just nu stöder Sveriges regering Ukraina klart och tydligt. Och det ligger i svenskt intresse att göra det.
Fru talman! Jag hade hoppats kunna ställa min fråga till Benjamin Dousa, men inte heller i år deltar han i biståndsdebatten. Det beklagar jag. Men Katarina Tolgfors representerar Moderaterna, ett regeringsparti, så jag ställer frågan till henne i stället.
Jag är ledsen, men jag vill återvända till Somaliaaffären. Det här handlar om något mer än ett enskilt projekt eller en överenskommelse.
Under lång tid har regeringen och biståndsministern försäkrat riksdagen om att det inte har funnits någon skriftlig överenskommelse mellan Sverige och Somalia. Det har sagts upprepade gånger. Jag tror att Katarina Tolgfors var med vid utrikesutskottets utfrågning när ministern på frågan om det finns något avtal svarade ”Nej, det finns inget avtal, men det finns en överenskommelse”.
Senare fick jag ett skriftligt svar på en interpellation. I det stod att det inte finns någon skriftlig överenskommelse med Somalia. Därefter hade jag en interpellationsdebatt med ministern. Då framkom det att det tydligen ändå fanns en överenskommelse men inget som var skriftligt och inget avtal.
Den senaste vändan av denna soppa framkommer i DN:s förtjänstfulla och envisa granskning. De visar att det finns ett dokument med en skriftlig överenskommelse som innehåller sju konkreta punkter. Där regleras hur svenska biståndsmedel ska användas och hur biståndet är kopplat till återvändande, till IOM och till tredje parts kanalisering.
Å ena sidan är regeringen mycket stolt över att ha kommit överens med Somalia, å andra sidan har regeringen gjort allt för att dölja att det finns en skriftlig överenskommelse. Varför, undrar jag. Om det här är en legitim och försvarbar överenskommelse, varför hemlighålla den? Varför förneka dess existens? Varför beskriva den som så känslig att den inte ska kommuniceras? Det här skulle jag vilja ha svar på.
Fru talman! Så himla hemligt kan det här inte vara eftersom ledamoten Thorell verkar veta otroligt mycket om hur avtalet, överenskommelsen eller styrdokumentet ser ut.
Vi har fått samma information i utskottet. Det finns inget hemlighetsmakeri här och ingenting att dölja. Regeringen avsätter pengar för att Somalia ska ta emot sina egna medborgare som har begått brott i Sverige och som ska utvisas härifrån. Exakt hur det tekniskt ser ut är inte vår uppgift att avgöra. Det kan vara ett samtal där man skakar hand, ett styrdokument eller ett avtal.
Jag brukar inte gå på medieuppgifter när jag debatterar i kammaren. Regeringen har redogjort för det här. Man kan gå in på Openaid och titta precis hur det hela går till. Eftersom regeringen prioriterar transparens kommer ledamoten Thorell att kunna följa detta.
Vad som är bra är att regeringen nu tar tag i frågor som är oerhört viktiga när det gäller länder som tar emot svenskt bistånd, nämligen att de ska ta emot sina egna medborgare när de måste återvända hem eller när de utvisats på grund av att de begått mycket allvarliga brott i Sverige.
Om vi gjorde en lista över de länder som Socialdemokraterna under sina långa regeringsinnehav har gett miljarder i bistånd skulle vi se korrupta regimer och socialistiska diktaturer. Jag skulle kunna stå här ända till i kväll och räkna upp dessa länder. Jag vill gärna höra hur ledamoten Thorell ser på detta, om vi nu ändå talar om att ge skattepengar till andra länder.
(Applåder)
Fru talman! Av alla dåliga debattekniker tycker jag att whataboutism är den allra slöaste. Den är inte sjyst.
Till saken: Det är klart att alla länder ska ta emot sina medborgare. Det finns ingen åsiktsskillnad om det. Det nya är inte att ställa krav på Somalia för att de ska få del av biståndspengar. Vi har alltid ställt krav på alla länder att pengarna ska användas på rätt sätt. De ska inte gå till korruption, och de ska ge tydliga, mätbara resultat. De ska hållas borta från korrupta institutioner och i stället gå via andra organisationer. Det här har vi gjort i alla tider, även när det gäller Somalia.
Det nya är att Sverige har vikt sig för Somalias krav: Om vi ska ta emot våra utvisningsdömda medborgare vill vi ha cash. Och regeringen har naivt och blåögt vikt sig för detta och sagt: Här. Var så god! Nu har de fått sina pengar och har slutat ta emot sina utvisningsdömda medborgare. Man kan fråga sig vad planen nu är. Hur mycket mer pengar ska till för att de ska göra något som är ett folkrättsligt åtagande?
Avslutningsvis vill jag säga något om debatten. Jag anklagar inte Katarina Tolgfors specifikt, men allmänt i debatten om Somaliaaffären låter det som att alla som utvisas till Somalia är hemska brottslingar som har begått fruktansvärda brott. Så är det inte. Det finns brottslingar bland dessa, men det finns också vanliga människor som har sökt asyl i Sverige men som har funnits inte ha tillräcklig anknytning hit. De förtjänar inte att utmålas som brottslingar och farliga typer.
Fru talman! Nu blir det ännu tydligare, Olle Thorell, vad som skiljer socialdemokratisk utrikes, säkerhets- och biståndspolitik från den moderatledda regeringens och Tidöpartiernas dito. Vi lägger om det svenska biståndet för att det ska bli mer transparent och mer pricksäkert och för att de pengar i bistånd – miljarder skattekronor – som går till länder som behöver stöd ska träffa så rätt som möjligt och gå via så få mellanhänder som möjligt.
Beträffande Somalia upprepar jag det jag sa: Det finns ingen hemlig uppgörelse. Men det finns heller inget hemligt pengaträd för att människor ska få stanna i Sverige. Därför är det rimligt att utvisa personer som har begått allvarliga brott. Nej, alla som utvisas från Sverige har kanske inte begått allvarliga brott; det finns också människor som vill återvända hem.
Men i detta fall har vi tagit tag i en fråga som har legat stilla alldeles för länge under alla år när ni gett miljoner och miljarder till länder som Somalia, Zimbabwe, Tanzania, Liberia, Moçambique och Bolivia. Ofta har det handlat om socialistiskt styrda länder där socialismen har legat som en våt filt över människors möjligheter till utveckling, demokrati och ekonomiskt välstånd. Det har ni gjort utan den uppföljning som den här regeringen nu inför genom olika kontrollmekanismer och en öppenhet i biståndet. Det är ansvarsfullt, det är rätt och riktigt och det är rättvist.
(Applåder)
Fru talman! Jag fastnade lite vid något som ledamoten Tolgfors sa här mot slutet. Det gäller landet Liberia. Hon nämnde det i ett sammanhang där hon anklagade länder för att ha ett socialistiskt styre.
Liberia är ett av världens absolut fattigaste länder. Sverige har varit väldigt aktivt där sedan slutet av 1950-talet. Det är ett land som har bidragit väldigt mycket till svenskt välstånd, bland annat genom världens största järngruva under 60- och 70-talet som delvis var svenskägd.
Sverige har haft ett långt arbete i landet. Landet har präglats av ett fruktansvärt inbördeskrig under 90-talet och början av 00-talet, men sedan 2003 råder det fred i landet.
Sedan 2003 har vi haft fyra olika regeringar i Liberia. Man har lyckats att genomföra demokratiska val trots de problem som finns med bland annat korruption och svaga institutioner. Landet har lyckats med en bedrift som få andra länder har lyckats med, bland annat på grund av svenskt stöd.
Folke Bernadotteakademin har varit där under lång tid och byggt upp fredsarbete. De har utbildat unga fredsarbetare i varenda provins i Liberia. Det är ett enormt viktigt arbete som har funnits där.
Olika andra svenska organisationer har jobbat med SRHR. Deras arbete kommer kanske nu att gå om intet. Ett stort SRHR-nätverk som är väldigt aktivt kommer kanske att läggas ned. Den kommande abortlagen, som skulle stärka rätten till abort, riskerar också att försvinna för att vi drar ned biståndet till Liberia.
Jag vill försöka förstå hur Moderaterna resonerar. De säger en sak när de talar vitt och brett om biståndet. Men när det kommer till hur de faktiskt agerar är det någonting helt annat.
Fru talman! Nu är representanten för Miljöpartiet uppe i talarstolen, och det märks. Tack för frågan!
Sverige har varit i många länder och stött till exempel SRHR och mänskliga rättigheter, och det fortsätter att vara så. Om man tar just de länder som jag räknade upp tidigare och tittar på var de länderna befinner sig i dag jämfört med någon gång i mitten av 70-talet och 80-talet, när svenskt bistånd började och sedan växte i de här länderna, är det tyvärr nedslående.
Man kan konstatera att de fortfarande är länder som inte har lyft sig från fattigdom. De har fortfarande stora problem med mänskliga rättigheter, situationen för flickor och kvinnor, jämställdhet, demokrati, rättsstat och så vidare.
Vi har ett krig i vårt närområde och en säkerhetspolitisk situation och en humanitär situation i vårt absoluta närområde som påverkar Sverige. Då måste man prioritera.
När jag läser Miljöpartiets skuggbudget ser jag att där står att biståndet ska ligga kvar på 1 procent av bni. Det är ungefär 72 miljarder för 2026. Det är fantastiskt. Det finns inte så mycket pengar till bistånd ens i Socialdemokraternas budget.
Länder som är i behov av hjälp, stöd och utveckling hänger inte enbart på Sverige. Sverige är fortsatt en stor givare i världen. Vi fortsätter viktiga insatser runt om i världen i olika länder och i de här länderna.
Vi ser nu till exempel i Latinamerika, där Sverige har varit inne i många av demokratiprocesserna och fredsprocesserna, att allt fler länder där nu går från socialism till någonting annat. Det är kanske en möjlighet för ekonomisk utveckling, mänskliga rättigheter och en rättsstat som är värd namnet.
Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för berömmet för MP:s biståndsbudget från ledamoten i talarstolen!
Biståndet fungerar faktiskt. Sverige har varit aktivt i Liberia sedan 60talet. Den konflikt som fanns var ett av världens absolut värsta inbördeskrig, som pågick fram till 2003. Titta på vad biståndet har gjort sedan dess! Vi har byggt upp välstånd, demokratiskt fungerande institutioner och ett fredsarbete.
Moderaterna hänvisar återigen till Ukraina och att mer stöd ska läggas på konflikten i vårt närområde. Vi ska absolut lägga det stöd som vi kan och som behövs för Ukraina. Men att dra undan det från ett sådant land som Liberia är bara kontraproduktivt.
I och med att man nu avbryter biståndet till Liberia lägger man även ned ambassaden i Liberia. Det är tätt sammankopplat. Då tittar vi på hur förhållandet ser ut i just Liberia.
Liberia är kanske det land i Afrika som stöttar Ukraina allra mest politiskt. I februari i år röstade det emot USA i FN:s generalförsamling och med EU:s stater för att fördöma Rysslands agerande i Ukraina. USA är ett land som man har haft en väldigt nära förbindelse med under väldigt lång tid.
Från och med den 1 januari 2026 sitter dessutom Liberia med i FN:s säkerhetsråd. Är det inte just den typen av allierade som vi vill ha bra kontakter med? I det läget väljer Sverige att avbryta allt bistånd och att lägga ned den svenska ambassaden. Det är för mig totalt obegripligt, särskilt om det handlar om att stötta Ukraina.
Fru talman! Det är alldeles utmärkt. Om Liberia kan göra allt detta är det tecken på att man kanske ska dra undan bistånd så att Liberia kan fortsätta på en väg där det gör alla de saker som du nu radar upp.
Man måste vara lite ödmjuk. Sverige är inte något frälsarland som kan åka ut och rädda hela världen. Det kanske är så att länder av egen kraft måste fortsätta att utvecklas.
Sverige har varit inne i länder som Liberia under en väldigt lång tid. Nu måste vi göra andra prioriteringar. Det betyder inte att det är helt stängt för att biståndsinsatser ska kunna göras i de länderna om det blir påkallat.
Du säger själv att Liberia stöder Ukraina och att det har utvecklats. Det är precis så det ska vara. Svenskt bistånd ska bara finnas där länder är i akut nöd. Men det ska också gå till utveckling i de länder där vi ser att det faktiskt kan få någon effekt.
Regeringen har inte den kassakista som Miljöpartiet har. Ni lever i en fantasivärld. Ni säger att ni har en budget på 70 miljarder. Det är inget annat parti här som har den budgeten för bistånd i det läge som är i till exempel Ukraina. Det finns också många andra politiska områden som måste få pengar i budgeten.
Sverige arbetar med många verktyg för att se till att bistå med stabilitet, handel, utveckling och samarbeten. Men rent bistånd måste man prioritera. Vi har bara en portmonnä med ett begränsad mängd pengar i. Det gäller att ta ansvar för hur man använder skattemedlen.
Den här prioriteringen gör regeringen. Det är rätt och riktigt i den tid vi lever i nu med ett fruktansvärt krig i Ukraina som kommer att påverka Europa under väldigt lång tid framöver.
(Applåder)
(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag påminner om tilltalet i kammaren. Vi använder inte ”du”, utan samtliga ledamöter talar via talmannen.)
