Thomas Ragnarsson (M) om Ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU10, som gäller propositionen om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvården. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Politik handlar alltid om att göra avvägningar utifrån olika intressen, och man kan konstatera att det här är en fråga som har rört upp känslor, både positiva och negativa sådana, i olika delar av samhället.

Det är en dyr reform, och den moderatledda regeringen avsätter därför 3,4 miljarder kronor för ändamålet. När det gäller den ekonomiska uppsidan är förhoppningen att en förbättrad munhälsa ska förhindra andra sjukdomstillstånd.

Utgångspunkten för reformen har varit att tillgängliggöra tandvård för de äldre i samhället oavsett vilken ekonomi de har. Att reformen vänder sig till den äldre delen av befolkningen är kopplat till att risken för sjuklighet ökar med stigande ålder.

Fru talman! Kopplingen mellan människans munhälsa och andra sjukdomstillstånd är något som forskningen under senare år har kunnat bevisa, och det bedrivs en fortsatt stor forskning inom området. Svåra sjukdomstillstånd såsom viss cancer, hjärt-kärlsjukdom, demens och vissa typer av systemsjukdomar har kunnat kopplas direkt till munhälsan.

Förutom det finns den rent mänskliga aspekten av en god munhälsa, där smärta och risken för efterföljande undernäring minskas, samtidigt som det rent estetiskt finns ett stort mervärde för patienten. För många äldre har den ekonomiska situationen varit helt avgörande för om de söker vård eller inte, och givet detta har vi patienter som utvecklat svår sjukdom därför att de inte sökt tandvård.

Fru talman! I reformarbetet kring tandhälsovården plockades den fria tandvården för 19–23-åringar bort. Det var en helt relevant åtgärd som skapade ekonomiskt utrymme för den satsning som nu görs. Det finns givetvis de som tycker att det var dåligt, men med tanke på att vi har världens bästa barntandvård torde gruppen 19–23-åringar ha en väldigt god tandhälsa. Därför var satsningen där inte relevant.

Samtidigt finns det försäkringar som kan tecknas i ungdomsåren och där premien baseras på den tandhälsa som råder vid tillfället. När vi hade fri tandvård upp till 23 år såg man en överkonsumtion av tandvård i just den gruppen, vilket hade en undanträngningseffekt som främst drabbade folktandvården i Sverige.

Fru talman! Folktandvården har i dag utbildningsansvaret för nya tandläkare samtidigt som man är ansvarig för barntandvården. Det har fått effekten att nya tandläkare upplever att de inte får lära sig hantverket, vilket är en bidragande orsak till att det saknas tandläkare på väldigt många folktandvårdskliniker i dag.

Kompetensbristen är stor hos både privata och offentligt drivna tandvårdsenheter i glesbygd. Här tänker många på norra Sverige, men problematiken finns även i norra Skåne och Smålands inland. Tillgången till tandvård måste vara jämnt fördelad över landet så att alla har möjlighet att tillgodogöra sig vården i ett rimligt geografiskt område.

Kompetensförsörjningsproblem är något som de flesta branscher pratar om, och jag tror att den privata och den offentligt drivna tandvården måste sätta sig ned och hjälpas åt att lösa denna fråga.

Fru talman! Över tid har den svenska tandvården fungerat mycket bra, och där har offentliga och privata aktörer varit en viktig faktor för den generellt goda tandhälsa som råder i Sverige. Den fria prissättningen har fungerat, men när man inför ett högkostnadsskydd för tandvård är det givet att den fria prissättningen begränsas. Annars skulle kostnaderna kunna raka i höjden och de ekonomiska konsekvenserna bli stora.

Därför finns det framräknade referenspriser, och TLV har tagit fram en modell för prissättning. Jag vet att många anser att modellen inte fungerar, men av det som har presenterats framgår att det finns en ekonomisk marginal även i tiotandvården, även om den givetvis är begränsad.

Fru talman! Denna typ av reform kommer givetvis att innebära en ökad administration, men även det finns med som en post i TLV:s beräkningsmodell. Försäkringskassan har fått medel för att uppdatera sina system så att det ska bli så enkelt som möjligt för dem som ska arbeta i systemen.

Tyvärr måste dessa system både ha koll på att rätt ersättning betalas ut och förhindra att kriminella gäng nästlar sig in och försöker stjäla pengar. En annan faktor som är kopplad till de kriminella nätverken är att tillståndsplikt införs för privata tandvårdsgivare, som ett led i att förhindra att skattemedel hamnar i fel fickor.

Fru talman! En sådan här reform måste givetvis följas och utvärderas så att satsade pengar får den effekt som man vill uppnå. Målet är en förbättrad folkhälsa bland våra äldre, men synergieffekten blir förhoppningsvis minskade kostnader för behandling av andra sjukdomstillstånd och minskad belastning på hälso- och sjukvården. Samtidigt måste man följa hur de dynamiska effekterna påverkas av ett högkostnadsskydd och hur detta påverkar tandvården i Sverige.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det har väl inte undgått någon att de kriminella nätverken har nästlat sig in i princip överallt. Under lång tid har de kunnat etablera verksamheter utan att några politiska partier som har styrt under denna tid har gjort något åt problemet.

I dag måste egentligen alla förändringar som vi gör i välfärdssystemet bygga på en ansats att se till att förhindra att kriminella nätverk och personer tar sig in i systemen. Jag är den första att säga att detta är oerhört beklagligt. Det är väl ingen som tycker att det är roligt att behöva lägga både tid och pengar på just det arbetet. Men det är nödvändigt, för vi ser att det under lång tid har läckt ut pengar från statskassan till gängen. Vi har finansierat och gött dem, men det är slut med det nu.

När man gör förändringar måste de vara väldigt begränsande för att man ska kunna ha den här kontrollen. Det är ett av skälen till att man nu väljer att säga att det som ingår i tiotandvården är just det här och att det ersätts på det här viset – punkt.

Ledamoten pratar om att plocka in andra grejer, till exempel att man ska kunna betala extra för en speciell krona. Jag tycker att det är lovvärt, och för mig som moderat är det en valfrihetsfråga. Men för att systemet ska klara av detta kan vi för tillfället inte ha den valfriheten. Vad som händer framöver får vi se; det här är en process som vi kommer att jobba gemensamt med. Det är ändå glädjande att det inte är någon här inne som är emot själva reformen. Det får vi inte glömma!

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag nämnde i mitt inledningsanförande är detta en dyr reform. Den kostar 3,4 miljarder, och det ska man ha en oerhört stor respekt för. Det har jag.

Det känns dock som att Vänsterpartiet inte alltid har respekt för pengar, utan man går ned i källaren, laddar sedelpressen med lite papper och vevar på. Så ordnar man detta lite snabbt och enkelt utan att egentligen ha någon långsiktig tanke med hur man ska hantera den här typen av kostnader.

Ibland får jag känslan av att det inte skulle finnas någon hjälp för någon utanför barngruppen och, nu efter reformen, dem som är plus 67 år. Det är inte sant. Vi har tandvårdspengen, som sätts in på ens konto och som man kan använda till undersökning och lättare behandling. Det är ändå 600 kronor om året för gruppen 19–23-åringar. Om man till exempel går till tandläkaren vartannat år kanske det till och med täcker någon liten behandling.

Även för den övriga befolkningen finns ett högkostnadsskydd som staten står för. Om en behandling kostar över 3 000 kronor står staten för 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor och sedan för 85 procent av kostnaden över 15 000 kronor. Det finns alltså ett stöd.

Samtidigt finns det faktiskt en möjlighet för de minst bemedlade att söka stöd via socialtjänsten. Det är inte meningen att någon inte ska kunna äta på grund av att man har sådan smärta att man inte kan tugga. Det finns ett system för det.

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Här var det ord och inga visor.

Fortfarande kvarstår det faktum att vi har världens bästa barntandvård, vilket har lett till att tandhälsan hos de yngre är extremt god.

Vi var på en debatt i Älvsjö, och då nämnde jag mig själv som exempel. Jag är född 1970. När vi gick till tandläkaren borrade man allt. Så fort det var minsta karies borrade man, och man borrade rejält. Min mun är ett katastrofområde. Jag är medveten om det, och jag går till tandläkaren när det finns möjlighet. Tyvärr är dock belastningen på våra tandvårdskliniker i dag extremt hög.

Något jag också nämnde i mitt anförande är att man måste titta på de dynamiska effekterna av alla reformer man gör. Vad är då en dynamisk effekt? Säg att 1 000, för att ta en siffra, 67-åringar går till tandläkaren i dag när de får betala själva. Om den siffran efter den här reformen ökar till 2 000 personer som går till tandläkaren kommer detta självklart att få en enorm påverkan på tandvården i Sverige. Det gäller både folktandvården och de privata tandvårdsenheterna.

Det här måste vi balansera. Jag har ingen hatt som vi kan trolla upp tandläkare ur bara för att det finns en brist. Detta är ett långsiktigt arbete. Av den anledningen tror jag att man måste göra sådana här reformer stegvis. Jag tror inte att någon här inne kan sia om framtiden. Jag kan det definitivt inte. Gör man för stora saker på en och samma gång kan konsekvenserna bli väldigt dåliga.