Mats Berglund (MP) om En lag om public service och riktlinjer för verksamheten 2026-2033

Herr talman! Kristdemokraterna har konsekvent argumenterat för en slutprodukt som slår vakt om fria och oberoende medier. Det är en hörnsten i vår demokrati. Konkurrensfrågan har därför varit en av våra prioriterade frågor i arbetet med att ta fram underlaget för denna proposition, vilket vi gjorde i public service-kommittén.

Public service får under nästkommande period drygt 83 miljarder kronor under åtta år via skattebetalarna. En sådan stor aktör riskerar att skapa obalans inom mediemarknaden. Vi har därför argumenterat för att public service ska fokusera på sitt kärnuppdrag, inte minst på den produktion som inte levereras av kommersiella aktörer.

Det är värt att inte bara påminna om utan också understryka att också fria, privatägda medier tjänar demokratin. Ibland låter det inte så. Om denna mångfald ska bestå måste SVT, SR och UR agera på ett sådant sätt att de inte skapar en osund konkurrenssituation gentemot exempelvis dagstidningar och kommersiell radio och tv. Det är av det skälet vi har argumenterat för att public service bör prioritera de egna plattformarna och vara hänsynsfulla mot andra medier exempelvis när de publicerar textnyheter.

Den här propositionen slår vakt om det svenska systemet med en oberoende public service och där livskraftiga kommersiella medier kan behållas och stärkas. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Vi kristdemokrater vill se en public service som står oberoende från såväl politisk som kommersiell påverkan. Att vi som folkvalda här i dag diskuterar hur public service ska utföra uppdraget är inte bara bra utan direkt nödvändigt. Det är en skyldighet, inte minst mot bakgrund av att vi faktiskt använder nästan 84 miljarder av skattebetalarnas pengar för att finansiera det.

Det här är en dominerande medieproducent. Då är frågan hur vi politiker kan säkra hållbara och bra konkurrensvillkor för alla inom medieområdet. För mig har det varit oerhört viktigt under hela det här arbetet.

Det stora hotet mot fria medier är politisk tystnad, inte att vi diskuterar hur vi ska gå till väga. Hotet mot demokratin utgörs inte av alternativa medier. Hotet mot demokratin är snarare att de elimineras.

Herr talman! Som alla kanske vet här inne är jag präst i det civila; det var jag innan jag blev riksdagsledamot. Under prästutbildningen fick vi prästkandidater träna på att predika – homiletik, heter det med ett teologiskt ord. Vid ett flertal tillfällen fick vi tio till tolv prästkandidater exakt samma text, ibland bara fyra fem meningar, med uppgiften att gå hem och leverera en predikan på det här korta textavsnittet.

För mig var det verkligen ögonöppnande att göra detta tillsammans med andra. Jag kunde konstatera att inte en enda predikan som vi sedan levererade var lik den andra. Vad berodde det på? Jo, vi såg och reagerade på olika saker. Våra livserfarenheter och mycket annat som vi hade med oss skapade en form av raster som vi sedan utsatte den här texten för. Även om vi tillsammans som kandidater hade gemensamt att vi ville fånga det viktiga i texten och vara lojala mot texten blev produkterna, alltså våra predikningar, allt annat än lika.

Den här erfarenheten gäller även andra grupper. Den gäller oss politiker men naturligtvis också journalister. Varje dag händer det tusentals saker. Det är på många sätt ett omöjligt uppdrag för nyhetsredaktioner att värdera vilka av alla de olika saker som händer som ska presenteras vidare. Här ryms naturligtvis ett stort mått av subjektivitet. Varför reagerar man så att man gör en nyhet av x, y och z men inte av a, b och c?

Än svårare blir det sedan när journalisten som får uppdraget ska sätta tänderna i de utvalda produkterna och göra sin tolkning och sin presentation som enskild journalist. Vilka frågor är det man ställer? Vilka frågor är det man inte ställer? Vilka svar ifrågasätter man? Vilka svar ifrågasätter man inte?

Herr talman! Mot den här bakgrunden har jag upplevt och upplever att det är väldigt bra att vi får till en granskning. Medierna beskrivs många gånger som den tredje statsmakten. Då är det givetvis viktigt att det finns opartisk nyhetsbevakning och förmedling av samhällsinformation. Att det nu kommer att ske granskning, exempelvis via de externa studierna, är också viktigt för att kunna öka förtroendet från tittarna och lyssnarna. Om de anser att public service inte sköter sitt uppdrag ska de naturligtvis få se vad som egentligen föreligger.

Jag tycker att det har blivit lite mycket tjat i den här debatten om varför man ska göra de här olika studierna. Jag har sett det som jättebra, av det enkla skälet att det är bra att få fastslaget att public service är saklig och inte tar parti. Det kommer att gynna alla att man fastslår detta. Vi kristdemokrater har en väljarkår som har en misstänksamhet om huruvida all information som ges är fullt ut opartisk. Genom dessa studier tror jag verkligen att vi kan slå vakt om legitimiteten på ett bättre sätt men också få till en ökad effektivitet. Som tidigare har nämnts har det här gjorts i andra länder. Det är alltså inget exklusivt svenskt.

Herr talman! Det är en alltigenom rimlig målsättning och också ett krav att public service ska stå för oberoende och saklig nyhetsförmedling. Det skriver vi kristdemokrater under på varje dag i veckan. Av det skälet är det viktigt att det råder konkurrens bland medierna och att det finns andra medier som kan göra sina värderingar, sina tolkningar och sina presentationer. Det här har varit oerhört viktigt – en röd tråd. Alla ni som har suttit med i kommittén och lyssnat på mina inlägg vet att jag har tagit upp det här om och om igen.

Att säkra fungerande konkurrens tycker jag att den här propositionen försöker göra på ett bra sätt. Vi har borrat en hel del, inte minst från min sida, i detta med textanvändandet. SVT:s digitala nyhetstjänst har gjort det svårare för dagstidningar. De måste i allt högre grad livnära sig på läsarfinansierade intäkter i stället för annonsintäkter. Då är det naturligtvis viktigt att man inte konkurrerar ut dem. Vi har fått en del brutala exempel. En tidning kan ta ett visst antal kronor för att man ska få läsa en nyhet i en artikel som en journalist kanske har jobbat på i över en månad. Sedan läggs den ut alldeles gratis på en digital hemsida som SVT förfogar över.

Jag skulle vilja ta upp en annan fråga från mitt arbete i public service-kommittén. Den handlar också om konkurrens. Det slog mig om och om igen, inte minst när vi mötte ledningarna för de olika bolagen inom public service, att de såg andra medieaktörer som konkurrenter. De såg det därför som sitt uppdrag att konkurrera, inte komplettera.

Det här bekräftades med all önskvärd tydlighet mitt under vårt arbete i public service-kommittén, då vi kunde läsa i en av kvällstidningarna om hur en programdirektör på SVT uttryckte sig. Hon hade blivit ”svart i själen, ursinnig och rosenrasande”. Det hon var så ursinnig och svart i själen över var att TV4 hade vunnit budgivningen om programmet Bäst i test. Det är denna inställning som jag menar är oroande – vi har ett skattefinansierat bolag som ser som sin uppgift att konkurrera ut kommersiella bolag.

Vi tvingar alla medborgare att betala för public service alldeles oavsett om de tittar och lyssnar eller inte. Då blir väl ändå en given fråga: Varför ska man betala skatt för någonting som uppenbarligen kan finansieras på annat sätt? Är inte det en rimlig fråga att ställa sig som politiker? Public service ska vara en garant för ett utbud som är samhällsviktigt men ska inte göra saker och ting som kan klaras på marknadens villkor, menar jag.

Herr talman! Inför detta arbete i public service-kommittén hade jag en arbetslunch med kommitténs ordförande Göran Hägglund, en gammal partikamrat till mig. Jag ställde då till honom en fråga som jag sedan ställt om och om igen: Hur ser mediemarknaden ut om två år? Det var min enkla fråga. Alla svarar precis som Göran Hägglund: Det vet jag inte. Vi ska alltså besluta om en medelstilldelning för åtta år framåt. De tvärsäkra ställningstaganden som man har hört om att det nu blir så här och så här tänker inte jag ansluta mig till. Jag tror att det är helt omöjligt att veta hur mediemarknaden ser ut om åtta år om man inte ens kan svara på hur den ser ut om två år.

Vi har ändå ställt oss bakom den här medelstilldelningen av det enkla skälet att vi tror att den ger public service-företagen möjlighet att uppfylla de uppdrag som vi har ålagt public service. Sedan kommer det säkerligen att krävas både rationaliseringar och omprioriteringar. Så får det vara. Så är det för alla andra, och så måste det naturligtvis vara även för public service.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för en högst rimlig fråga. Jag kan väl lätta på förlåten lite grann och säga så här: Nu sitter jag normalt sett i finansutskottet, men jag kom in bland er i kulturutskottet och fick ta del av det här. Det har varit en spännande resa att sitta i public service-kommittén. Men jag reagerade omedelbart när vi fick en siffra. Jag har begärt av kansliet, som vi haft till vår hjälp, att få en benchmarking, som det heter. Det handlar om att kunna jämföra vår public service med andra länders public service.

När det väl kom mot slutet av året vi jobbade var det en sammanställning som visade att Sverige i princip var näst billigast i Norden när det gällde kostnaden för public service. Om man håller på med ekonomi vet man att när det står per capita blir det lite intressant.

Om jag ska producera en långfilm blir den i min värld inte dyrare för att det bor 4 miljoner i landet än om där bor 10 miljoner. Om jag ska göra en nyhetssändning blir inte den dubbelt så dyr om det bor 5 miljoner eller 10 miljoner i landet, utan kostnaden blir densamma.

Jag satte mig snabbt under vårt sammanträde och räknade. Om man tar bort per capita, hur ser det ut då? Det visade sig att Sverige är dyrast i Norden. Med detta inlägg vill jag ha sagt att jag absolut tror att det går att göra någonting och att man kan få ut mer för pengarna, om jag uttrycker mig så.

Jag älskar sport. Jag är en sportidiot ut i fingerspetsarna. Men någonting är väl ändå lite knepigt när man säger: Hur ska det gå med alla dessa saker som public service ska göra? Samtidigt vet man att SVT spenderar cirka 55 procent av sina pengar på sport, underhållning och fiktion.

Man får alltid höra: Om ni inte gör som vi säger kommer nyhetsförmedlingen att bli drabbad. Men över hälften går till någonting helt annat än nyhetsförmedling. Det går att göra en massa saker.

Herr talman! Först och främst finns det inget förbud mot att finnas på andra plattformar. Det som sägs i propositionen är att public service-bolagen ska prioritera sina egna.

Vi har haft exempel uppe i kommitténs arbete som jag vet att ledamoten är väl bekant med. Det finns exempelvis en krimpodd som ett privat bolag har och som är framgångsrik. Då blir naturligtvis följdfrågan: Varför ska public service också starta en krimpodd?

Jag vet att det har skett en del övertramp även från mitt partis sida där man har gett sig in i programtablån och tyckt: Ska det här verkligen finnas med? Jag kan köpa, även om jag är präst, att dejtingprogram för präster inte känns som en angelägen grej, eller bantningsprogram för hundar. Jag kan ha den personliga åsikten. Men för mig är det viktigt att vara väldigt tydlig med en sak. Vi kristdemokrater talar inte om vad som ska finnas i programtablån eller inte.

Jag konstaterar bara med SVT:s egna siffror att påståendet om att nyhetsförmedlingen skulle bli lidande om man inte får de pengar som man äskar inte stämmer när man kan konstatera att över hälften av pengarna i dag används till underhållning, sport och fiktion. Det var mer en redovisning än kritik, även om jag personligen kan ha åsikter. Men det tänker jag avhålla mig från här. Armlängds avstånd är viktigt. Det ska vi försöka att vara rädda om.

Ledamoten hade frågor om medelstilldelningen. Det står i propositionen. Den trappa som vi har är dessutom framtung. Anslaget är högst år ett. Det beror på att man ska kunna göra de investeringar som krävs bland annat av säkerhetsskäl. Den är medvetet utformad på det viset så att man ska kunna ha råd att fatta de beslut som krävs.

Herr talman! Då har ledamoten verkligen lämnat området för svenska medier, om han kallar public service för en lilliput. Här är de ingen lilliput. Här är de den stora giganten.

Det var oerhört intressant på många sätt för mig att sitta med i public service-kommittén och ta del av både den ena och den andra sidan. Vi fick oss till del konkreta exempel på hur exempelvis en journalist på en dagstidning nere i östra Sverige, nedanför Stockholm, hade jobbat med ett grävande reportage.

Man hade lagt ned otroligt många timmar för att verkligen faktagranska. Man hade en pangnyhet som inte bara de i det direkta utgivningsområdet ville läsa och ta del av, utan även de utanför det. Men det kostade pengar att få läsa det. Det är så dagstidningar numera får göra för att finansiera sin egen verksamhet.

I det läget fick man se att det bara tog någon timme innan samma nyhet dök upp på SVT:s regionala digitala sida, och då var den gratis. Jag tror att till och med Mats Berglund, även om Mats Berglund är miljöpartist, inser att vi då har ett gigantiskt problem. Då slår du undan fötterna på de tidningar som ska försöka överleva i konkurrensen.

Det är den har typen av frågor det gäller. Medelstilldelningen, att de får drygt 83 miljarder, har inte ett smack med obalansen att göra. Det är inte mitt problem. Det handlar om var man är någonstans i internet och cyberrymden. Vi har sagt: Prioritera till större del era egna plattformar, och begränsa det textmässigt.

Det är inte en dagstidning på nätet. Det är inte er uppgift. Er uppgift är att förmedla ljud och bild, och inte att vara en dagstidning på nätet. Vi har andra fria, privata medier som tar den uppgiften på fullt allvar. De säkrar demokratin.

Det är sådana frågor, Mats Berglund, som vi har brottats med, i varje fall från min sida. Sedan är frågan hur mycket public service ska få kosta, men det är en annan fråga.

Herr talman! I ett fritt demokratiskt samhälle är det inte statens roll att via tvingande skatter finansiera en dominerande medieaktör. I ett fritt demokratiskt samhälle är det snarare statens roll att se till att vi inte har olagliga kartellbildningar och så vidare.

Vi är nog olika här, men jag tycker att det är statens roll att se till att vi har en mediemarknad som fungerar. Jag tror inte ett smack på att demokratin hotas för att man ger public service nästan 84 miljarder kronor under åtta år.

Om ledamoten har varit ute i den så kallade verklighet som han åberopar vet han ju att alla bolag tvingas prioritera om och skära ned på personal och så vidare. Vi har alltså haft en väldigt svår situation i Sverige. Den har public service-bolagen redan varit tvungna att ta tag i. Nu kommer de framgent att få reda på hur mycket de får under åtta år framåt. Vilket annat bolag har möjlighet att få veta hur det ser ut under åtta år framåt så att de långsiktigt kan planera och fatta strategiskt korrekta beslut? De andra mediebolagen – om nu ledamoten värnar om dem – har inte den verkligheten över huvud taget.

I den parlamentariska kommittén fick vi åka runt och träffa dagstidningar. Jag måste säga att det är lite konstigt att ledamoten sitter i kulturutskottet och säger att detta är en verklighet han inte känner igen. Ledamoten kan åka runt till vilken dagstidning som helst och få höra att det här är ett problem man har haft med SVT – inte med SR, fick vi också höra. Det är ett problem att SVT tar de nyheter som man med stora kostnader för personal har jobbat fram och lägger ut dem helt gratis på en digital hemsida. Detta har påpekats om och om igen för oss ledamöter. Då måste man agera på det – om man tycker att verkligheten är relevant för utformningen av en slutprodukt.