Karin Sundin (S) svarade Christian Carlsson i en replik om Prioriteringar inom hälso- och sjukvården i debatten ”Protokoll 2025/26:106 Torsdagen den 16 april” den 16 april 2026.
Christian CarlssonKD· i sitt anförandeVill man rösta på ett parti som prioriterar vården ska man rösta på Kristdemokraterna. Vi är ett sjukvårdsparti. Vi prioriterar sjukvården i budgetförhandlingar och i vårt reformarbete. När det gäller våra prioriteringar…Herr talman! Vill man rösta på ett parti som prioriterar vården ska man rösta på Kristdemokraterna. Vi är ett sjukvårdsparti. Vi prioriterar sjukvården i budgetförhandlingar och i vårt reformarbete. När det gäller våra prioriteringar inom hälso- och sjukvården vill jag särskilt lyfta fram tre områden.
För det första vill vi avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan säkerställa att människor i hela landet har tillgång till den bästa vården. Vi ska kunna säkerställa att vi har en jämlik och rättvis sjukvård. Vi vet att vi har Sveriges läkare på vår sida i den frågan. Vi vet också att vi har svenska folket på vår sida.
Vårdpersonalen gör fantastiska insatser, men dagens sjukvårdsmodell med 21 självstyrande regioner är inte ekonomiskt hållbar. Dagens sjukvårdsorganisation är byråkratisk och ineffektiv, och den innebär ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Trots att man är självstyrande och har full beskattningsrätt för att klara sin uppgift att erbjuda människor vård klarar man inte i tillräcklig utsträckning av att erbjuda människor vård i tid. Människor möts i dag inte av en jämlik och rättvis vård.
Väntetiderna mellan diagnos och behandling för svår cancersjukdom varierar alldeles för mycket. Det skiljer sig mycket åt vilka behandlingsmetoder och vilka läkemedel man kan komma i fråga för.
Svensk sjukvård skulle kunna fungera på ett mycket bättre sätt. Det var mot den bakgrunden vi kristdemokrater såg till att tillsätta den parlamentariska Vårdansvarskommittén, vars slutsats är att staten bör ta ett utökat ansvar och därmed också stärka sin styrning när det gäller kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening och en rad andra områden.
Att göra verklighet av detta – att låta staten utöka sitt ansvar på de områden som Vårdansvarskommittén har pekat ut – är en av Kristdemokraternas prioriteringar framgent. Det är ett första steg för oss mot vårt slutmål om att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för sjukvården.
För det andra prioriterar vi att pressa tillbaka de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas åtta år vid makten. Vi har satsat mer än 25 miljarder på fler vårdplatser och kortare vårdköer. Vi har påbörjat inrättandet av en nationell vårdförmedling så att den som är sjuk och fastnar i regionens vårdkö kan vända sig till en annan region eller en privat vårdgivare för att få den vård som man enligt vårdgarantin har rätt till.
Vårt fokus på ökad tillgänglighet har effekt. Den negativa trend som vi har sett under tidigare mandatperioder är nu bruten. Vi ser att vårdköerna minskar. Vårdköerna har hittills minskat med 28 procent. Att utvecklingen nu går i rätt riktning är också en bild som bekräftas av expertmyndigheter som Socialstyrelsen och av SKR.
Att fortsätta sätta fokus på tillgängligheten och kortare vårdköer är en prioritering för Kristdemokraterna. Vi vill göra det genom en skarpare vårdgaranti, flera riktade satsningar för att korta vårdköerna och en fullt utbyggd nationell vårdförmedling så att fler människor får vård i tid.
För det tredje har Kristdemokraterna en prioritering om en betydligt starkare primärvård och fast läkare för alla, herr talman. Det behövs mer resurser till primärvården och specifikt till vårdcentralerna. Vi behöver satsningar på kompetensförsörjning så att fler utbildas till allmänspecialister. Primärvården behöver tilldelas en större andel av hälso- och sjukvårdens budget.
Det ska finnas en fast vårdkontakt med namngiven läkare samt tak för antalet patienter på en enskild vårdcentral, liksom för den enskilda distriktsläkaren. Det skulle ge en betydligt bättre arbetsmiljö men framför allt skapa den kontinuitet och kännedom om patienten som ger ett tryggt bemötande och också leder till en vård av högsta kvalitet.
En starkare primärvård med starkare vårdcentraler och fast läkare för alla är alltså vår tredje huvudprioritering framåt.
Herr talman! Kristdemokraterna står bakom det mesta i utskottets förslag i dagens betänkande. Men vi vill därutöver yrka bifall till vår och Sverigedemokraternas reservation 15, som berör frågan om att riva upp den nya könstillhörighetslagen.
Den 1 juli 2025 infördes den nya lag som gör det betydligt enklare att byta kön. Det blev fritt fram att byta juridiskt kön även om man inte har könsdysfori. I och med Socialstyrelsens vägledning, som kom i maj förra året, skulle det dessutom räcka med ett enda videosamtal för att byta kön.
Många människor i Sverige har ställt sig frågande till den här nya lagen. Det var våren 2024 som riksdagen, på Moderaternas och Liberalernas initiativ, i brett samförstånd tillsammans med samtliga rödgröna partier beslutade om den nya lagen som gör det betydligt enklare att byta juridiskt kön. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var de enda partier som reserverade sig då, och vi bedömer fortfarande att den nya lagen riskerar att få allvarliga konsekvenser.
Det var fel att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte till 16 år så att den möjligheten nu omfattar barn. Jag är väl medveten om att det finns rödgröna partier som skulle vilja gå ännu längre. Att sänka åldersgränsen till 12 år är ju något som Miljöpartiet driver – det har språkröret Daniel Helldén varit tydlig med. Vi får alltså se hur denna lagstiftning kan komma att förändras med ett rödgrönt styre efter valet.
Problemet med detta är att professorer och specialistläkare inom psykiatrin varnar för att möjligheten att byta juridiskt kön i unga åldrar kan leda till att den här självuppfattningen förstärks och bli första steget mot hormonbehandlingar och, ytterst, oåterkalleliga fysiska ingrepp som annars kanske inte hade behövts och som man kan komma att ångra i vuxen ålder. Det har nämligen visat sig att könsdysfori kan avta eller helt försvinna efter puberteten. Det är också därför det var fel att sänka åldersgränsen.
Vi motsätter oss för det andra den förenklade prövningen av könsidentiteten i den nya könstillhörighetslagen. När möjligheten att ställa krav på diagnosen könsdysfori inför ett juridiskt könsbyte nu försvinner och läkarna inte heller får fästa någon vikt vid hur länge man har känt sig som att man tillhör det andra könet är risken att andra förklaringar till hur en patient mår och upplever sig själv missas. Risken är stor att de här barnen då inte får det stöd som de behöver.
Vi vet att psykisk ohälsa, exempelvis ångest och autism, är vanligt bland personer som lider av könsdysfori. Det är vanligt att de, särskilt i tonåren, inte fullt ut kan relatera till sin kropp. Därför är det inte ansvarsfullt att bekräfta barn och ungdomar i deras upplevda könsidentitet genom ett könsbyte utan att man först har gjort en ordentlig utredning.
För det tredje anser Kristdemokraterna inte heller att juridiskt kön är något som alla fritt ska kunna välja även om det inte finns någon diagnos om könsdysfori. Om man är man eller kvinna är inte något godtyckligt. Vår utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska könet. Om man ska byta juridiskt kön tycker vi att det ska krävas medicinsk utredning, en diagnos om könsdysfori och ett godkännande från Socialstyrelsen – precis som det har funkat fram till förra sommaren. I annat fall öppnas det för missbruk, särskilt eftersom man tilldelas ett nytt personnummer varenda gång man ber om att få byta juridiskt kön.
Sedan den nya lagen trädde i kraft finns färska exempel på mördare, bland annat en dubbelmördare i Södertälje, som dömts till fängelse och i fängelset byter juridiskt kön för att därefter flyttas till kvinnoanstalt för att avtjäna straffet bland kvinnor. Detta upplever väldigt många som stötande. Mot bakgrund av den nya könstillhörighetslagen och hur lätt det har blivit att byta juridiskt kön behövs en bestämmelse i fängelselagen om att placering i häkte och fängelse som utgångspunkt ska baseras på den intagnas biologiska kön.
Men det räcker inte, för det var fel att sänka åldersgränsen. Det var fel att göra kön till en fråga som bara handlar om självidentitet, det vill säga att juridiskt könsbyte inte kräver vare sig någon könsdysfori eller att man under en längre tid upplevt sig tillhöra motsatt kön. Det är fel att man tilldelas ett nytt personnummer varenda gång man ber om att få byta juridiskt kön.
Riksdagen behöver göra om, göra rätt och riva upp den nya könstillhörighetslagen. Jag yrkar därför bifall till reservation 15.
(Applåder)
Herr talman! Jag tvekade om jag skulle begära replik och ge mer syre till debatten om könstillhörighetslagen, där Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill veva om en fråga som avgjordes i riksdagen för två år sedan. Men jag har haft ett litet barn i min närhet som föddes som en Johanna. Redan i förskolan konstaterade Johanna själv: Ni säger att jag är en flicka, men ni har fel – jag är en pojke. Och Johanna blev Johan. Så jag begär replik för Johans skull.
Jag vet, och undersökningar visar tydligt, att könsdysfori är en svår diagnos att leva med. Det är en lång process att byta kön, särskilt för en ung människa. Transpersoner som grupp löper större risk att utsättas för våld, diskriminering och trakasserier än befolkningen i stort.
Att riva upp könstillhörighetslagen är en byråkratisk fråga som handlar om att stoppa möjligheten för Johanna att bli Johan i byråkratin, folkbokföringen och passet – inte om någonting annat. Könstillhörighetslagen ändrar ingenting i den medicinska processen mot ett könsbyte. Men den ger individen rätt att identifiera sig som det som hen upplever sig vara innan det medicinska könsbytet är fullt ut genomfört. Det underlättar i kontakterna med myndigheter när Johan inte måste börja varje samtal med att berätta varför han ser ut som en man men heter Johanna i folkbokföringen.
Det här handlar inte om många individer, men för de individer det handlar om är rätten, friheten och tryggheten att få vara sig själva lika viktig som för alla oss andra.
Herr talman! Tack, Karin Sundin, för repliken och för att du väljer att berätta om det här fallet.
Jag känner väldigt stor respekt för den svåra situation som många transpersoner upplever, och det är väldigt viktigt att samhället visar stöd för den utsatta gruppen. Men jag har själv också lyssnat till transsexuella personer. Jag har pratat med föräldrar till barn som har genomfört könsbyten som har varit lyckade – det är personer i min närhet. De tycker fortfarande att det är fullt rimligt att man är 18 år när man fattar ett så långtgående beslut som beslutet att ändra juridiskt kön. De ger uttryck för att detta inte är några enkla frågor. Därför förtjänar denna fråga att tas på stort allvar och behandlas med full respekt oavsett vilken ståndpunkt man kommer fram till.
Ledamoten beskriver det som att det bara skulle vara en byråkratisk fråga. Så enkelt är det ju inte. De här professorerna och läkarna varnar för att den bekräftelse av könsidentiteten som ett juridiskt könsbyte innebär kan förstärka och förvärra könsdysforin. Därmed ökar risken att man påbörjar hormonbehandlingarna – just därför att könsdysforin har blivit förvärrad på ett sätt som den inte hade behövt bli med en annan typ av stöd.
Det är därför det är problematiskt att man sätter in det här i för tidig ålder. Det är också därför vi fortsätter att driva frågan. Det är inte så att den är avdukad bara för att vi har haft en omröstning en gång i riksdagen, utan vi tar oss friheten att driva den. Det gör vi för de här barnens skull.
(Applåder)
Herr talman! Nej, det här är ingen enkel fråga. Men jag vill vara tydlig med att alla transpersoner som jag känner välkomnar den förändring som gjordes i lagstiftningen om juridiskt kön. Jag vill att Sverige ska vara ett samhälle där vi är rädda om varandra – oavsett varifrån vi kommer, vilken religion vi tillhör, vilket biologiskt kön vi har och vilket juridiskt kön vi har. Jag vill att vi ska ha en lagstiftning som betraktar varje människa som unik och värdefull och inte behandlar människor enkom utifrån kön.
Jag är glad att vi lever i en tid då ett flickebarn som föds i fel kropp och döps till Johanna har rätten och möjligheten att byta kön och bli Johan. Vi får inte relativisera eller stigmatisera människor utifrån de här snäva biologiska måttstockarna, som genom historien har drivit människor ut ur samhällsgemenskapen och faktiskt ibland till och med in i döden.
Jag vill inte att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ska vrida klockan tillbaka i frågan om transpersoners rätt att få leva livet fullt ut. Det handlar om att få byta juridiskt kön. Det ändrar ingenting i den biologiska process som ledamoten lyfter fram. Det handlar om att så långt det är möjligt få leva i den identitet man uppfattar att man har. Jag vill att Johan ska ha rätten att få vara Johan i juridisk bemärkelse. Johan och de andra – de här individerna är inte många, men deras rättigheter förtjänar att tas på största allvar.
Därför beklagar jag att vi står och vevar den här frågan en gång till. Men jag tycker inte att detta får stå oemotsagt. Sverige förtjänar bättre än så här.
Herr talman! Ja, vi ska vara rädda om varandra. Vi ska värna ett samhälle där varje människa behandlas med värdighet och respekt. Vi framhåller alla människors lika värde oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller vad vi nu pratar om. Vi ska värna allt detta.
Det är för att vi värnar om sådana som Johan och andra barn som vi ska vara försiktiga med vilken lagstiftning vi beslutar om här i kammaren. Det är därför vi ska lyssna på experterna som säger att det är problematiskt att låta barn byta juridiskt kön eftersom könsdysforin kan förvärras, vilket kan leda till konsekvenser som de inte hade behövt vara med om annars. Det är därför vi ska behandla frågan med försiktighet.
Det hjälper inte de här barnen att man inte gör en medicinsk utredning. Det hjälper inte de här barnen att den som inte har könsdysfori kan byta juridiskt kön fritt för att man bara säger det. Det hjälper inte de här barnen att man varje gång man byter juridiskt kön får ett helt nytt personnummer, oavsett hur många gånger man byter.
Det var en ogenomtänkt lagstiftning. Vi har chansen att göra om och göra rätt. Därför ligger vårt förslag på bordet om att riva upp den nya könstillhörighetslagen.
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar ledamoten Christian Carlsson för anförandet. Låt oss börja med sjukvården och sedan gå över till könstillhörighetslagen.
Ledamoten lyfter Kristdemokraternas tre viktigaste frågor inom sjukvården: att öka det nationella ansvaret, ta bort de olagliga vårdköerna och stärka primärvården. Det var ju det här som var Kristdemokraternas ingång i valrörelsen 2022 också, inte minst att stärka det nationella ansvaret och få bort de olagliga vårdköerna.
Nu har det gått en hel mandatperiod med Kristdemokraterna vid rodret för den svenska hälso- och sjukvården, men inget av de viktiga områden som behövde ett stärkt nationellt ansvar har fått det. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för läkemedel, vaccination och screening. Man har tillsatt en utredning våren 2026 men inte påbörjat något arbete. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för rättspsykiatrin, men man har inte ens tillsatt en utredning. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för den luftburna ambulanssjukvården. Inte heller där har någon utredning tillsatts. Vi behöver ett stärkt nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. Där finns en strategi, men man tar fortfarande inte ett helhetsgrepp kring de frågorna. Man har inte gjort något av detta på fyra års tid.
I valrörelsen pratades det om de olagligt långa vårdköerna, som skulle tas bort. I februari var det 49 917 personer som stod i olagligt långa vårdköer i Sverige. Visst har siffran minskat sedan valet, men nästan 50 000 människor i olagligt långa vårdköer kan ju inte vara annat än ett misslyckande. När det gäller att stärka primärvården och öka möjligheten till fast läkarkontakt fick vi häromdagen en rapport från Vård- och omsorgsanalys som visar att det nu är 31 procent som har fast läkarkontakt. Det är precis lika dåligt som när Kristdemokraterna tog över ansvaret. Hur kan det vara så här?
Herr talman! Vi har påbörjat ett arbete som för svensk sjukvård i rätt riktning. Att vi har tillsatt Vårdansvarskommittén och nu fått med oss alla partier på sex områden där staten ska kliva fram och ta ett större ansvar är ett led i vårt arbete för ökad statlig styrning. Vi har fått med oss Sverigedemokraterna på Kristdemokraternas linje om att avskaffa dagens 21 regioner och låta staten ta över ansvaret. Vi har på område efter område tagit flera steg under den här mandatperioden. När vi tillträdde fanns till exempel ingen nationell plan för kompetensförsörjning. Vi hade heller ingen nationell vårdförmedling. Arbetet pågår för att öka statens styrning och ansvar, så att vi kan säkerställa att människor får vård i tid.
Vårdköerna halverades när Alliansen styrde. Sedan mer än fördubblades de när Socialdemokraterna styrde. Nu har de minskat med 28 procent, om man rensar för säsongsvariationer. Det är ett stort steg i rätt riktning. Det beror på den politik som vi för, med mer resurser. Det blir fler operationer, kortare köer och fler vårdplatser, och vi satsar på den nationella vårdförmedlingen. Vi kommer att fortsätta det arbetet med en skärpt vårdgaranti och fortsatta satsningar. Vi har nu lyckats med någonting som de rödgröna partierna aldrig lyckades med när de styrde.
Varför har vi inte fått en starkare primärvård? Det beror ju på det dysfunktionella systemet med 21 självstyrande regioner. Vi har satsat mer än 35 miljarder på att stärka vårdcentralerna och primärvården. Men det märks inte i hur regionerna budgeterar, för vi kan inte lita på överenskommelserna med SKR. Därför behöver vi en starkare statlig styrning, så att pengarna når fram till vårdcentralerna och patienterna kan få den vård de behöver.
(Applåder)
Herr talman! Vi behöver en bättre resursfördelning i det här landet. Det har inte att göra med om sjukvården styrs av en generaldirektör i Stockholm eller inte, utan det har att göra med hur staten fördelar sina pengar. Kan vi komma överens om att fördela dem på ett annat sätt, så att regionerna i norra Sverige och våra inlandslän får en bättre ekonomi för att bedriva vården, är det alldeles utmärkt. Det är ju faktiskt på våra landsbygder och glesbygder som den stora glesheten finns mellan vårdcentralerna, inte här i Stockholm, där det är väldigt nära och tätt mellan vårdcentralerna. Det löses inte genom att det sitter en person i Stockholm och bestämmer över svensk vård. Det ska ingen inbilla mig, för det tror jag inte en sekund på.
Det jag kan konstatera är att det under de här åren har skett marginella förändringar och förbättringar men att vi fortfarande har väldigt många människor i olagligt långa vårdköer. Vi har fortfarande inte fått till det nationella ansvaret på något av de här områdena, eftersom Kristdemokraterna lade all sin tid och kraft på att utreda ett förstatligande av vården när vi egentligen direkt hade kunnat utreda förslag om författningsändringar. Men några sådana förslag fick Vårdansvarskommittén inte ens lägga fram. Vi hade kunnat få en bättre tillgänglighet inom primärvården.
Nu hann jag inte riktigt, herr talman, gå in på det här med juridiskt kön. Men jag kan bara konstatera att det är oerhört viktigt att vi behåller den lagstiftning vi har. Den har betytt väldigt mycket för de människor som nu har fått en möjlighet att göra en ansökan om byte av juridiskt kön. Socialstyrelsen kom med en rapport härommånaden som visade att de inte kunde hitta några exempel alls på ansökningar som inte var allvarligt menade.
Herr talman! Det är lustigt att lyssna på vissa av landets regioner – och också på Centerpartiet. De säger nämligen: Vi klarar inte vår uppgift. Regionerna klarar inte uppgiften. Vi måste ha mer pengar av staten. Vi måste hela tiden ha mer pengar för att lösa vår uppgift.
Man ska bestämma allting, och när vi skjuter till medel ska inte staten ha möjlighet att styra vart de pengarna går. Man ska liksom ha fri dragningsrätt när det gäller de statliga pengarna.
Det funkar inte. Vi kan inte fortsätta på det sättet. Det blir nämligen otydligt när det gäller ansvarsutkrävande när det är regionerna som ska bestämma hur alla pengar ska användas och när det bygger på att staten hela tiden ska skjuta till pengarna.
Vi behöver göra om. Staten behöver få ansvar för att styra svensk sjukvård. Det betyder inte att alla beslut behöver fattas i Stockholm. Men det betyder att staten måste kunna ha det fulla ansvaret för finansieringen och det fulla mandatet att gå in och säkerställa att vi har en god beredskap inom sjukvården och att vi har en jämlik och rättvis vård i landet.
Jag tycker att Sollefteå sjukhus är ett klockrent exempel på hur dysfunktionell styrningen av svensk sjukvård är i dag. Det är det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vi kraftsamlar när det gäller militär upprustning i en stad som Sollefteå. Men vi har regionpolitiker som sitter och drar ned på antalet vårdplatser och försvagar sjukvårdens beredskap. Och staten kan inte påverka det. Vi får hoppas att man vill ha ett sjukhus i Sollefteå.
Det duger inte. Det är dags att inse vilka utmaningar Sveriges står inför. Det är dags att ge staten det fulla ansvaret, så att vi kan ta ansvar för Sveriges beredskap.
(Applåder)
