Helena Vilhelmsson (C) svarade Sara Gille i en replik om Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering i debatten ”Protokoll 2024/25:115 Onsdagen den 14 maj” den 14 maj 2025.
Sara GilleSD· i sitt anförandeJag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2. Sedan tänkte jag meddela att min partikollega Ann-Christine Frohm kommer att tala om diskrimineringsfrågorna i den här debatten. Jag…Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2.
Sedan tänkte jag meddela att min partikollega Ann-Christine Frohm kommer att tala om diskrimineringsfrågorna i den här debatten. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på jämställdhetspolitiken och de brister och förändringar som vi ser där.
Sverigedemokraterna står för en syn på jämställdhet som utgår från individens rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi anser att kvinnor och män ska ha samma chans att forma sina liv utan att politiker lägger sig i hur de lever, hur de fördelar ansvar hemma och vilka yrken de väljer. Vi tror på frihet, inte på tvång eller kvotering, och vi säger tydligt nej till den vänsterfeminism som försöker tvinga på människor en mall för hur ett jämställt liv ska se ut.
Sverige har kommit långt när det gäller formell jämställdhet. Men det finns fortfarande orättvisor, och det finns fortfarande strukturer som vi måste våga utmana – inte minst de strukturer som har tillåtits växa fram i det tysta, utanför den svenska värdegrundens ramar.
Samtidigt som den svenska jämställdhetspolitiken under årtionden har fokuserat på könsroller, föräldraledighetsfördelning och könsfördelning i börsbolagens styrelser har vi fått en utveckling i delar av samhället som går i rakt motsatt riktning. Flickor och kvinnor växer i dag upp i områden där friheten inte är självklar, där deras klädval kontrolleras, där deras umgänge övervakas och där lojaliteten till familjens heder går före den egna viljan.
Det här är den svenska jämställdhetspolitikens största svek – särskilt under den förra regeringen, som i åtta år pratade om jämställdhet men blundade för hederskulturer, lät könsstympning fortgå och prioriterade hbtq-certifiering före kvinnors säkerhet. Man lät kulturrelativism och identitetspolitik stå i vägen för att försvara flickors rätt till frihet. Man var mer rädd för att kallas främlingsfientlig än för att flickor skulle underkastas könsnormer som hör hemma i religiösa diktaturer.
Herr talman! Här har Sverigedemokraterna varit den enda konsekventa rösten. Vi har länge varnat för den här utvecklingen.
Vi har länge krävt en jämställdhetspolitik som inte bara gäller vissa kvinnor i vissa stadsdelar med viss bakgrund. Vi kräver att varje flicka i Sverige ska ha samma rättigheter oavsett om hon växer upp i Dorotea eller i Rinkeby.
Det är därför vi stöttar regeringens initiativ att inkludera kampen mot hedersförtryck i jämställdhetspolitiken.
Det är därför vi står bakom satsningar på utbildning inom socialtjänst och skola för att upptäcka könsstympning, tvångsgifte och oskuldsnormer.
Det är därför vi säger att den svenska staten aldrig ska blunda för förtryck i religionens eller kulturens namn. Jämställdhet är inte ett tillval. Det är en grundläggande rättighet.
Men det handlar inte bara om förtryck i extrem form. Det handlar också om trygghet i vardagen, om rätten att gå hem från jobbet utan att vara rädd och om att arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser ska vara lika prioriterad som på mansdominerade.
Under många år har vi sett hur välfärdens kvinnor får bära ett tungt lass utan att få det erkännande de förtjänar. Det är undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – kvinnor som bär välfärden men som ofta glöms bort.
Vi har i budget efter budget lyft fram kravet på bättre villkor, och tillsammans med regeringen har vi börjat vända utvecklingen. Medel har tillförts för att förbättra arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken, och satsningar har gjorts för att bekämpa ofrivilligt deltidsarbete.
En annan viktig del är synen på kvinnors och mäns möjligheter i yrkeslivet. Sverigedemokraterna är motståndare till könskvotering, inte för att vi är emot kvinnors framgång utan för att vi tror på mer än kön. Vi tror på kompetens. Vi vill att människor ska bedömas utifrån vad de kan, inte vilket kön de har. Att införa kvoter innebär att man tvingar in människor i roller där de inte själva valt att vara. Det är inte jämställdhet. Det är styrning.
Vi menar också att politiken inte ska lägga sig i hur familjer fördelar sin föräldraledighet. Det är inte statens uppgift att avgöra vad som är rättvist mellan två föräldrar. Det är familjens ansvar. Just därför motsätter vi oss den politiska detaljstyrning som varit vägledande för socialdemokratiskt ledd politik i decennier.
Herr talman! Jämställdhet för oss innebär inte att kvinnor och män måste leva identiska liv. Det betyder att varje individ ska ha samma möjligheter att göra fria val, att kvinnor inte diskrimineras, att män inte skuldbeläggs kollektivt, att pojkar i skolan inte ses som problem redan vid sju års ålder och att flickor i tonåren inte tvingas bevisa sin oskuld inför sin släkt.
Det är denna helhet vi måste tala om när vi säger jämställdhet – en politik som förmår se både kvinnans rätt till skydd från våld och pojkens rätt till stöd i skolan, en politik som vågar säga att kvinnor ska kunna nå toppen men också få vila på botten utan skam och en politik som är fri från pekpinnar och förmynderi.
Herr talman! I åratal har jämställdhetsarbetet kidnappats av genuspedagoger, normkritiska konsulter och aktivister med vänsteragenda. Politiker har lagt skattepengar på könsanalyser i kommuner medan kvinnor har misshandlats i hemmet. Man har pratat om maktstrukturer i teorin medan vi pratar om trygghet i verkligheten.
Nu rensar vi upp. Vi lägger inte längre skattepengar på könsneutrala dockhörnor eller hbtq-certifiering i vården. Vi prioriterar trygghet, skydd och frihet. Vi har brutit tystnaden om hedersförtrycket och flyttat jämställdhetspolitiken från ideologisk verkstad till verklig förändring.
Men, herr talman, mycket återstår. Flickor förtrycks fortfarande. Kvinnor lever fortfarande i rädsla. Och så länge andra hellre pratar process än tar ansvar kommer vi att fortsätta driva på.
Jämställdhet är ett löfte – ett löfte om att kön aldrig ska stå i vägen för frihet, trygghet och självbestämmande. Det löftet är inte infriat än. Men vi är på god väg, och för varje steg vi tar från symbolpolitik till verklig förändring, desto närmare kommer vi ett Sverige där kvinnor och män lever som fria och jämställda individer. Det är det Sverige vi kämpar för.
(Applåder)
Herr talman! Efter att ha lyssnat på ledamotens anförande väcks frågan: Vad har Sverigedemokraterna gjort för att bidra till att Sverige varit ett av de mest jämställda länderna i världen? Sverige har ju under decennier innehaft en topp-tre-position som mest jämställda land i världen. Jag kan reflektera över att vi kanske har tappat placeringar sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, men jag vill ändå veta vilken reform Sverigedemokraterna har bidragit med för att Sverige ska vara det mest jämställda landet. Vad har ni på ert cv?
Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Ja, vi har ju gjort betydligt mer än Socialdemokraterna gjorde under de åtta år ni satt vid makten. Vi har drivit den här politiken i många, många år medan ni har haft åtta år på er och inte kommit någonvart.
Nu har vi tillsammans med regeringen faktiskt kommit betydligt längre på kortare tid än ni någonsin har gjort, så jag tycker att ni borde titta på er själva. Vad har ni själva åstadkommit, och är det mer än vad vi har åstadkommit under vår tid?
Vi har åstadkommit betydligt mycket mer än ni har gjort. Flickor blir kontrollerade och slagna, och ni har bara pratat om att värna jämställdhet. När det kom till kritan var det bara tomma ord, så jag vill ställa frågan tillbaka till ledamoten. Vad gjorde ni under era åtta år?
Herr talman! Nu var min fråga vad Sverigedemokraterna har gjort för att Sverige ska vara ett av de mest jämställda länderna i världen rent historiskt. Vad jag vet har i alla fall Socialdemokraterna haft lite med saken att göra i regeringsställning de senaste hundra åren. Vi har ändå gjort en rad reformer och varit med och bidragit till den utveckling som gett Sverige en ledande position i detta. Att vi nu backar är det som bekymrar mig.
Det svar jag får från ledamoten är att hon skyller ifrån sig. Jag hör inga konkreta förslag som faktiskt har genomförts. Det är väldigt svepande från ledamoten. Om det har gjorts så mycket som gjort så stor skillnad kunde man väl lägga upp en lista här för oss.
Det ledamoten lyfter i sitt anförande, som också är väldigt svepande, är att man har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor. Jag nås dock av siffror och rapporter, och det är jag inte ensam om, om att stressrelaterade sjukdomar nu ökar mer än någonsin, i en oerhört snabb takt.
Vad exakt menar alltså ledamoten med att ni har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor? Jag kan gå i god för att rätt många kvinnor där ute upplever att det inte har blivit bättre. Ledamoten får här en chans att säga till alla de kvinnor som lever under dessa extremt tuffa arbetsförhållanden vad som har blivit bättre i deras arbetsmiljö.
Herr talman! Jag kan börja med att säga att vi städar upp efter er, helt enkelt. Det är det vi gör.
Vi har kriminaliserat oskuldsintyg. Vi har skärpt kontaktförbuden. Varför genomförde inte Socialdemokraterna det när ni faktiskt hade makten? Varför hann inte ni det? Allt som vi nu åstadkommer, alla reformer och allting som vi bidrar med, varför gjorde inte ni det när ni satt vid makten? Ni hade chansen.
Jag påstår också att våra syner på jämställdhet är totalt olika. Men vi gör betydligt mer än vad ni någonsin har gjort.
Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Jag uppfattar att ledamoten i sitt anförande bland annat pratar om värderingar, vilket jag gillar. Det gjorde jag i hela mitt anförande i den förra debatten – värderingar, perspektivförskjutning och sådana saker. Jag förvånas dock ibland över den raljanta tonen när man kopplar ihop värderingsdiskussionen med nedsättande formuleringar om identitetspolitik, precis som om det som ledamoten kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner skulle stå i motsats till lagstiftning.
Det låter på ledamoten som att Sverigedemokraterna nu minsann har kommit in i regeringskorridorerna och att det nu händer saker, det vill säga stiftas lagar. Men vi vet ju alla, hoppas jag – vilket jag talade om i den förra debatten – att det inte hjälper att stifta lagar om folk inte vet vad anledningen är och vilket problem de ska åtgärda.
Sverigedemokraterna och många andra, egentligen hela Tidögänget, pratar ofta om köksbordsbesluten. Det är heligt med köksborden. Jag ska vara tydlig: Det är naturligtvis hemma som besluten ska tas. Men hur har det blivit? Hur ser resultatet ut? Har köksbordsdiskussionen och köksbordsbesluten lett till ett jämställt uttag av föräldraförsäkring? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor får leva som de vill i utsatta områden? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor väljer precis den utbildning de vill ha och precis det yrke de vill ha?
Det talas raljant om att politiker har lagt pengar på könsanalyser. Vi lägger också pengar på ett försäkringssystem när det gäller föräldraförsäkring som på sikt missgynnar kvinnor med 4 miljoner kronor – minst – över en livstid. Det är statliga pengar. Det är våra skattepengar. Vad anser ledamoten om detta?
Herr talman! Först och främst tar det väldigt lång tid att städa upp efter tidigare regeringars misslyckade politik. Det är ingenting som sker över en natt.
Herr talman! Jag vill understryka att ledamoten Sara Gille och jag i grund och botten är överens om detta. Vi pratar ofta om hur vi ska komma till rätta med mäns våld mot kvinnor och framför allt med hedersrelaterat våld och förtryck. Jag vill bara skicka med: Ställ inte de här sakerna mot varandra! Ställ inte det som man raljant kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner mot konkret lagstiftning här i kammaren, för båda två behövs!
Vi kommer inte att komma någonstans genom att bara skapa hårdare straff och stifta nya lagar. Vi behöver sätta fingret på vad som verkligen behövs och vad som verkligen ger förändring. Då kanske det är så att politikens budskap måste formuleras på ett annat sätt så att det faktiskt når till köksborden. Det görs inte bara genom lagstiftning.
Jag ser fram emot att vi fortsätter den här diskussionen. Jag tror att vi kan komma långt om vi samverkar i stället för att diskutera vad man gjorde under förra, förrförra och förrförrförra mandatperioden.
Herr talman! Det handlar inte om att ställa dem mot varandra. Det handlar om att lyfta något som inte många andra vågar prata om.
Jag instämmer med ledamoten i att vi ändå har haft många konstruktiva diskussioner och då och då faktiskt delat samma syn. Det uppskattar jag.