Karin Sundin (S) om (forts. från § 4) Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (forts. SoU17)

Herr talman! Vi talar om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det här betänkandet utgår från tidigare riksdagsbeslut om vilka riktlinjer som ska gälla för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten är viktiga grundläggande principer om att alla människor är lika värda och har samma rätt till hälso- och sjukvård, oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Resurserna ska fördelas efter behov, och det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.

Det här är en bra utgångspunkt för att debattera dessa frågor. Det handlar om 140 förslag – det vi kallar yrkanden – från den allmänna motionstiden. Det är en stor bredd på frågorna; det har vi redan hört i kammaren i dag. Men innan jag går in på frågorna och på vad Socialdemokraterna har valt att särskilt lyfta fram i år vill jag stanna upp ett ögonblick vid de övergripande principerna om hur man bör prioritera inom hälso- och sjukvården. Tidigare beslutade principer är en sak, och det är en annan sak att leva upp till dem. Jag tänkte ge tre exempel på hur svårt det kan vara.

Mitt första exempel är att en fungerande sjukvård är en av de politiska frågor som medborgarna betraktar som allra viktigast. Det är med all rätt. En fungerande sjukvård är livsviktig i ordets rätta bemärkelse. Vi vet att det finns stora bekymmer i sjukvården i dag. Primärvården har inte rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag att vara navet för patienten. Köerna är på många områden långa, och när det saknas vårdplatser blir prioriteringarna ibland så hårda att de går ut över patienterna.

Men när Tidöregeringen i budgeten för 2025 bedömde att det fanns ett stort reformutrymme, 60 miljarder kronor, valde man att prioritera att sänka skatten för dem som tjänar mest framför att ge mer resurser till hälso och sjukvården. I stället minskade man på statsbidragen för kommuner och regioner. Det underlättar inte när man ska prioritera inom hälso- och sjukvården.

Mitt andra exempel på hur svårt det kan vara att prioritera är när regeringen säger att man ska ta krafttag för att minska väntetiderna i vården. Det gör man med en engångssatsning på 497 miljoner kronor i prestationsbaserade medel för att korta vårdköerna. Det är bra att regeringen satsar pengarna eftersom varenda krona behövs i svensk sjukvård. Men man begränsar satsningen till tre tydligt avgränsade områden, apropå att inte dutta, nämligen operationer av höftledsproteser, framfall och grå starr.

Det är utan tvivel så att det är viktigt att vården fungerar på dessa områden. Många patienter lider och upplever stort obehag. En del har mycket ont, och det kan förstås vara både frustrerande och svårt att leva i väntan på operation. Men är det inom dessa områden som behoven är som störst inom svensk sjukvård i dag? Är det verkligen rätt prioritering att landets regioner ska tävla om att göra så många operationer som möjligt på just dessa tre områden? Finns det inte andra, kanske rent av livshotande tillstånd, som borde prioriteras högre än till exempel grå starr?

Det ser dessutom väldigt olika ut över landet. Vore det inte klokare om regionerna fick avgöra vilka köer som är för långa hos just dem?

Mitt tredje exempel på hur svårt det är att prioritera är läkemedelsbehandling, som ju är en central del av sjukvården.

Med nya läkemedel sker det underverk i vården i dag, men kostnaderna ökar. Regeringen väljer att lämpa över en stor del av kostnadsökningen för läkemedel på de sjuka själva genom att chockhöja egenavgiften i högkostnadsskyddet med 34 procent, från 2 900 kronor till 3 800 kronor. Det här är en höjning som per definition drabbar sjuka människor. Runt om i landet varnar nu patientorganisationer och pensionärsorganisationer, läkare och farmaceuter för att den kommer att leda till att många inte har råd att hämta ut sina mediciner.

Det här är enligt min mening en helt galen prioritering. Det är orimligt, orättvist och ovärdigt. Jag och Socialdemokraterna anser att hälso- och sjukvården borde prioriteras mycket högre än vad regeringen gör, och i vårt förslag till statsbudget för det här året lade vi 10 miljarder mer än regeringen till välfärden, sjukvården och tandvården.

Herr talman! I det betänkande som ligger på bordet i dag vill jag särskilt lyfta fram tre områden.

Det första är klimakterievården. En stor andel av alla kvinnor, 70 procent, drabbas under en period i livet av klimakteriebesvär som på olika sätt påverkar deras livskvalitet. Men många vet inte vilken hjälp de kan få eller var de kan få den.

Den tidigare, socialdemokratiskt ledda, regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som görs i vården för att möta besvären, och den undersökningen visade på ett stort behov av förbättrad information och vägledning. Den visade också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

Socialstyrelsen föreslog att det skulle tas fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling vid klimakteriebesvär. Det är ett förslag som vi har drivit på för, och vi noterar med stor tillfredsställelse att Socialstyrelsen nu arbetar med nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär som ska presenteras i höst.

Det andra området jag vill lyfta fram är arbetet för att utrota livmoderhalscancer. I Sverige drabbas ungefär 500 kvinnor om året av detta, och ungefär 150 kvinnor dör. Det är 150 kvinnor för mycket.

Vi kan skydda oss genom vaccination mot HPV-virus, men det bygger på att så många som möjligt vaccinerar sig. Det arbetet pågår, både genom att vaccin erbjuds till alla skolbarn – både flickor och pojkar – och genom en särskild vaccinationsinsats för alla kvinnor födda mellan 1994 och 1999. Den satsningen har förlängts, vilket är bra.

Det räcker dock inte. Ska vi lyckas utrota livmoderhalscancer måste också så många vuxna kvinnor som möjligt delta i screeningen för livmoderhalscancer. Det finns grupper som har ett betydligt lägre deltagande än andra, till exempel kvinnor som lider av psykisk sjukdom eller missbruk. Därför vill vi socialdemokrater se en särskild samordnad informationsinsats för att nå de kvinnor som i dag inte deltar i screeningen.

Det tredje och sista området jag vill lyfta fram är blodgivning. Tillgången till blod är avgörande inom bland annat cancervård och vid olika blodsjukdomar, operationer, förlossningar och allvarliga olycksfall. Blod är en ständig bristvara, och Sverige behöver varenda en som kan och vill ge blod.

I dag har vi dock en förlegad syn på vilka som kan ge blod, vilket innebär olika regler beroende på människors sexuella läggning. Män som har sex med män får i dag inte ge blod om de har haft sex det senaste halvåret, oavsett om de har haft sex inom ramen för en långvarig, monogam relation eller inte. I dag vet vi tillräckligt mycket om smittspridning för att veta att det är helt orimligt att på det sättet betrakta en hel befolkningsgrupp som potentiella smittbärare. Man behöver göra en individbaserad riskbedömning.

Som vi har hört här i dag är det också på gång; Folkhälsomyndigheten har kartlagt hur man har gjort i andra länder och konstaterar att det inte har skett någon tydlig ökning av transfusionsöverförd smitta i länder som har övergått till en individbaserad riskbedömning. Det är dags att Sverige behandlar alla människor lika också när det gäller blodgivning. Självklart ska homosexuella som inte riskerar att sprida någon smitta kunna ge blod som andra.

Herr talman! Med detta sagt om Socialdemokraternas prioriteringar inom hälso- och sjukvården vill jag yrka bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade att jag fick någon fråga, men jag konstaterar att ledamoten Hultberg har rätt när det gäller budgeteringen för läkemedelskostnader.

Den besparing som regeringen gör motsvarar en halv miljard i en budget som omfattar 40 miljarder till läkemedel. I Socialdemokraternas budget finns motsvarande besparing med, men man kan göra en besparing på olika sätt. Vi menar att det finns förutsättningar att göra betydligt smartare upphandlingar. Det finns betydligt mer att göra vad gäller samarbete inom Europeiska unionen för att pressa kostnaderna för läkemedel.

Det regeringen väljer att göra är att lägga hela besparingen på dem som är sjuka. Och personer som behöver läkemedel – som är beroende av läkemedel – är generellt sett personer som har sämre ekonomiska förutsättningar än andra. Det hänger ihop med att man är sjukskriven eller att man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Lever man på sjuk- eller aktivitetsersättning i Sverige i dag är man dessutom högre beskattad än den som har ett lönearbete. De som har minst inkomster har i dag högst skatt och får nu en radikalt mycket högre kostnad för sina läkemedel.

Det är en precisionsjakt på sjuka människor som pågår i det här landet, och så hade vi i Socialdemokraterna inte valt att prioritera om vi hade haft möjligheten att prioritera i landets budget.

Herr talman! Det ska erkännas att det socialdemokratiska riksdagskansliet inte har samma utredningsresurser som Finansdepartementets tjänstemän, som tar fram underlag för statsbudgeten. Men i en budget för läkemedel som omfattar 40 miljarder finns det andra förutsättningar att göra besparingar än att lägga hela kostnaden direkt på patienterna. Regeringen förmår inte att på något sätt förklara hur man ska jobba långsiktigt för att få ned dessa kostnader utan väljer att lägga hela kostnaden direkt på dem som behöver läkemedel. Det är inte rimligt, och det är kanske detta som skiljer den nuvarande regeringen från den tidigare.

Man behöver klara av att attackera frågorna ur både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv. Jag menar att det den här regeringen gör när man lägger hela ansvaret på patienterna är att tänka långsiktigt, och det är att bedriva en klappjakt på en utsatt grupp.

Herr talman! Det var en bred och svår fråga med väldigt många siffror som ingångsvärde. Jag kan konstatera att det finns många utgångspunkter när vi pratar om kötider i vården och om hyrpersonal och kostnader för den, och det ser väldigt olika ut över landet.

I mitt tidigare liv som regionråd i Örebro län följde jag noggrant hur vi arbetade i regionen med både kötider och inte minst det ledamoten lyfter gällande hyrpersonal. Jag är den första att säga att jag är djupt imponerad och väldigt glad över att det mångåriga arbete som har bedrivits för att bryta beroendet av hyrpersonal runt om i landet faktiskt har gett effekt. Det har krävt en enorm kraftansträngning av alla regioner för att klara detta.

Jag kommer från en region där vi klarade att aldrig släppa in hyrsjuksköterskor i någon större omfattning. Det har vi haft stor nytta av. Vi ser nämligen att kostnaderna ökar dramatiskt så fort vi släpper in bemanningsföretagen.

Det har kostat på att hålla emot. Det är resultatet av ett långsiktigt arbete som har drivits av regionerna gemensamt, med stöd av inte minst Sveriges Kommuner och Regioner, och som gör skillnad.

När det gäller rannsakan och hur vi borde göra kanske vi ska titta på det motsatta – vad som nu händer i Region Stockholm, där Socialdemokraterna har kunnat ta över regionledningen efter 16 år, tror jag att det är, av moderatlett styrde. Där ser vi nu hur köerna faktiskt minskar. När man tar tag i marknadsmisslyckandena, gör upp med privata företag som inte har lyckats leverera och tar tillbaka vård hem kortar man också köerna. Detta tänker jag att vi socialdemokrater kommer att fortsätta följa, med stort intresse.