Ulrika Westerlund (MP) om (forts. från § 4) Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (forts. SoU17)

Herr talman! Kristdemokraternas främsta prioritering när det gäller hälso- och sjukvården handlar om att den som är sjuk ska kunna få vård i tid och att människor ska kunna få del av den bästa vården oavsett var i landet de kommer ifrån. Vi vill avskaffa regionernas ansvar och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan erbjuda människor en jämlik vård.

Dagens motionsbetänkande berör väldigt många olika typer av förslag, men flera av yrkandena sätter fingret på just ojämlikheten inom vården. Det efterfrågas mer av nationella riktlinjer och mer av statlig styrning. Det handlar om alltifrån krav på en nationell strategi för diabetesvården till Kristdemokraternas krav på likvärdiga regler för antalet IVF-försök vid ofrivillig barnlöshet och nationella planer för förlossningsvården. Jag välkomnar förstås detta. Sverige behöver en ökad statlig styrning av vården.

För mig som kristdemokrat är det också uppenbart att nationella riktlinjer inte alltid räcker till, utan att staten faktiskt behöver få det fulla mandatet att kunna kliva in och säkerställa att vi har en jämlik vård för människor i Sverige.

Ta bara cancervården som exempel. Socialstyrelsen har redan i dag i uppdrag att ta fram rekommendationer om nationella screeningprogram, och vi har regionala cancercentrum. Men det är samtidigt upp till de 21 självstyrande regionerna att bestämma om och när ett screeningprogram ska startas.

Det har lett till det orimliga och orättvisa i att det skiljer mer än tio år när det exempelvis gäller införandet av screeningprogram mot tarmcancer. Det är mer än ett decennium mellan den första regionen som införde detta program fullt utbyggt 2014, Region Stockholm, och Västra Götalandsregionen, som är sista regionen att fullt ut implementera programmet.

Det här är en oacceptabel ojämlikhet. Den drabbar svårt sjuka människor som är i behov av en tidig upptäckt för att kunna botas från sin sjukdom.

När det gäller lungcancer var väntetiden mellan remiss och läkemedelsbehandling 23 dagar i Uppsala i januari i år. I Gävleborg och Västmanland var väntetiden mer än dubbelt så lång. Då finns det ändå många regioner som har ännu längre väntetider.

För att ta ett tredje exempel omnämns i betänkandet screeningen för livmoderhalscancer. I december förra året kunde Dagens Nyheter avslöja att regionerna, tvärtemot de nationella riktlinjerna, hade valt bort HPV-test för 155 000 kvinnor som borde ha testats innan de skrevs ut ur det nationella screeningprogrammet för livmoderhalscancer.

Av dessa kvinnor diagnostiserades 117 med livmoderhalscancer åren 2021–2023. I 76 procent av fallen upptäcktes cancern i ett så sent stadium att den redan hade spridit sig och blivit svår eller omöjlig att bota. Det hade inte behövt hända om regionerna följt de nationella riktlinjerna.

I fall av livmoderhalscancer som upptäcks genom screening är andelen cancer i ett sent stadium endast 3 procent. I Sverige har kvinnor alltså blivit svårt sjuka i cancer helt i onödan på grund av att enskilda regioner har valt bort dem.

Att det finns 21 självstyrande regioner leder till en ojämlik vård, och ojämlikheten kan bokstavligt talat vara skillnaden mellan liv och död.

Vi kristdemokrater kommer därför att fortsätta arbeta för att låta staten ta ansvaret för svensk sjukvård. Det gör vi inom ramen för den pågående Vårdansvarskommittén och inom ramen för vårt regeringssamarbete.

Herr talman! Kristdemokraterna står i huvudsak bakom utskottets betänkande, men jag vill därutöver yrka bifall till reservation 12, som berör frågan om den nya könstillhörighetslagen.

Våren 2024 beslutade riksdagen om en ny könstillhörighetslag, som ska träda i kraft den 1 juli 2025. Endast två partier reserverade sig: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Vi kristdemokrater menar fortfarande att den nya lagstiftningen riskerar att få allvarliga konsekvenser för de barn och ungdomar som berörs. Vi är fortfarande emot införandet.

Vi säger för det första nej till att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte till 16 år så att den möjligheten framöver också ska omfatta barn efter föräldrarnas ansökan. Vi vet att allt fler barn i Sverige har sökt sig till vården de senaste åren på grund av könsdysfori. Antalet fall av könsdysfori sköt verkligen i höjden under 2010-talet, och vi vet inte fullt ut vad detta beror på.

Vi vet däremot att professorer och specialistläkare inom psykiatrin har varnat oss för att möjligheten att enklare byta juridiskt kön i unga år skulle kunna leda till att könsdysforin förvärras och att detta därför blir ett första steg mot hormonbehandlingar och könskorrigering i ett senare skede. Det här är behandlingar med irreversibla biologiska konsekvenser, som kanske inte hade behövts eftersom det finns studier som visar att könsdysforin kan avta eller försvinna efter puberteten. I det här fallet menar vi därför att det gäller att iaktta försiktighet.

Herr talman! Vi kristdemokrater vänder oss för det andra mot den principiella uppfattningen att juridiskt könsbyte är något som man fritt ska kunna göra trots att det inte finns någon diagnos om könsdysfori i botten. Sverige ska inte ha en lagstiftning som innebär att könstillhörighet reduceras till något godtyckligt.

Kristdemokraternas utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska könet. Det ska självklart fortsatt vara möjligt att byta juridiskt kön, men först efter en medicinsk utredning där man har diagnosticerats med könsdysfori och efter godkännande av Socialstyrelsen. Vi säger av det skälet nej till den förenklade prövningen inför ett juridiskt könsbyte som föreslås i den nya könstillhörighetslagen.

Problemet med den förenklade prövningen är att när läkarnas möjlighet att ställa krav på en diagnos om könsdysfori inför ett juridiskt könsbyte försvinner och när även läkarnas möjlighet att fästa vikt vid hur länge en person har haft den här självuppfattningen försvinner påverkas också vårdpersonalens möjlighet att göra en ordentlig medicinsk utredning.

Om vårdpersonalen bakbinds på det sättet är risken att man missar andra förklaringar till personens självuppfattning och mående och att barnen och ungdomarna inte får det som stöd de behöver. Vi vet att psykisk ohälsa, exempelvis ångest och autism, är vanligare bland personer som lider av könsdysfori. Det är vanligt bland personer med autism att inte fullt ut kunna relatera till sin kropp, särskilt i tonåren.

Att bekräfta barn och ungdomar i deras upplevda könsidentitet genom ett juridiskt könsbyte i unga år, utan ordentlig utredning, är därför inte ansvarsfullt.

Den psykiska ohälsan bland transpersoner är utbredd, och många får i dag vänta alldeles för länge innan de får det stöd de behöver. Kristdemokraterna vill förbättra vården och korta väntetiderna till stöd för personer som lider av könsdysfori så att fler får vård i tid.

Regeringen arbetar nu intensivt för att korta väntetiderna till vården, inklusive barn- och ungdomspsykiatrin. Nyligen presenterades en förstärkt satsning på psykiatrin för 2025. Allt detta är satsningar som vi kristdemokrater har drivit på för.

Den nya könstillhörighetslagen bör dock rivas upp. Kristdemokraterna kommer därför att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, och vi kommer att rösta för att upphäva den nya könstillhörighetslagen innan den träder i kraft.

Herr talman! Allting som rör svensk sjukvård är sannerligen inte rosenrött, utan ojämlikheten är stor och vårdköerna alldeles för långa. Men det kanske i så fall är just vårdköerna som är rosenröda. Låt mig påminna om den situation vi befann oss i när vi fick ta över makten i Sverige. Efter åtta år av socialdemokratiskt styre i Sverige hade vårdköerna fördubblats, och till barn- och ungdomspsykiatrin hade de tredubblats. Och köerna var rekordlånga även före pandemin.

Men faktum är att vårdköerna har bitit sig fast, och regeringen gör mycket för att korta dem. Vi skjuter till särskilda medel för att korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten.

En viktig del är också att stärka primärvården. Det är oerhört frustrerande att se att det inte har blivit någonting av de medel som staten har skjutit till, över 16 miljarder under fyra års tid, för att regionerna ska öka budgeteringen till primärvården och stärka den. Regionerna har alltså inte hållit vad man har lovat. De har inte skjutit till mer pengar till primärvården.

Detta innebär 16 miljarder i sjön av statens pengar. Det sätter fingret på hur dysfunktionell svensk sjukvårdsorganisation är och hur ineffektiv den är.

Vi hade gärna sett att staten fick ta ett större ansvar och få det fulla ansvaret. Vi kan konstatera att det hade underlättat omställningen eftersom staten har varit beredd att budgetera mer till primärvården, vilket inte regionerna har varit.

Vår ambition är att man ska ha en fast läkarkontakt. Det är det som på riktigt gör att man får en kontinuitet i vården, vilket leder till bra kvalitet och trygghet för patienterna.

Herr talman! Staten tar sitt ansvar. Vi tar gärna ett ännu större ansvar för att bland annat stärka primärvården. Kristdemokraterna skulle vilja att staten tog det fulla finansieringsansvaret för sjukvården. Vi skulle också gärna ha det fulla ansvaret för kompetensförsörjningen. Det är två problem som också Karin Rågsjö lyfter upp. Om vi ska kunna få en bra primärvård behöver vi hantera detta. Till dess att vi har det fulla mandatet att göra detta får vi laga efter läge.

Vad gör vi då? Ja, 16 miljarder till regionerna för att stärka primärvården är ett försök från vår sida att få dem att göra det. Men vi har ju inget mandat att faktiskt styra dem till att göra det. Vi ska göra upp med SKR i överenskommelser, men vad ska staten göra när SKR inte håller sitt ord och det inte blir några pengar? Här har vi ett problem: Statens styrning når inte hela vägen fram.

Vad gäller personalförsörjningen vet vi att det finns för få allmänläkare som kan bemanna våra vårdcentraler. Det var först den här regeringen som såg till att vi fick en nationell plan för kompetensförsörjningen så att vi får ett samlat grepp om vilka kompetensbehov vi har och vad man faktiskt borde göra för att möta dem.

Detta gör alltså vi. Men då är det samtidigt ett problem att inte alla regioner ser det som sin kärnuppgift att tillhandahålla tillräckligt många utbildningsplatser. Om man inte prioriterar det och inte heller vet hur behoven ser ut, och om staten inte kan peka med hela handen och säga till regionerna att de har ett visst utbildningsbehov och måste ta sitt ansvar, ja, då får vi de problem inom svensk sjukvård som vi ser.

Staten är beredd att ta ansvar. Vi tar gärna ett större ansvar. Men Kristdemokraternas slutsats är att vi då också behöver få det fulla mandatet.

Herr talman! Jag tackar Ulrika Westerlund för frågorna.

Kristdemokraterna menar att utgångspunkten självklart måste vara att det juridiska könet stämmer överens med det biologiska könet. Ska det inte göra det måste det också finnas någon grund för det. Det är det vi menar: Vi tycker inte att man bara ska få välja. Har man könsdysfori ska man få byta juridiskt kön, men det är just att man avskaffar diagnoskravet om könsdysfori för att få genomföra ett juridiskt könsbyte som vi har invändningar emot.

Vi tycker att man ska kunna byta juridiskt kön även fortsättningsvis. Kravet är då också att man ska vara myndig. Man ska vara en vuxen person för att få göra detta. Vi vänder oss emot den sänkta åldersgräns som gör att även barn omfattas av möjligheten att byta juridiskt kön. Det var också därför vi valde att säga nej till den nya lagstiftningen.

Herr talman! Ja, det finns biologiskt kön, och det finns könsidentitet. Det skriver vi naturligtvis under på. Det är därför vi över huvud taget har en könstillhörighetslag. Det är inget märkligt med det.

Problemet är bara att det när man avskaffar kravet på att det ska föreligga en könsdysforidiagnos för att få ändra juridiskt kön blir väldigt mycket svårare för läkarna att göra en bedömning och en ordentlig medicinsk utredning. I och med det nya förslaget får läkarna inte heller fästa någon vikt vid hur länge någon upplevt att man tillhör fel kön. Ändå förväntas vårdpersonalen skriva ett intyg om att man borde få ändra juridiskt kön.

Det hade varit väldigt intressant att veta vad de vårdanställda själva tycker om det. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ville också att förslaget skulle skickas på remiss för att vi skulle kunna ta reda på hur de bedömde att det påverkade möjligheterna att göra en medicinsk bedömning och utredning, men tyvärr fick vi inte den möjligheten. Det hade varit väldigt bra. Begränsningarna i hur vårdpersonalen skulle göra sina bedömningar fanns inte med i det förslag som skickades ut på remiss från början.

Vi tycker inte att det är ett genomtänkt förslag. Vi tar fasta på att specialisterna inom barn- och ungdomspsykiatri varnar för att den sänkta åldersgränsen för det juridiska könsbytet kan innebära att könsdysforin förstärks och att man i ett senare skede leds in på hormonbehandlingar och fysiska ingrepp som inte hade varit nödvändiga. Därför borde lagen upphävas innan den träder i kraft.