Anna Lasses (C) svarade Statsrådet Johan Forssell i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2023/24:50 Fredagen den 15 december” den 15 dec 2023.
Statsrådet Johan ForssellM· i en replikDet vi har skrivit i reformagendan är att vi ska begränsa de bilaterala strategierna till max 30 stycken. Det är alltså inte 30 per se, utan det är ett tak. Vi går ned från dagens 36 stycken. Jag vill dock återigen…Fru talman, ledamöter och åhörare! I går presenterade regeringen en genomgripande reformering av det svenska biståndet i en agenda som är ett resultat av många timmars arbete. Jag är väldigt stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit. Vi lägger fram en bred reformagenda för det svenska biståndet för att se till att det bättre svarar mot dagens europeiska och globala utmaningar. Vi ska helt enkelt göra det svenska biståndet mer modernt och träffsäkert än det någonsin har varit tidigare. Det innebär konkret ett bistånd som inte bara lindrar fattigdom utan också bygger välstånd och som inte bara motarbetar förtryck utan också skapar frihet. Här har Sverige ett moraliskt ansvar att dra sitt strå till stacken.
Vår målsättning måste vara väldigt tydlig. Fria länder ska ytterst kunna stå på egna ben och ansvara för sina egna samhällstjänster. Det är just i fria samhällen där människor kan stå på egna ben som individer bäst kan växa och förverkliga sina livsdrömmar.
Tyvärr ser världen inte ut så i dag, och denna verklighet måste vi också förhålla oss till när vi utformar framtidens bistånd. Kriget i Ukraina har förändrat inte bara vår del av världen utan också den globala världs- och säkerhetsordningen, och det ställer helt andra krav på biståndspolitiken än tidigare. Ryssland är ansvarigt för en fruktansvärd humanitär katastrof, och det har skapat ett enormt behov av utländskt kapital för att bygga upp Ukraina igen. Vi ser också ett ökat humanitärt behov i spåren av många konflikter runt om i världen, inte minst för många av världens barn. Hamas terrorattack och det efterföljande kriget i Israel och Palestina har skapat ett lidande som inte lämnar någon människa oberörd.
Samtidigt ser vi hur den geopolitiska konkurrensen ökar i världen. Det handlar om råvaror och ny teknik och om auktoritära stater som flyttar fram sina positioner i många utvecklingsländer och lockar länder med ekonomiska och politiska medel. Detta är en verklighet som Sverige och Europa måste ta på allvar.
Vi ser också en demokratisk tillbakagång. Mänskliga fri- och rättigheter har aldrig varit självklara, men just nu hotas de på väldigt många platser i världen samtidigt. Särskilt motståndet mot flickors och kvinnors fri- och rättigheter har ökat. Lägg därtill klimatförändringarna och den globala omställning vi ska genomföra.
Jag var på COP 28 i Dubai för bara några dagar sedan, där jag också bekräftade Sveriges starka engagemang för att använda biståndet för ett effektivt klimatbistånd och även presenterade flera nya klimatstöd. Men vi kan alla se att vi måste bli mycket bättre på att samla resurserna inom det offentliga och det privata för att tillsammans se till att hålla temperaturökningen nere och hitta nya verktyg för att bättre anpassa vår värld till den verklighet vi ser.
Det är i ljuset av allt detta jag är övertygad om att vår reformagenda kommer att göra skillnad genom att vi ser världen för vad den är och anpassar resurserna så att vi får ett stort genomslag som möjligt för frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Just därför måste biståndet utgå från långsiktighet, transparens och effektivitet. Det fanns en tid då biståndet snarare handlade om att göra av med så mycket pengar som möjligt, inte vad vi faktiskt gjorde med pengarna. Det var varken långsiktigt eller effektivt. Biståndet ska inte vara en budgetregulator, som det har varit många gånger tidigare. Det ska bidra till varaktig förändring för världens fattiga och förtryckta.
Men vi måste också erkänna något för oss själva, nämligen att Sverige är en röst i världen. Med de begränsade resurser som vi har måste vi våga prioritera för att se till att våra resurser och våra verktyg får så stort genomslag som möjligt och skapar ett tydligt svenskt mervärde.
Därför kommer vi att införa ett nytt koncept med landstrategier, och vi kommer att begränsa dem till högst 30 stycken. Landstrategierna innebär att Sveriges biståndsengagemang sätts i en mycket större och bredare kontext än tidigare. De ska präglas av tydliga och samstämmiga målsättningar för vad Sverige vill uppnå, vad vi kan bidra med i det enskilda landet och vilka reformer som samarbetsländerna förväntas genomföra. Strategierna ska även innebära en möjlighet till utfasning av biståndet eller andra alternativa åtgärder till revidering om inte tillräckliga framsteg görs. Det kan till exempel röra sig om uteblivna resultat eller bristande reformvilja eller vilja att ta tag i korruptionsproblem från partnerlandets sida. Då får man helt enkelt arbeta någon annanstans och förhoppningsvis uppnå bättre resultat för världens fattiga i det landet.
Goda avsikter är bra, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är vad som görs och vilka resultat man faktiskt uppnår. Med dessa utgångspunkter skulle jag vilja lyfta fram några saker som jag är extra stolt över.
För det första ser vi nu till att biståndet i högre grad blir en del av Sveriges samlade utrikespolitik. Biståndet ska nå genomslag för Sveriges intressen och utrikespolitiska prioriteringar. Vi gör till exempel en särskild satsning på Sverigebilden. Genom Svenska institutet ser vi till att Sveriges biståndsinsatser flaggas bättre än tidigare.
Biståndet ska ligga i linje med Sveriges grundläggande intressen och principer. Svenska skattemedel ska inte gå till länder som systematiskt undergräver den internationella rättsordningen. Den här principen finns till exempel i Storbritannien och i Finland, och den hänger ihop med biståndet som ett utrikespolitiskt verktyg.
Detta innebär också att vi i högre grad kommer att ställa krav på de länder som vi samarbetar med. När Sverige samarbetar med ett land följer det på en förväntan att det landet ska vilja samarbeta med oss. Utvecklingssamarbetet är viktigt. Det är betydelsefullt. Det kan spela en större roll än i dag, men det kan aldrig ersätta nödvändiga reformer som säkerställer väl fungerande demokratiska och ekonomiska institutioner.
Vi öppnar också för ett helt nytt samarbete rörande migrationsfrågor: att kunna villkora delar av utvecklingsbiståndet för länder som inte gör det som de har en folkrättslig förpliktelse att göra, nämligen tar emot sina egna medborgare. Detta handlar faktiskt om ett dubbelt ansvar - ansvar gentemot svenska skattebetalare men framför allt ett ansvar för att hjälpa de människor som i dag lever i fattigdom och förtryck att säkerställa att medlen alltid går mot de mål som vi faktiskt vill uppnå.
För det andra lägger denna reformagenda grunden för mer handel och företagande i biståndet. De senaste decennierna har vi sett hur många fattiga länder har lyckats lyfta sig ur fattigdom. Det är väldigt bra. Det har inte gjorts enbart med bistånd utan framför allt tack vare marknadsekonomi, handel, investeringar, entreprenörskap och rättsstat. Detta måste vi börja dra slutsatser av, också i den svenska biståndspolitiken.
Samtidigt ser vi att flera av de globala utmaningarna kräver mer investeringar. Ta bara klimatfrågan - där är det helt uppenbart att det aldrig kommer att vara tillräckligt med bara bistånd. Detta gäller för den delen även i fråga om att lyckas bygga upp Ukraina igen. Vi är övertygade om att biståndet kan användas för att få in mer kapital till hållbara investeringar, till exempel för grön omställning eller digitalisering, som är just sådana saker som saknas i många av utvecklingsländerna.
Här kan vi också lära oss av våra europeiska grannländer. Se bara på Nederländerna, som under många år har haft ett framgångsrikt arbete med att främja investeringar och export genom biståndet, eller Finland, som har haft detsamma. Det är dessutom två regeringar med en annan politisk färg än den Sverige har just nu.
Vi behöver också positionera konkurrenskraftiga socialt hållbara svenska företagslösningar inom ramen för de multilaterala utvecklingsbankerna, till exempel när det gäller upphandlingar. I dag är Sverige en av de största givarna till många av de multilaterala organisationerna. Trots det vinner svenska företag en försvinnande liten del av de kontrakt som delas ut i upphandlingar. Här kan Sverige bli mycket bättre.
Vi ger nu ett utökat uppdrag till Business Sweden för att hjälpa företag att bidra till biståndets mål och till grön och digital omställning i låg- och medelinkomstländer. Vi kommer också att vidareutveckla garantiinstrumentet så att staten kan ta en del av risken för investeringar i länder med svåra förutsättningar. Vi kommer också att gå vidare med ett pilotprogram för biståndsstödd exportfinansiering, det vill säga mjuka lån. Med detta tror vi att biståndet kan bli en viktig faktor för att möjliggöra en positiv, regelbaserad och marknadsekonomisk utveckling i många av de länder som fortfarande kämpar med fattigdomen.
För det tredje måste vi se till att biståndet faktiskt når de mål som vi sätter upp. Det är en förpliktelse gentemot svenska skattebetalare men först och främst gentemot människor i dessa länder att se till att biståndet uppnår tydliga resultat.
Tidigare i september kom uppgifter från en FN-rapport om utbredd stöld av livsmedel från FN:s livsmedelsprogram i Somalia. I en värld där de humanitära behoven ökar måste vi ha nolltolerans mot denna typ av korruption. Korruptionen ska bekämpas, men vi måste också bli mycket bättre på att hela tiden följa upp de insatser som Sverige bidrar till, att öka spårbarheten i hela biståndet. Därför lägger vi ett uppdrag till Sida om att utveckla transparensgarantin och modernisera Openaid. Även civilsamhällesstöd ska gå att spåra och följa upp resultaten av.
Civilsamhället är oerhört betydelsefullt, och dess andel av biståndsbudgeten ska öka. Inte minst tror vi att civilsamhället kan spela en avgörande roll i länder där utvecklingen går åt fel håll. Då måste vi också se till att vi stöder rätt aktörer. Vi kommer att se till att säkerställa att aktörer som tar emot stöd inte har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism eller islamism samt att de stöder demokratiska värderingar och mänskliga fri- och rättigheter. Vi kommer också att införa ökade krav på Sida och Folke Bernadotteakademin att redovisa processer för val av samarbetspartner samt se över vidareförmedling av biståndsmedel. Skattebetalarnas pengar ska kunna följas hela vägen.
Fru talman! För det fjärde pekar vi med denna reformagenda ut tydliga prioriteringar där jag menar att Sverige kan göra stor skillnad. Vi ska helt enkelt satsa mer på att göra det som vi är riktigt bra på. Vi satsar på att bygga upp Ukraina igen - det är den största svenska bilaterala biståndsstrategin i Sveriges historia - men också på att stötta länderna i EU:s östra grannskap. Vi accelererar Sveriges globala arbete på ett nytt sätt genom att försöka få in mer privat kapital och göra fler gröna investeringar i utvecklingsländer. Vi stärker kvinnors och flickors frihet genom att prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men också genom att motarbeta normer och sedvänjor som står i vägen för kvinnors och flickors frihet.
Vi kommer som sagt att öka stödet till civilsamhället, för även i länder där utvecklingen går åt fel håll måste Sverige stötta de goda krafter som finns för reformer för ökad demokrati och frihet. Organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter är särskilt prioriterade.
Sverige har en lång historia av globalt engagemang. Som bistånds- och utrikeshandelsminister är jag väldigt stolt över det enorma arbete som våra myndigheter, våra företag och civilsamhället varje dag utför för att bidra till mer frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Med den reformagenda som vi har presenterat för biståndet är jag övertygad om att vi kommer att göra biståndet mer relevant, mer träffsäkert, och mer modernt. Det är så vi kan se till att uppnå mer av frihet, egenmakt och hållbar tillväxt i världen.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ministern för anförandet. Det är glädjande att ministern deltar i debatten, även om jag gärna hade sett att ministern hade deltagit under hela debatten. Det är ändå bra att ministern är här.
Jag måste börja med att nämna något som ministern sa i sitt anförande och som jag minst sagt studsade på. Ministern sa att biståndet tidigare handlade om att göra av med så mycket pengar som möjligt. Jag tycker att det är ganska upprörande. Det är en arrogant syn på hur biståndet används.
Vi vet att vi i dag har ett av världens bästa, mest effektiva och transparenta bistånd, ett bistånd som får väldigt höga betyg globalt. Det skulle inte hända om inte biståndet vore bra, så visst har biståndet använts på ett bra sätt.
Men det var egentligen inte därför jag begärde ordet, utan det var för att återgå till en fråga som vi har debatterat här tidigare, nämligen det här med att koppla biståndet till migration och återvandring. Det är ju någonting man trycker på i reformagendan.
Jag undrar hur man ska klara att redovisa de här medlen så att de svarar upp mot OECD-Dacs regelverk för hur bistånd får användas. En aktivitet kan ju inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål, enligt regelverket för OECD-Dac.
Jag har därför väldigt svårt att se hur man ska kunna redovisa detta.
Vilka länder ska man egentligen förhandla med när det gäller återvandring? Det är ju bara ett par procent av det svenska biståndet som går direkt till enskilda stater. Det mesta går till civilsamhällesorganisationer, multilaterala organ som FN och andra.
Dessa två frågor vill jag gärna ha svar på.
Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågorna!
När det gäller diskussionen kring biståndets storlek är det väl ändå ett faktum att det allra mesta av diskussionen hittills har handlat om enprocentsmålet, det vill säga hur mycket pengar vi gör av med. Jag får väldigt få frågor till exempel från Vänsterpartiet om hur vi kan se till att göra biståndet mer effektivt, öka transparensen eller öka spårbarheten för svenska skattemedel och hur vi kan hitta synergier med den viktiga handelspolitiken, medan väldigt mycket handlar just om hur mycket pengar vi gör av med.
Jag tycker att det är lite synd, för det döljer väldigt många andra viktiga frågeställningar kring detta. Vad uppnår vi för någonting? Ser vi till att verkligen göra den skillnad i världen som behövs? Eller handlar det kanske mer om att vi själva ska kunna säga att vi är en stor givare så att det känns bättre för oss?
Det har kommit flera utvärderingar av biståndet, till exempel, och vi kan se att det har fått omfattande kritik. Det är svenska myndigheter som har pekat på detta. Det handlar till exempel om bristande styrning och att målen har varit för många och ibland för spretiga och överlappande.
Man kan också konstatera att när biståndet i vissa av våra mottagarländer utvärderas - och då är inte tidsperioden ett år eller två, utan vi talar om decennier - så visar forskningsutvärdering att det ibland är väldigt svårt att hitta några resultat alls. Det är på det sättet, så vi tycker nog att det finns väldigt gott fog för att utveckla reformagendan och ta det vidare, och det är det som vi nu lägger fram.
Vad gäller frågan om migration har jag haft förmånen att få ha kanske fem interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve kring det, och jag vill bara säga att jag inte har ändrat mig sedan den senaste interpellationsdebatten. Sverige har alltid en rätt att avgöra vilka länder som vi samarbetar med. Det är alltid svenska beslut, och det är till hundra procent i enlighet med Dacs regler.
Fru talman! Tack för svaret, ministern!
Det finns otroligt många exempel på hur svenskt bistånd har använts på ett effektivt sätt till exempel för att stödja flickors och kvinnors rättigheter, demokratifrämjande verksamhet och en mängd andra viktiga områden. Det här syns i utvärderingen av det svenska biståndet där vi globalt sett får väldigt höga betyg, och det skulle vi inte få om inte biståndet hade varit just effektivt och transparent.
Åter till mina frågor runt det här med migrationen. Det är inte tydligt. OECD-Dacs regelverk säger faktiskt, efter att man förtydligade regelverket för hur bistånd får användas, att en aktivitet inte kan redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor för att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål.
Jag tycker att det är väldigt tydligt att det är precis det man gör i den reformagenda som man har presenterat, så jag tror att det blir väldigt svårt för regeringen att redovisa den här typen av verksamhet som bistånd.
Jag får heller inte svar på vilka länder vi kan tänka oss att påverka med det här med återinvandringen. Det handlar om länder som Irak, som inte gärna vill ta emot personer som vi vill skicka ut ur landet. Jag tror dock inte att de kommer att påverkas av att till exempel en kvinnoorganisation i Irak får mindre pengar. Tvärtom kommer de väl att vara tacksamma för det.
Det är som sagt bara 2 procent av biståndet som i dag går till stater, så jag förstår inte hur man ska kunna påverka länder med den form av bistånd som vi har i dag.
Fru talman! Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se biståndet för vad det är och titta på det med ganska öppna ögon. Det är klart att det finns biståndsinsatser i många länder och i många tidsperioder som har varit viktiga och framgångsrika. Det är inte tu tal om det.
Men det är inte heller frågan. Frågan är ju om biståndet har varit tillräckligt bra. Där kan väl även Lotta Johnsson Fornarve konstatera att många av de länder som Sverige har bidragit med enorma summor bistånd till, ibland under 40-50 års tid, är lika beroende av bistånd i dag som de var då. Det är ett faktum. Det säger de till och med själva.
Då kan man fundera på det på lite olika sätt. Antingen kan man göra som vi alltid har gjort, och då kommer vi - kanske inte Lotta Johnsson Fornarve och jag men andra - att stå här om 50 år och säga att nu har vi jobbat i de här länderna i 100 år på samma sätt och kanske inte uppnått några vidare resultat.
Eller så kan man fundera på om vi kanske borde göra någonting annorlunda. Vi kanske till exempel borde lyssna på mottagarländerna själva, som ofta ber om att få mer av investeringar, mer av handel och mer av jobbskapande så att de kan stå på egna ben och inte längre vara beroende av att varje år få bistånd från andra länder.
Det är mycket det som har väglett oss och naturligtvis det faktum att det är ont om till exempel socialistiska länder i världen som har lyckats bli särskilt rika och skapa något större välstånd till sina medborgare. Vägen är i stället handel, marknadsekonomi och rättsstat.
När det gäller migrationen är det som jag sa: Varje land har alltid ett eget ansvar och en egen möjlighet att avgöra vilka länder man vill arbeta med. Historiskt har ju ett antal samarbeten avslutats.
Det är helt i linje med Dacs regler. Det är alltid vi själva - regeringen som vilar på ett förtroende i riksdagen och ytterst på svenska folkets vilja - som kan fatta den typen av beslut. Här tycker vi nog lite olika.
Fru talman! Jag vill tacka biståndsministern för att han är här och deltar i debatten.
Jag hade också gärna fortsatt kring frågeställningarna om länder som vi samarbetar med. När vi på många ställen stöder just demokratikämpar och civilsamhället med att kullkasta en regim är det ju inte länderna vi samarbetar med.
Jag ska dock inte göra det; jag har i stället en fråga om synergieffekterna mellan utvecklingssamarbetet, främjandet och handelspolitiken. Det är någonting som vi har hört under det år som ministern har suttit på sin post, och vi hade hoppats på ett klargörande nu när vi väl har fått reformagendan och kunnat läsa den.
Men det blir tyvärr inte tydligare. Vi har pratat om det förut, och jag står helt bakom det som regeringen säger om att det är bra att främja handel. Det är ett sätt att få investeringar, och människor kommer i arbete. Där har vi ingen annan åsikt. Vi var bland annat med och höjde garantipengarna som vi har pratat mycket om här i dag flera gånger, ett otroligt viktigt verktyg. Men jag tror inte att det är dem det handlar om här.
Utvecklingssamarbetet handlar om att utifrån mottagarländernas egna förutsättningar kunna stärka dem, medan främjandet och handelspolitiken handlar om hur man ska stärka svenska företag. Ministern var lite inne på det i sitt anförande också, men det blir fortfarande inte tydligt.
Är det en upphandlingsenhet som ska startas på UD för att hjälpa svenska företag att investera i andra länder? Eller kommer man utan att säga det att kräva motprestation i form av handel för att ha samarbeten i vissa länder?
Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för frågorna.
Det är klart att alla svar inte finns i reformagendan. Vi har arbetat med detta under ett års tid, och vi kommer att vidareutveckla detta i regleringsbrev. En del tycker att det borde ha tagit ännu längre tid och att vi borde ha haft ännu fler möten. Men då hade dessa svar dröjt ännu mer.
Vi har alltså medvetet hållit ett högt tempo i arbetet. Jämför man med till exempel det tidigare policyramverket tog det två och ett halvt år att göra. Vi har alltså hållit ett högre tempo, och det kommer vi att fortsätta göra.
Vi tror att det finns stora möjligheter, som jag sa, att bättre ta till vara våra svenska företag som är världsledande på detta område. Det är egentligen ett väldigt stort resursslöseri att vi inte redan har gjort det bättre. Jag har träffat många som jobbar inom sektorer som grön omställning och hälsovård som återkommande beskriver att de har mötts rätt mycket av ett ointresse från olika beslutsfattare och från myndigheter när det handlar om att bidra.
Det lite märkliga i detta är att det verkar vara okej att andra länders företag tar del av verksamhet som finansieras av svenskt bistånd. Men så fort man talar om svenska företag, då blir det en stor diskussion. Jag har aldrig fått kritik för att biståndet används för att så att säga finansiera ett projekt med andra länders företag. Men just när det är svenska företag är det uppenbarligen någonting konstigt, trots det faktum att svenska företag är världsledande på många områden. Och de arbetar ofta på ett helt annat sätt än företag i andra länder.
Vi pekar på några saker i reformagendan, till exempel på att göra projekt med Business Sweden i mottagarländer - i utvecklingsländer - inom sektorer som också är DAC-fähiga. Vi pekar också på biståndsstödet och exportfinansieringen, det som brukar kallas för mjuka lån, med exportkrediter som två vägar framåt.
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Jag har absolut ingenting emot att svenska företag och våra världsunika idéer på väldigt många områden sprids mer i världen. Det tycker jag är bra. När det gäller främjandet och handelspolitiken: I´m all for it. Men om svenska biståndspengar ska villkoras till det är det inte så bra.
Detta handlar om stora multinationella organisationer, och det är upphandling som sker. Menar biståndsministern att man ska frångå upphandlingsregler och fri konkurrens, eller menar han att man vill stötta lite grann på andra sätt genom en upphandlingsavdelning på UD?
En annan sak som jag har tänkt mycket på är talet om effektivitet. Det är såklart ingen som vill någonting annat än att ha ett effektivt bistånd. Sverige är också känt för, vilket har tagits upp väldigt många gånger bara i den här debatten, att vara ett av världens bästa länder på både transparens och effektivitet. Ändå får ministern det att låta tvärtom.
Man hävdar också civilsamhällets vikt, och man har dragit ned kärnstöd till FN-organisationerna. Men dessa är beroende av varandra. Neddragningarna av FN-stödet gör att också civilsamhället har svårt att verka i de allra tuffaste situationerna.
Även om biståndsministern inte har tagit upp det så mycket läste jag lite grann mellan raderna om att detta inte var så effektivt och att man slängde pengarna i ett stort svart hål. Men vad anser regeringen egentligen är problemet med FN-organisationerna och deras arbete? Varför vill man inte fortsätta att ge ett stort kärnstöd till Unicef som jobbar med barnen, UNDP som jobbar med miljöförstöringen och klimatet och UNFPA som jobbar med kvinnors rättigheter och hälsa och så vidare? Varför har man en så njugg inställning?
Fru talman! Jag vill minnas att alla de organisationer som Janine Alm Ericson räknade upp får ett omfattande kärnstöd från Sverige. Vi är de facto en av världens största givare i absoluta tal, och i relativa tal är vi verkligen det. Beskrivningen av att vi inte skulle ge något kärnstöd till FN-organisationerna stämmer inte. Det är inte så. Man får gå tillbaka och titta i budgeten där siffrorna står svart på vitt.
Men, fru talman, en sak stämmer, och det är att vi hela tiden måste utvärdera var våra resurser gör störst nytta. Gör de alltid störst nytta i dessa FN-organ, eller kan vi uppnå större resultat genom att till exempel arbeta mer tillsammans med civilsamhällesorganisationerna? Vi tittar väldigt noga på detta.
Jag tycker inte att man kan dra FN-organen över en kam. Det är över 200, och de är helt olika. Och de utvärderas också separat.
Vi har till exempel tittat på UNAIDS, som är en organisation som har fått väldigt omfattande kritik för att inte vara effektiv och för att inte ta itu med ledningsproblem och styrningsproblem.
Det är klart att förändring kan göra ont. Men jag tycker att detta är så viktiga frågor att vi måste ta vårt ansvar och fråga oss: Är det verkligen rimligt att vi år efter år ska fortsätta att vara en så stor givare, eller kan vi använda dessa medel mer effektivt någon annanstans? Vårt svar är att man kan använda dessa medel mer effektivt någon annanstans. Därför gör vi denna omprioritering, just för att säkerställa att vi uppnår de resultat vi vill och för att svenska skattebetalare ska veta att de alltid kan få valuta för sina skattepengar.
Men Sverige är en stor givare till FN-systemet, och vi kommer att vara det också framöver. Men jag vill påpeka att det inte finns något egenvärde i att det alltid ska se ut som det alltid har gjort. Vi måste hela tiden vara beredda att ställa om, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina.
Fru talman! Moderaterna och Johan Forssell målar upp en falsk konflikt mellan hur stort biståndet är och hur effektivt biståndet är. De säger att de inte fokuserar på storleken på biståndet utan på effektiviteten, som om det fanns någon här inne som inte tycker att vi ska ha ett effektivt bistånd. Det tycker förstås alla. Jag ska försöka åskådliggöra detta.
Jag tar ett papper som är 100 procent av någonting. Om jag river bort 15 procent är det 85 procent. Har papperet blivit effektivare då? Nej, det har blivit mindre.
Det är klart att man ska göra vad man kan för att effektivisera biståndet. Men att påstå att biståndet blir mer effektivt genom att man skär i det är bara nonsens. Det stämmer inte. Det var en parentes.
Jag vill fråga biståndsministern om följande. Vi socialdemokrater tycker att det finns sådant som är både bra och dåligt i denna reformagenda. Vi tycker att det finns goda tankar och initiativ. Det finns behov av nytänkande inom biståndspolitiken precis som inom alla politikområden. Vi har ingenting emot det. Vi är kritiska till den bristande förankringen. Vi förstår inte varför det är så farligt att komma med en skrivelse till riksdagen. Vi önskar, och inte bara vi från oppositionen, att andra delar av samhället kunde ha varit mer involverade. Man kunde ha haft remissrundor, så att vi kunde ha en särskild behandling av detta i riksdagen. Debatten i dag är en debatt om biståndsbudgeten och inte en debatt om reformagendan, som förtjänar en mycket större förberedelse och analys. Vi fick detta papper i går eftermiddag. Jag undrar därför varför det är så farligt att skicka en skrivelse till riksdagen om reformagendan.
Fru talman! Jag tackar Olle Thorell för frågan. Det var alldeles utmärkt att Olle Thorell höll upp det där blanka papperet i luften, för det illustrerar lite grann min poäng. Om det bara handlar om ett blankt papper och om hur stort detta papper är, då blir det inte så effektivt.
Jag tänkte säga: frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Se till att fylla det där tomma papperet med innehåll i stället - hur vi kan arbeta för att uppnå de resultat i världen som vi vill uppnå, så att det inte hela tiden bara blir en fråga om hur mycket pengar vi tillför. Då är vi tillbaka i rätt mycket av den gamla biståndspolitiska diskussionen. Den har de flesta länder lämnat, skulle jag vilja säga.
Låt oss tillsammans se till att utveckla biståndet och uppnå de resultat som vi vill uppnå. Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra framöver.
När det gäller processen har vi hållit många möten under detta år. Vi har hållit minst lika många möten som den tidigare regeringen. Vi har fortsatt med alla de möten som har varit. Men vi kan inte alltid mäta framgång i hur många möten vi håller. Vi måste också uppnå någonting, inte minst i den tid vi i dag lever i. Det tidigare policyramverket tog två och ett halvt år att ta fram.
Vi har ett krig i Europa. Skulle vårt svar då vara: Vi kan inte ställa om biståndet nu. Vi kan inte göra dessa stora satsningar på Ukraina eftersom vi ska göra vårt eget biståndsarbete precis som vi alltid har gjort under 20 års tid.
Ibland får man titta lite grann på omvärlden också och fundera på om det kanske är så att vi måste förändra oss.
Vi har haft många debatter om detta. Vi har en debatt om det just nu, och vi har haft debatter i riksdagen flera gånger. Det har varit interpellationer och skriftliga frågor. Jag är helt övertygad om att debatten kommer att fortsätta, men påstå inte att det inte har varit någon debatt eller diskussion om detta! Jag välkomnar debatten, och jag välkomnar mer granskning. Vi kommer att delta på alla de sätt vi kan i arbetet - precis som vi har gjort hittills.
Fru talman! Det finns som sagt saker vi tycker är positiva i agendan, och hade vi haft mer tid på oss hade vi kunnat göra en djupare analys. Det som saknas i agendan är dock konkreta exempel på vad det är vi ska lämna.
Vad är det vi inte ska göra? Vad är det för prioriteringar som ska bort? Kärnstöd till multilaterala organisationer är en prioritering som vi har förstått att det ska bli mindre av. Men man talar till exempel om att reducera antalet länder - att man ska gå ned till 30 bilaterala länder från 36, 37 eller vad det är nu. Vilka länder är det då vi ska lämna?
Är det Guatemala, där Sveriges ambassad är en oerhört viktig fristad för människorättsaktivister och jurister som försöker upprätthålla något slags rättsstat under förtrycket? Är det Myanmar, där militärjuntan sitter allt stadigare med sitt förtryck och sin etniska rensning och där lidandet växer för varje dag? Är det därifrån Sverige ska försvinna?
Eller är det Palestinabiståndet som ska upphöra? Det kan man ju ana när regeringen först halverar biståndet och sedan, när kriget bryter ut, fryser utvecklingsbistånd och kapar stödet till UNRWA för att i stället lägga det hos andra multilaterala organisationer. Därefter sågar man den granskning ens egen myndighet kommer med och fortsätter att hålla inne utvecklingsbistånd. Är det alltså Palestinabiståndet som är i stöpsleven och som kommer att tas bort?
Jag förstår att reformagendan inte är ett detaljerat tabellverk över vart alla pengar ska gå, men det vore ju smakfullt om ministern kunde säga något om vilka länder Sverige kommer att sluta vara aktivt i.
Fru talman! Vi styr ju Sverige på samma sätt som den tidigare regeringen gjorde, nämligen genom regleringsbrev. Vi har inte ändrat den modellen, utan vi kommer att återkomma kring detta i våra regleringsbrev - precis som den tidigare regeringen gjorde.
Blir biståndet per automatik bättre för att pengarna delas upp på väldigt många länder? Det hade varit enkelt för mig att slippa den här kritiken genom att säga att vi ska vara i så många länder som möjligt och sedan gå hem. Men ärligt talat: Jag tror att alla inser att det inte fungerar så i verkligheten. Man måste hela tiden väga för- och nackdelar och fundera på var vi kan skapa ett mervärde. Det kanske är så att vi ska fokusera mer på några områden.
När vi säger att vi ska minska antalet bilaterala utvecklingssamarbeten innebär det någonting som Olle Thorell inte nämner i sitt anförande, nämligen att vi då faktiskt kan göra fler saker i de länderna. Vi kan då arbeta med bistånd åt fler människor - människor som i dag inte får hjälp av Sverige, helt enkelt. Vi tror att det finns en hel del att vinna på detta, inte minst en möjlighet att öka spårbarheten i biståndet. Det ger även möjlighet att öka transparensen i det svenska biståndet, som faktiskt har sjunkit kraftigt det senaste året.
Sedan måste man alltid se till att man har ekonomi för det man gör. Vi har nu enats om en nivå på 56 miljarder kronor och lämnar enprocentsmålet. Jag kan notera att Socialdemokraterna efter sitt tal om att biståndet slaktas följer med regeringen ned till egentligen precis samma nivå på biståndet, även om man lägger på 1 miljard. Vi skiljer oss alltså inte särskilt mycket åt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna.
Låt oss dock prata mer om hur vi kan utveckla biståndet för att just göra det mer träffsäkert och effektivt! Det finns nämligen inte till för att det alltid ska fortsätta vara som det har varit utan faktiskt för att vi ska åstadkomma förändringar där ute.
Fru talman! Jag känner att jag kanske fortsätter just där statsrådet slutade, det vill säga i frågan om allt verkligen blir bättre av att man ger bistånd till så många länder som möjligt. Nej, så funkar det naturligtvis inte. Jag vill ha det sagt att jag tycker att det är bra att man fokuserar biståndet.
Man kan dock fundera över om det ska vara just 30 länder. Jag har stor sympati för tanken att man liksom har en helhet - att det inte handlar enbart om bistånd utan även om handel och andra politikområden - men med det sagt: Ska det vara exakt 30 länder? Är det tanken, eller kommer man att kunna ha bilaterala samarbeten med exempelvis civilsamhällets organisationer i ett 31:a land? Frågan är alltså om det är bestämt att det verkligen måste vara exakt dessa 30 länder. Man kan nämligen se att det kanske är mer effektivt att stödja ett visst projekt i ett 31:a land, så att säga.
Jag tyckte att det var oerhört positivt att det i går äntligen kom lite om det lokala perspektivet i handeln. Handeln och att knyta den till biståndet är ju en hjärtefråga även för Centerpartiet. Jag funderar lite på hur man jobbar med att få ihop det lokala perspektivet med civilsamhället och, över nationsgränserna, det svenska, så att det verkligen blir en vinn-vinnsituation där alla är involverade och man verkligen har det lokala perspektivet.
Sedan hade jag jättegärna pratat spårbarhet, för det tycker jag är superintressant. Å ena sidan är det jätteviktigt, men å andra sidan: Hur gör man för att det inte ska bli en supertungrodd administrativ drake av det hela?
Fru talman! Det vi har skrivit i reformagendan är att vi ska begränsa de bilaterala strategierna till max 30 stycken. Det är alltså inte 30 per se, utan det är ett tak. Vi går ned från dagens 36 stycken. Jag vill dock återigen påpeka att det innebär att man kan göra mer inom ramen för de strategierna och att de också får ett mycket bredare förhållningssätt än tidigare där vi inrymmer flera olika aspekter. Det är viktigt när vi går till landstrategier.
Utöver det har vi andra strategier, och något som man har pekat på i oberoende utvärderingar är att det är ganska snårigt. Jag har försökt roa mig med att räkna ihop alla mål som finns i biståndspolitiken i dag, och jag har kommit till två olika resultat: Det ena är att det är över 400 mål, och det andra är att det är över 700 mål. Jag vet inte vilket som stämmer, fru talman, men det är hur som helst väldigt många mål.
Vi kommer att fortsätta ha regionala strategier, och vi kommer att fortsätta ha tematiska strategier. Vi har också en stor civilsamhällesflora som utöver det kommer att kunna fortsätta arbeta brett och globalt. Jag tror dock att vi har anledning att fundera på hur vi bättre samarbetar mellan både dessa strategier och olika aktörer, för jag kan konstatera att det i dag är så att den ena handen inte alltid vet vad den andra handen gör. Ja, vi är en stor givare och kommer att fortsätta vara det, men våra resurser är inte obegränsade.
När det gäller spårbarheten är vi som sagt inte intresserade av att skapa några byråkratiska monster. Men vi har anledning att fundera på om spårbarheten i dag är tillräckligt god. Ytterst handlar detta också om förtroendet från svenska skattebetalare. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare vill vara med och bidra och vill se ett generöst bistånd om de känner sig trygga med att pengarna används rätt. Där kan vi göra mer för att utveckla det framgångsrika arbete som alliansregeringen gjorde.
Fru talman! Jag håller med om att spårbarheten är en viktig fråga, men det är som sagt en avvägning. Frågan är hur man gör det på ett effektivt sätt.
Jag vill återvända lite grann till detta med företagen och det lokala perspektivet. Tidigare har statsrådet som sagt framför allt pratat om de svenska företagen, så det vore spännande att höra hur långt man har kommit och hur man jobbar med det lokala och att få ihop det. Det handlar då om att involvera inte bara företag utan kanske även civilsamhällets organisationer - och naturligtvis lokalsamhället.
Fru talman! Anna Lasses har helt rätt när det gäller vår idé om att kunna använda mer av handel, marknadsekonomi, företagande, entreprenörskap och innovationer. Vi har inte bara ett makroperspektiv utan kanske främst ett mikroperspektiv. För att ta ett exempel är det väldigt svårt att åka till Monrovia i Liberia, ett land där vi har ett omfattande svenskt bistånd, och tro att det ska komma en hel uppsjö av svenska företag och etablera sig i morgon. Det fungerar inte på det sättet. Tyvärr är förutsättningarna i ganska många av de här utvecklingsländerna sådana att vi nog snarare måste bygga nedifrån i stället.
Helst skulle man vilja bygga åt båda hållen samtidigt. Vi måste få fler personer att våga ta steget till att bli entreprenörer - våga starta företag och driva företag. Jag vill till exempel peka på Swedfunds viktiga arbete. Med en förhållandevis liten verksamhet, till exempel med mikrolån, lyckas man uppmuntra till mer av småskaligt företagande. Jag har själv tittat på det i flera länder.
Man ska komma ihåg att alla stora företag och stora arbetsgivare någon gång har varit små. Vi kommer inom ramen för de bilaterala landsstrategierna att trycka på det som vi vet är viktigt för att både små företag och stora företag ska kunna växa, nämligen ett bra klimat för investeringar. Det handlar till exempel om rättsstat och om satsningar mot korruption. Jag lyssnar väldigt gärna på goda idéer om hur vi kan få fler företag, svenska eller utländska, små, på sikt medelstora och kanske någon gång stora, att blomstra i de här mottagarländerna.
