Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade Yasmine Eriksson i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2023/24:50 Fredagen den 15 december” den 15 dec 2023.
Yasmine ErikssonSD· i en replikJag tycker att det var en fullt rimlig åtgärd som vi vidtog under föregående år när vi frångick enprocentsmålet för biståndet. Vi har i stället en fast summa som är förutsägbar, vilket underlättar planeringen av framtida…Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, som debatteras i dag, är en del av statens budget som Sverigedemokraterna och regeringspartierna har kommit överens om. Det är sedan tidigare känt att våra fyra partier har lite olika syn på hur biståndspolitiken ska se ut. Vi har dock jämkat oss samman och landat i en bra produkt som alla fyra partier kan stå bakom.
Liksom budgetsamarbetet är biståndet en del av Tidöavtalet. Vi har kommit överens om att fokusera biståndspolitiken för att den ska utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring.
Biståndet ska innefatta effektiva åtgärder för att motverka själva grundorsakerna till migration. Nu tänker säkert vissa, inte minst oppositionen, att allt såklart handlar om migration när det gäller Sverigedemokraterna. Men man kan låta bli att vantolka och faktiskt försöka lyssna på vad den här omprioriteringen betyder. Jag menar att det finns starka synergier mellan bistånd och migration. Det finns direkta kopplingar såsom bistånd till flyktinghjälp, men även i princip allt annat bistånd har dessa synergier. Biståndet ska innefatta åtgärder för att motverka själva grundorsakerna till migration.
Vilka är då grundorsakerna till migration? Några av dem är krig och konflikt, brist på mänskliga rättigheter, brist på sjukvård, en för svag rättsstat, fattigdom och klimatpåverkan. Alla dessa utgör grundorsaker till migration och är samtidigt områden där bistånd har potential att göra skillnad.
Herr talman! Utvecklingssamarbetet är ett viktigt verktyg inom utrikespolitiken för att värna svenska intressen och möta de utmaningar som Sverige och världen står inför. Samordningen mellan utvecklingspolitiken, utrikespolitiken, handelspolitiken, klimatpolitiken och migrationspolitiken ska stärkas. Detta framgår i budgetpropositionen och har nu också förtydligats genom reformagendan för biståndet.
De tematiska prioriteringarna fokuserar på de områden där Sverige har intressen. Det handlar om att stärka det humanitära stödet för att rädda liv och lindra nöd. Det handlar om att främja frihet och bekämpa förtryck. Vidare handlar det om stärkta synergier mellan bistånds- och migrationspolitiken, om förbättrad hälsa för de allra mest utsatta, om fattigdomsbekämpning genom jobbskapande, handel och utbildning samt om utökat och effektiviserat klimatbistånd. Det handlar dessutom om att stärka kvinnors och flickors frihet, rättigheter och egenmakt.
Alla dessa tematiska områden är delar av den reformagenda som Tidöpartierna har tagit fram gemensamt och som kommer att ligga till grund för den fortsatta styrningen av biståndspolitiken.
Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har ju sedan tidigare övergett enprocentsmålet och därmed minskat biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst. Vi ser hur den extrema fattigdomen återigen ökar i världen. Världsbanken räknar med att cirka 700 miljoner människor är fattiga i dag. Vi ser också hur demokratin och jämställdheten backar.
Att då skära ned på biståndet är självklart ett oerhört hårt slag mot de människor i världen som är allra mest utsatta. Sverigedemokraterna har dessutom tidigare drivit att biståndet ska halveras. Är detta något som Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid?
Herr talman! Jag tycker att det var en fullt rimlig åtgärd som vi vidtog under föregående år när vi frångick enprocentsmålet för biståndet. Vi har i stället en fast summa som är förutsägbar, vilket underlättar planeringen av framtida insatser.
Tyvärr har fattigdomen ökat de senaste åren, men om man ser det hela i ett längre tidsperspektiv ser man att den har minskat. I mänsklighetens historia var det inte länge sedan Sverige var ett fattigt land.
Jag förstår att det finns otroligt stora behov av att minska fattigdomen runt om i världen, och vi adresserar detta genom vår politik och genom de fattigdomsbekämpande åtgärder som vi presenterar. Det handlar om utökad handel, jobbskapande med mera.
Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för svaret. Jag fick dock inte riktigt svar på min fråga.
Min fråga var om Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid att man vill halvera biståndet i en tid när behoven är som allra störst, när kriser och konflikter avlöser varandra och när fattigdomen i världen återigen ökar efter att ha minskat under ett antal år.
Ni har tidigare också sagt att människor ska stanna där de är, och ni vill helst stoppa alla flyktingar från att nå Europa. Men om ni vill att människor ska stanna i sina länder borde ni i stället öka biståndet för att möjligheterna att göra det ska öka. Människor flyr ju av en anledning - det kan bero på krig och konflikter eller på kriser orsakade av klimatkrisen, med torka och hunger som följd. Ni säger att ni vill undanröja orsakerna till migration, men då borde ni ju öka biståndet i stället för att minska det.
Herr talman! När det gäller biståndspolitiken handlar allting om prioriteringar, och det är det vi gör. Lotta Johnsson Fornarve antyder att vi inte skulle göra insatser som går i linje med den politik vi faktiskt driver, men detta är tämligen verklighetsfrånvänt.
Såväl i Tidöavtalet som i budgeten och reformagendan för biståndet preciserar vi att migrationspolitiska åtgärder behöver beaktas. Vi behöver motverka grundorsakerna till migration, vilket jag också nämnde i mitt huvudanförande. Allt det som ligger till grund för att människor tvingas eller vill migrera är också det vi arbetar med genom vår biståndspolitik.
Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för anförandet.
Jag blir lite konfunderad och kan också fråga om det Lotta Johnsson Fornarve inte fick svar på. Står Sverigedemokraterna fortfarande fast vid att 0,5 procent är målet för biståndet?
Men det var inte därför jag begärde replik, utan min fråga handlar om att använda biståndet som ett verktyg eller en hävstång för att pressa och tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare.
Vi socialdemokrater är för en reglerad invandring och att den som inte har rätt att vistas i landet ska lämna det och återvända. Vi är också för det som står i reformagendan om att motverka grundorsakerna till migration. Det är alla överens om, så det är inga konstigheter.
Det som är problemet med SD:s inflytande över reformagendan är det här att med hjälp av utvecklingsbiståndet tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare. Hur ska detta gå till när bara 2 procent av biståndet går till regeringar? Det mesta, 98 procent, går via multilaterala organisationer och civilsamhälle, och dessa jobbar ofta mot regeringen och för mänskliga rättigheter och så vidare. Hur ska man då tvinga regeringar med hjälp av just utvecklingsbiståndet? Jag vill veta hur det ska gå till.
Herr talman! Det korta svaret på Olle Thorells första fråga är: Nej, vi vill inte se 0,5 procent av bni i bistånd, för vi har helt och hållet frångått principen om ett procentmål. I stället jobbar vi med fasta anslag som är förutsägbara så att man över tid vet hur mycket som kommer att användas, vilket gör det lättare att planera.
Frågan om andra stater och deras återtagande av sina medborgare handlar i grunden om folkrätten. Givetvis ska Sverige stå upp för den och verka för att den implementeras världen över. Det gäller inte minst i de fall där människor är i Sverige utan att ha rätt att vara här men inte heller släpps in i sina hemländer. De hamnar i en gråzon och famlar i blindo när de inte har ett land att vistas legalt i. Jag tycker därför att det är fullt rimligt att vi ställer krav på att dessa länder tar emot sina egna medborgare.
Herr talman! Det var inget svar på hur det ska gå till. Vi är överens om att om man inte har rätt att vistas i Sverige ska man återvända och att länder har ansvar för sina medborgare. Där är det ingen åsiktsskillnad.
Men hur ska utvecklingsbiståndet kunna användas som hävstång, verktyg eller utpressningsmetod mot en regim som inte vill ta emot sina medborgare? Hur ska det gå till? Utvecklingsbiståndet går till 98 procent till organisationer, till Unicef, Rädda Barnen, UNDP, World Food Programme och alla möjliga lokala organisationer som ofta arbetar för mänskliga rättigheter, ökad demokrati och en fungerande rättsstat stick i stäv med regimens vilja. Ingen blir gladare än en general i Myanmar eller en viceminister för migration i Irak om Sverige slutar att skicka bistånd till organisationer som verkar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Hur ska detta påtryckningsmedel fungera i praktiken? Det skulle jag vilja ha svar på.
Herr talman! Precis som ledamoten Thorell nämner finns det olika typer av bistånd, och det vi har kommit överens om är att villkora en del av utvecklingsbiståndet. Detta kommer att ligga till grund för vilka vi väljer som samarbetspartner i utvecklingsfrågor. Vill man nå en förändring och bidra till utveckling i dessa länder måste det finnas en vilja till samarbete från deras sida. Det kan inte bara vara ensidigt, för då kommer vi inte att nå någonstans. Jag tycker att detta är ett grundsteg på en bättre väg.
Herr talman! Jag håller helt med om att man ska jobba för att förutsättningarna där människor bor ska vara så goda som möjligt och att ingen ska behöva fly, oavsett om det handlar om svält, konflikter eller annat. Men jag blir lite fundersam, för ett av de bästa sätten att förebygga flykt är att ge utvecklingsbistånd till långsiktiga projekt. I reformagendan säger man att man ska öka andelen humanitärt bistånd i förhållande till utvecklingsbiståndet. Samtidigt gör man en koncentration till närområdet. I många länder som drabbats av både konflikter och klimatförändringar behövs utvecklingsbiståndet, men där kommer det nu att minska. Företag kan absolut ge en hävstångseffekt, men i många auktoritära stater är det inte aktuellt att företag etablerar sig. Där är man alltså mer beroende av utvecklingsbiståndet, och nu blir den andelen mindre. Hur går detta ihop?
Herr talman! Att det humanitära biståndet ökar i denna oroliga tid är en självklar och väl vald prioritering. Vi har fler krig än vad vi kan räkna, och de humanitära behoven ökar. Det gäller att prioritera, vilket jag har varit inne på förut, och nu prioriterar vi de allra mest nödställda som är i stort behov. Vi vet att världen har oändligt stora behov på många plan, och skulle vi slopa humanitärt bistånd och bara ge utvecklingsbistånd skulle vi ändå inte kunna möta dessa behov.
Vi gör prioriteringar och smalnar av något för att kunna göra bättre insatser mer koncentrerat på de platser vi väljer. Vi minskar till exempel antalet landsstrategier för att öka koncentration och fokus och därmed förhoppningsvis göra en ordentlig insats.
Herr talman! Jag håller med om att katastroferna blir allt fler och att det humanitära biståndet måste öka. Vi ser dock att även andra stora givarländer gör precis samma bedömning och ökar det humanitära biståndet, medan utvecklingsbiståndet får stå tillbaka. Detta är rimligt på kort sikt, men på lång sikt kan det bli fler katastrofer eftersom färre människor får möjlighet att ta del av utvecklingsbiståndet.
Borde inte Sverige se långsiktigt och snarare motverka eller åtminstone bibehålla dagens nivå på utvecklingsbiståndet?
Herr talman! Som jag har nämnt tidigare spelar det roll vad man gör med biståndsmedlen. När den budgeten minskar eller ökar får det en viss effekt på enskilda projekt på många olika platser, för vi har ju väldigt många samarbeten med olika organisationer runt om i världen.
Jag tror ändå att vår modell är mycket bättre, för oavsett om vi riktar mer medel till det humanitära kommer de pengar som faktiskt går till utvecklingsbistånd att vara mer träffsäkra. Det ska arbetas med att mobilisera mer privat kapital, försöka få in hävstänger och höja de anslag som vi kan ge genom garantier, vilket när det landar rätt är ett extremt bra instrument för att mobilisera privat kapital när man annars kanske inte hade vågat göra investeringar i till exempel utvecklingsländer.
Herr talman! Ledamoten Yasmine Eriksson nämner i sitt anförande grundorsakerna till migration, och vi delar den bilden.
Frågan har redan ställts här flera gånger varför man då drar ned på det stöd som går till grundorsakerna och i stället ställer krav och hotar på ett sätt som man också kan ifrågasätta om det fungerar. Jag tänker alltså inte ställa samma fråga igen, även om jag kanske tycker att vi hade förtjänat ett lite bättre svar.
Yasmine Eriksson säger också i sitt anförande att allt inte handlar om migration när det kommer till Sverigedemokraterna. Ändå är det vad hennes anförande till största delen handlar om.
Jag har en fråga som gäller de förslag som kom i går i regeringens reformagenda om att ställa större krav på återvändande och på stater - detta har Olle Thorell också utvecklat här och frågat om. Enligt OECD-Dacs regelverk är det inte tillåtet att ställa sådana krav som regeringen och Sverigedemokraterna nu vill gå fram med. Hur har Sverigedemokraterna tänkt att det ska gå till?
Herr talman! Det är lite lustigt att Janine Alm Ericson ändå återgick till frågan som hon inte hade tänkt ställa.
Jag har nämnt det tidigare: För att vi ska ha ett utvecklingssamarbete med en annan stat krävs det just ett samarbete och att det går åt båda håll. Märker vi att en stat inte är samarbetsvillig är frågan om vårt bistånd faktiskt kommer att göra bäst nytta där eller om det kan göra bättre nytta någon annanstans med länder som är villiga att samarbeta med Sverige.
Herr talman! Nu var det inte den frågan jag ställde. Det är också lite en chimär att det går att ställa den sortens krav.
Det är i de stater som inte vill ha tillbaka sina medborgare utan som håller emot som vårt utvecklingssamarbete behövs som mest. Det är där vi behöver stärka demokratirörelserna, och det är där vi måste se till att flickor har mer rättigheter och så vidare för att främja utvecklingen.
Det jag frågade gällde att regeringens och Sverigedemokraternas politik just nu inte verkar vara kompatibel med Dac-reglerna. Det innebär alltså att vi inte får använda biståndsmedel till detta. Min fråga var hur det ska gå till.
Herr talman! Jag vill kort säga att biståndspolitiken som presenteras i reformagendan är förenlig med OECD-Dac. Det behöver Janine Alm Ericson inte oroa sig för.
Jag tycker ändå att jag besvarade den frågan i min tidigare replik. Jag begriper egentligen inte på vilket annat sätt jag kan beskriva hur detta ska gå till. Det är så det ska gå till, och det är förenligt med Dac.
