Elin Söderberg (MP) om Nationell strategi och regeringens handlingsplan för klimatanpassning

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Vi avslutar i dag detta riksmöte med att återigen debattera klimatrelaterade frågor. Det har varit ett intensivt år på temat: Regeringens och Sverigedemokraternas klimathandlingsplan har röstats igenom här i kammaren, och vi har fått ett nytt fokus på klimatpolitiken där grunden är effektivitet och folklig förankring snarare än ineffektiv, orealistisk och symbolpolitisk rödgrön politik.

Fru talman! Det här har varit avgörande för att Sverige ska kunna fortsätta att driva en ambitiös miljö- och klimatpolitik. Vi har fått se reduktionsplikten sänkas kraftigt, vilket gör att vi nu har lägre drivmedelspriser än i våra grannländer i stället för att ha de högsta i hela världen. Vi har fått se ett regeringsunderlag som lägger grunden för den gröna omställningen genom att påbörja arbetet med att göra upp med ett trasigt miljötillståndssystem. Inte minst har vi fått se en inriktning av energipolitiken mot att återigen bygga upp ett fungerande energisystem där ny kärnkraft är en grundläggande del.

Fru talman! Dagens klimatdebatt är dock betydligt mindre polariserad än vanligt då fokus i dag är klimatanpassning. När det förs fram att klimatet är en ödesfråga handlar det möjligen mest om klimatanpassningsfrågor, i alla fall ur det perspektiv som människor kan ha. I dag har vi nämligen dessvärre en verklighet där utsläppen visserligen minskar i västvärlden - i Sverige, Europa och USA - men där utsläppen samtidigt ökar i Sydamerika, i Asien, i Ryssland och i andra länder. Sammantaget ser vi ännu inga utsläppsminskningar på global nivå.

Arbetet med att minska utsläppen kommer av allt att döma fortsatt att vara mycket utmanande i de delarna av världen. När omställningen någon gång efter 2030 börjar märkas på allvar i Kina med flera länder är verkligheten att detta kommer att börja påverka klimat- och väderfenomen först åtskilliga decennier senare. Det är därför människors perspektiv vad gäller klimatanpassning förmodligen inte kan sträcka sig tillräckligt långt.

Vill man minska effekten av uppvärmningen är det klimatanpassningsåtgärder som är huvudfokus, även om det långsiktiga arbetet naturligtvis måste åstadkommas genom att vi minskar utsläppen. Utmaningar vad gäller ett förändrat klimat är något som samhällen, byar, städer och nationer har sysslat med i alla tider, och det arbetet kommer att bli viktigare framöver.

Fru talman! Sverige antog 2019 en nationell strategi för klimatanpassning med målet att "utveckla ett långsiktigt hållbart och robust samhälle som aktivt möter klimatförändringar genom att minska sårbarheter och ta tillvara möjligheter". Denna strategi antogs i riksdagen med fullständig enighet mellan samtliga partier.

Strategin lade grunden för arbetet på ett balanserat sätt. Den tydliggjorde till exempel att man inte ska slå fast specifika tidpunkter för åtgärder eller bestämma sig för ett visst klimatscenario. Att göra så, skrev den dåvarande regeringen i strategin, vore kontraproduktivt då man skulle riskera att göra ineffektiva satsningar som kanske inte behövs eftersom vetenskap ständigt förändras och vi inte vet hur det kommer att bli i framtiden.

Fru talman! Regeringen fortsätter på den inslagna vägen och bygger vidare på det arbete som har gjorts. Detta är positivt, tycker vi sverigedemokrater. Det presenteras inga dramatiska förslag, vilket också är helt i sin ordning. De åtgärder som ska genomföras ute i landet ska vara väl avvägda och lagom långsiktiga utifrån att man inte kan planera hur långt in i framtiden som helst.

Fru talman! Strategin lägger grunden för arbetet med klimatanpassning under de kommande fem åren. Syftet är att åstadkomma ett klimatanpassningsarbete som är samhällsekonomiskt effektivt, strategiskt och åtgärdsinriktat. Kommunerna har planmonopolet i Sverige och har således det huvudsakliga ansvaret tillsammans med fastighetsägarna. Staten och dess myndigheter har en otroligt viktig uppgift att stödja arbetet med kunskap och samordning.

Fru talman! Propositionen redogör för att det krävs ett fortsatt arbete för att undanröja hinder som identifierats i klimatanpassningsarbetet. Det ska tas om hand i en utredning som ska vara färdig i april nästa år. Vi tycker att det är positivt. Nästa år kommer även SMHI och Naturvårdsverket att föreslå ett nationellt system för uppföljning och utvärdering av klimatanpassningsarbetet, och Nationella expertrådet för klimatanpassning kommer att ta fram en uppdaterad nationell klimat- och sårbarhetsanalys.

Sammanfattningsvis tycker vi sverigedemokrater att det här är ett balanserat och effektivt sätt att angripa frågorna. Arbetet fortgår, och det finns en god beredskap i samhället. Det finns all anledning att se fram emot det fortsatta arbetet på klimatanpassningsområdet med tillförsikt.

Fru talman! Jag kan egentligen bara instämma i den problembild som Rickard Nordin för fram. Vi har haft underinvesteringar under många år, och kompetensen ute i landet har förmodligen varit alltför låg. Det finns också problem med finansieringen vad gäller den löpande driften - jag håller fullständigt med. Vi har även ännu större problem på området, till exempel vattenförvaltningen, som inte har tagits om hand. Här behöver det alltså göras saker.

Från Sverigedemokraternas sida har vi inget formaliserat samarbete med regeringen vad gäller vattenfrågorna. De är såklart i grunden ett kommunalt ansvar, men kommunerna behöver bättre förutsättningar att tillgodose de investeringsbehov som finns. Det håller vi sverigedemokrater fullständigt med om, och det är något vi arbetar med för att ta fram förslag om inför nästa riksmöte. Vi avser att presentera förslagen i våra kommittémotioner.

Fru talman! Som sagt behöver det göras arbete på detta område. Det pågår också flera parallella processer som kommer att presenteras nästa år.

Man ska komma ihåg att vattenfrågorna är ett kommunalt ansvar. Jag är inte övertygad om att lösningen är att bygga upp en statlig fond som ska ta dessa kostnader. Frågan är var vi ska lägga kostnaderna för vattenfrågorna.

Detta är fortfarande ett kommunalt ansvar. Det viktigaste för staten och dess myndigheter är att bidra med kompetens och att samordna den kunskap som finns. I grunden har man på kommunal nivå i Sverige inte tagit det ansvar som man borde ha tagit.

Förutsättningarna vad gäller finansieringen behöver dock åtgärdas; det håller jag fullständigt med om. Detta är någonting som jag hoppas att man kan åstadkomma beslut om här i riksdagen under den närmaste tiden för att skapa bättre förutsättningar.

Fru talman! Tack, Elin Söderberg, för frågan!

MSB betalar ju ut statsbidrag till kommuner för att förebygga exempelvis översvämningar, ras, skred och erosion. Man betalar högst 60 procent av åtgärdernas kostnad, vilket jag tycker är en acceptabel deal.

I budgetpropositionen för 2024 beslutade vi här i riksdagen att man kan söka stöd upp till 500 miljoner. Jag håller inte med om att det inte finns några pengar - 500 miljoner är trots allt en hel del pengar.

Det finns också myndigheter som har väldigt omfattande anslag och som definitivt fortfarande har väldigt goda möjligheter att fortsätta det stödjande och samordnande arbetet på detta område.

Fru talman! Jag börjar med den första frågan, som handlade om budgetpengar. År 2023 betalades det ut 482 miljoner kronor från MSB. Prognosen från MSB är att det kommer att användas ungefär lika mycket pengar nu, så vi har ingen dramatisk förändring. Om det förbrukades 482 miljoner kronor 2023 och det har anslagits 500 miljoner kronor nu kan det ju inte ha skett någon minskning; det blir väldigt svårt att hävda något sådant.

Elin Söderberg frågade också vilken temperaturökning vi ska ta höjd för och vilken riskbenägenhet vi ska ha. Det jag minns från en hel del föredragningar i Miljömålsberedningen är att forskare kom på besök och sa att det kunde bli mer regn eller mindre regn i Sverige - det kunde bli varmare i Sverige än globalt, men det behövde inte bli varmare i Sverige än globalt.

Det vi vet är att vi på global nivå kommer att kunna se vissa trender. När det gäller vad som händer regionalt är osäkerheten betydligt större. Vi måste ha beredskap för alla olika scenarier, och därför måste vi ha ett robust system. Vi måste ha ett lantbruk som klarar av mer regn, ett lantbruk som klarar av mindre regn och så vidare. Vi måste ta höjd för alla möjligheter.