Martina Johansson (C) om Avskiljningar vid Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Fru talman! I dag har vi att debattera en mycket viktig fråga, nämligen frågan om avskiljningar vid Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. Vi i socialutskottet har under lång tid uppmärksammat behovet av rejäla förbättringar inom Sis ungdomsvård.

Rapporterna om inte bara kvalitetsbrister utan också alltför ofta rena missförhållanden och övergrepp har dessvärre varit många under årens lopp. Det är något som vi i riksdagens socialutskott har tagit på största allvar. Vi har gång på gång kallat generaldirektör och ansvarig minister till utskottet för att utkräva ansvar och för att driva på för ett nödvändigt förändringsarbete.

Tyvärr har vi tidigare inte haft en regering som gjort tillräckligt för att åtgärda bristerna inom Sis eller i stort utveckla och stärka den sociala barn och ungdomsvården. Men nu, fru talman, har vi äntligen en regering med stora ambitioner på det här området. Det kommer till tydligt uttryck i Tidöavtalet. Nu har vi i Camilla Waltersson Grönvall en socialtjänstminister som med brinnande engagemang tar sig an uppgiften att stärka socialtjänsten och förebygga framtida sociala problem och därmed i förlängningen också behovet av långtgående insatser som exempelvis tvångsvård inom Sis.

Fru talman! Jag kan konstatera att trots att den nya regeringen bara har arbetat i ett halvår har mycket redan hänt, inte minst när det gäller det förebyggande arbetet och arbetet med tidiga insatser. I detta sammanhang vill jag lyfta fram regeringens satsning på stärkt tillgång till föräldraskapsstöd liksom två av nyheterna i vårbudgeten, nämligen satsningen på skolsociala team och satsningen på stärkt familjehemsvård med fler platser av god kvalitet.

Kanske tänker nu fru talmannen att jag är på väg att segla iväg från dagens specifika ämne som ju är avskiljningar inom Sis särskilda ungdomshem, men jag menar att frågan om avskiljningar är och behöver vara del av en större diskussion. Jag är nämligen fast övertygad om att det förebyggande arbetet och arbetet med tidiga insatser av god kvalitet är grundläggande för att långsiktigt och varaktigt minska behovet av tvångsvård och i förlängningen också av förekomsten av avskiljningar inom tvångsvården.

Fru talman! Låt mig nu zooma in på frågan om vad som här och nu behöver göras för att minska förekomsten av avskiljningar inom Sis, såklart med det långsiktiga målet att avskiljningarna helt ska upphöra. Det kanske allra viktigaste är att genomföra ett kompetens- och kvalitetslyft inom myndigheten.

Det uppdrag som Sis har att utföra är mycket svårt och komplext. Genom att, som regeringen nu gör, satsa på utbildning och höjd kompetens blir medarbetarna inom Sis bättre rustade och förutsättningarna för en god och rättssäker vård förbättras. Sis har fått kraftigt ökade anslag - 140 miljoner kronor årligen - för att möjliggöra det kompetens- och kvalitetslyft som jag är övertygad om att alla vi som deltar i dagens debatt är helt eniga om behövs.

Vad som också är viktigt för att minska avskiljningarna inom Sis är att förändra myndighetens uppdrag liksom att ge myndigheten bättre verktyg och förutsättningar att skapa och upprätthålla en trygg och säker vårdmiljö. Som Statskontoret konstaterade i sin myndighetsrapport 2020 har Sis svårt att erbjuda vård som är anpassad efter alla de målgrupper som kommer till myndigheten. Att vårda såväl unga flickor med självskadebeteenden som grovt gängkriminella grabbar är ingen enkel uppgift.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Vi moderater har länge påtalat att Sis inte är rätt myndighet att ta hand om den senare gruppen. Den nya regeringen jobbar nu intensivt med att inrätta särskilda ungdomsfängelser i Kriminalvårdens regi. Det är ett viktigt steg för att ge Sis ett snävare och mer rimligt uppdrag.

Som jag nämnde behöver Sis ges bättre verktyg och förutsättningar att skapa och upprätthålla en god och säker vårdmiljö. Konkret handlar det om att skapa bättre lokaler men också om en lång rad nödvändiga lagstiftningsförändringar. Hur ska Sis kunna upprätthålla en säker vårdmiljö, fri från droger och vapen, om man exempelvis inte får lov att rutinmässigt genomföra rums- eller kroppsvisitationer?

Att ge Sis mer adekvata juridiska förutsättningar, vilket inte minst också handlar om att skapa bättre möjligheter att begränsa tillgången till telefoner och internet, är viktigt för att förebygga sådana situationer som ibland och alltför ofta slutar i avskiljning. Det är också viktigt att öka kunskapen om alternativa metoder till avskiljningar.

I detta sammanhang vill jag lyfta fram det uppdrag som regeringen har gett till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering att genomföra en förstudie i syfte att utvärdera metoder och tillvägagångssätt som alternativ till tvångsåtgärder inom inte bara Sis utan också den psykiatriska och rättspsykiatriska tvångsvården.

Avslutningsvis vill jag ge uttryck för den otålighet som jag känner när det gäller att sätta stopp för de återkommande och helt oacceptabla missförhållanden som det larmats om i rapport efter rapport, senast i rapporten Vem ska tro på mig? från Barnrättsbyrån och Childhood. Det måste bli ett slut på missförhållanden samt ske en rejäl förbättring av vården.

Sis är en myndighet som befinner sig på en rejäl förändringsresa. Det är en resa som behöver påskyndas och mycket nogsamt följas upp. Den nya regeringen har därför ställt mycket tydliga återrapporteringskrav på Sis om att analysera och bedöma resultaten av de åtgärder som myndigheten har vidtagit.

Jag kan konstatera att de åtgärder som myndigheten har vidtagit har gett positiva resultat, bland annat i form av färre avskiljningar. Tempot behöver höjas, men utvecklingen går ändå åt rätt håll. Jag vet att Sis är en myndighet med väldigt många synnerligen kompetenta och engagerade medarbetare som gör allt i sin makt för att myndigheten samfällt ska bli bättre på att genomföra sitt uppdrag. Det uppdraget, fru talman, är ett av de allra svåraste men också viktigaste i vårt samhälle.

Fru talman! Det enkla svaret på ledamotens fråga vore "nej", men jag tycker att frågan är för komplex och svår för att ge ett enkelt svar. Det är därför som Moderaterna i detta betänkande och tidigare har avvisat förslag om att införa förbud mot avskiljningar.

Vi tycker att det är en extrem möjlighet som måste användas oerhört restriktivt. Vi är jättebekymrade över att avskiljningar används i alldeles för många fall i dag, ibland faktiskt i strid med gällande lagstiftning. Jag vet att ledamoten Johansson är väl medveten om det. Bland annat har Ivos tillsynsrapport visat att myndigheten använder avskiljningar i för många fall och i vissa fall också i strid med gällande lagstiftning. Avskiljningarna pågår exempelvis under alldeles för lång tid.

Jag och Moderaterna har länge drivit på för att man ska komma till rätta med de grundläggande problem som gör att avskiljningar och andra långtgående tvångsåtgärder används i så stor utsträckning som sker i dag. Det handlar om att Sis inte är en myndighet som är rustad för att hantera det svåra uppdrag man har.

Platsbristen gör att ungdomar med vitt skilda behov blandas i alldeles för hög grad. Vi har sett att till exempel arbetet med särskilda avdelningar för unga flickor med ett destruktivt och ofta självskadande beteende har varit framgångsrikt. Men myndigheten har behövt gå ifrån detta arbete när det funnits platsbrist och man samtidigt har en skyldighet att omedelbart ställa upp när socialtjänsten fattat beslut om en placering.

Det här är ett långsiktigt arbete. Man har inte haft tillräckligt tempo, men nu har det tack vare den nya regeringen accelererat.

Fru talman! Det är fullkomligt orimligt att samhället inte i dag erbjuder eller har erbjudit ett bättre stöd och en bättre vård och behandling till väldigt sköra och socialt utsatta ungdomar med stort behov. Samhället har svikit dessa barn år efter år, och alla vi här i kammaren känner ett stort engagemang för att komma till rätta med det här.

Nu pågår ett omfattande arbete, och jag är som sagt otålig och vill att arbetet ska gå snabbare. Men jag uppfattar ändå att det görs akuta åtgärder och långsiktiga reformer för att komma till rätta med de problem som finns, och arbetet sker både inom myndigheten drivet av myndigheten själv och av regeringen.

Om jag hade känt mig trygg, fru talman, med att det alltid hade gått att hantera de situationer där det i dag är tillåtet att använda avskiljning på ett annat sätt hade jag direkt röstat för att förbjuda den här möjligheten. Men jag är inte trygg med det i dag, och därför är det uppdrag som SBU har fått viktigt. Man ska se på vilka möjligheter som kan användas i stället om man inte använder sig av avskiljning.

Barnets bästa måste vara i fokus. Hur kan vi säkerställa säkerheten och tryggheten för det enskilda barn som kanske är föremål för avskiljning? Ibland kanske man måste skydda barnet från sig självt. Men naturligtvis måste man också se till övriga barn och unga som vårdas på institutionen liksom den personal som jobbar där.

Jag är dock lika upprörd som ledamoten Johansson över hur ofta verktyget avskiljning används, att det används felaktigt, att myndigheten har misslyckats med att förebygga att situationerna uppstår och att man alltför ofta uppenbarligen tar till det som kan uppfattas som en enkel åtgärd för att hantera en akut situation.

Fru talman! Ett svar kan vara att jag tror att vi ska vara försiktiga med att i den här kammaren exakt reglera hur bemanningen på en myndighet ska ske, på samma sätt som jag tror att vi ska vara försiktiga med att exakt fatta beslut om bemanningen inom äldreomsorgen eller hälso- och sjukvården. Jag tror att det är viktigt att vi har en övergripande lagstiftning som styr vilken kvalitet en verksamhet ska ha och vad man har rätt till som patient eller som ung som vårdas på till exempel ett Sis-hem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Jag är bekymrad över det omfattande ensamarbete som finns inom Sis. Det är också ett symtom på det mer grundläggande problem som myndigheten har med bristande kompetensförsörjning. Man har inte tillräckligt många välutbildade och duktiga kollegor. De behöver bli fler. Medarbetarna på Sis behöver få bättre utbildning. Därför är det bra att myndigheten till exempel äntligen har fått på plats en internutbildning som säkerställer en grundläggande utbildning som är lika för alla oavsett vilken institution man jobbar på inom Sis.

Men jag tror inte riktigt, fru talman, på den här typen av enkla lösningar - att vi här i kammaren ska fatta beslut om förbud mot ensamarbete eller för den delen snabba förbud mot avskiljningar. Ledamoten Lantz lyfte i sitt huvudanförande fram att frågan om avskiljningar kanske är lite för komplex för att man skulle införa ett enkelt förbud. Jag tror att ungefär samma logik och resonemang går att anföra i frågorna om ensamarbete. I de allra flesta fall är ensamarbete absolut inte lämpligt. Men detta måste säkerställas av varje institutionschef och ytterst av generaldirektören för Sis. Jag tror inte att det är en fråga som vi ska hantera här i kammaren.

Fru talman! Det hände saker under den förra mandatperioden med den förra regeringen, dock alldeles för lite. Tempot var för lågt. Nu har tempot höjts. Inte minst tycker jag att en viktig skillnad är att den nya regeringen konstant har nageln i ögat på myndigheten. Nu finns det ett väldigt tydligt återrapporteringskrav på myndigheten för att regeringen ska säkerställa att de åtgärder som har vidtagits från regeringens sida och från myndighetens sida ger effekt. Det gör att jag känner mig mycket mer trygg. Vi har nu en regering som är besjälad och beslutsam när det gäller att komma till rätta med de problem som finns inom Sis. Men tyvärr kommer problemen sannolikt inte att åtgärdas fullt ut på kort sikt, utan det är ett långsiktigt arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

När det gäller ensamarbete är frågan också om ett förbud skulle kunna få några andra negativa effekter, till exempel att man skulle jobba mer med unga i stora grupper när de kanske snarare behöver vård och insatser i mindre grupper eller rent av individuellt. Den typen av avvägningar måste man göra i det praktiska arbetet. De är väldigt svåra att göra i den här kammaren.

Jag och ledamoten Lantz delar helt och fullt ambitionen och målbilden. Ensamarbete nära den enskilda ungdomen bör upphöra. Men jag tycker inte att denna typ av enkla beslut här i kammaren är vägen framåt. Vägen framåt är att jobba med att ge myndigheten ökade resurser, inte minst ökade resurser för kompetenshöjning, som jag lyfte fram i mitt huvudanförande, eftersom det är det som behövs för att höja kvaliteten och för att förebygga och minska risken för farliga och hotfulla situationer. Man ska kunna hantera problemen tidigt, innan de eskalerar. Jag är glad över ledamoten Lantz engagemang i frågan och ser fram emot många fortsatta diskussioner.