Patrik Karlson

Fru talman! Jag tackar ledamoten Niels Paarup-Petersen för frågan.

Jag tycker att kritiken mot ordet vandel säger något mer om ledamotens och Centerpartiets ovilja att tala klarspråk än om de verkliga problemen som finns i dag.

Vad är det man vänder sig mot? Man säger att man är för allt som står i propositionen, utom möjligtvis begreppet vandel. Ska Sverige ta hänsyn till om en person fuskar med bidrag, arbetar svart, inte betalar böter, inte gör rätt för sig, har kopplingar till extremistiska miljöer eller på andra sätt visar brist på respekt för de regler som gäller här? Är det då begreppet vandel som är problemet?

Jag tycker att det blir lite dimmigt när det gäller den grundläggande principen, alltså att det blir svårt för vanliga människor att förstå. Den som har rätt ska inte bara fylla i rätt blankett vid rätt tillfälle, och det verkar vi vara överens om, utan den personen ska också leva på ett sätt som är förenligt med våra lagar och grundläggande samhällsnormer. Därför tänker jag att begreppet vandel blir viktigt. Det fångar ändå upp att misskötsamhet inte alltid ryms i en snäv brottskatalog, att människor under lång tid kan leva på ett sätt som skadar samhället, urholkar tilliten och visar förakt för våra gemensamma regler, utan att de nödvändigtvis döms för grova brott.

Varför funkar inte ordet vandel? Det verkar som att det skulle vara ett fritt svävande moralbegrepp där en myndighet godtyckligt ogillar människors livsstil. Det är inte sant. Det framgår tydligt i propositionen varför vi använder oss av begreppet.

Herr talman! Ett samhälle håller inte bara genom sina rättigheter. Det håller också genom sina förväntningar, genom att den som kommer hit förväntas följa våra lagar, respektera våra grundläggande värderingar och leva hederligt. Det är varken märkligt eller kontroversiellt i sig. Det är själva grundvillkoret för att allt vi håller kärt i vårt land inte ska försvinna.

Under alltför lång tid har svensk migrationspolitik präglats av en märklig försiktighet inför just detta. Vi har ställt frågor om skyddsskäl, arbete och anknytning – vilket vi självklart ska göra – men vi har i alldeles för liten utsträckning tagit fasta på något som de flesta människor uppfattar som fullständigt självklart: att den som vill leva i Sverige också ska sköta sig och respektera våra värderingar, att uppehållstillstånd inte bara är en administrativ status i systemet utan också bygger på ett ansvar och att rätten att vistas här inte är frikopplad från hur man faktiskt lever här.

Propositionen Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd innebär att en utlännings vandel i ökad utsträckning ska kunna beaktas när uppehållstillstånd beviljas, förnyas och återkallas.

Herr talman! Om en människa vill bygga sitt liv i Sverige är det rimligt att samhället kan ställa krav – inte bara på att papperen i sig är i ordning den dag ansökan lämnas in utan också på att personen inte missköter sig, inte ägnar sig åt kriminalitet, inte försörjer sig oärligt och inte visar en uppenbar ovilja att följa de regler som gäller här.

Det är en fullständig självklarhet att rätten att stanna i landet måste hänga ihop med krav på skötsamhet. Det är lika självklart som att medborgarskapet förutsätter ett hederligt levnadssätt och som att den som kommer hit inte bara ska ha rättigheter utan också skyldigheter.

Herr talman! I dag tar vandelsprövningen nästan uteslutande hänsyn till brottslighet. Det är alltför snävt. Regeringens förslag utgår från att också annan allvarlig misskötsamhet måste kunna få betydelse. Därför ska det framöver särskilt kunna beaktas om en utlänning utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, har dömts för brott eller i övrigt har brustit i sin vandel. Det huvudsakliga syftet är att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet på grund av sådan misskötsamhet.

Det gäller som sagt exempelvis hot mot allmän ordning eller säkerhet, såsom stöd till internationell terrorism, extremistiska sympatier eller kopplingar till våldsbejakande organisationer. Det gäller brottslighet, även när den är mindre allvarlig, till exempel enstaka bötesbrott. Det gäller också bristande vandel i övrigt, såsom bidragsfusk, svartarbete, att inte betala böter, att skuldsätta sig utan avsikt eller ansträngning att betala och göra rätt för sig samt att organisera tiggeri.

Det här är viktigt. Vi talar om beteenden som samhället redan i dag motverkar. Vi talar inte om privata egenheter eller diffusa moraldomar, utan vi talar om handlingar och levnadssätt som uppenbart har negativa konsekvenser för andra människor eller för samhället i stort.

Det handlar om människor som lurar välfärdssystemen, som försörjer sig genom svartarbete, som inte följer myndighetsbeslut, som inte gör rätt för sig och som i vissa fall hotar ordning och säkerhet. Att en sådan livsföring ska kunna påverka rätten att vistas i Sverige är inte särskilt radikalt.

Herr talman! Regeringen har samtidigt varit tydlig med vad som inte ska omfattas. Det har också betydelse i debatten. Prostitution, missbruk och tiggeri ska inte läggas till grund för bedömningen av bristande vandel. Det klargörs också att yttranden i sig inte ska kunna utgöra bristande vandel, men yttranden kan bekräfta eller förstärka bilden av kopplingar till våldsbejakande eller extremistiska organisationer – när den kopplingen visar sig vara brottslig. Det är endast straffbara yttranden som ska kunna läggas till grund för bedömningen.

Detta är avgörande eftersom kritiker gärna låtsas som att regeringen öppnar för godtycke. Men det är inte det som sker. Det som sker är att regelverket förändras så att också annan allvarlig misskötsamhet än just brottslighet kan vägas in. Och det görs inom ramen för individuell prövning, proportionalitet och möjlighet till överklagande.

Herr talman! En av de stora invändningarna gäller själva ordet vandel. Man säger att det är gammaldags, diffust och rättsosäkert. Men problemet här är inte ordet.

Det finns människor som inte är dömda för de grövsta brotten men som ändå lever på ett sätt som tydligt visar att de inte respekterar de regler och förväntningar som ska gälla för att få stanna i Sverige. Den personen ska inte skyddas av ett alltför snävt regelverk bara därför att misskötsamheten råkar falla utanför den traditionella brottskatalogen.

Det är just därför regeringen använder begreppet vandel; för att tydliggöra att det handlar om en bredare bedömning av hur en person lever sitt liv i det här landet.

Herr talman! Det är också viktigt att nämna några ord om rättssäkerheten.

Regeringen har i propositionen tydliggjort vilka typer av omständigheter som ska kunna beaktas, hur de ska förstås och att det alltid ska göras en helhetsbedömning. Skälen för att neka eller återkalla ett tillstånd ska vägas mot utlänningens anknytning till Sverige. Ju starkare anknytning, desto allvarligare vandelsbrister krävs. Hur långt tillbaka i tiden en brist ligger ska också beaktas.

Vandelsprövningen ska dessutom kunna överklagas till domstol. Detta är viktigt att hålla fast vid. Det ska finnas fler möjligheter att agera mot misskötsamhet, samtidigt som den individuella prövningen ligger fast.

Propositionen innebär också att uppehållstillstånd ska kunna återkallas i fler fall än i dag. Det gäller till exempel när någon annan än utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter av betydelse för att få tillstånd, eller när förutsättningarna för tillståndet inte längre är uppfyllda.

Ett uppehållstillstånd kan inte vara något man får på felaktiga grunder och sedan behåller. Den som har fått stanna här på fel premisser eller som senare visar sig inte uppfylla villkoren ska inte kunna gömma sig bakom byråkratin.

Herr talman! Det som återkommer i mycket av kritiken är samma gamla visa. Man vill gärna tala om ansvar, men inte ställa krav. Man vill gärna tala om regler, men inte om följderna när regler bryts. Man vill gärna tala om rättigheter, men mer sällan om skyldigheter. Det är just den hållningen som har bidragit till att svenska regelverk under lång tid varit för svaga på det här området. Och det är just den hållningen regeringen nu bryter med.

Herr talman! Det ska inte krävas att en människa begår grova brott för att staten ska reagera. Det ska inte vara så att bidragsfusk, svartarbete, uppenbar regelefterlevnad i sönderfall eller kopplingar till extremistiska miljöer möts med en axelryckning så länge personen inte passerat en alltför hög tröskel. Det skickar helt fel signaler.

Vi menar att den som vill leva i Sverige också måste leva upp till grundläggande krav på vandel. Vi menar att misskötsamhet ska få konsekvenser, vi menar att reglerna ska vara skarpare och tydligare och vi menar att detta är nödvändigt både för rättsstatens skull och för legitimiteten i migrationspolitiken som helhet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag passar på att först yrka bifall till utskottets ställningstagande.

Sverige ska ha ett asylmottagande som håller ihop. Den som flyr krig och förföljelse ska få sina skyddsskäl prövade. Den som får stanna ska möta ett samhälle som ger en verklig chans att börja om, lära sig språket, komma i arbete och bli en del av Sverige, och den som får avslag ska återvända. Den nya mottagandelagen är ett viktigt steg för att skapa just ett sådant mottagande – mer ordnat, mer förutsägbart och mer ansvarstagande.

Herr talman! Den lag som i dag reglerar mottagandet av asylsökande är över 30 år gammal. Den är äldre än den nuvarande utlänningslagen, äldre än dagens EU-samarbete på migrationsområdet och skriven för ett annat Sverige, i en annan tid och under andra förutsättningar.

Sedan dess har lagen lappats och lagats. Nya regler har kommit till, verkligheten har förändrats och mottagandet har gång på gång prövats av kriser, högt söktryck och stora integrationsutmaningar.

Det har lett till ett system som inte längre är tillräckligt tydligt. Det har funnits oklarheter om vilka som omfattas av lagen, vilka som har ansvar för vilka delar, hur länge man omfattas och vilka skyldigheter som var och en har.

Så vill vi inte ha det. Den som söker skydd ska veta vad som gäller. Myndigheterna ska veta vilket ansvar de har. Kommunerna ska kunna planera sin verksamhet.

Det är just därför som vi går fram med lagförändringen. Syftet är helt enkelt att förbättra förutsättningarna för ett ordnat asylmottagande, för en effektivare återvändandeprocess och för att minska utanförskapet.

Herr talman! Ett av de stora problemen i det gamla mottagandet, om man ska vara helt ärlig, har varit möjligheten till eget boende. Under lång tid har asylsökande kunnat ordna boende på egen hand. Det har ofta varit i redan hårt belastade områden, ofta med trångboddhet som följd, och ofta långt från myndigheternas stöd och kontakt.

Det har helt enkelt bidragit till segregation och ett utanförskap. Det har gjort det svårare för Migrationsverket att hålla kontakt med den asylsökande och svårare för kommuner att planera sin verksamhet.

Den nya mottagandelagen gör därför asylboendet till navet i själva mottagandet. Asylsökande ska som huvudregel bo på det boende där de har tilldelats plats för att ha rätt till dagersättning. Staten tar ett tydligare ansvar för mottagandet. Migrationsverket får ett tydligare ansvar.

Herr talman! Det är också en integrationsreform. Varför det? Jo, därför att ett första steg börjar med att samhället vet var människor finns, att barn kan nås av det stöd som de behöver, att den som sedan får uppehållstillstånd snabbt kan gå vidare till etablering och att den som får avslag inte försvinner in i ett skuggsamhälle.

Ett system där människor i stor utsträckning själva ordnar osäkra boenden, där myndigheter har svårt att nå dem och där avslagsbeslut inte kan verkställas är inte mer humant bara för att staten ställer färre krav. Tvärtom. Den friheten kan i verkligheten bli att människor hamnar i trångboddhet, beroende och utsatthet.

Herr talman! Asylsökande och personer med avlägsnandebeslut ska enligt förslaget omfattas av områdesbegränsning. Som huvudregel ska man vistas inom det län där det tilldelade asylboendet ligger. Asylsökande ska medverka i närvarokontroller. Personer med avlägsnandebeslut ska omfattas av anmälningsskyldighet. Migrationsverket ska i vissa fall kunna besluta om individuell boende- och anmälningsskyldighet. Detta är i sig viktiga verktyg.

Den nya mottagandelagen innebär också att villkoren för dagersättning skärps. Dagersättning ska fortsatt finnas för den som saknar egna medel och uppfyller villkoren. Men den som tar emot stöd från samhället ska också medverka i processen.

Det är rimligt att dagersättningen kan sättas ned om en person inte följer områdesbegränsningen, inte fullgör anmälningsskyldigheten, håller sig undan eller allvarligt missköter sig på ett asylboende.

Samtidigt ska sanktionerna tillämpas proportionerligt. Om någon har varit sjuk, om något oförutsett har hänt eller om det finns särskilda skäl ska det vägas in. Grundläggande behov som mat, kläder och hygienprodukter ska alltid garanteras på boendet.

Herr talman! Den som flyr från krig, förföljelse och förtryck ska få sitt skyddsbehov prövat på ett rättssäkert sätt. Men just därför måste vi också vara noga med att asylsystemet används till det som det är avsett för, nämligen skydd.

Asylsystemet ska inte vara en parallell väg in på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen föreslår därför att asylsökande ska kunna få undantag från kravet på arbetstillstånd först efter sex månader efter att asylansökan lämnades in. Det ska dessutom bara gälla om Migrationsverket då ännu inte har fattat beslut i ärendet och om förseningen inte beror på den asylsökande själv.

Herr talman! Det handlar bland annat om att regeringen väljer att använda den tidsgräns som EU-rätten medger. Sverige ska inte lägga sig på en mer generös nivå än vad som krävs. Det handlar också om att få en snabbare och mer ordnad asylprocess. Den första tiden efter att en asylansökan har lämnats in ska fokus ligga på att pröva skyddsbehovet. Har personen rätt till skydd ska vägen in i samhället vara tydlig.

Det är därför rimligt att arbetsmarknadstillträdet inte öppnas direkt. Om ärendet fortfarande inte är avgjort efter sex månader, och det inte beror på den sökande, ska möjligheten att arbeta kunna finnas. Men under den tid då asylärendet normalt ska prövas ska huvuduppgiften vara just prövningen.

Herr talman! Den nya mottagandelagen tar steg i rätt riktning. Den ger tydligare regler för vem som omfattas av mottagandet. Den stärker statens ansvar för boende. Den kopplar stöd till medverkan. Den ger kommunerna bättre förutsättningar. Den ger Migrationsverket bättre verktyg att hålla kontakt och driva processen framåt.

Ett ordnat mottagande är bättre för Sverige. Men det är också bättre för den asylsökande. Det ger tydligare besked, bättre kontakt, bättre möjligheter att upptäcka behov och en bättre väg vidare – antingen in i Sverige, om skyddsskäl finns, eller tillbaka, om skyddsskäl saknas.

(Applåder)

Fru talman! Jag tar tillfället i akt att yrka bifall till utskottets förslag och till propositionen.

Fru talman! Trygghet börjar på torget, vid porten, på lekplatsen där föräldrar ska våga låta sina barn leka och på centrumgatan där butiksägaren ska kunna öppna på morgonen utan att mötas av skadegörelse, hotfulla miljöer eller ett område som långsamt tappat tron på sig självt. Det är där politiken prövas. Den prövas inte i hur väl vi beskriver problemen utan i hur vi ger människor, kommuner, fastighetsägare, företagare och civilsamhälle verktyg att göra något åt dem.

Regeringen går nu fram med propositionen Lag om avgift för områdessamverkan. Förslaget är i grunden enkelt: Där det finns en bred lokal uppslutning kring områdessamverkan ska den som bedriver samverkan få rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare. Avgiften ska fördelas efter den nytta som fastigheterna kan anses ha av arbetet och får bara täcka sådant som inte redan är det offentligas ansvar. Kommunen prövar frågan om huvudmannaskap. Berörda fastighetsägare ska få yttra sig. Tvister om avgiften ska kunna prövas i domstol.

Fru talman! Områdessamverkan kan handla om bättre belysning, renare och tryggare gemensamma miljöer, åtgärder mot skadegörelse, samordnad närvaro, trygghetsvärdar, bättre samverkan med det offentliga och andra insatser som man anser stärker det lokala centrumet. Det kan handla om sådant som gör att människor vågar röra sig ute, att företag vågar investera och att ett område inte tillåts förfalla.

Vi vet vad som händer när ingen tar ansvar. Trasiga fönster lagas inte. Nedskräpning normaliseras. Otrygga platser blir ännu otryggare. Seriösa företagare trängs undan. Boende tappar framtidstro. Och till slut blir det dyrare – mänskligt, socialt och ekonomiskt – än det hade blivit om man hade agerat i tid.

Fru talman! Det finns redan i dag många goda exempel på områden där fastighetsägare, kommuner, företagare och civilsamhälle samarbetar för att öka tryggheten. Men det finns också ett konkret problem: fripassageraren. En fastighetsägare investerar. En annan gör det också. De bidrar med pengar, tid och engagemang. De är med och skapar tryggare miljöer, mer attraktiva platser och högre värden i området. Men bredvid står någon annan och säger: ”Tack så mycket! Jag tar gärna del av nyttan, men jag tänker inte vara med och bidra.” Det håller inte, tycker vi. Det gör det svårare att få långsiktighet, det straffar den som gör rätt och det belönar den som är passiv. Det är därför vi går fram med denna lag.

Fru talman! Propositionen är utformad med tydliga ramar. För att få ta ut avgift krävs att den som bedriver samverkansarbetet godkänns som huvudman. Kommunen prövar som sagt frågan. Berörda fastighetsägare ska få möjlighet att yttra sig. Det ska finnas ett faktiskt behov av områdessamverkan som inte tillgodoses. Den som bedriver arbetet ska företräda en kvalificerad majoritet. Avgiften ska kopplas till nyttan. Det är dessutom viktigt att nämna att vi inte går vidare med den mer ingripande modell som föreslogs i början.

Fru talman! Man kan ta ett lokalt centrum i en stadsdel där utvecklingen har gått åt fel håll. Några fastighetsägare vill som sagt vända utvecklingen. De vill samverka. De vill samordna. De vill stärka trygghetsskapande insatser för att bland annat öka tryggheten för dem som bor där men också skapa fler flöden och bättre förutsättningar för näringslivet att verka i området. De gör det därför att de vet att alternativet är sämre: tomma lokaler, färre människor i rörelse, sämre service, ökad otrygghet och minskad framtidstro. Men hela modellen undergrävs som sagt om en eller flera fastighetsägare i samma område säger nej, inte för att det inte gör någon nytta i sig utan för att de hellre låter andra betala.

Fru talman! Det finns också en större principiell fråga här. Sverige har under lång tid accepterat att vissa platser tillåtits glida ifrån resten av samhället. Man har vant sig vid att vissa delar har blivit otrygga, att vissa kvarter har försummats, att vissa företagare måste lägga mer tid på att hantera skadegörelse och oro för att utveckla sin verksamhet och att vissa barn växer upp i miljöer där det offentliga rummet inte känns som deras.

Detta är som sagt en pusselbit. Det löser inte hela problematiken. Det är komplicerat. Men det är inte ett skäl för att avstå från de verktyg som faktiskt kan göra skillnad.

Fru talman! Tack, ledamoten, för följdfrågan!

Jag håller inte med. Jag tror att vi ser samma problem. Jag tror att våra båda partier ser den verkligheten och förstår vilka förutsättningar de här människorna har. Men det är uppenbart att vi landar i olika slutsatser om hur man ska lösa problematiken.

Politiken har trots allt ansvaret och måste agera på det som sker i samhället. Då har vi landat i att alltför många människor i det här landet har fastnat i ett långvarigt försörjningsstöd. Det gäller inte minst personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Vi anser inte att det är medmänsklighet om politiken säger: ”Vi gör ingenting. Vi ändrar ingenting utan låter systemet fortsätta som det är.” Det är en form av uppgivenhet som inte gör de här människorna gott.

Ledamoten talar om mänskliga behov och förutsättningar. Det vill jag påstå att vi också gör genom den här reformen. Men det får som sagt inte stanna vid bara en utbetalning varje månad. Det måste handla om språkinsatser och utbildning och att människor kommer in i arbete och vår samhällsgemenskap. Det är hela poängen.

Det ekonomiska biståndet ska fortsatt tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det finns inget att diskutera där. Och det finns fortfarande utrymme för individuella bedömningar, särskilt när barn påverkas. Det står tydligt i propositionen.

Vid akuta situationer ska bistånd fortfarande kunna lämnas även till personer som till exempel inte har laglig rätt att vistas i landet. Det innefattar tyvärr även barn i många fall.

Fru talman! Vårt alternativ, som vi till fullo står bakom och kan motivera, är att reformera systemet så att fler människor får en egen försörjning. Jag skulle inte säga att det är en form av hårdhet, utan det är ett ansvar och ett löfte gentemot dem.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Maj Karlsson! Jag vill inte fjäska, men jag uppskattar det engagemang och den ärliga argumentation som ledamoten framförde här i kammaren. Det är första gången vi debatterar med varandra. Jag uppskattar det.

Jag instämmer inte i att det är en fattiggörande reform som regeringen går fram med. Vi går fram med en reform för att minska bidragsberoendet. Vi vill stärka arbetslinjen och upprätthålla försörjningsstödets roll som det yttersta skyddsnätet. Det i sig betyder inte att ekonomiska konsekvenser saknar betydelse. Det gör de självklart inte. Men regeringen är tydlig med att vissa hushåll, särskilt de större, får lägre nivåer än i dag.

Regeringen bedömer samtidigt att biståndet fortsatt ska tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det är en grundläggande princip. Det avgörande är också att reformen inte står ensam. Den är en del av en bredare arbetslinje.

Jag tror att system som försvagar drivkrafterna till arbete skadar barn i längden. Jag hörde ledamotens anförande tidigare och kunde känna väldigt mycket med det som sades. Jag har vuxit upp i en liknande situation, även om det inte går att översätta helt och hållet. Vårt svar är det som jag önskar hade funnits lite mer på den tiden: att föräldrar ska få stöd för att komma i arbete, lära sig svenska, delta i samhället och bli självförsörjande. Det är helt enkelt så jag tror att barns livschanser stärks på riktigt.

Vi får inte bli ett samhälle som nöjer sig med att enbart betala ut bidrag och hoppas på det bästa. Vi måste jobba brett med att hitta metoder och vägar framåt, likt det förslag som vi nu har lagt fram för att föräldrarna ska få en verklig väg till arbete.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan, även om jag måste säga att detta nog är bland de snurrigaste replikskiftena jag har varit med om.

Det säger väl sig självt att vi som tillhör regeringen står bakom förslaget i en proposition som ligger på bordet. Jag förstår inte hur ledamoten kan få det till att detta skulle höra hemma i migrationspolitiken. I mitt första inlägg sa jag just att detta inte har någonting med ens bakgrund att göra. Det handlar om att lyfta människor från bidragsberoende och utanförskap till självförsörjning och egenmakt. Jag förstår ingenting.

Vår linje är solklar i flera av de här delarna. Jag tycker absolut att det är solklar liberal politik. I det här landet ska det löna sig att arbeta. Det måste finnas krav på aktivitet och egen ansträngning, vilket Socialdemokraterna också säger sig stå bakom. Vi säger också att det måste finnas rehabilitering för den som är sjuk. Och det måste finnas utbildning, språkinsatser och vägar tillbaka – beroende på vilka behov individen har. Det om något är väl liberal politik.

Det måste samtidigt finnas en socialtjänst där ute som ser människan och inte bara månadens utbetalning. Att svika de här människorna är väl hårt om något.

Fru talman! Jag håller inte alls med ledamoten i fråga om det som framförts. Den här reformen kommer tillsammans med många andra att göra gott på längre sikt.

Fru talman! Jag tackar Gustaf Lantz för frågan och för att han ger mig förtroendet att svara för ett annat partis räkning i den här frågan.

Det får stå för dem. För vår del kan jag säga att det här inte är en del av migrationspolitiken; den hanteras på ett helt annat område. Detta är en reform för att barn inte ska behöva växa upp i ett livslångt utanförskap. Det ska gälla oavsett bakgrund – oavsett om ens familj har invandrat hit eller om man är född här. Om man är första, andra eller tredje generationens invandrare är totalt oväsentligt för vår del.

Nu debatterar vi ju försörjningsstödet och inte migrationspolitiken. Försörjningsstödet är det yttersta skyddsnätet. Det ska finnas där när människor tillfälligt inte kan försörja sig själva, men vi vill inte ha det som en permanent försörjningsmodell.

När systemet i praktiken gör att det för vissa hushåll inte lönar sig att gå från bidrag till arbete har vi ett ansvar att agera. Det är också det vi gör, bland annat med den här propositionen. Som har sagts i tidigare anföranden och replikskiften är detta en del av en större helhet för att komma åt problematiken. Det är problematiskt att människor – framför allt barn – långvarigt fastnar i försörjningsstöd. Det har aldrig varit grundtanken.

Detta förslag består ju inte bara av sänkta nivåer. Det innehåller också en modernisering av riksnormen, en begränsning för större hushåll och ett tydligare nationellt tak för att genom krav och stöd erbjuda en väg tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden via olika insatser.

Fru talman! I vissa hushåll lönar det sig för lite, eller inte alls, att gå från bidrag till arbete. Då sviker politiken både den som står utanför arbetsmarknaden och den som går upp varje morgon, lämnar på förskolan, åker till jobbet och betalar skatt. Den här reformen innehåller flera olika åtgärder för att få bukt med detta.

Riksnormen moderniseras. Den ska bättre spegla dagens konsumtionsmönster och bygga på ett tydligare referensvärde för olika hushålls baskonsumtion. Det handlar bland annat om att göra systemet begripligare.

Samtidigt införs en begränsning för större hushåll. Det är framför allt i hushåll med många barn som försörjningsstödet kan komma upp i nivåer som kraftigt försvagar drivkrafterna att arbeta. Vi tydliggör att riksnormen i regel ska vara ett tak. Kommuner ska inte genom generella lokala tillägg skapa olika nivåer i olika delar av landet. Det är rimligt att försörjningsstödet är nationellt sammanhållet.

Fru talman! Den som säger sig ha nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom ska kunna styrka det med läkarintyg. Det handlar inte om misstänkliggörande utan om att kunna ge rätt stöd till rätt person. Den som är sjuk ska få hjälp att återfå sin arbetsförmåga, och den som kan stå till arbetsmarknadens förfogande ska göra det. Socialnämnden får samtidigt en tydligare möjlighet att kräva deltagande i arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska när det behövs kunna delta i en samordnad individuell plan och ge en tydlig väg tillbaka.

Fru talman! Försörjningsstöd till andrahandsboende ska som huvudregel bara lämnas när uthyrningen är godkänd. Välfärdssystemen ska inte finansiera otrygga och olovliga boendelösningar som göder en svart bostadsmarknad. Samtidigt finns möjlighet till undantag när särskilda skäl finns, exempelvis när barn riskerar att hamna i en akut utsatt boendesituation.

Ekonomiskt bistånd ska som huvudregel gå till personer som vistas lagligt här i Sverige. Akuta situationer ska fortfarande kunna hanteras genom mat, nödbistånd och så vidare, men välfärdens långsiktiga försörjningssystem ska inte vara öppet för den som saknar laglig rätt att vistas i Sverige.

Fru talman! Vi ska låta människor växa. Vi tror att språk, utbildning, arbete och egen försörjning är en väg in i samhällsgemenskapen. Vi tror att varje barn, oavsett föräldrarnas bakgrund, kan bli sitt bästa jag.

Sverige ska vara ett samhälle som hjälper den som behöver hjälp men också ställer krav på den som kan bidra. Sverige ska vara ett samhälle där arbete lönar sig, där välfärden är rättvis och där barn inte ärver utanförskap.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan.

Jag håller med om att frågan är komplex, eftersom samhället i sig är det, men det är också därför som den här reformen behövs. Människor med komplex problematik blir inte hjälpta av att vi bara sänker blicken, låter åren gå och låter dem vara i den situation som de befinner sig i.

Den som har en svag skolbakgrund behöver stöd och inte frånvaro av krav – den behöver till exempel utbildningsnära insatser. Den som saknar kunskaper i svenska behöver inte mer passivitet utan språkträning – vi vet annars vad det utmynnar i. Den som befinner sig i social isolering, som vi var inne på tidigare, behöver inte lämnas ensam hemma – den behöver mer kontakt med samhället.

Att människor har svårigheter är inte ett argument för att avstå från aktivitet utan snarare ett argument för att aktiviteten ska anpassas, precis som den här reformen säger. Att aktivitetskravet ska motsvara den enskildes förmåga är en rimlig ordning: Den som delvis har förmåga ska kunna delta delvis.

Herr talman! Jag vill snarare vända på frågan, även om det blir retoriskt. Vad är oppositionens alternativ för den som länge har varit beroende av försörjningsstöd? Ska personen bara fortsätta att vara hemma så som läget är i dag? Ska kommunerna fortsätta att betala ut bistånd utan att kunna erbjuda en tydlig struktur och en väg in i samhället? Ska barn fortsätta att växa upp utan att se sina föräldrar gå mot arbete och utbildning?

Jag skulle inte kalla det omtanke utan snarare kapitulation. Vårt perspektiv är något helt annat, och det visar vi genom den här propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Maj Karlsson för frågan.

Jag delar uppfattningen att mer behöver göras för att människor ska stå rustade för att komma ut i arbete. Det som ledamoten beskrev som utsatthet skulle jag snarare vilja vända på. Vår bild av det hela är att det handlar om förväntningar. Det är klart att samhällets yttersta skyddsnät ska finnas där när människor behöver det. Det är jättesvårt, och jag tror att det även kan drabba alla oss i den här kammaren. Det ska vara tryggt, och det ska garanteras att ingen lämnas utan stöd i en svår situation. Samtidigt får skyddsnätet inte bli någon form av hängmatta som människor lägger sig i och blir kvar i för alltid för att samhället inte förmår att erbjuda vägar vidare.

Den här regeringen säger inte heller att människor utan förmåga ska tvingas till aktivitet. Regeringen säger att om man har aktivitetsförmåga ska man använda den i den mån man kan. Som jag nämnde: Har man 100 procents förmåga ska man delta till 100 procent. Har man 25 procents förmåga är det 25 procent som gäller. Har man ingen sådan förmåga över huvud taget omfattas man inte av det här heller.

Förslaget innebär konkret att det ska gälla den som har haft försörjningsstöd i tre sammanhängande månader. Det ska komplettera sådant som arbetssökande, studier och arbetsmarknadspolitiska insatser. Det kan handla om språk eller arbetsplatsförlagda aktiviteter, som jag nämnde, eller om att stärka förmågan att ta första kontakten för att söka arbete.

Vi skjuter till pengar och stärker yrkesutbildningarna och grundskolan för att få resultat på lång sikt. Det görs en rad olika insatser, till exempel sänkt skatt på arbete och annat för att skapa fler jobb och företag, öka konsumtionen och så vidare. Helheten i det här paketet kommer att levereras i sinom tid.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där varje människa får chansen att stå på sina egna ben. Men, fru talman, för alldeles för många fungerar det inte så i dag. För alldeles för många har försörjningsstödet blivit något annat än det var tänkt att vara.

Det ekonomiska biståndet ska vara samhällets yttersta skyddsnät när livet tillfälligt inte bär. Det ska inte vara en vänthall där man sitter fast. Det ska inte vara en konstruktion där människor sorteras bort från krav, förväntningar och möjligheter. Därför behövs den reform som vi diskuterar i dag i kammaren: aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd.

Förslaget innebär att den som har haft ett försörjningsstöd i minst tre sammanhängande månader och har förmåga att delta i aktiviteter ska delta i aktiviteter den tid som inte går till exempelvis arbete, arbetssökande, studier eller andra insatser. Syftet är glasklart: att motverka utanförskap, att ta till vara ens bästa jag och att göra vägen till egen försörjning och självständighet kortare.

Fru talman! Det handlar inte om att misstänkliggöra människor. Det handlar inte om att peka finger åt den som har det svårt. Det handlar om att sluta acceptera att människor lämnas hemma år efter år utan en plan och utan en verklig väg tillbaka.

Den som kan arbeta ska möta förväntningar. Den som behöver stöd ska möta stöd. Den som till exempel har en halv förmåga ska inte avskrivas som att den saknar all förmåga. Har man 100 procents aktivitetsförmåga ska man delta 100 procent. Har man 50 procents aktivitetsförmåga ska man delta 50 procent. Det är respektfullt gentemot individen. Tiden när samhället sa ”Du behövs inte. Vi tar hand om dig.” är förbi. Vår bestämda övertygelse är att alla som kan bidra också ska få chansen att göra det.

Fru talman! Reformen innebär också en tydlig skyldighet för kommunerna. Socialnämnden ska se till att det finns meningsfulla aktiviteter. Det är ett viktigt ord: meningsfulla. Det ska inte handla om sysselsättning för syns skull och om att man blir en pinne i statistiken. Det ska handla om aktiviteter som faktiskt kan föra människor närmare studier eller arbete.

Det kan vara aktiviteter som stärker motivationen att söka arbete eller börja utbilda sig. Det kan vara insatser som förbättrar språket. Det kan vara aktiviteter som gör det lättare för en att söka jobb. Det kan vara arbetsplatsförlagda aktiviteter. Hänsyn ska tas till människans behov och förmåga. Det finns en enkel målsättning med aktiviteterna. Det handlar om att se till att bryta utanförskap, att ta till vara den kraft som finns hos människor och att bryta den sociala isolering som ofta följer av långvarigt bidragsberoende.

Fru talman! Vi vet att utanförskap inte bara syns i statistiken. Det märks i ens vardag – i att man inte har arbetskamrater, i att man inte har rutiner, i att man inte får känna att man växer som människa och i att barn aldrig ser sina föräldrar gå iväg på morgonen till ett arbete, en utbildning eller en annan aktivitet som leder framåt. Detta vägrar vi acceptera, fru talman.

Fru talman! Den här reformen är utformad med viktiga undantag – det är viktigt att nämna. Det här kravet ska till exempel inte ställas på 18–20-åringar som går i gymnasieskola eller jämförbar utbildning. Det ska inte ställas på den som arbetar heltid eller den som har uppnått riktåldern för pension. Det ska inte ställas i den omfattning som en person har sjukpenning, sjukersättning eller andra socialförsäkringsförmåner. Det ska inte heller ställas på den som är föräldraledig med ett barn under ett år.

Det här är viktigt, fru talman, för det visar vad reformen är och vad den inte är. Den innebär inte, som sagt var, att alla ska göra samma sak. Den innebär att den som har förmåga ska göra det den kan för att närma sig egen försörjning.

Fru talman! Det finns också sanktioner i förslaget, som har nämnts här tidigare. Den som utan godtagbara skäl inte deltar i anvisade aktiviteter ska kunna få försörjningsstödet nekat eller nedsatt. Men här finns också utrymme för ansvarig nämnd att avstå från att sätta ned eller neka bistånd om det skulle finnas särskilda skäl.

Kraven gäller inte bara individen. De gäller även kommunerna. Det är inte rimligt att vi ställer krav på den enskilde men låter kommuner komma undan om de inte erbjuder meningsfulla aktiviteter. Rättigheter och skyldigheter ska hänga ihop. Staten ska ställa krav även på det offentliga.

Fru talman! Mot detta invänder vissa att kommunerna i stället bara behöver stöd och vägledning. Självklart behöver de det. Självklart behövs kunskapsstöd och bra implementering. Det är därför vi också avsätter betydande resurser: 130 miljoner för utökad tid i förskola och fritidshem det här året. Det dubbleras till nästa år. Totalt avsätter regeringen 2 miljarder per år för de här insatserna gällande aktivitetskravet.

Fru talman! Ett återkommande argument mot det här är att aktiviteter ibland riskerar att bli ineffektiva. Det är en viktig invändning om aktiviteterna faktiskt är dåligt utformade. Därför är det väldigt tydligt i den här propositionen att aktiviteterna, som sagt var, ska vara meningsfulla och syfta till att stärka vägen mot arbete och studier. Regeringen kommer självklart att följa upp det här.

Varför görs detta? Jo, för vi ser effekterna i de kommuner som redan i dag jobbar med den här modellen. Det gör till exempel Linköping, i mitt hemlän. Där var jag var med och införde den här modellen för fyra fem år sedan. Där har beroendet av ekonomiskt bistånd minskat betydligt. Bara mellan januari och augusti 2025 lämnade 822 individer ekonomiskt bistånd. Och i februari 2026 var antalet sådana hushåll nere på 1 880. Det är det lägsta som vi har uppmätt på tio år. Det bekräftar också en mänsklig insikt. Människor vill inte bli parkerade. Människor vill bli sedda. Människor vill bidra och göra något som spelar roll. Detta kommer den här reformen att hjälpa till med.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där tryggheten finns när människor behöver den. Den ska finnas där när en människa blir sjuk, när en förälder behöver vara ensam hemma med ett barn, och när livet plötsligt förändras och den egna inkomsten inte räcker till. Ingen ska lämnas ensam när livet slår till.

Just därför måste samtidigt våra trygghetssystem skyddas, för välfärden är inte gratis. Den bärs av företagare som investerar och tar risker och människor som ställer klockan, går till jobbet, betalar skatt och gör rätt för sig. Alla de har rätt att kräva att det de betalar in i skatt faktiskt går till det som det var avsett för.

Fru talman! Det förslag som tas upp här i kammaren i dag om bidragsspärr och sanktionsavgift i socialförsäkringen är en viktig del av regeringens bredare bidragsreform. Regeringen går nu fram med flera reformer som sammantaget stärker arbetslinjen, minskar utanförskapet och ökar respekten för våra gemensamma välfärdssystem.

Vi kommer senare i dag att diskutera bidragstak och aktivitetskrav. Vi har redan gått fram med kvalificering till vissa socialförsäkringsförmåner och även jobbpremie. Det är inte isolerade åtgärder utan delar av en större helhet.

Fru talman! Propositionen innehåller två centrala reformer. För det första införs en sanktionsavgift för den som orsakar att en ersättning lämnas felaktigt eller med för högt belopp genom att lämna felaktiga uppgifter eller inte fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet.

Det ska gälla såväl fysiska som juridiska personer enligt socialförsäkringsbalken och även vårdgivare enligt lagen om statligt tandvårdsstöd. Det är viktigt. Socialförsäkringen handlar inte bara om enskilda bidragsmottagare. Den hanterar stora flöden, många aktörer och betydande offentliga medel.

För det andra inför vi en bidragsspärr. Det innebär att en enskild under en viss tid kan spärras från rätt till en förmån enligt socialförsäkringsbalken, om personen medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte fullgjort sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet.

Fru talman! Vanliga misstag ska inte leda till bidragsspärr. Missförstånd ska inte leda till bidragsspärr. Den som av olika anledningar har haft svårt att förstå information eller kommunicera med myndigheterna ska inte behandlas som någon som medvetet utnyttjar systemet. Vi ska vara hårda mot fusk, men rättvisa mot den som vill göra rätt för sig.

Fru talman! Flera aktörer har pekat på behovet av verktyg som är mer träffsäkra än med dagens ordning. I dag blir steget ofta stort mellan återkrav och straffrättsliga åtgärder. Allt passar inte i samma låda. Allt ska inte behöva gå genom polis och åklagare. Samtidigt kan inte staten bara rycka på axlarna när felaktiga utbetalningar uppstår.

Därför går vi fram med dessa administrativa sanktioner. De kommer att vara tydligare och snabbare och bli mer resurseffektiva. Vi behöver helt enkelt ett system där konsekvenserna kommer närmare regelöverträdelsen. Den som lämnar felaktiga uppgifter ska veta att det får följder. Det stärker rättvisan och förtroendet.

Fru talman! Socialförsäkringen bygger redan i dag på att den enskilde lämnar korrekta uppgifter och anmäler förändringar som påverkar rätten till ersättning. Det är en grundförutsättning för systemet.

Samtidigt är det avgörande att systemet inte får bli för fyrkantigt. Därför finns möjlighet till nedsättning av sanktionsavgiften när fullt belopp vore oskäligt. Där ska myndigheten bland annat beakta omständigheter som ålder, hälsa och dylika förhållanden. Myndigheterna ska också på eget initiativ beakta sådant som talar för nedsättning. Det är en viktig balans att ha med sig.

Därför är det också viktigt att propositionen är tydlig med att missförstånd och vanligt slarv inte ska leda till bidragsspärr. Det är också viktigt att myndigheterna har ansvar för information, vägledning och riktade insatser till dem som behöver det.

Fru talman! Det här förslaget är som sagt också en del av en större uppgift: att återupprätta arbetslinjen, ansvarslinjen och tillitslinjen i Sverige. Vi har under alltför lång tid sett hur välfärdssystemen har blivit alltmer komplexa. Många myndigheter hanterar stora belopp. Regelverken är omfattande. Kriminella aktörer och oseriösa utförare söker sig dit där pengar finns. Då duger det inte att vi står passiva.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Propositionen Förenklade regler vid ändring av en byggnad innehåller flera viktiga förändringar. Begreppet ”ombyggnad” ersätts med ”större byggnadsändring”. Det kan låta som en språklig justering, men det är i själva verket ett viktigt förtydligande.

Dagens regler skapar osäkerhet kring när en åtgärd ska ses som ombyggnad och därmed när omfattande följdkrav kan utlösas. Nu gör regeringen reglerna tydligare. En större byggnadsändring ska avse en åtgärd som är tillräckligt omfattande, både sett till åtgärdens betydelse för byggnaden och till investeringens storlek.

Detta är viktigt, herr talman, för osäkerhet är också en kostnad som ofta kan avgöra om ett projekt blir av eller inte. När reglerna är oklara måste byggherren räkna med marginaler, förseningar, omprojektering och risken för olika bedömningar. Till slut kan ett projekt som borde ha blivit bostäder bli ännu en utredning som fastnar i en skrivbordslåda.

Herr talman! En annan central del av propositionen är att möjligheten att ställa så kallade följdkrav begränsas. Det är i grunden sunt. Om någon bygger om en avgränsad del av en byggnad ska det inte automatiskt innebära att kostsamma krav ska kunna ställas på delar av byggnaden som inte berörs av åtgärden. Kraven ska vara relevanta, proportionerliga och hänga ihop med det som faktiskt görs.

I dag kan risken för följdkrav göra att fastighetsägare väljer att inte genomföra förbättringar alls. Man avstår från att renovera, bygga om och skapa nya bostäder, just eftersom ett projekt kan utlösa krav långt utöver den planerade åtgärden.

Det är en dålig ordning. En regel som är tänkt att höja kvaliteten kan i praktiken leda till att ingenting görs. Då får vi varken bättre tillgänglighet, bättre bostäder eller bättre byggnader.

Herr talman! Som vi har hört finns det en del invändningar mot förslaget, inte minst när det gäller tillgänglighet. Det ska vi ta på allvar. Tillgänglighet är viktigt. Människor med funktionsnedsättning ska kunna leva fria liv, delta i samhället och ha tillgång till bostäder, lokaler och offentliga miljöer. Det är en kärnfråga i en demokrati.

Men just därför gäller det också att tala om avvägningarna. Den här propositionen avskaffar inte kraven på tillgänglighet, och den säger inte heller att tillgänglighet är oviktigt. Den säger att kraven vid ändring av befintliga byggnader måste kunna anpassas till rådande förutsättningar för det som redan finns.

Det är nämligen skillnad mellan att bygga nytt på en tomt och att ändra en befintlig byggnad med givna tekniska, ekonomiska och kulturhistoriska förutsättningar. En vind, en suterrängvåning, ett äldre hus, en befintlig stomme eller en byggnad med begränsade utrymmen kan inte alltid behandlas som om det handlade om ett nybygge.

Herr talman! Den här reformen ligger också i linje med den större omläggning som sker i Boverkets nya byggregler. De nya reglerna bygger på funktionskrav och mindre detaljreglering och ger större utrymme för teknisk utveckling, nya lösningar samt nya material och metoder. Detta minskar risken för att byggandet låses fast vid etablerade arbetssätt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Trevlig helg!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Frihet är rätten att äga sitt eget liv, att forma sin egen framtid och att själv få välja vem man vill älska och dela sitt liv med. För oss liberaler är detta en grundläggande rättighet.

I skuggan av vårt öppna samhälle lever dock tusentals i en ofrihet som dikteras av hederskultur och klanstrukturer. Då kan vi inte gömma oss bakom formuleringar om tradition, kultur eller sedvänja. I Sverige går individens frihet före släktens krav. I Sverige går barnets framtid före familjens kontroll. I Sverige ska ingen flicka, ingen pojke, ingen kvinna och ingen man pressas in i ett äktenskap för att bevara heder, lojalitet, makt eller kontroll inom en släkt.

Det är det denna proposition handlar om.

Regeringen föreslår nu ett förbud mot kusinäktenskap och äktenskap mellan andra nära släktingar. Vi föreslår också att sådana äktenskap som huvudregel inte ska erkännas i Sverige om de har ingåtts utomlands. Det är nödvändigt. För om Sverige förbjuder en ordning här hemma men samtidigt accepterar att samma ordning kringgås genom en resa över gränsen har vi inte stiftat en lag med kraft, utan då har vi lämnat en bakdörr öppen – och den bakdörren ska stängas.

Herr talman! Äktenskapet ska vara ett fritt val mellan två självständiga individer. Det är en liberal och demokratisk grundprincip. Staten ska inte välja människors partner, familjen ska inte göra det, släkten ska inte göra det och klanen ska inte göra det. Människan ska själv välja sitt liv.

Men vi vet att verkligheten inte ser ut så för alla i det här landet. Vi vet att det finns unga människor som växer upp med frihet på papperet men inte i praktiken. Man går i svensk skola, man lär sig om jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter och man får höra att man har rätt att forma sin framtid, men hemma möts man av något annat: en lag där familjens anseende väger tyngre än den egna viljan.

I sådana miljöer är kusinäktenskap sällan bara en privat kärlekshistoria, utan det är fråga om en struktur för att säkra lojalitet och ett sätt att hålla först och främst kvinnor och unga människor under kontroll.

Herr talman! Det är just därför det här förslaget är så viktigt. Det handlar inte om att misstänkliggöra enskilda människor. Det handlar inte om att staten ska lägga sig i kärlek. Det handlar om att staten ska skydda rätten till kärlek och skydda från tvång, press och kontroll.

Sverige har under lång tid varit försiktigt i mötet med hedersförtryck. Många i det här landet lever i en vardag där deras livsval är bestämt av andra. Många har fått höra att de är fria, men det är inte deras verklighet. Vi har svikit för många under för lång tid, och det sveket måste upphöra.

Herr talman! Förbudet mot kusinäktenskap ska också ses i ett större sammanhang. Där släktbaserade strukturer är starka blir äktenskapet inte bara en familjefråga, utan det blir en del av ett maktsystem. Det kan användas för att bygga parallella samhällen, förstärka klanlojaliteter och hålla människor borta från det gemensamma samhällets normer och institutioner.

Vi har sett hur kriminella klaner har vuxit fram i vårt land där lojalitet till släkten sätts över allt annat, där tystnadskultur skyddar gärningsmän och där barn fostras in i en ordning där blodets band väger tyngre än rättsstatens principer.

Herr talman! Svensk lag ska vara tydlig med vad den skyddar. Den ska skydda barnet, inte traditionen. Den ska skydda den unga kvinnan, inte familjens heder. Den ska skydda den enskildes frihet, inte släktens kontroll.

Liberalerna har länge, främst genom mina företrädare Nyamko Sabuni, Robert Hannah och Juno Blom, drivit på för en hårdare och tydligare linje mot hedersförtryck. Det är en frihetsfråga. Det handlar om flickors rätt att gå klart skolan, om unga kvinnors rätt att välja partner, om pojkars rätt att slippa tvingas in i familjestrategier och om barns rätt att växa upp utan att deras framtid bestäms vid ett köksbord av släktingar som anser sig veta bäst.

Det här är ett steg på vägen, herr talman, men det finns fortfarande mycket kvar att göra på området.

Herr talman! Sverige behöver fler vägar in på bostadsmarknaden. För många unga, barnfamiljer och människor mitt i livet är drömmen om ett eget ägt hem just enbart en dröm. Man har arbete, betalar sin hyra varje månad och sköter sin ekonomi. Nu vill man rota sig, bygga upp ett kapital och få den frihet som följer med att äga sitt eget boende men möter höga trösklar och en ägd bostadsmarknad där den som redan är inne har möjligheter medan den som står utanför får höra att det bara är att vänta. Det är därför regeringens proposition om en lag om hyrköp av bostad är viktig; den öppnar en ny dörr.

Herr talman! Ett hyrköpsavtal innebär i grunden något ganska enkelt. En hyrsäljare lovar att inom en viss tid sälja en bostad, och hyrköparen får bo i bostaden under tiden. Hyrköparen får alltså en möjlighet att bo, spara, planera och senare köpa.

Det handlar inte om att staten ska tvinga någon att ingå avtal. Det handlar om att skapa ett tydligt, tryggt och modernt regelverk för en avtalsform som redan finns i dag i olika varianter men som hittills har saknat ett sammanhållet juridiskt ramverk.

I dag förekommer som sagt redan olika hyrköpsmodeller på marknaden, men utan ett enhetligt regelsystem riskerar det att bli svårt för den enskilde att veta vad som faktiskt gäller. Vad är löftet värt? Vilka villkor gäller? Vilka rättigheter har man som konsument? Vad händer om livet förändras? Med regeringens förslag blir svaren tydligare.

Ett hyrköpsavtal ska uppfylla vissa krav. Det ska vara klart vad parterna har kommit överens om. Det ska finnas regler för uppsägning. Det ska finnas skydd för hyrköparen. Och det ska bli möjligt att göra en bindande utfästelse om framtida försäljning även av fast egendom och tomträtt.

Det är också en reform för rörlighet. Trösklarna in på den ägda bostadsmarknaden har höjts. Det hindrar många människors önskan att äga sitt boende, det hämmar människors möjlighet att efterfråga bostäder som bättre passar deras behov över tid och det hämmar rörligheten på bostadsmarknaden. Människor fastnar helt enkelt. De fastnar i för små bostäder, fel bostäder eller ingen bostad alls.

Hyrköp är inte hela svaret, men det är en del av svaret. Det är en instegsmodell, en bro och en möjlighet för hushåll som ännu inte har hela kontantinsatsen men som har ekonomi nog att klara de löpande kostnaderna.

Herr talman! Bostaden är för de flesta människor det största ekonomiska beslutet. Då ska det inte råda oklarhet. Då ska människor inte lockas in i dåliga avtal. Då ska man inte som konsument lämnas ensam. Genom en ny lagreglering av modellen ges bättre möjlighet att bedöma avtalsvillkor och konsekvenser. Det stärker skyddet och bidrar till konkurrensneutralitet mellan aktörer.

Vi genomför också förändringar som gör systemet med ägarlägenheter mer attraktivt och bättre fungerande. Det handlar bland annat om att stärka möjligheterna att hantera störningar och skapa trygghet i boendeformen.

Herr talman! För Liberalerna handlar detta ytterst om livschanser. Det handlar om att människor ska kunna gå från första jobbet till första hemmet utan att behöva ärva kapital. Det handlar om att den som anstränger sig, arbetar och sparar också ska kunna se en väg framåt, för det finns få saker som skapar så mycket framtidstro som att få sätta nyckeln i dörren till ett hem man vet kan bli ens eget.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Fru talman! För oss liberaler handlar denna proposition, En mer flexibel hyresmarknad, om något väldigt grundläggande: att fler människor ska kunna hitta ett hem, att bostäder som redan finns ska användas bättre och att den som vill hyra ut sin bostad ska mötas av tydliga och rimliga regler.

I dag är reglerna för uthyrning av privatbostäder splittrade. Olika regler gäller beroende på vilken bostad som hyrs ut, hur många bostäder som hyrs ut, vilken typ av upplåtelse det handlar om och vilken lag som råkar bli tillämplig. För den som är jurist går det kanske att navigera bland dessa. Men för den vanliga bostadsrättsinnehavaren, villaägaren eller småskaliga hyresvärden är det ofta något helt annat.

Många upplever att det är svårt att veta vad som gäller. Vilken hyra får jag ta ut? Vilket besittningsskydd gäller? Vad händer om jag själv behöver bostaden? Vad gäller om uthyrningen ska vara tidsbegränsad? Vilken lag ska jag ens läsa?

Det är inte konstigt att människor avstår från att hyra ut. Och varje gång någon avstår från att hyra ut en bostad som annars hade kunnat användas förlorar någon annan möjligheten att få ett hem. Därför föreslås nu en ny och mer heltäckande privatuthyrningslag. Reglerna samlas och förtydligas. Det ska bli lättare att förstå vad som gäller när man hyr ut en bostad.

Fru talman! En central förändring är att en privatperson ska kunna hyra ut upp till två bostadslägenheter samtidigt. Det finns människor som av olika skäl har mer än en bostad som skulle kunna hyras ut. Det kan handla om en person som har ärvt en lägenhet till, om någon som tillfälligt ska arbeta på annan ort eller om en familj som har ett hus där en del av huset skulle kunna fungera som självständig bostad.

Regeringens förslag innebär att privatuthyrningen kan omfatta två bostäder. Det tycker vi är rimligt och proportionerligt. Det kan bidra till att fler bostäder kommer ut på marknaden.

En annan viktig förändring gäller hyran vid privatuthyrning. Regeringen föreslår att hyresvärden och hyresgästen som utgångspunkt ska vara fria att komma överens om hyran. Det är en princip som borde vara självklar i ett fritt samhälle. Två vuxna människor ska i normalfallet kunna träffa ett avtal med varandra.

Det handlar inte om att lämna hyresgästen rättslös. Det handlar inte om att vi sanktionerar ocker. Propositionen innehåller en tydlig skyddsregel. Om hyran ligger väsentligt högre än den hyra som i allmänhet tas ut för liknande bostäder som hyrs ut enligt den här lagen kan hyresgästen vända sig till hyresnämnden. Då kan hyran sättas ned till en nivå som är skälig i förhållande till den faktiska hyresnivån på marknaden.

Fru talman! Varför är detta viktigt? Jo, för att dagens system skapar fel incitament. Om en person överväger att hyra ut sin bostad men upplever att hyran inte motsvarar kostnaderna, riskerna eller det faktiska värdet av boendet låter många helt enkelt bli. Då står bostaden tom. Och en tom bostad hjälper ingen. Den hjälper inte studenten. Den hjälper inte arbetstagaren. Den hjälper inte den nyanlända forskaren, den unga polisen som flyttar till en annan stad eller den frånskilda föräldern. Den hjälper inte heller företaget som försöker rekrytera. Och vi vet att när människor inte kan flytta dit där jobben och utbildningarna finns tappar Sverige kraft.

Propositionen innehåller också förändringar om tidsbestämda hyresavtal vid privatuthyrning. Även här handlar det om att skapa mer tydlighet och balans. Många privatpersoner hyr inte ut på obestämd tid. De hyr ut under det år de ska arbeta utomlands, under sin studietid på annan ort eller kanske i väntan på att ett barn ska flytta in. De hyr ut en bostad som de kanske själva kan behöva senare. Då måste det vara möjligt att avtala om en tidsbegränsad uthyrning på ett tryggt sätt.

För hyresvärden handlar tryggheten om att veta att man kan få tillbaka sin bostad när avtalet löper ut. För hyresgästen handlar tryggheten om att veta vad som gäller under avtalstiden. Regeringens förslag innebär bland annat att reglerna för tidsbestämda avtal förtydligas och att hyresgästens ställning under avtalstiden stärks.

Förslaget stärker också hyresgästens förutsebarhet. Den som hyr en bostad under ett år ska kunna planera sitt liv under det året och ska inte behöva leva med risken att avtalet plötsligt rivs upp utan saklig grund.

Fru talman! Propositionen samlar och förtydligar också reglerna om privatuthyrning i en ny lag när det gäller den grundläggande ordningen av uthyrningen, som skiljer sig från den ordinarie marknaden i fråga om hyresgästens rätt till förlängning av avtalet. Det är en fråga som, med rätta, väcker en hel del debatt. Ett hem är inte vilken vara som helst. Det är en plats för trygghet, vardag och privatliv. Just därför behöver reglerna vara anpassade till situationen.

Det är skillnad på ett stort fastighetsbolag med tusentals lägenheter och en privatperson som hyr ut sin egen bostad under en begränsad tid. Om lagstiftningen inte gör den skillnaden kommer många att avstå från att hyra ut.

Fru talman! Vi stärker också rätten att använda bostadsrättsbeståndet bättre. I dag finns det bostadsrättsinnehavare som har fullt legitima skäl att under en tid hyra ut sin lägenhet – jag har nämnt studier och arbete – men där tidigare uthyrningar kan väga tungt emot dem, även när skälen är rimliga. Regeringens förslag innebär att tidigare andrahandsuthyrningar bara ska beaktas om de skett i betydande omfattning. Det är en rimlig avvägning.

En annan viktig del av propositionen gäller blockhyra. Det innebär förenklat att en hyresvärd hyr ut flera lägenheter till en mellanhand, som i sin tur hyr ut dem vidare. Det kan handla om företagsbostäder, studentbostäder, delningsboenden, coliving och så vidare. I dag är dessa regler ofta otydliga och begränsande. De bygger helt enkelt inte fullt ut på de förutsättningar som vuxit fram i vårt samhälle.

Arbetsmarknaden är mer rörlig i dag. Företag behöver ibland snabbt kunna erbjuda boende till personer som rekryteras från andra delar av Sverige eller från utlandet. Och universitet och andra aktörer behöver lösningar för studenter och forskare. Nya boendeformer utvecklas där människor delar ytor, tjänster och gemenskap på andra sätt än tidigare. Då måste lagstiftningen hänga med.

Fru talman! Flexibiliteten kombineras med spärrar mot missbruk. Hyresnämnden ska om det finns särskilda skäl kunna neka tillstånd, tidsbegränsa tillstånd och hämta in yttranden från organisationer med relevant kunskap. Det innebär inte fri lejd för oseriösa upplägg. Det är en reglerad modell för att seriösa aktörer ska kunna erbjuda bostäder där dagens system inte räcker till.

Jag yrkar bifall till utskottets ställningstagande.

Fru talman! För oss liberaler handlar denna proposition, En mer flexibel hyresmarknad, om något väldigt grundläggande: att fler människor ska kunna hitta ett hem, att bostäder som redan finns ska användas bättre och att den som vill hyra ut sin bostad ska mötas av tydliga och rimliga regler.

I dag är reglerna för uthyrning av privatbostäder splittrade. Olika regler gäller beroende på vilken bostad som hyrs ut, hur många bostäder som hyrs ut, vilken typ av upplåtelse det handlar om och vilken lag som råkar bli tillämplig. För den som är jurist går det kanske att navigera bland dessa. Men för den vanliga bostadsrättsinnehavaren, villaägaren eller småskaliga hyresvärden är det ofta något helt annat.

Många upplever att det är svårt att veta vad som gäller. Vilken hyra får jag ta ut? Vilket besittningsskydd gäller? Vad händer om jag själv behöver bostaden? Vad gäller om uthyrningen ska vara tidsbegränsad? Vilken lag ska jag ens läsa?

Det är inte konstigt att människor avstår från att hyra ut. Och varje gång någon avstår från att hyra ut en bostad som annars hade kunnat användas förlorar någon annan möjligheten att få ett hem. Därför föreslås nu en ny och mer heltäckande privatuthyrningslag. Reglerna samlas och förtydligas. Det ska bli lättare att förstå vad som gäller när man hyr ut en bostad.

Fru talman! En central förändring är att en privatperson ska kunna hyra ut upp till två bostadslägenheter samtidigt. Det finns människor som av olika skäl har mer än en bostad som skulle kunna hyras ut. Det kan handla om en person som har ärvt en lägenhet till, om någon som tillfälligt ska arbeta på annan ort eller om en familj som har ett hus där en del av huset skulle kunna fungera som självständig bostad.

Regeringens förslag innebär att privatuthyrningen kan omfatta två bostäder. Det tycker vi är rimligt och proportionerligt. Det kan bidra till att fler bostäder kommer ut på marknaden.

En annan viktig förändring gäller hyran vid privatuthyrning. Regeringen föreslår att hyresvärden och hyresgästen som utgångspunkt ska vara fria att komma överens om hyran. Det är en princip som borde vara självklar i ett fritt samhälle. Två vuxna människor ska i normalfallet kunna träffa ett avtal med varandra.

Det handlar inte om att lämna hyresgästen rättslös. Det handlar inte om att vi sanktionerar ocker. Propositionen innehåller en tydlig skyddsregel. Om hyran ligger väsentligt högre än den hyra som i allmänhet tas ut för liknande bostäder som hyrs ut enligt den här lagen kan hyresgästen vända sig till hyresnämnden. Då kan hyran sättas ned till en nivå som är skälig i förhållande till den faktiska hyresnivån på marknaden.

Fru talman! Varför är detta viktigt? Jo, för att dagens system skapar fel incitament. Om en person överväger att hyra ut sin bostad men upplever att hyran inte motsvarar kostnaderna, riskerna eller det faktiska värdet av boendet låter många helt enkelt bli. Då står bostaden tom. Och en tom bostad hjälper ingen. Den hjälper inte studenten. Den hjälper inte arbetstagaren. Den hjälper inte den nyanlända forskaren, den unga polisen som flyttar till en annan stad eller den frånskilda föräldern. Den hjälper inte heller företaget som försöker rekrytera. Och vi vet att när människor inte kan flytta dit där jobben och utbildningarna finns tappar Sverige kraft.

Propositionen innehåller också förändringar om tidsbestämda hyresavtal vid privatuthyrning. Även här handlar det om att skapa mer tydlighet och balans. Många privatpersoner hyr inte ut på obestämd tid. De hyr ut under det år de ska arbeta utomlands, under sin studietid på annan ort eller kanske i väntan på att ett barn ska flytta in. De hyr ut en bostad som de kanske själva kan behöva senare. Då måste det vara möjligt att avtala om en tidsbegränsad uthyrning på ett tryggt sätt.

För hyresvärden handlar tryggheten om att veta att man kan få tillbaka sin bostad när avtalet löper ut. För hyresgästen handlar tryggheten om att veta vad som gäller under avtalstiden. Regeringens förslag innebär bland annat att reglerna för tidsbestämda avtal förtydligas och att hyresgästens ställning under avtalstiden stärks.

Förslaget stärker också hyresgästens förutsebarhet. Den som hyr en bostad under ett år ska kunna planera sitt liv under det året och ska inte behöva leva med risken att avtalet plötsligt rivs upp utan saklig grund.

Fru talman! Propositionen samlar och förtydligar också reglerna om privatuthyrning i en ny lag när det gäller den grundläggande ordningen av uthyrningen, som skiljer sig från den ordinarie marknaden i fråga om hyresgästens rätt till förlängning av avtalet. Det är en fråga som, med rätta, väcker en hel del debatt. Ett hem är inte vilken vara som helst. Det är en plats för trygghet, vardag och privatliv. Just därför behöver reglerna vara anpassade till situationen.

Det är skillnad på ett stort fastighetsbolag med tusentals lägenheter och en privatperson som hyr ut sin egen bostad under en begränsad tid. Om lagstiftningen inte gör den skillnaden kommer många att avstå från att hyra ut.

Fru talman! Vi stärker också rätten att använda bostadsrättsbeståndet bättre. I dag finns det bostadsrättsinnehavare som har fullt legitima skäl att under en tid hyra ut sin lägenhet – jag har nämnt studier och arbete – men där tidigare uthyrningar kan väga tungt emot dem, även när skälen är rimliga. Regeringens förslag innebär att tidigare andrahandsuthyrningar bara ska beaktas om de skett i betydande omfattning. Det är en rimlig avvägning.

En annan viktig del av propositionen gäller blockhyra. Det innebär förenklat att en hyresvärd hyr ut flera lägenheter till en mellanhand, som i sin tur hyr ut dem vidare. Det kan handla om företagsbostäder, studentbostäder, delningsboenden, coliving och så vidare. I dag är dessa regler ofta otydliga och begränsande. De bygger helt enkelt inte fullt ut på de förutsättningar som vuxit fram i vårt samhälle.

Arbetsmarknaden är mer rörlig i dag. Företag behöver ibland snabbt kunna erbjuda boende till personer som rekryteras från andra delar av Sverige eller från utlandet. Och universitet och andra aktörer behöver lösningar för studenter och forskare. Nya boendeformer utvecklas där människor delar ytor, tjänster och gemenskap på andra sätt än tidigare. Då måste lagstiftningen hänga med.

Fru talman! Flexibiliteten kombineras med spärrar mot missbruk. Hyresnämnden ska om det finns särskilda skäl kunna neka tillstånd, tidsbegränsa tillstånd och hämta in yttranden från organisationer med relevant kunskap. Det innebär inte fri lejd för oseriösa upplägg. Det är en reglerad modell för att seriösa aktörer ska kunna erbjuda bostäder där dagens system inte räcker till.

Jag yrkar bifall till utskottets ställningstagande.

Fru talman! Bostadsbidraget ska hjälpa hushåll med låga inkomster och höga boendekostnader att klara av hyran. Det är alltså till för att vara ett skyddsnät, men så som dagens system är konstruerat fungerar det alltför ofta på ett sätt som är svårt att försvara. För många har det nämligen snarare blivit en skuldfälla.

Det har krävt att människor med otrygga inkomster, timanställningar, korta vikariat, deltidsjobb, studier eller tillfälliga arbetspass ska kunna förutse sin årsinkomst i förväg, alltså inte sin ungefärliga inkomst nästa vecka eller nästa månad utan hela årets inkomst. Det är nästan som att säga till de människor som har minst marginaler: ”Var så goda! Här har ni ett stöd, men först måste ni gissa er framtid.”

Om de gissar fel kan det komma ett brev långt senare. Då kan det stöd som var till för att skapa trygghet i vardagen i stället bli ett återkrav, och hjälpen som skulle betala hyran kan bli till en skuld. Det var inte så det var tänkt att fungera, fru talman.

Exemplen på denna felkonstruktion är många. Vi har sett barnfamiljer som hade rätt till bostadsbidrag när inkomsten var låg men som senare under året fick en inkomstökning, kanske genom extrapass eller ett vikariat, och som därefter blev återbetalningsskyldiga även för månader då bidraget faktiskt behövdes.

Vi har sett studenter och unga som har små marginaler och som inte vet exakt hur mycket de kommer att jobba under sommaren, vid sidan av studierna eller mellan två anställningar, men som ändå förväntas göra en årsprognos som om livet vore ett Excelark.

Vi har också sett hur besked om återkrav kan komma långt efteråt. För några år sedan fick tiotusentals hushåll besked om att de skulle betala tillbaka bostadsbidrag. Många hade gått vidare i livet, och livssituationen hade förändrats. Men skulden kom ändå. Det är sådana situationer som reformen angriper.

Fru talman! För en barnfamilj med god ekonomi kan ett återkrav på några tusenlappar vara surt. För en barnfamilj med små marginaler är det mycket mer än så. Då är ett återkrav ingen liten sak, när det ställs på sin spets. Det är en månadshyra. Det är vinterkläder. Det är matinköp. Det är födelsedagspresenter som inte blir av. Det är den där klumpen i magen som barn märker även när vuxna försöker dölja den.

När skulden väl går vidare blir den inte bara en skuld till staten utan ett hinder för framtiden. Den kan påverka möjligheten att få ett nytt boende. Den kan skapa stress. Den kan leda till kontakt med kommunens budget- och skuldrådgivning och i värsta fall Kronofogden.

Fru talman! Ett stöd till ekonomiskt utsatta hushåll ska inte vara konstruerat på ett sätt som riskerar att göra dem ännu mer utsatta. Det är där regeringens förslag kommer in.

Vi föreslår att bostadsbidraget i större utsträckning ska beräknas månadsvis och utifrån aktuella inkomstuppgifter. Inkomst av tjänst ska som huvudregel bestämmas med ledning av uppgifter i arbetsgivardeklarationer. Det betyder att bostadsbidraget följer verkligheten bättre.

När inkomsten är låg ska stödet kunna vara högre. När inkomsten stiger ska stödet kunna justeras snabbare. Och när systemet använder uppgifter som redan finns, i stället för att lägga hela bördan på den enskilde att gissa rätt, minskar risken för fel. Det är enkelt uttryckt skillnaden mellan ett system som tittar bakåt flera år senare och säger ”Du gjorde fel” och ett system som löpande försöker göra rätt från början.

Fru talman! Det ska inte vara farligt att ta ett extrapass. Det ska inte vara riskabelt att gå från färre timmar till fler. En ensamstående förälder ska inte känna oro för att arbete i november skapar en skuld som avser bidrag som betalades ut i februari.

Fru talman! Den som har rätt till bostadsbidrag ska våga söka bostadsbidrag. Den som arbetar mer ska inte behöva känna oro för att staten ska stå redo med ett återkrav långt senare.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Bostadsbidraget ska hjälpa hushåll med låga inkomster och höga boendekostnader att klara av hyran. Det är alltså till för att vara ett skyddsnät, men så som dagens system är konstruerat fungerar det alltför ofta på ett sätt som är svårt att försvara. För många har det nämligen snarare blivit en skuldfälla.

Det har krävt att människor med otrygga inkomster, timanställningar, korta vikariat, deltidsjobb, studier eller tillfälliga arbetspass ska kunna förutse sin årsinkomst i förväg, alltså inte sin ungefärliga inkomst nästa vecka eller nästa månad utan hela årets inkomst. Det är nästan som att säga till de människor som har minst marginaler: ”Var så goda! Här har ni ett stöd, men först måste ni gissa er framtid.”

Om de gissar fel kan det komma ett brev långt senare. Då kan det stöd som var till för att skapa trygghet i vardagen i stället bli ett återkrav, och hjälpen som skulle betala hyran kan bli till en skuld. Det var inte så det var tänkt att fungera, fru talman.

Exemplen på denna felkonstruktion är många. Vi har sett barnfamiljer som hade rätt till bostadsbidrag när inkomsten var låg men som senare under året fick en inkomstökning, kanske genom extrapass eller ett vikariat, och som därefter blev återbetalningsskyldiga även för månader då bidraget faktiskt behövdes.

Vi har sett studenter och unga som har små marginaler och som inte vet exakt hur mycket de kommer att jobba under sommaren, vid sidan av studierna eller mellan två anställningar, men som ändå förväntas göra en årsprognos som om livet vore ett Excelark.

Vi har också sett hur besked om återkrav kan komma långt efteråt. För några år sedan fick tiotusentals hushåll besked om att de skulle betala tillbaka bostadsbidrag. Många hade gått vidare i livet, och livssituationen hade förändrats. Men skulden kom ändå. Det är sådana situationer som reformen angriper.

Fru talman! För en barnfamilj med god ekonomi kan ett återkrav på några tusenlappar vara surt. För en barnfamilj med små marginaler är det mycket mer än så. Då är ett återkrav ingen liten sak, när det ställs på sin spets. Det är en månadshyra. Det är vinterkläder. Det är matinköp. Det är födelsedagspresenter som inte blir av. Det är den där klumpen i magen som barn märker även när vuxna försöker dölja den.

När skulden väl går vidare blir den inte bara en skuld till staten utan ett hinder för framtiden. Den kan påverka möjligheten att få ett nytt boende. Den kan skapa stress. Den kan leda till kontakt med kommunens budget- och skuldrådgivning och i värsta fall Kronofogden.

Fru talman! Ett stöd till ekonomiskt utsatta hushåll ska inte vara konstruerat på ett sätt som riskerar att göra dem ännu mer utsatta. Det är där regeringens förslag kommer in.

Vi föreslår att bostadsbidraget i större utsträckning ska beräknas månadsvis och utifrån aktuella inkomstuppgifter. Inkomst av tjänst ska som huvudregel bestämmas med ledning av uppgifter i arbetsgivardeklarationer. Det betyder att bostadsbidraget följer verkligheten bättre.

När inkomsten är låg ska stödet kunna vara högre. När inkomsten stiger ska stödet kunna justeras snabbare. Och när systemet använder uppgifter som redan finns, i stället för att lägga hela bördan på den enskilde att gissa rätt, minskar risken för fel. Det är enkelt uttryckt skillnaden mellan ett system som tittar bakåt flera år senare och säger ”Du gjorde fel” och ett system som löpande försöker göra rätt från början.

Fru talman! Det ska inte vara farligt att ta ett extrapass. Det ska inte vara riskabelt att gå från färre timmar till fler. En ensamstående förälder ska inte känna oro för att arbete i november skapar en skuld som avser bidrag som betalades ut i februari.

Fru talman! Den som har rätt till bostadsbidrag ska våga söka bostadsbidrag. Den som arbetar mer ska inte behöva känna oro för att staten ska stå redo med ett återkrav långt senare.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)