Patrik Karlson

Fru talman! Liberalerna tror på en stark välfärdsstat. Vi tror på en gemensamt finansierad trygghet. Vi tror på att människor ska kunna känna tillit till att samhället finns där när livet vänder, när sjukdomen slår till, när man förlorar arbetet eller när familjen behöver stöd.

Just därför tror vi samtidigt på tydliga regler, arbetslinjen och legitimitet. En välfärdsstat kan inte bara bygga på generositet. Den måste också bygga på förtroende, och förtroende uppstår när människor upplever att systemet är begripligt, rättvist och hållbart. Ett system som upplevs som rättvist är ett system som människor vill bära. Ett system som upplevs som gränslöst riskerar i stället att förlora förtroende men framför allt bärkraft.

Fru talman! Debatten om migration har tagit stort utrymme i Sverige under det senaste decenniet. Den har varit full av nyanser, svåra avvägningar, olika åsikter och frågor där flera värden måste vägas mot varandra. Det spelar ju roll varför människor kommer hit. Det spelar roll varifrån människor kommer. Det spelar roll vilka förutsättningar man har att etablera sig, lära sig språket, komma i arbete och bli en del av samhället. Det spelar också roll vilken mottagningsförmåga Sverige faktiskt har.

En viktig avvägning är denna: Ett tillstånd att stanna i Sverige behöver inte alltid innebära full och omedelbar tillgång till alla skattefinansierade välfärdsförmåner. Det är fullt möjligt att säga att den som har rätt att vistas här också ska ha en tydlig väg in i samhället men att vissa delar av välfärden faktiskt kräver anknytning, arbete och etablering. Det är den avvägningen som den här propositionen handlar om, och den säger i grunden tre saker.

För det första ska den som omfattas av bosättningsbaserad socialförsäkring vistas här lagligt.

För det andra ska vissa förmåner inte längre betalas ut omedelbart enbart därför att någon flyttat hit utan först efter viss kvalificering.

För det tredje ska det fortfarande finnas en ventil vid synnerliga skäl när det redan finns en stark, etablerad och varaktig anknytning till Sverige.

Fru talman! Förslaget handlar om kvalificering till vissa bosättningsbaserade förmåner i socialförsäkringen. Utgångspunkten är att den som kommer till Sverige ska kvalificera sig genom bosättning eller arbete. Kvalificeringen kan ske genom 5 års bosättning inom en tidsram på 15 år. Det är en tydlig regel som markerar att varaktig anknytning spelar roll. Men kvalificering kan också ske snabbare genom arbete. Det är där frågan om skyldigheter, ansvar och arbetslinjen blir som allra tydligast. När man arbetar och försörjer sig och bidrar till det gemensamma ska man också snabbare kunna kvalificera sig för trygghetssystemet.

Regeringen föreslår två vägar genom arbete: ett snabbspår där det tar sex månader att kvalificera sig och ett bredare spår där man kan uppnå kvalificering genom att arbeta i tolv månader. Det motsvarar ungefär 40 000 kronor för det snabbare spåret och 21 000 kronor för det som tar tolv månader. Det är i sig en rimlig ordning – den som snabbt kommer i arbete och bidrar till det gemensamma ska också snabbare få ta del av förmånerna.

Fru talman! I den bakomliggande utredningen diskuterades även kvalificering till ekonomiskt bistånd, men i propositionen lämnas det ekonomiska biståndet oförändrat. Den som har uppehållstillstånd och saknar möjlighet att försörja sig kommer alltså fortfarande att ha tillgång till samhällets grundläggande skyddsnät genom kommunerna. Detta är viktigt, för Sverige måste ju ha ett yttersta skyddsnät. Ingen ska stå helt utan möjlighet till grundläggande försörjning.

Det ekonomiska biståndet innebär dock något annat än full tillgång till alla bosättningsbaserade förmåner. Det är behovsprövat, det är tänkt att vara tillfälligt och det ställer krav på aktivitet och på att man gör vad man kan för att försörja sig själv.

Fru talman! Den här propositionen ska också ses tillsammans med andra viktiga reformer. Den står inte ensam, utan den kompletterar regeringens arbete med bidragstak och krav på heltidsaktivering i försörjningsstödet. Dessa reformer hänger ihop. Bidragstaket handlar om att det alltid ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det, och heltidsaktivering handlar om att den som lever på försörjningsstöd ska möta krav, rutiner, utbildning, språkinlärning och annat som gör att man kommer närmare arbete. Allt som allt stärker detta arbetslinjen.

Fru talman! Sverige har under lång tid tagit emot fler människor än vi haft förmåga att integrera. Det är något som de allra flesta i dag är överens om. Arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och en stor andel av dem som långvarigt tar emot försörjningsstöd är som sagt utrikes födda.

Även om asylinvandringen till Sverige i dag är historiskt låg behöver vi bygga system som håller över tid. Vi vet inte när nästa migrationsvåg kommer, men vi vet att krig, konflikter och andra saker säkerligen kommer att uppstå även i framtiden och att människor då kommer att söka sig till tryggare länder. Då måste vi som land stå bättre rustat än vi tidigare har gjort.

Fru talman! Det finns också ett integrationspolitiskt perspektiv som ibland försvinner i debatten. Alltför låga krav hjälper inte människor in i samhället, och otydliga förväntningar gör det inte lättare att bygga ett liv i Sverige – tvärtom.

Den som kommer hit behöver ju möta ett samhälle som är tydligt med vad som gäller: att man ska lära sig språket, utbilda sig, arbeta efter förmåga och ta ansvar för sin etablering. I gengäld erbjuder Sverige som land bland annat trygghet, skola, sjukvård, frihet och möjligheter, för här finns förutsättningar. Här finns stöd men också ansvar, och här finns möjligheter men också krav.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Liberalerna tror på en stark välfärdsstat. Vi tror på en gemensamt finansierad trygghet. Vi tror på att människor ska kunna känna tillit till att samhället finns där när livet vänder, när sjukdomen slår till, när man förlorar arbetet eller när familjen behöver stöd.

Just därför tror vi samtidigt på tydliga regler, arbetslinjen och legitimitet. En välfärdsstat kan inte bara bygga på generositet. Den måste också bygga på förtroende, och förtroende uppstår när människor upplever att systemet är begripligt, rättvist och hållbart. Ett system som upplevs som rättvist är ett system som människor vill bära. Ett system som upplevs som gränslöst riskerar i stället att förlora förtroende men framför allt bärkraft.

Fru talman! Debatten om migration har tagit stort utrymme i Sverige under det senaste decenniet. Den har varit full av nyanser, svåra avvägningar, olika åsikter och frågor där flera värden måste vägas mot varandra. Det spelar ju roll varför människor kommer hit. Det spelar roll varifrån människor kommer. Det spelar roll vilka förutsättningar man har att etablera sig, lära sig språket, komma i arbete och bli en del av samhället. Det spelar också roll vilken mottagningsförmåga Sverige faktiskt har.

En viktig avvägning är denna: Ett tillstånd att stanna i Sverige behöver inte alltid innebära full och omedelbar tillgång till alla skattefinansierade välfärdsförmåner. Det är fullt möjligt att säga att den som har rätt att vistas här också ska ha en tydlig väg in i samhället men att vissa delar av välfärden faktiskt kräver anknytning, arbete och etablering. Det är den avvägningen som den här propositionen handlar om, och den säger i grunden tre saker.

För det första ska den som omfattas av bosättningsbaserad socialförsäkring vistas här lagligt.

För det andra ska vissa förmåner inte längre betalas ut omedelbart enbart därför att någon flyttat hit utan först efter viss kvalificering.

För det tredje ska det fortfarande finnas en ventil vid synnerliga skäl när det redan finns en stark, etablerad och varaktig anknytning till Sverige.

Fru talman! Förslaget handlar om kvalificering till vissa bosättningsbaserade förmåner i socialförsäkringen. Utgångspunkten är att den som kommer till Sverige ska kvalificera sig genom bosättning eller arbete. Kvalificeringen kan ske genom 5 års bosättning inom en tidsram på 15 år. Det är en tydlig regel som markerar att varaktig anknytning spelar roll. Men kvalificering kan också ske snabbare genom arbete. Det är där frågan om skyldigheter, ansvar och arbetslinjen blir som allra tydligast. När man arbetar och försörjer sig och bidrar till det gemensamma ska man också snabbare kunna kvalificera sig för trygghetssystemet.

Regeringen föreslår två vägar genom arbete: ett snabbspår där det tar sex månader att kvalificera sig och ett bredare spår där man kan uppnå kvalificering genom att arbeta i tolv månader. Det motsvarar ungefär 40 000 kronor för det snabbare spåret och 21 000 kronor för det som tar tolv månader. Det är i sig en rimlig ordning – den som snabbt kommer i arbete och bidrar till det gemensamma ska också snabbare få ta del av förmånerna.

Fru talman! I den bakomliggande utredningen diskuterades även kvalificering till ekonomiskt bistånd, men i propositionen lämnas det ekonomiska biståndet oförändrat. Den som har uppehållstillstånd och saknar möjlighet att försörja sig kommer alltså fortfarande att ha tillgång till samhällets grundläggande skyddsnät genom kommunerna. Detta är viktigt, för Sverige måste ju ha ett yttersta skyddsnät. Ingen ska stå helt utan möjlighet till grundläggande försörjning.

Det ekonomiska biståndet innebär dock något annat än full tillgång till alla bosättningsbaserade förmåner. Det är behovsprövat, det är tänkt att vara tillfälligt och det ställer krav på aktivitet och på att man gör vad man kan för att försörja sig själv.

Fru talman! Den här propositionen ska också ses tillsammans med andra viktiga reformer. Den står inte ensam, utan den kompletterar regeringens arbete med bidragstak och krav på heltidsaktivering i försörjningsstödet. Dessa reformer hänger ihop. Bidragstaket handlar om att det alltid ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det, och heltidsaktivering handlar om att den som lever på försörjningsstöd ska möta krav, rutiner, utbildning, språkinlärning och annat som gör att man kommer närmare arbete. Allt som allt stärker detta arbetslinjen.

Fru talman! Sverige har under lång tid tagit emot fler människor än vi haft förmåga att integrera. Det är något som de allra flesta i dag är överens om. Arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och en stor andel av dem som långvarigt tar emot försörjningsstöd är som sagt utrikes födda.

Även om asylinvandringen till Sverige i dag är historiskt låg behöver vi bygga system som håller över tid. Vi vet inte när nästa migrationsvåg kommer, men vi vet att krig, konflikter och andra saker säkerligen kommer att uppstå även i framtiden och att människor då kommer att söka sig till tryggare länder. Då måste vi som land stå bättre rustat än vi tidigare har gjort.

Fru talman! Det finns också ett integrationspolitiskt perspektiv som ibland försvinner i debatten. Alltför låga krav hjälper inte människor in i samhället, och otydliga förväntningar gör det inte lättare att bygga ett liv i Sverige – tvärtom.

Den som kommer hit behöver ju möta ett samhälle som är tydligt med vad som gäller: att man ska lära sig språket, utbilda sig, arbeta efter förmåga och ta ansvar för sin etablering. I gengäld erbjuder Sverige som land bland annat trygghet, skola, sjukvård, frihet och möjligheter, för här finns förutsättningar. Här finns stöd men också ansvar, och här finns möjligheter men också krav.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Låt oss först konstatera att man när det gäller nästan samtliga utredningar inte alltid följer fullt ut vad utredaren föreslår eller tycker. Det finns en rad olika intressen att väga samman för oss politiker när vi ska samla ihop en proposition för ny lagstiftning.

Det här handlar inte om att säga till människor att de inte duger, utan det handlar om att säga att medborgarskapet är mer värt än vad som är fallet i dag. Samhörigheten och delaktigheten i vårt samhälle uppstår inte genom att vi blundar för skillnaderna i förutsättningar, utan den uppstår när människor får möjlighet att delta fullt ut.

En person som inte kan svenska, som inte förstår sina rättigheter och skyldigheter och som är beroende av andra för att tolka myndighetsbeslut och kontakter med skola och vård, är inte fri på samma sätt som andra att stå på egna ben. Det kanske är jobbigt att prata om detta, men det är sant. Vi ser hur det funkar på många håll och kanter i landet i dag. Jag tycker inte att det är dåligt, utan jag ser det snarare som att visa tilltro till att människor kan mer än vad vi förväntar oss av dem i dag.

Vi väljer att gå fram med dessa krav, och vi uppvärderar därmed det svenska medborgarskapet. I slutändan kommer det att bidra med extremt mycket gott för det här landet.

Fru talman! Jag tackar för frågan från ledamoten Tony Haddou.

Återigen: Det svenska medborgarskapet är inte vilken handling som helst. Det ska inte bara vara ett kvitto på att man bott i landet ett visst antal år. Vi höjer nu kraven från krav som knappt existerade, och det målas här upp som ett gigantiskt hinder för en extremt stor grupp. Det håller inte jag med om.

Det är klart att det finns de som av olika individuella anledningar har svårt att nå upp till kraven. I de fall det är motiverat av anledningar som man själv inte kan råda över finns det undantagsregler, men för den grupp som kan lära sig språket genom att gå några kurser eller kan arbeta genom att ta de jobb som finns tycker jag att tröskeln till att bli svensk medborgare fortfarande är extremt låg.

När vi liberaler säger att medborgarskap ska förtjänas säger vi inte att människors värde på något sätt ska prövas. Medborgarskapet är dock ett formellt medlemskap i det här landet, och jag tycker att ett sådant medlemskap ska kunna omgärdas av rimliga krav som egen försörjning, språk, samhällskrav och ett hederligt och skötsamt levnadssätt.

Då återkommer vi till frågan om vad som egentligen är mest inkluderande. Är det att säga till människor att landets språk eller den egna försörjningen inte spelar någon roll och att de inte behöver bry sig om att känna till vad det här landet står för och sedan låta dem hamna i utanförskap – utanför arbetsmarknaden, utanför samtalet och utanför makten över sitt eget liv? Vi har ju redan sett vad det har lett till. Det har inte lett till något gott.

Detta är en nödvändig och bra reform som vi nu kommer att genomföra.

Fru talman! Ledamoten står i replikskiftet och anklagar mig för att feltolka Miljöpartiets politik och gör sedan detsamma med vår politik. Vi driver inte att arbetslösa inte ska kunna rösta i svenska riksdagsval. Det är väl självklart att alla som är svenska medborgare ska kunna göra det.

Det vi däremot säger är att vi nu ställer krav för att bli svensk medborgare, och i det ingår bland annat att man ska kunna tjäna cirka 20 000 kronor i månaden. Det är verkligen inte någon hög lön. Det finns också undantag där man tar hänsyn till personliga fall. Om du inte kan arbeta kan du ändå bli svensk medborgare. Men kan du arbeta ska du utbilda dig, lära dig det svenska språket och vara i jobb. Det tycker jag ändå är en väldigt låg nivå för att kunna träda in i den stora svenska gemenskapen och därmed också få rätten att delta i det svenska riksdagsvalet och även ställa upp som kandidat i det.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Först och främst: Man har rätt att rösta i kommun- och regionval även om man inte är svensk medborgare. Och det är absolut inte bara rika människor som är svenska medborgare. Det är de facto en sanning, och det tror jag att även ledamoten håller med om.

Ledamoten försöker göra detta till något slags fråga om stängda dörrar, men det jag pratar om handlar om hur vi kan öppna dörrarna på riktigt. För mig är inte det svenska medborgarskapet vilken handling som helst. Det resonemang som ledamoten för i detta replikskifte leder ju till att alla som kliver över Sveriges gränser ska ges möjlighet att rösta i riksdagsvalet så fort de fått någon form av uppehållstillstånd.

Jag håller inte alls med om det. För mig är det svenska medborgarskapet värt så himla mycket mer än så. Det är inte bara ett kvitto på att man bott i landet ett visst antal år. Det ska vara ett kvitto på att man klivit in i den fulla demokratiska gemenskap vi har. Det handlar bland annat om rösträtten till denna kammare, som ledamoten nu vill utvidga till att gälla fler än svenska medborgare. Den inställningen håller jag inte alls med om.

Vad är egentligen mest inkluderande? Om man ska rösta i eller ställa upp i ett val till denna kammare borde man kunna det svenska språket för att kunna ta in information och göra medvetna och, utifrån ens egna värderingar och åsikter, korrekta val. Jag står fortfarande fast vid hållningen att man ska vara svensk medborgare för att kunna ställa upp i riksdagsvalet och rösta i detsamma.

Fru talman! År 2002 lanserade Liberalernas dåvarande partiledare Lars Leijonborg en idé: Han talade om språkkrav för medborgarskap.

Där och då var reaktionerna häftiga. Han anklagades för att fiska i grumliga vatten, för att vara exkluderande och för att vara främlingsfientlig. Men det som då beskrevs som kontroversiellt framstår nu som självklart för de allra flesta, för i dag, 24 år senare, genomför vi äntligen denna reform. Lars hade rätt.

Fru talman! Det vi debatterar och fattar beslut om i dag är inte bara en teknisk justering av medborgarskapslagen utan också början på en tid då det svenska medborgarskapet uppvärderas. Alltför länge har Sverige stuckit ut genom att ställa anmärkningsvärt låga krav för medborgarskap. I praktiken har man kunnat bli svensk medborgare utan att kunna prata svenska, utan att ha grundläggande kunskap om hur vårt samhälle fungerar och utan att kunna försörja sig själv.

Detta är inte att värna det svenska medborgarskapet, utan att urvattna det. Medborgarskapet är inte som vilken stämpel som helst. Det är inte ett kvitto på att man har stått i ett väntrum i ett visst antal år och inte heller en nummerserie i något register.

Medborgarskapet är egentligen det formella uttrycket för samhörighet med vårt land. Det är tillträde till den fulla demokratiska gemenskapen. Det är rösträtt till denna kammare, och det ger också en möjlighet att ställa upp för att bli en del av den. Det är rättigheter men också ansvar. Det är frihet men också plikt.

Fru talman! Därför kommer det svenska medborgarskapet framöver att tas på större allvar än vad som är fallet i dag. Medborgarskapet är så mycket mer än bara ett pass; det är ett kvitto både på egna ansträngningar och på att man fullt ut vill bli och är en del av vår svenska gemenskap.

Det innebär bland annat att vi nu ställer krav på kunskaper i det svenska språket. Detta är rimligt, fru talman, för språket är nyckeln till ens egen frihet. Den som kan svenska kan tala med sitt barns lärare, förstå ett beslut från till exempel Försäkringskassan, läsa ett informationsblad, samtala med sina grannar, ta del av nyheter, hävda sin rätt i kontakt med myndigheter och göra sig förstådd på jobbet, i kontakter med vården och rent allmänt i vardagen.

Den som inte kan språket riskerar också att hamna i en beroendeställning till andra, vilket kan innebära en betydande förlust av ens självständighet och personliga frihet.

Den som vill bli en fullvärdig del av den svenska demokratin ska också kunna förstå det samhälle som han eller hon blir medborgare i. Därför inför vi också krav på grundläggande samhällskunskap. Vi gör det inte för att någon ska kunna rabbla kuriosa, kunna förstå vartenda ord på högskoleprovet eller kunna gå här tillsammans med oss på någon elitistisk tipspromenad om svensk politisk historia, utan för att medborgarskapet kräver något mycket mer grundläggande. Det kräver kunskap om landet man befinner sig i, om ens rättigheter och skyldigheter, om lagar och om demokratins spelregler.

Fru talman! Vi skärper kraven på hemvist i Sverige. Medborgarskapet ska inte vara ett förhastat första steg, utan det ska som huvudregel vara kronan på verket efter en tid av etablering, ansträngning och växande samhörighet. Tid spelar roll. Integration är ingen knapp man bara trycker på; det vet vi. Den kräver närvaro, deltagande och förankring.

Samtidigt gör den utökade hemvisten att Sverige placerar sig i linje med våra nordiska grannar, och den ger våra säkerhetsmyndigheter den tid de behöver för att göra ordentliga kontroller.

Vi stärker också kravet på ett hederligt och skötsamt levnadssätt. Det är en självklar princip att den som vill bli medborgare i Sverige också ska respektera vårt lands lagar. Den som begår brott, lever ohederligt eller missbrukar samhällets tillit ska inte utan vidare välkomnas in i den fulla medborgerliga gemenskapen.

Regeringen går också fram med krav på egen försörjning motsvarande cirka 20 000 kronor per månad. Det är en viktig reform, för den liberala idén om medborgarskap handlar inte om passiv tilldelning utan om delaktighet. Den som kan arbeta ska också försörja sig själv. Att stå på egna ben är inte bara en fråga om ekonomi, utan det är en fråga om respekt för arbetets värde och för den välfärd och det samhälle vi alla bygger tillsammans.

Fru talman! Det finns en del röster som säger att detta är exkluderande. Låt mig vända på det argumentet. Vad är mer exkluderande – att ställa tydliga krav som hjälper människor att lyckas eller att låta dem fastna i utanförskap utan språk, utan arbete och utan verklig delaktighet i vårt samhälle?

Liberalerna är av åsikten att frihet och ansvar är två sidor av samma mynt. Det finns ingen verklig frihet utan förmågan att använda den. Den förmågan kommer från språk, från arbete och från förståelse för det samhälle man lever i.

När vi ställer krav på tillräckliga kunskaper i svenska ger vi samtidigt människor en nyckel för att kunna öppna den stängda dörren. Det är den dörr som leder till arbetsmarknaden, till vänskaper, till delaktighet och till att kunna växa som individ. Medborgarskap handlar om rättigheter men också om skyldigheter. Det handlar om att bli sedd som en del av samhället och att vara det på riktigt.

Det är precis detta som våra förslag ska bidra till. Medborgarskapet ska vara kronan på verket efter en lyckad integration, och inte dess startpunkt.

Fru talman! När dessa förslag är genomförda kommer det svenska medborgarskapet att ha återfått sin dignitet. Det kommer att vara något man förtjänar och inte bara får. Det kommer att vara något man arbetar för och inte väntar på.

När någon då står med sitt svenska pass i handen, efter åtta års hemvist, med svenska språket som verktyg, med egen försörjning som grund och med kännedom om sitt nya land, kommer den personen att bära det svenska medborgarskapet med extra stor stolthet. Då kommer passet inte bara att visa vart man kan resa utan vem man har blivit. Det är inte en dag för tidigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi har i dag en ordning som innebär att en person som får besked att han eller hon ska lämna landet på grund av ett tillfälligt verkställighetshinder i stället har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det kan gälla en person som utgör ett säkerhetshot eller en person som ska utvisas på grund av brott.

Den ordningen har gett människor som egentligen har förlorat rätten att vara här möjlighet att i stället leva vidare som vanligt i Sverige, med full tillgång till bland annat den svenska välfärden. Man har också kunnat resa fritt inom EU, trots att vistelsen bara skulle vara tillfällig i väntan på verkställighet.

Den här ordningen har även i vissa fall hindrat att utvisning genomförs direkt när det inte längre finns något verkställighetshinder i den enskilda situationen, till exempel om situationen i ens ursprungsland har förändrats, vilket har gått på tvärs med lagens egentliga syfte. Nu ändrar vi på det.

Regeringens förslag innebär egentligen något väldigt enkelt: När hindret inte är bestående ska huvudregeln för vissa utlänningar inte längre vara ett tillfälligt uppehållstillstånd utan inhibition av verkställigheten. Det gäller bland annat säkerhetsärenden, brottsutvisade, fall där någon är utesluten från skydd eller vägrats flyktingstatus eller där personens levnadssätt visar att han eller hon helt enkelt inte bör fortsätta att leva här. Om det finns synnerliga skäl finns dock fortfarande en ventil, men det ska just vara en ventil och inte huvudspåret som fallet är i dag.

Herr talman! Den här reformen kommer att göra skillnad. Beslut om inhibition ska också prövas på nytt varje år och ska upphävas när skälen faller bort. Den som riskerar att avvika ska kunna få anmälningsskyldighet. Den som annars försvårar verkställighet ska kunna få områdesbegränsning. Den som omfattas av den nya ordningen ska inte längre ha samma tillgång till arbete, bidrag och välfärdsförmåner som den som faktiskt har rätt att vistas här. Ekonomiskt bistånd ska som huvudregel vara knutet till att man bor på ett tilldelat boende.

Även detta är fullt rimligt. Den som omfattas av den här ordningen ska inte kunna verka och röra sig fritt i samhället som om ingenting hade hänt. Det är rimligt att myndigheterna vet var personen finns, och det är rimligt att andra människors trygghet väger tungt. Det är också rimligt att samhället gör det svårare att ägna sig åt samhällsskadlig verksamhet under den tid då verkställigheten tillfälligt måste skjutas upp.

Den som riskerar att avvika eller på annat sätt hindra verkställigheten ska kunna åläggas anmälningsskyldighet och förbjudas att lämna ett visst vistelseområde. Den som bryter mot detta ska möta konsekvenser. Pass och andra identitetshandlingar ska kunna tas om hand. Som huvudregel ska den som omfattas av inhibition bo på Migrationsverkets boende för att ha rätt till ekonomiskt bistånd.

Herr talman! Skyddet mot verkställighet när det gäller tortyr, död eller förföljelse ligger fast. Förslaget bygger på individuella bedömningar. Kontrollåtgärderna ska vara proportionerliga. Besluten är överklagbara och ska löpande kunna prövas på nytt och upphävas när skälen inte längre finns. Offentligt biträde ska kunna förordnas, och barnets bästa ska särskilt beaktas. Bland annat tycker vi att ensamkommande barn ska kunna undantas från boendekravet för bistånd. Barn ska fortsatt ha full tillgång till hälso- och sjukvård, tandvård och grundläggande utbildning medan vuxna ska erbjudas vård som inte kan anstå.

Herr talman! Den som har skyddsskäl ska få skydd, men den som saknar rätt att stanna eller som genom brott eller annat som utgör säkerhetshot mot vårt land har förverkat den rätten ska inte få ett nytt mellanläge där staten säger en sak på papperet och gör en annan sak i verkligheten.

Med denna proposition tydliggör vi också gentemot kommuner, regioner och myndigheter vilka regler och vilket ansvar som gäller för boende, bistånd, vård och skola. Med den nya ordningen får staten ett tydligare ansvar för boende och ekonomiskt stöd. Vuxna ska omfattas av samma vårdordning som andra grupper med tillfällig vistelse, och barns rätt till skola och vård ska säkerställas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Niels Paarup-Petersen för följdfrågan.

En vuxen människa ska i grunden bedömas utifrån sin egen situation. Det är hela poängen. De personer som ledamoten tog upp – jag har inte 100 procent insyn i de enskilda ärendena – är 24 och 20 år gamla. Det är helt rimligt att deras skäl att befinna sig i landet bedöms på individnivå.

Jag är inte alls främmande för att man ser över olika lagstiftningar och vrider och vänder på dem för att det ska bli bättre när det gäller familjeförhållanden som rör föräldrar och barn. Men jag säger återigen att en vuxen människa ska bedömas på individnivå.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Niels Paarup-Petersen för frågan.

Jag ska också be om ursäkt. När jag kommenterade mitt begränsade detektivarbete gällde det lagändringen som skedde 2016, inte 2023. Jag kan ta på mig att jag inte uttryckte mig så noggrant.

Vår åsikt är att det måste vara fråga om lite mer än att ha en anknytning till landet. Det måste av olika orsaker finnas skäl till att man får vara här. Det kan vara arbete eller studier, att man är förföljd eller att man befinner sig i ett krigshärjat område. Du har då rätt att söka dig till Sverige och prövas utifrån den lagstiftning som finns genom ansvarig myndighet. Om myndigheten sedan landar i att personen inte har skäl att vara här är ett nej ett nej. Det är uppenbarligen inte så för alla, men det är i alla fall vår åsikt.

Med detta sagt hoppas jag att den lagstiftning som nu är på väg fram kommer att lösa situationen, så att vi slipper dessa diskussioner framöver i kammaren. Där får vi dock vänta lite till.

Herr talman! Tack, Annika Hirvonen, för följdfrågan!

Man kan ju överklaga ett beslut om att man ska utvisas och avlägsnas från landet. Hur myndigheterna utövar sitt arbete lägger jag mig inte i på det sättet. Jag kan inte redogöra för exakta skäl till att person A, B eller C får avslag på sina ansökningar. Uppenbart är det så att man inte uppfyller de krav som ställs för diverse uppehållstillstånd för att få vistas i det här landet.

Vi måste ha en reglerad invandring och en ordning där vi upprätthåller någon form av regler för vilka som har rätt att vistas här och vilka som inte har det. Annars har vi i praktiken – som flera andra har nämnt här under sina egna inlägg – en fri och öppen invandring till det här landet. Den ordningen vill i alla fall inte vi ha.

Vi jobbar nu på en lösning för att unga vuxna ska kunna fullfölja sina gymnasiestudier. Sedan ska de bättre prövas på egen hand när de söker nya uppehållstillstånd.

Herr talman! Jag uppfattade ingen konkret fråga, utan det var mer ett resonemang på samma tema som ledamoten Tony Haddou var inne på.

Vi kan återigen konstatera att det här är ett problem som har funnits under lång tid. Det har funnits en mer generell ventil som har gjort att vissa, men inte alla, i den här målgruppen har fått stanna i Sverige.

Jag och mitt parti tycker att det är självklart att det behöver bli en förändring och att den som går i gymnasiet ska ha möjlighet att fullfölja sina studier. Det tycker för övrigt de andra partierna i den här kammaren också. Samtliga har ställt sig bakom förslaget.

Ett sådant förslag bearbetas alltså just nu på Regeringskansliet och kommer att presenteras inom en snar framtid, och då kommer vi att lösa problematiken för den här målgruppen.

Herr talman! Tack, Tony Haddou, för följdfrågan!

Vi kan bara konstatera att den ventil som togs bort 2023 var mycket bredare än att bara gälla tonårsutvisningar. Det handlar också om att vi anser att det lapptäcke som utlänningslagen tidigare har bestått av behöver tas bort. Vi behöver få en mer hållbar, långsiktig och lättförståelig utlänningslag än vad som har varit fallet under många års tid i Sverige.

Det var också tydligt att Migrationsverket och asylaktivister – det kan vi väl kalla dem, alltså inte ledamoten i sig utan organisationer som jobbar med de här frågorna vid sidan av – uppmärksammade att ventilen gjorde att några i den här målgruppen faktiskt fick stanna. Det var dock långtifrån alla. Det var ju inte så att ventilen till hundra procent såg till att samtliga som inte längre ansågs tillhöra kärnfamiljen faktiskt fick stanna, utan de blev utvisade ändå.

Min och regeringens övertygelse är att den lagstiftning vi inom kort kommer att presentera kommer att bli mer rättssäker. Det kommer också att gå betydligt snabbare att få till den än om vi i morgon skulle rösta för ett utskottsinitiativ som ska ta en lång omväg för att säga åt regeringen att bereda ett förslag som vi redan håller på med.

Herr talman! Tack till ledamoten Tony Haddou för frågan! Den här frågan har ju diskuterats väldigt intensivt de senaste veckorna, och jag kan tycka att den också väcker andra frågor.

Vi ska nog samtliga backa bandet och se oss i spegeln. Vi som befinner oss i den här kammaren kanske inte var med 2016 och röstade för de ändringar i utlänningslagen som gjordes då, men jag har tittat tillbaka på det här. Inte för att jag är någon Sherlock Holmes, men jag har försökt göra lite efterforskningar.

Migrationsverket lyfte redan då fram att det här är en problematik som kommer att uppstå om man genomför de här lagändringarna. Jag har inte kunnat hitta en enda reservation eller ett yttrande eller ens att någon nämnde något här i talarstolen om att den här problematiken kommer att uppstå och att det är fel.

Det Migrationsverket upplyste om har sedermera blivit verklighet, och det har fått fortgå under flera år – fram till dess att den här regeringen snappade upp frågan och ansåg att vi måste göra något åt det här. Därmed var den frågan med i den utredning som tillsattes sommaren 2024. Den bereds nu i full fart och kommer när som helst att presenteras av migrationsministern.

Det vi vill göra är att förändra den här lagstiftningen på riktigt och stoppa den här konstigheten, som jag tycker att det är, i utlänningslagen. I min värld skulle den behöva bli mer anpassad till hur familjeförhållanden ser ut till exempel när man är arbetskraftsinvandrare kontra om man har permanent uppehållstillstånd. Det är det som den här regeringen nu tittar på, och det är det som den här regeringen kommer att leverera.

Herr talman! Kära kammare, åhörare, ledamöter! Sverige behöver invandring. Vårt land är beroende av att människor kommer hit för att arbeta, bidra och stärka vår kompetensförsörjning, inte minst inom de delar av näringslivet där behovet av kvalificerad arbetskraft är stort.

Sverige har också som ett demokratiskt och ansvarstagande land en skyldighet att tillsammans med andra länder ge skydd åt människor som flyr undan krig, förföljelse och förtryck.

Samtidigt måste migrationspolitiken utformas med hänsyn till vårt lands faktiska förutsättningar. Det måste finnas bostäder, skolan ska fungera, socialtjänsten ska klara sitt uppdrag och det ska finnas möjlighet att skapa goda villkor för etablering. Därför behövs en ansvarsfull och reglerad invandring så att Sverige kan både ta emot arbetskraft och ge skydd åt människor i nöd men göra det i en omfattning som vårt samhälle klarar av att bära.

Det är också så vi värnar förtroendet för migrationspolitiken över tid, för det som gör denna fråga så allvarlig är att priset för en misslyckad migrationspolitik inte bärs av dem som har störst marginaler. Det bärs av människor som lever i utsatta områden, av kvinnor och flickor som begränsas av hedersnormer, av barn som växer upp i segregation och av människor som själva invandrat till Sverige men som lämnats kvar i ett utanförskap som aldrig borde ha accepterats. När migration och integration inte hålls ihop är det inte de mest privilegierade som betalar priset. Det är de människor som redan lever närmast problemen.

Herr talman! Sverige har under en tid burit stora konsekvenser av en migrationspolitik som inte var tillräckligt hållbar. Därför genomför nu regeringen en omläggning på området, och resultaten syns redan. Antalet asylsökande uppgick under 2025 till strax under 7 000, vilket är den lägsta nivån på nära tre decennier. Den utvecklingen är viktig, inte därför att låga tal är ett självändamål utan därför att ett samhälle måste klara både mottagande och integration för att kunna vara öppet över tid.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik kräver också att den som har fått avslag lämnar landet. Därför har regeringen nu skärpt reglerna om preskription av avlägsnandebeslut. Den gamla ordningen gjorde det möjligt att hålla sig undan och i praktiken vänta ut systemet. Den ordningen var inte rimlig. Den nya inriktningen är tydlig: Beslut ska gälla, återvändandet ska fungera och migrationspolitiken ska vara hållbar.

Herr talman! På samma sätt arbetar regeringen för ett mer ordnat mottagande. Ordningen med eget boende för asylsökande har avvecklats i sin tidigare form. Utgångspunkten är nu att asylsökande ska bo på Migrationsverkets boenden för att mottagandet ska bli mer strukturerat och bättre för såväl individ som samhälle.

Vi har också lagt fram en ny mottagandelag i syfte att förbättra förutsättningarna för ett ordnat mottagande, en effektivare återvändandeprocess och ett minskat utanförskap.

Herr talman! Krav är inte motsatsen till integration. Krav skulle jag vilja hävda är vägen in i integration. Språket öppnar dörrar. Med utbildning och arbete skapas självständighet. Kunskap om det svenska samhället gör det möjligt att delta fullt ut i vår demokrati. Respekt för lagar och grundläggande normer är inte mycket begärt. Det är själva grunden för att ett fritt samhälle ska fungera.

Därför har regeringen nu lagt fram förslag om skärpta krav för svenskt medborgarskap, som vi kommer att debattera mer ingående här i kammaren om cirka två veckor. Kravet på hemvisttid i Sverige föreslås höjas från fem till åtta år. Det införs försörjningskrav och krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället. Det är rätt och viktigt, för ett svenskt medborgarskap ska inte vara en formalitet som följer automatiskt av att tiden bara går. Det ska vara ett uttryck för tillhörighet, ansvar och en vilja att fullt ut bli en del av Sverige. Medborgarskapet ska inte vara startpunkten för integrationen. Det ska vara en bekräftelse på att integrationen har burit frukt. Det är en viktig markering. Det stärker den svenska gemenskapen och medborgarskapets betydelse.

Herr talman! Migrationspolitiken avgörs heller inte bara i Sverige. Den måste också hanteras i ett europeiskt sammanhang. EU:s migrations- och asylpakt trädde i kraft för snart två år sedan och börjar tillämpas fullt ut denna sommar. Regelverket bygger på säkrare yttre gränser, snabbare och mer effektiva förfaranden, solidaritet och ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna samt ett fördjupat samarbete med länder utanför EU. Regeringen arbetar därför med att anpassa svensk rätt till det europeiska regelverket. Asylrätten kan bara försvaras i ett system som faktiskt fungerar, och Sverige behöver vara en aktiv och konstruktiv del av det fortsatta arbetet på EU-nivå.

Samtidigt ska Sverige fortsätta vara ett land som är öppet för kunskap, talang och arbete. Vi har arbetat för att förbättra reglerna för forskare och doktorander och för att göra Sverige mer attraktivt för kvalificerad arbetskraft. Den inriktningen är viktig, och vi behöver fortsätta med det arbetet.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Bostadspolitik är i grunden en frihetsfråga. Det handlar om friheten att kunna flytta till ett jobb, friheten att börja studera, friheten att flytta till kärleken eller lämna en relation som gått sönder samt friheten att bo större när livet växer och mindre när barnen flyttar ut.

När människor inte hittar en bostad som passar deras vardag låser vi inte bara dörren till ett hem, utan vi låser också dörren till livsmöjligheter. Precis detta har alltför länge präglat svensk bostadspolitik: för lite frihet, för lite rörlighet, för lite byggande av det som efterfrågas och i stället för mycket krångel och för långa köer.

Vi vill något annat. Vi vill ha en bostadsmarknad som fungerar för människor och en bostadsmarknad där fler kan äga sitt boende, där det går snabbare att bygga och där reglerna är enkla att förstå. Vi vet att en bostadspolitik som gör människor beroende av kötid, kontakter, föräldrars pengar eller tillfälliga nödlösningar inte är gynnsam vare sig för den lilla människan eller för samhället i stort.

Fru talman! För oss liberaler börjar mycket med det egna hemmet. Det egna hemmet är inte bara en boendeform, utan det innebär ansvar och frihet. Det är därför så viktigt att den här regeringen inte bara har talat om fler småhus utan också börjat agera för att få fram dem. Vi har tidigare tillsatt en egnahemskommissionär med uppdrag att verka för ökat småhusbyggande, vi har en ny egnahemsrörelse och vi anlägger nya trädgårdsstäder. Det är ett tydligt skifte från att prata om denna bostadsbrist till att faktiskt börja bygga politik för att fler ska kunna bo i ett radhus eller en villa.

Det stannar dock inte där. Regeringen har också beslutat om planeringsstimulanser till kommuner för detaljplaner som möjliggör småhusbebyggelse. Detta trädde i kraft 2024 och höjdes för ganska exakt ett år sedan från 15 000 till 25 000 kronor per hus. Det är konkret politik för att få fram mer planlagd mark för småhus, vilket ofta saknas när människor vill bygga, flytta och slå rot.

Regeringen har också gått vidare med att ta fram typgodkända småhus genom att ge Boverket i uppdrag att ta fram förslag på hur detta ska genomföras och dessutom undersöka förutsättningarna för att sådana småhus i vissa fall ska kunna undantas från bygglov. Det är exakt den sortens reformkraft som behövs – med mindre godtycke, mer standardisering som underlättar för människor, kortare processer och lägre kostnader.

Fru talman! Om vi menar allvar med att fler bostäder ska byggas måste vi också mena allvar med att korta ledtiderna. Det räcker inte att bara säga att det ska byggas mer, utan man måste ta bort bromsklossarna och hindren.

Därför är det viktigt att regeringen har drivit fram ett nytt bygglovsregelverk och samtidigt fått nya byggregler på plats. Det innebär bland annat att fler åtgärder blir lovbefriade, att lovplikten blir mer områdesdifferentierad, att större tillbyggnader möjliggörs utan bygglov och att fasadändringar på en- eller tvåbostadshus inte längre kräver bygglov. Det här är inte mindre tekniska justeringar, utan det är en tydlig omläggning mot större frihet för fastighetsägare.

Det är också därför regeringen har gått vidare med lättnader i byggkraven för studentbostäder. När upp till 80 procent av bostäderna i ett projekt kan undantas från tillgänglighetskraven men samtidigt fortfarande vara besökbara frigör man ytor, pressar kostnader och gör det möjligt att få fram fler studentbostäder där trycket är som störst.

Ett tydligt exempel är studentboendet Nya Holtermanska i centrala Göteborg. Med sina 386 studentlägenheter är det ett av de första större projekten som omfattas av det nya regelverket. I stället för att låsa de nedersta våningsplanen till externa förråd kan de nu användas till bostäder, kaféer och andra funktioner som skapar liv och rörelse i byggnaderna.

Det är precis så vi måste arbeta med bostadspolitiken i det här landet: med mindre stelbent regelkrångel, vilket tillåter innovation och i längden skapar en boendemiljö som blir både attraktivare och mer levande.

Fru talman! Att skapa en fungerande bostadsmarknad handlar inte bara om att bygga nytt, utan det handlar också om att använda det befintliga beståndet bättre. Vi har inte råd att prata om bostadsbrist och samtidigt hålla fast vid en ordning som gör det onödigt svårt att bygga om, ändra användning för och få fram fler bostäder i det som redan står på plats.

Det är just därför regeringen har gett Boverket i uppdrag att föreslå lättnader i byggkraven vid ändring och ombyggnad, och det är därför man har lagt fram förslag om förenklade regler vid ändring av byggnader. Det är också därför kommuner kan få särskilt stöd för detaljplaner som gör det möjligt att omvandla lokaler till bostäder.

För oss liberaler är det avgörande att bostadsmarknaden inte bara fungerar för den som redan är inne på den. En fungerande bostadsmarknad måste fungera även för den som saknar kapital, för barnfamiljen som behöver större, för den som står inför sitt första köp och för den som vill gå från hyrt till ägt.

Därför har regeringen lagt fram ett förslag om hyrköp av bostad, vilket vi kommer att debattera senare i vår. Det gör det möjligt att kombinera boende och ett stegvis inträde i ägandet. Just i dag höjs också bolånetaket, och det skärpta amorteringskravet tas bort, för att sänka trösklarna utan att göra avkall på ansvarstagandet. Allt detta syftar till en och samma sak, nämligen att ett eget hem ska bli verklighet för betydligt fler.

Ett hem är dock inte bara fyra väggar, utan ett hem ska också ligga i ett område där människor känner sig trygga. Därför har regeringen infört skärpta regler för tryggare bostadsområden. Man har tidigare gjort det möjligt att i fler fall säga upp hyresgäster som har begått brott i lägenheten eller i närområdet, och man går snart fram med ett förslag om att det ska bli lättare att säga upp bostadsrättsinnehavare som begår brott. Det ska också bli lättare att neka en person med brottsligt förflutet att bli medlem i en bostadsrättsförening.

Detta är helt rätt politik. Den som gör livet otryggt för sina grannar ska inte skyddas av systemet. Den som utsätts för hot eller lever i ett bostadsområde som kriminella tagit som gisslan ska däremot skyddas från det.

Fru talman! För oss liberaler är det självklart att den som står längst från bostadsmarknaden inte ska mötas av ännu en stängd dörr. Därför vill vi införa behovsbostäder, vilket är en modell där sociala bostäder förmedlas efter behov. Det skulle komplettera den ordinarie bostadsmarknaden. Den som riskerar hemlöshet, lever i extrem trångboddhet, har vissa medicinska behov eller behöver skydd från våld ska inte lämnas åt ett system som redan har svikit.

Modellen ska inte bli ett parallellt system, utan bostäderna ska blandas in i vanliga, fungerande bostadsområden och kunna finnas insprängda i nya projekt. Utsattheten bekämpas nämligen inte bäst om den samlas på ett ställe, utan den bekämpas bäst genom att människor får en väg in i samhället. Det börjar med en egen dörr att stänga om sig.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag och önskar alla en glad påsk.

Fru talman! Ja, vi är lite av rebeller ibland. Vi ber om ursäkt för det och ska försöka hålla oss till ordningen.

Jag vet inte om jag missuppfattade ledamoten lite, men jag kan inte minnas att jag stod och pekade ut någon till höger eller vänster i det här ämnet. Om det var några av de andra ledamöterna i kammaren som gjorde det tycker jag att frågan ska ställas till dem så att de får svara på den. Jag kan inte riktigt sätta mig in i det och svara åt dem.

Vad vi däremot är överens om är att man behöver ha en bred samsyn och jobba både långsiktigt och gemensamt för att hitta lösningar på de här problemen så att antalet barn som vräks går från 824, som det var förra året, till 0 till slut. Det är i alla fall min ambition och varför jag jobbar med de här frågorna i Sveriges riksdag.

Sedan vill jag bara föra till protokollet att det är korrekt att vi liberaler styr i Norrköping, men vi gör det också ihop med Socialdemokraterna. Det är jätteviktigt att ha med sig, apropå det här med att kasta lite skit på varandra. Jag kan dock lova att vi för samtal över blockgränserna också i Norrköping för att lösa inte bara frågan om vräkningar utan trygghetsfrågorna generellt sett. Där har jag en god dialog med mina partikamrater, så jag tror nog att Norrköping kommer att förbättra sig i mätningarna framåt.

Fru talman! Tack, ledamoten Markus Kallifatides, för frågorna!

Först kan jag konstatera att jag tycker att det är helt i sin ordning att man ibland svävar i väg lite utanför det som ryms inom betänkandet. Det är väl mer vanligt än ovanligt i den här kammaren, oavsett vem som står här. Jag skulle kunna tänka mig att ledamoten själv säkert har gjort det i något av sina anföranden, men låt oss låta det vara.

Jag tycker att det skulle vara alldeles utmärkt om vi kunde genomföra en bred skattereform i den här kammaren som sprider sig över blockgränserna. Den frågan har ju vi drivit länge, och det stämmer att vi var överens om det i januariavtalet. Sedan föll det på en annan fråga, som dock rör hyresfrågorna, men då var det på grund av andra partier. Det var synd att vi inte hann driva igenom den skattereformen.

Sedan går vi såklart till val på att den här regeringen ska fortsätta. Jag hoppas att vi ska kunna lösa den här frågan internt till dess, men självklart ska alla partier få sälla sig till den diskussionen och kunna ha lite inspel om det. Det är min åsikt att det nog också skulle vara mest hållbart. Det skulle innefatta även andra frågor, inte bara den som rör bostäder, men den har en självklar plats där. Jag ser fram emot de samtalen och framför allt genomförandet.