Eric Palmqvist

Fru talman! Jag tackar Birger Lahti för frågan.

Lite märkligt är det att världsmarknaden dansar efter Sverigedemokraternas villkor och så påpassligt sänkte världsmarknadspriset natten mellan den 31 december och den 1 januari!

Den 31 december till den 1 januari, en natt och några minuters skillnad, sänktes priset med 10 kronor vid pumpen. Jag kan garantera ledamoten Lahti att det inte var världsmarknadspriserna som gjorde att priset tog ett skutt nedåt 10 kronor vid klockslaget 12.00 på natten. Det var inte så att världsmarknadspriset tog ett tiokronorsskutt precis den natten.

Jag skulle i stället vilja fråga ledamoten Lahti vad han tror - nu handlar det om tro, inte vetande - att en liter diesel hade kostat i dag med S-V-MP vid regeringsmakten. Jag tänker att det vore en trevlig upplysning för landets väljare.

Fru talman! Om vi börjar med bilarna hade man under Miljöpartiets och Socialdemokraternas styre ett bonus malus-system som gjorde att nyförsäljningen och nyregistreringen av väldigt dyra elbilar - runt 800 000-900 000 kronor och uppåt - tog fart i Stockholm. Till landsbygdens människor, som ofta hade helt andra transportbehov, såldes inga elbilar. De var med och subventionerade lyxbilar i Stockholm. Det var en skatteväxling från landsbygd till storstad.

Jag tycker att det är jättedålig politik, för på landsbygden finns inte förutsättningarna att köra jättedyra elbilar med tämligen låg räckvidd och låg dragvikt. Det finns inte laddinfrastruktur som i Stockholm och så vidare. Beslut fattas utan att någon egentligen beaktar levnadsbetingelserna ute i landet.

Det är helt andra förutsättningar om man bor i Arjeplog, Dorotea, Vilhelmina eller var man nu bor. Det är 35 grader kallt och glest mellan laddstolparna. Man kanske har en stuga långt ute på landet och skotersläp, hästsläp eller liknande. De där bilarna kostar någonstans mellan 800 000 och 900 000 kronor och fyller ändå inte hela familjens transportbehov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Ni slår er för bröstet och tycker att ni har gjort någonting bra. Ni jublar åt den så kallade omställningen till dessa bilar och talar om dem som om de vore var mans egendom. Men detta är inte var mans egendom, framför allt inte ute på landsbygden.

Jag förstår inte retoriken kring det här. Det är inte ett problem att vi sänker drivmedelspriserna och gör det drägligt för människor och företag på landsbygden. Jag kan inte förstå hur man kan se det som ett problem.

Fru talman! Jag väntade på att jag skulle få en fråga, vilket är brukligt när någon begär replik. Jag fick dock ingen fråga, så jag tänkte ta fasta på några saker som ledamoten Söderberg anförde.

Miljöpartiet skyller på covid och Putin. Man känns inte alls vid att man avvecklade sex av tolv reaktorer och därmed avvecklade ett av de mest stabila energisystemen i världen och gjorde det skört och sårbart. Vi ser att flera andra länder i Europa där Miljöpartiets vänner har tillämpat den gröna politiken har gjort sig beroende av rysk gas och liknande. Vems ärenden springer man?

Om inte Miljöpartiet hade varit med och fibblat i energipolitiken hade vi haft förutsättningar att inte vara sårbara i det läget, men i stället var vi extremt sårbara. Och så skyller man på Putin. Jag tycker faktiskt att det är häpnadsväckande.

Man talar om de sänkta drivmedelspriserna som om det skulle vara ett jättestort problem. Det är något slags omvänd Röda khmer-politik från Miljöpartiets sida: Alla ska in till städerna. Ledamoten Söderberg skakar på huvudet, men så är det. Om höga drivmedelspriser gör att folk inte har råd att transportera sig blir konsekvensen att folk inte kan ta de jobb som finns inom pendlingsbart avstånd, för det pendlingsbara avståndet minskar. Då flyttar man till städerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Jag tycker att det är dålig och riktigt landsbygdsfientlig politik. Det syns inte minst på stödet för Elin Söderbergs parti på landsbygden i Sverige.

Fru talman! Låt mig inleda mitt anförande i denna debatt om regional utveckling med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om att låta utvärdera om det regionala utvecklingsarbetet har gagnats av att man flyttade det från länsstyrelserna till regionerna eller om det finns anledning att se över den nuvarande ansvarsfördelningen. Det finns nämligen de som med bestämdhet hävdar detta, och därför vore det klokt att se om den förändring i ansvarsfördelningen som genomfördes för några år sedan faktiskt har burit frukt eller om det finns anledning att göra förändringar som för arbetet framåt.

Regional utveckling är ett brett politikområde som motsvaras av ett tämligen smalt utgiftsområde i statens budget. Det betyder inte att regional utveckling på något vis är oviktigt utan handlar snarare om det faktum att möjligheterna till regional utveckling är beroende av så mycket annan politik som inte specifikt tillhör just detta politikområde.

I debatter om regional utveckling brukar det som bekant talas om att hela Sverige ska leva. Efter debatten är det dock som att detta för somliga partiers ledamöter helt faller i glömska, varpå de går hem och på kammaren snickrar på förslag om flygskatter, försämrade reseavdrag, höjda drivmedelspriser och en massa annat som är destruktivt för människor och företag utanför storstadsområdena. Därför, fru talman, vill jag säga att det är med stolthet jag står här i dag och gör en liten tillbakablick.

För lite drygt ett år sedan kostade en liter diesel 28 kronor - 28 kronor! Vi hade periodvis världens högsta drivmedelspriser, och människor och företag fick uppleva massiva kostnadsökningar till följd av ökade transport- och energipriser. Människor och företag började gå på knäna. Vi lovade att sänka drivmedelspriserna vid pump, och jag vill minnas att det var under förra årets debatt om regional utveckling som jag häcklades för att vi då ännu inte drivit ned priserna. Vid årsskiftet sänktes reduktionsplikten, och vi fick se hur drivmedelspriserna föll med ungefär 10 kronor per liter - precis som utlovat. Hemma i min valkrets tömdes flera mackar på diesel av hamstrande bilister som knappt verkade tro att förändringen var på riktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Inte nog med det. Vi förpassade också förslaget om ett nytt reseavdrag dit där det hörde hemma, i papperskorgen, och höjde i stället nivåerna på det befintliga reseavdraget.

Jag menar att detta var två enskilt mycket viktiga reformer, om man tar förutsättningarna för boende och företagande utanför Stockholms tullar på allvar. Vi infriade helt enkelt vallöften som gjorde skillnad i människors vardag.

Apropå vallöften, fru talman: En av mina politiska käpphästar är att det ute i landet finns massor med driftiga människor och innovativa företag som på mängder av sätt kan bidra till utveckling för sin egen bygd och region - bara de ges rätt förutsättningar. Rätt förutsättningar handlar om mycket, men en viktig faktor i sammanhanget är att de tillståndsprocesser som omgärdar olika sorters företagande är rimliga och förutsägbara. Därför arbetar vi tillsammans med regeringen oförtrutet och mycket målmedvetet med att förenkla dessa processer. En rad förslag är på gång som bör ha en mycket positiv inverkan på företagande ute i landet.

Inte nog med det. Vi sjösätter också ett regelförenklingsråd för att minska bördan för allt företagande, vilket bör skapa bättre förutsättningar för tillväxt oavsett var i landet man befinner sig. För så är det: Ett alltför betungande regelverk är det som kan avskräcka vanliga människor från att ge utlopp för sin entreprenöriella anda. Ett nästa steg i processen blir att vi så småningom inrättar ett implementeringsråd som ska verka som ett slags garant mot överimplementering av olika regelverk.

Förutom rena regelförenklingar finns det näringar som vi menar är i behov av helt nya regler och möjligheter för att skapa bättre förutsättningar för regional utveckling. Inte minst besöksnäringen är en sådan. Här har vi redan börjat ta bort obsolet lagstiftning, men vi vill gå längre än så.

Vi är fast beslutna om att gårdsförsäljning ska genomföras och att det är viktigt för såväl vår besöksnäring som våra vingårdar, bryggerier och destillerier. Vi kommer att göra vad som står i vår makt för att detta ska bli verklighet under innevarande mandatperiod, och jag uppfattar att det finns en riksdagsmajoritet för det. Detta ska naturligtvis genomföras på ett sätt som inte hotar Systembolagets ställning, då Systembolaget faktiskt utgör den andra sidan av myntet om vi pratar regional utveckling. Systembolaget är i mångt och mycket en garant för att det finns ett gott utbud av alkoholhaltiga drycker i hela landet. Systembolaget utgör således en del i den kommersiella service som också hör den regionala utvecklingspolitiken till.

Kommersiell service på landsbygd är ofta navet i en bygd. Lanthandeln eller macken som är ombud för Apoteket, Svenska Spel och Postnord, för att nämna några aktörer, är oerhört viktig att värna om. Så sker i dag med hjälp av olika stöd, och här menar vi att det vore värdefullt att låta utvärdera om dessa stöd alltjämt är rätt utformade, om nivåerna är de rätta och om de träffar rätt så att vi från politikens sida får det vi faktiskt vill ha för pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Fru talman! Vi lever i en ny verklighet och en ny säkerhetspolitisk kontext. Rysslands folkrättsvidriga krig i Ukraina ledde till att Sverige sökte medlemskap i Nato, och i och med vårt medlemskap i Nato ställs nya krav på oss avseende både försvarsförmåga och infrastruktur. Det kommer att kosta pengar men har också en stor potential att skapa vinn-vinn.

På många håll i vårt avlånga land har underhållet av vår gemensamma väg- och järnvägsinfrastruktur varit eftersatt i decennier. En upprustning och modernisering av densamma skapar helt andra förutsättningar för vårt näringsliv att verka i hela landet men kan också komma att korta restiderna för vanligt folk på ett sätt som gör fler platser attraktiva att bo på.

Detta förutsätter dock en annan sak: att det går att bo, ha en meningsfull fritid och driva företag i hela landet på lika villkor, från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Vi ser dock hur möjligheterna till detta begränsas i stora delar av landet som en eftergift till en enskild näring: renskötseln. Nu pågår en parlamentarisk utredning om denna. Jag ska inte föregripa den i sak, men i en debatt om regional utveckling måste det ändå inskärpas att om utveckling ska vara möjlig i landets alla regioner ska boende och företagande kunna ske på lika villkor i hela landet.

Markanvändningskonflikter är inget nytt. Att olika intressen står mot varandra är ett faktum som måste hanteras med varsamhet och på ett sätt som gagnar nationen på kort och lång sikt. Historiskt begångna oförrätter görs helt enkelt inte ogjorda genom att nya begås. Om man försöker se lite objektivt på det blir det fullständigt absurt när landets till ytan största kommun, Kiruna, inte har rådighet över mer än ungefär 1 procent av kommunens egen areal.

Regelverken kring odlingsgränsen och renbeteslandet måste kunna ses över och anpassas till 2000-talets verklighet. Det får inte vara ett tabu. En närings intressen kan inte konsekvent övertrumfa hela samhällens möjlighet till utveckling. Oavsett om man bor i Kiruna eller Trelleborg ska man som medborgare omfattas av samma allemansrätt och ha samma rätt till en aktiv livsstil. I Sverige är vi alla lika inför lagen.

Sist men inte minst, fru talman, ser jag till min glädje i betänkandet att fler och fler partier börjar ha tankar om återföring av produktionsvärden till de kommuner och regioner i vilka de tillskapas. Jag tror att detta är absolut nödvändigt om vi vill att människor ute i landet som får en gruva, en industri eller ett kärnkraftverk i sin närhet ska känna att det faktiskt även gagnar dem och inte bara utgör ett ingrepp i deras närmiljö.

Det måste finnas en tydligare koppling mellan ortsbefolkningens livsbetingelser och industriella ingrepp i miljön än vad som är fallet i dag. Jag tror på den modell som Sverigedemokraterna föreslår ska utredas, nämligen en regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. Det är min övertygelse att vi förr eller senare måste hamna i en modell som på ett tydligare och mer rättvist sätt än i dag återför pengar från kraftproduktion och industri dit där den produceras. Jag skulle varmt välkomna om en utredning om detta tillsattes som ett första steg i den riktningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Fru talman! I den här typen av debatter brukar jag uppehålla mig väldigt mycket kring gruvnäringen. Mats Green sa i princip det jag tänker och tycker om gruvnäringen, så det var ju bra att jag uppehöll mig vid annat.

(Applåder)

Fru talman! Vi sverigedemokrater har upprepade gånger ställt frågan om så kallad gårdsförsäljning till regeringen. Till svar har vi fått att regeringen arbetar med att ta fram en lagrådsremiss som ska möjliggöra gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker samtidigt som Systembolagets monopol värnas.

Socialminister Jakob Forssmed har kommunicerat att gårdsförsäljning kan bli verklighet redan 2025, bland annat på tidningen Expressens debattsida. Då regeringen avser att anmäla förslaget till EU-kommissionen i enlighet med sedvanliga anmälningsförfaranden och tillämpliga direktiv krävs emellertid att processen inte drar ut på tiden om förutsägelsen om 2025 ska hålla.

Låt oss konstatera att gårdsförsäljning har efterfrågats länge. Frågan har utretts tre gånger, och äntligen pågår arbetet med att realisera detta. Min fråga till socialministern är därför: Hur går arbetet med lagrådsremissen, när räknar regeringen med att riksdagen kan fatta beslut i frågan och kommer förslaget att omfatta även destillerade drycker?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för svaret på frågan!

Återigen hävdar jag att industrin inte motsätter sig återvinning. Industrin motsätter sig inte att använda det som redan är upptaget ur jorden. Det är ju jättebilligt i förhållande till att driva ort i en gruva. Det är flera år sedan jag jobbade i gruvan, men då pratade man om att det kostade 100 000 kronor för varje 5 meter man drev under jord - då driver man väldigt många meter innan man är inne i malmkroppen. Det är alltså en no-brainer att använda det som finns ovan jord. Men man kan inte slå blå dunster i ögonen på folk och säga att detta är den stora lösningen, för det är det inte.

Jag hörde också gamla platser nämnas, alltså tidigare gruvsajter där det finns gamla försyndelser och fyndigheter som ligger kvar. Att förtydliga regelverket kring detta var något som Sverigedemokraterna motionerade om under i princip hela den förra mandatperioden.

I dag innebär det en jättestor risk för företag att ge sig på ett gammalt område som staten ansvarar för. Risken för företagen är att de övertar hela risken för allt avfall som finns begravt där, och det är ingen som är villig att överta den risken från staten.

Vi hade förslag om att se över regelverket och göra det enklare för företag att ge sig på gamla nedlagda gruvsajter. Det avlastar kommunen, det blir säkrare för allmänheten då gamla schakt och liknande kanske inhägnas och det är en vinst för SGU och för gruvföretagen, som vet att det finns åtminstone någon form av fyndigheter. Men med nuvarande lagstiftning är det ingen som vågar.

Är Miljöpartiet beredda att stödja eventuella förslag som syftar till att undanröja denna problematik?

Herr talman! Tack, Katarina Luhr, för klargörandet att Miljöpartiet i grund och botten är ett parti som i alla fall är positivt inställt till gruvnäring! Det är glädjande att höra.

Under den förra mandatperioden hände dock ingenting så länge Miljöpartiet satt i regeringsställning. När näringen gång efter annan konstaterade att det fanns problem och hade tydliga önskemål på politiken hände ingenting. Vi rasade i rankning, och man pratade om det cirkulära. Faktum är att det cirkulära bara är en liten del av lösningen.

Vi har en befolkning i världen som ökar, och dessutom ett välstånd som ökar. I väldigt många länder kommer man ur fattigdomen, vilket vi ska vara tacksamma för. De vill ha samma standard som vi, vilket gör att behovet av jungfruligt material de facto ökar, även om vi är duktiga på att återvinna.

Vi kan inte gärna återvinna exempelvis Frihetsgudinnan eller Eiffeltornet. Det finns en massa metall och mineral som är använt i dag i applikationer och konstruktioner som vi inte rår på. Hur tänker sig Miljöpartiet en framtid där det cirkulära så tydligt understryks som en del av lösningen?

Det är klart att vi ska använda det som vi tidigare har använt ännu en gång eller så många gånger som möjligt - detta har vi ett moraliskt ansvar för att göra. Men är det inte lite att slå blå dunster i ögonen på folk att hävda att det är lösningen? Industrin själv säger ju att det inte är lösningen. Det är nästan gratis för dem att återvinna det som redan finns ovan jord, så det är inte så att industrin motsätter sig återvinning. Men det är inte hela lösningen. Hur tänker Miljöpartiet kring detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Herr talman! Vi vill inte ha någon som helst ändring i minerallagen, utan vi vill låta se över all lagstiftning som har med gruvindustrin att göra. Det borde inte behövas en pandemi för att man ska upptäcka att lagstiftningen inte är robust nog för att klara eventuella kriser. Det är bättre att förekomma än att förekommas; det är min bestämda uppfattning.

Jag delar absolut ledamotens uppfattning att vi inte ska ha det så att företag har undersökningstillstånd men inte bedriver någon undersökning. Vi är absolut inte ute efter någonting sådant - jag delar ledamotens uppfattning i det fallet.

Som jag sa i mitt anförande vet jag att 13 av de 19 yrkanden vi hade i vår kommittémotion under den tid som Socialdemokraterna styrde landet tillsammans med Miljöpartiet är i rullning nu. Flera av de grejerna kommer att presenteras i närtid. Flera av de grejerna drev vi också under den förra mandatperioden. I den kommunala politiken finns det ibland förslag som majoriteten tycker är så bra att man gör dem till sina egna. Vi hade ett antal förslag som den dåvarande majoriteten hade kunnat göra till sina, men den dåvarande majoriteten valde att inte göra det.

För mig är det helt obegripligt att man i dag står och säger att man vill ha en ny mineralstrategi. Förslagen fanns under den förra mandatperioden, men då dög de inte. I dag sitter man i opposition och tycker att det är jättefestligt. Jag har lite svårt för det.

Det är i alla fall 13 av våra 19 yrkanden i den tidigare kommittémotionen som är på väg att bli verklighet. Jag tycker att vi kan klappa oss själva på axeln för det.

Herr talman! Jag tackar Isak From för frågan.

Jag beklagar att Isak From antagligen har läst fel. Han kanske har läst betänkandet och dragit egna slutsatser, men han har definitivt inte läst vår motion. Det finns ett stycke i vår kommittémotion som handlar om robust lagstiftning. Det står ingenting om minerallagen, utan det gäller robust lagstiftning. Vår reservation handlar också om det.

Vi vill ha en översyn av alla de lagar som påverkar gruvbrytning, som skedde med exempelvis prospekteringslagen. Under pandemin fattades en rad beslut gällande den för att giltiga undersökningstillstånd inte skulle löpa ut på grund av de regler som fanns då. Då såg vi att det kan finnas skäl att se över all lagstiftning som handlar om gruv- och mineralpolitik så att den är robust även i händelse av kris. Det behöver inte handla om krig, utan det kan gälla olika sorters kriser och oförutsedda händelser.

Jag vill med bestämdhet hävda att detta inte är riktat mot minerallagen. Jag tackar ändå Isak From för frågan. Det är trevligt att denna dialog, eller debatt, uppehålls - det är ju så man rätar ut frågetecken och får möjlighet att framföra sin egen politik. Jag har passat på att göra det under detta anförande. Vi får väl se om Isak From har någon följdfråga.

Herr talman! Det finns i mänsklighetens historia ett antal upptäckter som med stor tydlighet utgör paradigmskiften i utvecklingen och som har kommit att definiera ett före och ett efter. Människans förmåga att tämja elden är en sådan upptäckt, och när våra förfäder uppfann hjulet måste det ses som en annan.

Själv hävdar jag som hundägare att domesticerandet av hundarna är bland det bästa våra förfäder gjort, men det är inte konsekvenserna av detta som dagens debatt kommer handla om utan något helt annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

För några tusen år sedan upptäckte våra förfäder sätt att ta till vara metaller och tillverka föremål av dem. Fram till dess var vi stenåldersmänniskor som förlitade oss på redskap av sten, lera, trä och djurben. Men i och med att vi kunde börja forma redskap av först brons, sedan järn och därefter ytterligare metaller öppnade sig helt nya möjligheter. Och nu, några tusen år senare, står vi här i Sveriges riksdag och debatterar näringsutskottets betänkande 8 Mineralpolitik.

Att vi gör det, herr talman, kan naturligtvis hänga ihop med andra historiska företeelser såsom som de antika grekernas filosofi om folkstyre, alltså demokrati, och andra saker. Men låt oss för sakens och formens skull stanna kvar vid metaller och mineral, eftersom dagens betänkandedebatt handlar om det.

När jag åkte hit i dag gjorde jag det med buss och tunnelbana som bestod av massor av metaller. Jag gick in genom dörrar och spärrar gjorda av metall, åkte hiss av metall, tände lampor innehållande metaller och slog på min dator, som också den innehåller en lång rad metaller. Därefter har jag varit på ett seminarium om ståltillverkning, och jag har även ringt flera samtal med min mobiltelefon och facebookat lite.

Jag konstaterar att utan metaller och mineral vore vi ingenting av det vi är i dag. Vi vore stenåldersmänniskor. Inga bussar, inga flygplan, inga höftleder, inga cyklar, inga smartphones, inga vattenkranar - jag kan hålla på hur länge som helst.

Och så är det faktiskt. I takt med att utvecklingen går framåt upptäcker vi fler användningsområden för våra metaller och mineral. Samtidigt upptäcker vi att fler av de metaller och mineral som man förr inte såg nyttan av att utvinna faktiskt nu kan tjäna mänskligheten synnerligen väl i vår strävan att föra samhället och vår industri framåt. Det är en strävan som varit en framgångssaga för oss historiskt, och ingenting indikerar egentligen att detta inte skulle gälla även för den framtid som vi kan överblicka.

Det var faktiskt den enastående industri som våra släktingar utvecklade i Sverige under förra århundradet som blev själva nyckeln till att bygga en modern välfärdsstat. Vi utvecklades till en exportnation av rang, och med hjälp av intäkterna byggde vi välstånd. Detta blev möjligt för att vi hade välutbildad arbetskraft, gott om förstklassiga råvaror och en stabil tillgång till ren och billig el.

Tyvärr har den tillgång på ren och billig el som vi länge tog för given gått till att bli ett stort orosmoln för industrin. Vanvettiga beslut inom det energipolitiska området har fattats, något som nuvarande regering med stöd av oss sverigedemokrater med beslutsamhet försöker att rätta till. Detta är dock en helt annan debatt som vi inte ska föra här i dag, varför jag tänker att vi kanske ska fokusera på råvarorna.

Sverige har en synnerligen god tillgång till förstklassiga råvaror.

Mineraliseringarna är många, men för att bli till malm måste det vara både möjligt och lönsamt att bryta dem. Det växer liksom inte höftledsproteser och bromsskivor på träd. Nej, det krävs att man hittar metallerna, får lov att bryta dem och därefter bearbeta dem i flera steg. Detta ger upphov till så kallade värdekedjor, som är mycket värdefulla för oss som nation.

Det finns emellertid orosmoln. Tidigare regeringar har överimplementerat EU-regler och begränsat vilka metaller och mineral man får, och inte får, bryta och i vilka berggrunder man ska få göra det. Näringen har vid upprepade tillfällen larmat om att regelverken varit motstridiga och otydliga och att tillämpningen varit oförutsägbar. Under senare år har vi alla kunnat följa tillståndsprocesser som tillåtits pågå under oacceptabelt lång tid eller tvingats göras om på grund av trivialiteter i ansökningshandlingarna. Detta är något som när våra förslag blir verklighet kommer att upptäckas i ett mycket tidigare skede av tillståndsprocesserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Situationen blev så illa att Sverige började rasa som en sten i Fraser Institutes årliga rankning av gruvnationer som företag vill göra satsningar i, och det har nämnts tidigare i talarstolen.

Mot slutet av förra mandatperioden, när Socialdemokraterna blivit av med kvarnstenen MP i Regeringskansliet, tillsattes utredningar som skulle ta fasta på kritiken mot de segdragna tillståndsprocesserna. Det var naturligtvis bra, även om det tog väldigt lång tid för dåvarande regering att komma till insikt om att detta var nödvändigt. Nuvarande regering har kompletterat dessa utredningar, och nu är mycket faktiskt på gång.

Jag roade mig med att titta på Sverigedemokraternas mineralpolitiska kommittémotion från 2021/22, alltså sista motionen före valet och Tidösamarbetet. Jag noterar nu att av den motionens 19 yrkanden är åtminstone 13 på gång att genomföras av nuvarande regering. Mycket handlar om tillståndsprocesser och förenklingar eller förtydliganden av desamma, men låt mig också nämna saker som en ny mineralstrategi, åtgärder för att stärka prospekteringsviljan och en översyn av markägarnas rättigheter - inte minst vad avser deras rätt till ersättning.

Herr talman! En ny tid innebär nya utmaningar och kräver nya lösningar och därmed också en ny politik. Nya kunskaper och insikter tillsammans med ett nytt och osäkert geopolitiskt läge sätter fingret på vår egen förmåga till självförsörjning såväl inom nationen som tillsammans med våra närmaste handelspartner inom Europeiska unionen. Pandemin visade på att formuleringar i lagstiftningen som reglerar prospektering inte alls var anpassade för en kris, och det förbud mot prospektering efter kol, gas och olja som den förra regeringen införde vittnar om den aningslöshet som rådde före Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Ur beredskapssynpunkt är det i alla fall min och Sverigedemokraternas övertygelse att det var ett dumt beslut som skyndsamt borde rullas tillbaka, även om vi i dag inte ser det som motiverat att utvinna kol, olja och gas i Sverige - det ska tilläggas.

Man införde också restriktioner mot att utvinna metaller och mineral ur alunskiffer, och jag frågar mig varför. Inte för att jag inte förstår att det är komplext och komplicerat att utvinna råvaror ur alunskiffer på ett sätt som inte innebär en miljörisk, men det är ju därför vi har miljöbalken.

För så här är det, herr talman: Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser att den är bra, även om man också uttrycker att den kan moderniseras eller förtydligas. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att företagen sedan har att förhålla sig till dem?

Kan man sedan visa att man kan utveckla tekniker och metoder för brytning i utmanande berggrunder är väl det något bra som vi ska applådera - inte förbjuda. Det är så man stimulerar till innovation. Det har funnits en första gång för precis allting som vi inte tidigare har kunnat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Ett annat olyckligt beslut som inte kan förbises i den här debatten är det så kallade uranförbudet som infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen. Vi var emot det då, och vi är emot det nu. Om inte gamla argument om att Sverige är en kärnkraftsnation som skulle kunna vara självförsörjande på uran räcker finns det nya argument. Vi har exempelvis sett att prospekteringsföretagen nu har svårare att finna de sällsynta jordartsmetaller som behövs för den så kallade gröna omställningen. Uran är nämligen i sammanhanget en viktig ledmetall, som lite enkelt uttryckt ofta förekommer där det man egentligen letar efter också finns fast i lägre koncentration.

Mer då? Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Ryssland har nämligen varit en stor exportör av uran och kärnbränsle, och i ett nytt geopolitiskt läge finns det definitivt en möjlighet för Sverige att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Det faktum att vi sedan den förtida avvecklingen av svenska kärnkraftsreaktorer har sett de högsta elpriserna i Sverige någonsin har fått Tidöregeringen att landa i att ny kärnkraft behövs. Varför då inte öppna för att förse dessa reaktorer med inhemskt bränsle? Det faktum att Sverige är en modern gruvnation med en hård miljölagstiftning bäddar för att vi skulle kunna göra det här på bästa tänkbara sätt.

Dessutom, herr talman: Nuvarande lagstiftning innebär de facto att om ett företag hittar en fyndighet där man primärt avser att bryta ett annat mineral, men uran utgör ett stort sekundärt mineral, måste det efter det att det primära mineralet extraherats stoppas tillbaka i backen i stället för att anrikas och användas. Det är så dumt att klockorna stannar!

Det är därför välkommet att samtliga partier utom Centerpartiet ställer sig helt bakom det som står i betänkandets majoritetstext om uran: "Om kärnkraften på sikt kommer att byggas ut i Europa, kan det enligt utskottets uppfattning vara motiverat för Sverige att överväga att se över de nuvarande begränsningarna i lagstiftningen när det gäller utvinning av uran i landet."

Med detta sagt, herr talman, ber jag om ursäkt för att jag dragit över min föranmälda talartid innan jag avslutar med att påpeka att jag naturligtvis står bakom samtliga Sverigedemokraternas reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 4 i enlighet med överenskommelsen om att yrka bifall till endast en reservation per parti.

Herr talman! Jag skulle vilja ha ett lite tydligare svar på vad det är som har fått polletten att trilla ned. Man kan inte bara peka på ett krig som är pågående och den enskilda händelsen med Norra kärr. Näringen har ju under ett antal år efterlyst en ny strategi, och vi såg redan tidigare, långt innan kriget i Ukraina bröt ut, att vi sjönk i Fraser Institutes rankning. Då måste det någonstans trilla ned en pollett med insikten om att vi har en utdaterad strategi.

Man började ju inte tala om omställningen i samma stund som Ryssland invaderade Ukraina. Jag vill dra mig till minnes att diskussionen om den gröna omställningen och nya sällsynta jordartsmetaller var något som var på agendan långt före det.

Återigen: Jag skulle vilja veta varför det har blivit aktuellt just nu från Socialdemokraternas sida att bejaka behovet av en ny mineralstrategi.

Jag vill fortfarande fråga ledamoten: Om det hade varit ett business case i att lasta gamla restmalmer och slagghögar, hade då inte industrin redan gjort detta? Det är ju jättekostsamt att driva gruva. Det är kostsamt med varje salva som går. Det är så många moment i en salvcykel som man kan undvika genom att ta sådant som redan ligger uppfordrat på backen. Skulle inte industrin redan ha gjort detta om det var lönsamt, tror ledamoten?

Herr talman! När jag lyssnar på ledamoten Froms anförande om mineralstrategi ser jag framför mig på väggen här en tavla med en massa belopp. Bakom 1 000 kronor mineralstrategi gömmer sig frågan: Ska vi ha en ny mineralstrategi? Och jag säger som programledaren i Jeopardy: Välkommen in i matchen!

När Sverige sjönk som en sten i Fraser Institutes rankning av länder som det var värt att satsa på gruvindustri i motionerade vi 2019, 2020 och 2021 om att ta fram en ny mineralstrategi, men det parti som då satt i regeringen tyckte att det var en jättedålig idé. Man tyckte att Annie Lööfs mineralstrategi från 2013 var bra, trots att branschen sade något helt annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Jag skulle gärna vilja att ledamoten From kunde förklara varför det är mer rätt nu med en ny mineralstrategi än det var tidigare. Vad är det som har fått myntet hos Socialdemokraterna att trilla ned i sparbössan nu och som inte var alldeles uppenbart för några år sedan?

Jag har också en fråga om vad ledamoten tänker när det gäller slagghögarna. Att bryta ort i en gruva kostar över 100 000 kronor för fem meter. Man bryter alltså inte för skojs skull. Det som ligger uppe på backen är däremot nästan gratis att lasta. Man behöver en lastmaskin, några lastbilar och en kross. Det är nästan gratis.

Hade det funnits ett business case i detta hade industrin redan gjort det. Man ska inte ha en övertro på något som industrin annars skulle ha gjort av sig själv.

Fru talman! Den rapport som regeringen har besvarat handlar ju om nyetablering eller utflyttning av myndigheter, så kritiken rör egentligen precis samma sak - bara så att vi gör den saken klar.

Sedan lyfter ledamoten Haider också frågan om sammanslagning av myndigheter, alltså att det föreslås ett antal sammanslagningar av myndigheter. Jag har tyvärr glömt siffrorna, men tidigare i dag tittade jag på Google hur många myndigheter Sverige har haft. Vi har haft ett otroligt stort antal myndigheter. Myndigheter är alltså någonting som över tid har slagits samman; det är inte så att det började för något år sedan, utan jag tror att det har skett i hög grad även under de regeringar som Monica Haider själv har tillhört eller sympatiserat med.

Jag undrar: Är det ett problem i sig att man rationaliserar och flyttar ihop myndigheter om man uppfattar att myndigheterna har delvis snarlika uppdrag och ansvarsområden, eller finns det kanske en vinst att göra i detta? Varje myndighet har nämligen sin ledning och sin struktur som gör att den kostar pengar, och ibland kan man rationalisera på ett sätt som är bra för - eller åtminstone inte missgynnar - verksamheten och som gagnar skattebetalarna genom att det blir billigare. Har Monica Haider ett principiellt motstånd mot att man slår samman myndigheter?

Fru talman! Jag får börja med att be om ursäkt för att jag råkade trycka på knappen för instämmande innan jag begärde replik. Monica Haider kan tyvärr inte ta åt sig alltför mycket av att jag instämde i hennes anförande, för det var inte avsiktligt.

Ledamoten Haider nämner bland annat en myndighet i Södertälje och att det skulle vara olyckligt att den flyttar till Stockholm. Det är just den typen av myndighet som Riksrevisionen faktiskt pekar ut, då de myndigheter som hamnat Stockholmsnära inte alls har haft någon gynnsam effekt när det gäller att attrahera jobb på andra platser. Där blir det i stället pendlingsavståndet som så att säga är avgörande. Att myndigheter hamnar nära storstadsregioner pekas alltså ut som en mindre lyckad form av utlokalisering. Det var det ena som jag tänkte fråga hur ledamoten tänker kring.

Sedan nämns även Statens servicecenter. Statens servicecenter är faktiskt något väldigt bra, men om vi har 140 kontor och 290 kommuner börjar landet ändå bli ganska väl täckt. I södra Sverige, där jag har mitt ursprung, är ju en del kommuner extremt små. Man kanske bor i Lomma men vistas i Lund, Malmö eller någon annanstans under dagen, och jag ser inget mervärde i att ha servicekontor extremt nära inpå varandra. Man måste kanske ändå fundera på hur tätt de ska ligga. Är det så att det behövs fler i glesbygd är jag dock inte motståndare till det, och det tror jag inte att regeringen är heller.

Fru talman! Det står väl än så länge skrivet i stjärnorna var de sammanslagna myndigheterna kommer att hamna. Men en del myndigheter har faktiskt valt att flytta tillbaka till Stockholm av en eller annan anledning. Det är inte alla myndigheter som det gagnar att bli utlokaliserade ute i landet. Det är ju också detta som Riksrevisionen har pekat på.

Sedan ska man ha klart för sig att vi har någonstans runt 350 myndigheter i landet. Riksrevisionen har granskat ett fyrtiotal av dessa, varav tre på djupet. Det finns väl en god anledning för regeringen att titta noga på de slutsatser man har dragit från de myndigheter som är granskade och eventuella paralleller till de myndigheter som eventuellt skulle stå på tur.

Jag hoppas att man ska dra lärdom av detta. Jag vidhåller att det är bra om myndigheter som är lämpade flyttas ut i landet. Detta har varit sverigedemokratisk politik länge. Jag vet att det har varit den tidigare regeringens politik, och jag uppfattar att det också är den nuvarande regeringens politik men att det ska ske med klokskap och eftertanke.

Fru talman! Tack för frågan, Monica Haider, och tack för att ledamoten fann mitt anförande intressant!

Ja, det stämmer ju att Socialdemokraterna har tre reservationer som kommer från en följdmotion till det här yttrandet. De tre reservationerna ligger ungefär i linje med de ambitioner som tidigare regeringar har haft och som också den här regeringen har. I svaret nämner regeringen också att man redan anser sig ha de verktyg som ni efterfrågar.

Om Riksrevisionen har framfört kritik när det gäller hur en del av utlokaliseringarna har skett och deras effektivitet finns det också en anledning för regeringen att kanske dra lite i bromsen, analysera synpunkterna från Riksrevisionen och tillse att utlokaliseringarna sker på bästa sätt. Från regeringens sida har man inte någonstans sagt att detta inte är bra eller att man vill gå i motsatt riktning, men att göra en halvhalt och titta på de faktiska omständigheterna och göra det på ett bra sätt som inte skapar ineffektivitet när det gäller hur vi använder skattemedel borde varje regering ha ett ansvar att göra.

Fru talman! Jag inleder detta anförande med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande NU6 Riksrevisionens rapport om etablering av myndigheter utanför Stockholm.

Dagens debatt tar avstamp i det faktum att det faktiskt finns en politisk samsyn i riksdagen, från höger till vänster, om att det är önskvärt att när så är möjligt etablera eller förlägga statliga myndigheter på andra platser än i huvudstadsområdet. Bevekelsegrunderna för detta är flera, men en av de uttalade målsättningarna är att det ska stimulera regional utveckling. Ett inte helt oansenligt antal myndigheter har därför lokaliserats utanför Stockholmsområdet, och nu har Riksrevisionen alltså valt att granska om regeringens åtgärder i detta avseende har levt upp till riksdagens avsikter.

Det är bra att Riksrevisionen låtit granska detta, och som vanligt är det intressant att ta del av Riksrevisionens slutsatser och rekommendationer. Eftersom detta är en fråga som inte minst vi sverigedemokrater har drivit under flera år i våra kommittémotioner om regional utveckling är det glädjande att notera att lokalisering av myndigheter utanför Stockholm har medfört ett, som man uttrycker det, "litet men betydelsefullt bidrag till regional utveckling". Detta är något vi ska ta fasta på.

I de kontakter jag själv inom ramen för mitt politiska arbete haft med företrädare för myndigheter har det emellertid också framförts - i olika grad beroende på myndighet, ska tilläggas - att det inte är alldeles okomplicerat att flytta på myndigheter. Det kan handla om att samverkan mellan myndigheter blir lidande eller, vilket är vanligare, att man tappar viktig kompetens som inte flyttar med och att rekrytering av rätt kompetenser på den nya etableringsorten är svårare än man förutsett.

Just kompetensförsörjningsfrågan tycks vara en mycket viktig nöt att knäcka i sammanhanget. Här menar också Riksrevisionen att myndigheternas behov bättre måste matchas mot de regionala arbetsmarknaderna vid fortsatt ny- och omlokalisering av myndigheter till orter utanför Stockholm.

Som jag tidigare nämnt finns det en politisk samsyn i frågan. Inte minst framgår detta av betänkandet då det endast finns en följdmotion med anledning av regeringens svar på Riksrevisionens rapport. Det är en följdmotion från Socialdemokraterna som dessutom får anses gå i samma riktning som den politik regeringen för på området. Jag har yrkat avslag på den i och med att jag i mångt och mycket anser att den slår in redan öppna dörrar. Från Sverigedemokraternas sida ställer vi oss fullt ut bakom de övriga Tidöpartiernas hållning - att regeringens svar till Riksrevisionen och därtill regeringens ambition på området är fullt tillräckliga.

I sammanhanget vill jag ändå framhålla att jag även om jag yrkat avslag på Socialdemokraternas följdmotion faktiskt kan tillåta mig att sympatisera med en del av det motionärerna lyfter fram. Till skillnad från hur det kan vara i vissa andra debatter, där vi står i var sin talarstol och likt politiska pugilister på bästa sätt försöker slå ned varandras argument i sak, nöjer jag mig i dagens debatt, som kanske inte kommer att bli veckans mest medialt uppmärksammade, med att notera att vi i olika ordalag uttrycker ungefär samma vilja.

Den viljan, fru talman, är att från statens sida så långt det är möjligt visa på närvaro i hela landet och bidra till att stimulera regional utveckling med hjälp av den verktygslåda politiken besitter. Ett av verktygen i den verktygslådan är just de statliga myndigheterna och hur regeringen väljer att lokalisera dem. I den bästa av världar vore det bara - om man tillät sig att drömma fritt - att etablera dem där det känns mest regionalpolitiskt lämpat, utan tanke på bostads- och kompetensförsörjning. Men verkligheten är lite mer komplicerad än så, vilket inte minst Riksrevisionens granskning förtjänstfullt belyser.

Jag må vara först ut i denna debatt i dag, men utifrån min erfarenhet från utskottet och från denna typ av frågor vill jag ändå tro att även oppositionspartierna har en relativt balanserad syn på vad som är rimligt att göra i sammanhanget - i alla fall om de liksom jag är av uppfattningen att den statliga närvaron ute i landet inte får ske på bekostnad av myndigheternas möjlighet att verka effektivt. Ytterst handlar det om att fatta beslut som inte leder till försämrad myndighetsservice eller påtagligt högre kostnader för skattebetalarna. För om utlokaliseringen av statliga myndigheter skulle leda till påtagligt högre kostnader eller minskad effektivitet måste detta vägas mot andra regionala utvecklingsåtgärder, och det är en helt annan debatt.

Som norrbottning och riksdagsledamot med ansvar för politikområdet regional utveckling inom mitt parti vurmar jag för alla förslag och åtgärder som syftar till att ge Sveriges fantastiska landsbygder draghjälp. I just den här frågan känner jag mig trygg i regeringens hållning. Faktiskt är det inte utan att jag också kan tycka att det är tillfredsställande att oppositionen i sak står så nära oss. Det borgar i alla fall för en sannolik stabilitet på det här området framöver i en politisk kontext där mycket annat annars går i väldigt olika riktningar och viljorna går brett isär.

Herr talman! Riksdagen har röstat igenom ett tillkännagivande om att öppna upp för så kallad gårdsförsäljning, och regeringen arbetar med att ta fram ett förslag om detta.

Eftersom besök på bryggerier, destillerier och vingårdar är populärt i andra länder är det rimligt att anta att gårdsförsäljning kan komma att bli positivt även för svensk besöksnäring, inte minst ute i våra landsbygder. Sverige ligger dock där det ligger, vilket gör att den svenska vinproduktionen är blygsam. Vi har däremot framgångsrika destillerier av vodka, whisky och gin, och det vore därför olyckligt ur ett näringsperspektiv om regeringen landar i förslag som undantar producenter av spritdrycker från gårdsförsäljningen.

Min fråga går till Ebba Busch: Kommer ministern att inom ramarna för sina politiska ansvarsområden göra sitt yttersta för att gårdsförsäljningen ska utformas på ett sätt som gynnar svenska destillerier, svensk besöksnäring och svensk landsbygd?

Fru talman! Jag tackar ministern för de svar som avgivits under aftonen.

Under de år jag körde långtradare i Sverige hamnade jag ibland i glesbygd. Där fanns det små företag som hade stora verksamheter, entreprenöriell anda och framtidstro. Det var företag som gjorde de mest fantastiska saker som man knappt hade hört talas om. Som exempel kan vi ta Aimpoint i Gällivare, som exporterar rödpunktssikten över hela världen.

Jag tror på en landsbygd där man ger förutsättningar för människor att växa. Det jag hör från den andra sidan i politiken handlar om reglering. Pratas det om att se över regelverket för ersättningarna till tandläkare tolkar man det som en vilja att reglera. Man pratar om skatter och bidrag. Man pratar inte någonting om att de värden som produceras ska stanna kvar där de är.

Talande för detta är en träff tidigare i år då vi diskuterade vårt förslag om en regionalisering av fastighetsskatten. Då var den socialdemokratiska ryggmärgsreflexen: Det är statens pengar! Det är vi som ska ha pengarna! Man är alltså inte öppen för att se att den modell som vi har i dag härstammar från en tid när det var mycket folk som jobbade på bruken, brukspatronen i princip bodde granne med bruket och folk inte arbetspendlade. Man är inte öppen för att titta på en annan modell. Jag säger inte att vårt förslag till modell är det bästa, men jag säger att det behövs något annat än det vi har nu. Ryggmärgsreflexen från socialdemokratin är dock reglering, skatter och bidrag. Jag hoppas att vi tillsammans med de andra Tidöpartierna kan komma fram till vettiga förslag för att lösa den här problematiken.

Fru talman! Tack, statsrådet, för de svar vi har fått så här långt!

Jag håller med om att det finns en falsk bild av landsbygden. Det hörs kanske på dialekten att jag är en Malmöpåg som har flyttat till Norrbottens inland. Jag är alltså en av dem som har flyttat i just den riktningen. Om jag flyttar därifrån kommer det inte att bero på att jag tycker att det är dåligt att bo på landsbygden. Det kommer kanske att bero på att skolgången inte är som den borde vara, eftersom det inte går att rekrytera lärare. Det går inte heller att rekrytera sjuksköterskor. Tandvården fungerar också dåligt.

Jag är inte statsråd, men jag fick ändå en fråga här. Det blir lite märkligt när man tillämpar den ordningen. Någon ordning får det väl vara i ett parti, som någon minister sa. Det gäller kanske även för ett parti som stöder alFatah och tycker att det är ett systerparti.

När det gäller just stöd och liknande har man hört: stöd, stöd och åter stöd. Det är just det som jag upplever är problemet. Man betraktar landsbygden som något tärande som är i behov av stöd. I själva verket produceras det på landsbygden massor som landet lever gott på.

Det handlar om att det behövs nya modeller. Jag säger inte att jag sitter på facit för detta. Om jag hade gjort det hade vi löst det, och allting hade varit klart. Men så är det inte.

Men det finns ändå grejer man kan notera. Ett exempel är tandvården. I dag har vi ett system där privattandläkare väljer att ha dyra lokaler i Stockholm. De har inte fulla liggare, men det hade de kunnat ha om de var etablerade i exempelvis Malmfälten. Det handlar inte om att det behövs stöd till dem, utan det handlar om hur de ersättningsmodeller som funnits i decennier är utformade. Någonstans är det ju fel när man väljer att etablera sig där det redan är överetablerat. Det handlar inte om att behöva stöd utan om att det måste skapas incitament som gör det lönsamt att verka även på landsbygden. Det ska finnas en pull-faktor ditåt.

Vi har föreslagit en regionaliserad fastighetsskatt för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. Jag tror att det skulle vara fantastiskt bra. Många Norrlandslän skulle vinna mycket på det, men de flesta regioner skulle gå plus. Jag är öppen för en översyn av om det var en lyckad reform att flytta det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna till regionerna. Jag är en av dem som tror att det var en dålig reform, men jag säger inte med säkerhet att det skulle förändra någonting i sak om man ändrade tillbaka.

Det finns en rad olika faktorer som man måste titta på i det här. Jag tror att vi har nått vägs ände när det gäller att bara justera med stöd och titta på lite differentierade avgifter. Jag tror att vi måste göra mycket och många saker samtidigt. All heder till oss som har lyckats driva igenom en sänkning av reduktionsplikten! Vi har höga ambitioner när det gäller att bygga ut fiber och så vidare, men det är inte hela lösningen. Det finns mycket annat som behövs för att man ska kunna ta del av det vi gemensamt betalar via skattsedeln oavsett om man bor på småländska höglandet, i Norrbottens inland eller i Värmlandsskogarna.