Mats Berglund

Herr talman! Jag vill i min roll som utskottsordförande passa på att tacka ledamoten för den tid hon har varit i utskottet. Det har varit väldigt värdefullt för utskottet, och jag hoppas att det också har varit värdefullt för ledamoten att få arbeta lite med det roligaste av alla politikområden. Vi har ju träffats i ett annat roligt sammanhang, nämligen högre utbildning och forskning i utbildningsutskottet.

Min fråga tangerar faktiskt detta lite. Det handlar om breddad finansiering, som ledamoten pratade om i sitt anförande. Jag tar tillfället i akt att debattera detta, för jag är inte säker på att det blir någon mer debatt om detta med breddad finansiering. Utredningen kommer ju överraskande sent i mandatperioden med tanke på inte minst kulturministerns men även hela Tidögängets höga ambitioner och tonläge i frågan. Man har ju velat marknadsföra detta som sitt flaggskepp i kulturpolitiken under mandatperioden. En fråga är därför: Varför kommer detta så sent? Varför dröjde man så länge med att tillsätta utredningen att man knappast kan hinna med att skriva ihop en proposition under mandatperioden?

Men det jag egentligen ville fråga är: Vad är regeringens ambitioner på området? Som ledamoten nämnde har vi en utredning om sponsring och skattefrågor. En annan utredning är på gång som handlar om matchning, motfinansiering och lite andra saker. Matchning handlar ju om att staten ska ta en stor del av kostnaderna. Hur mycket har man tänkt att staten ska budgetera för, om man nu vill ha ett sådant system? Hur får vi in dollarmiljardärerna, de superrika, i systemet? Den typen av frågor tycker jag inte alls att regeringen har svarat på hittills. Jag tycker att det finns anledning att ta upp dessa frågor till diskussion.

Herr talman! Miljöpartiet har ambitionen att vara det ledande kulturpartiet i svensk politik. Det har vi kongressbeslut på sedan länge, och det har vi också arbetat för under många år, i regeringsställning och i opposition.

Sverige behöver en ny kulturpolitik. Förändringar behöver göras. Vi behöver stärka kulturen inom de institutioner och strukturer vi har byggt upp under många år: länsinstitutionerna, nationalscenerna, kultursamverkansmodellen, arrangörer, lokaler och det fria kulturlivet i hela landet. Men vi behöver också hitta nya former för att stärka kulturen i alla dess uttryck och i hela landet.

Ett starkt kulturliv med goda villkor för kulturskapare och en stark infrastruktur för de olika konstområdena är tillsammans med det vi diskuterar i dag – allas tillgång till kultur – helt avgörande för möjligheten att bygga ett starkt, motståndskraftigt, demokratiskt och hållbart samhälle med yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet och så vidare – ett samhälle som bygger på tillit till människor snarare än misstro. Där går också den stora skiljelinjen mellan de politiska partierna i dag, såväl i politiken i stort som i kulturpolitiken.

Herr talman! Miljöpartiet tillsatte i regeringsställning utredningen Återstart för kulturen, som i sitt betänkande Från kris till kraft kom med ett stort antal förslag för en återstart för kultursektorn efter pandemin. Förslagen var tillfälliga, men vi menade att flera av dem borde ha permanentats för att tydliggöra en större ambition för kulturen och kulturlivet från politikens sida.

Trots att den här insatsen fick väldigt stor och bred betydelse för hela kulturlivet och för hela landet har Tidöregeringen valt att dra tillbaka i princip alla delar av det här stödet.

Miljöpartiet vill se en helt annan kulturpolitik. Efter de slag som har drabbat kulturlivet – pandemin, lågkonjunkturen, den höga inflationen och nu inte minst de hårda åren med Tidöregeringen – behöver vi en ny återstart för hela kulturlivet.

Vi har ett förslag i betänkandet om detta. Det handlar om stödet till konstarterna. Ska vi göra förändringar i kultursamverkansmodellen behöver vi skjuta till medel. Vi ska inte hålla på och omfördela och trixa med de knappa resurser som finns i modellen i dag.

Det handlar om kulturskaparnas villkor och ersättningar. Det är inte okej att det blir en klassfråga vem som ska få arbeta professionellt med kultur och konst. Det handlar också om kulturens infrastruktur. Lokaler och arrangörer behöver finnas och få ersättning om vi ska ha kultur över hela landet.

Den ideella sektorn med riksorganisationerna är också avgörande för att de kulturella ekosystemen inte ska kollapsa. För gör de det – vilket vi ser tydliga tendenser till nu, framför allt i små orter på landsbygden – är det precis som med ekosystemen i naturen att det kan ta väldigt lång tid för dem att återhämta sig.

Herr talman! Vi har en kulturskuld att betala till våra barn. Miljöpartiet vill införa en kulturell allemansrätt för barn och unga. Det är ett slags paket med flera förslag. Estetiska ämnen ska vara obligatoriska genom hela skolsystemet. Varje elev i skolan ska regelbundet få möta professionell kultur. Det ska finnas en kulturgaranti. Kulturskolan ska stärkas. Vi vill inrätta en kulturskolelag.

Genom de här förslagen får alla barn och unga möjligheter att uppleva kultur men också att skapa själva. Skapande skola har under en tid varit statens verktyg för att erbjuda kulturmöten i skolan, men den har inte nått alla elever. Även om regeringen har skjutit till en skvätt pengar under mandatperioden är ambitionsnivån fortfarande för låg.

Jag satt själv i den här salen för ett antal år sedan och röstade igenom beslutet att barnkonventionen ska gälla som svensk lag. Barn och unga har rätt till konst och kultur. Miljöpartiet vill uppfylla barnkonventionen och omvandla Skapande skola till en garanti.

Vad gäller kulturskolan är regeringens satsning på ett pilotprojekt med digital kulturskola intressant, tycker jag. Vi ser så här långt fina resultat. Det ger möjlighet att skapa kurser med särskild inriktning och kanske lite mer spets, även i mindre kommuner som inte har möjlighet att hitta lärare och skapa kurser på alla områden. De kan ha stor nytta av den digitala kulturskolan. Det blir spännande att följa utvecklingen.

Vi kommer dock inte runt behovet av mer statliga medel till kulturskolan. Med en kulturskolelag får vi helt andra möjligheter att skapa en likvärdig och stark kulturskola över hela landet. Vi kan också skapa tydligare villkor för utbildningen av kulturskolans lärare, stärka statusen och på sikt få fler att välja den utbildningen, vilket är helt nödvändigt för att stärka barns och ungas tillgång till kulturskolan.

Herr talman! Kulturskolan är en central länk i utbildningskedjan för konstnärer, musiker och kulturarbetare. Det svenska musikundret och det svenska dataspelsundret bygger på vår nästan världsunika kulturskola. Men ska vi ha ett levande kulturliv med liveuppträdanden på småorter på landsbygden och i städerna behöver vi göra bredare satsningar. Hela utbildningskedjan måste stärkas. Här kommer studieförbundens replokaler och musikhus in, men även folkhögskolornas roll är viktig, inte minst som förberedelse för antagningen till de högre konstnärliga utbildningarna.

Vi behöver stärka livekulturens och livemusikens infrastruktur i hela landet. Miljöpartiet har förslag om till exempel kulturljudzoner – som man har i Malmö och jobbar på i Göteborg – andrahandsförsäljning av biljetter, vilket är ett stort problem, och en hel del annat som jag säkert kommer att få utveckla i senare debatter här i kammaren.

Det finns även yrkanden i betänkandet om bättre villkor och ersättningar för musiker och andra professionella kulturskapare. Vi vill stärka scenkonstallianserna. Vi sköt till medel i vår skuggbudget för att få fler trygga anställningar för kulturskapare. Regeringen bör se över möjligheten att få in fler konstnärliga yrkesgrupper i systemet.

I början av mandatperioden kom utredningen Ett trygghetssystem för alla där det föreslås en ny beräkning av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. Det skulle stärka tryggheten för ganska många grupper i samhället. Det gäller till exempel elitidrottare – alla de svenska olympier som vi har följt de senaste veckorna och de paralympier som är på väg – och gigarbetare, alltså de som tar de ”enkla jobb” som allianspolitikerna tjatade om i åratal. Nu är de här, men varför låter man inte trygghetssystemen följa med? Det handlar också om kulturskaparna.

Regeringen har när jag har frågat återkommande svarat att ärendet bereds i Regeringskansliet. Nu har den sista propositionsförteckningen för mandatperioden kommit, men fortfarande är ingen proposition aviserad. Jag tycker det är sorgligt att Tidöregeringen väljer att missa chansen att med en liten förändring i lagstiftningen göra ett stort avtryck i konstnärsvärlden.

Herr talman! Miljöpartiet har ytterligare motionsyrkanden i betänkandet, som handlar om kulturens frihet, armlängds avstånd och annat som behöver stärkas, inte minst i oroliga tider.

Betänkandet tar också upp frågor som rör public service. I höstas röstade Tidöpartierna för en kraftig åtstramning av public service-företagens medelstilldelning. Frågan om de ökade kostnaderna för marknätet och det stärkta beredskapsuppdraget och så vidare i kombination med högre inflation har regeringen valt att inte lösa. Det blir i stället programverksamheten som får ta smällen, och det leder exempelvis till minskad omvärldsbevakning och omvärldsanalys men också till minskat skydd mot desinformation. Det är beklagligt att Tidöpartierna inte förmådde hålla ihop public service-utredningen eller bjuda in oppositionen till diskussioner om propositionens utformning.

I oroliga tider är SVT, SR och UR oerhört viktiga institutioner med högt förtroende. Det är viktiga kanaler för en oberoende nyhetsförmedling med hög nivå på journalistik och faktagranskning. Miljöpartiet hade velat se en politik som värnar de demokratiska värden som bärs upp av en stark public service. Miljöpartiet har också motionsyrkanden i betänkandet om att ge public service större möjligheter att värna både det svenska språket och de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga någonting om fristäderna och fristadskonstnärerna. I en värld som avdemokratiseras i högt tempo, med krig i vår närhet, där antalet diktatorer och diktaturer ökar globalt och förföljelsen av journalister och kulturskapare blir allt hårdare blir Icorns arbete och fristäder för förföljda kulturskapare allt viktigare. Det är positivt att fler svenska städer och nu även regioner väljer att gå in i systemet.

Herr talman! När vi pratar om tonårsutvisningar, utvisningar av akademiker och forskare och små barn som måste lämna det här landet där de har sin trygghet måste vi nämna att den inhumana, inkonsekventa och ineffektiva Tidöpolitiken med stram invandring och total avsaknad av konsekvenstänk också har udden riktad mot den här hotade och förföljda gruppen av författare och konstnärer. Regeringen måste snarast säkra förutsättningarna för fristadskonstnärer så att de kan få förlängda uppehållstillstånd. Det är alldeles för svårt för dem nu.

Sverige har blivit kallt. Miljöpartiet vill se ett annat Sverige. Den stora skiljelinjen i svensk politik handlar om ifall vi vill ha ett samhälle som bygger på tillit till människor eller på misstro.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet, som handlar om kulturens roll och oberoende, vikten av armlängds avstånd, den konstnärliga friheten och värnandet av kulturens ekosystem över hela landet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för svaret!

Mjuk makt nämns väldigt mycket just nu; det är ett begrepp som har dykt upp. Kulturen är väldigt viktig för att skapa mjuk makt, men det finns naturligtvis också andra inslag, som diplomati, biståndsarbete och sådana saker, som stärker en nations ställning i det internationella samtalet.

Jag tänker på den tillställning vi hade i går, när talmannen höll ett kort anförande för att uppmärksamma de fyra år som har gått sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Då stod vi i flera minuter och applåderade Ukrainas ambassadör gemensamt här i kammaren. Jag tycker att det var väldigt fint.

Varför gör vi det? Varför står vi bakom Ukraina? Det handlar till stor del om att Ukraina har jobbat mycket med just den mjuka makten, till skillnad från en hel del andra nationer just nu. USA håller på att rasera den på alla plan, skulle jag säga. Sveriges position under Tidöregeringen är oroväckande eftersom man drar ned på exempelvis biståndsarbetet men också urholkar kulturen.

Jag ska försöka formulera en fråga som syftar lite framåt. Alexander Christiansson nämnde filmpolitiken samt sponsring och breddad finansiering. Det är områden som Tidöregeringen har varit väldigt långsam med – oroväckande långsam. Propositionen om film kommer väldigt sent, och vi kommer förmodligen inte att hinna genomföra någon politik under mandatperioden. Samma sak gäller breddad finansiering, som har varit ett flaggskepp tillsammans med kulturkanonen.

Varför har regeringen varit så långsam i de här viktiga frågorna?

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för ditt engagerande inlägg!

Våra två partier har nog det gemensamt att vi har en vilja att förändra kulturpolitiken, men skillnaden är att vi vill förändra den i ganska olika riktningar.

Alexander Christiansson använde en ganska stor del av början på sitt anförande till att prata om det som vi pratade om i den förra debatten, nämligen kulturarvet och skyddet av kulturarvet i tider av krig och kris, kanske framför allt i krig men också i kris. Jag ställde i den debatten en fråga till moderaten Peter Ollén, och jag tänkte nu ställa samma fråga till Alexander Christiansson.

Jag håller med om att regeringen har tagit stora kliv för att inventera, fundera på och stärka skyddet av kulturarvet i tider av krig och delvis också i tider av kris. Jag tänker på klimatkrisen, som verkligen ställer höga krav på skyddet av kulturarvet. Alexander Christiansson får gärna kommentera just klimatkrisen och andra kriser, men jag tänkte framför allt ställa frågan om det levande kulturlivet i händelse av kris och krig och vikten av det.

Jag håller inte med ledamoten om att regeringen har gjort stora satsningar på public service och så vidare, utan det är snarare en urholkning av anslagen som har skett. Det har delvis också gjorts sänkningar av anslagen brett till kulturen.

Vi måste bygga ett starkt kulturliv om vi ska ha ett starkt och levande kulturliv i händelse av krig och kris, och där har regeringen gått åt andra hållet. Jag vill därför fråga hur Alexander Christiansson ställer sig till detta.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, som jag tycker är framsynt.

Ledamoten nämner det här med klimatförändringarna och vad de innebär för vårt kulturarv. Jag kommer från Stockholms stad och den kulturpolitiken, och där har vi under ganska lång tid arbetat med luftföroreningar och med attacker på vårt kulturarv på många olika sätt men också med det förändrade klimatet, som vi ser påverkar vårt kulturarv ganska snabbt.

Jag nämnde också skogsbruket, som ju skövlar vårt kulturarv innan vi ens känner till att det finns ett kulturarv och vad vi har för lämningar där. Det skulle jag gärna vilja att ledamoten kommenterade lite.

Det handlar om att bygga i fredstid för att klara av att upprätthålla verksamheterna på våra museer och bibliotek men också kulturlivet i stort i tider av krig och kris. Den här regeringen har tyvärr dragit ned och stoppat indexuppräkningarna av till exempel kultursamverkansmodellen, och det nämns i rapporten från länsinstitutionerna hur det har drabbat kulturarvet och kulturminnesinstitutionerna.

Jag tänkte också fråga om det danska rådet för kulturell motståndskraft. Jag vet inte om ledamoten är insatt i det – det är ganska nytt, vad jag förstår. Skulle det kunna vara ett intressant objekt att titta på för den svenska regeringen för att stärka kulturlivet som ett skydd? Vi pratar ju om det här med den mjuka makten och allt det.

Herr talman! Jag vill precis som ledamoten i det förra replikskiftet tacka ledamoten Peter Ollén för ett fint anförande och för hans stora engagemang för kulturen och inte minst kulturarvet, som vi hörde om här.

Regeringen har tagit ett stort ansvar för skyddet av kulturarv i händelse av krig och kris. Det handlar ju inte bara om krig, utan det är viktigt att påpeka att det är andra typer av kriser också. Det behöver inte vara beväpnade attacker och så vidare.

Ett exempel som jag nämnde är klimatkrisen, som drabbar stora delar av vårt kulturarv runt om i Sverige, till exempel byggnader. Det har inte riktigt tagits med i det här rådet för skydd av kulturarv och dess arbete, vilket också har varit en del av kritiken.

Det som jag tycker att regeringen inte har skött på ett tillfredsställande sätt är det levande kulturarvet och framför allt det som jag nämnde i mitt anförande: kulturarvsinstitutionernas och minnesinstitutionernas fortsatta verksamhet under krig och kris.

Att bibliotekens roll är oerhört viktig såg vi till exempel under pandemin. Det är viktigt att arkiven fortfarande håller öppet på något sätt och att museerna också blir platser för debatt, kunskapsinhämtning och allt det där.

Vi har ett par rapporter som har visat på hur kulturlivet har drabbats av regeringens politik. Vi har DIK-rapporten, som jag nämnde, där bara 4 procent av de anställda anser att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för att upprätthålla verksamheten i krig och kris. Och vi har rapporten från länsinstitutionerna, som påtalar lite samma sak.

Herr talman! Jag tackar åter Runar för frågan.

Jag tror att vi bör kunna ta varandra i hand vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningen och faktiskt höja den. Jag hoppas att den kommer upp i de nivåer som verkligen behövs. Det gäller som sagt också andra byggnader i vårt land, för behovet är akut på många håll. På många ställen är det inte ett statligt ansvar, men det finns statliga utgiftsområden där vi kan lägga pengar, till exempel till Boverket och Riksantikvarieämbetet.

Vad gäller Operan håller jag inte med om att vi har suttit på händerna och inte gjort något. Jag vet att Amanda Lind och andra kulturministrar har jobbat ganska intensivt med frågan under årens lopp, och det har krävts ett stort arbete. Miljöpartiet lämnade regeringen ganska abrupt drygt ett halvår före valet, men jag tror att frågan skulle ha lösts. Det är min gissning, men jag kan inte veta. Som historiker är kontrafaktisk historieskrivning inte min starka sida.

Varför det dröjde två år innan den här regeringen kunde lösa frågan om Operan behöver vi kanske inte diskutera vidare. Det viktiga är att det nu finns en färdplan. Men pengar måste till. Det är jättebra att man har skjutit till några miljoner till projektering och bygge, men snart kommer hyran att öka dramatiskt. Det kommer att bli ett budgetproblem, och pengar måste skjutas till.

Detsamma gäller de fem statliga kulturfastigheterna. Här har man inte skjutit till särskilt mycket pengar, utan det är en ny modell. Men här måste pengarna till, och även här har det dröjt väldigt länge för den här regeringen.

Herr talman! Jag tackar Runar Filper för frågan.

Jag håller verkligen med Runar om behovet av kyrkorna och kyrkornas viktiga insatser för kulturlivet. Jag tror att Svenska kyrkan är den största kulturarrangören i vårt land, kanske i hård konkurrens med studieförbunden och folkbildningen. Inte minst är kyrkan viktig på små orter och i glesbygd, där regeringens besparingar varit allra mest effektiva.

Runar Filper frågar varför Miljöpartiet inte agerade mer proaktivt under de åtta åren i regering. Jag kan hålla med om att vi borde ha gjort det. Jag satt dock inte själv i denna ställning då och höll på med kulturpolitik, så jag kommer inte ihåg statusrapporterna från den perioden; de kommer ju med femårsintervaller.

Låt mig skicka tillbaka bollen. Runar Filper nämner att Svenska kyrkan ville ha 700 miljoner kronor, alltså en höjning med 250–300 miljoner, men regeringen skjuter till 30 miljoner, vilket är en bråkdel. Vi i Miljöpartiet har skjutit till mer i våra skuggbudgetar, och åtminstone i vår förra skuggbudget hade vi en trappa så att det kommer upp i dessa summor.

Jag tror att det är oerhört viktigt att tillsammans ta dessa frågor på stort allvar och möta behovet av renovering och restaurering av kyrkorna.

Men som jag nämnde i mitt anförande handlar det inte bara om kyrkorna. Det är många byggnader – bygdegårdar, museimagasin och annat – som behöver mycket mer pengar.

Mina frågor tillbaka blir därför: Varför sköt regeringen inte till mer pengar till kyrkorna? Och varför skjuter man inte till pengar till andra byggnader som också behöver renoveras?

Herr talman! Kulturarvet definieras ofta som spår och lämningar från det som tidigare generationer har skapat och som vi i dag sätter särskilt värde på. Det handlar om hur vi i dag tolkar värdet av det här arvet i form av miljöer, föremål och företeelser. Vad som är ett kulturarv är individuellt – det får var och en bestämma – men kulturarvet tillhör i någon mån oss alla.

I vissa fall behöver vi skapa skydd för kulturarvet, och då måste vi bestämma vad som ska skyddas och hur det ska skyddas. Det kulturarvet får en särskild status. Miljöpartiet vill att det regelverket utvidgas, till exempel med en hänsynsregel i kulturmiljölagen för att skydda mer av vårt moderna kulturarv. Det handlar om det rörliga kulturarvet, vissa industriminnen och så vidare.

Som togs upp i det förra anförandet är skötseln av det kyrkliga kulturarvet eftersatt på många håll. Här har regeringen höjt budgeten något, men vi i Miljöpartiet skjuter till ytterligare till den kyrkoantikvariska ersättningen i vår skuggbudget. Den posten behöver också successivt öka under den femårsperiod vi har mellan nedslagen.

Kulturarvet ligger också gömt i terrängen – i odlingslandskapet och i våra skogar. Det utbredda kalhyggesbruket är ett enormt hot mot kulturarvet, både mot de kulturmiljöer som vi känner till i dag och, framför allt, mot det som vi ännu inte har upptäckt. Man räknar med att 80 procent av kulturarvet i våra skogar fortfarande är okänt. Det handlar om gamla gravar, fångstgropar, fornborgar, lämningar från äldre tiders djurhållning och skogsbruk, kolbottnar, husgrunder från torparställen, soldat- och båtsmanstorp och mycket annat.

Ett mer hållbart skogsbruk, där man i stället för att producera kalhyggen – med markberedning som följd – till exempel arbetar mer med plockhuggen skog, skulle tillsammans med fler natur- och kulturreservat medföra ett bättre klimatarbete, ett starkare friluftsliv, större biologisk mångfald och större möjligheter att bevara vårt kulturarv.

Herr talman! En stor och viktig del av kulturarvet hanteras av, och bevaras inom, våra minnesinstitutioner, exempelvis museer, arkiv och bibliotek med olika typer av huvudmän runt om i hela landet. Det var under Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet, år 2017, som museilagen infördes. Detta är den första samlande lagen för museiområdet i Sverige. Den har stärkt de offentliga museerna, inte minst de kommunala museerna, i arbetet med forskning, samverkan, tillgänglighet och öppenhet.

Armlängds avstånd och museernas frihet är områden som kan vara svåra att hantera på lokal nivå. Det kan bildas opinion för det ena eller det andra, och vi har hört om påtryckningar från politiken vid ganska många tillfällen. Här har lagen varit ett viktigt stöd för de kommunala tjänstemännen och politikerna.

Vi behöver fortsätta att stärka våra museer. Det gör vi genom uppdrag till Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet, men också ekonomiskt stöd behövs. Här är kultursamverkansmodellen kanske den viktigaste kanalen mellan staten och regionerna. Modellen har varit underfinansierad länge, egentligen ända sedan starten, och regeringens ytterligare neddragningar på utgiftsområdet har inte minst drabbat länsmuseerna. Bara häromdagen kom en rapport från länsinstitutionerna – Länsmuseernas samarbetsråd, Länsteatrarna och Regional Musik i Sverige – om just detta. Rapporten visade det vi egentligen har sett i alla rapporter av denna typ, nämligen att regeringens neddragningar på kulturområdet inte minst drabbar små orter och glesbygd.

Miljöpartiet vill stärka finansieringen av kultursamverkansmodellen och återuppta indexuppräkningarna. Det är helt nödvändigt om vi vill att museerna ska fullfölja sitt uppdrag, till exempel mot skolorna, samt kunna producera och visa både fasta och tillfälliga utställningar.

Vi vill se fysiska länsmuseer i varje region; det tycker vi ska skrivas in i museilagen. Vi vill också skjuta till pengar för att rusta upp lokalerna. Många museer, liksom bygdegårdar och hembygdsgårdar, har gamla hus och byggnader som kräver kontinuerligt underhåll. Statusen är ganska ojämn över landet, men många har akuta behov av restaurering och renovering. Här måste staten ta ansvar, och det kan man göra via bidraget till kulturmiljövården och via Riksantikvarieämbetet och Boverket.

Den rapport som jag nämnde alldeles nyss visar också på att inte minst lagerlokaler och magasin hos alla de museer vi har runt om i landet är hårt ansatta. I beredskapstider bör vi tänka på att också de behöver renovering. Väpnade attacker i krig är ett hot mot vårt kulturarv. Även väder och vind och klimatförändringar är hot mot kulturarvet. Detta måste vi tänka på. Här krävs naturligtvis resurser.

Vi har sett att bristande underhåll har fått tak att rasa in också på de stora statliga institutionerna. Regeringen har aviserat en ny hyresmodell för de fem stora institutionerna i Stockholm där en modifierad marknadshyra ska ersätta kostnadshyresmodellen. Det kan vara bra. Jag hade gärna sett en modell, som har prövats i vissa kommuner, där kostnaderna och ansvaret helt läggs på fastighetsbolaget. Bolaget blir då skyldigt att leverera ändamålsenliga lokaler. Jag tror att det skulle skydda kulturen på ett tydligare sätt. Det finns dock för- och nackdelar med alla modeller.

Det centrala är att både hyran för och underhållet av fastigheterna betalas. I slutändan är det staten, och till syvende och sist politiken, som har ansvaret. Vi behöver ta vårt ansvar. Det handlar om budgetprioriteringar, inte om modeller. Vi behöver säkra en långsiktig finansiering av Sveriges kulturfastigheter och fastigheter med kulturell verksamhet.

Herr talman! Kulturarvet har ju varit föremål för debatt vad gäller beredskapsarbetet. Regeringen har varit framsynt, skjutit till medel och tillsatt ett råd för skydd av kulturarv. Det är bra. Vi har sett hur krig och kriser har drabbat kulturarv genom plundring, riktade attacker eller brister i underhåll.

Enligt det som jag tror är den senaste rapporten från rådet har arbetet varit framgångsrikt och viktigt, men samtidigt rapporteras problem. Man efterfrågar tydligare roller och tydligare ansvar och mandat inom det här beredskapsarbetet. Samverkan behöver bli bättre. Finansieringen framåt måste också säkras så att detta inte bara blir ett projekt.

Det är viktigt att arbetet når ut. Även lokala museer, länsarkiven, folkrörelsearkiven och biblioteken måste omfattas av detta arbete. Beredskapsarbetet måste dock nå längre än bara till skydd av kulturarvet. I samband med kriget i Ukraina, men också i samband med krissituationer, till exempel pandemin, har vi sett hur viktigt det levande kulturlivet är. Det absolut viktigaste för våra kulturarvsinstitutioner är ju att upprätthålla verksamheten om vi hamnar i krig eller i en krissituation.

DIK-facket gjorde relativt nyligen en undersökning bland museer och bibliotek. Resultatet var enormt nedslående: Bara 4 procent av de anställda menade att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för beredskapsarbete. Färre än två av tio bibliotek hade en beredskapsplan för krig. Det här behöver regeringen ta på allvar. Samhället behöver de här institutionerna i krig och kris.

Detsamma gäller kulturlivet. Det är helt avgörande för försvaret av Ukraina, som nu har pågått under fyra års tid. Ett begrepp som har seglat upp de senaste åren är ”mjuk makt”, där den fria kulturen är grunden tillsammans med pressfriheten, de oberoende medierna, universiteten, forskningen, civilsamhället och inte minst biståndet. Det här är områden där Sveriges nuvarande regering tyvärr följer en global trend och drar ned på stödet eller avskaffar det helt.

Man måste inte gå den vägen. I Danmark har regeringen helt nyligen tillsatt ett råd som motsvarar vårt men som har fokus på kulturell motståndskraft. Man har uppdraget att undersöka hur konst och kultur kan bidra till att bygga upp kulturell motståndskraft och lösa tidens stora kriser. Det här är intressant, tycker jag. Sverige borde titta mindre på det amerikanska exemplet och lite närmare på det danska initiativet. Framför allt måste vi dock bygga upp ett starkt kulturliv i fredstid om vi ska ha ett fungerande kulturliv och ett fungerande försvar i tider av kris eller krig.

Jag ser att jag har dragit över tiden, herr talman, men jag ska prata lite till.

I betänkandet finns några motionsyrkanden om urfolk och minoriteter. Det handlar om kulturinstitutionerna. Det handlar om Tornedalsteatern, Giron Sámi Teáhter, som vi i Miljöpartiet vill göra till nationalscen. Det handlar om behovet av ett permanent center för tornedalsk historia och kultur men också om repatriering av kvarlevor och föremål samt om återbegravningar som ställts in på grund av regeringens, som det verkar, ointresse. Man väljer att tillskjuta för lite pengar och lägger dem på fel aktör och med korta ansökningstider. Det handlar inte om särskilt stora summor, herr talman, utan det handlar om ointresse.

Vi har en sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Vi är inne i en försoningsprocess. Vi är förhoppningsvis snart i mål med sanningskommissionen för det samiska folket.

Jag har pratat om de här frågorna vid tidigare tillfällen. Jag tycker att det är bedrövligt att regeringen inte kan engagera sig lite mer och ta de här frågorna på lite större allvar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 15, som handlar om just repatriering av tornedalska och samiska kvarlevor.

Herr talman! Den här frågan har Joar Bohman, som är prao hos Miljöpartiet, bett mig ställa till Lotta Edholm. Joar sitter uppe på läktaren i dag.

Efter nedskärningar och minskat statligt stöd till studieförbund och folkhögskolor har många verksamheter påverkats negativt ekonomiskt. Vissa har till och med tvingats stänga. Det här har minskat tillgången till folkbildning och kultur i samhället. Eftersom folkbildningen är en viktig del av den svenska demokratin undrar Joar hur regeringen ser på de demokratiska konsekvenserna av dessa nedskärningar.

Herr talman! Tack, kulturministern, för det svaret!

Sverige har under lång tid varit ett internationellt framstående filmland. Det har byggt på att det offentliga har varit med och tagit ansvar. Med Tidöregeringen är det inte riktigt längre så.

Jag vill passa på att ställa en kunskapsfråga inför diskussionerna som kanske kommer att ske nu i Göteborg. Kommer vi att få se skarpa förslag om ip-tv under mandatperioden från regeringen? När kommer beslut att kunna fattas så att vi får bort kriminaliteten med illegal ip-tv och illegal streaming?

När kommer beslut att kunna fattas om den övriga filmpolitiken? Kommer det att ske under mandatperioden?

Herr talman! Direkt efter frågestunden går tåget för min del till Göteborg och filmfestivalen. Kulturministern ska inte med, och det är såklart tråkigt.

För precis ett år sedan höll ministern ett inledningsanförande där. Folk började bua och missade kanske det viktigaste budskapet, som kom i slutet. Ministern sa: Filmutredningen kommer att presentera sina förslag om drygt en månad, och efter sommaren kommer förslagen rörande illegal ip-tv. Nästa år vid den här tiden hoppas jag att manuset handlar om hur vi omsätter förslagen i praktiken.

Nu blir det inte så. Filmpropositionen är försenad. Någon proposition om ip-tv är inte aviserad, och övergångslösningar har vi inte heller sett. Problemen kommer att kvarstå under lång tid.

Mina frågor till kulturministern inför filmfestivalen är: Varför har regeringen under en hel mandatperiod inte gjort något åt att svensk film har legat i Västeuropas absoluta botten när det gäller finansiering? Varför har ni låtit filmpropositionen bli så försenad?

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Riise och Jacob Risberg (båda MP).

Herr talman! Tack, Marie-Louise Hänel Sandström, för det svaret!

Vi hoppas att det kommer en proposition. Utredningen var bra, och den fick bra remissvar. Vi kan vara överens om att det blir en bra proposition också för svensk film.

Det är lite synd att kulturministern inte är här i dag heller. Kulturministern har inte varit med på en enda debatt med kulturutskottet under mandatperioden. Det är lite tråkigt.

Jag hade gärna sett att kulturministern hade varit med i vår förra debatt om public service. Där var jag tvungen att ställa frågor till den moderata ledamoten som jag kanske borde ha ställt till kulturministern. Jag ställer dem nu igen.

Det handlade då om public service. Akut för den debatten var det som hände med marknätet. Man lämnar public service-bolagen med en stor kostnad. Räkningarna börjar komma nu direkt efter årsskiftet, och de har fortfarande inte fått besked.

Pengar finns på public service-kontot, men kan man använda dem? Public service-bolagen väntar fortfarande på det beskedet. Det svar jag fick då av den moderata ledamoten i debatten var att vi skulle vänta på Distributionsutredningens delbetänkande. Det kommer om två veckor, den 15 december.

Min fråga blir: Är det då vi kommer att få svar? Är det så som jag blev lovad – eller i varje fall tolkade in i debatten som vi hade då – att vi får svar och public service-bolagen får svar på om de kan betala sina räkningar för marknätet? Kommer det att dröja, eller kommer det inget svar alls?

Jag tror att public service-bolagen och vi andra är ganska nyfikna. Vi väntar på svar.

Herr talman! Jag tackar för anförandet, Marie-Louise Hänel Sandström. Du tog upp barn, bildning, beredskap och breddad finansiering, och där hugger jag.

När det gäller barn nöjer ni er med Skapande skola, som efter 15 år, eller vad det nu är, bara når 50 procent av barnen. Med er satsning ska man nå 70 procent, vilket jag tvivlar lite på. Det får utvärderas. Vi vill för vår del nå alla genom vår kulturgaranti i skolorna.

Bildning har vi diskuterat ganska mycket. Jag vill bara nämna er exempellösa nedmontering av folkbildningen.

Sedan har vi beredskap, som vi diskuterade tidigare. Ministern för civilt försvar skrev ett Facebookinlägg där han helt avfärdade den enligt mig ganska alarmerande rapport som fackförbundet Dik kommit med och som visar att satsningarna inte når ut tillräckligt långt. Visst behöver man fortsätta att bygga upp detta under lång tid, men man bör i alla fall ta rapporten på större allvar än vad Carl-Oskar Bohlin gjorde.

Vad gäller breddad finansiering tillsatte ni en utredning sent i mandatperioden. Den kommer att bli färdig i maj. Sedan ska den remissbehandlas. Man kan undra om det hinner komma en proposition om kompletterande finansiering.

Jag har varit ordförande för kulturutskottet i lite drygt ett och ett halvt år nu, och det har kommit en proposition under den tiden – den om public service. Jag tycker inte att det händer särskilt mycket. Kommer det till exempel någon filmproposition? Sverige ligger långt efter andra västeuropeiska länder. Ni drog ned stöden till produktionsincitament trots att de redan var för låga. Vi behöver 300 miljoner kronor till en filmfond. Vi har de pengarna i vår budget, men det har inte ni. Kommer det en sådan proposition med pengar?

Herr talman! Jag kan väl börja med att bara kort svara på den fråga jag fick: Vad gjorde Miljöpartiet åt krishanteringen förra mandatperioden? Vi hanterade en av de allra största kriser vi har haft i modern svensk historia, skulle jag säga, nämligen pandemin. Som sagt, vad hade hänt om inte Miljöpartiet hade haft kulturministerposten under pandemin? Jag tänker då framför allt på de återstartsstöd som kom, som vi gärna skulle ha velat permanenta.

Herr talman! Kultur, idrott, friluftsliv, fria medier, trossamfund, folkbildning och människors engagemang är byggstenar för det starka, motståndskraftiga, demokratiska samhället. Starka, engagerade individer bygger starka, demokratiska samhällen. De offentliga utgifterna för allt detta är ett mått på de olika partiernas tilltro till människors eget engagemang men också på tilltron till demokratin.

Demokrati – detta snart förlegade ord. I mina egna historiska studier har jag stött på hur begreppet demokrati innan den allmänna och lika rösträtten infördes användes som en nedsättande benämning för en samhällsordning som har tappat kontrollen och den starka ledaren. Och blickar vi ut i världen i dag ser vi att vi är tillbaka på ruta ett. Demokratin är på kraftig och snabb tillbakagång. Bara 29 länder i världen är fortfarande starka demokratier. Det är 12 procent av världens befolkning som lever i en demokrati, enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet.

Enligt Reportrar utan gränser är det bara sju länder kvar i världen som har en bra situation för journalister. Sverige är ett av de länderna. Vi ligger fortsatt högt i rankningarna.

Vi kan naturligtvis välja att känna något slags stolthet och nöjdhet. Men den korrekta känslan är oro. Det här är högljudda varningsklockor. Vi ligger högt, men vi tappar både poäng och placeringar i rankningar.

Man får ofta höra att man som Peter i sagan ropar varg när man visar att också den svenska friheten är hotad, utmanad och utmattad. Men vargen stryker omkring, och nej, det hjälper inte att trotsa både EU-kommissionen och vetenskapen och sänka referensvärdet till 170 svenska vargar, som regeringen gör just nu för att på sikt utrota arten helt i de svenska skogarna. Jag återkommer till den diskussionen.

Men hoten mot demokratin, pressfriheten och yttrandefriheten finns också här i Sverige. De kommer från många håll: från antagonistiska stater, från inhemska trollfabriker och från den regeringsbudget som vi diskuterar i dag.

Enligt Diks tidning Magasin K är nästa års kulturbudget den lägsta på över ett kvarts sekel, sett som andel av budgetens storlek. Nedmonteringen av kulturen syns i stängda bibliotek, sämre öppettider för museer, färre egna utställningar och igenbommade musikhus och replokaler över hela landet. Det är framför allt glesbygden och människorna som lever där som drabbas när lokaler och verksamheter stängs och läggs ned.

Det dras även ned på teatrarna. Och svensk film har näst lägst offentligt stöd av alla västeuropeiska länder. Jag undrar: Var är filmpropositionen?

Vi ser det också i ett ständigt misstänkliggörande och ifrågasättande av kulturen, de fria medierna och public service, inte sällan från regeringspartiernas representanter.

Bara 4 procent av Sveriges biblioteks- och museianställda anser att de har tillräckliga resurser för att klara beredskapsuppdraget. Det kan man tycka är en alarmerande siffra. Men Tidöregeringens minister för civilt försvar överprövar kulturen och menar att det är bibliotekarierna som har missuppfattat sin arbetsbeskrivning.

Statsministerns presschef säger i SVT:s Politikbyrån att det är hennes ”ansvar att påpeka kvalitetsbrister i medierna”. Det är en lite udda uppfattning i en stat med yttrandefrihet och pressfrihet.

Kulturministern sa på en filmfestival i våras att hon inte anser att det är hennes uppdrag att vara kulturens företrädare i regeringen. Vem ska då företräda kulturen i regeringen och i budgetförhandlingarna med finansministern? I Tidöregeringen saknas uppenbarligen den funktionen. Och vi får den lägsta kulturbudgeten på 26 år. Så här kan vi inte ha det.

Miljöpartiet tänker större om kulturen. I vår budget finns 2,4 miljarder mer till hela utgiftsområdet och 1 ½ miljard mer till kulturen. Kulturen behöver en återstart efter de hårda åren med Tidöregeringen. Hjulen måste börja rulla.

Vi har i vår budget 150 miljoner till kultursamverkansmodellen, för vilken regeringen för första gången sedan modellen sjösattes sänkte anslagen till i år, 2025. Vi har 200 miljoner mer än regeringen till kulturskolorna, 150 miljoner till stärkta bibliotek och 300 miljoner till en filmfond för att genomföra Filmutredningens förslag.

Vi vill se en kulturell allemansrätt för alla barn och ungdomar. Det innebär återinförda obligatoriska estetiska ämnen genom hela skolsystemet. Vi vet att eget skapande är viktigt för den personliga utvecklingen och för prestationen i alla skolämnen. Studier visar att resultat i naturvetenskap och matte gynnas mer av en timmes eget skapande än av en extra timme matte på schemat. I dag krävs också estetiska förmågor i nästan vartenda yrke på arbetsmarknaden.

I vår kulturella allemansrätt ingår också mer sång och musik i förskolan och en kulturgaranti för alla skolelever. Det är en garanti för att återkommande få möta professionell kultur genom hela skolsystemet.

Kulturskolan får ett stärkt statligt stöd. Men vi vill också införa en kulturskolelag för att stärka kommunerna, för att utjämna skillnaderna mellan kommunerna och för att stötta pedagogiken och stärka kulturskolelärarna.

Kulturen måste också ha möjlighet att nå ut till alla. Miljöpartiet vill se ett levande och starkt kulturliv över hela landet. Vi återställer de kraftiga sänkningarna på en halv miljard till studieförbunden och stärker upp folkhögskolorna med ytterligare 100 miljoner.

Vi satsar 150 miljoner utöver regeringens satsning på stärkta och mer tillgängliga folkbibliotek. AI-kommissionen menar att kunskaperna hos befolkningen behöver stärkas om sådant som fake och manipulerade och AI-skapade verk. Vi lyssnar på det och avsätter ytterligare 100 miljoner till biblioteken för det arbetet. Det tror vi är viktigt för till exempel beredskapen.

Vi vet också att det fria kulturlivet är i behov av arrangörer, lokaler och infrastruktur. För att de kulturella ekosystemen ute i landet inte ska kollapsa utan kunna återhämta sig, bli starka och fungerande skjuter vi alltså till nya resurser till den ideellt organiserade kulturen, till arrangörsledet, till lokalhållande organisationer och till konstarterna – musik, teater, dans. Vi stärker också ersättningen till konstnärerna. Vi satsar på att varje år räkna upp anslagen, exempelvis till kultursamverkansmodellen.

Jag nämnde vargen. Den är en urgammal symbol för fara och ett väsen som i folktron kom med olycka och död. Men den är också en möjliggörare, en garant för mångfald och artrikedom i våra skogar. Våra stora rovdjur är avgörande för att ekosystemen ska överleva och fungera. Men själv är vargen en hotad art.

I Tidöregeringen lever vargskräcken kvar. Rädslan för de vilda, otämjda, gamla och lite läskiga skogarna är stor i Regeringskansliets korridorer. En hittepåsiffra, en tyvärr mycket låg sådan, har kommit för att begränsa vargstammen till otillräcklighet för överlevnad.

Fjällugglan är numera utdöd, tornugglan likaså. De artrika gamla skogarna ska omvandlas till kalhyggen. Skyddet för stränder och smala vattendrag, som är viktiga för fiskar, insekter och små djur och deras fortplantning, har minskat och föreslås tas bort helt.

Samtidigt sker kraftiga neddragningar på naturvård och på skötsel av leder, vindskydd och rastställen. Friluftsorganisationerna, som jag pratar om nu, får i Miljöpartiets budget ett tillskott på 100 miljoner utöver regeringens budget för att fler ska kunna ta del av vår natur. Vi satsar naturligtvis på naturen också i andra politikområden.

Herr talman! Något bra ska väl ändå sägas om regeringens budget inom utgiftsområde 17. För att stärka kommunerna i planeringen av arenor och platser för idrott avsätts 250 miljoner. Det finns fortsatt stöd för idrottsföreningarnas arbete i utsatta områden. Och en rejäl slant, men tyvärr helt missriktad, till fritidskortet finns med i regeringens budget.

Satsningar på idrott, rörelse och hälsa är viktiga, och där är och ska det offentliga vara med. Vi i Miljöpartiet stärker upp regeringens budget med ytterligare 50 miljoner för att få fler i områden med lägre socioekonomisk status att idrotta. 30 miljoner går till att stärka parasporten. Det är oerhört viktigt. Inte minst intellektuell funktionsnedsättning behöver stöttas. Och 50 miljoner går till att utbilda fler ledare över hela landet.

Miljöpartiet avvisar fritidskortet. Nu när årets ansökningsperiod precis är över ser vi att nyttjandegraden knappt når upp till regeringens katastrofnivå på 25 procent. Kostnaderna för administrationen och för myndigheterna övergår alltså de utbetalade medlen till familjerna. Upplägget är ett administrativt monster för föreningarna. Av den anledningen väljer de allra flesta föreningarna att stå utanför. Fritidskortet är ett haveri.

Vi lägger i stället resurserna där de gör nytta: på kulturskolorna och på idrottens organisationer, och vi lägger 100 miljoner på friluftslivet.

Regeringen gör vissa satsningar på kulturarvet, på digitalisering och på bortförsel av arkivalier och museala föremål. Tyvärr är det otillräckligt. Miljöpartiet skjuter till extra. Vi avsätter också ytterligare medel till den kyrkoantikvariska verksamheten för att hjälpa våra församlingar att restaurera och bevara våra kyrkor och samlingar över hela landet.

Herr talman! På grund av budgetreglerna kan jag inte yrka bifall till Miljöpartiets budgetförslag. I stället står jag bakom det särskilda yttrande som ligger med i betänkandet. Om jag hade haft möjlighet att yrka bifall till vårt förslag hade jag yrkat på att höja statens budget för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid med drygt 2,4 miljarder. Det är differensen mellan regeringens och Miljöpartiets budgetförslag. Det är differensen mellan misstro och en tro på ett starkt demokratiskt samhälle som byggs underifrån, genom människornas engagemang.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill också säga att jag är glad över att vi har en väldigt bra debatt i kulturutskottet. Där är vi överens.

Ni har på er sida vad gäller kultursamverkansmodellen inte bara undvikit att räkna upp utan faktiskt också till och med räknat ned anslagen till den för i år. Jag håller med – jag tycker att det är ett problem att kultursamverkansmodellen har dragits med ett underskott egentligen ända sedan starten och inte fått tillräckligt. Men vi har i alla fall nu mer pengar, nästan 150 miljoner, i vår budget. Den vill vi gärna genomföra.

Vad gäller beredskapen är vi överens över partigränserna om att vi behöver satsa på försvaret och civilförsvaret. I Försvarsberedningen tar man faktiskt också upp vikten både av kulturlivet och av att bevara kulturarvet. Vi känner till från nästan alla krig att kulturarvet blir attackerat. Men också det levande kulturlivet – teatrar, biografer, läsning, böcker, hela kulturlivet – behöver fungera även under krig och kris. Vi pratar inte bara om krig här, utan det kan vara kriser också.

Civilsamhället behöver fungera. Vi såg till exempel under flyktingkrisen 2015–2016 hur otroligt viktigt civilsamhället var för att få det att fungera.

Det som Dik har pekat på, att det saknas resurser till bevarandet, digitaliseringen och skyddet av kulturarvet, är en sak, men ni verkar också helt ha missat vad Försvarsberedningen har skrivit om vikten av kultur. Vi ser i krigets Ukraina hur viktigt kulturlivet är. Vi måste bygga upp kulturlivet i fredstid för att det ska fungera under krig och kris. Jag tycker att ni helt har missat den delen.

Herr talman! Tack för ditt anförande, Alexander Christiansson! Det gläder mig att höra att oppositionen åtminstone har varit underhållande i kulturdebatten. Det är naturligtvis vårt mål med oppositionsarbetet.

Ett annat mål är att syna de nedskärningar som har skett med Tidöregeringen och den majoritet vi nu har haft i tre år och kommer att ha i ytterligare ett år.

Vi ska också syna era argument i den budget ni nu har lagt fram. När Alexander Christiansson frågar varför vi inte satsade på kulturen när vi hade makten måste jag ändå svara att det är uppenbart att vi gjorde det. Vi kunde naturligtvis ha satsat mer, men om man följer kulturens andel av statens budget över lång tid kan man se tydliga dippar när högersidan regerar och vågtoppar när det är rödgrönt styre i Sverige. Det tycker jag nog alltså att vi har gjort.

Man kan också fråga sig, och det tycker jag är en viktig fråga, vad som hade hänt om inte Miljöpartiets Amanda Lind hade suttit som kulturminister under pandemin. Hade vi sett pandemistöden? Och framför allt: Hade vi sett de kraftiga återstartsstöden? Förmodligen inte. Man kan i efterhand tro att det var givet att detta skulle ske, men det var det naturligtvis inte.

Jag tänkte ställa en fråga om beredskapen. När ni har monterat ned kulturlivet över hela landet på det här sättet blir ju beredskapen också lidande. Dik kom med en rapport som visade att bara 4 procent av dem som jobbar på bibliotek och museer anser att beredskapen på bibliotek och museer runt om i Sverige är tillräcklig. Jag tycker att detta är ett underbetyg till regeringen, speciellt att regeringen inte tycks bry sig om det.

Fru talman! Vi vet att regeringens politik gör att replokaler stänger på löpande band runt om i Sverige. Det är helt bedrövligt. Men nu har i alla fall Operan och Kungliga Hovkapellet fått en replokal, och det är väldigt bra. Men problemet som uppstår är att Musikaliska vid Nybrokajen riskerar att stänga helt för publiken. Det är en viktig scen för Stockholms levande kultur och en anrik scen – Sveriges första och äldsta konserthus.

Kulturministern är helt ointresserad av att göra någonting, så jag vill ställa en vädjande fråga från kulturlivet till Niklas Wykman, ministern som är ansvarig för hyresvärden Statens fastighetsverk. Kommer Niklas Wykman och regeringen att göra något för att Musikaliska ska kunna fortsätta ha publik verksamhet, åtminstone i perioder eller någon dag i veckan, och inte stänga helt?

Fru talman! Jag har noterat att regeringspartierna marknadsför fritidskortet som en succé. Men när jag träffade kommunpolitiker från hela landet så sent som i förra veckan var bilden en helt annan. I hela Växjö kommun har bara 16 föreningar hittills anslutit sig. Skellefteå har avgiftsfri kulturskola och kan inte vara med, och i Hudiksvall är det samma sak. Katastrofreform, var kommentaren. I Borås har man tvingats tillsätta en heltidstjänst på kulturskolan bara för att klara administrationen. I Luleå menar man att det är för omständligt, och föräldrar och föreningar klagar. I Malmö har det spridits rykten om kortet, och kommunen behöver lägga stora resurser på att driva en upplysningskampanj. Vidare stänger femårsgränsen dörren för scouternas hubbar i utanförskapsområden.

Systemet är inte fullriggat, och kortet är kostnadsdrivande för kommuner och föreningar. Min fråga till Jakob Forssmed är: Hur ska regeringen kompensera kommuner och föreningar för pålagorna för fritidskortet?