Patrick Reslow

Herr talman! När Niels Paarup-Petersen började prata om spelplan och att man lade upp strategier, att det saknades spelare och att man inte visste vem som skulle göra mål och liknande trodde jag ett tag att det var det danska fotbollslandslagets VM-strategi som beskrevs. Sedan förstod jag att det inte var det.

Jag tänkte bara klargöra vissa saker för ledamoten. Niels Paarup-Petersen sa att grunden nu läggs och att det avgörande skjuts upp till nästa regering, men så är det inte. Det var sagt från början att vi skulle ha en lagstiftning på plats och att vi i den lagstiftningen skulle överlämna detaljerna i en förordning, i enlighet med restkompetensen. Så var det tänkt redan från början. Vi kommer inte att överlämna det till nästa regering, utan det kommer besked om exakta regelverk om detta i en förordningstext.

Niels Paarup-Petersen behöver nog inte vänta så mycket längre innan det blir aktuellt. Det är alltså ingenting som nästa regering kommer att behöva ta över. Även om det blir samma regering då med ett tillägg är det ingenting som den regeringen behöver bry sig om, utan det kommer nu.

Sedan påstods det att regleringen är underfinansierad, men vi har inte lagt fram någon budget för 2027 och inte heller för 2028. Det är alltså lite tidigt att säga att den skulle vara underfinansierad. Vi har ju ett beredningsunderlag som pekar i en viss riktning, men det är inte säkert att det är den korrekta summan. Det får avgöras i budgetförhandlingarna för 2027 och 2028.

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Här har vi ännu en proposition som tar sikte på att skapa bättre förutsättningar inte bara för läraryrket utan för den svenska kunskapsskolan som helhet. Som jag sa tidigare har vårt reformarbete landat i förslag om ökad trygghet och studiero, en ny läroplan, nya regler för fristående skolor, en minskad administrativ börda och så vidare – ett helt reformpaket som syftar till att stärka kunskapsskolan och skapa bättre förutsättningar för lärarna i skolan.

Vi kan konstatera att läraryrkets attraktivitet har sjunkit med åren. Även om många söker lärarutbildningen är det många som hoppar av. Många lämnar också yrket. Man kanske jobbar några år, upptäcker att arbetsmiljön inte var så bra och väljer att syssla med något annat i stället.

När vi satsar pengar på att få fram lärare som sedan upptäcker att yrket inte var någonting för dem är det en förlust för samhället. Vi ska se till att de som utbildar sig till lärare är kvar som lärare så att vi kan dra nytta av deras kompetens. Då gäller det också att vi gör allt för att se till att yrket är attraktivt och bra.

Vi ser också att alldeles för många högpresterande elever väljer bort läraryrket, vilket även det hänger samman med just arbetsmiljön; det har vi har diskuterat här i kammaren flera gånger. Man ser inte detta som något lockande. Då måste vi göra något åt det, och det är just därför vi lägger fram reformförslag.

Frågan om en reglerad arbetstid är något som Sverigedemokraterna har drivit i flera år. Redan förra mandatperioden lade vi fram förslag i utskottet om att återinföra USK:en eller någonting liknande. Det var dock ingenting som någon annan hakade på. Men med tiden har det blivit uppenbart att just reglerad arbetstid är någonting viktigt, och vi är väldigt glada för att vi Tidöpartier har kunnat enas. Jag ska också säga att vi är glada för att även oppositionen tycker att vi ska ha reglerad undervisningstid och att vi därmed är eniga. Det skapar en säkerhet för lärarna att detta är något bestående.

Varför vill vi göra detta? Jo, för att lärarnas undervisningstid har ökat markant. Vi har sett att arbetsuppgifterna har vuxit. Kunskapsuppdraget, kärnuppdraget, har urholkats. Mycket dokumentation och administration har förts in, vilket såklart inte är bra eftersom det tar tid från det som man faktiskt ska göra, nämligen undervisa. Det krävs också att man har tid för planering och uppföljning om man ska kunna göra ett bra jobb som lärare.

Även lärarna har krävt en reglering av undervisningstiden under lång tid, men arbetsmarknadens parter har inte lyckats få till stånd ett avtal. År efter år har man försökt, men man har valt att inte göra någonting åt det. I det läget måste staten gripa in. Om vi menar allvar med att vi vill stärka läraryrkets attraktivitet och se till att vi har de bästa lärarna som undervisar måste vi också agera när saker och ting inte fungerar. I stället för att lita på den svenska modellen måste vi ha lagstiftning som reglerar detta. Det här är viktigt för att höja lärarnas status.

Förslaget innebär att det blir en reglerad undervisningstid som inte bara handlar om själva undervisningen utan även om planeringen och uppföljningen av densamma, det vill säga det ska klart och tydligt framgå att ett läraruppdrag förutsätter att det finns tid för planering, undervisning och uppföljning. Det är bra.

Förslaget innebär också att vi fortsätter skära ned på den administrativa bördan. Vi föreslår exempelvis att information om elevens utveckling ska ges vid tillfällen som personalen bestämmer. I dag ser vi nämligen inte minst ett tryck från föräldrar – det pratade vi om så sent som i går – som vill ha ganska kontinuerlig uppföljning av hur det går för barnen. Det blir inte hållbart, för om lärarna ska hålla på med detta ständigt och jämt blir det en administrativ börda.

Vi måste få ordning på detta, och därför är det framöver inte föräldrarna som bestämmer när man ska ha en diskussion om barnens utveckling. I stället kommer personalen i förskolan eller skolan att bestämma det.

Vi har också föreslagit att man ska skära ned på utvecklingssamtalen till en gång per läsår. Alla vi som har barn och har upplevt detta vet ju att det första utvecklingssamtalet oftast inte ger någonting eftersom det hålls så tidigt under höstterminen. Det är i stället det andra utvecklingssamtalet som är givande för både eleven och föräldrarna. Vi ser därför inte detta som någon större grej, utan vi ser det som ganska normalt och bra att antalet samtal begränsas. Det ger också mindre administrativ börda för lärarna.

Eftersom det kom upp tidigare ska jag säga ytterligare en sak om utvecklingssamtal. Det är inte så att detta innebär ett stopp för fler än ett utvecklingssamtal per läsår. Har man en elev med stort behov av stöd eller liknande ska samtal ske kontinuerligt; det står i propositionen. Det är alltså inte så att det är strikt en gång per år som gäller, utan i de fall det finns ett behov ska man också kunna ha samtal vid flera tillfällen och ha en dialog. Jag upplever alltså att det kravet från oppositionen faktiskt är uppfyllt i propositionen.

Vi inför också en skyldighet att aktivt uppmärksamma och hantera kränkande behandling, trakasserier och sexuella trakasserier utan att för den skull öka dokumentationskraven kring detta. I stället för en anmälningsplikt blir det nu en informationsplikt. Vid allvarliga eller upprepade fall ska rektorn informeras, och i övrigt ska lärarna ha en skyldighet att ta hand om saken och försöka lösa situationen på bästa sätt i stunden. Detta tror jag kommer att innebära större befogenheter för lärarna, större möjligheter att agera när det väl behövs och mindre dokumentation.

(Applåder)

Herr talman! Jag förstår att det var jobbigt för kommunerna att tampas med en tvåsiffrig inflation under de socialdemokratiska åren och att detta grävde stora hål i kommunernas budgetar.

I dag ser situationen annorlunda ut. Nu har vi lyckats komma igång med att bekämpa inflationen rejält tack vare insatser från Sverigedemokraterna och regeringen. Läget är ett annat.

Att i den situationen säga att regeringspartierna måste se till att inte skära ned är lite märkligt, eftersom kommunerna går med så pass stora överskott. SKR går med miljardöverskott. I den kommun jag kommer ifrån gick man med över en halv miljard i överskott detta år. Oron för den kommunala budgeten borde därför vara betydligt mindre i år än vad den var när Socialdemokraterna överlämnade makten.

Jag har ändå lite svårt att förstå det här. Om Sveriges Lärare under väldigt många år har haft önskemål om att reglera undervisningstiden, fört fram det och velat ha in det i HÖK-avtalen men inte nått fram därför att SKR inte har velat möta de krav som har funnits eftersom de inte sett det som en lösning, vilken effekt skulle då en dialog med SKR generera?

Jag förstår inte Socialdemokraternas argumentation att man är för det här och tycker det är bra men att man ändå vill tillbaka till den svenska modellen – den modell som inte har sett till att man har fått en reform på området. Då måste staten träda in. Det är viktigt, och detta gör vi för lärarnas skull.

Varför försvarar Niklas Sigvardsson och Socialdemokraterna så innerligt den svenska modellen när den faktiskt inte lyckades?

Herr talman! Jag får tacka Niklas Sigvardsson för anförandet.

I mångt och mycket är vi överens – om vi bortser från det som sades i sluttampen av Sigvardssons anförande.

Däremot missar Sigvardsson att vi har en kraftfull regering som lägger fram mängder med förslag för att reformera svensk skola och för att skapa en regelstyrd skola. Nya läroplaner behandlade vi i går. Förra veckan behandlade vi trygghet och studiero. Vi har reformerat lärarutbildningen. Vi har minskat den administrativa bördan. Nu kommer detta. Och det kommer fler förslag nästa vecka. Det handlar om ett nytt betygssystem. I sommar kommer det en ny reglering för friskolor.

Det är med den här regeringen och Sverigedemokraterna som stödparti som saker och ting händer när det gäller att reformera skolan.

Jag ska nu komma till kärnan. Det finns nämligen en intressant sak. Även om Niklas Sigvardsson nu säger att han är positivt inställd till detta med att reglera arbetstiden vill Socialdemokraterna fortfarande ha en dialog med SKR. Vad skulle det tjäna till? SKR har ju under flera år inte gjort någonting. Vad skulle nu plötsligt göra att man skulle komma fram till en överenskommelse om reglerad arbetstid? Jag har väldigt svårt att se att man skulle göra det. Då måste någon annan träda in, om man nu verkligen tycker att detta är viktigt.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Niklas Sigvardsson som gäller nedskärningar. Kommer Niklas Sigvardsson att se till att hans partikamrater ute i kommunerna inte medverkar till ekonomiska nedskärningar som försvårar den här reformen? Det är nämligen oftast där skon klämmer.

Fru talman! Jag vet att Isabell Mixter, precis som jag, vill ha ett statligt huvudmannaskap för skolan. Men det är inte så än, utan det är kommunerna som har ansvaret. Då ligger också det huvudsakliga finansieringsansvaret på kommunerna.

Vi vet att det finns kommuner som går med mångmiljonvinster. SKR går ju med enorma vinster. I min egen hemstad Malmö var det över en halv miljard i vinst. Lades de pengarna på skolan? Nej! Varför gör man inte det? Varför såg inte Isabell Mixter till att exempelvis Malmö stad lade mer pengar på skolan om det behövdes? Hon kunde ha tagit kontakt med sina partikamrater i Malmö och fixat det.

(ISABELL MIXTER (V): Vi styr inte i Malmö!)

Jag tror att det är jag som pratar – tack.

Resultaten sjunker, sägs det. I internationella mätningar sjunker inte resultaten, men de sjunker för den grupp som inte har svenska som modersmål. Är detta en konsekvens av invandringen? Ja, det är klart att det är. Men det förnekar Vänsterpartiet konstant.

När det gäller värdegrund är det helt klart att Sverigedemokraterna inte försvarar en muslimsk värdegrund. I Sverige har vi en kristen värdegrund, och det finns skolor och inte minst förskolor som drivs exempelvis av Svenska kyrkan. Ska de läggas ned i Vänsterpartiets Sverige?

Vi tycker inte det. Det finns inga problem med dem. Det finns många kristna skolor som håller sig till uppdraget och som sköter sig. Men vi vet att det finns problem med muslimska skolor och att man i vissa fall har agerat väldigt kraftfullt från Skolinspektionen.

Nu finns det inte så många muslimska friskolor kvar, men vi vet om att det finns konfessionell undervisning även på skolor som inte är konfessionella. Det är inte bra, men Sverigedemokraterna är inte beredda att slå hål på den kristna värdegrund som ändå har skapat vårt samhälle.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Isabell Mixter, för frågorna!

Nej – det är från de inledande delarna som det ska suddas ut. Varför vill vi det? Jo, för att vi anser att ju fler mål vi har i de inledande delarna, desto större blir målkonflikten. Det ska handla om kunskap och ingenting annat. Sedan sa jag för övrigt att även demokratiska värden ingår där.

Det är rätt som mina kollegor har sagt: Det ska bort från de inledande delarna och in i kursplanerna. Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig otydligt, men jag tyckte att det framgick av sammanhanget att jag pratade om de inledande delarna.

Andelen elever med betyget F ökar, sägs det. Ja, så är det, och en stor anledning till det är bland annat den massinvandring vi har haft, vilket inte är någonting som jag har sett Vänsterpartiet agera för att förhindra. Vänsterpartiet bär ett väldigt stort ansvar för den utvecklingen.

Nu förmår vi dessutom skapa ett helt nytt betygssystem, någonting som den tidigare majoriteten inte mäktade med. Man ville bara frisera lite på kanten och avskaffa betyget F, men då hade problemen kvarstått. Att avskaffa ett betygssteg innebär ju inte att du får bättre kunskaper. Kunskaperna hade varit lika dåliga ändå. Man hade gått vidare till nästa steg i utbildningskedjan med betyget E och därmed inte klarat studierna.

Kraven måste vara högre än så, och det är det som vi från vår sida kämpar för. Vi ska inte sänka kraven. Nu ska vi göra om betygssystemet, och då kommer detta såklart att förändras. Det kunde även Vänsterpartiet tillsammans med sina samarbetspartier ha lagt förslag om under förra mandatperioden, men det fanns det ingen vilja till.

(Applåder)

Fru talman! Ibland tar debatter vändningar, och jag kan än en gång konstatera att jag kanske får avvika lite från det manus jag hade förberett.

Skolan ska präglas av kunskap och bildning. Men den ska inte bara präglas av kunskap och bildning, utan den ska präglas av väldigt hög kunskap och hög bildning. För oss sverigedemokrater är det viktigt att öka andelen högpresterande elever och se till att Sverige är konkurrenskraftigt inom STEM. Det är viktigt att se till att det finns kapacitet att bidra till ekonomisk tillväxt även framöver. Men vi vill även stärka hela basen, det vill säga få upp den lägsta nivån på kunskaperna rejält. Det ställer ökade krav på skolan.

Det handlar också om att skolan ska förbereda inte bara för vidare studier, som det många gånger handlar om i olika debatter, utan även för praktiska yrken. Vi behöver nämligen yrkesskickligt folk. Det är alltså en mångfasetterad uppgift som skolan har, och ska den lyckas med uppgiften krävs väldigt starka och tydliga läroplaner.

Jag kan hålla med oppositionen om att det har funnits brister i tidigare läroplaner. Jag noterade att man sa att det är borgerliga regeringar som har tagit fram de senaste läroplanerna, och det är kanske sant. Vi har inget ansvar för det eftersom vi inte satt i riksdagen då. Men det man bortser från är att i alla fall de första läroplanerna för grundskolan, Lgr 62 och Lgr 69, som på ett sätt grusade kunskapssynen i skolan, inte infördes av borgerliga utan av socialdemokratiska regeringar. När det gäller Lgr 69 hade väl Socialdemokraterna till och med egen majoritet i kammaren. Ansvaret vilar alltså inte bara på borgerliga partier.

När det gäller Lgr 80 kan vi konstatera att det två år senare hölls ett allmänt val som Socialdemokraterna vann. Därefter hade man nio år på sig att rätta till de misstag som man nu säger fanns i Lgr 80, men det gjorde man inte. När Lpo 94 kom var det val samma år, och sedan hade Socialdemokraterna tolv år på sig att rätta till de misstag som man nu säger fanns i Lpo 94. Det gjorde man inte. När det gäller Lgr 11 blev det en socialdemokratisk seger i valet 2014, och därefter hade man åtta år på sig att ändra saker – men det gjorde man inte. Ser vi ett mönster?

Detta innebär inte att vi är nöjda med dessa läroplaner. När vi tittar på Lgr 11 kan vi konstatera att det fanns goda intentioner men att problemet var att man lät Skolverket styra den fulla implementeringen av den läroplanen. Det var ett jättestort misstag. När vi nu började diskussionerna om nya läroplaner hade vi några krav från Sverigedemokraternas sida.

Det första var att det skulle vara fullständigt fokus på kunskap, framför allt i de inledande delarna.

Det andra kravet var att läraren skulle bestämma i klassrummet och att detta också skulle synliggöras i läroplanerna.

Det tredje kravet var att vi under inga omständigheter skulle överlämna den fullständiga implementeringen till Skolverket. De ska i stället hållas i schack – i koppel – så att inte vi gör om samma misstag som gjordes 2011. Skolverket saknar nämligen förmågan att följa politiska direktiv.

Varför behöver vi nya läroplaner? Ja, vi har ju problem. Vi har stora elevkullar som har problem att läsa, skriva och räkna. När de väl lär sig sker det ganska sent i skolgången, vilket dröjer kvar och sprider sig till andra ämnen.

Därför måste vi ha en läroplan för grundskolan som fokuserar på uppdraget att eleverna ska lära sig läsa, skriva och räkna. Det förslag som nu ligger på bordet handlar om att just förmågan att läsa, skriva och räkna ska ha en särställning i lågstadiet. Det ska lyftas fram speciellt och vara det man fokuserar allra mest på, så att insatserna sätts in tidigt och korrekt. Det ska inte råda några tvivel om detta i de centrala styrdokumenten.

Det andra skälet är att vi har haft en individanpassad skola, vilket har inneburit kaos i klassrummen. Det har inneburit att vi inte har kunnat ha sammanhållna utbildningar, vilket har skapat problem. Detta måste vi komma i ordning med.

Det tredje skälet är att elever och föräldrar har haft ett alldeles för stort inflytande över undervisningssituationen. Det måste vi också komma bort från, och i det förslag som nu ligger på bordet ser vi till att göra upp med elevinflytandet. Vi säger att det är läraren som fullt ut bestämmer i klassrummet. Läraren ska inte diskutera med eleverna hur upplägget för undervisningen ser ut, vilka böcker som ska läsas, hur mycket läxa som ska ges eller vad som ska göras till dagen efter, utan det är helt och hållet lärarens ansvar att bestämma detta. Och det är just lärarens ansvar – ansvar och skyldighet – att göra det.

Då ska vi inte ha några konstiga formuleringar i läroplanen om att elevinflytande ska gälla, för det kan tillämpas helt felaktigt och få helt orimliga konsekvenser. Helt plötsligt har man även föräldrar på plats som försöker styra och ställa.

Det som också präglar den läroplan som läggs fram som förslag är ett starkt kunskapsfokus. Kunskapen står i centrum framför allt annat. Alla andra målsättningar suddas egentligen bort, bortsett från den demokratiska värdegrunden som är viktig att ha kvar. Ett centralt styrdokument som är tydligt och som innehåller tydliga mål och har ett tydligt innehåll blir också lättare att följa, inte bara för elever utan framför allt för rektorer och lärare.

Vi har också suddat ut alla betygskriterier som präglar dagens läroplan, där målet har varit att undervisningen ska bygga på att man ger ett visst betyg enligt en krysslista som man bockar av för att se hur långt elev X har nått. Nu inför vi sammanvägda bedömningar. Betygskriterierna blir mycket mer avskalade. Undervisningen ska baseras på kursplanerna, inte på att man ska ge ett visst betyg.

Om den här läroplanen går igenom och blir verklighet tror jag på det hela taget att vi skapat förutsättningar för en stark kunskapsskola framöver. Vi skapar då också det som sverigedemokrater har som målsättning för svensk skola, nämligen att det ska vara en skola i världsklass – världens bästa skola!

(Applåder)

Fru talman! Jag får tacka Niklas Sigvardsson för svaren.

Läraren bestämmer i klassrummet, säger ledamoten. Det är väl bra. Problemet är bara att om vi dessutom har ett starkt elevinflytande över undervisningen bestämmer ju inte läraren fullt ut, utan då är det någon annan som också är med och bestämmer. Det underminerar lärarens roll. Då är det inte längre läraren som bestämmer i klassrummet, utan då bestämmer läraren utifrån vissa andra premisser som man ska ta hänsyn till.

Det jag hör från Niklas Sigurdsson är att han accepterar detta. Han accepterar att läraren ska bestämma i klassrummet, men i vissa fall kan då elevinflytandet tränga undan lärarens roll. Man kan inte tolka det på något annat sätt.

I begreppet ”demokratiska värden” ligger, i alla fall för oss i Tidösamarbetet, inte någonting om hederskultur. Jag vet inte om det är annorlunda i socialdemokratin: Ser man hederskultur och demokratiska värden som två skilda saker? Men för oss är hederskultur inte förenlig med demokratiska värden.

Om vi säger att skolan ska stå för demokratiska värden innebär det också att vi tar avstånd från hederskultur. Då behöver vi heller inte ha någon dubbelskrivning om detta i de inledande kapitlen. Då är det väl jättebra att vi stärker ansvaret och slår fast att detta ska tas upp i de enskilda kurserna, så att det inte glöms bort. Men det omfattas alltså redan av begreppet ”demokratiska värden” i de inledande delarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag får inte riktigt Niklas Sigvardssons resonemang att gå ihop. Han pratar om vikten av att ha en kunskapsskola och att man ska förmedla kunskap och bildning och liknande, och det är klart att vi är överens om det. Men samtidigt har vi sett att lärarrollen har försvagats väldigt mycket, framför allt i förhållande till föräldrar och elever, som har fått ett väldigt stort inflytande över undervisningen.

Vem är det, enligt Niklas Sigvardsson, som ska bestämma i klassrummet? Är det eleverna, föräldrarna eller läraren? Det är min första fråga.

Min andra fråga handlar om detta med sex, samtyckte, relationer och hedersrelaterat våld. På vilket sätt menar Niklas Sigvardsson att undervisningen i dessa ämnen försämras eller försvagas bara för att man flyttar detta från de inledande delarna i ett styrdokument till mer ämnesspecifika i kursplaner? Där lyfts ju dessa ämnen fram på ett helt annat sätt än i dag. Vad är det som säger att detta skulle innebära att man tar bort de här ämnenas relevans i utbildningen? Ingenting! Jag undrar var Niklas Sigvardsson har fått detta ifrån.

Och om vi verkligen menar att vi ska ha en kunskapsfokuserad skola där kunskap ska vara gällande fullt ut framöver, ska då inte kunskapsuppdraget väga tyngre än alla andra målsättningar i en läroplan?

(Applåder)

Herr talman! Om frågeställningen hade handlat om överbyggnad och liknande eller om administration hade det varit en sak som är kopplad till offentlighetsprincipen, men nu är det en annan typ av frågeställning som förs fram. Den handlar om skolpengen, och skolpengen diskuterar vi inte här i dag. I dag diskuterar vi offentlighetsprincipen.

Det jag sa var att kommunerna har en mycket större apparat för att hantera exempelvis allmänna handlingar än vad en fristående enhet har. De har mycket större muskler för att göra det, och därför krävs lättnader.

Jag förstår att Isabell Mixter är ivrig att få ta del av vad Tidöpartierna tycker, eftersom vi har en så bra politik, och att hon inte kan vänta på debatterna om andra ärenden. Men Isabell Mixter får hållas på halster och vänta och se vad det blir. Jag är säker på att hon blir jättenöjd med de förslag som kommer.

(Applåder)

Herr talman! Att läsa var en av de saker som jag fick lära mig när jag gick i skolan. Om man läser ser man att det står Utbildningsutskottets betänkande 2025/26: UbU20 Offentlighetsprincipen med lättnadsregler för enskilda mindre huvudmän i skolväsendet. Jag vet inte hur Vänsterpartiets ledamot kan få det att låta som något annat.

Den fråga som ställdes handlar absolut inte om offentlighetsprincipen, så jag undrar om ledamoten har en fråga som avser dagens ärende. Annars får ledamoten vänta tills vi behandlar det ärende som frågan avsåg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Insyn i verksamheter är viktigt, framför allt när det handlar om skattepengar. Det är ingen här som inte vill ha någon insyn alls. Detta har vi varit ganska överens om, även om vägarna dit har varit lite olika. Det finns heller ingen aktör som vill vara fri från insyn; till och med fristående aktörer har sagt att de vill ha och är öppna för insyn.

Problemet uppstod 2020 när Statistiska centralbyrån och Kammarrätten i Stockholm begränsade möjligheten till insyn. Då sekretessbelades ganska många uppgifter, bland annat om skolors betyg, elevsammansättning och annat som gjorde att man kunde jämföra skolor med varandra.

Det här var inte bra. Att kunna jämföra skolor är nämligen en viktig förutsättning för att elever och föräldrar ska kunna göra rationella och bra val inför skolvalet, och när man inte har insyn försvåras detta. Därför ville vi ha en lösning, och detta diskuterades ganska mycket under förra mandatperioden.

År 2022, tror jag att det var, kom ett utskottsinitiativ om att offentlighetsprincipen skulle införas rakt upp och ned. Vi var dock en majoritet som sa nej eftersom vi såg vissa problem, bland annat i förhållande till aktiebolagslagen och EU-rätten och när det gällde hur mindre aktörer skulle drabbas av en sådan lösning. Därför röstades förslaget ned. Vi hade alla lite olika ingångsvärden till varför, men summa summarum röstade vi nej.

Detta visade också på den bristande förmåga socialdemokratiska regeringar alltid har att bygga majoriteter genom att jämka fram något som är bra. I stället skulle offentlighetsprincipen bara införas rakt upp och ned.

Efter valet blev det maktskifte, med de tre regeringspartierna och Sverigedemokraterna som samarbetsparti. Vi startade ganska direkt med att säga att utredningen skulle fortsätta men att Skolinformationsutredningens uppdrag skulle fördjupas och breddas. Det innebar bland annat att utredningen skulle titta på en insynsprincip som skulle kunna vara vägledande för de fristående aktörerna.

Det är ingen hemlighet att vi sverigedemokrater förordade en insynslag, för vi tyckte att det bästa vore att katalogisera exakt vilka uppgifter som skulle lämnas ut. Då skulle man slippa alla juridiska problem och liknande som kunde uppstå.

Problemet var bara att när utredningen kom var förslaget till insynslag ganska omfattande. Man skulle behöva bygga upp en ny enhet på Skolverket som skulle ta över statistikuppgifterna, och med tanke på Skolverkets alla andra uppgifter var vi inte så förtjusta i den idén utan såg genast problem. Skillnaderna mellan detta lagförslag och offentlighetsprincipen var också små. Som brukligt i Tidösamarbetet landade vi därför i konsensus om vad som var bäst, och då blev det offentlighetsprincipen, dock med vissa lättnader för mindre aktörer.

Varför gör vi då lättnader för mindre aktörer? Jo, för att de till skillnad från kommunerna inte har någon stor apparat bakom sig som kan hjälpa dem med det juridiska, med att lämna ut handlingar, med att hålla ordning på arkiven och liknande. En skola med 100 elever kan sägas vara relativt stor, men jämfört med en liten kommun är den ändå liten, vilket min kollega mycket riktigt sa. Därför är det viktigt att värna de mindre aktörerna så att de inte slås ut. Vänstersidans stora ambition är dock att slå ut de fristående skolorna, och då är man förstås inte intresserad av att skydda dem.

Precis som min kollega från Liberalerna sa inför vi nu offentlighetsprincipen, men med vissa lättnader. Det är alltså inget här som ingår som annars inte skulle ingå eller något som inte ingår som annars skulle ingå, utan det är offentlighetsprincipen. Men det finns lättnader för skolenheter och gemensamma förskole- och skolenheter med färre än 450 barn och färre än 100 barn om det bara är förskola. Om det är en hel koncern som driver skolverksamhet ska det totala antalet barn vara under 450 respektive 100 barn.

Det handlar om lättnader vid själva utlämnandet. När en handling begärs ut ska det enligt dagens offentlighets- och sekretesslagstiftning ske skyndsamt. Det kan ske på studs eller ta någon dag, men hanteringen ska vara skyndsam. Lättnaderna består i att hanteringen inte behöver vara lika skyndsam, utan det kan få ta upp till en vecka från begäran till utlämnande. Det beror dock på vilken typ av handling det är och hur lätt det är att få fram den. Det görs också undantag för bland annat sommarlov eftersom de flesta fristående aktörer inte har verksamhet på sommaren, till skillnad från en kommun, där man faktiskt har sin organisation även under sommaren. Det är också lättnader i arkivreglerna.

Det görs även undantag för samtliga fristående enheter under två år. Sedan gäller allt för alla. Syftet med undantaget är att man ska kunna förbereda sig på det som väntar framöver och inte hasta igenom det. Vi ser också att en fördel med att hinna förbereda sig är att man kan undvika många juridiska konflikter kring detta. Dessutom hinner alla som begär ut handlingar också anpassa sig till det nya.

Så till frågan där jag tycker att Socialdemokraterna är ute på hal is. I reservationen säger de att offentlighetsprincipen ska införas fullt ut, och de gånger frågan har varit uppe i utskottet har det alltid varit hela offentlighetsprincipen som ska införas. Problemet är att här ingår sekretess för affärshemligheter. För en privat aktör som bedriver skolverksamhet kan det finnas andra aktörer som är intresserade av dess strategier och marknadsföring, och det är till nackdel för den förstnämnda aktören om denna måste lämna ut dessa uppgifter. Detta är inget konstigt, och så är hela offentlighets- och sekretesslagstiftningen uppbyggd. Jag har då aldrig hört någon socialdemokrat klaga på detta när det gäller kommunala bolag. Där är det helt okej att man har detta skydd, och i dessa fall finns det inget krav på total öppenhet. Men när det gäller just skolverksamhet kräver Socialdemokraterna det. Varför? Jo, för att Socialdemokraterna inte vill ha fristående skolor. De kommer att neka till detta, men så är det.

Underlag och urval i avslutade ärenden, uppgifter om anställning och lön, uppgifter om antal barn och elever, uppgifter om sammansättning av barn- och elevgrupper, uppgifter om betyg och andra resultat är vad undantagen vi genomför innebär. Det här säger Socialdemokraterna nej till på grund av frågan om affärshemligheterna. Men vi tycker att det är viktigt att dessa uppgifter kommer fram, och det finns inga fristående enheter som säger att det skulle vara bra att dölja dem. Jag är därför väldigt förvånad över Socialdemokraternas ställningstagande i detta fall.

(Applåder)

Herr talman! Jag konstaterar att Socialdemokraterna inte ens kan lagen. De vet inte ens vad offentlighetsprincipen omfattar. Det är ju inte så att undantagen står i det här förslaget. Undantagen finns redan i den offentlighetsprincip som Socialdemokraterna vill genomföra fullt ut. Om man genomförde offentlighetsprincipen fullt ut, utan de undantag som vi vill göra, skulle det enligt gällande lagstiftning inte finnas något utrymme alls för undantag för affärshemligheter, eftersom 19 kap. offentlighets- och sekretesslagen skulle gälla fullt ut. Socialdemokraterna har inte förstått lagstiftningen.

De undantag som nu görs gäller att man ska vara skyldig att rapportera underlag för mottagande och urval av barn och elever, anställningar, löner, antal barn och elever, sammansättning av barn- och elevgrupper, betyg och andra resultat, lärartäthet och personalomsättning samt enskilda barn, elever och vårdnadshavare utöver detta. Om Socialdemokraterna genomför offentlighetsprincipen fullt ut kommer dessa undantag inte att finnas, utan då är det sekretessen i 19:e kapitlet som gäller.

Budskapet från Socialdemokraterna är att vi ska skydda precis alla uppgifter som finns – allt ska omfattas av 19:e kapitlet. Jag får inte det här att hänga ihop. Den enda slutsats man kan dra är att Socialdemokraterna inte har tänkt rätt utan i stället har tänkt fel.

Vi gör inga undantag för affärshemligheter. De finns redan i offentlighetslagstiftningen. Det förslag vi lägger fram innebär lättnader i sekretessen som omfattar just de saker som jag nämnde. Om man inte har de undantagen är det sekretess fullt ut, som Socialdemokraterna uppenbarligen vill ha det.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att de som bäst känner till Sverigedemokraternas utbildningspolitik är sverigedemokrater. Vi föreslår inte att de treåriga gymnasieprogrammen ska göras om till tvååriga; vi har inte sagt det.

När man införde de treåriga yrkesprogrammen sa vi att det skulle finnas en möjlighet att hoppa av efter två år och att det sedan skulle finnas ett tilläggsår – just för att det också är många skoltrötta som läser på de här yrkesprogrammen och som kanske inte är i behov av för mycket teori.

Vi har varit kritiska till att man har teoretiserat för mycket, men det är inte det diskussionen handlar om. När vi pratar om tvååriga gymnasieutbildningar är det för den grupp elever som inte är behöriga till nationella program och som i dag sugs in i olika typer av introduktionsprogram. De kanske inte ens går där utan försvinner ut i det kommunala uppföljningsansvaret.

För dem måste det finnas något annat. De har inte kapacitet att tillgodogöra sig de vanliga yrkesprogrammen eftersom dessa har teoretiserats. Då måste vi ha någon annan form av utbildning för dessa elever. Då säger vi att korta yrkesprogram, på två år, skulle vara lämpliga så att de kan göra sig anställbara och få ett jobb. Prio nummer ett för oss sverigedemokrater är att man har ett utbildningssystem som faktiskt leder till att folk får jobb och inte till att de lullar runt i ett kommunalt uppföljningsansvar eller på bidrag eller vad det nu är för någonting.

Man ska jobba och göra rätt för sig. Då måste vi också möta de behov som finns.

Svenskt Näringsliv kan ha synpunkter på hur lång en sådan här utbildning ska vara. Men det handlar alltså inte om elever som har förmåga att tillgodogöra sig teoretisk undervisning på gymnasiet. Det handlar om en grupp elever som annars försvinner ut i tomma intet och som inte har någon möjlighet att göra sig anställbara. Det här värnar vi sverigedemokrater om.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att ledamoten missförstod det jag sa i mitt anförande. Vi pratar nämligen om att införa kortare gymnasieutbildningar på två år för de elever som inte har behörighet till gymnasiet i dag, det vill säga de 17 procent av eleverna som inte blir behöriga. Vi kan räkna med att en hel del av dem trots allt kommer att komma in på gymnasieskolans nationella program. Men flera av dem gör inte det, och då behöver vi ha något annat.

De här eleverna klarar inte av en teoretiserad yrkesutbildning, som den vi har i dag. Men vi kan inte ha dem löpande vind för våg inom ramen för det kommunala uppföljningsansvaret, utan vi behöver något annat. Då menar vi att tvååriga yrkesutbildningar utan teoretiska inslag skulle vara vägen framåt. Det förs diskussioner med Svenskt Näringsliv om detta. Vi har varit väldigt tydliga med att vi inte kan prata om treåriga utbildningar när det gäller den här elevgruppen.

När det sedan gäller treåriga yrkesprogram i sig har vi helt klart varit skeptiska, för att inte säga negativa, till den teoretisering som har skett. Däremot har vi inte sagt att man automatiskt skulle diskvalificera dem som går yrkesprogram från att kunna söka in på högskolan. Vad vi pratar om är att vi vill ha ett två-plus-ett-system – man läser först två år, och sedan finns det möjlighet att lägga till ett tredje år med teoretiska kunskaper för att bli behörig.

Men den diskussion vi för här – jag tror att det är detta Robert Olesen menar – handlar om de elever som inte kommer in på nationella program. Där vill vi se tvååriga yrkesprogram.

Herr talman! Det är trevligt att vi får diskutera lite skolfrågor också den här dagen när tankarna ända sedan i morse har kretsat kring kvällens viktiga fotbollsmatch.

Jag vill till att börja med yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det vi diskuterar i dag handlar om gymnasieskolan, och det är motioner från den allmänna motionstiden som ingår i betänkandet.

När vi har pratat om gymnasieskolan i tidigare debatter har jag sagt att gymnasieskolan har två viktiga uppgifter.

Dels handlar det om att ta hand om de elever som lämnar grundskolan och har en viss förkunskapsnivå med sig därifrån. Den här kunskapsnivån är kanske inte alltid den som gymnasiet förväntar sig att eleverna ska ha. Det vilar ett stort ansvar på gymnasieskolan att inte sänka ribban utan att hålla ribban högt och ha fortsatt höga förväntningar men också höga krav på eleverna.

Dels handlar uppdraget om att förbereda eleverna för vad som kommer därefter, det vill säga för fortsatta studier eller för arbetslivet. Man måste se till att de förkunskaper man har inför den resan är tillräckligt vassa för att man ska kunna klara av universitetsstudier eller att vara lyckad i arbetslivet.

Ibland tenderar debatten i gymnasiefrågor dock att mest fokusera på de elever som inte når behörighet till gymnasiet. Jag tycker att det är olyckligt. I stället borde fokus ligga på hur vi stärker kvaliteten, hur vi får mer spets i gymnasieutbildningarna och hur vi ska göra för att fånga in elever som är långt framme i sin kunskapsutveckling. De allra bästa eleverna måste bli fler, men det är sällan som debatten tar sikte på just denna grupp.

Vi är stolta över att vi tillsammans med övriga Tidöpartier har permanentat spetsutbildningarna, och vi vill gärna se fler sådana satsningar. Men utöver det är det också viktigt att vi höjer ribban generellt när det gäller målsättningarna för gymnasieskolans program.

Både högskole- och yrkesförberedande program ska hålla hög kvalitet. Vi ser uppenbara risker med att det är alldeles för lätt att bygga ut ett program baserat på principen om att elevernas förstahandsval ska tillgodoses så långt som möjligt. Konkurrens om platser på gymnasieskolan stimulerar lärande och kunskapsutveckling. Men vi behöver också fler elever som läser yrkesprogram i stället för teoretiska.

Vi menar att den dimensionering som riksdagen beslutade om 2022 måste innebära fler utbildningsplatser på yrkesprogrammen, på bekostnad av de högskoleförberedande. Samhället måste i större utsträckning styra platsfördelningen för att möta arbetsmarknadens behov.

Vi är som bekant förespråkare för ett statligt huvudmannaskap. Vi skulle helst se att staten tar det fulla ansvaret för dimensioneringen. Vi var också skeptiska till dimensioneringsreformen eftersom vi såg att det skulle bli problem med att våga fatta sådana beslut inom ramen för det kommunala huvudmannaskapet – att styra behovet från högskoleförberedande program till yrkesprogram. Varje kommun bevakar nämligen sina egna intressen utan att tänka på den större bilden, och elevens förstahandsval sätts i centrum.

Vi var också väldigt negativa till att de fristående skolorna inte fick vara med från början och inte fick vara med på lika villkor. Detta var en miss; det dribblades bort i dimensioneringsreformen. En dimensionering som inte omfattar friskolorna riskerar att kullkasta hela syftet med dimensioneringen.

Vi har ställt oss bakom en utredning som ska komma 2027, och så fick vi höra att det gnälls över det. Men det har faktiskt gått fyra år sedan den här reformen genomdrevs. Det fanns från början inget intresse från oppositionen för att ha friskolorna med. Men det är som sagt alltid så att Sverigedemokraterna får städa, tillsammans med övriga Tidöpartier.

Tidöpartierna är fast beslutna om att yrkesprogrammen också måste stärkas. I syfte att höja kvaliteten och få en tydligare koppling till arbetsmarknaden har vi tillsammans med övriga Tidöpartier föreslagit att det ska införas ett yrkesprov, i stället för nuvarande gymnasiearbete, på samtliga yrkesprogram i gymnasieskolan.

Vi vill även att yrkesprogrammen utformas i nära samarbete med branscherna. Vi vill se kortare yrkesutbildningar för dem som i dag inte uppnår behörighet till gymnasieskolans nationella program. Sverigedemokraterna vill framför allt se tvååriga utbildningar som inte är högskoleförberedande och som inte är teoretiserade. Sverigedemokraterna är även positiva till fler lärlingsutbildningar, gärna efter dansk eller tysk modell.

Sedan i höstas har de gamla kursbetygen i gymnasieskolan ersatts med ämnesbetyg. Men gymnasieskolan är ändå inte helt och hållet ämnesutformad. I stället har kurserna ersatts av olika nivåer. Till exempel ges matematik 1 och 2 som en nivå medan matematik 3 och 4 ges som en annan nivå. Det betyg som ges på den sista nivån blir också slutbetyget.

Även om detta system skapade viss bättring i vad jag brukar kalla för ett snuttifierat system är det inte helt optimalt. När Gy25 diskuterades och antogs framförde vi att vi ville se en helt ämnesutformad gymnasieskola med ämnesbetyg, med det gamla linjegymnasiet som förebild. Att läsa ett ämne över längre tid skapar mer kontinuitet och bättre kunskapsfördjupning och kunskapsprogression.

Ett annat problem är att kursutbudet, även i den ämnesskepnad som vi nu ser i Gy25, har vuxit och inte alltid ligger tydligt i linje med programmets syfte. Det är natur med inriktning samhälle och samhälle med inriktning juridik eller beteende etcetera. Vi ser problem med detta i form av taktikval, bristande förkunskaper och svårigheter för eleverna att göra välgrundade val. Det blir också otydligt för lärosäten och arbetsgivare vilka kunskaper en elev faktiskt besitter efter gymnasieutbildningen.

Vi är därför glada för att det nu har tillsatts en gymnasieutredning som ska se över hela utbudet och strukturen i gymnasieskolan. Syftet är att få mer enhetlighet över hela landet och ge eleverna fördjupade kunskaper som tydligt leder till högskoleutbildning, andra studier eller arbete. Även beslutsordningen mellan riksdagen, regeringen och Skolverket ska ses över.

Herr talman! Sverige har ett mycket stort behov av att utbilda fler personer inom STEM-området – naturvetenskap, teknik och matematik. För vår del vill vi inte bara se tydliga satsningar på STEM-området utan även att så mycket av högskoleutbildningen som möjligt koncentreras till de större lärosätena eftersom detta garanterar hög kvalitet och forskningsnära undervisning.

För att detta ska bli verklighet måste motsvarande prioriteringar gälla även gymnasieskolan. Fler elever måste välja det naturvetenskapliga eller det tekniska programmet. Matematikundervisningen måste stärkas i hela utbildningskedjan och lärarna kompetensutvecklas inom området. Det blir alltså två steg: fler elever in på yrkesprogrammen och fler elever in på natur och teknik.

Om några år införs förhoppningsvis det nya betygssystemet med skalan 1–10, där betygen i årskurs 9 och under gymnasiets sista år utgör meritpoäng som ska ligga till grund för urvalet till nästa utbildningsnivå. Även om vi ser fördelar med ett betygssystem där det återinförs en viss relativ bedömning menar vi att det finns risk för att förkunskaperna på de högskoleförberedande programmen blir sämre. Det ställs nämligen inte längre några krav på en viss kunskapsnivå i respektive kärnämne. Vi hade därför helst velat se att det infördes sådana krav. Vi har mött dessa farhågor även när vi har träffat lärare ute på skolorna. För vår del är det viktigt att man mäter de förkunskaper som lärosätena förväntar sig att de nyblivna studenterna har eller att man ställer de krav som näringslivet har för anställbarhet. Lika viktigt är det att de krav som ställs av gymnasieskolan gäller fullt ut gentemot de elever som lämnar årskurs 9.

Avslutningsvis, herr talman: När Sveriges skolor, även gymnasieskolan, behöver en stark statlig skolmyndighet som på ett objektivt och tydligt sätt kan verka för en likvärdig utbildning är det oroande att Skolverket varken klarar av att leverera ett fungerande system för digitala prov, trots år av förberedelser och hundratals miljoner i skattepengar, eller lyckas förhålla sig till de direktiv som gäller för nya läroplaner. Det är nu hög tid att göra en omstart.

Vi vill från Sverigedemokraternas sida lägga ned Skolverket och ersätta det med en mer slimmad och effektiv myndighet, fri från aktivism och politisering, som förstår att myndigheten verkar i en politisk beslutsprocess. Vi tror att det på sikt skulle gynna den svenska skolan i allmänhet och kunskapsutvecklingen i synnerhet.

(Applåder)

Herr talman! Jag får tacka Robert Olesen för svaret.

När det gäller själva sakfrågan om behovet, det vill säga att ta bort diskrepansen mellan samhällets behov av arbetskraft och utbildningen, finns ingen skillnad mellan våra partier. Det är viktigt att vi utbildar för arbetsmarknadens behov och att vi fyller de luckor som finns.

Men frågan är: Krävs det inte fler åtgärder än att bara säga att det behövs lite mer styrning? Måste vi inte också se till att det inte finns några alternativ så att vi styr in elever på vissa val? Vi vet ju exempelvis att det behöver komma in fler elever på yrkesprogrammen. Hur ska vi få detta till stånd?

Vi kan prata om behovet hur mycket vi vill, men så länge det finns alternativ att välja annat än yrkesprogram kommer vi att se att färre elever väljer yrkesprogram trots att detta är en mycket snabbare väg in i arbetslivet. Hur tänker Socialdemokraterna där?

Låt mig återgå till min fråga. Robert Olesen säger att det är bra att det nu står i betänkandet att friskolorna ska vara med fullt ut i dimensioneringsprocessen. Men varför sa inte Socialdemokraterna att det skulle vara så redan från början? Det var ändå Socialdemokraterna som sjösatte dimensioneringen av gymnasieskolan. Man ville dock inte ha med friskolorna på lika villkor.

Vi reserverade oss och sa att man skulle låta friskolorna vara med i processen på lika villkor redan från start. Men hos Socialdemokraterna fanns inget gehör för den linjen. Man gjorde inte så. Vad var det som gjorde att Socialdemokraterna inte ville ha med friskolorna i dimensioneringsprocessen från början när man lade fram propositionen 2022? Och varför har man nu ändrat sig?

Herr talman! Robert Olesen tog upp flera saker som jag i och för sig kan instämma i. Det är viktigt med samstämmighet mellan vilken arbetskraft arbetsmarknaden vill ha och vad vi utbildar elever till. Det är väldigt viktigt.

Jag tolkar Robert Olesens anförande som att han är bekymrad över att det finns en diskrepans mellan arbetsmarknadens behov och den utbildning som eleverna väljer. Hur vill Socialdemokraterna styra så att eleverna väljer rätt utbildning, om man nu vill styra detta? Är det viktigt att styra det?

Jag hör att Robert Olesen säger att det är viktigt att få ökad statlig styrning. Vi är positiva till ökad statlig styrning av regelverken. Men om detta är viktigt, varför blev det inte tyngre i den dimensioneringsproposition som Socialdemokraterna lade fram 2022? Varför var det inte tydligt att man skulle ha en mycket tydlig statlig styrning av dimensioneringen? Varför valde man att framför allt lägga det ansvaret på kommunerna? I det sammanhanget är också frågan hur Socialdemokraterna ställer sig till kommunaliseringen av skolan, som man själv genomförde 1989. Avslutningsvis vill jag även fråga varför Socialdemokraterna lät friskolorna stå utanför dimensioneringsprocessen.

Herr talman! Om exakt en månad infaller den muslimska högtiden eid i samband med avslutandet av ramadan. Skolorna tvingas då inte bara brottas med elever som inte har orkat med skolarbetet på grund av att de har tvingats fasta, utan runt om i Skolsverige kommer rektorer nu att få handskas med ansökningar om ledighet från skolan. Antalet beviljade dagar skiljer sig också från skola till skola och från kommun till kommun.

Att man beviljas ledighet för religiösa högtider är i allra högsta grad oroande om vi verkligen vill värna en gemensam skola, en gemensam skolplikt och gemensamma högtider. Varken ramadan eller eid är av det slaget.

Min fråga till statsministern är: Anser statsministern att det är rimligt att religiösa högtider såsom eid ska vara skäl för att beviljas ledighet i svensk skola? Om svaret är nej, vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att säkerställa upprätthållandet av skolplikt och garanterad undervisningstid?